Cancer ger liv?
1
Cancer ger liv? Vad gör man när livet krackelerar?
Marita Hedström
©2014 Marita Hedström All text, citat, bilder, illustration och bokomslag är upphovsrättsligt skyddande av svenska och internationell lag. Upphovsrätten tillhör upphovsmanen. Ansvarig utgivare Marita Hedström Aika Shin
Förlag och tryck: BoD
ISBN: 978-91-7569-511-2 2
Prolog Vill önska dig välkommen till min resa. En resa genom några av de olika möten och händelser som hjälpt mig att överleva och finna en förståelse till det som hände mig. Människor runt mig trodde att de visste allt om mig. Jag däremot fattade inte hur de kunde veta? De hade ju inte gått ett enda steg i mina skor och ändå trodde de sig veta allt om mig … Kanske beroende på att jag har lätt för att prata och ofta relaterade till mina erfarenheter och kunskaper. Dock berättade jag inte allt, bara det som behövdes, för att nå en förståelse inför situationen. — — — Mina idoler är Jesus och Alfred Hitchcock… Jesus känner jag mer som en bror och som en otroligt underbar talare. Han sätt att ge ett lättförståeligt svar på en svår livsfråga. Han är bäst. Gud också förstås bäst - så cool son han har! Och så Hitchcock, honom gillar jag för hans berättarkonst och på det sätt han alltid lämnar en fråga hängande i luften. Han tvingar åskådaren att tänka och använda huvudet! 3
Inte som en del personer gör, använder huvudet till "slå in spik med”. Alltså de gör samma misstag gång på gång. Men deppa inte, du är i gott sällskap. Mose gick i 40 år runt i Sinais öken, en resa som kunde ha tagit 14 dagar … __ __ __ Hade i hela mitt liv försökt förstå vad det var som gjorde att jag hade en känsla av att något inte stämde i min kropp. Detta ledde till att jag tidigt började studera kroppens funktioner och testade vad den klarade av. Senare fick jag en biologilärare som visade sig vara en läkare. Hennes omåttliga glädje till mig och min nyfikenhet i ämnet fick sitt bevis i mitt slutbetyg; - Något annat än högsta betyg är det inte fråga om! sa hon och tillade, Lycka till i livet!. Mitt genuina intresse visade sig vara värdefullt och ledde till slut att jag fick titeln Naturläkare. Ju fler kurser, ju lättare såg jag ett mönster. Mönster som hjälper kroppen till självläkedom. Kroppen skapar minnesfunktioner så att den ska kunna komma tillbaka till hälsa.
När jag då fick beskedet att jag hade cancer och senare fick det sagt av behandlande läkare att jag hade haft 1% chans att få denna cancertyp. Så Vad Skulle Jag Ha Den Till? 4
Hur var det min chans att till att överleva? Var det att ta kontakt med min kropps minnesbank? Eller skulle jag hem till Gud, var jag klar med denna runda. Om inte, då skulle jag skriva och föreläsa om det jag hade upplevt. Ja överlevde jag så var det hela en forskningsresa, en upplevelse inifrån. Utifrån hade jag redan erfarenheter av släktingar och vänner som insjuknat och gått vidare. Nu skulle jag få en full palett till förståelse... Oj, vad överraskad jag blev på hur människor reagerade. Varför lyssnade de inte på vad jag sa? De hade inte en aning, och ville inte lyssna, utan de sa: - Oh jag vet! …. - Jag vet precis hur du känner dig. - Åh! Nu känner jag hur rädd du är. - Du ska inte dö, du fixar detta. etc.... Hur visste ni? Ni frågade inte. Trodde ni verkligen att ni visste?! Vad visset ni om mig? INGET! Ni trodde bara att ni visste, sanningar från er egna bubbla, det var inte min i alla fall. Sluta med ursäkter, kom med fakta! Men alla var inte sådana...
5
Stort Tack från djupet av mitt hjärta, till er som fanns där. Ni underbara få som fanns kvar i min vardag. Kram! Kom nu så åker vi…
6
Jo och en sak till… små ord att minnas:
Glöm inte,
fånga ögonblick!
Livet är det som händer NU! Medan du planerar för fframtiden ;) M d d l fö tid ( missa inte tillfället som kan ge dig allt du önskar )
7
Jaha! Då hade det alltså hänt, det osannolika. Där satt jag i bilen, trött till kropp och själ. Ja helt slut. Tog ett djupt andetag och insåg att det var bekräftat. Hur skulle jag orka. Jag tog ett djupt antag igen, tog upp telefonen ur handväskan, slog numret. Det svarade: - Hej! sa jag snabbt. - Hur gick det? frågade hon, orden hängde i luften en mille sekund. Jag sänkte tonläget, och svarade: - Jodå, det var cancer … Allt blev tyst. - Vad händer nu ? - Jo dom kommer kalla mig ner till Sahlgrenska så fort dom kan, svarade jag. - Vad skall du göra nu då? frågade hon 8
- Jag åker hem… får se... hundarna ska ju ut. - Klarar du dig? - Jadå det är lugnt. Att det var cancer hade jag förstått en längre tid, men hållit det för mig själv då jag ville mentalt förbereda mig. Tiden som låg närmast framför mig ville jag ha i lugn och ro. Människor som stressar runt, ville jag inte ha i min närhet. Deras pladder kunde jag vara förutan. Ingen eller inget fick rubba mina cirklar, det var nog jobbigt ändå. Tankarna for i huvudet... orkade inte prata mera. - Hej då.. Vi hörs, pressade jag fram så lugnt jag kunde. - Ja.. Ok hör av dig. sa hon eftertänksamt. Jag tryckte av telefonen och tog ett djupt andetag igen. Vred om nyckeln. Bilen startade och jag körde sakta hemåt. Funderade på mina hundar, hur ska det gå för dom? 9
För något var jag säker PÅ överlevde jag skulle det bli en lång och mödosam tid framöver. En resa där hundarna tyvärr inte skulle finnas vid min sida. De dagarna som jag hade kvar innan behandlingen skulle börja. Ja dom dagarna skulle jag göra det bästa av, inte slarva bort. För snart, mycket snart skulle den dagen komma, då jag skulle åka till Sahlgrenska för att påbörja behandlingarna. Då skulle det verkligen behövas massor av härliga minnen. En skattkista av glädje och skratt att ösa ur.
10
Vägen till beslut På samma gång som nyckeln sattes i dörren hördes det ljud inne från hallen. Där var mina trogna vänner Gandalf och Aragorn, de som alltid funnits där vid min sida kärleksfulla, busiga, kloka och mycket förståndiga. Ja de var riktiga bundsförvanter till mig! När vi hälsat klart tog jag fram kopplen, de kom genast med huvudena och vips var kopplen på plats. Jag satte på mig gympa dojorna och så var vi klara för att gå ut. Tog hissen ner, och snart var vi ute på gatan. Så skönt! Jag andades djupt då jag gick vägen fram. Ville hitta tillbaka till balansen och stillheten inom mig. Jag ville känna livsenergin och dess kraft flöda i mig. Omkring mig flöt livet på som ingeting hade hänt. Livet gick vidare och jag förstod att så skulle det även göra framöver. Snart skulle det som hänt idag vara ”glömt”. Förmodligen jag också. Skulle jag bli en historia? Ja kanske i bästa fall.
11
Jag hade inget behov av att synas även då många trodde det. Min karisma var ju så stark och jag var varken rädd för att tala eller synas. Min önskan var ändå att få vara den stenen du slänger i vattnet som skapar ringarna, men sedan sjunker och blir osynligt för ögat. Fokus blev då endast på ringarna som representerade de olika kunskaper och budskap som jag delat med mig av under årens lopp. Hade jag lyckats? Hade jag nått fram? Känslan gjorde mig lugn, förvissad om att jag gjort allt jag kunnat göra. Nu hängde ansvaret på mottagaren. Allt var stilla… stegen bara förflyttade mig framåt, steg för steg… Vi kom in i skogen där jag släppte Gandalf och Aragorn, härligt att se deras glädje till livet, se hur dom busade runt medan jag försvann in i det som hänt tidigare under dagen. Hur de hade tömt mottagningen från människor. Sett på hur människorna undan för undan droppat iväg. 12