Hanna Axelsdotter Hon minns henne så väl, den raka hållningen, det uttryckslösa ansiktet utan spår av ånger. Hanna hade bevakat rättegången, följt varje känsloyttring, eller snarare brist på den, och undrat allt sedan dess. En gnagande tanke att Nora dolde något, att hennes uppenbara ointresse för utgången av rättegången var märklig. Och att hon aldrig överklagade. Nu skulle Nora snart friges och Hanna hade kontaktat henne, frågat om hon kunde tänka sig att ställa upp för en intervju. Föga oväntat hade Nora avböjt, precis som den gången för fem år sedan. Hanna står i badrummet och känner hur det iskalla vattnet får ansiktets färg att återvända, tankarna klarna. Natten har varit en ojämn kamp mot dem. Tankarna som vägrat vila, som envist radat upp sig i uppfordrande led. Johan hade sagt att om hon skulle lyckas få en exklusiv intervju med Nora skulle han göra allt som stod i hans makt att sälja in den. Att han tyckte om idén, men att han inte kunde lova något. Det var längesen Hanna hade kommit med en pitch som samhällsredaktionen nappat på. Hon smörjer in den nya ansiktskrämen som utlovar att hyn ska få en särskild lyster. Duttar med en täckande kräm för att dölja de mörka skuggorna som lagt sig som violetta vingar mot näsroten. Pressavdelningen på anstalten hade varit tillmötesgående, men påpekat att det är den intagne som själv måste begära tillstånd för att filmas. Hanna hade hållit på i veckor och när hon nästan givit upp till slut fått ett kort svar av Nora. Att hon kunde tänka sig att ställa upp. Vad det var som fått henne att ändra sig visste Hanna inte. Kanske det där sista 7
17-39 Bladh Korpsystrar 12 juni.indd 7
2017-06-12 08:17
mailet där hon skrev att Nora var hennes enda chans, annars skulle Hanna bli en av dem som redan blivit varslade. Hon sätter på ett tunt lager mascara, granskar sig i spegeln. Vill se neutral och seriös ut. Ändå känns det lite pirrigt att det är Ramon som ska filma. Hon har inte jobbat med honom på länge och blev glad när han tackade ja. Han sa att han var imponerad över hennes research och att han tilltalades av idén att göra en serie om långtidsdömda kvinnor. Hanna vet att hon har ett rykte om sig att vara svår, att flera kolleger tycker att hon anser sig vara för fin för vissa jobb. Hon bryr sig inte egentligen, men det skaver att de har så fel. Bara för att hon brinner för en sak betyder det inte att hon inte vill jobba hårt. Det är våldet hon intresserar sig för, det är som ett sug som hon har svårt att förklara inför sig själv. Ibland nästan skäms hon. Eller skräms, av sin fascination. Men att just Ramon har tackat ja känns som ett tecken, han som mest har filmat utomlands med hela världen som arbetsfält. Erkänd och omtyckt. Hon lämnar badrummet och sveper kaffet på bordet som hunnit kallna. Sovrummet fylls av tonerna från Karen Elsons senaste album, rösten stegras i en kraftfull båge innan Hanna stänger av. Tvekar ett ögonblick om hon ska ta på sig kavaj eller bara skjortan. Men det skadar förstås inte att se lite respek tabel ut. Hon ser Ramon redan från långt håll. De har stämt träff på stationen för att dela på en taxi till anstalten. – Hej snygging, säger han med sin mjuka brytning som alltid får henne att tänka på när de jobbade ihop för första gången för flera år sedan. Hur han hade så svårt att uttala Hanna, att det blev mer som Channa. – Det var verkligen länge sen. Han kramar henne, en doft av syrlig svett blandad med något tobaksliknade sveper kring honom. Trots att klockan bara är tio är sommarvärmen påtaglig. 8
17-39 Bladh Korpsystrar 12 juni.indd 8
2017-06-12 08:17
– Kul att se dig, säger Hanna. Allt bra? – Allt bra, kompis. Han tar upp kameraväskan och de börjar gå mot taxistolpen. Hanna kliver in i baksätet, säger adressen till chauffören. Ramon sätter sig intill henne. Hon tar genast fram sitt block, bläddrar till frågorna. – Är du nervös? säger han. – Varför skulle jag vara det? Hon hör att rösten låter lätt irriterad. Det kommer att bli skitbra. Men hjärtat har börjat picka oregelbundet. Hon vet inte om det är för att hon är glad att se Ramon eller om hon faktiskt är lite orolig. Så mycket hänger på att det här blir bra. Tankarna mal på medan bilen lämnar staden för en allt ödsligare landsbygd. Tänk om Nora är lika fåordig som vid rättegången? Om Hanna inte får henne att öppna sig. Inte får reda på vad som ligger bakom den våldsamma handlingen hon dömdes för. – Hur är det annars då? Vad säger slavdrivaren? – Johan? Det är som vanligt. Tufft och jävligt. Tre är varslade. De småpratar om Ramons senaste uppdrag, en dokumentär om svenska styrkan i Afghanistan. Han redogör utförligt om språkförbistring, kalla nätter i öknen och minerade vägar. Hanna märker att hennes egna tankar vandrar iväg. Minns veckorna då rättegången pågick, frossandet i de implicita detaljerna, beskrivningen av Noras kalla, nästan frånvarande uttryck. Hur hon artigt och aningen trött besvarade åklagarens frågor. Men till medierna sa hon inte ett ord, gav inte en enda intervju. Hanna började drömma om Nora på nätterna, kände sig invaderad av hennes väsen. Det var också vid den tiden hon vaknade frampå småtimmarna utan att kunna somna om. En ovana som hållit i sig sedan dess. Hon tar fram iPaden och skrollar fram artiklarna som skrevs om fallet. Ramon kikar henne över axeln. – Jag minns henne. Snygg tjej. Stenhård. – Ja, eller iskall. Och definitivt skum. 9
17-39 Bladh Korpsystrar 12 juni.indd 9
2017-06-12 08:17
Hanna zoomar in på en suddig bild på en smal gestalt med ett skynke över huvudet. – Och så den där unga flickan som ingen fick se ansiktet på. Hanna läser bildtexten högt. – Nyckelvittnet leds in i rättssalen av säkerhetsvakterna. Undrar vad det har blivit av henne? Framme vid entrén till anstalten går de igenom säkerhets dörrarna, slussas till ett utrymme innan nästa öppnas. Ombeds att lämna ifrån sig ID-kort, nycklar och mobiler. Ramon får noga anvisningar att hålla kamera och mikrofon avstängd fram till intervjutillfället. Hanna försöker tänka på att han har varit i krigshärdar, överlevt naturkatastrofer och bakhåll. Det här fixar hon. Nu måste hon få kontroll över sin puls, andas och fokusera. Det är dags att möta kvinnan som har levt i hennes tankar och förmå henne att visa avgrunden som lurar bakom de tillrättalagda ansiktsdragen. Hanna vet att den finns där. Måste finnas där. Det är det här hon är bra på, nosa sig till det osagda, som en spårhund som fått vittring. – Då är det dags, säger kvinnan som tagit emot dem. Ert besök väntar.
10
17-39 Bladh Korpsystrar 12 juni.indd 10
2017-06-12 08:17