Denna titel har tidigare getts ut av Norstedts och utges från och med denna tredje upplaga av Studentlitteratur AB. Denna upplaga innehåller inga innehållsmässiga förändringar jämfört med den andra upplagan. Skrifter utgivna av Språkrådet, Institutet för språk och folkminnen, 3.
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 38046 ISBN 978-91-44-11522-1 Upplaga 3:1 Författarna och Studenlitteratur 2016 © www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslag: Mari Strenghielm Nord, bearbetat för Studentlitteratur av Pernilla Rosander. Printed by Holmbergs i Malmö AB, Sweden 2016
Innehåll Förord 6 Om författarna
8
Ett språk är mer än ett språk
11
Jag – en same i det svenska samhället
22
Ur: Mannen som dog som en lax
31
Orden som ännu doftar
35
Trespråkighet, urbefolkningar och kulturövergrepp
38
Statlig minoritetspolitik i Sverige
56
Tornedalingarna – en språklig minoritet
76
Det tveeggade skolsystemet
94
Eva Westergren & Hans Åhl Johannes Marainen Mikael Niemi
Mona Mörtlund
Henning Johansson
Lars Elenius Birger Winsa
Mikael Svonni
Anteckningar om meänkielis historia
124
Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren
145
En återblick på begreppet halvspråkighet
171
Hur samiskan blev samiska
197
Begreppen språk och dialekt och meänkielis status som eget språk
237
Erling Wande
Karl Pekkari
Nils-Erik Hansegård Olavi Korhonen
Kenneth Hyltenstam
Ett språk är mer än ett språk Eva Westergren & Hans Åhl
När man försöker beskriva vad språk är, tänker man nog i första hand på den kommunikativa funktionen, vilket innebär att vi förmedlar våra känslor, tankar, erfarenheter och kunskaper till varand ra. Språket är också ett instrument för att påverka andras tankar och handlingar. Därtill kommer den kontaktreglerande funktionen. Men ett språk är mycket mer än så. Det är också ett verktyg för tänkandet, med vilket man kan förstå och tolka sin omvärld. Ju rikare språk man har, desto mer nyanserad blir troligen uppfattningen av verkligheten. Om man dessutom har tillgång till mer än ett språk borde det rimligtvis ge fler perspektiv på omvärlden. Flerspråkighet kan innebära såväl kulturell som intellektuell rikedom, under förutsättning att språken och kulturerna bejakas av individen själv och omgivningen. Vägen till språket kommer således att se olika ut för olika människor beroende på de olika förutsättningar vi har. Denna väg kommer sedan att påverka oss livet ut.
Levnadsskiss av en meikäläinen Hans Åhl Om sin egen väg till språket samt till läs- och skrivförmågan berättar Paulo Freire (1983), professor i filosofisk pedagogik vid universitetet i São Paulo, Brasilien. Uttrycksfullt beskriver han omgivningen där han växte upp. Han berättar livfullt om hur han först lärde sig att läsa av omvärlden eller som han uttrycker det: »Denna mycket speciella värld var för mig scenen för mina perceptuella aktiviteter och därför den värld som formade min första
Eva Westergren & Hans Åhl: Ett språk är mer än ett språk
11
läsförmåga.« Som en naturlig del i processen att läsa av omvärlden hjälpte hans föräldrar honom att knäcka koden till ordet. Han lärde sig att läsa och skriva på marken på bakgården till deras hem i skuggan av mangoträden med jorden som underlag och med pinnar som skrivdon. Freires förhållande till språket och skrivförmågan är så naturligt att det inte verkar finnas någon klyfta mellan vad han kallar att läsa av omvärlden, sedan att läsa och skriva ordet och därefter åter avläsa omvärlden. Han menar också att förmågan att läsa och skriva även följs av förmågan att genom medvetet praktiskt arbete omforma omvärlden. När jag läste om Freires harmoniska och naturliga uppväxt i språket och förhållande till läs- och skrivförmågan, kunde jag inte undgå att tänka på mina egna erfarenheter som är mycket mer komplicerade och traumatiska. Under en period som sträckte sig från början av 1900-talet och fram till 1957, förde den svenska staten en uttalad kampanj där man försökte göra också den norra delen av vårt land till enbart svensktalande. Anledningen till detta var bland annat en rädsla för lojalitetskonflikt i detta rätt så känsliga område i händelse av krig. Dessutom fanns det språkpedagogiska skäl som grundade sig på den tidens syn på språkinlärning. En av statens strategier var att endast ge statsbidrag till skolor som uteslutande använde svenska som undervisningsspråk. Lärarna ålades att se till att denna bestämmelse följdes. I detta område finns en by som heter Röytiö. De svenska myndigheterna tyckte nog att byns namn var svårt att uttala eftersom det innehöll två diftonger. På vägskyltar och i kartböcker fick byn helt sonika heta Skröven. Att det namnet inte kan ha sitt ursprung i vare sig meänkieli eller samiskan, som är de ursprungliga språken i området, är helt uppenbart. Inget av språken tillåter mer än en konsonant före första vokalen. Med lite fantasi kan man räkna ut hur detta nya byanamn kunde låta då befolkningen i området försökte uttala det. Här föddes jag i mitten av 1940-talet. När jag vid sju års ålder började skolan hade jag ett begränsat ordförråd i svenska eftersom mitt förstaspråk är meänkieli. Vid 12
Mer än ett språk
skolstarten var en av de första saker som min lärarinna talade om för oss, att vi inte under några som helst omständigheter fick tala meänkieli i skolan – inte ens under rasterna. Jag blev förvånad över bestämmelsen eftersom jag visste att min lärarinna också kunde meänkieli och att hon själv talade det i hemmet. Hos barnet växte det fram en känsla av att det fanns något skamligt över det språk han talade och den omgivning som han kom ifrån. Nu skulle han lära sig det språk och de kunskaper som var betydelsefulla och som han kunde vara stolt över. Jag lärde mig alltså att läsa och skriva på ett språk som helt skilde sig från det som jag talade hemma tillsammans med min mor och far, mina systrar och bröder, mina släktingar och alla mina kamrater. Läsning och skrivning liksom hela skolans värld var därför helt skild från världen där hemma. Hur långt är inte dessa förhållanden från de erfarenheter som Freire beskriver. Innehållet i läs- och skrivförmågan borde ju, som han beskriver, vara direkt kopplad till barnets omgivning och erfarenheter. Den borde inte ses som ett eget mål. Vad var då innehållet i den läs- och skrivförmåga som jag lärde mig behärska? Mycket litet i den ABC-bok som vi använde relaterade till omgivningarna i Röytiö. Inte ens när det var tal om årstider och månader kunde jag se någon relevans mellan det som stod i boken och det jag kunde se utanför klassrumsfönstret. När det i läroböckerna talades om skördetid i september och oktober, kunde vi ofta leka i snödrivorna på skolgården. På musiklektionerna sjöng vi sånger som Blåsippan ute i backarna står ... eller Har du sett herr Kantarell ... Varken blåsippan eller herr Kantarell växer i min hemtrakt och jag såg herrskapet för första gången då jag som vuxen besökte södra Sverige. Under det tredje skolåret inleddes geografiundervisningen. Vi började med – Skåne. När vi nådde upp till Halland fick vi till läxa att lära oss landskapets floder utantill: Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. När jag som vuxen besökte Halland blev jag för det första förvånad över att dessa floder över huvud taget existerade och för det andra, att de var så oansenliga. I själva verket var de ju inte större än älven som flyter genom byn där hemma. Det närmaste
Eva Westergren & Hans Åhl: Ett språk är mer än ett språk
13
jag kom då jag försökte hitta min verklighet i geografiboken var en notering om Malmberget som ligger åtta mil norr om Röytiö. »Malmberget är en betydande gruvort«, stod det under en bild av ett uppfordringsverk vid en gruvöppning. Och det var allt. Resten var så långt borta från mina omgivningar att det var helt främmande för mig. Efter några år var jag helt övertygad om att det bästa jag kunde göra var att glömma mitt ursprung, mitt modersmål och allt vad det representerade. Om jag skulle lyckas i livet var det bäst att ägna sig åt allt det nya och viktiga. Givetvis tänkte jag inte i dessa termer eller analyserade situationen på den här nivån då. Men trots allt så fanns inte dessa känslor på ett helt omedvetet plan hos oss – vi hade verkligen ett uttalat mål att glömma meän kieli. Vi beundrade de bybor som hade flyttat till södra Sverige, och bott där ett par år, när de återvände till byn under sin semester. Vi beundrade dem för att de brutit sig loss från dessa värdelösa omgivningar. Vi beundrade det sydliga tonfallet i deras tal. Vi beundrade dem när vi hörde hur svårt de hade att hitta orden i meänkieli – ett tydligt tecken på att de höll på att nå målet – att helt och hållet glömma bort det språket. Allt detta skapade strikta gränser mellan de associationer jag har till orden i mina språk. När jag till exempel hör eller ser det svenska ordet hägg, minns jag bilden i naturläran och det latins ka namnet – Prunus padus. Men när jag stöter på meänkieli-ordet tuomi minns jag hur min mor på våren kom in med en stor bukett blommande häggkvistar. Jag kan också känna doften av blommorna. Detta är ganska typiskt för alla tvåspråkiga, men jag tror att skillnaderna i associationerna förstärks av dessa speciella omständigheter. Jag såg mycket sällan några texter skrivna på meänkieli eller ens finska och jag försökte aldrig skriva på det språket. Det skrivna ordet hörde till den svenska delen av min värld. När jag någon gång såg något som var skrivet på finska kändes det som om jag läste ett så kallat runt ord. Å andra sidan fanns det ju inte heller någon vedertagen ortografi för vårt eget språk. I slutet av klass sju i byns folkskola hade min lärare upptäckt 14
Mer än ett språk
att »pojken hade läshuvud«. Alltså blev jag en av de få som under årens lopp skickades för fortsatta studier till samrealskolan i Malmberget. Två tredjedelar av mina klasskamrater där kom från samhällena Gällivare och Malmberget och de var i stort sett enbart svensktalande. Jag skulle nu jämföras med elever som talade svenska som sitt förstaspråk. På den tiden förstod jag inte varför jag hade så svårt att klara av alla svenska texter som vi fick i hemläxa jämfört med de andra eleverna. Jag förstod inte att jag fortfarande höll på med att tillkämpa mig det nya språket, utan kände mig enbart dum och ointelligent – allt var egentligen mitt eget fel. Under dessa sex år i samrealskolan och gymnasiet lyckades jag också med bedriften att aktivt glömma eller, som jag senare förstod, förtränga mitt förstaspråk. Som nyutexaminerad mellanstadielärare fick jag min första tjänst i en liten skola uppe i nordvästra hörnet av Jämtland, tre mil från norska gränsen. Samtidigt flyttade det in en skogshuggarfamilj från norra Finland. Familjen hade flera barn i skolåldern och ingen av dem kunde ett enda ord svenska. Instinktivt kände jag att jag var den ende som borde kunna hjälpa barnen med språket och med skolarbetet i övrigt. Men vid mina försök upptäckte jag att trots att jag förstod det barnen sade, var mina egna ord borta. De fanns inte där. Med hjälp av ordböcker kämpade jag och barnen tillsammans med språken. Jag lärde mig finska och barnen lärde sig svenska. Samtidigt var det en fantastisk känsla att uppleva hur också meän kieli-orden och uttrycken letade sig fram från sina gömställen bakom alla lås och bommar där jag gömt dem. Ett par år senare läste jag finska på universitetsnivå och numera räknar jag meän kieli, svenska och finska som mina språk. När jag läste den första romanen skriven på meänkieli, förstod jag först inte texten förrän jag insåg att jag måste läsa den högt för mig själv. För mig var det ju enbart ett språk som jag kunde uppfatta via hörseln. Jag ömsom skrattade och grät när jag kände igen mitt språk. Så småningom har jag lyckats återfå en förmåga att se på min barndom med öppna ögon och också upptäcka de underbara upp-
Eva Westergren & Hans Åhl: Ett språk är mer än ett språk
15
levelser som den faktiskt innehöll. Därtill har jag lyckats förstå min lärare i byskolan. Hon var tvungen att som tjänsteman agera efter de politiska beslut som regering och andra myndigheter hade tagit. Hon handlade också i enlighet med den tidens senaste pedagogiska forskningsrön, som sa att ett barn bara kunde utveckla ett språk i taget framgångsrikt. Alltså gjorde hon det som hon ansåg var bäst för oss. Kanske borde inte heller vi vara alltför säkra på att våra pedagogiska metoder kommer att undgå kritik någon gång i framtiden. Min uppfattning är också att barn med ett annat förstaspråk än svenska och en annan kultur i alltför många svenska skolor utsätts för samma slags förtryck som vi i Röytiö blev utsatta för – fast på ett mycket mer raffinerat sätt.
Fyra kvinnors känsla för språk Eva Westergren Det svenska språket smög sig ganska obemärkt in i hemmen redan för omkring etthundratjugo år sedan. Ett exempel på det är då min mormors mor, som föddes år 1869, kom i kontakt med svenskan genom barnen. Hon bodde i en liten by i Tornedalen, eller närmare bestämt, på en ö i Torneälven tillsammans med sin man och sina elva barn. De levde traditionellt, det vill säga hennes man arbetade i skogen och för hennes del handlade livet i huvudsak om att ta hand om barnen, hushållet samt korna och hönsen på gården. Meänkieli var deras naturligt gemensamma språk eftersom de båda kom från trakten, precis som deras förfäder sedan många generationer tillbaka. Det hade varit känslans, tankens och kommunikationens språk för alla i Tornedalen, ända tills beslutet att svenska skulle vara det enda språket i Sverige nådde området. En av döttrarna, som föddes år 1902, var min mormor. Hon och hennes syskon mötte svenskan för första gången i den ambulerande skolan. Redan den första dagen fick de veta att meänkieli inte var skolans språk. Aldrig hade de trott att det kunde vara så viktigt att lära sig svenska, och att det inte var särskilt lyckat att 16
Mer än ett språk
använda meänkieli vare sig med varandra eller med läraren. Men i samma stund som de lämnade skolan, lämnade de också det främmande språket bakom sig. För systrarnas del blev det inte så lång skolgång – de skulle ju hjälpa till hemma också – så min mormor lärde sig räkna, läsa och skriva lite svenska samt lärde sig katekesen, som då var en viktig del i undervisningen. I början av 1900-talet blev det allt vanligare att skolbarnen inhystes i de så kallade arbetsstugorna och kom hem endast över veckosluten eller loven, eftersom det inte fanns skolor i de mindre byarna. Dessa stugor hade sitt ursprung i välgörenhet för fattiga barn i både Norr- och Västerbotten men kom att utvecklas till institutioner för att sprida det svenska språket. Språkpolitiken i arbetsstugorna fördes i linje med folkskolans, vilket fungerade mycket effektivt eftersom barnen levde långt från sina hem under en stor del av året. Dels skulle arbetsstugorna möjliggöra att fler barn fick gå i skola, dels skulle de fungera som uppfostringsanstalter där fostran in i det svenska språket ingick. Det fanns många exempel på arbetsstugor där hårda bestraffningar drabbade dem som talade något annat än svenska, men det fanns naturligtvis också föreståndare som var mer vidsynta och försökte stötta barnen. (Se vidare i Elenius, 2001 och Slunga, 2000.) Min mormors far ansvarade för att de yngre barnen skjutsades med forsbåten från ön till fastlandet då de skulle till arbetsstugan igen efter en ledighet. Det var lika tungt för honom att lämna dem som det sedan var glädjefyllt att hämta dem igen. För barnen var det en tidig vuxenvärld de kom in i, en värld som inte var enkel att förstå sig på, vare sig när det gällde språket eller de krav de hade på sig. De flesta av syskonen bosatte sig i vuxen ålder på olika platser i Tornedalen och för min mormors del fortsatte meänkieli att vara huvudspråket under resten av livet. Hon bodde hela sitt vuxna liv, med sin man och deras elva barn, i Lainio, där alla talade meänkieli – utom i skolan. Föräldrarna använde naturligtvis sitt gemensamma förstaspråk med varandra, men de fick uppleva att svenskan bokstavligen inte bara klev in i huset, utan faktiskt flyttade in när de elva barnen, ett efter ett, började skolan. Det
Eva Westergren & Hans Åhl: Ett språk är mer än ett språk
17
var systrarna som ganska snart övergick till att prata svenska med varandra också i hemmet, medan bröderna så länge som möjligt höll sig till sitt förstaspråk. Trots att meänkieli förblev min mormors förstaspråk levde hon nog ändå med en skamkänsla över att inte kunna tala svenska bättre, och hon kände sig säkert utanför när barnen sinsemellan pratade svenska. När min mor och hennes syskon började skolan i byn, visste de redan att det var svenska som gällde där – trots att vissa lärare var tvåspråkiga. Speciellt flickorna i syskonskaran såg till och med fram emot att få lära sig skolans språk så bra som möjligt. Trots att de bara var sju år visste de alltså redan att svenskan var framtidens språk. Många lärare var dessutom inte från Tornedalen och kunde därför inte ett ord meänkieli. Då var man ummikko. Därför var det ännu lättare för dem att redan från första dagen följa bestämmelsen om att alla barn enbart skulle hålla sig till svenskan på skolans område. Bland allmänheten fanns inte heller någon större förståelse för att man talade något annat än svenska i Sverige. Min mor, som redan som barn var mycket språkligt intresserad, växte upp med båda språken och utvecklade en aktiv tvåspråkighet, vilket innebar att hon alternerade obehindrat mellan de båda språken. När hon senare träffade sin man som kom från södra Sverige och alltså inte kunde ett ord meänkieli, blev deras gemensamma språk självklart svenska. De fick två döttrar. När man levde ett modernt liv i stadslägenhet passade det bättre med bara två barn – jag är ett av dem. Vi bodde i Kiruna under större delen av vår uppväxt. Svenska var vårt förstaspråk och både min syster och jag blev enspråkiga. Emellertid vistades vi ofta i Lainio om somrarna och eftersom vår stuga endast låg ett stenkast från mormor och morfars hus, var vi ofta där. Min mor och min mormor kommunicerade glatt och intensivt på meänkieli. Mormor, som också gärna ville prata med sina barnbarn, försökte då och då med korta fraser på svenska. Men efter ett tag fick i alla fall min mor rycka in och tolka. Mina erfarenheter är tydliga exempel på vilken snabb process 18
Mer än ett språk
ett språkbyte kan vara. Plötsligt förstår inte första och tredje generationen varandra. Mina föräldrars val av språk blev avgörande för denna process. För deras del var detta inget de resonerade sig fram till utan det var för dem helt självklart att vi skulle växa upp enspråkigt svenska – i all välmening. Dessutom var tvåspråkig uppfostran inte så vanlig. Man ansåg att enspråkighet var »hälsosammare för individen« därför att det skulle vara »svårt för dem att hålla isär de båda språken«. I Lainio satt jag, som var yngst, och försökte ibland klura ut vad de för tillfället talade om, men tappade snabbt tråden och började tänka på annat i stället. Det kändes också helt naturligt. Efter vad jag minns funderade jag aldrig på om jag skulle lära mig meänkieli jag också. Inte ens några ord försökte jag med. Det var deras språk – inte mitt. Inte heller blev jag påverkad av att min bästa väninnas föräldrar och andra i byn talade meänkieli eller till och med försökte tala meänkieli med mig. Jag skakade bara på huvudet och sade att jag inte förstod. Jag kände mig inte utanför och skämdes inte heller för att jag inte delade deras språk – det bara var så. Även om min mamma med stor intensitet gick in för att lära sig svenska när hon växte upp, har hon alltid behållit sin positiva syn på meänkieli. Ofta pratade hon med sin mor eller far i telefon på deras gemensamma språk, men med sina systrar och bröder är det svenska hon pratar. När hon jobbade på posten i Kiruna tolkade hon mellan kunder och kassörskor som inte kunde förstå varandra. Ibland kunde jag också höra henne växla språk under samtalet med någon bekant hon mötte ute. Det kunde vara något enstaka ord på det andra språket som sköts in, men ibland kunde det vara en del av en mening eller till och med en hel mening. Detta fascinerade mig mer än språken i sig. Jag iakttog de vuxna under samtalet och förstod att de visade samhörighet på det sättet. Det var verklig språkglädje mellan dem som jag fick uppleva, och när jag lyssnade på själva språken flöt de ihop så bra att det nästan kändes som om de talade ett enda språk. För mig var det mest i Lainio jag hörde meänkieli talas. I skolan i Kiruna var det aldrig någon som ens nämnde språket. Att lära sig något om de ursprungliga minoriteterna i Norrbotten ingick
Eva Westergren & Hans Åhl: Ett språk är mer än ett språk
19
inte i undervisningen – trots att de fanns mitt ibland oss. Språket fanns där men det angick oss inte. Jag kunde inte föreställa mig att det var just det här med flerspråkighet som skulle utgöra min kommande yrkesbana. Många av mina skolkamraters föräldrar talade naturligtvis sina förstaspråk, vilket jag förstått senare, men i deras hem hörde jag ingenting av det. Jag minns en gång då jag besökte en samisk skolkamrat; hur hennes mamma på mycket knagglig svenska försökte säga något till henne. Men då det inte gick så bra viskade hon »Kom, kom!« varefter min kamrat följde efter henne till rummet bredvid och jag hörde dem tala samiska med varandra. Jag trodde då att det var något mycket hemligt de talade om. Men egentligen kanske hon skämdes för att hon inte kunde svenska tillräckligt bra. Eller kanske ville hon inte genera mig genom att tala ett språk hon visste att jag inte förstod. Eller så ville hon inte genera sin dotter genom att tala samiska med henne inför mig. Någon berättade för mig en gång om hur han hörde sina systrar, från att glatt och högt ha talat meänkieli med varandra, övergått till att börja viska till varandra ju närmare Kiruna de kom, för att de skämdes så mycket över sitt språk. De ursprungliga minoritetsspråken har fortfarande mycket liten plats i Kiruna och många andra större tätorter i norra Sverige Efter min mormors bortgång insåg jag att jag aldrig lärt känna henne på riktigt. Jag hade aldrig hört henne berätta om sina tankar och erfarenheter. Jag hade aldrig hört henne berätta om hur hon upplevde det att vara mor till elva barn eller hur hon såg på den snabba övergången till svenskan. Hon var aldrig aktiv i de samtal som fördes på svenska. Jag insåg att jag hade känt henne men ändå inte, och den insikten bildade en tyngd inombords, som jag gick och bar på under en lång tid. Ända tills jag förstod att hon faktiskt hade förmedlat insikten om språkets värde just genom att vi saknade det gemensamma språket. Det var själva känslan för språket som, förutom blodsbandet, sammanlänkade oss fyra kvinnor med rötter i Tornedalen.
20
Mer än ett språk
Referenser Elenius, L. (2001), Både finsk och svensk – modernitet, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939. Umeå universitet. Diss. Freire, P. (1983), The importance of the act of reading. In Journal of Education 165, 1:5-11. Boston University. Slunga, N. (2000), Arbetsstugorna i norra Sverige. Ett filantropiskt företag i skolans tjänst. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 192. Uppsala.
Eva Westergren & Hans Åhl: Ett språk är mer än ett språk
21
Mer än ett språk En antologi om flerspråkighet i norra Sverige Två av Sveriges officiella minoritetsspråk finns i norra Sverige: samiska och meänkieli (tornedalsfinska). Under en stor del av 1900-talet utsattes de människor som har dessa språk som sitt modersmål för ett kraftfullt språkförtryck från den svenska staten – ett fakutm som fortfarande är okänt för många i andra delar av Sverige. Här kan man läsa om vad detta gör med människors språkutveckling, självkänsla och indentitet. Ämnet är akuellt även för alla de nya svenskar som växer upp utan att ha svenska som modersmål. Minoritetsspråkens ställning är en helt annan idag. År 2000 trädde en ny lag i kraft som har stärkt såväl språken som språkbrukarnas rätt till sitt eget modersmål. Boken behandlar i första hand frågor om språk och identitet, men följer även upp resultat av lagstiftningen. I boken medverkar några av landets främsta experter i ämnet, och texterna behandlar olika språkvetenskapliga, språksociologiska och språkpolitiska frågeställningar. Här finns också skönlitterära texter. Bland annat ingår en nyskriven novell av dramatikern och norrbottensförfattaren Mona Mörtlund, och ett utdrag ur Mikael Niemis Mannen som dog som en lax.
Mer än ett språk ges numera ut av Studentlitteratur AB. Denna tredje upplaga innehåller dock inga förändringar av innehållet jämfört med den andra upplagan.
Art.nr 38046
www.studentlitteratur.se