9789113057149

GUANTÁNAMO EN DAGBOK

MOHAMEDOU OULD SLAHI SAMMANSTÄLLD AV LARRY SIEMS Översättare Cajsa Mitchell

ISBN 978-91-1-305714-9 © Mohamedou Ould Slahi 2015 Inledning och noter © Larry Siems 2015 Norstedts, Stockholm 2015 Publicerad enligt överenskommelse med Ulf Töregård Agency AB Originalets titel: Guantánamo Diary Översättning: Cajsa Mitchell Omslag: Keith Hayes/Jens Öhrström Kartan på sidan 8: Norstedts/Kartor Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Innehåll

ETT

Fångenskapen – en tidslinje Kommentar till utgåvan Inledning

9 13 17

Jordanien – Afghanistan – GTMO Juli 2002–februari 2003

53

FÖRE Senegal – Mauretanien 21 januari 2000–19 februari 2000 TRE Mauretanien 29 september 2001–28 november 2001 FYRA Jordanien 29 november 2001–19 juli 2002 TVÅ

115 146 184

GTM O FEM SEX SJU

GTMO Februari 2003–augusti 2003 GTMO September 2003–december 2003 GTMO 2004–2005

223

Författarens kommentar Tack Noter till inledning

389 391 393

289 329

FLORIDA

BAHAM AS HAVANNA

KUBA

Guantánamo Bay HAÏTI

JAMAICA

Guantánamobasen, Guantánamo Bay Naval Base (GTMO), är en amerikansk marinbas på Kuba intill staden Guantánamo. Efter terrorattentaten mot USA 11 september 2001 och USA:s reaktion på dessa började militärbasen användas som fångläger för så kallade illegala kombattanter. Fångarnas rättsliga skydd var och är svagt eftersom USA:s regering vidhåller att Guantánamo är utanför landets jurisdiktionsområde. (Källa: Nationalencyklopedin).

Fångenskapen – en tidslinje Januari 2000

Efter att i tolv år ha studerat, bott och arbetat utomlands, huvudsakligen i Tyskland och tillfälligt i Kanada, beslutar sig Mohamedou Ould Slahi för att återvända till sitt hemland, Mauretanien. Under resan grips han två gånger på begäran av USA – först av den senegalesiska polisen, därefter av de mauretanska myndigheterna – och förhörs av amerikanska FBI-agenter i samband med den så kallade Millenniesammansvärjningen mot Los Angeles flygplats. Då myndigheterna kommit fram till att inget tyder på att han är inblandad i sammansvärjningen, släpps han den 19 februari 2000.

2000–

Mohamedou bor hemma hos sin familj och arbetar som ingenjör i Nouakchott, Mauretanien.

hösten 2001 29 september 2001

20 november 2001

28 november 2001

19 juli 2002

Mohamedou grips av de mauretanska myndigheterna, sitter häktad under två veckor och förhörs än en gång av FBI-agenter angående Millenniesammansvärjningen. Han släpps återigen och de mauretanska myndigheterna bekräftar offentligt att han är oskyldig.

Mauretansk polis kommer till Mohamedous hem och ber honom följa med för vidare förhör. Han går frivilligt med på detta och kör i egen bil till polisstationen.

Mohamedou överförs med ett CIA-plan från Mauretanien till ett fängelse i Amman i Jordanien där han förhörs under sju och en halv månad av den jordanska hemliga polisen.

Ett nytt CIA-plan hämtar upp Mohamedou från Amman; han kläs av naken, förses med ögonbindel, blöja och handfängsel och flygs därpå till USA:s militärbas i Bagram, Afghanistan. Händelserna som återges i Guantánamo – en dagbok börjar med denna scen.

9

4 augusti 2002

Efter två veckors förhör i Bagram stuvas Mohamedou tillsammans med trettiofyra andra fångar in i ett militärtransportplan och flygs till Guantánamo. Gruppen anländer och skrivs in på anstalten den 5 augusti 2002.

2003–2004

Mohamedou blir föremål för de militära förhörsledarnas ”specialförhörsplan”, som godkänts av försvarsminister Donald Rumsfeld personligen. Tortyren av Mohamedou omfattar månader av extrem isolering; en litania av fysisk, psykisk och sexuell förnedring, dödshot, hot mot hans familj samt en fingerad kidnappning och ett bortförande.

3 mars 2005

Mohamedou lämnar in en handskriven ansökan om habeas corpus.

Sommaren

I sin isoleringscell på Guantánamo skriver Mohamedou för hand de 466 sidor som ska komma att bli den här boken.

2005 12 juni 2008

Den amerikanska Högsta domstolen beslutar med 5 röster mot 4 (Boumediene v. Bush) att fångarna på Guantánamo har rätt att bestrida beslutet om fängelsestraff genom habeas corpus.

Augusti–

Distriktsdomaren James Robertson avhör Mohamedous ansökan om habeas corpus.

december 2009 22 mars 2010

Domare Robertson beviljar Mohamedous ansökan om habeas corpus och ger order om att han ska försättas på fri fot.

26 mars 2010

Obamas administration inkommer med sitt överklagande av beslutet.

5 november

Distriktsdomstolen för överklagandeärenden (The Circuit Court of Appeal) i Columbia återremitterar Mohamedous habeas corpus-mål till distriktsdomstolen för omförhör. Målet är fortfarande inte avgjort.

2010

Situationen i dag Mohamedou är kvar på Guantánamo, i samma cell där mycket av

det som återges i den här boken har ägt rum.

10

Kommentar till utgåvan Den här boken är en redigerad version av ett 466 sidor långt manus, som Mohamedou Ould Slahi skrev för hand i sin cell i Guantánamofängelset under sommaren och hösten 2005. Manuset har redigerats två gånger: först av den amerikanska regeringen, som tillförde mer än 2 500 svarta, censurerande maskningar till Mohamedous text, och därefter av mig. Mohamedou själv kunde inte delta i eller reagera på någon av dessa redigeringar.

Han har emellertid alltid hoppats på att hans manus skulle nå ut till en läsande allmänhet – det riktar sig direkt till oss och i synnerhet till de amerikanska läsarna – och han har klart och tydligt gett sitt tillstånd till utgivningen i dess redigerade form, med en fullt begriplig och uttrycklig önskan om att redigeringen genomförs på ett sätt som trovärdigt förmedlar innehållet och avspeglar verkligheten i originalet.

Han anförtrodde mig denna uppgift, och det är vad jag har försökt göra genom att bearbeta manuset så att det kan tryckas.

Mohamedou Ould Slahi har skrivit sin livsberättelse på engelska, hans fjärde språk, ett språk som han i huvudsak tillägnat sig i amerikansk fångenskap, vilket han, inte sällan i roande ordalag, beskriver rakt igenom hela boken. Detta är betecknande för författaren och i sig en anmärkningsvärd bedrift. Det är också ett val som skapar eller bidrar till några av bokens viktigaste litterära effekter. Enligt mina beräkningar använder han sig av ett ordförråd på knappt sju tusen ord – en ordlista av ungefär den omfattning som är incitamentet för den homeriska epiken. Han gör detta på ett sätt som ibland ger eko av de episka berättelserna, som när han upprepar föga originella fraser för att beskriva återkommande företeelser och händelser. Och i likhet med de episka berättelsernas skapare gör han det så att han därmed lyckas 13

kommentar till utgåvan

förmedla ett enormt omfång av händelser och sinnesstämningar. Under det redaktionella arbetet har jag främst av allt försökt bevara den känslan och visa aktning för denna talang.

Samtidigt är det manus som Mohamedou lyckats författa i sin cell under 2005 ett ofullständigt och tidvis fragmentariskt utkast. I vissa avsnitt känns prosan mer putsad, i andra är handstilen liten och pedantisk, vilket i båda fallen kan tyda på tidigare utkast; andra ställen har mer av hastigt nedklottrande över sig. Det finns signifikanta variationer i hans framställning med ett mindre linjärt berättande i de avsnitt som beskriver de allra senaste händelserna – vilket man kan förvänta sig med tanke på intensiteten i dessa tilldragelser och den omedelbara närheten till de personer han beskriver. Likaså är helheten i gestaltningen ett olöst kapitel i manuset, där en lång rad återblickar på händelser som föregår det centrala berättandet bifogas i slutet.

Likt varje redaktör som vill försöka tillfredsställa envar författares förhoppningar om att felaktigheter och missuppfattningar måtte minimeras och tilltal och visioner framhävas, tog jag mig an dessa utmaningar genom att redigera manuset på två plan. Rad för rad har det mestadels inneburit att normera verbens tempusformer, korrigera ordföljd och en del valhänt formulerade talesätt, samt emellanåt, för förtydligandets skull, göra sammanslagningar eller omdisponering av text. De bifogade återblickarna i slutet av manuset har jag dessutom införlivat med den egentliga berättelsen och på det hela taget stramat upp manuset, en process som resulterade i att cirka 122 000 ord blev till strax under 100 000 i den här versionen. Dessa redaktionella beslut var mina, och jag kan bara hoppas att Mohamedou skulle ge sitt bifall.

Under hela denna process ställdes jag inför en serie utmaningar som specifikt hängde ihop med det redigeringsarbete manuset tidigare genomgått: regeringens maskningar. Dessa maskningar innebär förändringar som påbördats texten av just den regering som alltjämt har författarens öde i sin hand, och som har använt hemligstämplandet som ett nödvändigt redskap för att behålla kontrollen över honom i mer än tretton år. Som sådana kan de svarta, spärrade fälten på sidorna tjäna 14

kommentar till utgåvan

som synliga påminnelser om författarens fortgående situation. Och samtidigt får, avsiktligt eller inte, maskningarna ofta en hämmande inverkan på berättandet, gestalterna får suddigare konturer och de grumlar det öppna, lättillgängliga tonfallet i författarens röst.

Eftersom redigering förutsätter närläsning, kommer varje arbete med en censurerad text att omfatta vissa ansträngningar att försöka se vad som döljer sig bakom de svarta spärrade fälten och strykningarna.

Kommentarerna nederst på sidorna överallt i texten är någon sorts vittnesbörd om just detta.

Kommentarerna utgör spekulationer som uppstått under redigeringsarbetet, och som baserats på de sammanhang där maskningarna uppträder, på information som finns på andra ställen i manuset och på den omfattande mängd offentliga källor som numera är tillgängliga angående Mohamedou Ould Slahis lidande och de händelser och omständigheter han skildrar här. Dessa källor innefattar tidigare hemligstämplade regeringsdokument som tillgängliggjorts tack vare processande och uppmaningar från Freedom of Information Act, nyhetsrapportering och publicerade verk av ett stort antal författare och undersökande journalister, liksom omfattande utredningar inom Justitiedepartementet och den amerikanska senaten.

I dessa kommentarer har jag på inget sätt försökt rekonstruera den maskade originaltexten eller avslöja hemligstämplat material. Jag har snarare gjort mitt yttersta för att lägga fram sådan information som man rimligen kan anta överensstämmer med det som maskningarna döljer eftersom samma information finns i offentliga dokument eller blir helt uppenbar vid en noggrann läsning av manuset, detta då jag tror att det är av generell betydelse för läsbarheten och textens genomslagskraft. Skulle dessa spekulationer innehålla några oegentligheter är felet uteslutande mitt. Ingen av Mohamedou Ould Slahis advokater, som innehar särskilt intyg om verkställd säkerhetskontroll, har granskat detta inledande material eller några fotnoter, bidragit till materialet i något enda avseende, eller bekräftat eller förnekat någonting i dess innehåll. Inte heller har någon annan person med tillgång till det icke maskade manuskriptet granskat denna inledning eller fotnoterna, bi15

kommentar till utgåvan

dragit till dem i något enda avseende, eller bekräftat eller förnekat någonting i mina spekulationer.

Påfallande många av de redaktionella utmaningar som varit förenade med att få detta märkvärdiga manuskript publicerat är ett direkt resultat av det faktum att den amerikanska regeringen, utan att hittills kunna ge någon tillfredsställande förklaring, fortsätter att kvarhålla dess författare inom ett censurerande system som hindrar honom från att delta i det redaktionella arbetet. Jag ser fram emot den dag då Mohamedou Ould Slahi blir fri och vi kan läsa denna bok i dess helhet så som han skulle vilja få den publicerad. I väntan på detta hoppas jag att den här versionen har lyckats fånga det talangfulla hos originalet trots att vi, nästan på varenda sida, påminns om hur mycket som fortfarande återstår att fatta.

Larry Siems

16

ETT

Jordanien – Afghanistan – Guantánamo Juli 2002–februari 2003

Det amerikanska teamet tar över … Ankomst till Bagram … Från Bagram till Guantánamo … Guantánamo, den nya hemvisten … En dag i paradiset, nästa i helvetet Xxxxxxxxxxxxxxx den xx juli 2002, kl 22.00.* Musiken hade stängts av. Ljudet av vakternas samtal tonade bort.

Transportbilen tömdes.

Jag var ensam i denna begravningsbil, kändes det som.

Inom kort kunde jag uppfatta nya människor omkring mig, ett moltyst team. Jag minns inte att ett enda ord yttrades under det som jag närmast ska berätta om. * Det framgår tydligt av ett icke maskat datum några sidor in i manuskriptet att det som sker här inleds sent på kvällen den 19 juli 2002. En undersökning som Europarådet gjort bekräftar att ett CIA-leasat Gulfstream jetplan med nummer N379P lyfte från Amman i Jordanien kl. 21.15 den kvällen med destination Kabul i Afghanistan. Ett appendix till denna rapport från 2006, över registrerade flighter, finns tillgängligt på: http://assembly.coe.int/CommitteeDocs/2006/20060614_Ejdoc162006PartII-Appendix.pdf.

Kommentar till fotnoterna: Ingen av Mohamedou Ould Slahis advokater, som alla innehar ett särskilt intyg om så kallad verkställd säkerhetskontroll, har granskat fotnoterna i denna bok, bidragit till dem i något enda avseende, eller bekräftat eller förnekat någonting i dess innehåll. Inte heller har någon annan person med tillgång till det icke maskade manuskriptet granskat fotnoterna, bidragit till dem i något enda avseende, eller bekräftat eller förnekat någonting i dem.

53

guantánamo – en dagbok

En person lossade kedjorna runt mina handleder. Han lösgjorde ena handen, någon annan tog tag om den och böjde den medan en tredje person satte på mig nya, stramare och tyngre handfängsel. Nu hade jag händerna bundna framtill.

Någon började riva sönder mina kläder med något som kan ha varit en sax. Jag tänkte: Vad i helsike pågår? Jag började oroa mig för denna resa som jag varken ville göra eller hade tagit initiativet till. Någon annan fattade alla beslut åt mig. Själv hade jag allt annat i världen än just beslutsfattande att bekymra mig för. Många tankar for snabbt genom huvudet på mig. De mer optimistiska sa mig: Låt vara att du är i händerna på amerikanerna, men var inte orolig, de vill bara se till att du kommer hem och att allt detta sker under sekretess. De pessimistiska gick i stil med: Du har gått på en nit! Amerikanerna har gett dig skulden för någon skit, och nu kommer de att sätta dig i amerikanskt fängelse resten av ditt liv.

Jag kläddes av naken. Det var förödmjukande, men tack var ögonbindeln slapp jag den obehagliga åsynen av min nakna kropp. Den enda bön jag kunde påminna mig under hela denna procedur var bönen för krissituationer, Ya hayyu! Ya qayyum! och den mumlade jag hela tiden.

Varenda gång jag kom att hamna i en liknande situation, glömde jag alla mina böner utom bönen för krissituationer, som jag lärt av Profeten, frid vare med honom.

En av männen svepte en blöja runt mina könsdelar. Först då blev jag helt säker på att planet var på väg till USA. Nu började jag övertyga mig själv om att ”allt skulle gå bra”. Det enda som oroade mig var att min familj skulle få se mig i tv i en så förnedrande situation. Jag var så mager. Det har jag alltid varit, men aldrig så här mager. Mina vanliga kläder hängde så löst på mig att jag såg ut som en katt i en stor väska.

När USA-teamet avslutade med att sätta på mig de kläder som de hade förberett åt mig, sköt en av killarna upp min ögonbindel i pannan ett kort ögonblick. Jag kunde inte se så mycket, för han riktade en ficklampa mot mina ögon. Han var klädd från topp till tå i svart uniform.

Han öppnade munnen och räckte ut tungan medan han tecknade åt 54

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

mig att göra detsamma, någon sorts munundersökning som jag medverkade till utan att protestera. Jag hann se en bit av hans bleka arm med blonda hårstrån, vilket stärkte min teori om att jag var i händerna på Uncle Sam. Ögonbindeln drogs ner igen. Hela tiden lyssnade jag på höga ljud från flygplansmotorer. Jag är rätt övertygad om att jag hörde några plan som landade och andra som lyfte. Jag kände när mitt ”speciella” plan närmade sig, eller om det var bilen som närmade sig planet, jag minns inte längre vilket. Men vad jag minns är att när eskorten ledde ut mig från bilen fanns inget utrymme mellan transportbilen och flygplanstrappan. Jag var så utmattad, sjuk och trött att jag inte kunde gå, vilket tvingade eskorten att släpa mig uppför trapporna som om jag vore död.

Inne i planet var det mycket kallt. Jag placerades på en soffa och vakterna låste fast mig, sannolikt vid golvet. Jag kände en filt läggas över mig; den tröstade mig, även om den var väldigt tunn.

Jag slappnade av och hängav mig åt mina drömmerier. Jag tänkte på olika familjemedlemmar som jag aldrig skulle få träffa igen. Vad ledsna de skulle bli! Jag grät tyst och utan tårar. Av någon anledning hade jag gråtit alla mina tårar i början av denna expedition, som liknade gränslandet mellan livet och döden. Jag önskade att jag uppfört mig bättre mot människor, jag önskade att jag behandlat min familj bättre. Jag ångrade vartenda misstag jag gjort i livet, mot Gud, mot min familj, mot alla människor.

Jag tänkte på livet i ett amerikanskt fängelse. Jag tänkte på dokumentärer jag sett om deras fängelser. Jag önskade att jag vore blind eller hade något handikapp så att de skulle sätta mig i isolering där jag fick någon sorts human behandling och beskydd. Jag tänkte: Hur kommer det första förhöret inför domaren att bli? Har jag någon chans att få en saklig rättegång i ett land där det finns så mycket hat mot muslimer? Är jag i själva verket redan dömd, innan jag ens får chansen att försvara mig?

I värmen från filten förlorade jag mig i dessa plågsamma dagdrömmar. Då och då ansattes jag av smärtsamma urinträngningar. Blöjan funkade inte på mig. Jag kunde inte övertyga hjärnan om att ge signal 55

guantánamo – en dagbok

till blåsan. Ju mer jag försökte, desto mer beslutsam blev hjärnan. Vakten bredvid mig fortsatte hela tiden att hälla i mig vatten, en kapsyl åt gången ur en vattenflaska, vilket förvärrade min situation. Någon chans av vägra existerade inte, svälja eller kvävas var det som gällde. Att ligga på sidan gjorde ofattbart ont, men alla försök att ändra läge var förgäves eftersom en stark hand tryckte mig tillbaka i samma position igen.

Det märktes att planet var ett stort jetflyg, vilket fick mig att tro att vi flög direkt till USA. Men efter cirka fem timmar började planet tappa höjd och gick sedan mjukt ner på landningsbanan. Jag insåg att USA ligger längre bort än så. Var är vi? I Ramstein i Tyskland? Ja! Det måste vara Ramstein. I Ramstein har USA en militärflygplats för transitplan från Mellanöstern. Vi ska stanna till här för att tanka. Men så snart planet hade landat började vakterna byta ut mina metallfängsel mot plastfängsel som skar in i vristerna och gjorde mycket ont under den korta promenaden till en helikopter. En av vakterna klappade mig på axeln samtidigt som han släpade ut mig ur planet, som för att säga: ”Ingen fara, allt kommer att gå bra”. I mitt ångestfyllda tillstånd blev denna gest till ett hopp om att det ändå fanns mänskliga varelser bland de människor som handskades med mig.

När jag träffades av solens strålar dök frågan upp igen. Var är jag? Jo, i Tyskland måste det vara. Det var i juli, och solen går upp tidigt. Men varför Tyskland? Jag hade inte begått några brott i Tyskland. Vad har de beskyllt mig för där? Ändå är det tyska rättssystemet ett betydligt bättre alternativ för mig. Jag känner till rättsordningen och jag talar språket.

Det tyska systemet är dessutom i någon mening transparent, och man kan inte bli dömd till två eller tre hundra års fängelse. Jag behövde inte oroa mig särskilt mycket. En tysk domare skulle vända sig till mig och visa det som myndigheterna anförde mot mig, och sedan skulle jag temporärt skickas iväg till något fängelse tills mitt fall hade avgjorts.

Jag kommer inte att utsättas för tortyr, och jag kommer inte att behöva stå ansikte mot ansikte med några ondskefulla förhörsledare.

Efter ungefär tio minuter landade helikoptern och jag sattes i en transportbil med en vakt på vardera sidan. Chauffören och den som 56

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

satt bredvid honom samtalade på ett språk som jag aldrig tidigare hade hört. Jag tänkte: Vad i helsike kan det vara för språk, är det kanske filippinska? Jag tänkte på Filippinerna eftersom jag känner till USA:s omfattande militära närvaro där. Jo, Filippinerna är det förstås: det är de som har konspirerat med USA och anklagat mig för någon skit. Vilka frågor kommer deras domare att ställa? Men vid det här laget ville jag bara komma fram och få pissa, och sedan fick de göra vad de ville. Snälla, låt mig komma fram! tänkte jag. Sedan får ni döda mig!

Efter fem minuters färd släpade vakterna ut mig ur bilen, och det kändes som om de placerade mig inne i en hall. De tvingade ner mig på knä och tryckte ner mitt huvud: jag skulle bli kvar i den ställningen tills de drog upp mig. ”Rör dig inte!” skrek de. Innan jag började ängslas för något annat urinerade jag på det märkligaste sätt jag gjort sedan jag föddes. Det var en oerhörd lättnad. Det kändes som om jag hade blivit frisläppt och skickats tillbaka hem. Plötsligt försvann min oro, och jag log inombords. Ingen lade märke till vad jag gjorde.

Ungefär en kvart senare drog vakterna upp mig och släpade iväg mig till ett rum där de tydligen hade ”behandlat” många anhållna personer tidigare. Så snart jag kom in i detta rum avlägsnade vakterna det jag hade runt huvudet. Oj, vad det gjorde ont i öronen, och det gjorde det i huvudet också. Faktum var att hela kroppen protesterade. Jag kunde nätt och jämnt stå på benen. Vakterna började dra av mig mina kläder, och snart stod jag där lika naken som när min mor bar på mig. För första gången stod jag där inför amerikanska soldater, och det var inte på teve, detta var på riktigt. Jag reagerade på naturligast tänkbara sätt genom att dölja mina könsdelar med händerna. Tyst för mig själv började jag också recitera bönen för krissituationer, Ya hayyu! Ya qayyum!

Ingen hindrade mig från att be. En av militärpoliserna såg emellertid på mig med ögon fyllda av hat. Lite senare beordrade han mig att sluta titta mig omkring i rummet.

En xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx sjukvårdare kom och gjorde en snabb hälsoundersökning, varefter jag höljdes i afghanska tygsjok. Ja, afghanska klädesplagg i Filippinerna. Jag var givetvis försedd med hand57

guantánamo – en dagbok

och fotbojor fastkedjade vid midjan. Vidare försågs jag med vantar. Så nu var jag redo! Men för vad? Ingen aning!

Sedan jag försetts med ögonbindel släpades jag iväg till ett intilliggande förhörsrum. Så snart jag kom in i rummet började en massa människor skrika och kasta tunga saker mot väggen. I detta tumult kunde jag urskilja följande frågor: ”Var finns mulla Omar?” ”Var finns Usama bin Ladin?” ”Var finns Jalaluddin Haqqani?”

Min hjärna gjorde en mycket snabb analys: de individer som nämns i dessa frågor var ledare för ett land, och nu är de ett gäng flyktingar!

Förhörsledarna gjorde ett par misstag. För det första hade de just satt mig in i de senaste nyheterna: i Afghanistan har det skett ett maktövertagande, men höjdarna har ännu inte tagits till fånga. För det andra hade jag anmält mig frivilligt till polisen ungefär vid den tidpunkt då kriget mot terrorismen inleddes, och sedan dess befunnit mig i ett jordanskt fängelse, bokstavligt talat avskuren från omvärlden. Så hur skulle jag kunna veta någonting om att USA har tagit över Afghanistan, och än mindre att deras ledare har flytt? För att inte tala om var de kunde finnas nu.

Jag svarade undergivet: ”Jag vet inte!” ”Du är en lögnare!” skrek en av dem på bruten arabiska. ”Nej, jag ljuger inte, jag blev tillfångatagen så och så, och jag känner bara Abu Hafs …”, sa jag och gjorde en kort sammanfattning av hela min historia.* * Abu Hafs, vars namn står utan maskning här och på andra ställen i manuskriptet, är MOS:s släkting och före detta hustrus svåger. Hans fullständiga namn är Mahfouz Ould al-Walid, även känd under namnet Abu Hafs al-Mauritani. Abu Hafs var gift med en syster till MOS:s före detta fru. Han var en framstående medlem av al-Qaidas shura, gruppens högsta rådgivande organ, från 1990-talet och fram till terrorattacken i USA den 11 september 2001. Rapporterna om att Abu Hafs motsatte sig dessa attacker har varit många; 11 september-kommissionen skriver att ”Abu Hafs Mauretaniern sägs till och med ha skickat ett skriftligt meddelande till bin Ladin där han grundar sitt motstånd mot attackerna på Koranen.” Abu Hafs lämnade Afghanistan omedelbart efter 11 september-attackerna och tillbringade årtiondet därefter i husarrest i Iran. I

58

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

”Vi borde förhöra de här jävlarna så som israelerna gör.” ”Hur gör de?” frågade någon annan. ”De klär av dem nakna och förhör dem!” ”Det borde vi kanske göra”, föreslog ytterligare någon annan. Stolar flög fortfarande omkring i rummet och slog i väggar och golv. Jag visste att det bara var en maktdemonstration och ett sätt att skapa rädsla och ångest. Jag rättade mig efter omständigheterna och darrade till och med mer än nödvändigt. Jag trodde inte att amerikaner använde tortyr, även om jag nog alltid hade betraktat det som möjligt. ”Jag ska förhöra dig senare”, sa någon, och den amerikanske tolken upprepade samma sak på arabiska. ”Ta honom till hotellet”, föreslog förhörsledaren. Den här gången översatte inte tolken.

Och så var det första förhöret över. Innan eskorten högg tag i mig försökte jag, skräckslagen och rädd som jag var, få kontakt med tolken. ”Var har du lärt dig så bra arabiska?” frågade jag. ”I USA!” svarade han och lät smickrad. I själva verket talade han inte bra arabiska, jag försökte bara komma på vänskaplig fot med någon.

Jag leddes iväg. ”Du talar engelska”, sa en av dem med tydlig asiatisk brytning. ”Bara lite”, svarade jag. Han skrattade, och det gjorde hans kollegor också. Jag kände mig som en vanlig människa som för ett vanligt samtal. Jag sa till mig själv: Där ser du hur vänliga amerikaner är. De kommer att ta dig till ett hotell, förhöra dig ett par dagar och sedan sätta dig på ett säkert flyg hem. Det finns ingen anledning att oroa sig. USA vill bara kolla upp allting, och eftersom du är oskyldig kommer de att ta reda på det. Du är ju för tusan på en militärbas på Filippinerna, och även om det ligger bortom ära och redlighet är det bara tillfälligt. Det faktum att en av vakterna lät asiatisk förstärkte min felaktiga uppfattning om att det var på Filippinerna jag befann mig. april 2012 utlämnades han till Mauretanien där han en kort tid hölls fängslad varefter han frigavs. Han är numera en fri man. Det aktuella avsnittet av kommissionens rapport finns tillgängligt på http//:govinfo.library.unt.edu/911/report/911Report_Ch7.pdf.

59

guantánamo – en dagbok

Jag var snart framme, inte på ett hotell utan i en fängelsecell med träväggar och där det varken fanns toalett eller tvättställ. Av den anspråkslösa inredningen att döma – en sliten, tunn madrass och en gammal filt – förstod man att någon hade varit här. Jag var på sätt och vis glad att ha fått lämna Jordanien där allt var utlämnat åt slumpen, men jag var bekymrad över att inte kunna förrätta mina böner på rätt sätt, och jag ville veta hur många böner jag försummat under resan. Cellvakten var en liten, smal, vit xxxxx , ett faktum som kändes ännu mer trösterikt: under de senaste åtta månaderna hade jag uteslutande haft med stora, muskulösa män att göra.* Jag frågade xxxx vad klockan var, och xxxxx talade om att den var elva, om jag minns rätt. Jag hade ytterligare en fråga. ”Vilken dag är det?” ”Jag vet inte, här är alla dagar lika”, svarade xxxxxx . Jag insåg att jag hade frågat för mycket. xxxxxx borde inte ens ha talat om vad klockan var, fick jag senare klart för mig.

Jag fann en Koran försiktigt placerad ovanpå några vattenflaskor. Jag insåg att jag inte var ensam i fängelset, som verkligen inte var något hotell.

Det visade sig att jag hade tagits till fel cell. Plötsligt fick jag syn på en annan fånges trötta fötter. Jag kunde däremot inte se ansiktet eftersom det var täckt av en svart plastsäck. Jag fick snart lära mig att svarta plastsäckar sattes över allas huvuden, dels som ögonbindel, dels för att ingen skulle gå att känna igen. Det gällde alla, inklusive undertecknad. Ärligt talat ville jag inte se den intagnes ansikte ifall han skulle ha ont eller lida svårt, för jag avskyr att se människor lida, det gör mig galen.

Jag kommer aldrig att glömma hur de stackars fångarna i Jordanien jämrade sig och skrek medan de torterades. Jag minns hur jag satte händerna för öronen för att slippa höra skriken, men hur jag än försökte undvika det kunde jag fortfarande höra deras lidande. Det var fruktansvärt, till och med värre än tortyr. * Sammanhanget talar för att det här rör sig om en kvinnlig vakt. Rakt igenom hela manuskriptet är pronomenen ”hon”, ”henne” och ”hennes” maskade, medan ”han”, ”honom” och ”hans” står utan maskning.

60

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

Den xxxxxx vakten utanför min dörr ordnade så att jag förflyttades till en annan cell. Den var likadan som den jag just varit i, men den låg på andra sidan gången. I rummet fanns en halvfull vattenflaska, vars etikett var skriven på ryska. Jag önskade att jag hade lärt mig ryska och undrade i mitt stilla sinne: En amerikansk militärbas på Filippinerna, med vattenflaskor från Ryssland? USA behöver inga förnödenheter från Ryssland, och det stämmer inte heller geografiskt. Var är jag? Kanske i någon före detta rysk delstat, som Tadzjikistan? Det enda jag vet är att jag inte vet!

I cellen fanns inga bekvämligheter för några naturliga behov. Att tvätta sig innan man förrättade sin bön var omöjligt och förbjudet. Där fanns inte minsta antydan till qibla, det vill säga åt vilket håll Mecka ligger. Min närmaste granne var psykiskt sjuk. Han skrek på ett språk som jag inte kände igen. Senare fick jag veta att han var talibanledare.

Senare samma dag, den 20 juli 2002, kom vakterna och hämtade mig för polisiära rutinuppgifter, fingeravtryck, längd, vikt etcetera. Jag erbjöds xxxxxxx som tolk. Arabiska var uppenbarligen inte xxxxx förstaspråk. Av xxxxxxx fick jag lära mig reglerna: inget prat, inga böner som hördes, ingen tvagning före bön och en hel massa andra inten och inga i samma stil.* Vakten frågade mig om jag ville använda badrummet. Jag trodde att han menade ett ställe där man kan tvätta sig. ”Ja”, svarade jag. Badrummet var en tunna fylld med urin och avföring. Det var det mest motbjudande badrum jag någonsin hade sett.

Vakterna var tvungna att titta på medan man gjorde vad man behövde.

Jag kunde inte äta maten – den jordanska maten var betydligt bättre än de kalla fältransoner som jag fick i Bagram – så jag behövde egentligen inte använda badrummet. För att pinka använde jag de tomma vattenflaskor jag hade i mitt rum. De hygieniska förutsättningarna var inte perfekta precis. Ibland när flaskan blev fylld fortsatte jag på golvet och var noga med att det inte skulle rinna ända till dörren.

Under rätt många nätter framöver då jag hölls isolerad, hade jag en lustig vakt som försökte omvända mig till kristendomen. Jag gladdes * Återigen, att detta pronomen är maskat talar för att tolken är en kvinna.

61

guantánamo – en dagbok

åt våra samtal även om mina engelskakunskaper var elementära. Min samtalspartner var ung, religiös och energisk. Han gillade Bush (”den sant religiöse ledaren”, enligt honom); han avskydde Bill Clinton (”den otrogne”). Han älskade dollar och hatade euro. Han bar alltid med sig sitt exemplar av Bibeln, och så fort tillfälle gavs läste han historier ur den högt för mig, de flesta från Gamla Testamentet. Jag skulle aldrig ha förstått dem om jag inte hade läst Bibeln på arabiska flera gånger, för att inte tala om att dessa versioner av berättelserna ligger ganska nära dem i Koranen. Jag hade studerat Bibeln i det jordanska fängelset; jag bad om ett exemplar och fick ett. Den var till stor hjälp när det gällde att förstå sig på västerländska samhällen, även om man i många av dem förnekar att religiösa skrifter har något inflytande.

Jag gjorde inga försök att argumentera mot honom: jag var glad att ha någon att prata med. Han och jag var eniga om att religiösa skrifter, däribland Koranen, måste ha kommit från samma källa. Det skulle visa sig att den hetlevrade soldatens kunskaper om sin egen religion var mycket ytliga. Icke desto mindre gladde jag mig åt att ha honom som vakt. Han gav mig mer tid på toaletten och tittade till och med bort när jag använde tunnan.

Jag frågade honom om min situation. ”Du är ingen brottsling, för de sätter brottslingarna på andra sidan”, berättade han och pekade. Jag funderade över dessa ”brottslingar” och såg framför mig en grupp unga muslimer och hur svår deras situation måste vara. Jag kände mig illa till mods. Sedan flyttades jag ändå över till dessa ”brottslingar” och blev ”högprioriterad brottsling”. Jag skämdes på något sätt när samme vakt fick se mig tillsammans med ”brottslingarna”, sedan han hade sagt till mig att jag skulle komma att släppas efter högst tre dagar. Han betedde sig normalt, men på grund av sina många kollegor var han inte lika fri att tala med mig om religion. Andra häktade berättade att han inte heller behandlade dem illa.

Andra eller tredje natten kom xxxxxxx själv och släpade ut mig ur cellen och ledde iväg mig till förhör, där samma arabiska xxxxx redan hade tagit plats. Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx . Det 62

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

syntes att han var rätt man för uppgiften. Han var den sortens människa som inte hade något emot att utföra grovjobbet. De anhållna i Bagram brukade kalla honom xxxxxxxxxxxxxxxxx ; han var dokumenterat ansvarig för att ha torterat också oskyldiga personer som regeringen hade frikänt.* xxxxxxxxxxx behövde inte förse mig med handfängsel, för sådana hade jag redan tjugofyra timmar om dygnet. Jag sov, åt och gick på toaletten med såväl hand- som fotbojor. xxxxxxxxxxx öppnade en pärm som han höll i handen xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx och inleddes med hjälp av tolken. xxxxxxxxxx ställde vanliga frågor om mitt liv och min bakgrund. När han frågade mig: ”Vilka språk talar du?” trodde han mig inte utan skrattade ihop med tolken och: ”Ha ha, så du pratar tyska? Vänta du bara, det ska vi kolla upp.”

Plötsligt xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxx i rummet xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxx Det var inte att ta miste på, han var xxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx ** ”Jawohl”, svarade jag. xxxxxxxxxxx var inte xxxxxxxxxx men hans tyska var någorlunda acceptabel, med tanke på att han tillbringat xxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx . Han bekräftade för sin kollega att min tyska var ” xxxxxxxxxxx ”.

Båda såg på mig med viss respekt efter detta, även om denna respekt inte var tillräcklig för att rädda mig undan xxxxxxxxxx vrede. * Vid hearingen med Administrative Review Board (ARB) den 15 december 2005 beskrev MOS en av USA:s förhörsledare i Bagram som var japansk-amerikan, och som Bagramfångarna omnämnde som William Torteraren. Den överordnade förhörsledaren här skulle kunna vara denna person. MOS:s hearing med ARB 2005 finns tillgänglig på http://www.dod.mil/pubs/foi/operation_and_plans/Detainee/csrt_arb/ ARB_Transcript_Set_8_20751-21016.pdf, sid. 23 i utskrift, sid.206 i länk. ** Sammanhanget tyder på att den andre förhörsledaren tilltalade MOS på tyska.

63

guantánamo – en dagbok

xxxxxxxxxxxxx frågade mig var jag hade lärt mig tala tyska och sa att han tänkte förhöra mig igen senare. xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx : ”Wahrheit macht frei, sanningen betyder frihet.”

När jag hörde honom säga detta förstod jag att sanningen inte skulle befria mig, för ”Arbeit” befriade inte judarna. Hitlers propagandamaskin försökte lura de judiska fångarna med slagorden: ”Arbeit macht frei”, arbete betyder frihet, men arbete befriar ingen. xxxxxxxxxxxx gjorde en anteckning i sin lilla anteckningsbok och lämnade rummet. xxxxxxxxxxx skickade mig tillbaka till min cell och bad xxxxxxxxxxxxxxxxxxx om ursäkt.* ”Förlåt att jag hållit er vaken så länge.” ”Ingen fara”, svarade xxxxxxxx .

Efter flera dagar i isolering överfördes jag till de vanliga intagna, men jag kunde bara titta på dem för jag var placerad i den smala, taggtrådsförsedda korridoren mellan cellerna. Ändå kändes det som om jag kommit ut ur fängelset, och jag ropade och tackade Gud. Efter åtta månader i total isolering kunde jag se fängelsekamrater i mer eller mindre samma situation som jag själv. ”Grova” brottslingar som jag hade hand- och fotfängsel dygnet runt och placerades i korridoren där varje vakt eller intagen som passerade, trampade på dem som var där. Taggtråden plågade mig ständigt under de följande tio dagarna, så trångt var det. Jag såg xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx bli tvångsmatad. Han hade inlett en fyrtiofem dagars hungerstrejk. Vakterna skrek åt honom och han bollade en torr brödbit fram och tillbaka mellan händerna. Alla fångar såg så medtagna ut, som om de hade begravts och sedan återuppstått efter flera dagar, men med xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx var det en helt annan historia. Han var bara skinn och ben. Det påminde mig om bilder jag sett i dokumentärfilmer om fångarna under andra världskriget.

Fångar var förbjudna att tala med varandra, men vi gladdes åt att kunna titta på varandra. Bestraffningen för att ha pratat var att bli upphängd i händerna och med fötterna så att de nätt och jämnt nuddade * Ursäkten tycks ha varit riktad till tolken.

64

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

golvet. Jag såg en afghansk fånge som svimmade ett par gånger medan han hängde så. Sjukvårdaren ”fixade till” honom och hängde upp honom igen. Andra hade större tur: de fick hänga en viss tid, och sedan släpptes de ner. Flertalet fångar försökte prata medan de hängde där, vilket fick vakterna att dubblera bestraffningen. Där fanns en mycket gammal afghansk man som enligt uppgift hade arresterats för att han skulle ange sin son. Mannen var psykiskt sjuk och kunde inte sluta prata, för han visste inte var han befann sig, inte heller varför. Jag tror inte att han förstod vad som sades omkring honom, men vakterna fortsatte plikttroget att hänga upp honom. Det var så sorgligt. En dag slängde en av vakterna ner honom så att han landade på ansiktet, och han grät som ett litet barn.

Vi var placerade i sex eller sju stora taggtrådsceller som namngivits efter olika operationer riktade mot USA: Nairobi, U.S.S. Cole, Dar esSalaam och så vidare. I varje cell fanns en fånge som kallades Engelsmannen och som beredvilligt hjälpte till att tolka de order som gavs till hans medfångar. Vår Engelsman var en herre från Sudan, som hette xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx . Hans engelska var mycket elementär, så han frågade mig i all hemlighet om jag talade engelska. ”Nej”, svarade jag – men det visade sig att jag var rena Shakespeare i jämförelse med honom. Mina trosbröder trodde att jag förvägrade dem min hjälp, men jag visste helt enkelt inte hur illa det stod till.

Nu satt jag framför några helt vanliga amerikanska medborgare. Mitt första intryck när jag såg dem tugga oavbrutet var: Vad är det för fel på de här killarna som måste äta så mycket? De flesta vakter var långa och överviktiga. Somliga var vänliga, andra väldigt otrevliga. Varje gång jag insåg att en vakt var elak låtsades jag att jag inte förstod engelska.

Jag minns en cowboy som kom in till mig med en otäck, hotfull min i ansiktet: ”Talar du engelska?” frågade han. ”Inte engelska”, svarade jag ”Vi vill inte att ni ska tala engelska. Vi vill att ni ska dö långsamt”, sa han.

Jag fortsatte att svara: ”Inte engelska”. Jag ville inte ge honom till65

guantánamo – en dagbok

fredsställelsen att budskapet hade nått fram. Människor med mycket hat i sig har för det mesta behov av att få lätta sina hjärtan, men jag var inte beredd att vara någon kanal för det.

Böner tillsammans i grupp var inte tillåtna. Var och en bad för sig själv, och det gjorde även jag. Fångarna hade ingen aning om bönetider.

Vi tog bara efter varandra. När en fånge inledde sin bön antog vi att det var rätt tid och gjorde likadant. Koranen var tillgänglig för intagna som bad att få en. Jag minns inte att jag själv gjorde det, för vakterna handskades så respektlöst med den heliga boken. De kastade den mellan sig som en vattenflaska när de lämnade över den. Jag ville inte vara orsak till någon kränkning av Guds ord. Dessutom kunde jag, tack och lov, Koranen utantill. Om jag minns rätt smusslade en av de intagna till mig ett exemplar som ingen i cellen använde.

Efter ett par dagar xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx hämtade mig för att förhöra mig. xxxxxxxxxxxxxxxx agerade som tolk. ”Berätta din historia”, sa xxxxxxxxxxxxx uppfordrande. ”Jag heter, jag tog examen 1988, jag fick ett stipendium till Tyskland …”, svarade jag, in i minsta trista detalj, som varken tycktes intressera eller göra intryck på xxxxxxxxxxxxxx . Han blev trött och började gäspa. Jag visste precis vad han ville höra, men jag kunde inte hjälpa honom med det.

Han avbröt mig: ”Mitt land sätter sanningen mycket högt. Nu tänker jag ställa några frågor till dig, och om du svarar sanningsenligt kommer du att friges och sedan tryggt och säkert skickas tillbaka till din familj.

Men om du ljuger, kommer du att hållas fängslad på obestämd tid. En enda liten notering i mitt protokoll räcker för att ödelägga ditt liv. I vilka terrororganisationer är du medlem?” ”Inga”, svarade jag. ”Du är ingen man, och du förtjänar ingen respekt. Ställ dig på knä, korsa händerna och placera dem bakom nacken.”

Jag lydde hans order, och han satte en svart plastsäck över huvudet på mig. Den senaste tiden hade jag haft svår ryggvärk, och den här ställningen var otroligt smärtsam; xxxxxxxxxx lade ner mycket jobb 66

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

på min ischias.* xxxxxxxxxxx hämtade två projektorer som han riktade mot mitt ansikte. Jag kunde inget se, men värmen strömmade emot mig och jag började svettas. ”Du kommer att skickas till en enhet i USA där du kommer att få sitta resten av ditt liv”, hotade han. ”Du kommer aldrig mer att träffa din familj. Din familj kommer att bli knullad av en annan man. I amerikanska fängelser blir terrorister som du våldtagna av massor av män på samma gång. Vakterna i mitt hemland gör sitt jobb som de ska, men att bli våldtagen är oundvikligt. Men om du säger sanningen kommer du omedelbart att släppas fri.”

Jag var tillräckligt gammal för att begripa att han var en simpel lögnare, en man utan heder, men det var han som bestämde, så jag var tvungen att lyssna om och om igen till hans skitsnack. Jag önskade bara att de skulle börja anställa intelligenta personer till den här verksamheten. Trodde han verkligen att någon skulle gå på hans svammel. Någon måste vara korkad: han måste vara korkad, eller trodde han att jag var det? Jag hade känt större respekt för honom om han hade sagt: ”Du, om du inte berättar det som jag vill höra, kommer jag att tortera dig.”

Hursomhelst sa jag: ”Självklart kommer jag att svara sanningsenligt.” ”Vilka terrororganisationer tillhör du?” ”Inga!” svarade jag. Han satte tillbaka plastsäcken på mitt huvud och började ett långt kränkande anförande där han förbannade, ljög och hotade. Jag kommer faktiskt inte ihåg allt, och sådan smörja är jag inte beredd att försöka sålla fram ur minnet. Jag var så trött och hade så ont, och jag försökte sätta mig upp, men han tvingade ner mig igen. Jag grät av smärta. Ja, en man i min ålder gråter tyst. Jag kunde inte uthärda denna plåga. xxxxxxxxxxxxx skickade mig tillbaka till cellen efter några timmar, samtidigt som han utlovade mer tortyr. ”Detta var bara början”, som * Vid ARB-hearingen 2005 vittnade MOS om att en förhörsledare som gick under namnet ”William Torteraren” tvingade honom att ligga på knä under ”mycket långa timmar” för att förvärra hans ischiassmärtor, och att han senare hotade honom. ARB, sid. 23.

67

guantánamo – en dagbok

han uttryckte saken. Jag återkom till cellen skräckslagen och medtagen.

Jag bad till Allah att han skulle rädda mig från denne man. De följande dagarna levde jag i skräck. Varje gång xxxxxxxxxxxxx gick förbi vår cell tittade jag bort och undvek att se på honom för att han inte skulle ”se” mig, precis som en struts. xxxxxxxxxxxx kontrollerade alla, dag och natt, och gav vakterna föreskrifter om varje fånge. Jag såg honom tortera en annan fånge. Jag vill inte återge vad jag har hört om honom, jag vill bara berätta vad jag såg med egna ögon. Det var en afghansk tonårspojke, jag skulle tro sexton eller sjutton år. xxxxxxxxxxx tvingade honom att stå upp i tre dygn, utan sömn. Jag kände mig så ledsen för hans skull. Varje gång han föll omkull gick vakterna fram till honom och skrek: ”Ingen sömn för terrorister”, och tvingade honom att stå upp igen. Jag minns att jag somnade och vaknade igen, och han stod där som ett träd.

Varje gång jag såg xxxxxxxxxxx började mitt hjärta dunka, och han var ofta i närheten. En dag skickade han en xxxxxxxxxxxxxxxxxx tolk till mig för att framföra ett meddelande. ” xxxxxxxxxxx tänker sparka dig i röven.”

Jag svarade inte, men inom mig bad jag: Måtte Allah hindra dig!

Men xxxxxxxxxxxxx sparkade mig faktiskt inte där bak; istället kom xxxxxxxxxxxxxx och hämtade mig till förhör.* Han var en hygglig karl; han kanske kände någon sorts gemenskap med mig på grund av språket. Och varför inte? Till och med en del vakter brukade komma till mig och öva på sin tyska när de fick veta att jag talade språket.

Han berättade i alla fall en lång historia för mig. ”Jag är inte som xxxxxxxxxxxxxx. Han är ung och hetlevrad. Jag använder inga inhumana metoder; jag har mina egna metoder. Jag vill berätta något om amerikansk historia och om hela kriget mot terrorismen.” xxxxxxxxxxxx var rättfram och informativ. Han började med amerikansk historia och puritanerna, som bestraffade också oskyldiga genom att dränka dem, och avslutade med kriget mot terrorismen. ”Det finns ingen oskyldigt anhållen i den kampen: antingen samarbetar du med * Detta verkar vara den tysktalande tolken som bistod vid det förra förhöret.

68

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

oss och då ska jag se till att ordna så bra villkor som möjligt åt dig, annars kommer du att skickas till Kuba.” ”Vad? Kuba?” utropade jag. ”Jag talar inte ens spanska, och ni amerikaner hatar ju Kuba.” ”Jo, men vi har ett amerikanskt landområde på Guantánamo”, sa han och berättade om Teddy Roosevelt och liknande saker. Jag förstod att jag skulle skickas iväg längre hemifrån, vilket jag fasade för. ”Varför skulle ni skicka mig till Kuba?” ”Vi har andra möjligheter, som Egypten och Algeriet, men dit skickar vi bara riktigt dåliga människor. Jag avskyr att skicka folk till dem, eftersom de kommer att utsättas för plågsam tortyr.” ”Skicka mig till Egypten, bara.” ”Det vill du absolut inte. På Kuba behandlas fångarna humant, och där finns två imamer. Lägret lyder under DOJ, inte militären.”* ”Men jag har inte begått några brott mot ert land.” ”Jag beklagar om du inte har det. Försök tänka på det som om du hade cancer.” ”Kommer jag att ställas inför rätta?” ”Inte under överskådlig tid. Kanske om tre år eller så, när mitt folk har glömt 11 september.” xxxxxxxxxxxxx fortsatte med att berätta om sitt privatliv, men jag vill inte skriva om det här.

Därefter träffade jag xxxxxxxxxxxxx ett par gånger till. Han ställde en del frågor och försökte lura mig genom att säga sådant som: ”Han har sagt att han känner dig!” om personer som jag aldrig har hört talas om. Han tog mina e-postadresser och lösenord. Han bad också xxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx , som var i Bagram, om att förhöra mig, men de vägrade och sa att xxxxxxxxxxxxxxxxx lag förbjöd dem att förhöra utlänningar utanför landet.** Han försökte hela tiden övertala mig att * Justitiedepartementet (Department of Justice). Detta är givetvis inte sant. Fånglägret på Guantánamo ligger inom Guantánamobuktens flottbas och styrs av en särskild insatsstyrka (U.S. Military Joint Task Force) under ledning av Förenta staternas sydkommando. ** Det som åsyftas här kan vara den tyska underrättelsetjänsten, Bundesnachrichtendienst (BND). Pressklipp ger antydan om att MOS förhördes av både tyska och kana-

69

guantánamo – en dagbok

samarbeta så att han kunde rädda mig från att skickas till Kuba. Ärligt talat föredrog jag att komma till Kuba framför att stanna kvar i Bagram. ”Det får bli så”, sa jag. ”Jag tror inte att jag kan ändra någonting.”

På sätt och vis gillade jag xxxxxxxxxxx . Missförstå mig inte, han var lömsk som förhörsledare, men han talade åtminstone med mig på min egen intellektuella nivå. Jag bad xxxxxxxxxxx att låta mig sitta tillsammans med de andra och visade honom skadorna jag hade fått av taggtråden. xxxxxxxxxxxx tillstyrkte detta: i Bagram kunde förhörsledarna göra vad som helst med en. De hade fullständig kontroll, och militärpolisen stod till deras förfogande. Det hände att xxxxxxxxxxxxxxx gav mig något att dricka, vilket jag uppskattade, i synnerhet med tanke på den sortens diet som gällde för mig, kalla fältransoner och torrt bröd vid varje måltid. Jag brukade smussla över min mat till andra fångar.

En kväll presenterade xxxxxxxxxxx mig för två militära förhörsledare som ställde frågor om Millenniesammansvärjningen. De talade på bruten arabiska och var mycket fientligt inställda; jag tilläts inte sitta ner, och de hotade mig med allt möjligt. Men xxxxxxxxxxx avskydde dem och sa till mig i xxxxxxxxxxxxxxx : ”Om du vill samarbeta, så gör det med mig. De här MI-killarna är ingenting att bry sig om.” Det kändes som om jag skulle gå under klubban till den instans som var högstbjudande!* densiska säkerhetsagenter på Guantánamo. Längre fram i manuskriptet, i det avsnitt där han träffar vad som tycks vara BND:s förhörsledare i GTMO, hänvisar MOS särskilt till sådana förbud mot förhör med externa förhörsledare. Se fotnot på sid. 96; se även http://www.spiegel.de/international/world/from-germany-to-guantanamothe-career-of-prisoner-no-760-a-583193-3.html; och http://www.thestar.com/news/ canada/2008/07/27/csis_grilled_trio_in_cuba.html. * Förhörsledarens kommentar om militära förhörsledare och MOS:s anspelning på en intern tävling mellan agenterna om att få leda förhören, talar för att förhörsledaren här kommer från en civil säkerhetstjänst, sannolikt FBI. Den utdragna inre konflikten mellan FBI och Pentagons säkerhetstjänst beträffande militärens förhörsmetoder har dokumenterats och refererats flitigt, mest anmärkningsvärt i den rapport generalinspektören för USA:s Justitiedepartement skrev i maj 2008, med rubriken: A Review of the FBI’s Involvement in and Observation of Detainee Interrogations in Guantánamo Bay, Afghanistan and Irak. (En granskning av FBI:s inblandning i och observation av förhör med intagna vid Guantánamo; hädanefter refererad till som DOJ IG.) Rappor-

70

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

I taggtrådscellerna bröt vi alltid mot reglerna och talade med våra grannar. I direkt anslutning till min cell hade jag tre grannar. En var en tonåring från Afghanistan, som blivit kidnappad på sin väg till Emiraten, där han brukade jobba, och det var därför han talade arabiska med gulfdialekt. Han var väldigt rolig och fick mig att skratta; under de föregående nio månaderna hade jag nästan glömt hur man gör. Han hade besökt sin familj i Afghanistan och for till Iran varifrån han begav sig till Emiraten med båt, men båten kapades av amerikaner och passagerarna arresterades.

Min andra granne var en tjugoårig mauretansk kille, som var född i Nigeria och hade flyttat till Saudiarabien. Han hade aldrig varit i Mauretanien, och talade inte heller någon mauretansk dialekt. Om han inte hade presenterat sig skulle jag ha gissat att han var saudier.

Min tredje granne, en palestinier från Jordanien, hette xxxxxxxxxxx .

Han hade tagits till fånga och torterats av en afghansk klanhövding i cirka fyra månader. Hans kidnappare begärde pengar från xxxxxxxxxxxxx familj, annars skulle de överlämna honom till amerikanerna, men det senare alternativet var det minst lovande eftersom USA bara betalade fem tusen dollar per skalle, såvida det inte handlade om en höjdarskalle.

Banditerna gjorde upp allting med xxxxxxxxxxx familj beträffande lösesumman, men xxxxxxxxxxx lyckades fly ur fångenskapen i Kabul.

Han tog sig till Jalalabad, där han tydligt stack ut och togs för att vara arabisk mujahedin, tillfångatogs och såldes till amerikanerna. Jag berättade för xxxxxxxxxxxxx att jag hade varit i Jordanien, och han verkade ha god kunskap om deras underrättelsetjänst. Han kände väl till alla de förhörsledare som hade haft hand om mig, för xxxxxxxxxxxxx hade tillbringat femtio dagar i samma fängelse som det jag hade varit i.

När vi pratade täckte vi våra huvuden så att vakterna skulle tro att vi sov, och sedan pratade vi ända tills vi blev trötta. Mina grannar berättade för mig att vi befann oss i Bagram i Afghanistan, och jag informerade dem om att vi skulle flyttas till Kuba. Men de trodde mig inte. ten, som finns tillgänglig på http://www.justice.gov/oig/special/s0805/final.pdf, innehåller omfattande avsnitt särskilt ägnade förhören med MOS.

71

guantánamo – en dagbok

Vid tiotiden den x augusti 2002, dök ett militärförband upp från ingenstans.* En del av militärpoliserna var beväpnade, och de riktade sina vapen mot oss från våningen ovanför, och de övriga skrek samtidigt ”Res på er, res på er …” Jag blev så rädd. Även om jag hade väntat mig att bli förd till Kuba någon gång den dagen, hade jag aldrig sett något som liknade detta tidigare.

Vi reste oss. Vakterna fortsatte att ge order. ”Inget prat … Rör er inte … Ska ta mig fan slå ihjäl er … Jag menar allvar!” Det var fruktansvärt när xxxxxxxxxxx från Palestina bad att få använda toaletten och vakten vägrade. ”Du rör dig inte.” Jag tänkte: Kan du inte bara hålla dig tills det här är över? Men xxxxxxxxxxx problem var att han hade dysenteri, och han kunde inte hålla sig. xxxxxxxxxxx hade utsatts för tortyr och undernäring i Kabul under fångenskapen hos klanledaren för Norra alliansen. xxxxxxxxxxx sa till mig att han tänkte gå till toaletten i alla fall, vilket han gjorde. Han struntade i att vakterna skrek, och jag väntade i varje ögonblick att ett skott skulle avlossas, men det inträffade inte. Vår gemensamma toalett var också en öppen tunna som fångarna i varje cell varje dag tvingades rengöra som bestraffning. Det var enormt motbjudande och stanken var förfärlig. Jag kommer från ett land i tredje världen, så jag har sett många smutsiga toaletter, men ingen av dem skulle kunna mäta sig med Bagrams.

Jag darrade av skräck. En militärpolis närmade sig grinden till vår cell och började ropa upp namn, eller snarare nummer, på dem som skulle föras iväg. Alla som ropades upp från min cell var araber, vilket var ett dåligt tecken. Cellkamraterna hade inte trott mig när jag sa att vi skulle överföras till Kuba. Men nu hade jag själv fått bekräftelse på det, och vi såg på varandra och log. Ett flertal vakter kom fram till grinden med en massa kedjor, säckar och annat material. De ropade upp oss, och en fånge åt gången fick gå fram till grinden där han försågs med kedjor. ” xxxxxxxxxxx ,” skrek en av vakterna. Jag gick fram till grinden som * Från omaskat material senare i detta kapitel, liksom från officiella inskrivningsdata, framgår att MOS anlände till Guantánamo den 5 augusti 2002, vilket betyder att detta utspelar sig den 4 augusti 2002.

72

1. jordanien – afghanistan – guantánamo

ett får på väg till slaktbänken. Vid grinden gormade en av vakterna: ”Vänd dig om!”, vilket jag gjorde. ”Båda händer bakom ryggen!”

När jag trädde händerna genom öglorna bakom min rygg, högg en av vakterna tag i min ena tumme och vred om min hand. ”Om du rör dig, din jävel, bryter jag handen på dig.” En annan vakt band fast mina händer och fötter med två olika kedjor. Sedan fick jag en säck över huvudet för att jag inte skulle kunna se. Grinden öppnades och jag blev hårdhänt knuffad och kastades mot en annan fånge i ledet. Trots att det gjorde fysiskt ont kände jag mig tröstad av värmen från en annan mänsklig varelse framför mig som utstod samma lidande. Den känslan ökade när xxxxxxxxxxx kastades över mig. Många fångar begrep inte riktigt vad vakterna ville, så de fick svårare skador. Jag var tacksam för att inte kunna se, dels för att mycket av det hemska som hände gick mig förbi, dels för att säcken över huvudet hjälpte mig att kunna fantisera om bättre villkor. Tack, gode Gud för min förmåga att bortse från omgivningen och kunna dagdrömma hur jag vill.

Meningen var att vi skulle hållas väldigt nära varandra. Det var mycket svårt att andas. Vi var trettiofyra fångar, av vilka alla var araber utom en som var från Afghanistan och en som var från Maldiverna.* När vi ställdes på led bands vi fast vid varandra med ett rep runt överarmen. Repet bands så hårt att cirkulationen hindrades, och jag förlorade känseln i hela armen.

Vi beordrades att stå upp och drogs iväg till ett ställe där ”proceduren” fortsatte. Jag avskydde detta, för xxxxxxxxxxxx trampade hela tiden på min kedja, vilket gjorde fruktansvärt ont. Jag försökte efter bästa förmåga låta bli att trampa på framförvarande mans kedja. Tack och lov var det inte långt till det där stället. Någonstans i samma byggnad placerades vi bredvid varandra på långa bänkar. Jag tyckte mig ana att bänkarna utgjorde en cirkel. * Längd- och viktuppgifter från inskrivningen på Guantánamo tyder på att 35 fångar anlände dit den 5 augusti 2002. Data för denna grupp finns tillgängliga på http://www. dod.mil/pubs/foi/operation_and_plans/Detainee/measurements/ISN_680-ISN_838. pdf. En lista över alla intagna på Guantánamo finns på http://www.defense.gov/news /may2006/d20060515%20list.pdf.

73

MOHAMEDOU OULD SLAHI SPÄRRADES IN I GUANTÁNAMO BAY-FÄNGELSET 2002 FÖR ETT BROTT GU HAN ALDRIG BEGÅTT. HAN ÄR FORTFARANDE KVAR DÄR. DETTA ÄR HANS BERÄTTELSE.

”Du som läser boken kommer att upptäcka att varje rad, varje ord har skrivits med blod och tårar.”

YAHDIH OULD SLAHI, Mohamedous yngre bror

”Mohamedou Ould Slahis krav på rättvisa är en uppmaning till oss alla att agera. Det är inte bara hans öde som står på spel, som lyckats berätta sin historia, utan också framtiden för vår demokrati.”

GLENN GREENWALD

www.norstedts.se

www.guantanamodiary.com Twitter: @FreeSlahi