Janina Kastevik Jonna Björnstjerna •
Slottet av is
Till Nils och Sixten. Och till mormor som skrubbade de minsta nypotatisarna bara till mig.
Texten innehåller citat från den svenska versionen av sången With Every Heartbeat av Robin Carlsson och Andreas Kleerup.
slottet av is © Text Janina Kastevik 2013 © Illustrationer och omslag Jonna Björnstjerna 2013 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av BALTO print, Litauen, 2013
isbn: 978-91-638-7372-0
1
det var så konstigt att jag aldrig hade sett den förut. Ja, den hemliga hissknappen alltså. Jag åkte den där hissen varje dag och ändå hade jag aldrig lagt märke till den. Jag hade bara sett alla de andra knapparna, en för varje våning och så en larmknapp. Sju knappar fanns det i vår hiss på Kungsholmsgatan. Eller ja, åtta då, egentligen. En gång råkade jag trycka på larmknappen, men det får man absolut inte göra sa mamma. Bara om man
har fastnat. Ibland var det nån som hade glömt att stänga till gallergrinden ordentligt och då stod hissen still fast man bankade och tryckte på knappen. Vissa dagar luktade det hund, cigarettrök eller söt tant•7•
Det luktade fuktigt och jordigt som i en k채llare.
parfym i hissen. Men annars var det mest godispapper och skrynkliga reklamblad som brukade ligga på golvet. En helt vanlig hiss alltså. Trodde jag i alla fall. Jag hittade den en tisdag. Jag vet vilken dag det var, för vi hade haft gympa och jag hade ramlat och skrapat upp armbågen. Ute regnade det ett kallt, stickigt vinterregn, det var redan kolmörkt och vi fick spenatsoppa till middag. Spenatsoppa är nästan det äckligaste jag vet. Den är full med små slemmiga flagor och det ligger en blek, sladdrig ägghalva i tallriken. Det var en sån där dag när man måste akta sig för pappa. När han måste få prata hela tiden vid middagen och ingenting får störa eller irritera honom. ”Det fattar du väl?” säger pappa till mamma då och viftar med händerna. ”Det fattar du väl att då står landet inför en finansiell kris.” ”Jo, jo”, säger mamma och tittar ner i bordet. När det är en sån där dag hetsar pappa upp sig och slår sin knutna näve i bordet och pratar med hög röst. Vi måste alla hjälpas åt när pappa är sån, •9•
vi måste sitta raka och tysta och nicka när han pratar och ingen får spilla, vicka på stolen eller skratta på fel ställe. Jag vet precis hur man gör. Jag sitter stilla och mina ögon tittar bara på pappa och jag sväljer den gröna, slemmiga soppan, sked efter sked. Men Lo, min lillasyster, hon är bara sex. Ibland tappar hon skeden och halkar ner från stolen eller petar runt maten på tallriken utan att äta upp. ”Mamma, mamma”, gnäller hon och drar henne i armen när pappa pratar. Hon förstår inte att vi måste se till att hålla pappa nöjd, att han är som en vulkan som vi måste vakta för att han kan explodera när som helst. Jag kan inte berätta om pappa för nån, det vet jag. Om jag sa nåt till Ella, min bästa kompis, då skulle hon bara säga: ”Men varför äter du upp spenatsoppan om du inte tycker om spenatsoppa?” Eller: ”Men vad är det som är så farligt med att han blir arg?” Och då skulle jag inte kunna svara henne. För • 10 •
jag kan inte förklara. Jag vet bara att när det är en sån där dag, då önskar jag att jag var nån annanstans. Jag blundar och önskar det så att det värker i kroppen. Den där tisdagen, alltså när jag hittade den hemliga hissknappen, sträckte sig Lo efter knäckebrödet och välte ut sitt mjölkglas. En vit mjölkpöl växte sig större och större över vaxduken och det rann mjölk ner på stolen och mattan. Pappa slutade prata mitt i en mening och det blev alldeles tyst. Jag stirrade på mjölkpölen och på Los stora ögon. Hennes armar hängde hjälplösa längs sidorna. Pappa gapade fortfarande, det syntes att han liksom tog sats, och jag höll andan och tänkte att nu smäller det. ”Det var jag”, sa jag. Det bara slank ur mig. Och jag ångrade mig med en gång, för nu skulle ju jag få skulden istället. Men det var som att det bara hände. Pappas mun var fortfarande öppen, han drog efter andan och höjde armen. Då sprang jag. Ut i hallen. Snabbt nu! Pappa fick inte hinna ikapp mig. • 11 •
”Minna!” ropade han. ”Nu stannar du!” Hans steg dundrade närmare hallen. Skorna? Jag struntade i dem, jag sprang i strumplästen, ut i trappan, in i hissen och smällde igen gallret. Då såg jag den. Längst nere vid golvet satt det en vit liten knapp. Den satt liksom gömd, under en elkabel. Jag hade aldrig sett den förut, men jag tänkte inte på det just då. Jag bara böjde mig ner och tryckte på den, utan att tänka efter. Hissen for neråt med en väldig fart. Det skakade och krängde och hissen sjönk så fort att det sög till i magen på mig. Typiskt, tänkte jag. Nu är det nåt fel, nu har jag haft sönder hissen och så blir det liv om det också. Och mamma som alltid säger att man absolut inte får trycka på knappar hur som helst. Det kan vara larm och nödsignaler och allt möjligt förbjudet man sätter igång. Hissen fortsatte att skaka och guppa och gnissla och gnälla som om den skulle gå sönder när som helst. Jag var tvungen att fälla ner sittbänken, sätta mig och hålla i mig med båda händerna för att • 12 •
inte trilla omkull. Till slut stannade hissen med ett kraftigt ryck. När jag öppnade dörren steg jag inte ut i trappuppgången, utan i ett mörkt och trångt litet rum. Det luktade fuktigt och jordigt, som i en källare. Vad var det här? På vilken våning var jag nu? Var det … ett förråd, eller hade jag hamnat i soprummet på nåt konstigt sätt? Jag vände mig om. Jo, hissen var kvar. På väggen fanns det en knapp som det stod HIT på, precis som uppe hos oss. Men här hade jag aldrig varit förut. I andra änden av rummet föll en smal strimma ljus in från en dörr som stod på glänt. Några glasburkar och konservburkar på en hylla glimmade till i mörkret. Jag knuffade upp dörren, och det var så konstigt, för där utanför var det inte mörkt och regnigt. Ett varmt solljus sken över en grön, blommande trädgård, och jag höll upp handen för ögonen och kisade. En grusgång ledde fram till ett vitt litet hus med en ytterdörr med färgat glas i fönstret. • 13 •
På trappan satt en tant i förkläde och skrubbade potatis. När tanten fick syn på mig torkade hon av sig på förklädet och slog ihop händerna. ”Nej, men hej, lilla gumman!” sa hon och log. ”Har du kommit nu.” Jag hann inte svara, för hon reste sig upp och gick fram och slog armarna om mig. Hon luktade matos och tantklänning. Sedan släppte hon taget, tog mitt ansikte i båda händerna och tittade på mig. Jag stod kvar, stel och rak, och visste inte riktigt om jag skulle krama henne tillbaka eller vrida mig loss. ”Jamen, maten är inte färdig”, sa hon, och nu lät hon lite sträng. ”Jag visste ju inte att du skulle komma redan.” Hon pratade mjukt och lite annorlunda. Hon böjde liksom på orden, som om hon kom från ett annat land. ”Du kan gå in och sätta dig, jag ska bara ta in några jordgubbar från landet. Marsch pannkaka!” Tanten försvann ut bland äppelträden. Jag stod kvar och tittade efter henne. Hon … hon hade kra• 14 •
mat mig. Och sagt att jag skulle gå in och sätta mig? Det var som om hon hade väntat på just mig, som om hon visste vem jag var. Men jag hade ju aldrig sett henne förut? Jag tittade mot ytterdörren med det lustiga lilla glasfönstret. Skulle jag våga gå in? Jag hade i alla fall inte lust att gå tillbaka in i hissen och åka upp till pappa. Han skulle säkert skrika om mjölkglas och ”varenda jäkla måltid” och ”in på ditt rum”. Och tanten hade varit så bestämd med att jag skulle gå in och sätta mig. Det kändes liksom bäst att lyda. I hallen luktade det stekt lök och brynt smör och det var dukat för två i köket. På spisen stod en stekpanna med köttbullar. De såg härliga ut, runda och bruna i såsigt stekflott. Jag lutade mig över pannan och sniffade hungrigt när jag hörde tantens röst. ”Titta vilka fina gubbar!” Hon log och höll upp en skål med jordgubbar. ”Och nu måste vi skynda oss med potatisen. Du är väl hungrig? Sätt dig, stumpan!” Jag satte mig vid bordet. Tanten stod vid diskbänken och pysslade med maten, och jag kikade i • 15 •
smyg på henne. Ögonen var lite vattniga, men vänliga. Runt munnen hade hon glada rynkor. Håret var tjockt och stålgrått, händerna arbetade vant och tryggt med att skrubba potatisen. Det kändes verkligen märkligt, det här. Trodde hon att jag var nån annan? Ett par glasögon hängde i ett snöre runt hennes hals. Kanske hade hon väldigt dålig syn och väntade egentligen på nån som var lik mig? På en annan elvaårig flicka med ljust hår i fläta och långa fötter. Ja, hon måste helt enkelt ha tagit fel. Jag funderade på om jag skulle säga nåt. Men tänk om hon tyckte att jag var konstig om jag berättade att jag inte alls var hennes barnbarn eller vem det nu var hon hade väntat på. Tänk om hon skulle säga: ”Men varför följde du med in då, varför sa du ingenting.” Och körde hem mig igen. Nej, jag tänkte inte tala om att det blivit ett missförstånd. Jag satt tyst istället och såg mig omkring i köket. Det var ett hemtrevligt kök. Och jag kände att jag tyckte om att sitta där och känna doften av mat och lyssna på tantens slamrande vid spisen. • 16 •
Det spelade just ingen roll om hon egentligen väntade på en annan flicka. ”Nu ska det väl smaka med köttbullar, va? Lilla Minna Minosjka!” sa tanten från spisen. Vad sa hon? Minna. Mitt namn. Hur kunde hon veta vad jag hette?
2
vi åt köttbullar och nypotatis med smör och hackad dill. Hela tiden tänkte jag att jag skulle fråga. Hur hon visste mitt namn, och varför hon hade väntat på mig och kallade mig för stumpan och Minosjka. Men det blev inte av. Det kändes liksom oartigt på nåt vis, nu när vi hade så trevligt. Och kött bullarna var så goda. Tanten pratade hela tiden också, så jag hann inte säga så mycket. Om potatisen, den var fin i år, de allra minsta hade hon skrubbat rent särskilt till
mig, de var små som ärter. Om ogräset hon rensat, gräsklipparen som gått sönder och kråkorna som stal jordgubbar i landet. I går hade hon kokat • 18 •
Hur kunde hon veta mitt namn?