9789152635254

roman • verbum

Ögona böj

Solveig Bergqvist Larsson

Ögona böj solveig bergqvist larsson

Roman

Verbum

·3·

Den natten har jag en dröm.

Jag sitter ensam i köket, dricker te och läser tidningen.

Från en undanskymd vrå kommer ett svagt gnyende. Ljudet ger mig onda aningar, jag stiger upp, går mot det. I mörkret i en säng ligger min nyfödda baby. Hur länge har hon legat där? Jag lyfter upp henne, trycker henne mot mig. Känner att hon är blöt av kiss och slapp i kroppen.

Förlåt, förlåt, viskar jag medan jag virrar efter kastrullen, vällingpulvret, nappflaskan. Vad har jag gjort? Vad för slags mamma är jag som kan glömma mitt barn?

Gode Gud, ber jag. Låt henne överleva. Jag lovar, jag ska aldrig lämna henne ensam igen.

När jag vaknar finns en tyngd i armar och ben. Jag minns dagen innan på julmarknaden. Den lilla tjejen som var så lik mig själv som barn. Har hon med drömmen att göra?

Hon som kommer farande och tränger sig in bredvid mig vid marknadsståndet, just som jag lyfter upp ett armband med swarovskikristaller. Jag känner ivern från den lilla kroppen och ser flickans ögon stråla när de far hit och dit över silvret och pärlorna. Hon har låtit vantarna glida av och nyper om en turkos pärla. Hon får en knuff i ryggen så hon far framåt och tappar den. En grov röst: Är du dum, va?

Pappan drar flickan med sig och de försvinner i vimlet.

·7·

Jag vill att vi går hem, säger jag till min man.

Men vi har ju nyss kommit hit? säger Uffe.

Den svarta himlen över oss är översållad med glimmande stjärnor. Snötäcket bäddar in de timmerröda husen och eldar brinner överallt. Men allt har tappat sin förtrollning.

De följande dagarna går jag omkring med en knuff i ryggen och har den grova rösten i öronen. Som om barnet på julmarknaden är jag.

Varför känner jag så här? Vilken sorts barn var jag?

Jag låter minnena komma medan jag styr min penna över dagbokssidorna.

·8·

Inne i prästgården gjorde sig mamma och pappa fina för första promenaden genom byn och jag stod på utetrappan. Med hela utsikten framför mig. Det blå fjället låg som en jätte och vaktade skogen och byn. Högt ovanför trädtopparna stack gruvlaven upp sitt vita torn. Byn var lika stor som mina utsträckta armar. Åt fjällhållet slut­ ade den vid fotbollsplanen och åt andra hållet vid Aasdals slakteri. Träden hade precis fått babylöv, solen lyste och jag hade nykappan på mig. Pappa och mamma kom ut och doftade gott. Han hade hatt och hon nylagt hår.

Pappa tog långa kliv genom prästgårdsallén, mammas pumps knastrade i gruset. Jag fick småspringa för att hinna med.

Ute på bygatan saktade pappa in stegen, tog min hand och allt blev stilla och mjukt i mig. Fåglarna runt oss kvittrade som aldrig förr. Inne i pappas näve var det stadigt och varmt för min hand, som en fågelunge i sitt bo.

Vid gruvarbetarbostäderna rörde det sig i fönstren bakom gardinerna, en kvinna vinkade från en balkong och en farbror slutade putsa på bilen när vi kom förbi. Pappa nickade ditåt, nöp i hatten och lyfte den en bit. Och det bubblade i bröstet på mig av att gå där bredvid pappa som var omskriven i tidningen.

På planen framför Konsum satt en karl över sin motorcykel med läderhuvan oknäppt så gråhåret stack fram. Han

·9·

gjorde honnör och presenterade sig som Hadar Napoleon Brännström. ”Och ni är Sundvalls förstår jag, självaste herdeparet. Så trevligt att det äntligen lyser i prästgården.” ”Jo”, sa pappa och sträckte fram handen. ”Vi lägger väl bort titlarna. Du kan kalla mig Erik. Jobbar du i gruvan?” ”Jo, visst, och målar så fort jag får chansen.”

Mamma lyste upp. ”Jaså, du målar? Katarina heter jag.” Mamma sträckte fram handen. ”Jag håller också på, eller rättare sagt …”

Pappa tog ett kliv fram och pekade på motorcykeln. ”Visst är det en Douglas? En 350-kubikare, va?” ”Jo, visst är det så.”

Medan Hadar Napoleon knäppte läderhuvan fick han veta att jag hette Julia och var åtta år. ”Välkomna att hälsa på mig i skogen”, sa han.

Han gasade så konsumgruset sprutade till och motorcykeln for iväg. Varken mamma eller jag hann med, vi måste få veta var han bodde! ”Hallå! Hallå!” ropade jag.

Pappa klämde hårt om min arm. ”Nu ska vi inte överdriva det här”, sa han.

Mamma började gå mot Lindströms konditori och sa att nu var hon riktigt fikasugen. Min hand var kall och längtade till värmen i pappas näve. Men jag visste: jag måste lära mig att tänka efter före och inte efteråt.

När vi kom tillbaka till prästgården mätta av bakelser hade flyttgubbarna satt möblerna på plats. Mamma ville visa pappa älvutsikten från salongen. De klädde av sig po­ plinen och gick över hallgolvet, stort och blankt som en skridskobana. Pappa och mamma stod framför salongsfönstren, så höga att man kunde ha träd i blomkrukor-

· 10 ·

na, och mamma lyckosuckade över älven som rann där nere genom björklöven. Pappa lade armen om hennes axlar. ”Kan man tänka sig nåt vackrare?” sa mamma. ”Nej, vackrare än Västerbotten finns inte”, sa pappa.

Kartonger stod ouppackade i travar, men mamma tyckte det var viktigast att få upp tavlorna. Pappa tog verktygslådan i handen och så gick vi uppför trapporna till övervåningen.

Däruppe fanns hallen med rum åt alla håll och det största var mammas och pappas sovrum. Mittemot dubbelsängen skulle bröllopstavlan sitta.

Pappa stod och flyttade tavlan upp och ner med spiken mellan läpparna. ”Blir det bra här? Eller här?” frågade han mamma.

Fotot innanför den krusiga guldramen var som en saga och mamma var en drottning med slöja och guldkrona på huvudet. ”Får jag titta på brudklänningen?” sa jag.

Oväntat öppnade hon garderobsdörren och bläddrade bland klädhängarna som en expedit. ”Jaså, unga fröken vill ha sig en balklänning? Den här kanske skulle passa?” Hon drog ut den blå. ”Nej, nej, brudklänningen!”

Den vitglänsande kom fram och just som jag sträckte ut handen för att känna på tyget, drog mamma undan det.

Hon vred och vände på klädhängaren så kjolen pendlade tungt, och jag frågade så snällt jag kunde om att bara få känna. ”Försiktigt då”, sa mamma.

Pappas ansikte ljusnade när mamma tog en bit av tyget i handen och smekte det. ”Äkta siden”, sa hon.

· 11 ·

Tyget glimrade som kallsnö och jag smög dit min hand, lät fingertopparna glida över, känna det dyrbara. ”Snälla mamma, jag kan väl få prova?” ”Aldrig i livet.”

Mamma hängde in klänningen och stängde garderobsdörren.

Mittemot mammas och pappas rum, på andra sidan den stora hallen, låg mitt rum. Jag hade tjatat om att få ha min döda storasyster hos mig och nu gav mamma med sig. ”Det kanske är lika bra”, sa hon till pappa. ”Jo, kanske det”, sa han.

Han mätte och mätte med tumstocken och jag var rädd att pappa skulle gråta över Angela som han gjort innan flytten.

När hon hängde mittemot min säng nuddade pappa gång på gång vid tavelramen så hon satt rakt. Allt var noga med Angela. Men så var hon också en Sundvall som pappa.

Blond och blåögd. * Jag stod ute på gårdsplanen och vinkade av pappa som var på väg till farmor. Det hade varit något konstigt med det där telefonsamtalet från henne. Pappa hade haft bråttom när han packade och hade inte hört när jag pratade med honom. Mamma varken log eller vinkade när pv:n blinkade ut sig från prästgården. ”Varför skulle pappa till farmor?” sa jag. ”Man vet aldrig. Han hade verkligen behövts hemma.”

Mamma drog till sig köksduken, piskade till med den i luften. ”Den karln kan ju aldrig svara på nåt när man frågar.”

Mamma behövde livas upp, det var ett som var säkert. ”Kan vi inte åka och hälsa på honom med motorcykeln?

Vet du var han bor?”

· 12 ·

Mamma rätade på sig och såg ut i luften en stund. Hon vände sig mot mig med skratt i rösten. ”Göra ett hembesök menar du? Tja, det ska väl en kyrkoherdefru kunna göra. Vi tar lite palt med oss.”

· 13 ·

Sedan jul har jag tecknat ner mina minnen. De har hamnat där jag befunnit mig, på bensinkvitton, servetter och på otaliga post-it-lappar. Men att försöka lägga ett pussel över Julia har varit mycket svårare än jag trott. För hur får man tag i en unge som är så kvick och har så svårt att stilla sig? Som slinker ur famnen på mig när jag väl har lyckats fånga henne?

Nu sitter jag vid köksbordet i början av ett sommarlov. Det har jag intecknat för att komma närmare den lilla flickan som jag har förlorat kontakten med. Jag vill höra hennes röst, krypa in i hennes hjärta och tankar, uppleva vad hon kände och tänkte. Skokartongen från vinden med gamla skrivhäften kan vara en möjlighet.

Jag lyfter på locket, tar upp ett skrivhäfte med uppvikta hörn. Tack och lov att det inte har försvunnit genom våra flyttar. Det är säkert trettio år sedan jag var i kontakt med skokartongen. Nu känns det högtidligt att sitta där. Med ett nu som blandar sig med ett då.

Detektivbok. Bokstäverna på etiketten är prydligt textade.

Jag piper till av det gulliga. Lilla Julia som letade mystiska tecken i allt, lade detaljerna på minnet, förläst som hon var på Femböckerna. Huden på mina armar knottrar sig när jag läser och ju mer jag kommer in i berättelsen desto närmare kommer hon. Gång på gång ropar jag av glädje. Av sorg över att jag förpassat henne till en skokartong. Och lagt locket på.

· 14 ·

Mamma och jag cyklade förbi småungar som stojade framför gruvarbetarbostäderna. De tystnade och vinkade åt oss. I kiosken satt en farbror och hukade, stor som en björn. Vem skulle inte ha sett så glad ut mitt i allt det där snasket, tänkte jag med en vink tillbaka.

Ett par tanter i samspråk framför Konsum slutade prata och log mot oss när vi passerade. Mamma cyklade upp i bredd med mig. ”Du ser vilka vänliga människor det bor i den här byn och vilket välkomnande vi får överallt. Att flytta hit var det bästa vi kunde ha gjort.”

Efter en kilometer parkerade vi cyklarna uppe på en ås och mamma pekade ner mot bostället i dalen, det måste vara Hadar Napoleons Tallbacka. Flera gråtimrade hus stod med äng och skog runt omkring. En häst gick och betade i sin hage. ”Hör”, sa jag, ”det är nåt som låter.”

Vi gick nerför stigen mot det knackande ljudet bakifrån stallet. Halvvägs stannade vi. Överallt på gården stod stenstatyer. Någon som föreställde en man. En annan en kvinna. En renkalv och ett lodjur. ”Vilket speciellt ställe”, sa mamma och ökade på stegen.

Bakom storstugan stod Hadar Napoleon böjd över ett stenblock och knackade på mejseln med en hammare. När han fick syn på oss rätade han på ryggen.

· 15 ·

”Vad skådar mitt norra öga. Är det självaste prästfrun och hennes dotter som har tagit sig hela vägen hit?” ”Att besöka ensamma själar ingår i mina plikter som prästfru”, sa mamma. ”Då har ni kommit rätt. Till byns enstöring.”

Mamma nickade mot gården. ”På byn sägs det att hela Tallbacka är full med konst och det var då ingen överdrift.” ”Jo, jo, annars ska gudarna veta att kärringarna i Gruvbyn överdriver så det ryker ur truten på dom.”

Mamma pekade på den ojämna stenen. ”Ser ut som en hund.”

Hadar Napoleon kliade sig i det vågiga håret. ”Jo, det ska väl bli det. En gråhund. Jag hade en som dog. Nu försöker jag få liv i kraken.”

Han lade hammare och mejsel på stenen. ”Men nog får jag väl bjuda på nåt? Kom med till stugan.

En limpbit ska det väl finnas.”

Han gick mot huset i sina träskor, lite framåtböjd, längre än pappa. ”Jag tog med lite palt”, sa mamma. ”O i tider, ska man få sig en palt? Det var inte igår.”

Mamma och Hadar Napoleon måste böja sig under den låga dörrkarmen för att kliva in i farstun. Det behövdes bara en puff på dörren så var vi inne i ett ganska stort kök.

Det var skuggigt och lågt i tak därinne. Fönsterglasen var ojämna så björkarna utanför gick i vågor. Mamma packade upp paltarna ur matsäckskorgen vid järnspisen medan jag gick mot köksbordet. På vägen dit stod en dörr på glänt och jag tittade in. En verkstad med papper och målarburk­ ar och spån på golvet.

Kökssoffans röda galon svalkade när jag satte mig på den. Den stora muren hade en järnspis i sig, men annars

· 16 ·

fanns det knappt några saker därinne. Bara ett kamerakort med ram runt. På samma gång som det var ett vanligt foto var det underligt. En gestalt i vit och lång mantel. Jesus?

Hur kunde det finnas ett kort på honom?

Hadar Napoleon stod vid järnspisen och släppte palten i det kokande vattnet och jag granskade bilden närmare.

Jesusgestalten var ljus mot den blanksvarta stenväggen.

En duva stod still i luften ovanför hans huvud. ”Hur kan du ha ett fotografi av Jesus?” frågade jag.

Hadar Napoleon drog kastrullen en bit åt sidan och vände sig mot fotot. ”Kan du tänka dig att självaste hövdingen uppenbarade sig nere i gruvan”, sa han.

Hövdingen? Fick man vara så skojfrisk om Jesus? Vad skulle pappa ha sagt om det? ”Mamma, har pappa sett Jesus i gruvan?” ”Jo visst, men jag vet inte …” ”Men hur kom han ner?” ”Han åkte väl med nån besöksgrupp”, sa mamma. ”Det var ju massor med folk som ville ner och se.” ”Jag menar inte pappa utan Jesus, så klart”, sa jag.

Hadar Napoleon kliade sig i den grå kalufsen. ”Vete fåglarna hur karln bar sig åt. Han tycks ju klara allt. Gå på vattnet och stilla stormen. Ta sig ner i en gruva är väl inte svårare. Han klättrade väl på stegarna eller så gick han rakt genom berget.” ”Tänk vilken uppståndelse det var här i Gruvbyn”, sa mamma. ”Att det fanns dom som trodde att det bara råkade bli så där.” ”Jo, jäsiken, vilket liv det blev”, sa Hadar Napoleon.

Mamma dukade det sista medan hon nickade bort mot Jesustavlan. ”Den där händelsen blev jag väldigt tagen av”, sa hon.

· 17 ·

”Man kan bara föreställa sig … gruvjobbarna som kom först. Mörkt som i en säck, bara deras pannlampor som lyser upp berget. Och så står självaste Kristus där. Vilken chock dom måste ha fått.” ”Jo, nog fick man sig en snyting”, sa Hadar Napoleon.

Mamma såg ut som om hon satt en palt i halsen. ”Men, men … var du där?”

Hadar Napoleon satte mjölktillbringaren på bordet och han och mamma slog sig ner. Allt blev stilla som i en kyrka när han berättade. ”Jag var med i det gruvlag som åkte ner i gruvan. Vi kom in i den kolsvarta grottan. Och ljuset från min pannlampa föll på blanka bergväggen. Och där stod Kristus …

Mittemot mig … det går inte i ord beskriva … rent så mäktigt … Jag bara föll, på knä. Och knäppte händerna.

Jag som varit ateist i hela mitt liv …”

Hadar Napoleon skakade långsamt på huvudet. Ansiktet var fullt av ärr och rynkor, men ögonen ljusblå som himlen därute. Som Jesusögon. Jag gnuggade skinkorna mot galondynan för att få med mig lite av det himmelska. ”Men åh så märkligt”, sa mamma. ”Jo. Och rent så finurligt. Att han framträdde så där. En hög silverbild på en knagglig bergvägg. Det var upp till en själv att avgöra. Om det var han. Eller inte. För mig fanns ingen tvekan …”

Det var tyst ett tag innan Hadar Napoleon karvade i smörasken och berömde mamma för palten. ”Som jag förstod det var du intresserad av konsten?” sa han. ”Är du självlärd som jag?” ”Min far var möbelsnickare och jag fick tidigt hjälpa honom med ådermålning på skåp”, sa mamma, ”men nu har jag lagt allt målande på hyllan.”

Hadar Napoleon stack gaffeln i en av paltarna.

· 18 ·

”Men varsifrån är du?” ”Dalarna.”

Vad hade det tagit åt mamma som satt där och berättade om sig själv och om morfar som hon aldrig låtsades om? ”Det hade jag då aldrig gissat”, sa Hadar Napoleon. ”Det hörs inte att du är dalkulla, ingen dialekt alls faktiskt.

Men du på tal om konsten …”

Innan jag visste ordet av hade Hadar Napoleon stigit upp från sin plats och försvunnit in i skafferiet. Han kom ut med en lerklump som han sträckte mot mamma. ”Har du försökt med lera?” ”Ja, men det var länge sen”, sa mamma. ”För sjuttsingen, ta den här. Alltid är det nåt att börja med.” * Hela hösten gick. Mamma tittade bara till lerklumpen då och då, för att se så att trasorna runt den var fuktiga under plasten. Alla föreningsmöten, körträffar och konfirmandlektioner hölls hemma hos oss och pappas röst klämtade glatt när församlingsborna fyllde prästgården. Mamma syntes inte mycket till, eftersom hon var fast vid spisen i matlagningsdimman. Och jag tänkte att den där leran hinner då torka innan hon får en stund över att knåda. * Det var jullov och jag vaknade mitt i natten av att det knakade i golvbrädorna i hallen. Det måste vara mamma som var uppe, eftersom pappa var hos farmor på besök.

Jag vek täcket åt sidan och satte ner fötterna, undrade vad hon skulle ta sig för. Golvet var svalt under barfötterna när jag smög nerför trapporna.

Köket var julfint med röda gardiner och hemvävda trasmattor. De tre adventsljusen brann i staken på köksbänken och hyacinterna på fönsterbrädorna doftade jul.

· 19 ·

Vid köksbordet stod en läslampa och på bordet fanns en vattenskål och en kniv. Mamma stod mitt på golvet och sken upp när jag kom. ”Men är du vaken?” sa hon.

I morgonrock och i det orediga lockhåret såg hon busig ut när hon tofflade bort till skafferiet och kom ut med klumpen i handen. Vid bordet kavlade hon upp ärmarna på morgonrocken och doppade fingrarna i vattenskålen. ”Nu får det bära eller brista, nu ska det bli knåda av!”

När den grå massan blivit av med trasorna den varit insvept i, delade mamma den med en kniv, värmde en av bitarna mellan händerna och kramade den hårt. ”Åh så skönt att hålla i en bit jord”, sa hon.

Doften av mammas rosenkräm puffade mot mig där jag stod, helt nära henne. Hon bankade en lerbit mot bordet, knådade, tryckte och plattade till. Fingertopparna doppade hon då och då i vattenskålen och tummade på leran medan briljanterna på hennes vigselring glittrade i lampljuset. ”Vad ska det bli?” sa jag. ”Det får bli vad det blir!” sa hon. ”Du får också ta lite lera om du vill.”

Jag skakade på huvudet. Det var mer spännande att titta på mamma som tummade fram en kropp. ”Blir det en katt?” sa jag. ”Kanske en get?”

Hon brast i skratt. ”Sjutton också så valhänt man är!”

Jag flyttade stolen närmare henne, kände hur armarna rörde sig när hon jobbade. Nu syntes det tydligt. En hästkropp! ”Snälla fortsätt!” sa jag.

Kroppen fick ett huvud, en mule, allt på en gång. Hovarna blev till av sig själva, svansen också. Mamma hade

· 20 ·

ett brett leende när hon ställde hästen på bordet. Jag slog ihop händerna. ”Som trolleri! Det hörs till och med när hon gnäggar!”

Mamma strök mig över håret och hade lyckotårar i ögonen. ”Du är en riktig supporter du.”

Hon granskade hästen, och sa att det här var det roligaste hon hade gjort på länge. Sedan blev den inslagen i trasan och fick plasten över sig. ”Jag ska be Hadar Napoleon att jag får glasera och bränna hästen hos honom. Det kan bli en julklapp till Erik. Vad tror du om det?” * Dagen före julafton åkte vi alla tre till busstationen för att hämta moster Klara som rest ända från Stockholm. Den knallröda hatten skymtade i yrsnön och under den kom moster gående mot oss med utsträckta händer. ”Åh, så roligt att se er allihop!”

Moster Klara var så olik mamma som det var möjligt, utom det mörka förstås. När min runda moster hade kramat mamma och pappa var största kramen kvar till mig. Jag hade gärna stannat kvar i dofterna av piptobak, choklad och buss, men moster krokade in sin arm under mammas. Medan de gick mot bilen sjöng det om mosters dalmål, men mamma fortsatte prata utan dialekt. ”Men så otroligt mycket snö ni har här uppe”, sa moster. ”Jo, vi har ju kontakter uppåt så vi beställde ett lass tills du skulle komma”, sa mamma. ”Det var omtänksamt”, sa moster och tryckte hennes arm.

Snöröken var tät framför vindrutan på väg hemåt och det gick knappt att urskilja prästgården därframme under all snö. Bara ljusstakarna som lyste i fönstren. ”Inte klokt vad grant ni bor!” sa moster.

· 21 ·

När hon stigit ur bilen framför prästgården tog hon av sig hatten och skakade av snön. Mamma knyckte den och läste på märket under brättet, sa att det var en fin hatt hon höll sig med. ”Tur den var gratis. Jag provade den på NK och hatten satt kvar när jag kom ut därifrån, med prislapp och allt”, sa moster.

Hur vågade hon, tänk om landsfiskalen fick reda på det?

Pappa drog upp mosters bagage ur bakluckan och skojade på väg in i huset att man kunde tro att hon hade blymalm i väskan. ”Nä, men jag har skinnat Marabou på åtskilliga cho­ kladkakor”, sa moster.

Hon klädde av sig ytterkläderna i hallen medan hon mönstrade mig från topp till tå. ”Sicken liten trollunge.”

Hon klämde in en chokladkaka under armen på mig och jag gömde den i byxfickan, annars skulle den lätt hamna nere i magen av misstag. Det bästa med moster var att hon jobbade på Marabou i Sundbyberg och inte hade några egna barn, för då kunde hon skämma bort mig. Mamma stannade till i farten. Bad mig att jag skulle visa Klara gästrummet medan hon dukade fram middagen.

Att göra en mostertjänst behövde man inte be mig om två gånger. Jag skyndade uppför trappan med Klara efter mig.

Gästrummet hade också fått julgardiner och på nattygsbordet låg en duk som mamma broderat på husmodersträffarna. ”Katarina, hon kan hon”, sa moster och kontrollerade korsstygnen.

Det stod en askkopp på nattygsbordet och där fick pipan och paketet med Tidemans Gul ta plats.

· 22 ·

”Hon har gjort morfars häst i lera”, sa jag. ”Men hon vet inte om det själv, att det blev Zoraya.” ”Nej, du vet, det är ju lite knivigt det där med morfar för henne, om man säger så … Men du menar att hon har börjat skapa grejer? Så roligt! Du vet, efter Angelas död har hon ju inte gjort nånting, jag har varit bekymrad för henne … ” Moster drog spännena på resväskan åt sidan och väskan öppnade sig. ”Visste du om att Jesus har visat sig i gruvan här?” sa jag.

Moster lyfte över en bunt med kläder från väskan till byrålådan. ”Ja, det där har ju bygden blivit känd för.”

Nu blev jag arg. Ännu en som visste mer än jag. Obegripligt hur alla kunde känna till sensationen utom jag, jag som kände Jesus bäst.

Klara gav mig ett tungt paket. ”Ett målarskrin med oljefärger. Julklapp till Katarina.”

Jag vägde det i händerna och undrade vad som kunde finnas i väskan till mig. Moster sa att julklapparna fick vi vänta med. Men däremot kunde jag få en tavla av John Bauer. Hon sträckte fram den. ”Den kan du sätta ovanför din säng, jag tycker ni är lite lika”, sa hon.

Jag tackade mer än jag borde, för vem ville vara lik det där trollskapet som glodde på mig med sina svarta ögon. ”Moster, du kanske vill höra några Bellmanshistorier?” sa jag.

Hon klappade ihop händerna med de många ringarna så det klang i dem. ”Om jag vill! Du vet att jag älskar historier! Ta all­ ihop!”

Hon skrattade högt åt svensken, norsken och Bellman.

· 23 ·

Mamma fick ringa i vällingklockan för att vi skulle höra att middagen var klar. Pappa hade redan lagt servetten i knäet när vi slog oss ner vid salongsbordet. ”Jäntan berättade så vi glömde oss.” Moster satte sig och högg gaffeln i en potatis. ”Som vi när vi var små, Katarina, minns du pappas alla historier och kommer du ihåg vad han kunde trolla och jonglera och vi fick gå runt med mössorna och få in pengar …” ”Nej, vet du vad”, sa mamma.

Hon tryckte sig mot stolsryggen medan pappa drog på munnen. ”Kan du nåt trolleritrick?” sa jag till moster.

Ur servetten rev hon loss två bitar, blötte med tungan på pekfingernaglarna och fäste papperen på dem. Hon höll fram fingrarna mot mig. ”Två små fåglar satt på en gren. Den ena flög bort.” Hon kastade högerfingret över axeln. ”Den andra ock.”

Mamma hoppade upp och vände sig till pappa. ”Jag tänkte att du kanske har bråttom iväg”, sa hon. Du kan ju ta desserten före oss om du vill.”

Pappa var i kyrkan och moster, mamma och jag satt i skönvärmen framför kakelugnen med varsin glöggkopp mot läpparna. Julgranen stod färdigklädd med glitter och julgransbollar och påminde om att imorgon var det julafton.

Alkoholångorna stack mig i näsan och jag smuttade bara på en droppe i taget för jag visste att så fort min lilla skvätt var slut skulle det bli läggdags. Och jag ville hinna höra allt som moster och mamma pratade om. ”Mmm, kardemumma och kanel, det är jul för mig det.”

Moster ställde ner koppen. ”Men du Katarina, hur går det nu att bo så långt från Angelas grav?”

Mamma smuttade ett bra tag innan hon svarade.

· 24 ·

”Joo … i början var det svårt … men Erik är ju där och lägger blommor när han åker till svärmor.” ”Hur har det gått för Erik att flytta från sin mamma?

Han är ju så fäst vid henne …”

Mamma svängde på huvudet och kontrollerade dörröppningen innan hon sänkte rösten. ”Det är nåt med svärmor som jag inte får kläm på.” ”Erik har alltid varit svag för henne, eller hur?” ”Jo, jo, hon kommer före Gud Fader om så vore.”

Mamma ställde ner sin glögg på golvet bredvid fåtöljen och jag försökte göra mig osynlig genom att stint stirra ner i koppen. ”Själv då?” sa mamma till Klara. ”Hur går det för en lantlolla att bo i Stockholm?” ”Utmärkt. På Marabou har man aldrig tråkigt …” ”Har du nån fler historia på lager? Jag förstår att lilla fröken här sitter och väntar på det. Kan du ta en innan hon ska gå och lägga sig?”

Mosters pekfinger med den bredaste guldringen for upp i luften, mina öron gjorde sig beredda. ”Jo! Det började en ung flicka, Mona heter hon, på vår avdelning och hon förlovade sig med en annan jobbare på Marabou. Den jäntans förlovningsring kostade en förmögenhet och lönerna är minsann inte lika feta som chokladkakorna. Översållad med äkta diamanter. Hela fabriken gnistrade när Mona kom. Jag varnade henne. Ta av ringen när du jobbar vid tablettmaskinen!”

Moster tog en klunk av glöggen och satte ner koppen innan hon fortsatte. ”Men tror du hon lyssnade? Inte då! Och så gick det som det gick när hon fick magsjuka och magrade. Ringen gled av och föll ner i behållaren med biljoner tabletter.” ”Men oj!”

· 25 ·

Mamma såg förskräckt ut och moster bromsade med handen. ”Vänta ska du höra. Ibland undrar man om vår Herre har ett finger med i spelet. Mona hon grät och var otröstlig och det var väl ingen som trodde att ringen skulle visa sig igen. I två månader var den borta. Men i måndags förra veckan, kan du tänka dig? Det ringde från Tomelilla. En pojke i Julias ålder berättade för växeltelefonissan att han hade hittat en ring i sin tablettask.”

Det bästa med mosters historier var slutklämmen. ”Och nu har den grabben choklad så länge han lever.

Chefen skickade honom en chokladask som var så här stor.”

Mosters armar räckte knappt till och jag kunde precis känna det sötmjuka mellan tungan och gommen.

Moster buffade på mamma. ”Och hästen i lera som du har gjort … Jag har hört minsann …”

Mamma drog på munnen och den här gången märktes det att det inte gjorde så mycket att jag hade varit lösmynt. ”Jag fick en klump av Hadar Napoleon, en gruvarbetare som ägnar sig åt konsten på fritiden”, sa hon till moster. ”Så du umgås med gruvfolk? Jag trodde du var för fin för det.”

Mamma reste sig ur fåtöljen, tog tag i ett vedträ och öppnade luckan till kakelugnen. ”Nu är det dags att gå och lägga sig Julia”, sa hon. ”Så du orkar med julafton imorgon.”

· 26 ·