David Baldacci slutspel Översatt av John-Henri Holmberg
BOKFABRIKEN 3
Tidigare utgivning av David Baldacci på Bokfabriken: De oskyldiga (2013) Attentatet (2014) De jagade (2014) Jakten på Amos Decker (2015) Den skyldige (2015) Dödsdömd: Melvin Mars (2016) De bortglömda (2016) Fallet Walter Dabney (2017) Landsförrädaren (2017) Tidigare utgivning av David Baldacci på annat förlag: Absolut makt (1996) Total kontroll (1997) Vinnaren (1998) Sanningen (1999) Flykten (2000) Lycka till (2001) Till siste man (2002) Den gemensamma nämnaren (2003) Julresan (2003) Rollspel (2004) Kamelklubben (2006) Samlarna (2007) Geniet (2008) Förrädarna (2009) De rättfärdiga (2010) Till varje pris (2011) De sammansvurna (2011) Dubbelspel (2012) Dagen noll (2013) Tillbaka till livet (2013) Copyright © 2017 Columbus Rose, Ltd. Originalets titel: End Game Ursprungligen utgiven av Grand Central Publishing, Hachette Book Group, New York. Svensk utgåva publicerad enligt överenskommelse med Lennart Sane Agency AB. Slutspel Utgiven av bokfabriken, Malmö 2018 Översättning: John-Henri Holmberg Omslagsdesign: Miroslav Sokcic Grafisk form & sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 isbn 978-91-76295-70-0 www.bokfabriken.se
4
6
Kapitel 1 Will Robie stirrade ut genom flygplansfönstret och visste att de närmaste tjugofyra timmarna kunde bli hans sista på jorden. Men för honom var det ändå bara en helt vanlig arbetsdag. Landningsställets flerdubbla förstärkta hjul slog i marken och fick grepp i asfalten samtidigt som reverseringssystemet kopplades på. Världens största kommersiella flygplan rullade vidare över flygplatsen och stannade vid gaten. De främre och bakre dörrarna öppnades i både den övre och den undre kabinen. Passagerarna strömmade ut genom ombordstigningsbryggan och in i terminal fem på Heathrow. Englands himmel täcktes av tjocka, mörka moln och regnet föll. Det var ett väder som var välbekant för alla britter. Robie var klädd i marinblå skräddarsydd kostym med vit skjorta. Han var en av de hundratals passagerare som steg ur den Airbus a380 från British Airways som just anlänt från Washington d.c. Flygningen hade varit en smula gropig mitt ute över Atlanten. Men Robie hade inte ens märkt det. Han hade sovit praktiskt taget hela resan på en vågrätt nedfälld fåtölj i business class. Han gick igenom tullen och informerade tjänstemannen om att hans enda syfte med resan var yrkesmässigt och akademiskt. Han hade tagit med sig sin enda väska ombord och hade därför inget behov av att bege sig till bagageutlämningen. Allt han behövde fanns redan i London. Och inget av det var något han skulle ha kunnat ta med sig ombord på planet. När han till slut klev ut ur terminalbyggnaden var klockan halv åtta på morgonen brittisk tid.
7
Robie tog en mångfärgad taxi in till staden. Rusningstrafiken och regnet samverkade till att färden tog långt över en timme. Han blev avsläppt vid en adress i närheten av Marylebone Road. Det var inget hotell utan snarare ett anonymt privat radhus nära korsningen Marylebone och Baker Street. Robie slog in några siffror i det elektroniska kodlåset bredvid ytterdörren och den förstärkta porten låstes upp. Han steg in, låste dörren efter sig och gick uppför trappan. Han bytte kostymen och skjortan mot ledigare klädsel. Han öppnade ett kassaskåp infällt i garderobens ena vägg och tog usbminnet som låg där. Hans organisation använde sig av molntjänster men ledningen litade inte helt på att de inte kunde hackas eftersom det var uppenbart att allt gick att hacka. Han tog fram sin laptop och stack in stickan i usb-porten. Han tryckte ner några tangenter och den enda anledningen till hans besök i London dök upp på skärmen. Dokumentet var skrivskyddat och handlade definitivt inte om några akademiska spörsmål. Robie sög i sig informationen på skärmen. Texten avslutades med ett meddelande från hans chef, Blå. Hans verkliga namn var Roger Walton. Termen blå berodde på hans höga ställning inom organisationen. Meddelandet var skrivet mer än en vecka tidigare. Det var kortfattat och gick rakt på sak, precis som Blå alltid gjorde. Du klarar det här av ett enda givet skäl: du är Will Robie. Vi ses när vi båda är tillbaka. Framåt. Robie insåg att i de få orden fanns innehållet i en hel bok. Jag är Will Robie och jag har tagit mig igenom helvetet och återvänt. Och jag kommer att överleva det här. Framåt. Sedan raderade han usb-minnet på nsa-nivå, något som hade samma effekt som om han bultat det platt med en tegelsten och sedan tänt eld på det. Ettorna och nollorna var borta för evigt och existerade nu enbart i hans minne. Han sträckte ut sig på sängen och stirrade upp i taket.
8
Mississippi kändes avlägset. Hans far kändes avlägsen. Allt kändes avlägset. Han var tillbaka i selen och glad över det, eftersom alla de andra inslagen i hans liv var skit. Lägg av med skitsnacket. Det här är ditt liv. Precis som han tidigare nsa-städat usb-minnet rensade han bort alla sådana tankar och slöt ögonen. Trots att han vilat på planet behövde han sova. Det skulle inte bli någon mer sömn senare i kväll. Tidigt på kvällen steg han upp och betraktade himlen. Det var fortfarande molnigt men det regnade inte längre. Eftersom detta var London kunde den saken förändras när som helst. Han åt på en pub i närheten och promenerade längs trottoarerna. Hans snabba steg förde honom förbi många byggnader och hundratals människor som promenerade i vad han visste var lyck salig ovetskap om ännu ett möjligt attentat mot London. Fast hade de haft full vetskap skulle det ha kunnat utlösa panik. Och det gick ju inte för sig. Londonborna hade genomlevt flera terroristattentat på senare tid. Ondskan hade kört bilar rakt på oskyldiga fotgängare, både på Westminster Bridge och London Bridge. Ändå hade stadens invånare avundsvärt modigt och lugnt fortsatt leva sina liv. Men nu var något annat på gång och det måste hanteras. Så de hade skickat Will Robie för att ta hand om det. Han återvände till radhuset, ringde några samtal på en säker linje som förmedlade dem via en specifik satellit, och fick veta att allt för ögonblicket var klart. Han visste att den saken precis som vädret när som helst kunde förändras. Det var som en tjuvstart i ett hundrameterslopp. Osäkrad, riktad och avlossad, och sedan återkallad. Det kunde få en ur balans. Det var ett rent under att han inte var helt förstörd. Fast det kanske han var. Robie satt framför fönstret i två timmar, som en vaktpost i tjänst, och missade ingenting. Det här stället var tungt – om än diskret – befäst och övervakades dygnet runt av ögon på en annan kontinent.
9
Men oberoende av omständigheterna var hans orubbliga regel att lita på sig själv och ingen annan. Om allting gick åt helvete var det han som dog. Ögonen på den andra kontinenten skulle kanske bara få ett pm om hur de borde förbättra sina rutiner i framtiden. Lite för sent för att han skulle ha någon glädje av det. Jordklotet snurrade på sin axel, mörkret hade fallit och en annan del av världen fick uppleva ljuset. Han kontrollerade telefonen. Den ensamma satelliten i himlen sa honom att insatsen fortfarande hade klartecken. Senare slog Big Ben midnatt. För de flesta britter var det en lugnande och välbekant melodi. För Robie lät det som när ett stämpelur präglar ett tidkort. Han tog på sig en specialsydd, lätt, svart och vattentät motorcykeloverall och gick ut genom bakdörren. Han öppnade den låsta porten till ett garage i huslängan, satte sig grensle på en svart Ducati XDiavel som stod parkerad där och startade den med nyckeln. Den stora motorn mullrade kraftfullt genom sina dolda dubbla avgasrör. Han drog på sig hjälmen, sparkade undan stödet, gasade för fullt och flög ut ur garaget på ett kraftverk med en slagvolym av över tolvhundra kubikcentimeter vid ett varvtal på maximala 9 500. Bränsleinsprutningssystemet från Bosch kontrollerades av en potentiometer i handtaget. För de flesta var den här motorcykeln en dyr leksak som fullt utrustad kostade dryga tjugotusen dollar. I natt bar den helt enkelt Robie till jobbet. Han körde mot nordväst. Motorcykelns däck hade ett fast grepp i asfalten och slungade upp regnvattnet medan han blixtrade fram längs nästan öde gator. Efter en stund närmade han sig sin destination. Eller åtminstone den första av nattens destinationer. Han mullrade in i en gränd och bromsade snabbt in. Han slog av motorn, hoppade av och använde ett verktyg som legat dolt bakom en soptunna till att lyfta upp manhålsluckan från en gatubrunn som fanns där. Det var destination nummer ett. Han klättrade ungefär trettio meter ner på stegpinnarna av metall.
10
Av ett enda skäl hade han behållit hjälmen på. Nu slog han om en kontakt på hjälmens baksida och den förvandlades till senaste generationens vidvinkelsbildförstärkare, baserad på samma plattform som användes av amerikanska stridspiloter. Den förstärkte synintrycken i den mörka servicet unneln så dramatiskt att det frånsett hettan nästan kändes som om han befann sig på solens yta. För tillfället arbetade forskarna med kontaktlinser som utnyttjade ett tunt skikt av grafen mellan tunna glaslager och som skulle kunna ersätta de nuvarande skrymmande bildförstärkarna. Men den procent av det tillgängliga ljuset som förstärktes var ännu inte tillräcklig för att göra innovationen användbar, så tillsvidare behövde Robie en skrymmande hjälm för att kunna se i mörker. Mord med hjälp av högteknologi. Fast motståndarsidan gick ju inte heller i strid med sexskjutare och optik från andra världskriget. Han tittade på klockan. Han låg en minut före tidsschemat. Han saktade ner tempot. I hans bransch var det aldrig bra att vara tidig. Han var fyrtioett år gammal, en och åttiofem lång, vägde drygt åttio kilo och var i fysisk toppform eftersom hans jobb krävde det. Hans uthållighet och smärttröskel var utan motstycke, återigen eftersom de måste vara det. När han blev utvald till sitt arbete hade de grundläggande kraven redan varit uppfyllda: han hade kroppen, han hade huvudet och han var egentligen inte rädd för någonting. Under årens lopp hade de sedan format om honom till en helt annan varelse, fortfarande med samma grundläggande färdigheter men nu utrustad med ett spektrum av egenskaper som de flesta människor aldrig ens kunde föreställa sig och långt mindre uppnå. Vissa dagar hade Robie svårt att inse var maskinen slutade och människan tog vid. Om nu människan ens fanns kvar. I Mississippi hade den visat sig. Nu? Den hade dragit sig tillbaka. Kanske för alltid.
11
Hans ansikte var smalt och väderbitet, ögonen låg djupt och var vaksamma. Håret var alltid kortklippt eftersom han inte hade tid att sköta det. På bålen, armarna och benen hade han gamla skador och ärr: varenda blessyr berättade en historia om livshotande upplevelser som han helst ville glömma. Medan han gick framåt rörde han högerarmen i en långsam, kretsande rörelse. Armen var fullständigt kirurgiskt reparerad, ärrvävnaderna avlägsnade, senorna och ligamenten uppsnyggade, som britterna skulle säga. Läkarna hade försäkrat honom om att den var återställd till nittionio procent. Det var väldigt bra. Men väldigt bra räckte sällan i Robies värld. De satte ihop mig igen. Men är jag lika bra som förr? Eller är jag en aningen sämre version? I natt skulle han få veta om den saknade procenten utgjorde den avgörande skillnaden mellan att klara sig ur det här eller att ligga kvar som lik. Destination nummer två låg rakt framför honom. Om Ducatin hade fört honom till destination ett skulle det han nu närmade sig föra honom tillbaka. Levande. Han använde en nyckel till att låsa upp en dörr i väggen i tunneln där han befann sig. Bakom dörren fanns ett litet förrådsrum. Han beväpnade sig och tog på sig skyddsutrustningen, som inkluderade den senaste generationen av kroppspansar. Hans huvudsakliga arsenal bestod av en Heckler & Koch ump av kaliber .45 acp med ett trettio kulors trummagasin. Han kontrollerade alla delar av vapnet och hängde det över axeln. Han stoppade två extramagasin i de långa fickor på overallen som utformats för just det ändamålet. Om han inte klarade jobbet med nittio kulor så förtjänade han inte att komma tillbaka, enligt honom själv. Men för säkerhets skull fanns där två m11:or, var och en laddad med tiomillimeters patroner och med ett lasersikte monterat under pistolpipan. Där ljuspricken hamnade träffade kulan.
12
Han drog pistolbältet runt midjan. Båda pistolerna satt på vänster sida för att han skulle kunna dra med sin dominerande högerhand, men om det blev nödvändigt kunde han döda mycket effektivt med vilken hand som helst. I bältet satt också en tysktillverkad km närstridskniv i sin slida. På ryggsidan av bältet fanns två fickor som innehöll var sin m84 distraktionsgranat. Robie stängde dörren bakom sig och gick vidare. Destination nummer tre låg fyrahundra meter bort. Ganska snart skulle Robie veta om han skulle få uppleva ännu en soluppgång.
13