9789173518406

Böcker av Lesley Pearse på svenska: Georgia Charity Rosie Charlie Matilda Nellie Daisy Beth & Susan Mary Adèle Hope Elizabeth

840_inlaga_Belle.indd 2

2012-05-04 08:33

Pearse_B

elle BLesley Pearse Översättning: Yvonne Hjelm

Pearse_Belle_titel.indd 2 840_inlaga_Belle.indd 3

2012-05-03 15.47 2012-05-04 08:33

www.damm.se Copyright © Lesley Pearse 2011 Svensk utgåva © 2012 Damm Förlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Originalets titel Belle Omslag Evelina Thörnberg Omslagsillustration Craig Fordham Sättning Forma Books AB Typsnitt Indigo Tryck ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7351-840-6

840_inlaga_Belle.indd 4

2012-05-04 08:33

Kapitel ett London 1910 ”Du måste vara en hora. Du bor ju på en bordell!”

Femtonåriga Belle tog ett steg tillbaka från den rödhårige, fräknige pojken och såg bestört på honom. Han hade sprungit efter henne längs gatan för att ge tillbaka hennes hårband som fallit av. Det var i sig en ovanlig handling på de myllrande gatorna i Seven Dials, där de flesta stoppade på sig allt som inte var fastskruvat. Men sedan hade han presenterat sig som Jimmy Reilly, och förklarat att han var systerson till Garth Franklin som ägde Ram’s Head. De småpratade en stund och Jimmy frågade om de kunde bli vänner. Belle blev förtjust; hon tyckte att han såg bra ut och gissade att han var ungefär jämnårig med henne.

Men sedan hade han förstört allt genom att fråga om hon inte tyckte illa om att vara hora. ”Om jag bodde i ett slott skulle det inte nödvändigtvis betyda att jag var en drottning”, svarade hon förargat. ”Det stämmer att jag bor på Annie’s Place, men jag är ingen hora. Annie är min mor!”

Jimmy såg på Belle med ett ångerfullt uttryck i sina guldbruna ögon. ”Jag är ledsen att jag misstog mig. Min morbror berättade att Annie’s var en bordell, så när jag såg dig komma ut därifrån …” Han tystnade förläget. ”Det var verkligen inte min mening att såra dig.”

Belle blev ännu mer förvirrad. Hon trodde inte att någon 7

840_inlaga_Belle.indd 7

2012-05-04 08:33

tidigare brytt sig om ifall hennes känslor hade blivit sårade. Absolut inte hennes mor, eller någon av flickorna i huset. ”Det gör ingenting”, svarade hon lite osäkert. ”Det kunde ju inte du veta, eftersom du inte har varit här så länge. Är din morbror snäll mot dig?”

Jimmy ryckte på axlarna. ”Han är sträng”, fastslog Belle, och gissade att Jimmy redan hade fått känna på morbroderns knytnävar, för det var allmänt känt att Garth Franklin hade ett häftigt humör. ”Måste du bo hos honom?” ”Min mamma sade alltid att han skulle ta hand om mig om något hände henne. Hon dog för en månad sedan. Morbror betalade begravningen och sade att jag skulle komma hit och lära mig yrket.”

Av hans dystra ton att döma antog Belle att han kände sig tvungen att stanna. ”Jag är ledsen att din mamma är död”, sade hon. ”Hur gammal är du?” ”Nästan sjutton. Min morbror säger att jag måste börja med boxning så att jag får lite muskler”, svarade Jimmy med ett grin. ”Mamma sade alltid att det var bättre för en man att ha mer förstånd än muskler, men jag kanske kan få bådadera.” ”Tro bara inte att alla flickor är horor, annars kanske du inte lever tillräckligt länge för att hinna skaffa muskler”, retades Belle.

Hon blev alltmer nyfiken på honom; han hade ett härligt leende och en mjukhet som de andra pojkarna i området saknade.

Seven Dials låg inte långt från de eleganta butikerna på Oxford Street, Shaftesbury Avenues teatrar eller ståten på Trafalgar Square, men egentligen kunde avståndet till förfiningen och samhällets övre skikt räknas i mil. En stor del av Seven Dials gytter av hyreshus och slumbostäder hade visserligen jämnats med marken under de sista tjugo åren, men med Covent Gardens frukt- och grönsaksmarknad fortfarande belägen mitt i området och de många trånga gatorna, gränderna och gårdarna runt omkring hade de nyare husen snart blivit lika sjabbiga som de gamla. Områdets invånare utgjordes till största delen av människor 8

840_inlaga_Belle.indd 8

2012-05-04 08:33

från samhällets baksida – tjuvar, prostituerade, tiggare, skurkar och bedragare – vilka levde sida vid sida med de fattiga som utförde de tyngsta och smutsigaste sysslorna, som gat­sopare, renhållningsarbetare och daglönare. En gråkall januaridag, då många människor försökte hålla kylan borta med knappt mer än trasor till kläder, var det en nedslående syn. ”Nästa gång jag räddar en söt flickas hårband kommer jag att vara försiktig med vad jag säger till henne”, lovade Jimmy. ”Ditt hår är så fint, jag har aldrig sett sådana glänsande, svarta lockar förut. Och du har vackra ögon också.”

Belle log. Hon visste att hennes långa, lockiga hår var hennes bästa tillgång. Många trodde att hon lade upp det varje kväll och använde olja för att få den rätta glansen, men Belle hade fått sitt hår till skänks av naturen – allt hon gjorde var att borsta det.

De blå ögonen hade hon ärvt av Annie, men Belle förmodade att hon hade sin far att tacka för håret, eftersom moderns var ljusbrunt till färgen. ”Tack, Jimmy”, sade hon. ”Fortsätter du att ge flickor sådana komplimanger kommer du att bli mycket populär i Seven Dials.” ”Hemma i Islington skulle flickorna inte ens ha pratat med mig.”

Belle hade knappt varit utanför Seven Dials, men hon visste att folk i Islington var respektabla, om än inte förmögna. Av Jimmys kommentar och att han berättat att morbrodern bekostat begravningen, drog hon slutsatsen att hans mor hade arbetat i hushåll där. ”Var din mamma kokerska eller hushållerska?” frågade hon. ”Nej, hon var sömmerska och klarade sig bra tills hon blev sjuk”, sade han. ”Och din far?”

Jimmy ryckte på axlarna. ”Han försvann strax efter att jag föddes. Mamma sade att han var konstnär. Morbror Garth tyckte att han var en skitstövel. Jag vet ingenting om honom och vill inte veta något heller. Mamma sade alltid att det var tur att hon var en så duktig sömmerska.”

9

840_inlaga_Belle.indd 9

2012-05-04 08:33

”Annars hade hon kanske blivit tvungen att arbeta på Annie’s Place?” sade Belle okynnigt.

Jimmy skrattade. ”Du är slagfärdig, det tycker jag om”, sade han. ”Nå, kan vi bli vänner då?”

Belle såg på honom. Jimmy var något längre än hon. Han hade regelbundna drag och han talade visserligen inte som en fin herre, men han använde inte heller det grova språk, kryddat med Londonslang, som de flesta pojkar i grannskapet lade sig till med. Hon gissade att han hade stått sin mor nära och skyddats från det fylleri, våld och alla slags laster som förekom här. Hon tyckte om honom, och hon behövde en vän lika mycket som han. ”Ja, gärna.” Belle sträckte ut sitt lillfinger på samma sätt som Millie på Annie’s Place alltid gjorde till tecken på vänskap. ”Du måste ge mig ditt lillfinger”, sade hon leende, och när hans ­lillfinger krokade i hennes skakade hon hans hand. ”Vänskapsband ska knytas, men aldrig någonsin brytas”, sade hon högtidligt.

Jimmy svarade med ett på samma gång fåraktigt och förtjust leende. ”Vi kan väl gå någonstans”, föreslog han. ”Tycker du om St. James’s Park?” ”Där har jag aldrig varit”, svarade hon. ”Fast jag borde faktiskt gå hem igen.”

Klockan var lite över nio på morgonen, och Belle hade gjort som hon så ofta brukade göra: smitit ut en stund medan alla andra i huset fortfarande sov.

Kanske kände han på sig att hon inte var så pigg på att återvända hem, utan lockades av tanken på en liten utflykt, för han tog hennes hand, stack den under sin arm och började gå. ”Det är fortfarande tidigt, det är ingen som kommer att sakna oss”, sade han. ”Det finns en sjö med ankor i parken och det är skönt med lite frisk luft. Det är inte långt.”

Belle kände en ilning av förväntan. Det enda som väntade henne hemma var att tömma slaskhinkar och bära upp kol till brasorna. Hon behövde ingen mer övertalning för att följa med Jimmy, men hon önskade att hon hade tagit på sig sin bästa, 10

840_inlaga_Belle.indd 10

2012-05-04 08:33

kungsblå cape med den pälskantade huvan. Hon kände sig så sjaskig i den gamla grå.

Medan de skyndade genom bakgatorna till Charing Cross Road och sedan ned till Trafalgar Square, berättade Jimmy mer om sin mor och fick Belle att skratta åt hans små historier om några av de förmögna kvinnorna hon sydde åt. ”Mrs Colefax brukade göra mamma riktigt arg. Hon var enorm, med höfter som en flodhäst, men hon påstod att mamma tog betalt för mer tyg än nödvändigt och sedan använde det som blev över till att sy något åt sig själv. En dag kunde mamma inte hålla tyst längre, utan sade: ” ’Mrs Colefax, jag måste använda all min påhittighet för att kunna sy en klänning till er av sex meter crêpe. Det som blir över skulle inte ens räcka till en jacka åt en gräshoppa.’ ” Belle fnittrade, och såg framför sig hur den feta kvinnan stod i sin korsett och provade klänningen. ”Vad svarade hon på det?” ” ’En sådan fräckhet.’ ” Jimmy härmade mrs Colefax genom att prata högt och andfått. ” ’Kom ihåg vem ni talar till.’ ” De stannade för att titta på fontänerna på Trafalgar Square, och korsade sedan snabbt gatan i riktning mot The Mall. ”Är inte slottet fint?” sade Jimmy när de gick genom Admiralty Arch och såg Buckingham Palace i all sin prakt i slutet av The Mall. ”Jag älskar att komma bort från Ram’s Head och se vackra platser. Det får mig att tro att jag är värd mer än att bara vara springpojke åt min morbror.”

Fram till det ögonblicket hade Belle aldrig tänkt på att vackra platser kunde vara inspirerande, men när de kom till St. James’s Park, och hon såg hur frosten hade förvandlat kala grenar, buskar och gräs till en glittrande tavla, förstod hon vad Jimmy menade. Några bleka solstrålar bröt igenom de tjocka molnen och svanarna, gässen och ankorna på sjön gled stilla genom vattnet.

Det var en annan värld än Seven Dials. ”Jag skulle vilja bli modist”, sade hon. ”Jag brukar alltid rita hattar på min lediga tid. Min dröm är att ha en liten butik på The Strand, men det har jag aldrig berättat för någon.”

11

840_inlaga_Belle.indd 11

2012-05-04 08:33

Han tog hennes båda händer i sina och drog henne närmare.

Hans andedräkt var som rök i den kyliga luften och värmde hennes ansikte. ”Mamma sade alltid att om man vill något tillräckligt mycket kan man nå sitt mål”, sade han. ”Allt man behöver göra är att fundera ut hur man ska bära sig åt.”

Belle såg på hans leende, fräkniga ansikte och undrade om han ville kyssa henne. Hon hade ingen erfarenhet av sådana saker; pojkar var något av ett mysterium för henne, eftersom hon vuxit upp omgiven av enbart kvinnor. Men hon hade en sådan under­ lig känsla inombords, som om hon höll på att smälta, vilket var löjligt med tanke på att det var isande kallt. ”Vi kan väl bara ta en kort tur genom parken. Sedan måste jag verkligen gå hem. Mog undrar nog var jag håller hus”, sade hon hastigt, för den underliga känslan gjorde henne nervös.

De började snabbt korsa bron över sjön. ”Vem är Mog?” frågade han. ”Jag antar att man skulle kalla henne husa eller hushållerska, men hon är mer än så för mig”, svarade Belle. ”Mamma, moster eller faster och storasyster i en och samma person. Hon har alltid tagit hand om mig.”

Medan de gick runt parken i rask takt pratade Jimmy om hur fint det skulle vara där på sommaren, om böcker som han hade läst och om skolan i Islington. Han frågade ingenting om hur Belle hade det hemma; hon antog att han inte vågade, av rädsla för att säga något olämpligt.

Alltför snart var de tillbaka i Seven Dials igen, och Jimmy berättade att hans första uppgift när han kom in var att väcka sin morbror med en kopp te och sedan skura källargolvet. ”Kan vi ses igen?” frågade han ängsligt, som om han väntade sig ett nej. ”Jag kan komma ifrån de flesta morgnar vid den här tiden”, svarade Belle. ”Och vid fyratiden på eftermiddagen också.” ”Då håller jag utkik efter dig”, sade han leende. ”Det har varit trevligt i dag. Jag är verkligen glad att du tappade hårbandet.”

12

840_inlaga_Belle.indd 12

2012-05-04 08:33

Kapitel två

Belle kände sig en aning dyster till mods när hon såg Jimmy gå nedför Monmouth Street. Hon hade känt sig glad och fri tillsammans med honom, men hon visste att hon skulle få återvända till samma gamla sysslor så snart hon kom hem; tömma pottor, raka ur askan i husets eldstäder och tända nya brasor.

Hon och Jimmy hade mer gemensamt än han visste. Han hade sin stränga morbror att kämpa med, hon hade en sträng mor.

Både hon och Jimmy hade många människor omkring sig, men det var tydligt att Jimmy var lika ensam som hon, utan jämnåriga vänner att prata med.

Solen, som visat sig som hastigast när de var i parken, hade snart försvunnit bakom mörka moln, och när de gick förbi mannen som sålde tändstickor i gathörnet hade han ropat att det skulle komma snö. Även om Belle inte såg fram emot att återvända hem var det för kallt för att stanna utomhus.

Hon visste mycket lite om världen utanför Seven Dials. Hon var född i huset hon fortfarande bodde i. Det sades att hennes mor hade fött henne i ensamhet en trappa upp, placerat barnet insvept i ett gammalt täcke i en byrålåda och därefter gått ned till de andra flickorna i salongen igen som om ingenting hade hänt.

Belle hade från tidig ålder lärt sig att hon måste vara praktiskt taget osynlig. Hennes plats, så snart hon blivit för stor för att sova i byrålådan, var i husets källare, och hon fick aldrig någon13

840_inlaga_Belle.indd 13

2012-05-04 08:33

sin visa sig i husets övre regioner efter klockan fem på kvällen, eller ställa frågor till sin mor om vad som försiggick där.

Belle började i en liten skola på Soho Square när hon var sex år, där hon lärde sig läsa, skriva och räkna. Men den skolgången fick ett abrupt slut efter ett meningsutbyte mellan modern och läraren. Så vid tio års ålder fick Belle flytta till en mycket större skola som hon avskydde, och hon var mycket lättad när hon slutade där då hon fyllde fjorton. Men därefter hade dagarna blivit långa och enahanda. Och när hon gav luft åt sina känslor en dag vände sig modern skarpt mot henne och frågade om hon hellre ville bli kökspiga eller sälja blommor på gatan som många flickor i hennes ålder tvingades göra. Belle lockades inte av någotdera.

Blomsterflickan som höll till längre ned på gatan var så mager och eländig att hon såg ut att kunna svepas bort av en vindpust.

Annie tyckte inte heller om att Belle var ute och ”rände på gatorna”, som hon uttryckte det. Belle var inte säker på om det var för att hon kunde hitta på dumheter eller för att modern inte ville att hennes dotter fick höra skvaller om henne.

Vid ett av de sällsynta tillfällen då Annie greps av nostalgi och ville lätta sitt hjärta hade hon berättat för Belle att hon varit Grevinnans favorit. Grevinnan drev bordellen när Belle föddes. Hade det inte varit för den kvinnans godhet skulle Annie ha blivit utkastad på gatan och hamnat på fattighuset. Hon berättade att Grevinnan hade fått sitt smeknamn på grund av sin förnäma framtoning och för att hon varit en verklig skönhet i yngre dagar, med högt uppsatta beundrare. Det var en av dem – enligt ryktet en medlem av kungafamiljen – som hade hjälpt henne att starta bordellen i huset vid Jake’s Court.

Medan Belle ännu var liten flicka hade Grevinnan blivit sjuk, och Annie skötte om henne i över ett år. Innan Grevinnan dog upprättade hon ett testamente och lät Annie ärva allt hon ägde.

Annie hade drivit bordellen sedan dess. Hon anställde och avskedade, var värdinna och tog hand om pengarna. I Seven Dials sades det att hennes hus var respektabelt, även om hon var en hård affärskvinna.

14

840_inlaga_Belle.indd 14

2012-05-04 08:33

Belle hade hört ordet ”bordell” under hela sin barndom, men hon förstod inte innebörden, bara att det var något man inte talade om i skolan. Annie’s Place kallades också ”horhus” – flera år tidigare hade Belle frågat sin mor vad det betydde och fått veta att det var ett ställe där herrar kunde roa sig. Moderns korthuggna svar sade Belle att det inte var lönt att ställa fler frågor.

I Seven Dials var det inte ovanligt att en kvinna eller en ung flicka som klädde sig utmanande, var lite lättsinnig eller fräck och tyckte om att dansa och ta sig några glas blev kallad hora.

Det var naturligtvis nedsättande, men eftersom det gjordes så ofta hade ”hora” fått en nästan godmodig klang, som när man kallade någon ”katta” eller ”häxa”. Så till för några månader sedan trodde Belle att moderns verksamhet bara innebar att ordna festkvällar, där män kunde träffa flickor att dricka och dansa med.

Men den sista tiden, då Belle hört oanständiga visor och skämt och delar av samtal, insåg hon att män hade något slags behov, och det var för att tillfredsställa det behovet som de kom till ställen som Annie’s.

Vad det innebar i detalj hade Belle ännu inte upptäckt. Varken Annie eller Mog ville gå närmare in på saken, och flickorna själva var alltför rädda för att dra på sig Annies vrede för att avslöja några hemligheter för Belle.

När Belle på kvällarna låg i sin säng i källaren, trängde ljud där ovanför ned till henne; pianospel, klirrande glas, mäns bullrande skratt, stampanden, dansande fötter och även sång – det lät som om de hade roligt. Ibland önskade hon att hon skulle vara modig nog att smyga uppför trappan och kika in genom dörren.

Men hur angelägen hon än var att få veta allt om sin mors affärsverksamhet var det något som sade henne att den också hade en mörk sida. Vid några tillfällen hade hon hört gråt, vädjanden och till och med skrik, och hon var väl medveten om att flickorna inte alltid var så glada. Det hände ofta att de kom ned till middagen med rödkantade ögon och åt sin mat under dov 15

840_inlaga_Belle.indd 15

2012-05-04 08:33

tystnad. Ibland hade någon av dem ett blått öga eller blåmärken på armarna. Och flickorna var alltid bleka och glåmiga. De var inte heller så vänliga mot Belle. Mog sade att de misstänkte att hon var Annies spion, och att de var avundsjuka på henne. Belle kunde inte förstå varför – hon fick varken mer eller mindre än de – men de drog aldrig in henne i sina samtal och slutade prata med varandra så fort hon kom in i rummet.

Det var bara Millie, den äldsta flickan, som var annorlunda.

Hon log mot Belle och tyckte om att småprata. Men Millie var också lite egen; hon bytte samtalsämne likt en fjäril som flyger från blomma till blomma och blev på så sätt oförmögen att hålla i gång en meningsfull konversation med någon.

Mog var faktiskt Belles enda vän, och betydligt mer som en mor för henne än Annie. Hon var från Wales och hennes riktiga namn var Mowenna Davis. Som liten hade Belle inte kunnat säga Mowenna, utan bara Mog, och det namnet hade hon sedan fått behålla. Mog hade en gång sagt till Belle att om hon blev kallad Mowenna nu, skulle det kännas konstigt.

Mog var en alldaglig, späd kvinna som närmade sig fyrtio, med glanslöst, brunt hår och blekblå ögon, och hon hade arbetat i huset sedan hon var tolv. Kanske var det alldagligheten som gjorde att hon fick hålla till godo med att städa och tända brasor, att bära en svart klänning, vitt förkläde och hätta i stället för färggranna sidenklänningar och band i håret som flickorna en trappa upp. Men det var Mog som var husets fasta punkt. Hon fick inga utbrott, hon grälade inte eller råkade i luven på någon.

Hon utförde hushållsarbetet med glädje, och var orubblig i sin lojalitet mot Annie och i sin kärlek till Belle.

Den stora ingången till Annie’s Place var belägen vid Monmouth Street, eller snarare i en liten gränd till den gatan, men det var bara de besökande männen som tog den vägen, fyra trappsteg upp till ytterdörren, in i vestibulen och vidare till salongen. Ingången som husets invånare använde sig av låg runt hörnet vid Jake’s Court, och där kom man in på en liten gård, gick sedan 16

840_inlaga_Belle.indd 16

2012-05-04 08:33

nedför sex trappsteg till bakdörren och in i det som var ett övre källarplan.

Mog var i färd med att skära upp kött på köksbordet när Belle kom in genom diskrummet. Köket var rymligt, med stengolv och lågt i tak, och dominerades av det väl tilltagna bordet mitt på golvet. En hyllskänk utmed ena väggen innehöll allt porslin och på motsatta sidan fanns spisen, med kastruller och andra kokkärl på krokar ovanför. Spisen gjorde att det alltid var varmt i köket, men det var en aning mörkt eftersom det låg under marknivå.

Under vintermånaderna var gasljuset tänt hela tiden. Det fanns också andra rum på den här våningen: en tvättstuga, Belles och Mogs sovrum, flera förråd, liksom kolkällaren. ”Kom och sätt dig vid spisen”, sade Mog när hon fick syn på Belle. ”Jag begriper inte varför du ger dig ut på gatorna!

Jag står inte ut med allt det där oväsendet och knuffandet och trängseln.”

Mog höll sig för det mesta i grannskapet, eftersom hon var rädd för folksamlingar. När hon gått för att se drottning Viktorias begravningståg nio år tidigare hade hon känt sig så instängd i massan av människor att hon fick hjärtklappning och trodde att hon skulle dö. ”Det är mycket oväsen här också, men det verkar inte besvära dig”, påpekade Belle medan hon tog av sig capen och sjalen. Från bottenvåningen kunde hon höra Sally, den nya flickan, skrika om någonting. ”Den där blir inte långvarig”, sade Mog snusförnuftigt. ”För mycket temperament.”

Mog fällde sällan några kommentarer om flickorna, och Belle hoppades att hon skulle kunna få henne att säga något mer. ”Vad menar du med det?” frågade hon och höll fram händerna mot spisen. ”Hon tycker att hon är lite förmer än de andra”, svarade Mog. ”Alltid på bettet och håller sig framme. De andra tycker inte om det, och inte heller det där sättet hon har att alltid lägga an på herrarna.”

17

840_inlaga_Belle.indd 17

2012-05-04 08:33

”Hur då?” frågade Belle och hoppades att hon inte skulle bli genomskådad.

Men Mog stelnade till, tydligen medveten om att hon hade pratat om något som hennes skyddsling inte borde få veta något om. ”Bry dig inte om det, Belle, vi har arbete som väntar. Så snart jag har satt den här grytan på spisen tänkte jag ge salongen en grundlig genomgång. Du hjälper mig väl?”

Belle visste att hon egentligen inte hade något val, men hon tyckte om Mogs sätt att alltid ge henne order i form av frågor. ”Javisst, Mog”, svarade hon. ”Hinner vi med en kopp te först?

Jag har nyss träffat Garth Franklins systerson. Han är väldigt trevlig!”

Medan de drack sitt te berättade Belle allt om Jimmy och om promenaden i parken. Hon anförtrodde sig alltid till Mog, för hon stod mycket närmare henne än sin mor. De flesta människor betraktade Mog som en gammal ungmö, men Belle tyckte att hon var väldigt modern på många sätt. Hon läste tidningarna och var mycket intresserad av politik. Hon stödde Keir Hardie, den socialistiska parlamentsledamoten, och suffragetterna som krävde rösträtt för kvinnor. Det gick knappast en dag utan att Mog berättade om deras senaste möte, deras marscher till parlamentshuset eller rapporterna om hur de blev tvångsmatade i fängelset när de hungerstrejkade. Hon sade ofta att hon ville ansluta sig till dem. ”Jag är glad att du har fått en vän”, sade Mog. ”Men se till att han inte tar sig några friheter med dig, annars kommer han att få känna på något mycket värre än Garth Franklin! Men nu är det bäst att vi sätter fart med salongen.”

Annie skröt med att hon hade det finaste etablissemanget utanför Mayfair, och hon hade verkligen spenderat stora summor på de italienska speglarna, kristallkronorna, den persiska mattan och de vackra sammetsgardinerna. Men med närmare tjugo kundbesök per kväll, flickornas entréer och sortier, cigarr- och piprök och utspillda drinkar fordrades ofta en storstädning.

18

840_inlaga_Belle.indd 18

2012-05-04 08:33

Belle trodde nog att salongen kunde se elegant ut på kvällen, men hon gav inte mycket för den på dagen. De plommonfärgade gardinerna var nästan aldrig fråndragna, eller fönstren öppnade, och guldtapeten på väggarna fick bara en smutsgul ton i dagsljus.

Damm och spindelväv hade också satt sig i gardinerna, liksom en unken odör av tobak. Men Belle tyckte om att städa där. Det var något verkligt tillfredsställande med att avlägsna en månads damm från speglarna och se dem skina igen, eller att piska mattan ute så att de klara färgerna åter framträdde. Och så tyckte hon om att arbeta tillsammans med Mog, för hon var gladlynt och arbetade hårt och uppskattade Belles hjälp.

Som vanligt placerade de först sofforna och borden i ena hörnet, rullade sedan ihop den persiska mattan och bar ned den till källaren.

Salongen tog upp det mesta av utrymmet på bottenvåningen.

Det fanns en liten plats för hattar och rockar vid ytterdörren, vilken Mog öppnade när dörrklockan ringde. Bakom trappan som ledde till de övriga tre våningarna låg det så kallade kontoret, som var L-format och också utgjorde Annies sovrum. Där inne, bakom en dörr, fanns trappan till källaren. Mog sade ofta att husets planlösning var idealisk. Belle antog att hon menade att Belle aldrig såg kunderna, och att de i sin tur inte visste någonting om hur husets invånare levde.

Det fanns också ett wc på bottenvåningen. Det hade installerats för bara ett par år sedan, innan dess hade alla varit tvungna att använda sig av dasset utomhus.

Belle kände sig ofta förorättad över att flickorna inte alltid använde sig av klosetten, utan föredrog pottorna på sina rum.

Hon tyckte att om hon kunde ta sig ut till dasset under kalla, mörka nätter och låta pottan under sängen vara, så kunde de gott masa sig nedför några trappor inomhus. Ändå fick hon inget stöd av Mog när hon klagade över tömningen av pottorna. Den äldre kvinnan ryckte bara på axlarna och sade att det kanske hade kommit hastigt på. Belle tyckte att det var det dummaste hon hört; om flickorna underhöll her19

840_inlaga_Belle.indd 19

2012-05-04 08:33

rarna i salongen tog det ju längre tid för dem att gå upp till sina sovrum och kissa i en potta än att använda klosetten på bottenvåningen.

Det var bitande kallt när de lyfte upp mattan och hängde den över tvättlinan på gården, och deras andedräkter förvandlades till rök i den kyliga luften. Men så snart de började piska mattan med piskorna av bambu blev de varma igen. ”Vi lämnar den här tills golvet har torkat”, sade Mog när de var klara och de båda var täckta av ett grått lager damm.

Det var först när de återvände till salongen som Belle träffade modern. Som alltid på morgnarna bar Annie sin mörkblå sammetsmorgonrock över nattlinnet, och hennes papiljotter täcktes av en spetsmössa.

Annie var nästan jämngammal med Mog, strax under fyrtio, och de hade som unga ingått ett slags allians, sade Mog, eftersom de kommit till huset ungefär samtidigt, när det ägdes av Grevinnan. Belle undrade ofta varför Mog inte sade att de hade blivit vänner helt enkelt, men Annie var förstås ingen varm person, så hon ville kanske inte ha någon vän.

När Annie lade makeup och klädde sig smakfullt var hon fortfarande vacker. Hon hade smal midja, hög och fast barm och en drottninglik hållning. Men iförd sin morgonrock verkade hennes hy gråaktig, läpparna tunna och blodlösa och blicken saknade liv. Även hennes välformade figur försvann utan korsetten. Den hätska ton hon ofta använde mot sina flickor antydde att hon var förbittrad över att hennes egen skönhet började falna, medan de ännu blomstrade. ”Hej, mamma”, sade Belle där hon stod på knä och skurade golvet. ”Vi går över allt ordentligt, och det behövs verkligen.” ”Vi har lämnat mattan ute tills vi är klara”, tillade Mog. ”Du borde säga åt flickorna att hålla bättre ordning i sina rum”, sade Annie skarpt till Mog. ”Deras rum ser ut som råttbon, allt de gör är att bädda sängen. Det måste bli ändring på det.”

20

840_inlaga_Belle.indd 20

2012-05-04 08:33

”Ja, det är inte bra för affärerna”, svarade Mog. ”Man kan inte ha en vacker salong och sedan låta en herre följa med till en svinstia.”

Belle tittade fortfarande på sin mor medan Mog pratade, och hon såg Annies ögon förskräckt vidgas vid anmärkningen om att ta med herrar till en svinstia. Mog lade också märke till uttrycket och bleknade, och medan Belle såg från den ena till den andra förstod hon att modern inte ville att hon skulle få veta att männen gick till flickornas rum.

Belle hade för länge sedan lärt sig att om hon ville hålla sig väl med sin mor var det bäst att låtsas som om hon var för dum för att förstå mycket av det som sades runt omkring henne. ”Jag kan göra en storstädning i flickornas rum”, erbjöd hon sig. ”Jag skulle kunna ta ett varje dag och få dem att hjälpa till.” ”Låt henne göra det”, sade Mog. ”Hon tycker om att hålla sig sysselsatt.”

Under några sekunder stod Annie orörlig och tittade ned på Mog och Belle, utan att säga ett ord. Belle tyckte att det verkade som om hon försökte hitta ett sätt att hantera informationen som slunkit ur Mog. ”En bra idé. Hon kan börja med Millies rum i dag, eftersom det är värst. Jag har förstås svårt att tro att Millie kommer att bli till någon större hjälp; hon brukar tröttna fort på det mesta.”

Vid halv två, när salongen var skinande ren och doftade gott, tog Belle itu med att städa Millies rum på husets översta våning.

Millie hade gått ut någonstans med Sally, och de andra flickorna höll till i ett av sina rum på bottenvåningen. Belle hade ätit en stor tallrik soppa till lunch, följd av sirapskaka, och lusten att storstäda avtog snabbt. Men det hade just börjat snöa så hon kunde inte gå ut, och Millies rum var det varmaste i huset, eftersom värmen från alla brasor steg dit upp.

Millie hade en särställning i huset. Hon var mycket äldre än alla de andra flickorna, omkring tjugoåtta, men var fortfarande mycket söt, med silkesmjukt, långt blont hår, stora blå ögon och en mjuk, barnslig mun. Eftersom hon inte var så begåvad fick 21

840_inlaga_Belle.indd 21

2012-05-04 08:33

hon allas sympati: kanske var det just för att hon var så naiv som alla tyckte om henne.

Millie var också den enda av de nuvarande flickorna som hade arbetat för Grevinnan. Belle trodde att både Annie och Mog tolererade hennes lättja därför att de tre delade ett förflutet. Och det hade ofta sagts att hon var mycket populär bland männen på grund av sitt behagliga sätt. Även Belle var förtjust i Millie. Hon var alltid glad och vänlig och kunde visa både medkänsla och generositet. Hon gav ofta Belle små presenter – några pärlor, ett hårband eller lite cho­ klad – och brukade trösta henne med en kram om hon var sårad eller ledsen.

Millies rum speglade hennes barnslighet. Hon hade klippt bort locken på chokladaskar med bilder av kattungar och hundvalpar och satt upp dem på väggen. Ett parasoll i spets var fästat med ett rosa band vid en stolsrygg och under det tronade flera dockor. Några av dem var trasdockor med brokiga bomulls­ klänningar som Millie verkade ha sytt själv. Men där fanns också en ganska dyrbar docka med porslinsansikte, vågigt blont hår och rosa satängklänning.

Belle kunde se att Millie hade betydligt fler ägodelar än någon av de andra flickorna. Prydnadssaker av porslin, hårborstar med handtag i silver, ett leksakståg av trä, ett trasigt gökur och en mängd bandkantade kuddar.

Hon satte i gång med arbetet. Hon började med att bädda sängen och täckte sedan över den med ett skynke innan hon staplade så mycket hon kunde av möblerna och de andra sakerna ovanpå det.

Golvet hade ett tjockt lager damm, men den enda mattan var liten, så den kunde hon skaka genom fönstret. När hon hade rakat ur den öppna spisen och sopat och torkat golvet, tände hon en ny brasa för att få golvet att torka fortare.

En timme senare var hon nästan klar. Hyllorna var dammade och torkade, speglar och fönster glänste och alla Millies saker hade kommit på plats igen.

22

840_inlaga_Belle.indd 22

2012-05-04 08:33

Det hade hunnit bli mörkt och det snöade fortfarande kraftigt.

När Belle tittade ut genom fönstret såg Jake’s Court helt annorlunda ut. I London var Seven Dials ökänt för att man på en yta av någon kvadratkilometer hittade fler bordeller, spelhålor, pubar och syltor än någon annanstans. Marknaden i Covent Garden började mitt i natten, just då rumlarna och spelarna var på väg hem till sängen, och därför var det aldrig tyst. Det sades ofta att Londons slumkvarter snart skulle vara ett minne blott, och många sådana kvarter hade också rivits, men ingen i regeringen hade tagit med i beräkningen att invånarna i de rivna slumbostäderna måste ha någonstans att ta vägen. För närvarande trängde de ihop sig här, vid de många gårdarna, gränderna och smala, vindlande gatorna, där de nödtorftigt fick tak över huvudet tillsammans med hundratals andra desperata män, kvinnor och barn. Även Belle, som inte hade upplevt något annat, tyckte att det var en smutsig, stinkande och bullrig plats, och hon förstod hur skrämmande den måste vara för någon som förirrade sig hit från de närliggande, finare kvarteren.

Men nu, i det gula skenet från gaslyktorna, hade det gnistrande vita snötäcket förtrollat Jake’s Court. Platsen låg helt öde, vilket var ovanligt, och Belle gissade att det skulle bli väldigt tyst i huset i kväll.

Det hade hunnit bli varmt i Millies rum. När hon dragit för gardinerna var det så stämningsfullt och skönt med bara skenet från brasan och det nedskruvade gasljuset att Belle inte kunde motstå frestelsen att lägga sig på sängen och vila en stund. Hon trodde att Millie skulle komma när som helst och bli förtjust över att hennes rum såg så fint ut.

Hon började bli allt dåsigare och försökte förmå sig att stiga upp från sängen och gå ned igen, men hon hade det så varmt och bekvämt att kroppen inte ville lyda.

Ljudet av steg i trappan fick henne att vakna med ett ryck.

Hon hade ingen aning om vad klockan var, men brasan hade nästan slocknat, vilket måste betyda att det hunnit bli kväll och att hon hade sovit länge. Hon kände en ilning i magen, för Annie 23

840_inlaga_Belle.indd 23

2012-05-04 08:33

höll benhårt på att hon inte fick vara uppe i huset efter klockan fem på kvällen. Belle mindes fortfarande hur mycket stryk hon fått när hon var sex år för att hon brutit mot den regeln.

Det var ren panik som fick henne att komma på fötter, släta till överkastet och åla sig in under sängen. När hon låg där in­ talade hon sig att om Millie var ensam kunde hon förklara varför hon befann sig där och sedan försöka få Millie att smuggla henne tillbaka till köket utan att någon annan fick syn på henne.

Men hennes mod sjönk när dörren öppnades och Millie kom in, följd av en man. Millie skruvade upp gasljuset och tände också några ljus. Från sin plats under sängen kunde Belle bara se den nedre delen av Millies ljusblå klänning med dess spets­ volanger och mannens mörkbruna byxor och sidknäppta kängor. ”Varför höll du dig undan förra veckan när jag hälsade på?” frågade mannen. Hans röst var grov och han lät arg. ”Jag var inte här”, svarade Millie. ”Jag hade en ledig kväll och hälsade på min faster.” ”Nå, i kväll har jag betalat för hela natten med dig”, sade han.

Belles första reaktion var chock när hon hörde att mannen hade betalat för att dela rum med Millie. Men sedan knöt det sig i magen på henne när hon insåg att hon var fast här. Hur skulle hon kunna ta sig ut ur rummet? Det var omöjligt för henne att stanna, men lika omöjligt att lämna platsen under sängen, be om ursäkt och sedan gå. ”Hela natten”, upprepade Millie, och hon verkade lika för­ färad vid tanken som Belle.

Sedan blev det tyst, och Belle gissade att de kysstes, eftersom de stod tätt intill varandra. Hon kunde höra tung andhämtning och frasandet av kläder, och plötsligt hamnade Millies klänning på golvet bara några centimeter från Belle. Därefter följde en underkjol, mannens kängor och byxor, och det gick slutligen upp för Belle vad en hora var för något. Män betalade horor så att de kunde göra den där saken som de bara antogs göra med sina fruar för att skaffa barn. Hon förstod inte varför hon inte hade kommit underfund med det för länge sedan, men nu när 24

840_inlaga_Belle.indd 24

2012-05-04 08:33

hon visste hur det låg till kände hon sig sjuk vid tanken på att Jimmy och andra människor hon kände trodde att även hon lät män göra så med henne.

Millie stod nu i bara linne, strumpor och vita, spetskantade underbyxor. Mannen hade tagit av sig kavajen, men behållit skjortan på, vilken nådde nästan till knäna och visade hans muskulösa, håriga ben. ”Jag ska bara lägga lite mer kol på brasan, den har nästan slocknat”, sade Millie plötsligt. När hon böjde sig fram för att sätta skyffeln i kolhämtaren tänkte Belle att det kanske skulle gå att fånga hennes uppmärksamhet, så att hon kunde få ut mannen ur rummet. Men innan hon ens hann göra ett försök, hade mannen gripit tag om Millies midja bakifrån och slitit av henne underbyxorna med sådan kraft att de gick sönder.

Belle blev så rädd att hon trodde att hennes hjärta skulle stanna. Där hon låg kunde hon fortfarande bara se paret från midjan och nedåt, men det var alldeles för mycket. Hon ville inte se Millies runda, gropiga lår och skinkor, eller hur mannen tvingade henne att böja sig fram så att han kunde köra in sin penis i henne. Belle hade bara sett ett fåtal penisar i sitt liv, och de hade tillhört småpojkar som fått en dusch under en gatupump av sina mödrar. Men den här mannens måste vara närmare tjugo centimeter lång och stadig som en barberarstång. Hon kunde se hur Millies knogar vitnade när hon stödde sig mot spiselkransen och förstod att mannen gjorde henne illa. ”Det var bättre, min duva”, sade han andfått medan han stötte hårt inuti henne. ”Du älskar det, eller hur?”

Belle blundade för att stänga ute synen, men hon hörde Millie svara att hon älskade det mer än någonting annat i hela världen.

Det var utan tvekan lögn, för när Belle öppnade ögonen igen hade Millie flyttat sig så pass nära att Belle kunde se hennes ansikte från sidan, och det var spänt av återhållen smärta.

Belle förstod nu varför flickorna så ofta verkade dystra och missmodiga. Hon hade undrat över det, eftersom festerna verkade så uppsluppna. Men de fick tydligen inte roa sig någon 25

840_inlaga_Belle.indd 25

2012-05-04 08:33

längre stund i salongen. I stället blev de fösta till sina rum och utsatta för sådana här saker.

När mannen böjde sig ned över Millies rygg lite till såg Belle hans ansikte i profil. Han hade mörkt hår, som grånat en aning vid tinningarna, och en tjock, militärliknande mustasch. Näsan var framträdande och lätt krökt. Hon gissade att han var strax över trettio, men hon hade alltid tyckt att det var svårt att bedöma mäns ålder.

Paret flyttade sig till sängen. Ljudet av fjädrarna som gav efter för tyngden, bara några centimeter från hennes huvud, och det grova språk mannen använde mot Millie var hemskt att lyssna på. Och vad värre var, hon kunde se dem i spegeln ovanför öppna spisen. Inte deras ansikten, men från halsen och ned till knäna.

Hans bakdel var hårig och han tvingade isär Millies knän ännu mer för att kunna tränga längre in i henne.

Det fortsatte skoningslöst; daskandet av hud mot hud, knakande madrassfjädrar, grymtanden, svordomar och flåsanden.

Då och då skrek Millie till av smärta – vid ett tillfälle bad hon honom till och med att sluta – men det brydde han sig inte om.

Belle insåg att det här var vad som menades med ”knulla”. Hon hade hört ordet användas när människor pratade om kärlek mellan män och kvinnor, och förstod nu den verkliga inne­börden.

Hon avskydde att behöva bli vittne till det och var frestad att göra ett försök att ta sig fram till dörren. Men det skulle innebära att hon fick stå till svars inför både mannen och Annie. Hon undrade också varför Mog inte hade kommit för att leta efter henne.

Just när hon började befara att Millies prövning aldrig skulle ta slut verkade mannen nå något slags höjdpunkt, för han flåsade våldsamt och rörde sig ännu snabbare. Sedan var allt plötsligt över, han flyttade sig från Millie och lade sig på rygg bredvid henne. ”Det där var väl finfint?” frågade han. ”O ja, vännen”, svarade Millie med så svag röst att den knappt hördes.

26

840_inlaga_Belle.indd 26

2012-05-04 08:33

”Så nu får det vara nog med det här velandet”, sade han. ”Du slutar väl i morgon och följer med mig till Kent?” ”Det kan jag inte”, sade hon tyst. ”Annie kommer inte att tillåta det, hon behöver mig här.” ”Struntprat! Horor går det tretton på dussinet av, och de flesta är yngre än du. Och varför ljög du för mig om förra veckan?” ”Jag ljög inte”, sade hon. ”Jodå. Du får inga lediga kvällar här och du har ingen faster.

Du såg till att undvika mig när jag var här senast. Och du tänkte aldrig komma och bo hos mig.”

Millie förnekade det. Sedan avslöjade ett skarpt ljud följt av ett utrop att han hade slagit henne. ”Så där går det när man ljuger för mig”, väste han. ”Det var för det här som jag undvek dig”, utbrast hon. ”Varför gör du mig illa om du vill att jag ska bo hos dig?” ”En hora måste väl vara van vid sådant”, sade han, som om han var förvånad över hennes protest. ”Dessutom älskar du när jag knullar dig.”

Då hoppade Millie upp från sängen och Belle såg att hon bara hade en liten spetskantad korsett på sig; hennes stora, mjuka bröst vällde ut upptill och det ymniga könshåret var synligt under den. ”Jag tycker inte alls om det. Jag låtsas bara, för det är vad männen förväntar sig”, sade hon trotsigt.

Belle kände instinktivt att det inte var vad den här mannen ville höra och att han kunde bli farlig för Millie. Hon önskade att hon kunde få Millie att springa fram till dörren och ta sig ut medan hon kunde.

Men innan den unga kvinnan ens kunnat tänka tanken, sträckte han ut armen och drog henne omilt tillbaka till sängen. ”Din häxa”, morrade han. ”Du uppmuntrade mig med dina kärleksord och fick mig att tro på dina lögner. Jag har gjort upp planer för oss, och nu säger du att du bara låtsades!” ”Vi flickor blir tillsagda att vara trevliga mot kunderna”, försvarade sig Millie.

Han slog henne igen och den här gången gav hon till ett skrik 27

840_inlaga_Belle.indd 27

2012-05-04 08:33

av smärta och bönföll honom att låta henne gå. ”Nog ska du få gå alltid”, svarade han. ”Raka vägen till helvetet, där du hör hemma.”

Mannens förryckta sätt att tala fick Belle att befara att han skulle döda Millie. Belle hade velat vara modig – hon hade velat krypa fram och slå honom i huvudet med pottan innan hon sprang ned och berättade för Annie vad som pågick. Men hon var som fastfrusen av rädsla och kunde inte röra sig ur fläcken. ”Nej, snälla!” vädjade Millie, och det lät som om hon kämpade för att försöka ta sig ur hans grepp. Men så blev ljuden svagare, och när Belle även hörde tung andhämtning trodde hon att hennes farhågor var överdrivna, därför att han kysste Millie igen. ”Såja”, sade han mjukt när motståndet upphörde. ”Inte bråka nu, det är så jag vill ha det.”

I sin rädsla hade Belle dragit sig längre in under sängen, och kunde inte längre se dem i spegeln. Men mannens tonfall ­lugnade henne och hon förmodade att han nu skulle börja knulla Millie igen. Belle tänkte att hon skulle vänta tills hon hörde det dunkande, klatschande ljudet och sedan krypa fram och rusa till dörren.

Men ingenting hördes, bara de tunga andetagen, så hon ålade sig fram till sidan av sängen för att titta i spegeln. Det hon såg fick henne nästan att skrika rakt ut.

Mannen stod på knä i sängen, nu helt naken, och gned sin penis medan han höll den mot Millies ansikte. Hennes haka pekade uppåt så att hennes vita hals syntes, men hon reagerade inte på det han gjorde. Ögonen verkade nästan tränga ut ur sina hålor och det såg ut som om hon skrek, men ur den öppna munnen kom inte ett ljud.

Belle glömde sin egen skräck av oro för Millie. Sakta vände hon på sig under sängen tills hon hade dörren rakt framför sig, jämkade sig ned till sängens fotände och samlade sig sedan medan han ännu inte kunde se henne för det slutliga språnget mot dörren.

I en enda snabb rörelse kom hon på fötter, nådde dörren och 28

840_inlaga_Belle.indd 28

2012-05-04 08:33

drog ifrån regeln. Hon hörde mannen vråla något, men då hade hon fått upp dörren och rusade nedför de två trapporna med två steg i taget. ”En man gör Millie illa! Rädda henne!” skrek hon när hon nådde den sista trappavsatsen och såg Annie komma ut från sitt kontor.

Under någon sekund var moderns ansiktsuttryck så bistert att Belle var rädd att hon skulle slå henne. Men utan att säga ett ord gick hon snabbt mot salongen. ”Jacob!” ropade hon. ”Följ med mig upp till Millies rum.”

Den skallige, kraftige mannen var en nykomling i huset. Belle hade bara sett honom en gång för omkring två veckor sedan, när han bytte packning på kranen i diskrummet. Mog sade att han hade anställts som alltiallo, men också för att upprätthålla ordningen i huset på kvällarna. Han tog sig bra ut i kväll, i en mörkgrön kavaj, och han följde genast Annies uppmaning och sprang uppför trapporna.

Annie började gå efter honom, men stannade upp, tittade ned på Belle och pekade på dörren till källaren. ”Gå ned dit, och stanna där. Jag tar itu med dig senare”, sade hon skarpt.

Belle satt vid köksbordet med huvudet i händerna och önskade att Mog skulle komma ned. Det skulle vara lättare att förklara allt som hänt för henne.

Köksklockan visade på tio över tio. Tydligen hade hon legat och sovit i Millies rum mycket längre än hon trott. Men hon kunde inte förstå varför hon inte hade vaknat av att flickorna högljutt gjorde sig i ordning för kvällen, eller varför Mog inte hade kommit och letat efter henne. Mog var en riktig hönsmamma; vanligtvis blev hon alldeles ifrån sig om Belle var borta i mer än en timme, och de drack alltid te tillsammans klockan sex, innan Mog måste gå upp på övervåningen och börja med kvällens förberedelser.

Kvällarna var i allmänhet väldigt långtråkiga för Belle, eftersom hon måste tillbringa dem ensam. Hon brukade diska efter 29

840_inlaga_Belle.indd 29

2012-05-04 08:33

teet, sedan läsa en tidning om någon av herrarna hade lämnat en kvar föregående kväll. Hade hon ingen tidning brukade hon sy eller sticka. Men för det mesta gick hon och lade sig vid halv nio därför att hon inte längre stod ut med att vara ensam. I kväll var hon inte bara ensam, hon var dessutom skräckslagen. Inte för egen del, även om hon var rädd för vad Annie skulle göra med henne, utan för Millies. Belle kunde tydligt se hennes ansikte framför sig: det där tysta skriket, hennes huvud som fallit bakåt och ögonen som stod ut. Hade mannen dödat henne?

Det hördes ingenting från salongen ovanför, så kanske var det bara Jacob som hade varit där när hon kom nedrusande. Med tanke på snön var det inte så konstigt, men hon undrade var flickorna och Mog befann sig. Förutom Millie fanns sju andra flickor i huset, och även om de allihop var på sina rum, med eller utan en man, borde väl någon av dem ha tittat ut genom dörren när Annie och Jacob sprang uppför trapporna?

Men utöver hennes ängslan för Millie, och allt som troligen skulle bli följden av kvällens händelser, var hon också chockad och äcklad över de nattliga aktiviteterna där uppe. Hur kunde hon ha varit så dum att hon inte förstod vad som pågick i huset?

Skulle hon någonsin kunna hålla huvudet högt när hon rörde sig ute på gatorna nu? Och kunde hon bli vän med Jimmy utan att undra om han ville göra samma sak med henne? Inte att undra på att Mog hade sagt att han inte fick ta sig några friheter med henne!

Belle hörde ett högt rop utifrån gården, snabbt följt av ett skrammel, som om någon hade vält soptunnorna, sedan mer skrikande från flera olika personer. Hon sprang in i diskrummet och bort till bakdörren. Hon låste inte upp den och gick ut, för hon visste att hon redan hade ställt till det för sig, men hon tittade ut genom fönstret intill.

Det fanns inget att se, bara de snötäckta gamla packkorgarna och lådorna, och det fortsatte att vräka ned medan vinden samlade snön i drivor.

30

840_inlaga_Belle.indd 30

2012-05-04 08:33

”Belle!”

Belle snurrade runt när hon hörde moderns röst. Hon hade kommit ned i köket och stod bredvid bordet, med ena handen på höften. ”Förlåt, mamma. Jag somnade i Millies rum. Det var inte min mening att stanna där uppe.”

Annie bar alltid svart på kvällarna. Men den här långärmade sidenklänningen hade en bård med silverbrodyr runt den djupa urringningen. Håret var uppsatt med kammar i silver, och de långa diamantörhängena fullbordade det nästan majestätiska intrycket. ”Kom med. Du måste genast berätta för mig exakt vad du såg”, sade hon snabbt.

Belle tyckte att det var väldigt konstigt att Annie tog hennes hand och gick in i hennes minimala sovrum i stället för att skälla på henne. Annie vek undan täcket på sängen och sade åt Belle att klä av sig och ta på sig nattlinnet. Hon till och med hjälpte Belle att knäppa upp klänningen i ryggen och dra nattlinnet över hennes huvud. Det var först när Belle låg under täcket som modern satte sig intill henne på sängkanten. ”Berätta nu”, uppmanade hon.

Belle förklarade hur det kom sig att hon var i rummet när Millie kom dit tillsammans med mannen, och att hon i panik hade gömt sig under sängen. Hon visste inte hur hon skulle berätta för Annie vad paret hade ägnat sig åt, så hon beskrev det som kyssar och smekningar. Annie viftade otåligt bort de detaljerna och bad henne gå vidare till vad mannen hade sagt till Millie.

Belle upprepade allt hon kunde minnas, hur han hade slagit Millie, hur allt sedan blev tyst och att hon då hade tittat på dem i spegeln. ”Han hade sin …” Belle avbröt sig och pekade mot nedre delen av sin mage. ”Han hade den i handen, vid hennes ansikte. Hon rörde sig inte, och det var då jag kröp fram och rusade ut. Är allt bra med Millie?” ”Hon är död”, sade Annie kort. ”Det verkar som om han ströp henne.”

31

840_inlaga_Belle.indd 31

2012-05-04 08:33

Belle stirrade förfärat på sin mor. Tanken att mannen kanske hade dödat Millie hade visserligen slagit henne, men det var något helt annat att få det bekräftat. Hon fick en känsla av att huvudet skulle sprängas av chocken, det var som den värsta sortens mardröm. ”Nej! Hon kan inte vara död.” Belles röst var bara en viskning. ”Han gjorde henne illa, men det kunde väl inte ha dödat henne?” ”Belle, du känner mig bättre än så, jag skulle inte säga något sådant om det inte var sant”, sade Annie förebrående. ”Men vi har ont om tid. Polisen är snart här, jag har skickat Jacob efter dem. Du måste glömma att du var i det där rummet, Belle!”

Belle förstod inte vad modern menade och stirrade bara tomt på henne. ”Hör på nu, jag kommer att säga att jag hittade Millie död. Jag ska säga att jag gick upp till hennes rum därför att det lät som om någon klättrade ut genom ett fönster där uppe”, förklarade Annie. ”Du förstår, jag vill inte att de ska fråga ut dig. Så jag kommer att säga till dem att du låg i din säng här nere. Och om de måste prata med dig är det precis vad du ska säga. Du gick till sängs här halv nio och vaknade för en liten stund sedan av att du hörde oväsen utanför. Klarar du det?”

Belle nickade. Det var så sällan hennes mor pratade med henne på ett lugnt och vänligt sätt att hon var beredd att säga vad hon än bad om. Belle förstod egentligen inte varför hon måste hålla inne med sanningen, men hon antog att det fanns ett gott skäl till det. ”Duktig flicka.” Annie lade sin arm runt Belles axlar och kramade henne. ”Jag förstår att du har fått en chock, du har sett saker som jag önskar att du hade sluppit. Men om du berättar för polisen att du befann dig i det där rummet och såg vad som hände skulle ditt liv förvandlas till en mardröm. Du måste vittna vid rättegången och bli förhörd. De kommer att säga alla möjliga avskyvärda saker till dig. Du hamnar i tidningarna. Och du kan vara utsatt för verklig fara av mannen som dödade Millie. Jag kan inte låta dig gå igenom allt det.”

32

840_inlaga_Belle.indd 32

2012-05-04 08:33

Belle, som hade väntat sig att bli ordentligt bestraffad, kände sig lite bättre till mods när hon förstod att modern i stället ville skydda henne från fler hemska upplevelser. ”Var är Mog?” frågade hon. ”Jag lät henne gå och hälsa på sin vän på Endell Street, eftersom jag visste att det skulle bli lugnt i kväll med all snö”, sade Annie och snörpte på munnen. ”Och det var ju tur, visade det sig. Men hon är snart tillbaka. Och lova mig att du berättar samma historia för henne också.”

Belle nickade. ”Men när polisen får tag i mannen kanske han säger att jag var i rummet”, viskade hon. ”De kommer inte att hitta honom, eftersom jag ska säga att jag inte vet vem det var”, försäkrade Annie. ”Men du ska inte oroa dig över den här saken mer. Det är bara Jacob och jag som vet att du var där uppe, och Jacob kan hålla tyst.” ”Men om polisen inte hittar mannen kommer han inte att få något straff för att han dödade Millie”, sade Belle. ”Jodå”, sade Annie bistert, ”han ska få sitt straff, var så säker.”

33

840_inlaga_Belle.indd 33

2012-05-04 08:33

Kapitel tre

Belle var fortfarande klarvaken när hon hörde Mogs karaktäristiska steg i trappan. Hon hade ett dåligt knä och var tvungen att gå sakta. ”Mog!” Belle sänkte rösten till en viskning, eftersom hon inte var säker på om polisen fortfarande var kvar där uppe. Hon hade hört dem klampa omkring tidigare och hade bävat för att de när som helst kunde komma ned till henne. ”Har du tid en stund?” ”Hej, gumman. Vilken röra!” utbrast Mog när hon kom in till Belle. Det fanns inget gasljus i det lilla rummet, så hon strök eld på en tändsticka och tände ett ljus. ”Annie berättade vad som har hänt i kväll. Polisen hade just gått när jag kom tillbaka. Millie mördad, tänka sig! Alla flickorna är rädda nu, jag skulle tro att några av dem får bråttom härifrån i morgon. Men jag sade åt dem att det är mycket säkrare här än någon annanstans – blixten slår inte ned två gånger på samma ställe.”

Att Mog behöll sitt lugn var väntat; hon hetsade sällan upp sig över någonting. ”Stackars Millie”, fortsatte hon och blev blank i ögonen. ”Hon var en oförarglig och godhjärtad flicka, det är inte rätt att hon fick sätta livet till.”

Hon slog sig ned på sängkanten och strök tillbaka håret från Millies ansikte. ”Hur är det med dig, min flicka? Du måste ha blivit förskräckligt rädd.”

34

840_inlaga_Belle.indd 34

2012-05-04 08:33

”Jag visste ingenting om det förrän mamma kom ned hit tillsammans med en polisman”, ljög Belle.

Mog såg skarpt på henne. ”Och det ska du inbilla mig! Du har ju öron som en fladdermus. Hörde du inte ens när det där kräket tog sig nedför stuprännan till bakgården?” ”Jo, jag hörde något”, medgav Belle. ”Men jag trodde att det bara vara en katt som letade efter något att äta i soptunnorna.”

Mog satt tyst några ögonblick. Hennes ansikte såg yngre och mjukare ut i det svaga ljuset. ”Du var fortfarande uppe i ­Millies rum när jag gick. När gick du ned igen?” frågade hon så småningom.

Belle skakade på huvudet. ”Jag vet inte riktigt, jag såg inte på klockan. Det var inte så sent, huset var tyst.” ”Annie lät flickorna gå på varieté på grund av vädret. Bara Millie och Dolly stannade kvar i huset. Jag var fortfarande här då och flickorna förde tillräckligt med oväsen för att väcka upp en död när de skulle gå, eftersom de var så uppspelta. Konstigt att du inte hörde det och kom ned?”

Belle kände sig mycket illa till mods nu. Mog visste att hon ljög, som hon alltid gjorde. ”Du somnade där uppe, eller hur?” sade Mog oroligt. ”Jag tänkte gå upp och hämta dig, men jag var rädd att din mamma skulle ge dig en hurring om hon fick se dig där. Jag antog att du skulle slinka ned när det hade blivit lugnt i huset.”

Belle var nära tårarna. Hon kunde aldrig vara säker på om hennes mor hyste varma känslor för henne, men hon kände att Mogs kärlek var stark och äkta bara genom hennes sätt att se på och tala med henne. Det var svårt att ljuga för henne, även om Annie måste ha haft starka skäl för att tvinga Belle till det.

Plötsligt spärrade Mog upp ögonen i förfäran. ”Du såg vad som hände!” utbrast hon. ”Åh, käre Jesus! Och din mamma har sagt till dig att hålla tyst?” ”Snälla, låt det vara”, sade Belle tyst. Hon önskade intensivt att hon fick berätta allt, få gråta och låta Mog trösta henne tills rädslan försvann. Men när Annie hade bestämt något måste alla 35

840_inlaga_Belle.indd 35

2012-05-04 08:33

lyda. ”Du kan väl bara intyga att jag låg här och sov.”

Mog tog Belles båda händer i sina och hennes små, vanligtvis glittrande ögon var allvarliga. ”Att ljuga om ett mord för inget gott med sig”, sade hon bestämt. ”Det ska jag säga till Annie i morgon, och jag bryr mig inte om ifall hon bråkar. Bortsett från att det är orätt att låta en mördare slippa undan, borde vilken kvinna som helst begripa att en ung flicka behöver prata om något sådant här, om hon inte ska få mardrömmar. Men jag förstår att du har lovat din mamma och jag ska inte tvinga dig att bryta det löftet i kväll.”

Belle kände sig till lika delar både lättad och besviken. Lättad därför att hon visste att hon skulle ge efter och berätta alltihop om Mog fortsatte att ställa frågor, och då skulle Annie bli rasande.

Men samtidigt var hon besviken över att Mog inte ville gå emot Annies önskan, när Belle så gärna ville tala om det hon hade sett. ”Försök att sova nu.” Mog stoppade om henne så att hon knappt kunde röra sig. ”I morgon kanske allt kommer att se annorlunda ut.”

Snötäcket låg ännu tjockare nästa morgon. Det hade fallit mer snö under natten, som nu dolde alla spår av mördaren. Millies kropp hämtades av bårhusets vagn tidigt på morgonen, och den första gruppen med poliser anlände strax efteråt för att söka igenom hennes rum ordentligt.

Annie beordrade Belle att stanna i köket. Hon ville inte ens att Belle skulle gå upp i huset för att städa, tända brasor eller tömma pottor. Hon var irriterad och snarstucken, men Mog påpekade att det delvis berodde på att hon varit tvungen att stiga upp och klä sig, som hon ansåg, okristligt tidigt.

Mog stannade kvar på övervåningen. Belle visste inte om det var på uppmaning av polisen eller för att hon ville hålla ett öga på flickorna. Belle hörde flickorna bli kallade till salongen för förhör i tur och ordning, och när Ruby, en av de yngsta, kom ned i köket för en kopp te berättade hon att polisen frågade om de män som hade ett gott öga till Millie.

36

840_inlaga_Belle.indd 36

2012-05-04 08:33

”Jag sade att de alla tyckte om Millie”, fortsatte Ruby med ett stänk av bitterhet i rösten. Hon var inte direkt söt; hon hade dålig hy och hennes bruna hår var glanslöst. ”Inte för att jag begriper varför de föredrar någon som är så gammal. Och hon var lite bakom flötet!” ”Men hon var snäll och alltid glad”, sade Belle.

Ruby gjorde en grimas. ”Att hon log dagarna i ända visar att hon var en aning nipprig, det finns minsann inte mycket att le åt på det här stället. Bylingen förhörde Dolly i evigheter därför att hon inte följde med oss i går kväll. Hon sade att hon gick och lade sig eftersom hon hade fått en ordentlig släng av sin gamla huvudvärk och att hon inte hörde ett dugg.”

Belle fick sällan tillfälle till någon längre pratstund med flickor­na, det uppmuntrades inte av Annie. Nu när Belle fick möjlighet att tala med Ruby tänkte hon ta tillfället i akt att ta reda på mer om vad som hände i huset. ”Konstigt att hon inte hörde något”, sade Belle. ”Tja, hon snålar inte med sin la la-medicin, precis. När hon har tagit den kan ett hästspann galoppera genom huset utan att hon vaknar.” ”La la-medicin?” frågade Belle. ”Laudanum”, sade Ruby och såg undrande på Belle som om hon blev överraskad av frågan. ”De där bruna dropparna som gör allt lite lättare.”

Belle hade hört talas om laudanum, men hon trodde att läkare bara gav det till människor mot smärta. ”Gör det hemskt ont när man gör den där saken med herrar, då?” frågade hon.

Ruby fnittrade. ”Har du inte gjort det med någon än?”

Belle skulle just i skarp ton svara att hon naturligtvis inte hade det när Annie visade sig i trappan och befallde Ruby att gå upp igen. ”Jag ville bara ta en kopp te”, svarade Ruby. ”Du dricker te när jag säger att du får det”, bet Annie av. ”Skynda på nu. Och Belle, du kan stryka den där högen med tvätt.”

37

840_inlaga_Belle.indd 37

2012-05-04 08:33

Belle ställde strykjärnet på spisen och lade den tjocka filten över bordet för att ta itu med arbetet. Men när hon där uppifrån hörde en av polismännen kalla in Annie i salongen smög hon uppför trappan och öppnade dörren till hallen en aning, så att hon kunde urskilja vad som sades.

Polismannen ställde flera allmänna frågor; om vilka som bodde i huset, vad Annie visste om var och en av dem, och hur länge de hade arbetat där. Sedan gick han vidare till besökarna och undrade om de själva valde den flicka de tyckte bäst om eller om det var Annie som bestämde. ”Vid en mans första besök är han ofta blyg, så jag väljer oftast ut någon åt honom”, svarade Annie. ”Men vid andra eller tredje besöket vill de vanligtvis gå in hit till salongen, ta en drink och småprata med flickorna. Om jag har en pianist, brukar de dansa också. Sedan väljer de sin flicka bland dem som är lediga.” ”Och Millie, blev hon ofta vald?” Det var en annan man med barsk röst som ställde frågan; fram till dess hade Belle trott att det bara fanns en polisman i rummet. ”O ja, hon var min populäraste flicka”, svarade Annie utan att tveka. ”Jag kan nog säga att alla mina kunder har bett att få henne vid något tillfälle. Men som jag sade i går kväll var det ingen av mina stamkunder som dödade henne. Mannen som gjorde det har aldrig varit här tidigare.” ”Kan ni beskriva honom?” frågade den barske polismannen. ”Och försök att anstränga er lite mer än ni gjorde i går”, lade han till i sarkastisk ton. ”Jag har redan sagt att det inte går för sig att studera en man alltför närgånget vid första besöket, om man vill att han ska komma tillbaka”, sade Anne skarpt. ”Han var högst tjugofem år, gissar jag. Spenslig, välklädd, brunt hår och slätrakad. Såg ut som en kontorist – han hade plommonstop och stärkkrage.”

Belle rynkade pannan i förvåning över moderns beskrivning av mannen, eftersom den var så långt från sanningen man kunde komma. Hon förstod av vilken anledning Annie inte ville att hon skulle berätta för polisen vad hon sett, men nu verkade hon 38

840_inlaga_Belle.indd 38

2012-05-04 08:33

också leda dem i helt fel riktning med ett signalement som inte liknade mördarens det minsta.

Just då kom Mog klampande nedför den stora trappan, så Belle måste stänga dörren och rusa ned till sin strykning. Konstigt nog hade Mog inte sagt något mer till Belle; inga frågor, inga varningar – ingenting. Om det berodde på att Annie hade hindrat henne eller därför att hon inte ville säga något medan polisen fanns i huset, var mer än Belle visste.

En annan märklig sak var att Jacob var som uppslukad av jorden, och även om Belle inte var helt säker kunde hon inte påminna sig att han var kvar i går kväll när polisen kom. ­Annie måste ha bett honom kontakta polisen och sedan hålla sig undan och inte komma tillbaka förrän allt hade lugnat ned sig.

Det slog Belle att hela hennes liv hade förändrats på ett dygn.

I går morse hade hon inte ens förstått vad som försiggick en trappa upp. Det gjorde hon nu, och det fick henne att känna sig äcklad och skamsen. Hon hade också blivit vittne till ett mord, vilket satte skräck i henne. Dessutom fick hon höra sin mor ljuga utan att blinka och hon kunde inte begripa varför.

Polisen sprang in och ut i huset till efter klockan fyra på eftermiddagen, och Mog klagade bittert över snön som de drog in. ”Upp- och nedför trapporna, in och ut i salongen, utan att bry sig om hur de ställer till våra mattor. Varför kan de inte stanna här inne? Karlar! Duger inte till någonting! Jag skulle inte vilja ha dem i huset!”

Belle anade att Mog inte oroade sig så mycket för oredan som för dem hon kände ansvar för. Belle kom på sig själv med att hoppa till vid plötsliga ljud och att ha nära till gråten. Hon hade gått igenom det hon upplevt gång på gång, och hon hade fortfarande svårt att tro att mannen hade dödat Millie bara för att hon inte ville bo tillsammans med honom. Belle behövde verkligen prata om det, göra sig av med de hemska bilderna i sitt huvud, och den person som borde finnas där för att lyssna, trösta och förklara var hennes mor.

39

840_inlaga_Belle.indd 39

2012-05-04 08:33

Ilskan steg inom henne. Hon kände sig sviken och bitter över att Annie verkade bry sig mer om ”sina flickor” än sin egen ­dotter, och att hon förväntade sig att Belle skulle uppföra sig som om ingenting hade hänt och fortsätta med sina vanliga sysslor. ”Mammas verksamhet skulle inte vara mycket värd utan män”, invände hon och hoppades att den kommentaren skulle få Mog att vilja återuppta deras samtal från föregående kväll.

Mog antog emellertid inte utmaningen utan fortsatte bara att röra om i kycklinggrytan som hon lagade till middag, men hennes bleka, spända ansikte avslöjade att hon inte var sig själv. ”Så där, ja”, sade Mog uppskattande när hon såg Belle vika ihop strykfilten sedan hon blivit klar med tvätten. ”Nu ska vi ta oss en kopp te, det tycker jag att vi har förtjänat.”

Under sitt korta liv hade Belle lagt märke till att Mogs sätt att handskas med problem var att göra en kanna te. Om flickorna där uppe bråkade, om det regnade på en tvättdag så var det dags att sätta på tevatten. Hon brukade aldrig prata om problemen förrän hon i lugn och ro följt ritualen med att sätta fram kopparna och faten, mjölkkannan och sockerskålen och fyllt tekannan. Först när alla slagit sig ned vid bordet och hon hällt upp teet kände hon sig redo att sätta ord på sina tankar.

Men nu var hon inte lugn. När hon tog ut kopparna ur skåpet klirrade de mot varandra därför att hennes händer skakade.

Hon verkade till och med aningen ostadig på benen. Och då hon öppnade lådan under bordet för att ta ut teskedarna tappade hon en av dem på golvet. Belle antog att hon kämpade för att behålla fattningen och att hon var precis lika rädd och förvirrad som Belle själv.

Mog satte just den röda, stickade tehuvan över den fyllda tekannan när de hörde Annie komma in genom dörren till källar­ trappan. De ryckte båda till, som om de togs på bar gärning med något fuffens. ”Ta det lugnt, jag ska inte bita någon”, sade Annie. Hon lät dödstrött. ”En kopp te är precis vad jag behöver, jag är helt slut.”

40

840_inlaga_Belle.indd 40

2012-05-04 08:33

Belle skyndade sig att hämta ytterligare en kopp och ett fat i skåpet. ”Har vi öppet i kväll?” frågade Mog försiktigt.

Annie satte sig ned och såg för några ögonblick fundersam ut. ”Nej, jag tror att vi fortsätter att hålla stängt. Av respekt. Millie var en bra flicka och vi kommer alla att sakna henne.” ”Hur gör vi med hennes föräldrar?” frågade Mog. ”Jag vet att hon hade en familj. Vem ska underrätta dem?”

Belle lade märke till den skarpa tonen i Mogs röst och gissade att det fanns saker som hon ville diskutera med Annie, så Belle tog sin tekopp och gick bort till länstolen vid spisen och lät de två kvinnorna prata. ”Inte jag, men det gör väl polisen”, svarade Annie, och för en gångs skull lät hon osäker. ”Blir de tvungna att säga sanningen om hur och varför hon dog? Det är en fruktansvärd sak att få höra för en mor.” ”Ja, det är det verkligen”, instämde Mog. Nu när Belle visste vad Millie haft för yrke, och att hennes mor drev en affärsrörelse med hjälp av flickor som hon, blev hon lite förvånad över att Annie brydde sig om hur man framförde dödsbudet till Millies familj. ”Du kanske kan skriva några rader till dem?” sade Annie till Mog. ”Även om jag visste var de bodde, vad kan jag säga som skulle kunna trösta dem?” frågade Mog sorgset, och Belle såg att en tår rullade nedför hennes kind. ”Jag skrev ett brev åt Millie en gång när hon först kom hit och ville att familjen skulle tro att hon var min husa och att hon var skötsam. Millie bönföll mig att skriva, annars skulle hennes mor oroa sig för henne och ­Millie kunde inte skriva själv. Men hennes mamma skrev aldrig tillbaka och fastän Millie hela tiden sade att hon skulle åka hem när hon hade sparat lite pengar blev det inte så, eftersom hon alltid gjorde av med dem.” ”Du skulle kunna säga att hon fick influensa, eller blev påkörd av en droska”, föreslog Annie. ”Men om du inte kommer ihåg 41

840_inlaga_Belle.indd 41

2012-05-04 08:33

var hennes familj bor, kan du ju ändå inte göra det.” ”Det här är en sådan där hemsk historia som hamnar på tidningarnas förstasidor”, påminde henne Mog i skarp ton. ”De kommer att få reda på sanningen i alla fall!” ”Var inte arg, Mog”, klagade Annie. ”Jag har det svårt nog ändå, du behöver inte snäsa åt mig.” ”Jovisst, du har det så svårt att du inte låter din dotter berätta för polisen vad hon såg, och sedan serverar du dem en hop ­lögner om mördaren.”

Belle blev häpen över att Mog kunde vara så rättfram och modig. Hon verkade redo för strid och stack trotsigt fram hakan. Som tur var såg Annie bara förkrossad ut, som om hon inte orkade ställa till med en scen. ”Jag har inte sagt något till Mog”, for det ur Belle, rädd för att hennes mor skulle tro att hon hade skvallrat. ”Hon gissade sig till det.” ”Ja, det gjorde jag. Så snart jag såg Belle förstod jag hur det låg till – hon kan inte ljuga lika övertygande som du.” ”Passa dig”, varnade Annie. ”Vad tänker du göra? Kasta ut mig? Jag kan gå till polisen och berätta för dem vad jag vet, och då får du det hett om öronen.

Varför skyddar du den där mannen? Jag antar att han är den som flickorna kallar Slagskämpen.” ”Jag vill inte prata om det inför Belle”, väste Annie. ”Hon har redan kommit underfund med vad som händer här i huset, och på det värsta sätt man kan tänka sig”, sade Mog ilsket, och knöt näven. ”Jag bönföll dig att skicka henne till en skola, jag sade gång på gång att det bara var en tidsfråga innan hon skulle få reda på sanningen. Men du visste ju bäst! Du trodde att det räckte med att hålla henne här nere. Gud ska veta att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att hon skulle få veta det på ett så hemskt sätt, men den som har det minsta förstånd begriper att en smart flicka som Belle så småningom skulle lista ut vad som pågår.” ”Nu tar du dig friheter, Mog”, avbröt Annie, men den vanliga skärpan i hennes röst var borta.

42

840_inlaga_Belle.indd 42

2012-05-04 08:33

”Jag tar mig friheter, för att jag älskar dig och Belle.” Mog höjde rösten. ”Du kanske har glömt att det var jag som övertalade Grevinnan att låta dig stanna när du var på smällen. Jag hjälpte Belle till världen, tvättade och matade henne och älskade henne som om hon var min egen för att du skulle kunna fjäska för Grevinnan. Jag har alltid stått vid din sida, arbetat för dig, ljugit för dig, gråtit för dig och stöttat dig när allt såg som mörkast ut. Du kanske är husets härskarinna, Annie Cooper, men jag är kittet som har hållit ihop ditt liv.”

Belle hade aldrig tidigare hört den tysta och vänliga Mog stå upp emot någon. Det fick henne att själv känna sig modigare.

Hon gick fram till sin mor och ställde sig framför henne. ”Förklara för mig varför jag inte ska beskriva mannen för polisen, och berätta att jag såg alltihop.”

Annie var den som först slog ned blicken. ”Därför att han är mycket farlig och har många kontakter. Även om polisen får tag i honom i kväll och låser in honom skulle han hitta ett sätt att skada oss. Jag kan inte ta den risken.”

Kalla kårar letade sig nedför ryggen på Belle. Det var inte vad hon hade väntat sig att få höra. ”Varför vägrade du inte att släppa in honom efter den första gången han var våldsam mot en av flickorna?” frågade Mog, men hennes röst hade förlorat sin hårda klang, som om hon redan kände sig besegrad. ”Jag försökte, men han hotade mig”, svarade Annie, utan att lyfta blicken och med fingrarna sammanflätade i knät. ”Han snokade reda på någonting om mig. När han ville fortsätta att träffa Millie och hon inte verkade ha något emot hans burdusa sätt trodde jag att han skulle tröttna med tiden och gå vidare till en annan bordell.” ”Jag tror att han var kär i henne”, insköt Belle. ”Han ville att hon skulle flytta hem till honom.” ”Män som han förälskar sig inte i någon”, fastslog Annie föraktfullt. ”En söt, dum flicka som Millie skulle bli utnyttjad och sedan övergiven så snart han tröttnade på henne. Det är bättre 43

840_inlaga_Belle.indd 43

2012-05-04 08:33

att vara död än att leva tillsammans med honom.”

Belle fick en känsla av att modern talade av egen erfarenhet. ”Vad heter han?” frågade Mog. ”Han kallade sig mr Kent, men jag råkar veta att han är känd som ”Falken” i andra kretsar. Men nog om det här nu. Flickorna har suttit instängda på sina rum hela dagen utan att få något i sig. Det är dags för dem att komma ned och äta middag. Men ingen av er får säga ett ord om det här till någon av dem. Jag ska prata med kommissarien i morgon och fråga om polisen vet något om Millies familj. I annat fall ordnar jag med hennes begravning. Mer än så kan jag inte göra för henne.”

44

840_inlaga_Belle.indd 44

2012-05-04 08:33