Page 1

Snarg

k avtryc r e g n k) jättefi storle g i l k r (ve

tionella Den interna n humorsuccé tte s minsta jä om världen

Inne i Gr ummelbe rget leve jättarna r . De göm människ mer sig f orna, elle ör r småtting som de k arna allar oss .

Läs den charmiga be rättelsen om världens minsta jätte, so m gjort succé i mer än trettio länder!

Läs också första boken! ISBN 978-91-552-5903-7

9 789155 259037

Monkel Trogg

Janet Foxley Janet Foxley

nligt som en pytteliten Monkel Trogg är något så ova allt annat än litet! jätte. Men Monkels förstånd är e man och hjälper Han har valts till kungens vis lut. Framtiden ser till att rådgöra inför viktiga bes Grummelberget, som ljus ut – tills det visar sig att i själva verket är en varit jättarnas hem i alla tider, puttra och vulkanen vulkan! Glödande lava börjar st. Kan Monkel rädda kan få ett utbrott när som hel ploderar? Kommer alla jättarna innan berget ex är kommer Monkels de ens att tro honom? Som tur Emily, till hans bästa vän bland människorna, en plan … hjälp. Tillsammans hittar de på

t Janeley Fox

Åsnan


Monkel och hans familj MAMMA TROGG: Kokerska av äckelläskiga mögelsvampsgrytor

FLUBB TROGG: Monkels lillasyster


PAPPA TROGG: Förstklassig ko-jägare GRITT TROGG: Monkels jättelillebror

MONKEL TROGG: Världens minsta jätte


V채lkommen till Grummelberget


sor. d av k o s a t s li r e v lir รถ Pappa b


Kapitel ett ”Tappa mig inte, Gritt!” skrek Monkel och studsade upp och ner på sin lillebrors enorma axlar. ”Förlåt”, flåsade Gritt, ”men pappa är redan på småttingarnas gård och jag vill inte missa när han fångar en oxe. Det ska bli så spännande!” Monkel klamrade sig fast i Gritts hår när han rusade nerför berget så fort att fåren flydde åt alla håll. Det var deras första jaktexpedition. Fram till Det stora småttingslaget – det första på flera hundra år – hade bara jägare som pappa fått lov att lämna Grummelberget, och barnen hade varit tvungna att smyga ut på nätterna. Men nu när de hade skrämt bort småttingarna sa kung Trögtänk den trettonde att alla fick gå ut när som helst, till och med mitt på ljusa dagen. Pappa väntade på dem vid foten av Grummelberget, bredvid småttingfälten. På andra sidan ett smalt metallstängsel stod några svartvita djur som såg väl– 11 –


digt sömniga ut. De betraktade nyfiket de tre jättarna. Fälten var täckta av små mörkbruna högar. Gritt släppte ner Monkel på marken. ”Tack”, sa Monkel. För en gång skull hade det varit användbart att ha en lillebror som var den starkaste sjuåringen i Grummelberget. Det skulle ha tagit Monkel flera åsneår att ta sig ner hit på egen hand. ”Är det här oxarna?” viskade Gritt vördnadsfullt. ”Kossor”, sa pappa. ”Samma sak, fast mindre.” ”De är ändå mycket större än får”, sa Monkel. ”Men inte lika stora som jag.” Pappa blåste upp sig. ”Och de är väldigt, väldigt långsamma. Jag kommer att fånga en direkt.” Han hoppade över metallstängslet. Kossorna började backa. ”Rör inte stängslen, pojkar”, sa pappa och vecklade ut sitt jaktnät. ”Småttingarna kastar förbannelser över dem.” ”Förbannelser?” sa Monkel. ”Varför tror du det?” ”Jag stötte emot ett en gång, och förtrollningen for genom mig som en stöt. Bäst att du går runt till grinden, Monkel. Stängslet är för högt för dig. Gritt, du kan följa med mig. Och akta er för mockorna.” ”För vad?” Gritt klev försiktigt över stängslet. ”Mockorna.” Pappa pekade på de mörkbruna högarna. ”Det är det riktiga namnet på kobajs. Okej, – 12 –


pojkar, så här fångar man en kossa. Jaga den, kasta nätet över den och brotta ner den på marken. Titta här.” Pappa sprang efter kossorna. Gritt sprang efter pappa. Kossorna sprang iväg. De var faktiskt inte så långsamma ändå. Monkel suckade. Det här skulle ta lång tid. Han gick mot grinden och funderade. Hur kunde ett så klent stängsel hålla alla de där stora kossorna instängda? Hans småttingvän Emily hade sagt att magi inte fanns, men om pappa faktiskt hade känt en småttingförbannelse … Ibland visste Monkel inte riktigt vad han skulle tro. Nu rusade kossorna mot grinden – med pappa och Gritt tätt i hasorna. I sista ögonblicket bytte korna riktning. Gritt också. Men inte pappa. Klafs! Rakt i en komocka. Pappas fötter for iväg under honom och han gled på rumpan över gräset. ”Muuu!” Kossorna skyndade sig till den bortre änden av fältet. Det lät nästan som om de skrattade. ”Varför smyger du dig inte på dem?” föreslog Monkel. ”SMYGA?” vrålade pappa. ”Jägare SMYGER inte!” – 13 –


”Du kanske är den nye vise mannen, Monkel”, sa Gritt, ”men det är pappa som är jägare.” ”Just det!” mullrade pappa och kämpade sig upp på fötter, och han och Gritt tog upp jakten på kossorna igen. Monkel hade ännu inte vant sig vid att vara den vise mannen. Han hade kanske räddat jättarna genom att lura i de dumma småttingarna att Grummelberget var en vulkan – fast jättarna visste förstås att berg inte kunde explodera! – men han hade precis slutat skolan, så det kändes lite läskigt att ha ett så viktigt jobb. Dessutom kände han sig inte tillräckligt vis än. Han hade fortfarande mycket vishet kvar att lära sig. Det här var kanske en bra början. Han traskade vidare och tittade ut över nästa fält. Där var djuren mycket mindre, knappt större än får. De såg så roliga ut med sina små horn och sina toviga skägg att Monkel inte kunde låta bli att skratta åt dem. ”Bleeeh!” skrattade ett av djuren tillbaka, sträckte sig över stängslet och tog en tugga av Monkels byxor. Nu var det Monkels tur att springa. Hans kläder var slitna nog ändå – han ville inte ha fler hål i dem. Han travade bort till bondgården och över gårdsplanen. Någon sorts fåglar skingrades kacklande framför honom. De var större och fetare än duvor och


kel. b o r M on H채r inne igt ut! S e r m ys


Monkel försökte fånga en, men han var inte tillräckligt snabb. På andra sidan gårdsplanen tittade några ännu lustigare djur upp bakom en mur. De hade runda, rosa ansikten, trubbiga nosar och flaxiga öron. Monkel gick försiktigt närmare, men de här djuren verkade inte intresserade av att bita honom. De hade fullt upp med att rota runt med nosarna i leran i sin lilla hage. Några var större än de andra, men alla var knubbiga med korta ben och slätt skinn, och de hade bara tofsar med hår lite här och där – ungefär som jättar, fast djurens skinn var rosa i stället för grått. Monkel hade aldrig sett något liknande. Och de doftade lika ljuvligt som mammas parfym! Plötsligt hörde Monkel fotsteg bakom sig. Han vände sig förskräckt om, innan han kom ihåg att småttingarna hade flytt därifrån. Det var bara pappa. Han flåsade, kläderna var täckta av mockor och svetten rann nerför hans ansikte, som hade skiftat från grått till lila. Nätet var tomt. ”Fick ni ingen?” frågade Monkel. Pappa ryckte på axlarna. ”Jag … eh … ångrade mig”, sa han. ”De smakar nog inte så gott ändå.” ”Varför inte?” ”Jag känner det på mig. Jägarinstinkt. Du har hittat grisarna, ser jag.” ”Är det här grisar? Du sa till prinsessan Mopplopp – 16 –


att grisar såg ut som småttingar.” ”Ja, det gör de ju – de är släta och rosa.” Gritt kom haltande över gårdsplanen. Hans ansikte var ännu mer lila än pappas. ”En sådan måste vi ju kunna fånga, pappa”, sa han och tittade in i hagen. ”De kan inte springa iväg.” ”Det hade varit lika enkelt att fånga en kossa, Gritt”, sa pappa bestämt. ”Jag bestämde mig bara för att låta bli. Men prinsessan ville väl ha en gris som sällskapsdjur?” ”Hon ville inte ha något djur”, sa Monkel. ”Hon ville ha en småtting, som Emily.” ”Emily?” sa Gritt och såg skamsen ut. ”Du menar småttingen jag kidnapp… hm, småttingen Titan gav kungen i födelsedagspresent?” Monkel ryste när han mindes att Gritt och Titan Buckla – Grummelbergets värsta bråkstake – hade kidnappat hans småttingvän, och att kungen nästan hade grillat henne. Monkel hade hjälpt henne att fly, men det var det ingen som visste – och ingen skulle få reda på det. ”Grisar kanske bara är djur”, sa pappa, ”men visst luktar de gott? Nästan lika gott som komockor. Påminner om er mamma.” Monkel studerade den minsta grisen. Den såg trevlig ut också, med sin lilla krulliga svans och de små plirande ögonen som blygt kikade fram under – 17 –


de flaxiga öronen. Mopplopp skulle kanske tycka om den, även om den inte var en småtting. Och om hon hade en gris, skulle hon kanske glömma att hon en gång hade önskat sig Monkel som sällskapsdjur. Han klättrade över muren, lyfte upp den lilla grisen och gav den till pappa. Den tjöt och slingrade sig när pappa lindade in den i sitt jaktnät. ”Kan vi ta en till och göra middag av?” frågade Gritt och hjälpte Monkel att klättra tillbaka över muren. ”Nej!” utbrast Monkel. ”Nej, man kan inte äta sällskapsdjur. Det vore som att äta en drake.” ”Vad får vi till middag, då? Vi skulle ju ut på jakt, men vi har inte fångat någonting än.” ”Mamma håller redan på med middagen”, sa pappa. ”Titta.” Han pekade mot Grummelbergets topp, där stora rökplymer steg upp i luften. ”Alla har tänt sina eldar. Klockan är mer än jag trodde. Bäst att vi går tillbaka. Vill du bära Monkel eller grisen, Gritt?” ”Jag tar hellre grisen”, sa Gritt, tog grisen från pappa och gav sig av i full fart. Han kom aldrig för sent till middagen. Pappa hissade upp Monkel på axlarna och följde efter Gritt mot berget. Det var väldigt obekvämt att rida på pappas axlar. Han tyckte om att hoppa över stenblock, och allt studsande gjorde Monkel ganska åksjuk! Han höll sig fast i pappas öron. – 18 –


De lämnade småttingarnas marker och började klättra uppför Grummelberget. Monkel tittade upp. Ett tjockt, grått moln hängde över bergstoppen. Han kände en kall kåre längs ryggraden, vilket var lustigt eftersom det var en ganska varm dag. ”Pappa”, sa han. ”Brukar det alltid vara så mycket rök?” ”Alla lagar säkert middag och bakar till segerfesten”, flåsade pappa. ”Men tänk om …” började Monkel och mindes vad Emily hade sagt om berg som egentligen var vulkaner. Pappa skrockade. ”Nej, jag tänker inte, vise man Monkel. Det är ditt jobb.”

– 19 –

9789155259037  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you