Efter Emma Copyright © 2017 Anna E. Wahlgren Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsdesign: Anders Timrén Grafisk form och sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76295-82-3 www.bokfabriken.se
4
Efter Emma Anna E. Wahlgren
BOKFABRIKEN 3
Till Karin För din vänskap och värme
5
6
Emma
gävle 1998 det var dagen då allt äntligen skulle förändras och hon kände det ända in i märgen. En skälvande känsla som startade i tårna och ilade genom kroppen. Klibbiga fingrar och stillastående luft, fötter redan härdade av ljummen asfalt och vassa stenar. Skymningen bar med sig svalka och Emma tog ett djupt andetag som smakade av nyklippt gräs och grilloset som sänkte sig mellan radhusen. Redan vid sju års ålder hade hon det och visste det, älskade det. Glänsande hår i gyllene lockar, ögon som svalde dig och drog dig närmare. Studsande steg och klingande skratt. Det. Som fick andra att tystna och lyssna på vad hon hade att säga. Det som fick dem att följa henne, stora ögon som studerade vad helst hon tog sig för med förhoppning om att få en liten bit av det hon var. Bara en smula av hennes svala uppenbarelse och isblå granskande ögon. Hon blev aldrig mätt på det. Tröttnade aldrig på att omringad på rasterna berätta om resorna med familjen. Ja, Mallorca var bäst någonsin, men mamma höll mig i skuggan alldeles för mycket. Det är därför jag inte blev brun. Presenterna pappa hade med sig till henne varje gång han kom hem. Han köper alltid det bästa, jag behöver inte ens be om det. Andlöst lyssnade de med glittrande ögon och sög åt sig av varje ord hon valde att kasta åt dem, som en grupp utsvultna vargar. Just som de bönade och bad efter mer reste hon sig och slängde med det Timotejdoftande håret innan hon lämnade dem med gapande munnar. Log och blinkade åt dem i
7
klassrummet. Sparade de bästa historierna till nästa dag. De kom alltid tillbaka. Men vad spelade det för roll? Inom henne växte drömmen om något mer tills den nästan krossade henne, varje andetag hon tog var ett steg mot målet. En dröm som fick henne att ligga vaken långt in på natten med naglarna hårt pressade in i tyget på tygkaninen, som fortfarande bar doften av pappa om hon tryckte näsan mot den tillräckligt hårt. Stirrande ut i det tröstlösa mörkret som slöt sig runt henne, med tankarna virvlande i huvudet tills ögonen blundade hårt för att stoppa dem. Ljuden av natten som vägrade ge henne ro. Som höll henne vaken. Den ljumma kväll som de träffades för första gången var lek platsen täckt av en grå och disig rökdimma. Emma fann henne sittande på den slitna ramen runt sandlådan på gården. Totalt omedveten om världen omkring sig hade hon fötterna noggrant begravda i den svala sanden, smala bleka anklar som tycktes fort sätta i oändlighet stack upp i skuggan av den stora lönnen. Bruna lockar trassliga från en dag av sol och vind, föll ned över pannan och snuddade vid de rödbrända axlarna. Det var inte första gången Emma såg henne. Hon hade sett dem på Konsum Krysset där de handlat tillsammans medan Emma sneglade på godishyllan. Hennes pappa drog vagnen och hon stod där fram och dirigerade honom skrattande. Utan att tveka sträckte han sig efter de sockrade flingorna som hon pekade på och de små tetrapacken med Festis. Med breda axlar och mörka solglasögon uppskjutna i håret utstrålade han trygghet och leendet som han fått av sin dotter tände något inom Emma. En omättbar eld som växte var dag. De cyklade och det hade tagit Emma fyrtiofem minuter att följa dem hem och tillbaka till sig igen. Hon lärde sig deras tider, väntade bakom garaget vid parkeringsplatsen med kinden tryckt
8
mot de grova brädorna, hörde honom kittla henne tills hon vred sig av skratt. Emma skrattade också när hon såg dem och tryckte sig närmare knuten. Han var säkert en sådan pappa som överraskade med en påse dillchips och Fanta på helgen, som gick med på att läsa högt ur Agnes Cecilia som han redan läst hundra gånger och låg kvar en stund när skuggorna blev för långa. Och nu satt flickan här framför henne. Emma slätade ut den nytvättade klänningens tyg med ena han den, lade armarna tätt mot kroppen och sträckte på halsen. Bröst korgen hävde sig upp och ned. Hon var fortfarande andfådd efter att ha sprungit från gångvägen till skolan in till lekplatsen efter att ha fått syn på den bruna kalufsen i bilen som passerade. Noga att inte se direkt på henne, hon ville inte vara för uppenbar, gick Emma bort till det fallfärdiga trähuset där någon med feta svarta bokstäver sprejat ordet anarki över hela väggen. Hon plockade upp den rosa spaden och med handen slängde hon det ljusa håret över axeln. Sandenvar redan kall under fotsulorna. De andra barnenvinkade till henne från gungorna, gestikulerade åt henne att komma. Utan att säga ett ord fortsatte Emma bort och sjönk ned på träramen utan att bry sig om hur den fuktiga sanden trängde genom det tunna tyget. Flickan protesterade inte när Emma med varsam hand började gräva fram de bleka fötterna, Emma hade inte förväntat sig att hon skulle göra det. På något sätt kändes det som det mest självklara i hela världen. Nog måste hon känna det också? Ödet. Med ett leende som kittlade ända ned i maggropen skrattade hon åt fyndet i sanden, vred huvudet mot den fräkniga näsan och frågade: ”Vad heter du?” Flickan log tillbaka. Näsvingarna vidgades och lockarna som föll undan avslöjade perfekt gröna ögon. ”Sara.”
9
Sara. ”Jag heter Emma.” Saras blick sänktes mot Emmas smala arm som för en stund visat mer än tänkt. Emma borstade av den blottade huden på Saras smala vrister och reste sig med blicken sökande över gården. Rastlösheten rev i henne och tiden var så knapp. ”Jag måste hem snart. Om du följer med ska jag visa dig en hemlighet. Det är någon som är borta, och jag har hittat ledtrådar. Jag skulle visa Caroline, hon lovade att komma men … hon lovar alltid att komma men hon bara ljuger. Jämt.” Huvudet hängde så lågt att hakan snuddade vid bröstet där de fladdrande andetagen rörde sig ivrigt under bröstkorgen. I ögon vrån såg hon Sara komma på fötter och ta på ett par vita sandaler med spännen. Sara såg på henne, men inte som de andra. Hon såg Emma, inte allt det andra. ”Jag följer med dig. Vem är borta?” Emma sträckte på sig och log brett. ”Du får se. Men du måste lova att inte berätta för någon. Lovar du?” ”Jag lovar. Jag skulle aldrig berätta för någon.” ”Du skulle inte ljuga, va?” Hon visste det. Visste i sitt hjärta att Sara aldrig skulle avslöja hennes hemligheter. Det var därför hon valde henne. Sara skakade på huvudet och knep ihop läpparna. Allvaret låg tungt över det mjuka ansiktet. ”Bra.” Emma sträckte ut en brunbränd hand mot Sara. Sträva sandkorn rev mot mjuk hud då svettiga fingrar flätades samman och höll hårt, hårt. Det var första gången de träffades, men hon visste redan då. Ett band hade skapats som ingen någonsin skulle kunna bryta.
10