9789113050379

Översättning:

Manne Svensson

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 by Damien Echols Publishing och Norstedts, Stockholm Bilaga © David Jauss Originalets titel: Life after Death Originalförlag: Blue Rider Press, en del av Penguin Group (USA) Inc. New York Översättning: Manne Svensson Omslag: Miroslav Ŝokĉić Omslagsfoto: Peter Ash Lee Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 ISBN 978-91-1-305037-9

Författarens anmärkningar

Det ni nu ska få läsa är resultatet av en mängd texter jag skrivit de senaste tjugo åren, bland annat delar ur en kort biografi som jag själv gav ut 2005. Jag sattes i dödscell 1994 och började då nästan omedelbart föra dagbok. Oftast daterade jag inte anteckningarna. Det gjorde helt enkelt för ont att se dagar, månader och år rinna iväg medan verkligheten fanns där utanför, precis utom räckhåll. Många av dagböckerna är borta. De blev stulna eller förstörda när vakterna gjorde sina räder, och allt personligt eller kreativt var hett byte vid tillslagen. Jag har försökt få med så mycket som möjligt av det som blivit kvar, och jag hoppas att ämnet eller sammanhanget i anteckningarna kan bidra till att placera dem kronologiskt. Men det finns också anteckningar som inte behöver någon tidsmärkning. Fängelsevillkoren som jag har beskrivit – den sorgliga, hemska och rent absurda behandling jag har sett människor utsättas för – lär inte ha förändrats när ni håller den här boken i era händer.

9

Förord

”Sankt Ramon Nonat. Aldrig har någon som sökt din hjälp eller välsignelse gjort det förgäves. Det är till dig jag nu vänder mig, inför dig jag nu står. Förringa inte mina böner, utan lyssna på mig i din barmhärtighets namn och ge mig svar.”

Sankt Ramon Nonat är ett av mina skyddshelgon. Jag är ganska säker på att de flesta inte har en aning om att han är de oskyldigt dömdas skyddshelgon. Jag brukar tänka att jag ligger särskilt bra till hos honom, för mycket mer oskyldigt anklagad än jag har blivit kan man knappast bli. Så jag och Ramon har slutit en pakt. Om han hjälper mig ut ur den här knipan ska jag resa runt till alla de största katedralerna i världen och lämna rosor och choklad vid fötterna på alla statyer av honom som jag kan hitta. Visste ni inte att helgon tycker om choklad? Ja, då har ni redan lärt er något nytt, och vi har ju bara precis börjat.

Allt som allt har jag tre skyddshelgon. Ni kanske undrar vilka de andra två är, och hur det kommer sig att en lösmynt syndare som jag har välsignats med inte bara ett utan tre helgon som vakar över mig.

Mitt andra skyddshelgon är Sankt Dismas. Han är fångarnas skyddshelgon. Hittills har han skött sitt jobb och vakat över mig väl. Jag har inga klagomål på honom. Så vad är det då för överenskommelse jag och Sankt Dismas har? Bara att jag går till mässan i fängelsekapellet en gång i veckan, om jag inte har en förbannat bra ursäkt att låta bli.

Mitt tredje skyddshelgon har jag haft anledning att tala med många gånger i mitt liv. Sankt Judas Taddeus, de förtvivlade situationernas skyddshelgon. Och jag skulle vilja hävda att det är en rätt förtvivlad situation att sitta i dödscell för något man inte gjort. Och vad får Sankt Judas i gengäld? Han nöjer sig med att se vilken absurd knipa jag ska försätta mig i nästa gång.

11

Om jag inte trodde att det jag skriver har ett värde i sig skulle jag lägga ner pennan. Jag får ofta en obehaglig känsla av att folk bara ser mig antingen som någon som sitter i dödscell, eller som någon som en gång suttit i dödscell. Det känns inte alls bra att föreställa sig människor som läser det jag skriver utifrån någon sorts morbid nyfikenhet. Jag vill att de ska läsa för att det betyder något för dem – antingen för att det får dem att skratta eller minnas saker de glömt bort och som en gång har betytt något för dem, eller för att det helt enkelt har berört dem på ett eller annat sätt. Jag vill inte vara en kuf, ett missfoster eller något slags underligt fenomen. Jag vill inte vara den där kvaddade bilen som folk saktar ner farten för att glo på.

Om någon läser det här för att se livet ur ett annat perspektiv än sitt eget så skulle jag vara nöjd. Om någon läser det för att få veta hur livet ser ut ur just min synvinkel skulle jag bli glad. Det är parasiterna som gör mig illamående – de som inte bryr sig ett dugg om mig, utan bara är intresserade av hur folk som sitter i dödscell är. Sådana människor är som gamar kring ett kadaver, och det är något ohälsosamt över dem.

De vältrar sig i sina depressioner och deras liv har en benägenhet att gå stadigt utför. De verkar själlösa, likt larver som angriper ett påkört djur vid vägkanten en sommardag. Det är en sorts energi som jag inte vill ha någonting med att göra. Jag vill skapa något vackert och bestående, inte något missfoster för allmän beskådan.

Att berätta dessa historier är också som en sorts katharsis för mig.

Det är renande. Hur skulle man kunna bli utsatt för det jag har blivit utsatt för utan att få men? Inte skickade man väl en kille till Vietnam och räknade med att han inte skulle få några traumatiska minnen efteråt?

Det här är det enda sättet för mig att rensa ut alla trauman ur psyket.

För mig finns inga terapisessioner för hundra dollar i timmen. Jag har inget behov av Freud och hans Oidipusteorier – ge mig bara penna och papper.

Jag har sett saker på det här stället som fått mig att skratta och saker som fått mig att falla i gråt. Miljön jag lever i är så skev att händelser som skulle ha blivit mytomspunna i världen utanför fängelset här glöms bort en dag senare. Saker som skulle ha skapat tidningsrubriker därute sneglar man bara på i förbigående innanför de här skitiga väggarna.

12

När jag kom till högsäkerhetsavdelningen i Tucker, Arkansas 1994 så trodde jag inte mina ögon. Men efter att ha varit inlåst i mer än tio år har jag blivit ”en gammal kåkfarare” och saker imponerar inte så mycket på mig längre. När ett adjektiv kombineras med ordet kåkfarare får det en ny betydelse. ”En gammal kåkfarare” kan vara vem som helst över trettio. ”En rik kåkfarare” är någon som har hundra dollar eller mer.

Utanför murarna skulle en trettioårig man med hundra dollar på fickan inte betraktas som vare sig gammal eller rik, men härinne är det andra regler som gäller.

Kvällen då jag förflyttades till dödscellerna hamnade jag mitt emellan de två mest avskyvärda jävlarna på jordens yta. Den ene hette Jonas, den andre Albert. Båda närmade sig sextio och hade sett sina bästa dagar rent fysiskt. Jonas var enbent, Albert enögd. Båda var sjukligt feta och lät som om de ätit ur ett askfat. De hatade varandra så innerligt att det inte gick att beskriva, och båda två önskade livet ur den andre.

Jag hade inte varit här särskilt länge när killen som sopar golvet stannade till och gav mig ett meddelande. Han tittade på mig på ett väldigt märkligt sätt, som om han tänkte säga något men ångrade sig. Jag förstod hans beteende så fort jag vecklade ut papperslappen och började läsa vad det stod. Meddelandet hade undertecknats av ”Lisa”, som beskrev hur ”hon” skulle vara en perfekt flickvän för mig – inte minst på grund av sina sexuella färdigheter. Det förbryllade mig, för jag satt inspärrad på en anstalt enbart för män och hade inte sett någon som kunde tänkas lystra till namnet Lisa. Längst ner stod skrivet med små bokstäver: ”PS. Snälla skicka en cigg.” Jag slängde fram lappen framför Alberts cell och sa: ”Läs det här och säg om du vet vem det är.” En knapp minut senare kom en kanonad av svordomar och förbannelser innan Albert sa: ”Det här är från den gamla horan Jonas. Den jäveln gör vad som helst för en cigg.” Så Lisa visade sig alltså vara en fet, enbent femtiosexåring. Jag rös av äckel.

Det visade sig faktiskt stämma att Jonas gjorde vad som helst för en cigg. Han var helt pank. Han hade ingen familj eller vänner som kunde skicka pengar, så han hade inget annat val än att ta till alla möjliga knep för att tillgodose sina laster. Han var gravt psykiskt störd, och jag tror att han dessutom gillade masochismen i det hela. Exempelvis drack han 13

en gång en halvlitersflaska urin för en enda cigarett. Det är svårt att säga vem som led mest av det – Jonas själv eller de som blev tvungna att lyssna på hans hulkningar och kväljningar medan han drack. En annan gång förde han in ett stolsben i anus medan hela avdelningen såg på. Belöningen var en cigarett. Det rörde sig inte ens om cigaretter av något särskilt märke, utan om vanliga, handrullade cigaretter värda ungefär en cent.

Som jag redan har antytt var Jonas inte helt psykiskt stabil. Han hade självlysande rosa och lila löständer och han krossade spetsen på färgpennor för att göra ögonskugga. Foten han hade kvar var väderbiten och vedervärdig, med naglar som såg ut som majschips. En av hans favoritsysslor var att simulera oralsex med en tabascoflaska. En gång sålde han sitt ben (protesen) till en annan fånge, men sedan sa han till vakterna att den andre fången hade tagit benet med våld. Fången hämnades genom att lägga råttgift i Jonas kaffe. Vakterna förstod att något var fel när de såg att Jonas kräktes blod. Han var den mest smädade av alla i dödscellerna, hatad och skydd av alla andra interner. Fångvårdssystemets furste. Man träffar inte på många gentlemän härinne, men Jonas stack ut till och med i denna omgivning.

Jag vill inte ge sken av att Albert var ett helgon han heller. Han intrigerade och försökte ständigt lura folk. En gång skrev han ett brev till en programledare på tv och sa att han skulle berätta var han gömt fler kroppar om han fick tusen dollar. Med tanke på att han var dömd till döden i både Arkansas och Mississippi hade han inget att förlora. När han till slut avrättades gav han mig sina löständer som minne. Någon annan fick hans ögonprotes.

Hur galet det än är inne i fängelset är det ändå ingenting mot vad man ser och hör ute på gården. År 2003 blev alla som satt i dödscell i Arkansas förflyttade till en ny ”superhögriskavdelning” i Grady, och här finns egentligen ingen gård. Man förs, givetvis ordentligt fastkedjad, från cellen genom en smal korridor. Den leder till ”utsidan”, där man utan att ens sätta sin fot utanför fängelset blir inlåst i ett litet smutsigt betongbås, som liknar en silo i miniatyr. På ena väggen ungefär en halvmeter nedanför taket finns ett fönster täckt med stålstängsel som släpper in dagsljus, och man kan se att det leder utomhus, men man kan 14

inte se någonting därute. Man har inget utbyte med de andra fångarna och man vågar inte andas för djupt, eftersom man är rädd att dra på sig någon sorts sjukdom. En morgon låg det tre döda, ruttnande duvor och avföring i enorma mängder i mitt bås. Stanken påminde om lejonhuset i Memphis djurpark, som jag brukade gå till när jag var liten. När man gick in för första gången var man tvungen att kämpa emot kräkreflexen.

Att få lite motion är ett riktigt skitgöra.

Innan vi flyttade hit hade vi en ordentlig gård. Man kunde faktiskt gå ut i solen och friska luften. Man kunde gå omkring och prata med andra människor, och det fanns basketkorgar. Folk spelade brädspel, schack, domino eller gjorde armhävningar. Några satt och tryckte i hörnen och rökte jointar som de köpt av vakterna.

Jag hade varit där i mindre än två veckor när jag befann mig på gården och min uppmärksamhet drogs till en fånge som kallades ”Cathead”.

Denna motbjudande varelse hade fått sitt namn för att det beskrev precis hur han såg ut. Om man fångade in en gammal bortsprungen hankatt och rakade av all päls från huvudet skulle man få den här figurens dubbelgångare. Cathead satt på marken, lapade sol och tuggade på ett grässtrå som hängde i mungipan. Han stirrade ut i tomma intet som om han var försjunken i djupa tankar. Jag hade gått ett antal varv runt gården och sett mig omkring litegrann. När jag gick förbi Cathead för miljonte gången tittade han upp på mig (egentligen såg det ut som om han tittade någon annanstans, men hans huvud vreds åt mitt håll) och frågade: ”Vet du hur man hindrar fem personer från att våldta en?”

Jag blev överrumplad, för det var inget som jag hade funderat särskilt mycket över – eller någonsin tänkt mig att jag skulle behöva svara på frågor om. Jag tittade på den där märkliga figuren och väntade på poängen, för jag hoppades att det var ett skämt. Men han svarade snart själv på sin egen fråga: ”Knip bara ihop röven och börja bita.” Jag blev livrädd. Han var gravallvarlig och verkade tycka att han delade med sig av ett stycke mirakulöst välformulerad visdom. De enda tankar som for genom mitt huvud var: Vad är det för helvete jag har skickats till? Är det så man konverserar på det här stället? Jag återgick snabbt till att ta mina varv runt gården och lämnade Cathead ensam med sina funderingar.

Ett fängelse är en tragikomisk cirkus – cirkusdirektörerna har ingen 15

aning om vad de gått miste om – och jag ska ge er en guidad tur till detta hörn av helvetet. Var redo att förvirras och förbryllas. Om det stämmer att handlingen är snabbare än tanken så kommer ni inte att ha en aning om vad ni fått i skallen. Det hade i alla fall inte jag.

16

1

Mitt namn är Damien Echols, även om det inte alltid har varit det. När jag föddes var jag en annan både till namnet och till mitt innersta väsen.

Den 11 december 1974 kom jag till världen och fick namnet Michael Hutchison. Den som insisterade på det var min pappa, Joe Hutchison.

Mamma hade tänkt sig ett annat namn, men det ville inte pappa höra talas om. De bråkade om det i flera år efteråt.

Sjukhuset jag föddes på står fortfarande kvar i den lilla nedgångna småstaden West Memphis i Arkansas. Det var samma sjukhus som min mormor Francis Gosa dog på tjugo år senare. Som barn var jag avundsjuk på min syster Michelle, som haft turen att födas på andra sidan bron i Memphis, Tennessee. När vi åkte över bron fick jag alltid känslan av att det var i Memphis jag hörde hemma, och att det inte vore mer än rätt om jag hade varit den som fått födas där. Min syster brydde ju sig inte ens om var hon var född någonstans.

Efter att jag hade fötts och läkaren gav mamma klartecken att lämna sjukhuset blev både hon och mormor fascinerade av att jag stoppades i en strumpa som en julklapp inför den korta färden hem. De sparade strumpan i flera år och jag tvingades höra historien om och om igen.

Senare fick jag veta att man gör så med vartenda barn som föds i december över hela landet, men det verkade ha gått min mamma förbi, och det blev början på ett helt liv i förnekelse. Efter att först ha sparat strumpan i sjutton år som om den vore en värdefull släktklenod lämnade hon den sedan bara helt apropå, vid en flytt som var allt annat än välplanerad.

Förutom strumpan var det bara en sak jag hade kvar som minne av barndomen – en kudde som mormor gav till mig samma dag som jag lämnade BB. Jag sov på den tills jag blev sjutton, då den lämnades 17

kvar i samma ödesdigra flytt. Som barn kunde jag aldrig sova utan den kudden. Det var min snuttefilt. Men mot slutet var den inget mer än en liten klump stoppning i ett örngott i upplösningstillstånd.

Att jag föddes på vintern gjorde mig till ett vinterbarn. Riktigt lycklig var jag bara när dagarna var korta, nätterna långa och tänderna skallrade av köld. Jag älskar vintern. Varje år har jag längtat efter årstiden, sett fram emot den, trots att det alltid känns som om jag vänds ut och in. Dess skönhet och ensamhet får mitt hjärta att ömma och bär med sig minnena av alla vintrar som varit. Än idag, efter att ha varit inlåst i en cell i många år, kan jag sluta ögonen när vintern kommer och känna att jag går längs gatorna medan alla andra ligger och sover. Jag minns hur isen lät när den knäcktes i träden vid varje vindpust. Luften kunde bli så kall att det rev i halsen vid varje andetag, men jag ville inte gå in och gå miste om all magick. För mig kan begreppet magick betyda två saker. Det ena är vetskapen om att jag kan få saker att förändras genom min egen viljekraft, även bakom galler. Min andra definition är mer empirisk – att jag kan se skönhet i det mest vardagliga. Under bråkdelen av en sekund kan jag helt och fullt inse att vintern som årstid är varseblivande, att en intelligens ligger bakom den. Vinterns magick för med sig en oerhörd emotionell smärta, men ändå sörjer jag vinterns slut som om jag mister min bästa vän.

De tidigaste verkliga minnena jag har av mitt liv är att jag umgås med mormor Francis. Hennes man, Slim Gosa, hade dött ungefär ett år tidigare. Jag har ett vagt minne av honom: han hade en jeep, och jag minns att han var väldigt snäll mot mig. Han dog dagen efter min födelsedag.

Francis var inte min biologiska mormor; Slim hade en romans med en indianflicka som födde min mamma. Mormor kunde inte själv få barn, så hon fostrade min mamma som sin egen dotter. Mina föräldrar, min syster och jag bodde i olika delar av deltat – i hörnet där Arkansas, Tennessee och Mississippi möts. När min syster var nyfödd kände mamma att hon inte kunde ta hand om två barn, så jag fick bo med mormor i en liten husvagn i Senatobia i Mississippi. Jag minns hur den lilavita husvagnen stod på toppen av en kulle täckt av tallar. Vi hade två stora, svarta hundar, Smokey och Bear, som varit hos oss sedan de var små valpar. Ett av mina tidigaste minnen är av hur hundarna skällde och 18

drog som besatta i sina koppel medan mormor stod i trädgården och sköt med pistol mot en giftorm. Hon slutade inte skjuta ens när ormen slingrade sig iväg under den enorma propantanken på bakgården. Först i efterhand har jag insett att hon kunde ha skjutit oss rakt åt helvete om hon träffat tanken, men då var jag så liten att hela skådespelet bara gjorde mig väldigt nyfiken. Det var första gången jag såg en orm, och detta kombinerades med att jag fick se mormor störta ut genom köksdörren och fyra av en salva som någon sorts gangster.

Mormor jobbade som servitris på ett långtradarfik, så hon lämnade av mig på dagis om morgnarna. Enda anledningen till att jag minns det är att det var fruktansvärt. Jag minns att jag lämnades så tidigt på morgonen att det fortfarande var mörkt, och att jag leddes till ett rum där andra barn sov på tältsängar. Jag fick också en tältsäng och blev tillsagd att sova en stund före Captain Kangaroo (mitt favoritprogram på tv).

Problemet var bara att jag inte under några omständigheter kunde sova utan min kudde och snuttefilt. Jag började skrika och gråta för full hals med tårarna rinnande nedför kinderna. Ungarna i det mörka rummet vaknade och blev vettskrämda, så inom några sekunder grät och skrek allihop medan dagispersonalen febrilt sprang från säng till säng och försökte ta reda på vad som var fel. När de väl lyckats få allihop tysta och alla tårar hade torkats var det redan dags för Captain Kangaroo, och jag sögs snabbt in i historien om Mr Green Jeans och en älgdocka som levde i ständig rädsla för att bli överöst med pingisbollar. Efter det glömde mormor aldrig att jag skulle ha min kudde med mig.

Hon läste upp samma ramsa varje gång hon nattade mig, den där om att vägglössen inte skulle bita mig. Jag hade ingen aning om vad en vägglus var, men av ramsan att döma stod det ganska klart att det skulle göra ont om man blev biten. När hon stängde dörren och lämnade mig i totalt mörker var dessa nattliga monsterinsekter det enda jag kunde tänka på. Jag målade aldrig upp någon fullständig bild av hur de såg ut, och denna vaghet gjorde mig på något sätt ännu mer rädd. Det närmaste jag kom att föreställa mig dem var som någon sorts grå insekt med lömska ögon och ett elakt flin. Det spelade ingen roll hur sömnig jag var när hon nattade mig. När hon nämnde de där krypen blev jag lika klarvaken som om jag fått en dos luktsalt.

19

Det var också något annat mormor sa som fick nackhåren att resa sig på mig. Sent på kvällen brukade vi sitta och titta på tv med ljuset släckt i hela huset. Den enda ljuskällan var det flimrande blå skenet från tv-skärmen. Då vände hon sig mot mig och sa: ”Hur låter fågelskrämman?” Mina ögon stod ut som på en halloweenkarikatyr när hon såg bistert på mig och sa: ”Hoo! Hoo!” Jag hade ingen aning om vad det betydde, eller hur det kom sig att en fågelskrämma lät precis som en uggla, men därefter har jag aldrig kunnat tänka mig det ena utan det andra. Senare i livet började de där bilderna ge mig hemkänsla och ha en lugnande effekt. De har blivit en symbol för den renaste formen av magick, och de påminner mig om en tid då jag kände mig trygg och älskad. Det finns någonting i det som inte går att sätta ord på, men bara jag ser en fågelskrämma börjar mitt hjärta att svälla. Det får mig att vilja gråta. Minnet av de där gemytliga fågelskrämmorna på söderns verandor i oktober får mig att drömma mig långt bort. Fågelskrämman symboliserar nu en sorts renhet.

Medan jag har suttit isolerad i min cell har jag ibland känt ett behov av att vara något annat. Jag har behövt omvandla mig själv och få ett nytt perspektiv på verkligheten. När det har känts så har jag varit tvungen att förändra precis allting – känslor, reaktioner, kropp, medvetande och energimönster. I ren desperation sökte jag mig till zenbuddhismen. Jag hade gått igenom ett helvete, ett trauma, och blivit satt i dödscell för ett brott jag inte begått. Ilskan och indignationen höll på att förtära mig.

Hatet inom mig växte över att jag behandlades så illa dag efter dag. Ju renare man är, desto mer ljus kan lysa igenom en. Rensar man ut allt som är dåligt så kan strömmen flöda igenom som solljus genom en fönsterruta. Det är en process som jag har tvingat mig själv igenom många gånger. Varje dag när jag vaknar upp betyder det att jag är en dag närmare ett nytt liv. Jag kan känna hur all hjärnprogrammering och alla trauman som jag samlat på mig genom åren rinner ur kroppen, och kvar blir bara en gammal bekant renhet. För det mesta har jag åtminstone en vag idé om vad jag hoppas kunna åstadkomma eller uppleva – skapa ett konstprojekt eller utforska alternativa medvetanden – men i det här fallet blundar jag och flyter bara med strömmen. Jag känner 20

mig yngre än jag gjort på ett årtionde, och minnen som jag hade glömt för länge sedan finns återigen inom räckhåll.

I filmerna är det alltid de andra fångarna man måste se upp med. I verkligheten är det vakterna och fängelseledningen. De gör allt de kan för att göra livet svårare och mer psykiskt pressande, som om det inte var nog med att sitta i dödscell. Man kan kastas i fängelse för att ha skrivit ut checkar utan täckning, sedan plågar de livet ur en tills man förvandlas till våldsbrottsling. Jag ville inte att de där människorna skulle kunna få mig att förändras, att de skulle kunna komma åt mitt inre och göra mig lika rutten och unken som dem. Genom åren har jag prövat på i stort sett varenda andlig metod och meditationsövning som finns för att försöka undvika att bli galen.

Jag har tappat räkningen på hur många avrättningar som skett under tiden jag suttit här, men jag tror att det är mellan tjugofem och trettio stycken. Några av de avrättade kände jag väl och var nära vän med.

Andra fick mig att må illa bara jag såg dem. Men jag unnar inte någon att sluta sina dagar på det sättet.

Det var många som stöttade Ju San och vädjade till myndigheterna att benåda honom, men det gjorde ingen nytta i slutändan. Det var ett sådant avskyvärt brott han begått. Frankie Parker hade varit en våldsbenägen heroinist som dödat sina tidigare svärföräldrar och hållit sin exfru som gisslan på en polisstation i Arkansas. Med åren hade han förvandlats till Ju San, en vigd zenbuddhistpräst av rinzaigrenen, med många vänner och anhängare. Samma kväll som han avrättades 1996, en kort stund efter att han blivit dödförklarad, fick hans läromästare och andlige rådgivare tillåtelse att komma till vår avdelning och hälsa på de dödsdömda fångarna. Det var första gången som en andlig rådgivare hade fått prata med internerna efter en avrättning. Han berättade för oss om Frankies sista ord och sista måltid och beskrev avrättningen för oss.

Jag satt och tittade på nyheterna om Ju Sans död när någon ställde sig framför dörren till min cell. Jag vände mig om och såg en liten skallig man med svart dräkt och sandaler som höll ett pärlband i handen. Han hade buskiga vita ögonbryn som var så vildvuxna att de såg ut som små horn. Det var som om han hade knävelborrar ovanför ögonen. Han 21

hade en intensiv blick och presenterade sig koncentrerat. Många protestantiska kristna präster kommer till oss, men de verkar allihop anse sig lite förmer. Det märks på att de flesta inte ens bryr sig om att skaka hand. Kobutsu var inte alls sådan. Han såg mig genast rakt i ögonen och verkade uppriktigt förtjust över att få träffa mig. Han hade sett det som sin mission att göra allt han kunde för att hjälpa Ju San, och avrättningen hade gjort honom ganska uppriven. Innan han gick sa han att jag gärna fick skriva till honom när som helst. Jag tog honom på orden.

Vi började brevväxla och så småningom bad jag honom att bli min andlige vägledare. Han gick med på det. Kobutsu är en levande paradox: en kedjerökande zenmunk som drar fräcka, halvt pornografiska skämt och alltid har en uppskattande blick till övers för den kvinnliga anatomin. Han är en helig man, cirkusutropare, anarkist, konstnär, vän och ett svin – allt insvept i en och samma dräkt. Jag gillade honom med en gång.

Kobutsu skickade böcker till mig om de gamla zenmästarna, om olika metoder för att utöva buddhism och små kort som man kunde göra heliga altare av. Han kom tillbaka en kort tid efter Ju Sans avrättning för att hålla en tillflyktsceremoni för en annan av fångarna, och jag fick delta i ceremonin. Tillflykten är buddhismens motsvarighet till dopet.

Det är som om man förklarar sin avsikt att följa buddhismens väg och låter världen bevittna det. Det var en vacker ceremoni som berörde mig djupt.

Under Kobutsus ledning började jag meditera varje dag enligt zazenmetoden. Zazenmeditation innebär att man sitter tyst och inte fokuserar på någonting annat än att andas in och andas ut. I början var det plågsamt att behöva sitta still och stirra på golvet i femton minuter. Men med tiden vande jag mig, och efter ett tag lyckades jag utöka tiden till tjugo minuter om dagen. Jag lade undan allt läsbart förutom texter om zen och meditationshandböcker. Jag läste ingenting annat de följande tre åren.

Ungefär ett halvår efter den där andre fångens tillflyktsceremoni kom Kobutsu tillbaka och höll samma ceremoni för mig. Den magick som ritualen förde med sig stärkte intresset för att utöva buddhism tiofalt.

Jag vaknade upp varje dag med ett leende på läpparna, och inte ens 22

vakterna kunde få mig ur balans. Jag tror att de blev lite ställda av att kroppsvisitera en person som log mot dem genom hela den obehagliga proceduren.

Kobutsu och jag fortsatte brevväxla och pratade ibland också i telefon med varandra. Från hans sida var samtalen en blandning av uppmuntran, instruktion, snuskiga skämt och bisarra beskrivningar av de senaste äventyren han varit med om. Genom kontinuerliga dagliga övningar förbättrades mitt liv avsevärt, och jag byggde till och med ett litet altare av pappersbuddhor i min cell för att få inspiration. Jag satt nu två timmar om dagen i zazen och pressade mig själv till att klara mer och mer.

Den där svårfångade upplysningen som jag hört så mycket om hade jag ännu inte fått uppleva, men det ville jag väldigt gärna göra.

Ett år efter min tillflyktsceremoni tyckte Kobutsu att det var dags för min jukaiceremoni. Jukai innebär att man invigs i läran och avlägger klosterlöfte. Det är också i denna ceremoni man får ett nytt namn, som symbol för att man gör sig fri från sitt gamla liv och börjar ett nytt. Det är bara vägledaren som kan bestämma när tiden är inne för jukai.

Min ceremoni förrättades av Shodo Harada Roshi, en av de mest berömda zenmästarna som fortfarande är i livet. Han var abbot i ett vackert tempel i Japan och flög till Arkansas för ceremonin. Jag hade sett fram emot händelsen i flera veckor, rent av så mycket att jag haft svårt att sova om nätterna. När den stora dagen till slut kom steg jag upp före gryningen, rakade huvudet och förberedde mig för mötet med mästaren.

Det var Kobutsu som kom in genom dörren först. Jag kunde se ljuset reflekteras mot hans nyrakade rosa huvud. Jag lade också märke till att han istället för sina vanliga japanska sandaler hade på sig ett par låga Converse. Det kändes konstigt att se ett par gymnastikskor sticka fram under fållen på munkdräkten. Bakom honom gick Harada Roshi. Han hade samma typ av dräkt som Kobutsu, men i betydligt fräschare skick.

Kobutsu brukade alltid ha senapsfläckar på sin dräkt, vilket inte verkade bekymra honom ett dugg.

Harada Roshi var liten och tunn, men hade en enormt respektingivande utstrålning. Trots hans varma leende var det något väldigt formellt och nästan militäriskt över honom. Jag tror att det första ordet jag 23

tänkte på när jag såg honom var ”disciplin”. Han såg så disciplinerad ut att det verkade mer än vad en människa egentligen förmådde, och det inspirerade mig enormt. Än idag strävar jag efter att vara lika disciplinerad som Harada Roshi. Under hans varma och vänliga yta finns en vilja av stål.

Vi leddes alla tre in i rummet som användes som kapell av fångarna i dödscellerna. Harada Roshi pratade om skillnaden mellan Japan och USA, om sitt tempel därhemma och om hur få asiater det var som kom för att gå i lära i det gamla templet – nu för tiden var det mest amerikaner som var intresserade. Han talade med mörk, skrovlig röst och snabbt som en kulspruta. Japanska brukar inte beskrivas som ett vackert språk, men jag var förtrollad av det. Jag önskade innerligt att jag kunde få sådana poetiska, elegant ljudande ord att komma ur min egen mun.

Harada Roshi satte upp ett litet altare för att kunna påbörja ceremonin. Altaret var täckt med ett tyg i vitt siden, och på det ställde han en liten Buddhastatyett, en kanvasduk med kalligrafisk skrift och en rökelsebrännare. Var och en av oss släppte ner en nypa exotiskt doftande rökelsepulver i brännaren som en offergåva, sedan öppnade vi våra sutraböcker för att påbörja det mässande som hörde ceremonin till. Kobutsu blev tvungen att hjälpa mig vända blad i boken, eftersom vakterna hade kedjat fast både händerna och fötterna på mig. Under ceremonins gång fick jag namnet Koson. Jag älskade det namnet och allt det symboliserade, och jag skulle snart börja skriva det överallt. Jag fick dessutom min rakusu.

En rakusu är gjord av svart tyg, hänger runt nacken och täcker ens hara – energicentret som ligger några centimeter under naveln. Den har två svarta tygremmar och ett ringformat spänne i trä. Den är sydd i ett mönster som liknar ett risfält sett ovanifrån och symboliserar Buddhas dräkt. Det var den enda delen av min dräkt som ledningen lät mig bära i fängelset. På insidan av den hade Harada Roshi skrivit med vackra kalligrafiska tecken: ”Stora mödor, med lyckligt utfall, bringar stort ljus.”

Det var min käraste ägodel ända tills fängelsevakterna tog den ifrån mig flera år senare.

Kanvasduken på altaret var också till mig. Tecknen på den betydde: 24

”Månstrålar tränger ner till dammens botten, men i vattnet lämnas inte ett spår.” Jag lade stolt ut den i cellen.

Jag gav mig hän till zen för att hantera mina negativa känslotillstånd.

Jag hade redan lärt mig att kontrollera dem ganska bra, men nu gick jag in för det mycket mer beslutsamt. Likt en tyngdlyftare som lägger på fler och fler vikter på stången lade jag mer och mer tid på övningarna.

Under veckosluten började jag sitta i zazen fem timmar om dagen. Eftersom jag ständigt rabblade mantran hade jag alltid en radbandskula i handen. Minst en timme om dagen gjorde jag hathayoga. Jag blev vegetarian. Men jag upplevde fortfarande ingen förlösande kensho. Kensho är det ögonblick då man ser verkligheten kristallklart, något som många människor kallar för ”upplysning”. Jag sade det inte rakt ut men jag började starkt misstänka att kensho bara var en myt.

En läromästare i tibetansk buddhism började komma till fängelset en gång i veckan för att delge sina läror till alla som var intresserade.

Jag gick till alla sådana möten, som var skräddarsydda för interner i dödscell. En övning som jag och en annan fånge fick lära oss var powa.

Den syftar till att pressa ut all energi genom hjässan i dödsögonblicket.

Inte heller det ledde till den där omvälvande livsförändringen som jag var ute efter.

25

Foto: Peter Ash Lee

”Hans berätTelse komMer atT skrämMa och fascinera, göra dig matT av tårar och skratT. En enastående självbiografi ...” JOHNNY DEPP

1993 greps Damien Echols,

Damien Echols föddes 1974 och växte upp i Mississippi, Tennessee, Maryland, Oregon, Texas, Louisiana och Arkansas. Echols har tidigare utkommit med självbiografin Almost Home (2005). Han bor tillsammans med sin fru Lorri Davis i New York.

Under de två decennierna i fängelse har West Memphis 3 blivit kända över hela världen och tusentals människor, däribland Johnny Depp och regissören Peter Jackson, har engagerat sig i deras fall.

Det starka stödet och ny bevisning gav till slut resultat. I augusti 2011 frigavs de, efter arton år i fängelse.

HBO:s dokumentärtrilogi Paradise Lost handlar om West Memphis 3, liksom West of Memphis, en dokumentärfilm producerad av Peter Jackson och Fran Walsh.

tillsammans med Jason Baldwin och Jessie Misskelley – sedermera kända som West Memphis 3 – för morden på tre åttaåriga pojkar i Arkansas. De tre ungdomarna pekades ut som satanistiska ritualmördare. Mest suspekt ansågs den då artonårige Echols vara. Genom att klä sig i svart, lyssna på heavy metal och läsa böcker av Stephen King stack han ut i det lilla hyperkonservativa samhället. Ett vittne påstod dessutom att hon sett Echols och hans vänner på en häxsabbat där svartmålade människor hängav sig åt en orgie.

Rättegången som följde kantades av tvivelaktiga bevis och ett ytterst motsägelsefullt ”erkännande” från den lätt förståndshandikappade Misskelley.

Baldwin och Misskelley dömdes till livstids fängelse och Damien Echols till döden. Han tillbringade nästan tjugo år på Death Row i väntan på avrättning.

Genom åren har tusentals människor engagerat sig i fallet och det starka stödet ledde till slut att de frigavs 2011.

”Han har skrivit en oförglömlig bok.”

New York Times

”Det här är en makalös bok. HopPfulL trots orätTvisan. Damien lär osS hur vi ska leva.”

EdDie VedDer, Pearl Jam

Dödsdömd är Damien Echols gripande och fascinerande självbiografi. Han berättar om sin utfattiga barndom i skrangliga skjul och husvagnar, om den brutala vardagen i dödscellen, och om hur han efter ett halvt liv i dödens skugga återupptäcker livet i frihet.

www.norstedts.se

O_Echols_Död eller levande_utf.indd 1

2012-12-29 23:29