han var klar tog han fram sin mobiltelefon och började trycka på knapparna. ”Vad gör du?” frågade Ginyard. ”Jag ska kolla upp er på nätet.” ”Tror du att vi finns med på en prydlig liten FBI‑sida?” sa Plant och lät med ens arg. Båda två tyckte att det var löjligt. Ingen av dem verkade bekymrad. ”Jag vet vilken hemsida jag ska kolla”, sa Kyle när han slog in adressen till det föga kända federala registret. ”Du kommer inte att hitta oss”, sa Ginyard. ”Det här tar bara en minut. Var har ni bandspelaren?” Plant tog fram en tunn, digital apparat, ett fickminne, som inte var större än en elektrisk tandborste och slog på den. ”Uppge datum, tidpunkt och plats”, sa Kyle med en självsäkerhet som förvånade honom själv. ”Säg dessutom att förhöret ännu inte har börjat och att det inte har gjorts några som helst uttalanden.” ”Som du vill. Jag älskar juridikstuderande”, sa Plant. ”Du ser för många teveserier”, sa Ginyard. ”Gör det.” Plant lade tingesten mitt på bordet, mellan en smörgås med pastrami och cheddarost och en med rökt tonfisk. Han talade till den och rabblade uppgifterna. Kyle tittade på mobilen, och när webbsidan dök upp slog han in namnet Nelson Edward Ginyard. Det gick några sekunder, och till ingens förvåning bekräftades det att Ginyard var en av FBI:s fältagenter från Hartford. ”Vill du se?” frågade Kyle och höll upp mobilen. ”Gratulerar”, snäste Ginyard. ”Är du nöjd nu?” ”Nej. Jag skulle helst inte vara här.” ”Du kan gå precis när du vill”, sa Plant. ”Ni bad om tio minuter”, sa Kyle och sneglade på sin klocka. De båda agenterna lutade sig framåt med de fyra armbågarna på rad, och båset kändes plötsligt mindre. ”Kommer du ihåg en 17
Grisham_Utpressningen_9789100122775.indd 17
2009-05-28 14:39:03