9789174630039 by Smakprov Media AB

Familjens barn, sönerna Anders och Jonathan, sänds till de östra delarna av tsarryssland. Under en strid isoleras Anders och blir lämnad att klara sig ensam på den hiskeligt kalla tajgan. Jonathan blir tillfångatagen av japanska soldater och lider ett fånglägers alla helvetiska kval.

ISBN 978-91-7463-003-9

www.bod.se

MORRHÅR UNDER SKALET

Modern Ethel är lämnad ensam på hemgården i Finland, eftersom även maken Johannes deltar i striderna.

L ar s - G ö ra n Su n d

Inget mänskligt gissel är värre än de ständigt pågående krigen. Det är påtagligt för var och en även under vår nuvarande relativa fred. Det gisslet drabbar – genom det Rysk-japanska kriget i början av 1900-talet – på ett ingripande sätt den finlandssvenska familj som skildras i denna bok.

Lars-Göran Sund MORRHÅR UNDER SKALET

FÖRORD

Anders Sund är min farfars far. Han växte upp i Pörtom kommun, Österbotten,

Finland. Vidare tog han del i rysk-japanska kriget 1904-1905 på rysk sida. Korset på Anders grav, på kyrkogården i byn Pörtom, togs bort i mitten av 1980-talet. I övrigt är, åtminstone i stort sett, det följande ett resultat av min fantasi. Faktauppgifter från rysk-japanska kriget bygger främst på noteringar i Connaughton, R.M. 1988. The War of the Rising Sun and Tumbling Bear. A Military History of the Russo-Japanese war 1904-5. London: Routledge. Det var frestande att låta huvudpersonerna tala finlandssvenska. Den dialekten är, enligt min åsikt, vackert sjungande. Dessutom innehåller den ord, uttryck, ändelser och bestämningar, som ger avsevärt mer omfattande känslomässiga uttrycksmöjligheter än det rikssvenska språket. Dialekten kunde ha gett större möjligheter att skildra familjens olika finstämda sinnestillstånd, både internt och i relation till kretsen av goda vänner och bekanta. I slutänden förstod jag dock, att svårigheterna att förstå dialekten är mera påtagligt distraherande för de flesta, som inte har finlandssvenska som modersmål, än den finstämdhet som kan nås av de relativt få som behärskar dialekten. Sålunda får den torftigare rikssvenskan helt dominera. Hustrun Annika, likaså vår dotter Jennie och son Andreas, har tålmodigt lyssnat på ett flertal uppläsningar av manus i olika skeden. Var och en har, ofta på ett egensinnigt och finurligt sätt, gett väsentliga bidrag. Jag tackar varmt för det. Det gäller även för synpunkter från Peter Stangendahl, Uppsala. Jönköping i juli 2011

UPPMARSCHEN

En frostbiten morgon vaknar han fastän uttröttad redan kl. 5. Lutad mot armbågen

ser han ut över lägret med soldater, hästar, vagnar och vapen. De flesta sover djupt med isade skägg och tung andedräkt. Endast tunna filtar håller nödtorftigt undan den bitande kylan. En häst makar sig och frustar svagt. Röken från lägereldarna stiger styvnackat rakt upp och tunnas ut mot ett ljusnande himmelsvalv. Klara solstrålar börjar söka sig över den milsvida horisonten. När han vänder sig om och kikar upp mot en dunge av träd, går en ståtlig sibirisk tiger på smidiga och vaksamma steg ut mot lägret, bara c:a 100 meter bort. Han känner hur musklerna spänns och ryggen rätas ut. Antingen slå larm, kanske genom att avlossa ett pistolskott i luften, eller avvakta att den stillar sin nyfikenhet och lommar tillbaka in bland träden. Tigern stannar upp, vädrar i luften och slår mjukt med svansen mot marken. När den sakta och ihopkrupen går vidare mot kokvagnen och en grupp sovande soldater, tar han fram pistolen och osäkrar. När han höjer vapnet, i syfte att avlossa ett varningsskott, hörs ett intensivt och påträngande ljud inifrån vagnen. Det är ett barnskrik. Vad i all världens dar? Han hinner tänka: ”Hur går det här ihop?” Då ser han tigern lyfta på huvudet, piska med svansen mot marken och vända om. Båda tycks lika förvånade över det malplacerade och oväntade ljudet. Djuret vandrar lika majestätiskt som det kom mot dungen av träd. Med alla sinnen på helspänn lyssnar han på den gälla spädbarnsgråten och kommer ihåg att han i början av transporten såg att en av kokerskorna var väl rund om buken. Ljudet blir svagare och försvinner helt. När han lugnar sig går tankarna till den egna barndomen. Enligt hans mor föddes han en lika pinande kylig vårmorgon. Visst verkar storbondehemmanet i Österbottens slättlandskap avlägset. Med ett sting i hjärtat och en frostbiten vindpust mot den nakna huden, under den upphasade skjortan, kommer han att tänka på moderns sorgset uppgivna blick och ömsint tafatta omfamning vid avskedet i slutet av augusti 1904. Japan deklarerade krig mot Ryssland den 10 februari samma år. Under månaderna därefter mullrade krigstrummorna, främst genom chauvinistiska artiklar i de ryska 8

tidningarna. Hans division sändes österut i slutet av sommaren. Med transsibiriska järnvägen kunde resan till krigsskådeplatserna i Manchuriet ta ungefär en månad. Han försöker föra ned skjortan under midjebältet men kommer åt bajonetten och svär över den kalla hylsan. Nog vore det annorlunda, att en vårmorgon gå till bäcken, som rinner genom Sidbäck by ut i ån mot Pörtom. En stunds fiske, innan bestyren kommer igång på hemgården skulle ha varit ett kärt nöje. De gångerna kunde han också genom björkarna skönja siluetten av ett hus där något spännande och, trots många tankemödor i annan riktning, svåremotståndligt finns, nämligen Augusts granna och rågblonda dotter Mirja. Visst har de träffats, dock aldrig på hans fisketurer, som för det mesta går av stapeln tidigt på morgonen. Det skulle aldrig falla gunstig fröken in att lämna sängvärmen innan hon är tvungen. Väl medveten om sin attraktionskraft har hon, när de träffas, irriterande ständigt ett leende på läpparna. Säkerheten, den nyfikna glittrande blicken och en ibland vådligt svängande kjol, kan vara påfrestande. I minnet finns nu bara en fläkt i det ljusa, långa håret och ett varmt igenkännande, lite spefullt, leende. Höfterna svänger och blicken blir granskande när hon närmar sig bäcken, där flera abborrar stoltserar vid hans fötter. I minnet stöttar fångsten självförtroendet, även om han nog anar att Mirjas blick inte mäter vare sig deras antal eller tyngd. Spädbarnsgråten återkommer och fler män vaknar, svär, drar en filt över öronen och somnar om. Som 10-åring hörde han liknande ljud när systern föddes. Hon hade vattenskalle och trots moderns förtvivlade och lite uppgivna omtanke dog flickan efter ett par månader. Hennes svaga gnyende var dock inget mot det han nu hörde. Snarare liknar det ljuden från en ilsken och kampberedd geting. Sergeant Erik Grankulla sas ha varit framme. Vår vän, kapten Anders Sund, känner Erik väl från hembygden. Han vet att denne är lika pålitlig som påstridig. Om det är hans byting kokerskan Signe gett liv till, är inte det envetna och ilskna spädbarnsskriket att missta sig på. Alltnog, det är kaptenens sak att leda kompaniet. Han kommenderar väckning till de fyra löjtnanterna, Johan Sebbas, Eskil Björkbacka, Bror Vikman och Tor Lundberg. Kalfaktorn Esa Larsmo ställer fram enkla bord och stolar. Frukosten dukas upp, med rågbröd, smör, ost och vatten. En första genomgång ska ske. Truppens uppgift 9

är att undersöka en Manchurisk by, vari enligt vissa rapporter japanska förband rekryterar spanare och lagrar vapen. Byn finns nära två dagsritter bort och färden dit bör inte bjuda på obehagliga överraskningar. Förbandet är nu i allmän uppväckningsstämning. De envisa barnskriken tonar undan av ett välbekant slammer. Efter tidigare strider och ett par dagsritter på detta uppdrag är enheten väl samtrimmad. Det finns, enligt Esa, inga nyheter att rapportera. Det säger han med ett lite elakt leende och en ”som man bäddar får man ligga ”- blick på den ur kokerskans tält utkörde och villrådiga sergeanten Grankulla. En krigare, som med ett isande vrål går i strid. Nu med ett ok över axlarna, två spannar vatten och med stora svårigheter att veta på vilken fot han ska stå. ”Jo,” säger Anders. ”Det finns en sak att berätta.” När han redogör för tigerns imponerande och spänningsladdade besök, spärrar alla upp ögonen. Det är en ny, om än inte oväntad, erfarenhet. Anders avslutar med att tigern förmodligen blev i lika grad skrämd av barnskriket, som han blev häpen över att höra ett sådant ljud i ett militärt läger. Löjtnanterna återvänder till respektive pluton, granskar att sysslorna fortskrider i förväntad takt och söker sergeanternas blickar av ”allt i ordning.” Tor Lundberg stegar karskt runt med små uppmuntrande skämt och ironier: ”Det gjorde han fan så grundligt,” med en blick på den ok-försedde sergeanten och illmariga, uppmuntrande ögon sökande efter svar, som kan ge en höstmorgons första värmande skratt. Uppsittningen påbörjas. Anders väntar en bit ifrån på en liten kulle med överblick. Sergeanterna kontrollerar, manar och uppmuntrar där så behövs. Löjtnanterna avvaktar till häst. Avlämning sker med höjd högerhand. I vanlig ordning sänds en grupp för spaning c:a en km före kompaniet, ett par man får rida med ögonkontakt till vänster, lika många till höger och bakom. Han granskar koktrossen med road förundran. Anders vet med sig, att han borde ha stoppat kokerskan; hon borde inte ha fått följa med. Hennes nedkomst och tillstånd kan orsaka problem. Dessutom är en man ständigt upptagen av att passa upp henne och barnet. 10

Grankullas allt skäggigare ansikte, med uttröttad och mulen blick, ses flera gånger, till synes spanande efter en utväg, titta ut bakom tältduken till en av koktrossens vagnar. Någon har fäst en röd vimpel på vagnen. Är det månntro Grankullas röda sidenhalsduk? Har han satt dit den för att fira att han nu är far till sitt första barn? Några minuter före kl. 13.00, då truppen vanligen gör halt för vila och mat, händer det som inte skulle få ske. Från höger hörs intensiv skottlossning och några hästar som galopperar bort. Flanken har träffat på japanska spanare till häst. Två träffas av kulor. En dör direkt och en ligger svårt sårad på marken. Inga egna förluster rapporteras. Resterande japaner lyckas tydligen oskadda lämna området, vilket betyder att det kommer att bli känt var kompaniet finns och en del av dess uppdrag kan kanske en japansk officer med överblick gissa sig till. Den sårade japanen avlider med svåra skottskador i bröstet. Inget förhör kan ske med mannen. Några egna soldater samlas runt den stupade och förvånas, som så många gånger tidigare, över fiendens småväxta soldater. Kompaniet kan nu räkna med svårigheter framöver, i värsta fall att stöta på större japanska enheter. Anders kallar samman löjtnanterna för överläggning. I vanlig ordning talar ingen om att sticka svansen mellan benen. Uppdraget skall fullföljas! På Sebbas förslag enas man om att ständigt ha två grupper ute på spaning, 5-15 km från kompaniet. Vidare gör man halt för mat och förpläganden avslutas med en hurvel, dvs. en snaps till var man. Spaningsgrupperna sänds ut och matlagningen tar vid. När de andra går dröjer favoriten i församlingen, Bror Vikman, kvar hos kompanichefen. Med dröjande, allvarsamma blickar noterar båda att Larsmo påbörjat sitt slammer bland husgeråden. Anders säger: ”Det liknar eländet vid Mukden.” Rytteridivisionen, förstärkt med artilleri, hade en dryg månad tidigare trott sig säkra från tidigare strider, när man befann sig under järnvägstransport till uppsamlingsområdet nära Mukden. Små grupper av japanska rytteriavdelningar hade synts till, men ingen förutsåg att det var annat än ett led i motståndarens försök att hålla överblick över utvecklingen och tänkbara stridssektioner i ett senare skede. Under ett uppehåll i transporten var man nära att bli kringrända av starka japanska förband. Förlusterna var svidande och lämnade en bitter läxa till de högre befälen. Vikman nickar till svar och tillägger: 11

”Sänder vi bud (till divisionsstaben)?” ”Jo!” Samtalet avbryts av glada skratt från Tor Lundbergs pluton. Han har än en gång utövat sina viga munskänkskonster. Det får avsluta samtalet. En man sänds med bud till staben. När truppen åter sitter upp till häst är rörelserna mera bestämda. Anspänningen har gripit an – igen! Vaksamhet präglar församlingen. Det synes även gälla för Signe med det nyfödda barnet. Hon har återfått livsgnistan. I takt med att krafterna återvänder, kommenderas sergeant Grankulla ömsom hit och ömsom dit. Vatten, filtar och klädpaltor m.m. bärs i strid ström in i kokvagnen. Bäraren ses allt oftare utschasad och högröd i ansiktet. Han muttrar, han svär; alls ingen lycklig nybliven far. Spänningar finns också vid hemgården. Det talades tyst om en sak, nämligen att släktens anfader är en rysk kosackhövding. Anders Sund tillhör femte släktledet efter denne man. Sålunda ”hövdingens” (för så kallas han) sonsons sonsons son. Vid Karl XII:s härjningar i Ryssland fick de svenska trupperna stöd av kosackhövdingen Mazepa och hans förband. Den aktuelle hövdingen var en av Mazepas generaler. Efter nederlaget vid Poltava lotsades flera av dessa på vådliga omvägar till svenska riket. Hövdingen fick förläningar i den dåvarande östra rikshalvan, som med tiden blev utmärkt jordbruksmark i Österbotten. Marken delades upp vid varje generationsskifte. Nu återstår för den aktuella familjekretsen ett storbondehemman. Anders är väl medveten om privilegierna med att växa upp på ett sådant jordoch skogsbruk. Fattigdom och hunger präglade tillvaron för många klasskamrater i småskolan och därefter. Vidare var de äldre generationerna mycket välbärgade storgodsägare. Det gav med födslorätt självrespekt, som kunde ställas mot en ibland väl underdånig omgivning, vilket allt bar sitt strå till stacken av en god start i livet. Fadern och särskilt farfadern förde sig med självmedveten elegans och de var givna centralgestalter i hembygden. Vår man, Anders Sund, är ett utmärkt officersämne. Som redan framgått gäller dock inte självmedvetenheten i relation till åtminstone vissa jämnåriga unga damer. En dryg dagsetapp är kvar till målet för utryckningen, den manchuriska byn med misstänkta överlöpare och vapengömmor. Av tillgängliga bristfälliga kartor och av 12

berättelser från tidigare expeditioner framgår att truppen har få vägar att välja under den första dagen. Träskmarker, ökenområden m.m. begränsar rörelsefriheten. De är tvungna att nå en bro över en mindre, men mycket strid, älv före natten, om de nästa dag ska kunna nå kontakt med byn. Vid tiden för kvällsmålet är de fortfarande c:a 10 km från bron. Eftermiddagen har dock förlöpt utan incidenter. En grupp sänds ut för att rekognosera fram till målet för dagsetappen. Övriga äter och vilar. När gruppen återkommer kan man rapportera att bron är bränd genom en nyligen anlagd eld. Befälen är eniga: Japanerna har snabbt förstått vart de är på väg. Fienden inser att bron är av vital betydelse för att nå målet i rimlig tid. Den är nu bränd och antagligen bevakad. Återigen, ingen ville ge upp företaget. Sebbas påpekar att japanerna knappast kan ha fått ihop någon större trupp under den korta tid som förflutit från den första incidenten, om inte en sådan enhet mot all förmodan sedan tidigare befunnit sig i området. En samlad ansats mot bron är osäker, varför de beslutar att sända ut två grupper om vardera tio man ur Lundbergs och Vikmans plutoner, en för att nå bron och en i syfte att finna en plats att gå över vattendraget och därefter nå bron från andra sidan. Plutoncheferna utses att leda respektive grupp. Han inser att företaget är vågat. Det kan under olyckliga omständigheter leda till förlusten av en halv pluton. Anders officersutbildning vid Nikolajevska kavalleriskolan i Petersburg, 1890-92, innebar ömsom ett odlande av en gentlemans alla färdigheter och ömsom långdragna tider i fält under primitiva förhållanden. Fältövningar med meniga soldater ur de breda folklagren fann han till en början prövande. Fattigdom, undergivenhet och pinande rädsla för överheten präglade de flesta soldaters personligheter och attityder. I någon mån påminde de om klasskamraterna från fattiga hem. Underdånigheten är dock avsevärt mera omfattande bland ryssarna. Den finner han både besvärande för egen del och närmast hjärtskärande pinsam sett ur de menigas synvinkel. Värdighet och elegans, för att inte säga nobless, odlades under regelbundet återkommande middagar och baler. Dessa talanger är dock, som framgått, till föga nytta i umgänget med vissa självmedvetna bonddöttrar i hembyn eller, med Anders egna, ibland förargade ord: ”Kaxiga blondiner!” Efterhand han blir äldre, förefaller dock ett gentlemannamässigt uppträdande vinna terräng. Den första gruppen, ledd av Lundberg, kan nå brofästet efter ett par timmars prövande, försiktig marsch genom delvis öppen terräng. Vikmans grupp finner inget 13

lämpligt ställe att vada över älven. En man simmar, vid en relativt lugn passage, över med ett rep fäst vid bältet. Repet görs fast vid träd på ömse sidor och mannarna kan två i taget dra sig över genom det isande kalla vattnet. Kort efter att det första paret kommer över på andra sidan öppnar en fientlig patrull eld. Den besvaras av de tre soldater som befinner sig på platsen. De lyckas driva iväg patrullen. Kvar i vattenbrynet, strax ovanför fästet för repet, ligger dock två man kvar, ihjälskjutna och med ansiktet under vattenytan. Nästa par drar sig med hjälp av repet över älven mot en blodfärgad strand. Repet är söligt flera meter ut i vattnet. Patrullen möter inget ytterligare motstånd, men förlusten av två man och genomblöta, kalla uniformer kan medföra modlöshet och apati. Vikman sänder en man i förväg, beordrar språngmarsch för övriga och efter någon km. vågar man göra upp eld. Skymningen döljer röken och värmen torkar i någon mån kläderna. Varm dryck bidrar till ett åtminstone visst nytt mod. Den fortsatta marschen mot brofästet medför inga problem. Väl framme kan de signalera till Lundbergs grupp. Denne sänder två man tillbaka till huvudtruppen, som under natten når fram till bron. De kan passera över på primitiva anordningar, som färdigställts av Lundbergs och Vikmans grupper. Två man sänds tillbaka för att begrava de stupade. Vakter placeras ut. Anders kallar till rådslag. Samtliga är fyllda av onda aningar. Johan Sebbas pekar på japanernas uppenbarligen snabba uppfattning av situationen. En skärmytsling med några spanare till häst har på några få timmar lett till att bron bränts och att en patrull lämnats kvar för att störa en förväntad övergång av vattendraget. Patrullen har antagligen följt Vikmans grupps sökande efter en plats att vada över till andra sidan. De väntade ut den rätta stunden att orsaka skada. Sebbas upprepade sin tidigare slutsats att japanerna knappast kan ha större förband i området. Skulle så ha varit fallet, hade inte blott en patrull väntat ut gruppen. Vikman, å andra sidan, hävdar att en större avdelning japanska soldater kan vänta i området och att hans grupps strid med den japanska patrullen kanske bara var en följd av deras vilja att dels störa uppmarschen mot byn och dels att noga hålla reda på var kompaniet befinner sig. Kanske finns nu spanare i terrängen, som kan leda en större enhet till anfall under natten. Det kan i så fall medföra mycket stora förluster. Samtalet mynnar ut i att två grupper, med vardera två man, sänds ut i den omgivande terrängen för spaning. Eskil Björkbacka utses att leda operationerna.

När övriga lämnar tältet ligger han vaken med en gnagande oro av att något är galet. I den militära utbildningen ingick vissa juridiska kurser. Under en, den s.k. Jurisprudensen, hade kurskamraterna långa diskussioner kring den s.k. naturrättsläran. I korta drag anses, enligt denna lära, att den, så att säga, rätta rätten (eller lagen) finns någonstans given. Kan den inte utläsas ur religiösa skrifter, så kan den i vart fall förstås genom eftertanke av insiktsfulla individer. De flesta ryssar, som tillhör de högre klasserna i samhället, hävdar envist att den rätta rätten kan sökas i dels bibeln och dels den givna samhällsordningen. Tsaren anses vara Guds ställföreträdare på jorden. De stora adelssläkterna ses som garanter för stabilitet i samhället. I den mån den inte kan upprätthållas, finns tsarens armé som en sista sabelns garant för den givna ordningen. Han har svårt att förstå resonemanget. Utsvävningarna vid tsar Nikolaj II:s hov är väl kända i kretsen. Likaledes är det ingen hemlighet att denne har gjort sig skyldig till grava fel vid styret av landet. Skulle en sådan person vara satt att styra med Guds godkännande? Vidare: Bör adeln ses såsom en garant för samhällsordningens upprätthållande? Dess leverne, som han känner väl, ger inte intryck av ordning. Lättja, överdådiga kalas, för att inte säga suporgier, präglar merpartens leverne. De flesta ryssar, främst fotfolket, är som sagt pinande underdåniga. Han har dock flera gånger märkt hatet i deras underkuvade blickar. Är det en ordning som tyder på att den rätta rätten är etablerad? Dessutom är rådande förhållanden sanktionerade av en tsar, vars ställföreträdarskap ger intryck av allt annat än att härröra från en gudomlig visdom. Snarare är den naturrättsliga uppfattningen en efterhandskonstruktion; en passande etikett för en orättfärdig och förtryckande ordning. Han inser dock att denna övertygelse även kunde ha varit hans, om han hade haft turen att födas in i den ryska adeln, med dess starka kulturella gemenskap. Så är nu inte fallet. Under dessa diskussioner, med de påstått naturgivet ledandes självmedvetna söner, hade han många gånger samma känsla, som nu överväldigar honom; något är galet! Denna gång är det dock en överhängande livsfara för hela kompaniet. Kunde de ha minskat riskerna genom att förflytta sig längre bort, kanske t.o.m. uppdelade i plutoner? Han dåsar in i en orolig sömn. ”De anfaller, de anfaller! Björkbacka har stupat”! – skriker Lundberg, när han vit i ansiktet stormar in i tältet. 15

Anders grips först av en sömndruckens fasa inför en situation som han vare sig känner eller behärskar. Lundbergs skräckfyllt uppspärrade ögon manar dock till lugn. Skottlossning hörs blott från öster och det tyder på att kompaniet inte är inringat. Han kommenderar Lundberg till att organisera försvaret på lägerplatsen. Av Vikman får han veta att Sebbas gått till motanfall med halva sin pluton. Han beordrar Vikman att med två grupper stödja Sebbas. Själv tar han med sig en grupp för att rekognosera i de riktningar varifrån ingen skottlossning hörs. Han bedömer det nödvändigt, att kontrollera om kompaniet är omringat. De stormar ut väl utspridda i mörkret runt lägret. Först söderut, därefter i en ring åt väster och norrut. I nordlig riktning hör de ljudet av några få hästar som snabbt försvinner från platsen. Under tiden avtar skottlossningen från öster. Sebbas har tydligen lyckats driva iväg japanerna. Tillbaka i lägret kan han konstatera att Lundberg har skött sitt. Männen befinner sig i ställning runt området. Lägret i övrigt är i kaos. Lundberg stegar lugnt fram och rapporterar: ”Inga förluster i lägret.” När Vikman infinner sig efterlyser Anders rapporter om stupande och sårade. Lundberg får i uppgift att bringa ordning. Sebbas har förlorat fyra stupade. Vikman har inga förluster. Däremot visar sig Lundbergs första uppgifter korrekta. Björkbacka är, tillsammans med sina tre spanare, stupad. De sista med halsarna avskurna. Björkbacka är skjuten från nära håll. Det får honom att misstänka, att japanerna åtminstone försökte förhöra denne. Det tycks som om de fallit offer för ett bakhåll. Alla ligger på samma plats och det trots att de hade till uppgift att spana åtskilt. Kanske hade de valt att gå fram inom nära avstånd. Med endast en timme kvar till gryningen finns inga skäl till annat än en kort matpaus och ett rådslag. I tältet råder förstämning och bister beslutsamhet. Förlusten av Björkbacka är särskilt kännbar, inte minst i personligt avseende. De hade lärt känna varandra genom flera svåra drabbningar och nu befinner han sig på en resa från vilken ingen krigare någonsin återvänder. Vakter placeras ut på nytt och i avvaktan på rapporter om sårade m.m. får det nödvändigaste tas först.

Uppenbarligen är japanerna angelägna om att störa och skada kompaniet. Förmodligen saknar de större enheter i området, eljest hade de redan satts in och kompaniet hade, i värsta fall, varit utplånat som stridande enhet. Att fienden är angelägen om att störa operationen, kan tyda på flera förhållanden. Möjligen ville man vinna tid för att få fram förstärkningar. Mera troligt ter sig att i byn finns något, kanske vapen, som de vill få bort innan kompaniet når fram. Den i regel mest aggressive i församlingen, Sebbas, säger vad de förmodligen alla tänker: ”Det gäller att slå till på en gång!” Antalet sårade uppgår till fyra, varav en är illa däran. De kan inte flyttas. Det beslutas att alla ska lämnas kvar, i avvaktan på att uppdraget fullbordas, och därefter transporteras tillbaka med övrig trupp. Koktrossen, inklusive den nyblivne fadern, ges i uppgift att stå för underhållet. Vidare beslutas att en grupp ur Vikmans pluton skall lämnas kvar för bevakning. En annan grupp, under ledning av Sebbas, sänds direkt ut för spaning ända fram till inom synhåll från byn. De skall möta upp huvudtruppen på viss plats. När gryningsljuset börjar göra dag av natt kan de stupade samlas ihop. Förstämning griper samtliga och det är nödvändigt att snabbt stöka undan begravningen. De sårade samlas i ett tält. Fasorna av de blesserades öppna skottsår och ångestskrin manar fram en sammanbiten beslutsamhet. Han beordrar de anfallande enheterna att lämna lägret för samling på ett mindre öppet fält, c:a 800 m österut. Under genomgången uppger Vikman att han har förlorat två soldater vid övergången av älven. Vidare är sex man lämnade kvar för bevakning. Björkbackas pluton har förlorat sin chef och ytterligare tre man. Den äldre och väl beprövade sergeanten Mattila utses till ny plutonchef. Sebbas ställföreträdare, sergeanten Ivalo, rapporterar fyra stupade och lika många sårade. Plutonen är vidare decimerad genom att fyra man har sänts ut för spaning. Lundberg är ensam om att inte behöva rapportera förluster. Av kompaniets totalt 160 man, exklusive koktross, är tio stupade och fyra sårade. Bortsett från de som sänts ut för spaning (4) och de som lämnats kvar för bevakning (6) består nu styrkan av 136 man. Beslutsamheten i manskapets blickar och beteende ger inga skäl till tveksamheter. Anfallet skall ske inom kort. Spanare skickas ut och kompaniet marscherar efter en grusväg mot byn. På avtalad plats 17

möter Sebbas upp. Hans grupp har inte kunnat se någon japansk trupp i byn. Ett par byggnader är dock bevakade av män i uniform. Han sänder ut en grupp under Sebbas befäl för anfall snett från vänster och Vikman utses att leda en grupp från höger. Själv avser han att leda anfallet, med Lundberg som ställföreträdande kompanichef, i mitten. Byn skall intas!

HEMGÅRDEN OCH HEMBYGDEN

Mor Sund, eller Ethel, går från ladugården, över den trädgård hon nu inte har tid

att sköta, in i bostadshuset. Den levnadsglädje hon kunde känna under höstkvällarna, när sommarens alla bestyr är över, och tiden med familjen blev allt längre, är nu ersatt av en molande oro. Hon är ensam! Maken Johann och båda sönerna, Anders och Jonathan, ligger vid fronten, långt borta i Ryssland. Breven hem är få. Alla skriver, med någon månads mellanrum, men ett brev kan behöva ytterligare en månad, eller mer, för att nå hemgården. Mellan de uppmuntrande raderna, kan hon läsa om leda och eländiga förhållanden. Striderna nämner männen inte ett ord om. I makens brev finns också oro kring sönerna, särskilt Jonathan, och över hur jordbruket ska utvecklas nu när männen är borta. Jonathan är Anders raka motsats. Ethel minns med fasa hans framfart bland kringvandrande zigenarflickor. När ett eller annat bröd fattades i bakstugan, visste hon att han inte skulle komma hem den natten. Anders föreföll däremot sakna intresse för vandrande damer. Han metade i stället vid bäcken. Visst ser hon både förtjusningen och blygseln i hans ögon över vissa unga damer från bygden, särskilt en, men det är ett gott tecken. Kanske skulle han komma i hamn en dag. Dessutom är Anders officer, om än i ryska armen. Jonathan är, mer eller mindre, en tvångsinkallad menig. Dennes känsliga sinnelag är inte till gagn för honom i den positionen. Också det ger sitt strå till stacken av obehag över att det mesta inte alls utvecklas väl. Besöken från systern Siri är en ljuspunkt. Hon har förlorat en son under kriget. Han var en av de som stupade vid Mukden. En gemensam barndom och båda jordbrukarhustrur ger grund för en ömsesidig förståelse. En pinande oro kan delas. De söker tillsammans tröst i skriften och i visst kyrkligt arbete. Det sista i en större gemenskap. En alldeles särskild ljuspunkt är besöken från granngården. Ethel har med road förtjusning noterat att Augusts Mirja allt oftare gör sig ärenden till hemgården. Ett ofta återkommande och lite förläget leenden undanröjer alla eventuella tvivel om avsikten med besöken. De blir dessutom med tiden allt längre. Likaså diskussionspunkterna om Anders och hans brev hem. Allena vid fönstret med utsikt över den vida österbottniska slätten är dock ensam19

heten plågsam. Saknaden av maken och sönerna samt oron över deras öden och hur allt kommer att påverka familjen är svår att bära. Vidare har hon att ensam fatta alla beslut, varav flera avser sysslor som hon inte kan sköta och inte alltid finns hjälp att få. Situationen känns ändock relativt trygg för sonen Anders. Hans position som officer ger privilegier som de andra två inte ens kommer i närheten av. En återförenad familj tycks nu mycket avlägsen. Hon saknar intensivt den trygga invanda vardagen med alla samlade. Sysslolöshet och ensamma kvällar ger spelrum för mörka tankar, inte minst kring den tragiskt avlidna dottern. Besöken på kyrkogården blir fler. Den ekonomiska ryggraden i Sidbäck by utgörs av självägande bönder. Någon enstaka kan kalla sig godsägare med flera hundra hektar mark. De flesta är bönder eller storbönder. Gränserna mellan dessa kategorier är flytande. De som gärna kallar sig storbönder har ofta mindre mark än de som inte bryr sig i det avseendet. Några få individer försörjer sig på hantverk, däribland bysmeden. En enda butik finns att tillgå och den, liksom gårdsplanen, blir ofta en spontan samlingspunkt. Handlaren anordnar i kommersiell välvilja ett par marknader per år. De få gånger man har behov att mötas i en större gemenskap, får det ske i byskolans lokaler eller församlingshemmet i den större orten Pörtom. Vid festligare tillfällen används paviljongen. Det skulle vara en grov lögn att beskriva alla förhållanden i Sidbäck i termer av ”frid och fröjd.” Samtliga så här långt nämnda personer lever i regel ett gott liv. På godsen och en del andra hemman finns dock både drängar och pigor. Den som i den ställningen tjänar åt en husbonde har en utsatt ställning. Chefen och, för den delen, husmor kan vara både stränga och krävande. Vidare lever tjänstehjonen vanligen under torftiga förhållanden, många drängar i ett rum inrymt i ladugården. Däremot går det ingen nöd på dem i andra materiella avseenden. Mathållningen är i regel både god och riklig. Ersättningen i pengar, för långa och tunga dagar, är dock mager. För en del av byns innevånare är förhållandena avsevärt värre. Ibland framställs det gamla bondesamhället i ideala termer, med stark gemenskap och omtanke medmänniskor emellan. I många byar finns dock, vid den nu aktuella tidpunkten, en form av utstötning. Den som inte visar prov på omtanke om andra och vilja till bysocial gemenskap kan snart få finna sig i att inte bli bjuden till olika möten. Vidare före20

kommer skvaller och elakt förtal. Det sista leder till ytterligare utstötning. De som sålunda förvandlas till byfånar blir ofrivilligt varnande exempel för andra; ingen vill så till den grad bli lämnad utanför. De flesta anstränger sig därför extra för att passa in i de osynliga, men för alla inblandade mycket påtagliga, kraven för att få vara del av gemenskapen. I byn finns två personer av denna grovt utstötta kategori. Den förste, Sixten, hade visserligen – åtminstone till en början – en personlighet som passar in i det första kriteriet, nämligen att visa prov på omtanke om andra personer. I hans fall gick dock omtanken för långt. Den präglades mera av självuppgivenhet än av välvilja. Ratad av sin omgivning, med början på skolgården, minskar med tiden Sixtens vilja att uppfylla det andra kriteriet, viljan till gemenskap, dvs. att sluta upp – även oinbjuden – till olika tillställningar, t.ex. de två marknaderna. Han känner sig med rätta utstött och icke välkommen. Därmed uppstår något av en pingpong effekt. När ingen nalkas honom minskar hans vilja att sluta upp och när han inte finns med upphör andras vilja att söka gemenskap med Sixten. Med minskat personligt och välvilligt intresse följde också byskvaller och elakt förtal kring hans attityd, beteende och person. De som skvallrade oftast och mest elakt är i regel de som, medvetet och omedvetet, känner av att de ligger i farozonen för att själva falla utanför gemenskapen. Skeendet leder till att Sixten isoleras. Han har ett litet jordbruk i anslutning till bäcken. Om än ensamheten är icke självvald och plågsam, så blir han med åren någorlunda förnöjd med sin lott. Ibland kan han byta några ord med Anders. Båda är intresserade av fiske och den avkoppling det ger. Efterhand Anders blir äldre förstår han mer av Sixtens situation och stunderna med samtal blir längre. Byns andra avfälling är Sara eller, som hon elakt kallas, ”SurSara.” ’Även för henne började utstötningen i skolan. Hon hade svårt att följa med i skolarbetet. Vidare avled hennes mor när hon var blott två år gammal. Fadern var avsevärt äldre än modern, över 50 år när Sara föddes. Dessutom var pappan lätt alkoholiserad, en s.k. periodare. Han kunde supa i dagar i sträck för att därefter göra helt uppehåll i månader. Fadern skrämde Sara. Som barn blev hon sängvätare och retad för trasiga och illaluktande kläder. Hon undvek tidigt klasskamraterna och senare i livet det bysociala umgänget. Så kom skvallret och den gamla visan är igång igen; det ena ger det andra. När ingen visar omtanke, eller åtminstone intresse, för henne, gör inte 21

heller Sara det. Efter att fadern dog tog hon ensam hand om ett mindre jordbruk. Det ger livets nödtorft, men inte mer. Till skillnad från Sixten blir dock Sara bitter och elak mot sin omgivning. Hon resignerar inte. I stället tar aggressiviteten över. Barnen i byn är rädda för SurSara. Hennes yttre är ruggigt och frånstötande. Språket är ovårdat, högljutt och aggressivt. Vidare använder många föräldrar Sara för att hålla barnen i schack: ”Om du går ned till bäcken” eller ”inte kommer hem i tid”, så tar SurSara dig!” Tongångarna mot olydiga och alltför egensinniga barn kan vara värre än så. I Anders hem förekommer inga sådana hotelser. Som barn var han ändå rädd för Sara. Vid fler än ett tillfälle kom hon till bäcken när Anders fiskade. Då tog hon fiskarna och kastade tillbaka dem i vattnet. Anders sprang förskrämd hem och berättade för Johann och Ethel. Fadern körde iväg Sara, men i övrigt gjordes inget. Alla förstår att något i grunden är galet med henne. Ett förståndshandikapp hade förenats med en påtagligt olycklig barndom. Vidare hade skräcken för faderns oberäkneliga och aggressiva beteende under hans perioder, förenad med en intensiv olycka över utanförskapet gentemot jämnåriga, när hon som bäst skulle ha behövt deras gemenskap och förståelse, vänts i eget aggressivt beteende. Hon förblir i all sin olycka motbjudande och frånstötande. Inte heller Sixten kommer undan Sara. Till skillnad från den ibland drömmande Anders, håller han dock utsikt och ser henne komma på långt håll, känner hennes egenheter och försvinner innan hon når fram. På så sätt räddar han många fiskmiddagar.