9789176451472

T r e ko rt ro m a n e r En okänd människas berättelse Stäppen | Tre år

• In nehåll • Förord v En okänd människas berättelse 1 1 Stäppen 1 1 1 Tre år 225

Anton Tjechov

3 kortromaner: En okänd människas berättelse Översatt av Staffan Dahl

Stäppen | Tre år Översatt av Ellen Rydelius

En okänd människas ber ättelse

11

12

I A v orsaker, som jag just nu inte vill gå närmare in på, hade jag blivit tvungen att ta anställning som betjänt hos en högre tjänsteman i Petersburg, vid namn Orlov. Han var omkring trettiofem år, och hans förnamn och fadersnamn var Georgij Ivanytj.

Att jag tog tjänst hos denne Orlov berodde på att jag betraktade hans far, den kände statsmannen och politikern, som en oförsonlig fiende till min egen verksamhet. Min tanke var, att om jag bodde hos hans son skulle jag genom samtal, som jag fick höra, och papper och anteckningar på hans skrivbord i detalj kunna utforska faderns planer och uppsåt.

Vid elvatiden på morgonen brukade den elektriska ringklockan i mitt betjäntrum tillkännage, att husets herre hade vaknat. När jag kom in i Georgij Ivanytjs sovrum med hans nyborstade kläder och stövlar, satt han orörlig i sin säng, inte sömndrucken, utan snarare utmattad av sömn och tittade stint åt ett håll, och han visade inte någon tillfredsställelse över det faktum att han hade vaknat. Jag hjälpte honom med påklädningen, och han fogade sig motvilligt i att jag gjorde det, tyst och liksom utan att lägga märke till min närvaro; sedan gick han, med huvudet fortfarande fuktigt efter tvagningen och doftande av frisk parfym, in i matsalen för att dricka sitt kaffe.

Han satte sig till bords, drack kaffe och bläddrade i tidningarna, medan jag och huspigan Polja vördnadsfullt stod vid dörren och betraktade honom. Två vuxna människor, tvungna att med allvarligaste uppmärksamhet stå och se på när en tredje dricker kaffe och knaprar på skorpor! I all sin osannolikhet är ju detta både löjligt och befängt, men för min egen del såg jag ingenting förnedrande i att jag fick lov att stå där borta 13

vid dörren, trots att jag var lika mycket adelsman och en lika bildad man som Orlov.

Min lungsot hade börjat ge sig tillkänna vid den här tiden, och den åtföljdes av något som kanske är ännu allvarligare än lungsot. Jag vet inte, om det var under inflytande av sjukdomen, eller om det var en begynnande förändring av min världsbild, som jag då inte hade observerat, men för varje dag kände jag en allt starkare och mer och mer påträngande längtan efter ett vanligt, småborgerligt liv. Jag längtade efter själsro, hälsa, frisk luft, att få bli ordentligt mätt. Jag hade blivit en drömmare, och som sådan visste jag inte riktigt vad det var jag egentligen behövde. Ibland ville jag gå i kloster, sitta vid en fönsterglugg hela dagarna och titta på träden och fälten där utanför; ibland fantiserade jag om att köpa fem, sex hektar jord och leva som godsägare; ibland lovade jag mig själv att jag skulle ägna mig åt vetenskapligt arbete och sedan naturligtvis bli professor vid något provinsuniversitet. Jag är före detta löjtnant i marinen; jag såg havet för mig, vår eskader och korvetten, som jag hade gjort en världsomsegling med. Jag ville än en gång uppleva den där obeskrivliga känslan när man, vandrande i en tropisk urskog eller betraktande solnedgången i Bengaliska viken, grips av hänförelse och samtidigt längtar hem. Jag drömde om bergen, kvinnor, musik, och nyfiken som en liten pojke stirrade jag på ansiktena, och lyssnade på rösterna. Och när jag stod där vid dörren och såg på hur Orlov drack sitt kaffe, kände jag mig inte som en betjänt, utan som en människa för vilken allt här i världen är intressant, till och med Orlov.

Till det yttre såg Orlov ut som en typisk petersburgare: ­smala axlar, lång midja, insjunkna tinningar, ögon av obestämd färg och sparsam, färglös växtlighet på huvudet, i skägget och mustascherna. Ansiktet var välvårdat, slitet och obehagligt.

Särskilt obehagligt var det när han försjönk i tankar eller sov.

Att beskriva ett alldagligt utseende är ju egentligen ganska onödigt; det är för övrigt inte alls samma sak i Petersburg som i Spanien – här i Petersburg har det ingen större betydelse hur 14

männen ser ut, inte ens i kärleksaffärer, det är bara för ståtliga betjänter och kuskar som utseendet har någon betydelse. Anledningen till att jag började tala om Orlovs ansikte och hår är att det i hans yttre fanns någonting som var anmärkningsvärt.

När Orlov satte sig med en tidning eller en bok, vilken som helst, eller träffade människor, vilka som helst, började hans ögon le på ett ironiskt sätt, och hela hans ansikte fick ett uttryck av lätt, godmodig försmädlighet. Innan han började läsa eller lyssna fanns den där ironin alltid i beredskap, liksom skölden hos vilden. Det var en gammal och invand ironi, och på sista tiden hade den kommit till uttryck i hans ansikte på ett helt oavsiktligt, nästan mekaniskt sätt. Men mer om detta senare.

Någon gång mellan tolv och ett tog han med ironisk min sin portfölj, som var fylld med papper, och gav sig i väg till sitt arbete. Han åt inte middag hemma och kom hem först efter klockan åtta. Jag tände lampan och ljuset i hans arbetsrum, och han satte sig i sin fåtölj, lade upp benen på en stol, och sålunda utsträckt började han läsa. Nästan varje dag medförde han eller fick sig tillsänt från bokhandeln nya böcker, och i hörnen på mitt betjäntrum och under min säng låg massor av böcker på tre språk, utom ryska, alla lästa och slängda åt sidan. Han läste ovanligt snabbt. Man brukar ju säga: tala om för mig vad du läser, och jag skall säga dig vem du är. Det är kanske sant, men att bilda sig en uppfattning om Orlov på grundval av de böcker han läste var definitivt omöjligt. Det var en enda röra.

Där fanns böcker i filosofi, franska romaner, politisk ekonomi, finansväsen, nya poeter i förlaget »Posredniks« utgåvor – allt läste han lika snabbt igenom, och allt med samma ironiska uppsyn.

Efter tio bytte han omsorgsfullt, ofta till frack, mycket sällan till sin kammarjunkaruniform, och lämnade huset. Han brukade återvända fram på morgonkvisten.

Vi hade det lugnt och stilla tillsammans, och det brukade inte förekomma några missförstånd oss emellan. I regel lade han inte märke till min närvaro, och när han talade med mig 15

fanns inte det där ironiska uttrycket i hans ansikte, – tydligen räknade han inte mig som människa.

Bara en gång såg jag honom förargad. Det var ungefär en vecka efter min ankomst till honom. Han hade kommit hem vid niotiden från någon middag; han verkade lynnig och trött.

När jag följde honom in i hans arbetsrum för att tända ljusen där sade han till mig: – Det luktar illa här i rummen.

– Nej, här är friskt och utvädrat, svarade jag.

– Men jag säger ju, att det luktar illa, upprepade han irriterat.

– Jag öppnar fönsterluckorna varje dag.

– Prata inte smörja, djävla fårskalle! röt han.

Jag blev arg och tänkte ge svar på tal, och Gud vet hur det skulle ha slutat, om inte Polja hade blandat sig i leken. Hon kände sin herre bättre än jag.

– Ja, det är verkligen en konstig lukt här! sade hon och höjde ögonbrynen.

– Var kan den komma ifrån? Öppna fönstren i förmaket, Stepan, och tänd brasan.

Hon ojade sig, fjäskade omkring och ilade runt i alla rummen med frasande kjolar och sprutade doftsprej ur en flaska.

Men Orlov var fortfarande på dåligt humör; han försökte lägga band på sig och inte gräla högljutt. Han satte sig vid skrivbordet och började skriva på ett brev. Han skrev i största hast, men när han skrivit några rader fnös han till, rev ilsket sönder brevet och började på ett nytt ark.

– Fan ta dem! muttrade han. De tror visst att jag har ett fullständigt hästminne!

Till sist blev brevet färdigt; han reste sig från skrivbordet och yttrade, vänd till mig: – Hör du, ge dig av till Znamenskaja och lämna det här brevet till Zinaida Fjodorovna Krasnovskaja, personligen. Men fråga portvakten först om hennes man har kommit hem, herr Krasnovskij alltså. Om han har kommit hem ska du inte lämna fram brevet utan komma tillbaka med det. Hallå!… Och om 16

hon frågar, om jag har någon hos mig här hemma ska du säga till henne att det sitter två herrar sedan klockan åtta hos mig och skriver.

Jag gav mig i väg till Znamenskaja. Portvakten meddelade mig, att herr Krasnovskij ännu inte hade kommit hem, och jag gav mig upp i tredje våningen. En reslig, fetlagd, brunhyllt betjänt med mörka polisonger öppnade dörren för mig och frågade mig så där sömnigt, slappt och ohövligt som endast en betjänt kan tala till en annan, vad jag hade för ärende. Jag hann inte svara, förrän en svartklädd dam inifrån salen med hastiga steg kom ut i hallen. Hon knep ihop ögonen lite när hon fick se mig.

– Är Zinaida Fjodorovna hemma? frågade jag.

– Det är jag, sade hon.

– Här är ett brev från Georgij Ivanytj.

Hon öppnade brevet med en otålig rörelse, höll det med båda händerna, visade briljantringarna som prydde dem, och började läsa. Jag kunde urskilja, att hon hade ett blekt ansikte med mjuka linjer, framskjutande haka, långa mörka ögonfransar. Jag uppskattade hennes ålder till högst tjugofem år.

– Hälsa och tacka, sade hon, när hon slutat läsningen. Har han någon hemma hos sig, Georgij Ivanytj? frågade hon med mjuk röst och glättig ton, som om hon skämdes över sin misstrogenhet.

– Det är ett par herrar, svarade jag. De sitter och skriver.

– Hälsa och tacka, upprepade hon, böjde huvudet lite åt sidan, och läsande brevet medan hon gick, försvann hon ljudlöst.

Jag hade inte träffat så många kvinnor vid den tiden, och denna dam, som jag bara hade sett helt flyktigt, hade gjort intryck på mig. På hemvägen såg jag hennes ansikte för mig, kände doften av hennes parfym och gick och drömde. När jag kom hem hade Orlov redan gett sig i väg.

17

II J a , som sagt, min husbonde och jag hade det lugnt och stilla tillsammans, men det där solkiga och förnedrande, som jag hade oroat mig för, när jag tog anställning som betjänt, fanns där likafullt och gjorde sig påmint varje dag. Polja och jag kunde inte dra jämnt. Det var en välfödd, bortskämd varelse, som dyrkade Orlov, därför att han var en fin herre, och föraktade mig för att jag var betjänt. Antagligen tedde hon sig förförisk för en riktig betjänt eller kock: röda kinder, uppnäsa, kisande ögon och en rundnätthet som gränsade till korpulens.

Hon pudrade sig, färgade ögonbryn och läppar, snörde in sig i korsett och bar turnyr, och hade armband av mynt. Hon gick med korta, trippande steg och vickade på stjärten när hon gick.

Fraset av hennes kjolar, knakandet i korsetten och skramlet från armbandet och den där simpla doften av läppstift, kryddättika och parfym, som hon stulit från sin herre, gav mig på något sätt en känsla av att jag gjorde någonting skamligt med henne när jag gick omkring där i rummen och städade tillsammans med henne på morgnarna.

Den omständigheten att jag inte gick och snattade tillsammans med henne, att jag inte visade någon som helst lust att bli hennes älskare, något som antagligen sårade henne, eller kanske det att hon uppfattade mig som en främmande person, allt detta gjorde att hon avskydde mig från första stund. Min fumlighet, att jag inte såg ut som en riktig betjänt och min sjukdom uppväckte både medlidande och framkallade äckel hos henne. Jag besvärades av svår hosta vid den där tiden, och det hände att jag störde hennes nattsömn, eftersom hennes och mitt rum bara skildes av en tunn plankvägg. Varje morgon sade hon till mig: 18

– I natt har du stört mig igen. Du borde ligga på sjukhus i stället för att bo hos herrskap.

Hon var så fast övertygad om att jag inte var en människa, utan någonting som stod oändligt mycket lägre än hon själv, att hon i likhet med de romerska matronorna, som inte generade sig att bada i slavarnas åsyn, ibland gick omkring i bara linnet i min närvaro.

En dag vid middagstiden (vi brukade varje dag få hem soppa och stek från ett värdshus), när jag var på gott humör och kände mig lite svärmisk, frågade jag henne: – Polja, tror ni på Gud? – Vadå, hurså?

– Jo, jag menar, fortsatte jag, tror ni att vi kommer att få avlägga räkenskap för vår Herre på den Yttersta dagen, för alla våra synder?

Hon svarade inte och gjorde bara en föraktfull grimas, och när jag just då betraktade hennes mätta, kalla ögon, förstod jag, att det hos denna harmoniska och stabila natur inte fanns plats vare sig för Gud eller samvete eller lagar, och om jag hade behövt begå ett mord, anlägga mordbrand eller göra ett inbrott hade jag inte för alla pengar i världen kunnat finna en bättre medbrottsling.

Denna för mig ovanliga miljö, det för mig ovana »du« och dessa eviga lögner (säga att »herrn är inte hemma«, när han var hemma), gjorde att jag vantrivdes första veckan hos Orlov.

I betjäntfracken kände jag mig som klädd i harnesk. Men jag vande mig. Jag passade upp som en riktig betjänt, städade, for omkring och utförde olika slags uppdrag. När Orlov inte hade lust att fara och träffa Zinaida Fjodorovna eller när han glömt, att han lovat vara hos henne, fick jag lov att fara till Znamenskaja, lämna ett handbrev till henne och ljuga. Och resultatet blev inte alls det som jag hade väntat, när jag tog plats som betjänt; varje dag i detta mitt nya liv blev en förspilld dag både för mig och för mitt värv, eftersom Orlov aldrig talade om sin far, hans gäster lika lite, och om den kände statsmannen 19

fick jag inte veta mer än det som jag, liksom förut, kunde inhämta genom tidningarna och brevväxling med mina kollegor.

I de hundratals anteckningar och papper, som jag påträffade i Orlovs arbetsrum och som jag läste, fanns inte den minsta antydan om det jag sökte. Orlov var totalt likgiltig för faderns illustra verksamhet, och det verkade som om han inte hade hört talas om den eller som om hans far hade dött för längesedan.

20

III På torsdagarna brukade vi ha gäster.

Från en restaurang hade jag beställt hem ett stycke rostbiff och jag telefonerade till Jelisejev och bad att man skulle skicka upp kaviar, ost, ostron och annat smått och gott. Jag inhandlade spelkort. Polja var redan på morgonen sysselsatt med att göra i ordning teservisen. Sanningen att säga medförde dessa små sysslor en viss omväxling i vårt overksamma liv, och tors­dag­ arna var våra intressantaste dagar.

Det kom bara tre gäster. Den som verkade mest solid och intressant var en som hette Pekarskij, en högrest, magerlagd man i fyrtioårsåldern, med lång böjd näsa, flintskallig och med stort svart skägg. Han hade stora utstående ögon, och ett allvarligt ansiktsuttryck, tankfullt som hos en grekisk filosof.

Han tjänstgjorde i järnvägsstyrelsen och i en bank, var juridisk rådgivare åt en större statlig institution och skötte som förmyndare affärerna åt en rad privatpersoner. Han var dessutom konkursförvaltare, med mera. Han hade en helt obetydlig titel och kallade sig anspråkslöst rättegångsbiträde, men han hade ett enormt inflytande. Hans visitkort eller en biljett från honom var tillräckligt för att man fick passera kön hos en framstående läkare, järnvägsdirektör eller högt uppsatt ämbetsman; det sades att man med hans protektion kunde uppnå fjärde rangklassen* och tysta ned vilken obehaglig affär som helst.

Han ansågs vara mycket intelligent, men hans intelligens var av ett alldeles speciellt, egendomligt slag. Han kunde på ett ögonblick i huvudet multiplicera 213 med 373 eller räkna * Den officiella rangtabellen i 1800-talets Ryssland upptog 1 4 rangklasser (de fyra första med generals rang). [ Ö. a.]

21

om pund sterling till tyska mark utan hjälp av penna eller tabeller. Han var synnerligen väl insatt i järnvägsfrågor och finanser, och i frågor som rörde statsförvaltningen fanns det inga hemligheter för honom; när det gällde civilrättsliga frågor sades han vara en durkdriven advokat, och det var inte lätt att tampas med honom. Men för detta skarpa intellekt var mycket obegripligt av det som stod klart för varje dumskalle. Sålunda kunde han absolut inte fatta, hur människor kunde ledas och ha tråkigt, gråta, skjuta sig en kula för pannan eller ens hur man kunde ta livet av andra eller varför folk tog vid sig för saker och händelser, som inte rörde dem själva, och hur man kunde skratta, när man läste Gogol eller Saltykov-Sjtjedrin…

Allt som var abstrakt, som försvann in i tankens och känslans värld, var för honom obegripligt och tråkigt, som musiken för den som saknar musiköra. Människorna såg han bara ur strikt affärsmässiga synpunkter och indelade dem i begåvade och obegåvade. Någon annan indelningsgrund existerade inte för honom. Heder och anständighet utgjorde bara tecken på begåvning. Att festa om, spela kort, hänge sig åt utsvävningar var tillåtet, under förutsättning att det inte inkräktade på arbe­ tet. Att tro på Gud var inte begåvat, men den kristna läran borde bevaras, därför att människorna behövde en fast grund, annars skulle de inte arbeta. Bestraffningar var nödvändiga som avskräckningsmedel. Att fara ut till landet på sommarnöje var onödigt, eftersom det var lika bra att vara i stan. Och så vidare, och så vidare. Han var änkling och barnlös, men levde på stor fot, och hade en våning som kostade tretusen i årshyra.

Gästen nummer två, Kukusjkin, verkligt statsråd* trots sin ungdom, var liten till växten och hade ett ytterst obehagligt ansikts­uttryck, vilket gav disproportion mellan hans feta knubbiga kropp och det lilla magra ansiktet. Hans läppar var formade som ett litet hjärta och de kortklippta mustascherna såg ut som om de var fastkletade med lack. Hela mannen rörde * »Verkligt statsråd« tillhörde fjärde rangklassen. [ Ö. a.]

22

sig som en ödla. Han gick inte in genom en dörr, utan krälade in på något sätt, rörde sig med små trippande steg, vaggade med kroppen och småfnittrade, och när han skrattade visade han tänderna. Han var tjänsteman med särskilda uppdrag hos den och den, utförde inte något arbete, men uppbar likafullt högt arvode, i synnerhet på somrarna, då man lät honom göra olika tjänsteresor. Han var karriärist ända in i märgen, ja, ännu längre, intill sista blodsdroppen, därtill en småskuren karriärist, osäker på sig själv. Sin karriär byggde han upp enbart på nådegåvor. För en utländsk orden eller för att det skulle stå i tidningen, att han hade närvarit vid en jordfästning eller tack­sägelsegudstjänst tillsammans med andra högt uppsatta personer var han beredd att underkasta sig vilka förödmjukelser som helst, tigga och bedja, smickra, lova. Av ren feghet gjorde han sig till för Orlov och Pekarskij, därför att han betraktade dem som framstående personer, gjorde sig till för Polja och mig, därför att vi var i tjänst hos en inflytelserik person. Varje gång när jag tog av honom pälsen brukade han fnittra och fråga mig: »Stepan, är du gift?« – och sedan följde några tarvliga oanständigheter – tecken på att han hyste särskild aktning för mig. Han smickrade Orlov för hans svagheter, för hans lastbarhet, förmögenhet; för att behaga honom gjorde han sig till spefågel och spelade gudsförnekare, instämde i kritiken av dem som han grovt smickrade när de var närvarande. När man talade om kvinnor och kärlek under supén gav han sig ut för att vara en förfinad och utsökt njutningsmänniska. Det är för övrigt påfallande hur gärna Petersburgs epikuréer talar om sin utsökta smak och sina avancerade böjelser. Ett visst yngre verkligt statsråd är helt och fullt tillfredsställd med sin kokerskas smekningar eller med någon olycklig nattfjäril på Nevskij,* men hör bara när han berättar om hur han är hemfallen åt alla tänkbara laster i Öst och Väst, är hedersbroder i ett tiotal hemliga oanständiga sällskap och redan är upptagen * Nevskij Prospekt, Petersburgs huvudgata. [ Ö. a.]

23

i polisens register. Kukusjkin ljög samvetslöst om sig själv, men man trodde inte på honom och låtsades inte ens höra alla hans uppdiktade historier.

Gästen nummer tre, Gruzin, var son till en aktad, högt ­bildad general och var jämnårig med Orlov. Han hade långt ljust hår, var närsynt och hade guldbågade glasögon. Jag kommer ihåg hans långa vita fingrar, pianistfingrar; ja, i hela hans gestalt fanns det något musikantiskt, virtuost. Det är sådana där figurer som brukar spela första fiolen i en orkester. Han hostade och led av migrän, och gjorde över huvud taget ett svagt och sjukligt intryck. Antagligen klädde man på och av honom som ett litet barn där hemma. Han hade tagit examen vid en juridisk läroanstalt och hade först tjänstgjort vid en domstol, sedan hade man förflyttat honom till senaten,* en tjänst som han lämnade, och genom protektion fick han en befattning vid Ministeriet för statens domäner, en befattning som han också snart lämnade. På min tid tjänstgjorde han vid Orlovs departement som byråchef, men talade om att snart återgå till domstolen. Om tjänsten och om sina olika förflyttningar talade han med största likgiltighet, och när man i hans närvaro började tala om tjänsteställningar och rangordning, ordnar och löner brukade han med ett godmodigt leende citera Prutkovs** aforism: »Det är bara i statens tjänst man får veta sanningen!« Han hade en liten hustru med skrynkligt ansikte, som var mycket svartsjuk, och fem taniga och spinkiga barn; hustrun bedrog han och barnen älskade han bara när han såg dem, förhöll sig i allmänhet tämligen nonchalant till sin familj och brukade ofta skämta om den. Familjen drog sig fram på skulder, och han lånade överallt och av vem som helst, * Senaten var högsta instans för rättsväsendet i Ryssland på 1800 -talet. [ Ö. a.] ** Kozma Prutkov, gemensam pseudonym för tre satiriska författare ( bl. a.

Aleksej Konstantinovitj Tolstoj) som framträdde i olika litterära tidskrifter på 1860-talet. [ Ö. a.]

24

närhelst tillfälle erbjöd sig, och gjorde inte undantag ens för sina överordnade eller för portvakter. Han var slapp och loj intill total självuppgivelse och drev med strömmen vart som helst och hur som helst. Dit man förde honom, dit gick han också. Tog man honom med till något syndens näste, gick han dit; ställde man ett glas vin framför honom, drack han det; om man inte ställde något, drack han inte; om man skymfade sina hustrur i hans närvaro, skymfade han sin egen och gjorde gällande att hon hade förstört hans liv, och när man berömde dem deltog han i berömmet och förklarade uppriktigt: »Ja, den stackars arma kvinnan, jag tycker verkligen mycket om henne.« Någon päls ägde han inte, han brukade alltid ha en pläd över axlarna, som det luktade barnkammare av. När han, försjunken i tankar, satt och rullade små kulor av brödet vid supén och drack mycket rödvin var jag, hur underligt det kan låta, nästan övertygad om, att det fanns någonting inom honom, som han antagligen själv kunde dunkelt förnimma, men som jäktet och allt det triviala runt omkring honom hindrade honom att uppfatta och uppskatta. Han spelade lite piano. Ibland satte han sig vid flygeln, slog an ett par tre ackord och intonerade sakta: Vad skall dagen månne bära i sitt sköte? men reste sig hastigt igen, liksom skrämd, och gick bort från flygeln.

Gästerna brukade vanligen samlas vid tiotiden. De spelade kort i Orlovs arbetsrum, och Polja och jag serverade dem te.

Här kunde jag äntligen uppleva den fulla njutningen i min betjänttillvaro. Att stå vid en dörr fyra till fem timmar, se till att inga glas står tomma, byta askkoppar, springa fram till bordet och ta upp nedfallna kritbitar och spelkort, och framför allt detta att stå och vänta, vara uppmärksam och inte understå sig att tala, hosta eller le, det, kan jag försäkra er, är värre än det tyngsta arbete på åkern. Förr kunde jag stå däcksvakt i ända 25

upp till fyra timmar under stormiga vinternätter. Jag anser att sådan vakttjänst är ojämförligt lindrigare.

De brukade sitta och spela till framåt tvåtiden, ibland ända till tre. Sedan sträckte de på sig och gick in i matsalen för att ­supera, eller, som Orlov brukade säga, ta en liten smörgås.

Under supén konverserade man. Det började vanligen med att Orlov med skälmska ögon förde in samtalet på någon gemensam bekant, en bok som han just hade läst, ett nytt befordringsärende eller projekt; den inställsamme K ­ ukusjkin föll in i refrängen, och så började en, för min dåvarande sinnes­ stämning, ytterst motbjudande musik. Orlovs och hans vänners ironi kände inga gränser och skonade inte någon eller något.

Talade man om religion, var det ironiskt, talade man om filosofi, om meningen med vårt liv, var det ironiskt, om någon började tala om det ryska folket, blev det ironiskt. Det finns en särskild typ av människor i Petersburg, som speciellt ägnar sig åt att göra sig lustiga över alla företeelser i livet; de kan inte ens gå förbi en uthungrad människa eller en självmördare utan att säga en plattityd. Men Orlov och hans vänner varken skämtade eller gjorde sig lustiga, de talade ironiskt. De sade, att Gud inte fanns och att individen helt och hållet utplånas med döden; odödliga fanns bara i Franska akademien. Något verkligt gott finns inte och kan inte finnas, eftersom dess förutsättning skulle vara mänsklig fullkomning, och detta sistnämnda är en logisk orimlighet. Ryssland är ett lika ledsamt och fattigt land som Persien. Intelligentian är hopplös; enligt Pekarskijs mening består den till överväldigande majoritet av obegåvade och odugliga människor. Folket har supit ner sig, försjunkit i lättja, vant sig vid att stjäla och börjar degenereras. Någon vetenskap finns inte hos oss, litteraturen är plump, handeln är grundad på bedrägeri: »bedraga eller låta sig bedragas«. Och så vidare och så vidare, och allt är befängt.

Under påverkan av vinet blev de mot slutet av supén lite muntrare och övergick till glada samtalsämnen. Man gjorde sig lustig över Gruzins familjeförhållanden, över Kukusjkins 26

erövringar eller över Pekarskij, i vars kassabok man påstod att det fanns en sida med överskriften: Till välgörande ändamål och en annan: För fysiologiska behov. Man sade att det inte fanns några trogna hustrur; den kvinna finns inte, av vilken man inte, med lämpligt handlag, kan uppnå ynnestbevis, utan att behöva lämna salongen, medan äkta maken sitter i sitt arbetsrum där intill. Tonårsflickorna är fördärvade och kan redan allting. Orlov hade i sin ägo ett brev från en fjortonårig kvinnlig gymnasist: på hemväg från gymnasiet »hade hon på Nevskij haft ihop det med en ›liten officerare‹«, som skulle ha tagit henne hem till sig och låtit henne gå först sent på aftonen, och hon hade skyndat sig att skriva om det till en väninna, för att dela sin förtjusning med henne. Man sade, att det inte finns och aldrig funnits några rena seder, och tydligen behövde man det inte heller; mänskligheten hade klarat sig väl dem förutan. Vådan av så kallad osedlighet var förvisso överdriven.

Perversitet, som avses i vår strafflagstiftning, hindrade inte Diogenes att vara filosof och lärare; Caesar och Cicero var libertiner och samtidigt stora män. Cato gifte sig på gamla dagar med en ung flicka, och man fortsatte ändå att betrakta honom som en sträng renlevnadsman och moralens väktare.

Vid tre–fyratiden skingrades gästerna eller gav sig i väg tillsammans till någon plats utanför staden eller till Ofitserskaja till en viss Varvara Osipovna, och jag drog mig tillbaka till mitt betjäntrum och hade svårt att somna på grund av huvudvärk och hosta.

27

IV E n söndagsmorgon ungefär tre veckor efter att jag tillträtt min tjänst hos Orlov ringde det på dörren. Det var vid elvatiden, och Orlov sov fortfarande. Jag gick och öppnade. Jag blev mycket överraskad, när jag fick se en beslöjad dam stå utanför dörren.

– Har Georgij Ivanytj stigit upp ännu? frågade hon.

På rösten kände jag igen Zinaida Fjodorovna, som jag brukade gå med brev till där borta på Znamenskaja. Jag minns inte om jag hann svara, jag blev så förvirrad av hennes anblick. Men det hade inte spelat någon roll, om jag hade svarat eller inte. På ett ögonblick hade hon slunkit förbi mig, fyllt tamburen med doften av sin parfym, en doft som jag fortfarande väl kan känna, och gått in i rummen, där ljudet av hennes steg försvann. Under gott och väl en halvtimme hördes inte ett ljud. Men så ringde det på dörren igen. Den här gången var det en pråligt utstyrd flicka, synbarligen huspiga i ett förmöget hus, och vår portvakt, som flåsande kånkade på två resväskor och en korgkoffert.

– Det är Zinaida Fjodorovnas, sade flickan.

Och efter att ha yttrat dessa ord försvann hon. Det var ganska mystiskt det hela, och Polja, som hyste stor vördnad för herrskapsupptåg, log ett illmarigt småleende; hon såg ut som om hon hade velat säga: »Ja, så där är vi!« och hon gick hela tiden på tå. Så hördes äntligen steg; Zinaida Fjodorovna kom hastigt ut i tamburen, och när hon fick se mig i dörren till mitt rum sade hon: – Stepan, vill ni hjälpa Georgij Ivanytj klä på sig.

När jag kom in till Orlov med hans kläder och stövlar satt han på sängen med benen hängande ned på björnskinnsfällen.

Hela hans gestalt uttryckte förvirring. Mig lade han över huvud taget inte märke till och var ointresserad av vad jag som betjänt 28

hade för uppfattning: det var tydligt att han var förvirrad och skämdes för sig själv, inför sitt »inre öga«. Han klädde sig, tvättade sig och pysslade länge och under tystnad med borstar och kammar, som om han ville ge sig tid att tänka över sin belägenhet och försöka komma på någonting. Man kunde till och med se på hans rygg att han var förvirrad och missnöjd med sig själv.

De drack kaffe tillsammans. Zinaida Fjodorovna serverade sig själv och Orlov, sedan satte hon armbågarna i bordsskivan och började skratta.

– Jag kan fortfarande inte riktigt tro att det är sant, sade hon.

När man varit länge på resa, och sedan kommer till hotellet vill man inte riktigt tro på, att man inte behöver resa längre. Vad det är skönt att få andas ut.

Med uttrycket hos en flickunge, som gärna vill vara lite ostyrig, suckade hon och skrattade på nytt.

– Förlåt mig, sade Orlov, och nickade mot tidningen. Det där att läsa till kaffet är en outrotlig vana hos mig. Jag kan göra båda sakerna på en gång: både läsa och lyssna.

– Läs, läs… Behåll ni era vanor och er frihet. Men varför ser ni så blek och avtärd ut? Brukar ni alltid vara så där på morgonen eller är det bara i dag? Är ni inte glad?

– O, ja. Men jag måste erkänna att jag känner mig lite omtumlad.

– Varför det? Ni har ju haft tid att förbereda er på min inva­ sion. Jag har ju hotat med den varje dag.

– Jo, jo, men jag väntade kanske inte att ni skulle sätta ert hot i verkställighet just i dag.

– Inte jag heller, men det är bäst så. Bäst så, min vän. En sjuk tand ska man dra ut på en gång – och så är det över.

– Ja, naturligtvis.

– Ack, min käre vän! sade hon och kisade med ögonen. Slutet gott, allting gott, men innan det blev gott, så mycket sorg och elände det har varit! Bry er inte om att jag skrattar; jag är glad, lycklig, men jag ville hellre gråta än skratta. I går utkämpade 29

jag en hel batalj, fortsatte hon på franska. Gud allena vet, hur svårt jag hade det. Men jag skrattar, för jag kan inte tro att det är sant. När jag sitter här och dricker kaffe med er tror jag inte att jag är vaken, det är som en dröm.

Och så, fortfarande på franska, berättade hon hur hon hade gått ifrån sin man, och hon grät och skrattade om vartannat, och hon såg med hänförd beundran på Orlov. Hon berättade, att hennes man länge hade misstänkt henne, men undvikit att begära förklaringar; de hade mycket ofta grälat, och vanligen hade han, när de gick på varandra som värst, plötsligt tystnat och gått in i sitt arbetsrum, för att inte i stridens hetta avslöja sina misstankar och för att inte hon skulle börja tala ut. Zinaida Fjodorovna å sin sida hade känt sig skuldmedveten, mindervärdig, oförmögen till ett djärvt, avgörande steg och på grund av detta kände hon för varje dag allt starkare hat mot sig själv och mannen och led alla helvetets kval. Men under grälet kvällen innan, när han med gråten i halsen utbrast: »Gode Gud, när skall det bli ett slut på allt det här?« och gick in i sitt arbetsrum, sprang hon efter honom, som katten efter råttan, och medan hon hindrade honom att stänga dörren efter sig skrek hon, att hon hatade honom av hela sitt hjärta. Då lät han henne komma in i rummet och hon talade om allting för honom och förklarade, att hon älskade en annan, och att denne andre var hennes verklige och riktige äkta man, och att hennes samvete bjöd henne att redan denna dag flytta över till honom, kosta vad det ville, om man så skulle skjuta med kanon på henne.

– Ni har en starkt romantisk läggning, avbröt Orlov henne, utan att ta blicken från tidningen.

Hon skrattade och fortsatte att berätta, utan att röra sitt kaffe. Hennes kinder var blossande röda, det besvärade henne lite, och hon gav mig och Polja då och då en skygg blick. Av hennes fortsatta berättelse erfor jag, att hennes man hade svarat henne med förebråelser, hotelser och till sist tårar, och det hade varit riktigare att säga, att det var han, och inte hon som hade utkämpat en batalj.

30

– Ja, min vän, så länge mina nerver var på helspänn gick allting utmärkt, berättade hon, men så fort natten kom förlorade jag modet. Ni tror ju inte på Gud, George, men jag tror lite och är rädd för vedergällning. Gud kräver av oss tålamod, storsinthet, självuppoffring, men jag har inte tålamod och vill ordna mitt liv på mitt sätt. Är det bra? Men enligt Gud är det ju inte bra, eller hur? Klockan två på natten kom min man in till mig och sade: »Ni understår er inte att gå. Jag kommer att skandalisera er och begära er utlämning med polisens hjälp.« Men en liten stund senare fick jag se honom där borta i dörren igen, som en skugga. »Skona mig. Er flykt kan skada mig i min tjänst.« Dessa ord berörde mig mycket illa, jag blev liksom alldeles rostig invärtes av dem. Jag tänkte, att här kommer vedergällningen, och jag började darra av fasa och gråta. Det kändes, som om taket höll på att störta över mig, och jag trodde att man skulle ta mig till polisen, att ni inte älskade mig längre – ja, Gud vet allt! Jag ska gå i kloster, tänkte jag, eller bli sjuksyster nånstans, avstå från lyckan, men så kom jag att tänka på, att ni älskar mig och att jag inte har rätt att förfoga över mig själv utan er vetskap och allting börjar snurra runt i huvudet på mig, och jag kände mig alldeles förtvivlad och visste inte vad jag skulle tänka och ta mig till. Men så gick solen upp och jag blev glad igen. Jag väntade tills det blev morgon och åkte i väg till er. O, vad jag har plågats, min älskade vän. Jag har inte sovit på två nätter!

Hon var trött och upprörd. Hon ville på samma gång både sova och prata oavbrutet, både skratta och gråta och fara till en restaurang och äta frukost, för att känna att hon var fri.

– Det är en trevlig våning du har, men jag är rädd att den är lite för liten för två, sade hon efter kaffet, när hon hastigt hade gått igenom rummen.

– Vilket rum tänker du ge mig? Det där tycker jag om, för att det ligger intill ditt arbetsrum.

Vid tvåtiden klädde hon om sig i rummet intill arbetsrummet, som hon från denna stund kallade sitt rum, och for bort 31