9789186183912

ISBN 978-91-86183-91-2

Författarporträtt © Ulrica Zwenger Omslagsfoto Getty Images

Inbunden 140 x 216 mm 31,5 mm rygg - vikmån 5mm - Flikar 90mm - 5mm Skärsmån

Lina Forss allra hemskaste syster

LINA FORSS är född 1967 och bor med sin man och tre barn på Värmdö i Stockholm.

Förutom författare är hon skribent, bloggare och initiativrik föreläsande dansfröken.

allra hemskaste syster är Lina Forss egen och moderna version av Shakespeares klassiska drama Kung Lear.

Kungen i den här berättelsen heter Kurt Leander och hans kungarike är storföretaget Firman, den stora klädjätten med butiker över hela världen. Madonna shoppar hos Firman, franska presidentfrun likaså.

Men kungen har blivit sjuk och kungariket måste delas mellan de fyra systrarna Cornelia, Gabriella, Regina och sladdungen Alex. Men hur? Leander bestämmer att den av hans döttrar som älskar honom mest och bäst ska få ta över tronen. Under tiden jävlas två av systrarna, Gabbie och Reggie, idogt med varandra och den självklara tronarvingen Cornelia. Men Cornelia, Leanders egentliga favorit, gillar inte att strida. Däremot gillar hon syrran Gabbies man Abbe lite för mycket, och Abbe gillar Cornelia ännu mer.

Men i krig och kärlek är allt tillåtet – bara det inte läcker ut i pressen. Sex och makt hör väl ihop, men om det som gror ur panik och ångest är kärlek? Vad händer då?

Under tiden Kurt Leander förtvinar av sjukdom åser han striderna och smider egna planer som ska eka bortom hans bortgång. Skrattar bäst som skrattar sist.

Om Agnes hjärta Edward: ”Lina Forss karaktärer retas med mig. De är onda och goda, svaga och starka, irriterande och inspirerande i en enda röra. Agnes är underbart frihetstörstande och skrämmande självisk, sjuk i huvudet och en unik själ. Lina Forss beskriver henne med en humor och slagfärdighet jag älskar.” amelia ”Det här språket, det är lika delar Björn Ranelid och Candace Bushnell.” hd ”Ni som inte redan har läst den här boken, LÄS! Den är så bra att orden inte räcker till.” bokcirklar.se ”Lina Forss har skrivit en enastående bok.

Agnes hjärta Edward är ett vackert och nästan uppfordrande porträtt av en kvinna. Agnes liknar inte någon annan, hon bryr sig inte om hur hon talar och agerar – hon bara är. Vilket är befriande.” biblioteket, falu kommun Om Hallonbäcken: ”Mot bokhandeln!” veckorevyn ”Jag tror faktiskt inte att jag kan hylla henne nog mycket.” damernas värld Om Vildängel: ”Hennes språk har samma självklara driv och flyt som de bästa bland de mer underhållningsinriktade brittiska författarna.” svenska dagbladet ”Rakt ned i mörkret med gott humör.” dagens nyheter ”Lina Forss Vildängel är som ett riktigt lyckat sommarprogram . . . ett stråk av djupaste sorg och våldsam berättarglädje.” aftonbladet Om Tro, hopp eller kärlek? :

Telegram Bokförlag

CMYK

”Lina Forss är språkligt begåvad och den stora behållningen (med boken) är att med hjälp av hennes välformulerade beskrivningar få insyn i en värld som annars sällan skildras i ungdomsböcker.

Enkelt beskrivet är böckerna en slags Gossip Girl översatt till svenska förhållanden.” btj

Allra hemskaste syster Lina Forss

Telegram Bokfรถrlag

Allra Hemskaste Syster © Lina Forss 2012 Enligt avtal med Grand Agency Tryck: Wallén Grafiska/Nørhaven 2012 ISBN 978-91-86183-91-2 www.telegramforlag.se

Prolog

I kungens granna slotts stora, stora, stora kök satt fyra systrar och spelade Monopol. Nyårsnatten hade just lagt sig till ro bland tall och gran och månen vandrade sin tysta ban när en av dem köpte Norrmalmstorg. ”Det är för jävligt”, skrek den äldsta av mellansystrarna och började räkna sina pengar. ”Äh, jag går och lägger mig”, sa en annan men satt ändå kvar och tände en cigarett. ”Jag fattar inte att ni kan ta det här på så blodigt allvar”, sa hon som var yngst och inte kunde spelreglerna ännu. När den äldsta sträckte sig efter ett rött vinteräpple passade trean och fyran på att smita ut genom den svängande köksdörren, lika snabbt och ljudlöst som vinden tar sig runt ett hörn. Medan de kikade in på de andra två genom det runda fönstret i samma dörr, skakade de fnittrande på sina huvuden åt syrrornas sammanbitna miner över det gamla spelet och smög sedan uppför trappan. Så fort systrarna i köket hörde dem försvinna sköt de undan spelet och började tala allvar.

På övervåningen sov deras mamma drömlöst med näsan i en bok, i biblioteket intill satt deras pappa och lyssnade på trist gammal musik som fick honom att gråta. Ingen av föräldrarna hade ens fyllt femtio men båda var uppfostrade i den gamla konservativa skolan. Och av gästerna på den stora festen hade de flesta spelat med enligt god etikett för ingen vågade annat. Men nu hade de för länge sedan åkt hem och precis allt var som det skulle. Eller?

5

Stockholm i januari

– Kan du inte stanna en stund till? bad han och sträckte ut handen mot henne där hon satt naken i hans fönster och borstade sitt långa röda hår. Jag börjar inte förrän två.

– Vi är nog färdiga för idag, sa hon. Du ser lite slak ut.

Skratt, fast inte ovänligt. Hon började klä på sig, snabbt och effektivt.

– Fy fan vad du är kall, sa han med ett skevt leende medan hon redan hade kommit till kjolen. Iskall. Men nyss var du inte så lite het. Kom bara hit ett tag till.

– Kanske därför vi passar så bra ihop du och jag, svarade hon och knäppte blusen. Ärligt talat så måste jag gå, jag ska äta lunch med min man.

– Aha, så det är därför, din man är i stan. Varför då, för att bli handmatad av din pappa, eller?

– Ge dig. Avundsjuka klär dig inte särskilt bra. Har du glömt våra villkor?

– Inte alls. Ger jag dig nåt så betalar du tillbaka, sa han och lyfte på täcket.

– Oj då. Hon log, drog upp kjolen, blottade strumpeband och ett par trosor så minimala att de knappast var till besvär. Hon drog det tunna smala tyget åt sidan och satte sig gränsle över honom.

– Maktspel, är det inte lite sjukt att gå igång på det? viskade hon och bet lätt i hans bröstvårta.

Allt hennes hår över honom, som en eldstorm.

– Ge mig, sa hon. Säg vad du har.

– Det sägs att din pappa är sjuk, sa han och följde hennes rörelser. Att han söker en ny kapten.

7

– Vem säger? frågade hon och förde hans händer till sina höfter.

Vem skvallrar, nån på kontoret?

– Ja, fast bättre upp, svarade han och väntade på att hon skulle ta i en aning mer. Blod är tjockare än vatten.

– Din pappa, sa hon och rörde sig snabbare med honom, mot honom.

– Och min bror, sa han och drog henne till sig.

Höll henne tätt, kunde inte låta bli att älska henne mot alla regler. Hennes regler.

– Din bror? frågade hon med stegrande röst. Vem är din bror?

Vem är min kusin?

– Edvin, svarade han och andades med henne.

– Edvin, svarade hon, Edvin, Edvin, Edvin.

När hon lämnade honom blev rummet kallt.

8

1

Nyårsdagen. Alla gjorde lite som de ville. Leander såg backhoppning på teve och Cornelia satt med av gammal vana. Leander refererade och Cornelia kommenterade och alla andra som kom in i det stora biblioteket med utsikt över sjön kände sig utanför.

– Varför gör de det ens? frågade Cornelia. Backhoppning är ju skitfarligt.

– Ja, skrattade Leander. Men skulle det stoppa dig från att prova om du fick chansen?

– Såklart inte! Vem tror du att jag är, nån fegis?

– Naturligtvis inte, svarade han. Jag ville bara se om du var med.

Cornelia och hennes pappa hade suttit i den där soffan år in och år ut nästan sedan hon föddes, ”för att Cornelia är den enda smart nog att begripa skönheten i sporten”. Leander, som var så allsmäktig att han aldrig kallades för annat än vid efternamn, undlät sällan att berätta vilket geni han ansåg Cornelia vara. Då någon av de andra tre syrrorna vågade sig på att protestera mot särbehandlingen log Leander endast glatt och kungjorde att det var för döttrarnas skull han vidhöll sanningen, för att sporra dem lite extra. Men det funkade sällan och missnöjet växte till Leanders stora bestörtning. Ibland höll han brandtal om sina egna bara händer som byggt ett modeimperium, okej då, hans egen pappas egna händer, och att han krävde det yttersta av sina döttrar för att bara det bästa var gott nog åt dem. ”Blablabla” brukade döttrarna härma Leander när han gick igång, alla utom Cornelia. Hon ville faktiskt ha ut en massa av livet. Riktigt vad visste hon inte ännu, bara att det blev sjuhelvetes trist när det var 9

tråkigt. Men med pappa Leander var det aldrig det.

Så, när missnöjesministeriet äntligen lämnade dem ifred bommade Leander och Cornelia igen dörrarna för att undvika den skit och svada som enligt Leander strömmade ut från vardagsrummet. Alla de stora salongerna låg i fil på nedervåningen och i rummet intill satt mamma Christina och såg nyårskonserten från Wien i repris.

– Som om inte en gång räcker, fnös Leander innan han lyckades blocka ut ljudet. Sån populistisk katastrofsmörja lyssnar bara tondöva människor på.

Syrrorna Gabbie och Reggie höll sin mamma sällskap ett tag, mest för att välja sida. När konserten var slut reste sig Christina och lagade mat resten av eftermiddagen, serverade också eftersom även personal måste få vara ledig någon gång. Ett internskämt i familjen var det som den framlidne mediekungen Janne Stenbeck lär ha yttrat: ”Jag försöker undvika att mina barn ska växa upp med överklassvärderingar. Vi har mycket begränsat med tjänstefolk hemma; det är bara några damer som kommer på morgonen och går på kvällen.”

Egentligen visste både Christina och Leander att inte många människor hade det så bra som de, men just den sanningen var ganska bekväm att förtränga. Dessutom var Christina av den uppfattningen att man inte förtjänade hjälp förrän man visste att göra något själv. Hästfolk var så: rådiga, rappa. Och under tiden väntade hennes hästar tålmodigt i stallet på att årets enda ridfria dag snart skulle vara till ända.

Efter middagen stirrade alla i familjen håglöst på varandra. Leander på sin honnörsplats hade glanslösa lockar som efter en lång mössdag och ett orört rödvinsglas framför sig.

– Är det nåt med pappa, eller? Han har inte druckit en droppe, viskade Cornelia till Alex på sin högra sida. Och frisyren, vad är grejen med den?

– Som om den har störtat, viskade Alex tillbaka. Antingen 10

det eller så har han börjat med plattång.

Båda började fnissa. Cornelia kände sig tokrusig av kärlek till sin yngre syster. Trots att hon redan hade fyllt fem när Alex föddes hade de alltid varit väldigt tajta. Som stuprörsjeans brukade de säga och skratta tills de blev kissnödiga.

Gabbie som aldrig riktigt förstått det där med lyckorus gav Cornelia onda ögat. Eller förresten, det var inte bara ett öga som blängde, alldeles för ofta såg båda de där kattgröna ögonen skitarga ut. Då sköt Alex ut sin stol, tog sin tallrik och försvann från bordet och matsalen utan ett ord. Ett gravt etikettsbrott som fick Gabbie att fnysa och Cornelia att hurra någonstans inombords.

– Jag åt för mycket, mamma, sa Reggie, vars uppfattning om att äta för mycket var att välja keso istället för keso light.

Christina kramade om Reggies hand, så där så att det måste ha gjort gott men ändå gjort ont med alla de där ringarna på mammas fingrar. Christina hade alltid behandlat Reggies anorexibulimi med pedagogisk handfasthet. Övriga i familjen var bara skittrötta på den.

Alla gamla släktingar blängde ner från väggarna. Alla andras gamla släktingar vill säga, de flesta porträtten var inhandlade på auktion. Bukowskis, Auktionsverket, ställen där fint folk kvalitetsstämplades. Familjen var fin som fan för det var alla människor, men relativt nyrik.

– Pappa, har du hört om Cornelias fester som hon ordnar på sin skola? frågade Reggie. Vi måste nästan dra dit på nästa, om vi kan få tag i biljetter såklart. Hej syrran, vem anade att du skulle bli festfixare slash PR-geni?

– Fåna er inte om biljetter, ni är med mig, svarade Cornelia.

Jag blir jätteglad om ni kommer.

– Men gör du det för att tjäna pengar eller för att ha kul? frågade Gabbie och såg faktiskt uppriktigt intresserad ut.

Fast Cornelia visste bättre, Gabbies vänliga intresse kunde vändas till motsatsen på kortast möjliga tidsrymd, men just nu sket Cornelia i det. Dels för att hon inte orkade spela spel, men 11

också lite för att det var kul att provocera Gabbie. Gabbie hade aldrig varit lika driftig som Cornelia, och ogillade frukterna Cornelia skördade av sitt idoga gnet.

– Både och, svarade Cornelia och lutade sig fram mot sina systrar på andra sidan bordet samtidigt som Leander vände sig om för att fråga sin hustru något. Dessutom behövde jag en rejäl utmaning, fortsatte Cornelia och log.

Men Leander var med. Cornelias röst fick honom som vanligt att spetsa öronen.

– Cornelia har alltid haft ett gott affärssinne, sa Leander.

Medan ni två tjatade om nya …

– Vi vet, pappa, avbröt Gabbie och suckade dramatiskt, hon är ett geni till skillnad från oss. I det här sällskapet är det svårt att ens komma ihåg att jag är en gift kvinna på tjugofem år, som du går an pappa.

– Eller som du går an, fnissade Reggie och räckte ut tungan åt sin storasyster. Snart ska ni väl berätta om när hon sålde sin ponny och tjänade ihop till en ännu finare häst, fortsatte Reggie.

Vi kan den historien.

– Inte jag, sa Alex som precis kommit tillbaka in i matsalen.

Alex hade färggranna hårextensions och surfar-t-shirt.

– Du ser ut som en miljöterrorist, sa Cornelia, det är coolt.

Jag menar miljöaktivist. Har ni varit och släppt ut minkar?

Alex log mot Cornelia. Cornelia gillade allt Alex gjorde, sa och hade på sig. Det var ingen idé att ens försöka provocera Cornelia, tänkte Alex och log tillbaka.

– Tack Corny, sa Alex och började jonglera ett par apelsiner från ett fruktfat på serveringsbordet. Berätta om hästaffärerna.

– Snart gullet, svarade Cornelia, jag ska bara ta en grej med pappa först, okej?

Alex nickade, började skala. Cornelia vände sig mot Leander.

De andra satt tysta, iddes inte ta sig in i samtalet.

– Den dagen ni på Firman prickar in Alex look är ni hemma, sa hon och började vifta med armarna och ställa upp glas och 12

servettringar som markörer på bordet. Ärligt pappa, hur många med Alex style jobbar på inköp?

– Exakt noll och ingen, svarade Leander och slog ut med händerna.

– Just min poäng, sa Cornelia så hennes blågrå ögon smalnade. Ni måste ha folk som äger sina egna stilar, inte bara såna som kan köpa in dem. Firman måste komma på ett sätt att blanda looker, som om vi har flera butiker i en. Nästa gång du är i London ska jag ta med dig till Lucy in disguise.

– Åh, Lily Allens affär, tjöt Gabbie som älskade second hand och oftast såg ut som någon ur Husmodern från 1955. Man kan hyra grejer ur hennes egen garderob där, eller köpa.

– Dit vill jag också, sa Reggie som också tyckte att skor inte var värda namnet om de inte gjorde ont att gå i. ”If it doesn’t hurt, it doesn’t work.”

Utanför fönstret la sig vinternatten till ro, ljudisolerande och fint. Inte ens om någon blev knivhuggen och gallskrek skulle det höras till närmaste granne, så stora var ägorna. Leander lutade sig framåt och satte armarna på bordet. Nu när maten var uppäten och besticken nerlagda och servetten kastad åt sidan gick det an att göra så.

– Du kanske skulle komma upp på mitt kontor nån dag och berätta mera, sa Leander och log mot Cornelia som om varken Gabbie eller Reggie sagt ett endaste ord.

– Du kanske skulle kunna komma till mig i London och se hur jag har det, log Cornelia tillbaka utan att blinka eller släppa sin pappa med blicken.

– Åh, bara sluta båda två, sa Gabbie och himlade med ögonen. Ni vet att vi vet att ingen av er nånsin kommer att ge upp nåt, ni är värre än Putin och Sarkozy. Trots att båda talar perfekt engelska envisas ni bestämt med tolkar som måste översätta från era modersmål.

– Ja, hellre dör ni nog. Mamma, berätta för Alex om hästaffärerna nu då så att vi en gång för alla får höra om hur briljant 13

Corny var, sa Reggie. Hon själv har ju en tendens att underdriva.

– Men hon var verkligen briljant, sa mamma som bara hade lyssnat med ett halvt öra.

Christina sköt ut sin stol, satte sig en bit från bordet med benen brett isär som på hästryggen. Hon såg ut genom fönstret, bort över hästhagarna fastän de vita staketen bara kunde anas i mörkret och all snön. Fingrade på sitt halssmycke. Det gick att öppna men ingen hade sett bilden inuti. Bergis en häst, trodde alla döttrarna. Så var det som om hon kom på sig, och förde ihop benen, korsade det ena över det andra på det där viset som fick dem att se ut som en långbent gasells. Christina rätade på ryggen nästan ofattbart mycket, vred på sina ringar och började berätta.

– Cornelia ville aldrig riktigt ha den där ponnyn som hon fått i födelsedagspresent, sa hon. Den var för vek, och Cornelia ville hoppa. Men hon red fram den så att den blev så duktig på dressyr som en D-ponny med Fjording i sig kan bli, och sedan sålde hon den för bra mycket mer än den hade kostat. För pengarna köpte hon den häst hon verkligen ville ha.

– När var det här? frågade Alex som var inne på en tredje apelsin. Du rider väl inte nu Corny Girl?

– Alex, ska du inte äta lite mer riktig mat? frågade mamma och började resa sig. Jag kan värma på.

– Sedan, efter träningen. Kör du mig? svarade Alex och gick mot dörren. Säg bara när det här var, hur gammal var Corny?

Christina såg på Leander, undvek sina andra döttrars blickar.

Hon höll till så mycket hon kunde i stallet för att slippa värdera varenda fråga på det sätt som resten av familjen ständigt gjorde.

Så gick Christina efter Alex.

– Cornelia var elva, svarade Leander och ställde sig upp, och ja, hon har slutat rida.

Leander sköt inte tillbaka stolen på sin plats. Sådant gjorde bara de ängsliga, aldrig kungar och bönder enligt Leanders ”Code of conduct”. Sedan gick Leander runt bordet och kysste 14

i tur och ordning sina döttrars kinder, minus Alex som hunnit dra.

– Tack för maten allihop, sa Leander, bugade lätt och gick tomhänt ut ur rummet.

– Jag går och lägger mig snart, sa Cornelia när de franska dörrarna stängts rejält efter honom. Jag ska plugga lite och så flyger jag imorgon.

– Jag med. Jag har tenta direkt efter lovet, sa Reggie som längtade efter sin kille Calle. Jag kommer att sakna er jättemycket.

De tre systrarna tog varandras händer, förde dem till sina kinder.

– Och vad ska jag göra då, utan er? frågade Gabbie och suckade.

– Var är Abbe förresten? frågade Cornelia.

– Abbe jobbar, svarade Gabbie och sken upp som solen i maj.

Just ja, han kommer inte hem förrän på onsdag.

Så gick Gabbie därifrån. Bestämda steg mot sin telefon som låg ute i serveringsgången i samma ögonblick som den började vibrera. Cornelia och Reggie hann precis se glimten i Gabbies ögon när hon rusade iväg mitt i en massa mumlande och knappande.

– Vad var det där? frågade Reggie och såg på Cornelia.

– Vadå, vet inte du det redan? frågade Cornelia i retur.

– Ibland är det nog bäst så, sa Reggie och började blåsa ut ljusen i den silverblanka takkronan. Tänk vad läskigt att veta allt i förväg.

– Eller skönt, sa Cornelia.

15

2

Grönstedt klev ut från huvudkontoret vid Kungsträdgården och gick rakt fram till den midnattsblå Bentleyn som stod väntande utanför den stora ekporten. Motorn var igång, Grönstedt hade exakt tjugoen minuter på sig till Bromma flygplats. Ibland önskade Grönstedt att han hade sluppit sitta med ledningsgruppen som hade ett helt våningsplan med utsikt över Slottet, och istället hade haft sitt skrivbord uppe på Söder. I ett helt ombyggt jättekvarter på Götgatan jobbade tvåtusen anställda och verkade ha det mindre incestuöst. Men Leander ville ha sina viktigaste medarbetare nästan i knäet, det var en säkerhetsfråga påstod han. Säkerheten på Firman var rigorös, Leanders säkerhetstänk gränsade till det nojiga men å andra sidan hade de klarat sig bra mot hackers och industritjuvar. Eftersom Firmans hela idé var att tjuva design från andra och göra det till sitt, så kunde de alla tricks i boken mer än väl.

Grönstedt log, Leander hade fått hela företaget att bara kommunicera via Skype, enda säkra sättet för dokumentöverföring, men Leander själv kunde inte ens svara på sms.

– Kör, sa Grönstedt och nickade till chauffören med de mörka pilotglasögonen.

– Det är lugnt, svarade chauffören, planet är fyra och en halv minuter försenat. Du hinner möta bossen i tid.

Alla som jobbade för Kurt Leander visste att man fick sparken om man kom för sent. Grönstedt fick den milda vintersolen i ögonen när de kom ut på Norr Mälarstrand. Alla som någonsin varit på stan med Leander visste att han älskade sig själv, och vägrade ha mörka rutor i sina bilar för då skulle folk kanske 16

missa honom. Men eftermiddagstrafiken var lugn och solen efterlängtad och Grönstedt tänkte precis vila i några minuter när en av hans telefoner ringde. Han kände inte igen numret. Bara det inte är en journalistjävel, tänkte han.

– Leanders telefon, Grönstedt speaking, sa han avvaktande och såg ut över den tjocka isen på Riddarfjärden.

Någon i andra änden tog ett lika djupt andetag innan han började tala: – Mitt namn är Kenneth Kvist, jag behöver tala med Kurt Leander. Jag har tystnadsplikt och får inte lämna ut provsvar till nån annan.

– Ah, läkaren, svarade Grönstedt och drabbades samtidigt av en enorm frihetslängtan.

Vara ledig, gå ut på isen, testa om den höll. Egentligen sket han i vad läkaren ville säga, han var så förbannat trött på allt, men Grönstedt återvände till samtalet: – Min son är nybakad AT-läkare på Karolinska sjukhuset, sa han. Eric Grönstedt, vi borde ordna ett möte mellan er.

Läkare Kvist stod vid fönstret i sitt stora chefsrum högst upp på Radiumhemmet och såg ut över parken där det nya Karolinska Institutet växte fram. Kvist älskade framtiden men visste att en hel hög av hans griniga kollegor skulle behöva dö ut innan det nya helt kunde ta plats på ett av norra Europas absolut bästa medicinska lärosäten. Galghumor var en naturlig del av yrket och Kvist skrattade till. Lyssnade till mannen i andra änden av samtalet: – Min son Eric gick ut som kursetta på läkarlinjen och vill jobba med cancer, fortsatte Grönstedt berätta, hur fan nån nu kan vilja det!

Kvist låtsades inte om det oförskämda, den där Grönstedt hade ju helt rätt. Och vad hans son anbelangade visste båda två att det var så det gick till i deras värld. Rättframt nätverkande, man gav och man tog. Men inte nu.

– Naturligtvis, svarade Kvist. Går det att få tala med Leander?

17

– Jag är Leanders personlige assistent, jag har också tystnadsplikt. Lita på mig, om du tänker säga vad jag tror kommer du att få se mycket av mig i framtiden.

Bilen var uppe på Tranebergsbron och för ett barnsligt litet ögonblick fick Grönstedt för sig att han kunde flyga. Så trillade han ner på marken igen, pang, rakt i asfalten, det gick inte att småsnacka bort sanningen längre. Den där Kvist skulle inte insistera om läget inte var prekärt. Kurt Leander måste vara sjuk.

– Kan ni be Leander ringa mig? sa Kvist och lät allvarlig.

Grönstedt fick ta sats. Kurt Leander hade honom som filter, den som fick ta emot all skit och sålla bort det värsta innan han la fram det för chefen. Visst, det gick bra så länge det gällde en smash and grab i någon av företagets tusentals butiker, eller ramaskri om någon snattande kändis men det här? Tystnadsplikt var för jävligt, alla människor behövde lätta sitt hjärta ibland.

– Leander är chef och ägare till ett av Sveriges största bolag, han har tusentals anställda och jag råkar vara den som får ta hand om hans kropp. Han sitter i styrelsemöte, på ett flygplan.

Säg nu, är det bra eller dåligt?

– Tror ni att Leander kan återkomma senare under dagen?

Jag kan lämna mitt mobilnummer.

– Kalla honom Kungen, det gör alla. Det ser inget vidare ut för honom va?

18

3

Kurt Leander såg på molnen som började färgas rosa av den nedåtgående solen. Utanför flygplanskroppen var det kallt och lugnt, inne i planet var det hett och nästan hätskt. Runt om Leander talade folk strategispråk, det var enkelt att koppla bort.

Leander var expert på att få det att se ut som om han lyssnade medan han funderade på annat. Barnen till exempel, för Leander hade svårt att tänka på döttrarna som vuxna. Kunde inte, ville inte? Papparollen var rätt otacksam när ungarna inte ens tror att man bryr sig. Men såklart en kung oroar sig, hur skulle det annars se ut? Ska de strula bort tid eller inse vad de är bra på?

Satsa på det eller bli kära i någon idiot som kommer att bedra dem, någon som har ordet OPÅLITLIG stämplat i pannan, som kommer sopa mattan med hovet eller rent av dra ner det i skiten.

För hur ska en stackars kung kunna hålla isär trådarna? Ska han tänka på barnens bästa eller kanske fotfolkets eller kanske bara som vanligt sig själv allra mest? Var det inte någon som sa att enklast är bäst? Och om han nu verkligen var sjuk …

Leander skakade på huvudet när han tänkte på sin familj som ett hov.

– Jo, Leander, om vi skulle ta och implementera den här affärsmodellen, sa Abbe, och pekade på en powerpointbild. Vi skulle kunna expandera simultant på sjuttioåtta marknader …

Abbe, affärsområdesutvecklare. Leander hade med sig honom för att han skulle presentera en mall för styrelsen som Leander redan hade godkänt, så egentligen var det bara formalia.

Skulle Abbe kunna ta över företaget efter Leander? En ung snygg trettioplussare, adlig kille med Harvardutbildning som dessut19

om var gift med hans äldsta dotter Gabbie. Hela familjen gillade honom redan, men var Abbe för bra för att vara sann?

– Abbe, jag tror att vi skiter i precis allt det där, sa Leander och såg rakt på Abbe, du får komma med nåt nytt istället. Kan vi casha in på det ska jag tänka ut en ny snygg titel åt dig.

Leander log inte, annat än med ögonen. Generad tystnad runt bordet, plötsligt hördes flygplanets jetmotorer inne i kabinen. Bara Abbes blick som mötte Leanders med ett vänligt leende i ena mungipan.

– Visst, sa Abbe och såg på var och en av herrarna i styrelsen, inga problem. När vill ni ha det?

– Vad har vi idag, fredag, sa en gammal stöt och styrelseproffs som förstod att Leander lekte med sitt byte. Ska vi säga måndag?

– Självklart, svarade Abbe och såg på klockan. Om ni ursäktar mig.

Så satte han sig i ett säte längst bak i planet, klickade upp ett dokument och började jobba, medan de andra avslutade sitt möte.

Leander satt kvar vid sammanträdesbordet, men lät sina tankar vandra. Den som bestämmer, och jobbar nästan dygnet runt, får ta sig den rättigheten. Leander såg bort mot sin svärson, på Abbe med den raka ryggen, de räta axlarna. Utmärkt arbetsmoral, tänkte Leander och förträngde en känsla av avund för Abbes ungdom. Men undrar hur det är med resten, hur ska jag komma åt att testa det? funderade Leander vidare och korsade sina armar över bröstet. Och Gabbie, är Abbe egentligen för bra för henne? Tänk, Cornelia och Abbe på tronen efter mig … Mitt i den meningen somnade Leander med huvudet mot bröstet.

Männen runt bordet kom på sig själva med att le, nästan lite ömt, mot honom. Ingen av dem hade någonsin funderat på varför det inte satt en enda kvinna i Leanders styrelse. Leanders egen tid var nu, men efter det? Alla de där döttrarna ville de helst inte tänka på.

20

4

Tillbaka i London. Smaken av staden var nästan som sweet and sour, tänkte Cornelia fnissande medan hon låste upp sin port.

Första tiden i London hade hon bott i de fina kvarteren bakom Kensington High Street hos en kompis till mamma Christina.

Huset var fullt av fnittriga ungar och en brun hund som hette Clara som Cornelia brukade rasta i Holland Park. Cornelia hade trivts jättebra, nästan kunnat stanna om inte hennes egen våning blivit inflyttningsklar efter en månad och det inte varit för bristen på tystnad. Hur jävla knäppt det än lät nu när ensamheten gick bärsärkagång mellan hennes ekande väggar hade hon längtat efter tystnad där i det högljudda huset med alla barnen.

Området runt Chelsea Barracks där hon nu bodde var hippt och snyggt, pyntat med konstgallerier och coola restauranger, och tårtaffärer som var som minivärldar i marsipan. Ändå hade Cornelia bett taxichauffören stanna till på en bakgata uppe vid Marble Arch innan hon åkte hem. Där fanns världens bästa indiska hämtmat, och kinesisk likaså. Aldrig att Cornelia åt en enda bit flygplansmat om hon inte var tvungen. Så väl hemma hade Cornelia sprungit uppför trappan, släppt sin jacka innanför ytterdörren, sparkat av sig de ankelhöga bootsen och slängt väskan bakom soffan. Tvättat händerna och hoppat upp på den iskalla köksbänken och börjat sleva i sig maten direkt från kartongen. Tänkt på sin framtid.

Cornelia tog en förberedande tillskärarkurs på en designskola i Covent Garden. Hon hade åkt dit raka spåret efter trean, försenad ett år efter utbytesåret bland alla snygga killar på stranden i Miami. Efter det hade svenskt gymnasium varit för jävla 21

deppigt, men Cornelia hade kämpat sig igenom. Betygen var inga problem, Cornelia tillät sig aldrig sämre än bäst, det var tristessen som var det värsta. Så när Cornelia lanserade idén om London för familjen hade åtminstone hennes pappa jublat.

Leander, som hade trott att hans dotter äntligen hade lugnat ner sig och valt utbildningen för hans skull köpte henne en våning på studs. Högst upp i ett tornhus på Franklins Row mitt emot Royal Hospital bodde hon, med utsikt över de gamla krigsveterangubbarna i sina svarta byxor med röda revärer. Leander trodde på allvar att Cornelia ville lära sig klädbranschen från grunden och blev rörd till tårar när hon berättade om sitt skolval. Och Cornelia sa inte emot, bara tack. Hon ville hemifrån. Att flytta hem igen efter sitt år utomlands hade varit tidernas bottennapp.

Cornelia fattade hur sanslöst bra hon hade det. Att bo högst upp i ett runt torn, kunna titta ut över gräsmattor och tennisplaner, och borta på andra sidan floden, när dimman tillät, den gamla kraftstationen med sina fyra vita skorstenar som nu var hem åt Tate Modern. Hela byggnaden såg ut som en upp och nervänd hund med benen i luften som gillade att bli kliad på magen.

Hon virade upp håret i en turban och började göra sig i ordning, såg på sig själv i toalettbordsspegeln. Cornelia älskade alla filmstjärnelamporna runtom. Så suckade hon lätt för att syresätta hjärnan och fokuserade på att göra en mindmap. Skolan var suverän, men att sy kläder var inte Cornelias grej. Hon gjorde det hon skulle, gjorde allt som hon skulle, medan tankarna löpte amok. Redan andra veckan hade hon börjat snegla på skolans anslagstavla, insett att de saknade fester. Inte sunkiga pubkvällar med avslaget öl och taskigt hångel, nej, riktiga fester. Så hon hade ordnat en fest med tema, alla skulle vara någon i Lady Gagas Telephonevideo. På uppföljaren, tre veckor senare, fick man bara klä ut sig till sin favoritblingblingartist. Veckan efter hade Cornelias favoritlärare kommit till henne med ett erbjudande som var svårt att motstå. Hon fick låna ett kontor skrämmande 22

likt en städskrubb om de också blev bjudna på festerna, och så gick det till när lärarna på den fina designskolan började gå ut iklädda köttstycken och hummerglasögon. Cornelia hade redan börjat fundera på nästa efter nästa, festerna stockade sig på kö i hennes huvud. Vem var galnast i modevärlden just nu, hm?

Cornelia öppnade ögonen och fortsatte med ögonskuggan.

Då ringde det. Fröken Johnssons namn lyste i displayen. Pappas sekreterare. Fan, jag står ju och sminkar mig, svor Cornelia för sig själv, Bigge kommer att bli galen om jag är sen. Helt otroligt att pappa aldrig kan ringa själv.

– Ja, vad är det nu? stönade Cornelia. Jobbar du alltid? Det är faktiskt lördag!

– Er far vill att ni kommer hem på middag imorgon kväll, sa fröken Johnsson och lät lika glad som alltid. Bara familjen, inga av era killar.

– Men för helvete, jag är ju i London, dessutom var jag precis där, ju! Minns han över huvud taget att jag bor här? Vad är det om?

– Ska jag boka en flygbiljett åt dig? frågade fröken Johnsson och njöt av samtalet med Cornelia.

Vind och charm och rak dialog och mod. Glamour.

– Kan du, åh jag älskar dig, skrattade Cornelia. Puss, lova att det inte är för mycket.

– Det är sånt jag är till för.

– Men det är ju inget liv. Är det inte ett jävla jobb att hålla ordning på chefens döttrar? Du borde ha dubbelt betalt.

Fröken Johnsson skrattade.

– Det har jag redan.

Cornelia hörde hur fröken Johnsson knappade på sitt tangentbord. Klicketiklick, lät det.

– Terminal 4, klockan 14.30. British Airways.

– Tusen tack, sa Cornelia och skulle precis lägga på.

– Cornelia, sa fröken Johnsson. Jag skulle vilja säga en sak till dig.

23

– Vill eller måste eller är utsänd för att ingen annan vågar? skrattade Cornelia men kände kalla kårar längs med ryggraden.

Känslan av att aldrig vara helt trygg med dem som hon älskade mest skrämde henne. Var det så i alla familjer, att alla vaktade på sin position?

– Antar att jag väljer måste, bara för att jag vill.

– Okej, säg det, jag måste gå snart, sa Cornelia och tog fram rougeborsten. Bigge …

– Jo just det, din pojkvän Bigge, avbröt Johnsson, din pappa har hört saker om honom och han är orolig att …

– Orolig att vad, skrek Cornelia, vem fan har snackat skit? Är det Gabbie, det kan bara vara Gabbie, åh jag visste att jag inte skulle ha öppnat min käft för henne. Vad har hon sagt?

– Jag vet inte exakt men när dina systrar var här i onsdags, tillsammans med sin advokat, talade de om …, började Johnsson men blev avbruten av Cornelia.

– Vadå sin advokat, har inte vi samma advokat kanske, samma som vi har haft i tvåhundra år? Och hur fan vet du allt det här om pappa? fnös hon.

Men fröken Johnsson låtsades inte om Cornelias frustration.

– Man lär känna varandra när man jobbar tillsammans så länge som vi har gjort, svarade fröken Johnsson och behöll som alltid sitt lugn. Människor visar sig när de minst tror det och du Cornelia …

Cornelia försökte samla sig, faktiskt var inget fröken Johnssons fel. Dessutom var det nog bra för Cornelia att ha Johnsson på sin sida. Men vad snackade de om när de var uppe på kontoret, Reggie och Gabbie, ville de ha mer pengar? Tankarna bråkade med varandra inuti Cornelia.

– Ja, svarade Cornelia efter en stund. Vad? – Var försiktig, var allt fröken Johnsson sa.

– Men varför då, det är det jag inte fattar, de är ju min familj?

– Jag vet vännen, men ni är ingen vanlig familj. Tyvärr utkämpas de största striderna där det finns nåt att slåss om. Redan 24

de gamla grekerna, fortsatte fröken Johnsson utan att höra Cornelias suckar. Makt och skönhet och pengar har alltid fått folk att göra vad som helst.

– Men varför i min familj? stönade Cornelia.

– För att ni har allt det där. Se det som en gåva. Det kommer att gå bra för dig, bara du är beredd, svarade fröken Johnsson och la på.

Cornelia återvände till sin spegelbild. Blågrå ögon, mörka ögonfransar, långt svart hår. Någon hade sagt att hon såg ut som Jennifer Connelly och det var hon nöjd med. Cornelia tänkte på Reggie och Gabbie. Så satans olika de var varandra, inifrån och ut. Två år skiljde dem åt, snart var de tjugofem, tjugotre, och tjugoett år fyllda. Gabbie med sitt röda hår och bestämda sätt ville ha allt, Reggie med sina mörka lockar som aldrig visste vad hon ville. Det gällde allt i livet, men mest rollen som kronprinsessa.

Vem av dem skulle pappa Leander välja att ta över företaget efter honom den dagen det var dags? Frågan hade alltid studsat runt som en studsboll mellan dem, en låtsaslek som ändå alltid blev till blodigt allvar. Bortskämda var de alla tre.

Cornelia hann bara precis börja med eyelinern innan det ringde igen. Det var Reggies ringsignal. Hon orkade inte svara.

Regina var storasyster, lillasyster, mellandotter. En förbannad trygghetsknarkare. Allt med henne var mysigt, Cornelia fick sockerkoma av Reginas rosa grejer. Regina såg ut som en oskuld, fast det var falsk marknadsföring, tyckte Cornelia och Gabbie höll med. Jo visst, åtminstone när hon talade med Cornelia.

Gabbie var slug. Så snackade hon mycket skit också, det brukade Cornelia säga till Gabbie, gissa om det gjorde henne galen! Gabbie hade varit världens slampa men nu låtsades hon vara präktig, äldst och som klippt och skuren ur någon gammal femtiotalstidning. Cornelia blev rejält mörkrädd av tanken på att baka bröd och klä sig i äckliga second hand-klänningar, men 25

det gjorde hennes syrra hela tiden. Dessutom var Gabbie gift med Abbe som var en riktig hotshot på pappa Leanders firma.

Cornelia begrep sig inte på äktenskap, det var det stora okänt okända. Leander högaktade Abbe och Abbe gillade att Gabbie var hemma på gården och gjorde ingenting. Drev omkring och väntade på att bli med barn medan rosorna knoppade sig i trädgården. Cornelia hade frågat Gabbie om det inte fick motsatt effekt – att Abbe istället började förakta henne för bristande driv?

Gabbie hade fnyst och sagt att Cornelia kanske skulle bli mindre fördömande när hon själv blev kär. Om hon själv blev kär. Ingen låtsades om Bigge.

Gabbie var snäll innerst inne, tänkte Cornelia och valde maskara, mellan volym eller långa fransar. Väldigt långt innerst inne, men där var å andra sidan allt snällt. Regina däremot var snäll på ytan. Innanför var det kaos. Vilket var ärligast?

Det ringde igen. Stön, människor var så jobbiga, tänkte Cornelia och svarade.

– Har du fått pappas meddelande? frågade Regina.

Cornelia höll telefonen med ena handen, maskaraborsten i andra. Regina lät ledsen på rösten. Stött. Inte alla fick se den sidan av Regina.

– Hans förbannade sekreterare vet mer om hans liv än mamma. Har du nånsin hört mamma bli riktigt arg på pappa? frågade Reggie med den där sårade egorösten.

Cornelia grimaserade i spegeln. Hon hade tjuvlyssnat bakom dörrar hela sitt liv. Fått veta för mycket.

– Fröken Johnsson är schyst. Du skulle aldrig få dina pengar i tid varje månad om det inte var för henne, sa Cornelia och höjde ögonbrynen.

– Varför måste du alltid försvara pappa? Dessutom drar jag in pengar på bloggen.

Reggies blogg, den hade börjat som alla andra bloggar, för att Reggie behövde bli sedd. Men bekräftelse var som luft och skapade inget annat än stormar. Ändå följdes den av 80 000 unika 26

läsare om dagen som ville veta vad Reggie hade på sig. Helt galet, tyckte Cornelia, men Reggie hade lyckats.

– Jag vet, och du vet att pappa älskar dig, tröstade Cornelia.

Du är den enda av oss som gör allt rätt. Alltså, du både pluggar och jobbar.

Det sista la Cornelia till för att Reggie kunde bli så himla deppig. Djupa svarta hål som ingen fick hjälpa Regina upp ur för att hon förnekade dem. När man talade med en deppig Regina fick man liksom tala runt problemen. Allt blev ut och in.

– De ringde från nån reklamplacerare och vill göra en kalender med mig, sa Reggie.

– Go for it, svarade Cornelia, innan nån annan tar din plats.

– Vad dum du är! Är du inte stolt över mig? tjurade Reggie.

– Såklart jag är Reggiegumman, skitstolt. Men du vet hur fort det går, det kommer nya människor hela tiden, sa Cornelia och svepte lite osynligt slöjpuder över ansiktet med en stor mjuk borste.

– Jo, visst. Har du talat med Gabbie? Hon ringde mig just, var sur för att vi inte fick ta med oss killarna, inte ens min Calle, ungefär som om han skulle vara vem som helst. Gabbie sa att pappa låtsas som om han inte vet att hon är gift.

– Mm, svarade Cornelia som hade kommit till läppennan.

Hon slarvade aldrig med den. Alltid, alltid måla i hela munnen och jämt Försvarets hudsalva.

– Gabbie är så uptight, tjatar om att pappa borde vara nöjd med att Albert är adlig.

– Han låtsades i alla fall om det när han bjöd 250 personer på bröllop i Marbella i tre dagar, skrattade Cornelia, då såg han superglad ut. Mannen av börd och kvinnan med skitmycket stålar.

Och Abbe jobbar ju redan på Firman, vad mer vill Gabbie ha?

– Tror du att pappa inte tycker att Abbe är tillräckligt smart? frågade Reggie gnälligt.

– Jag tror att pappa tycker att Gabbie borde ha knullat ännu lite mer innan hon gifte sig. Kolla på mig.

27

– Cornelia, du ska alltid … började Regina.

Cornelia avbröt henne.

– Jag skojar. Jag måste gå, Bigge väntar, han har ordnat en surprise för mig. Vi ses imorgon.

– Det var nog Bigge pappa menade med ”inga killar”. Är du kär i honom?

– Som om jag bryr mig om vad pappa menar, snäste Cornelia.

Fan att jag alltid ska behöva bevisa nåt för honom!

– Förlåt, det var jävligt taskigt sagt. Men du vet ju att pappa tycker att Bigge är en gold digger.

– Pappa får tycka vad fan han vill om Bigge, det viktiga är väl vad jag tycker.

– Så du är kär i honom? frågade Reggie allvarligt.

Inget svar. Cornelia la på.

De hade glömt tala om Alex, de glömde det hela tiden, Alex var inte som alla andra. Alex var mamma och pappa när de var som bäst, Alex var femton år och solsken. Alex, som i Alexandra, inte Alex, som i Alexander, som hon skulle ha varit.

Barnmorskorna, läkarna, alla hade varit säkra på att hon skulle födas som kille, men efteråt ursäktade de sig med att man bara är helt säker om man under ultraljudet ser en kille kissa inuti mammans mage.

Alex var det där barnet som bara blev, sista försöket, förmodligen sista gången mamma och pappa ens låg med varandra, tänkte Cornelia och fnissade. Men de gav inte upp och Alex var ju ändå en pojkflicka, till och med Gabbie och Cornelia och Regina insåg att hon aldrig var något problem. Det var rätt skönt för hela familjen. En som alltid var glad, som ingen var avundsjuk på, som till och med gillade idrott i skolan, som inte rökte hasch, som inte käftade mot pappa, som mamma var normal med.

Nä, det var inte bara skönt, det var en total jävla befrielse, tänkte Cornelia. Alex gjorde en helt psykstörd familj bra. Egentligen borde Alex ta över hela Firman den dagen pappa blev för 28

gammal och inte orkade längre, det skulle vara som att tillfÜra friskt blod till en sjuk patient. Men Alex ville bara üka snowboard.

29

5

Januari var inte riktigt lika hård i London fast det hade snöat i år. Stan ställde in bussar, tåg, tunnelbana. Ingen visste vad man skulle göra med snön, men Cornelia hade åkt sopsäck nerför backarna uppe på Hampstead Heath. Sådant var engelsmän suveräna på, vardagsglädje, varför göra livet tungt när det inte var det? Men nu inget slask på gatorna, man kunde gå ut i schysta skor.

Cornelias klackar mot gatstenen, raska steg för hon hade bråttom till Bigge. Han var snygg, lite farlig, fast det ville Cornelia inte låtsas om. Med Bigge var det alltid champagne och limousine, nu väntade den på henne utanför porten. Pappas Londonchaufför bakom ratten. Pappa som betalade räkningen?

– Sch, tystade Bigge hennes fråga. Vad spelar det för roll?

Det gör det, tänkte Cornelia. Det spelar roll om du gör det för att det är enkelt och gratis eller om du anstränger dig för mig.

Men Bigge måste ha läst Cornelias tankar, han var alltid listig när det gällde. Snabb, han andades in i Cornelias öra och stängde av hennes hjärna. Som om hon bara gått runt och väntat på just honom. Bigge bodde i Maida Vale, eller det gjorde han inte alls.

Han bodde i Kilburn men det var på gränsen till Maida Vale och Maida Vale lät bättre. Det tog rätt lång tid för honom att åka hem med nattbussen, men det var charmigt på bussen. Man fick se riktiga Londonbor, som om Bigge brydde sig om alla människor lika mycket. Bigge var världsvan men ändå inte. Alla kan inte vara som pappa, sa Cornelia strängt till sig själv och väntade med att stiga ur bilen tills en dörrvakt öppnade den för henne.

De åt middag på en grekisk restaurang. Om man betalade fick 30

man kasta tallrikar på golvet. Först hade Cornelia kastat, blivit nästan helt galen, velat ha en till hög. Bigge hade sett på henne, hon gillade när han gjorde det. Hon hade en ny klänning, det hade hon nästan jämt. Han hade smal kostym och uppknäppt i halsen. Snygg skjorta, lila. Hög krage. Han kände kyparna, skämtade och skrattade. Tjugotre år, lika gammal som Reggie.

Så hade Bigge kastat tallrikar med Cornelia. De skrattade alltid ihop. Det gjorde de.

– Jag måste åka hem imorgon, sa Cornelia mitt i en skrattsalva. Bara jag, pappa har tydligen nåt viktigt han vill berätta för oss.

– För oss eller er? frågade Bigge syrligt och tryckte sig mot henne.

Cornelia låtsades inte om hans tonfall, hon kunde ju ha hört fel. Så bytte någon låt, fortfarande grekisk musik men nu spelades något snabbt i euroschlagergenren.

– Du måste alltid synas va? sa Bigge när Cornelia hoppade upp och började dansa på bardisken.

Det hade kunnat vara en komplimang men det var det inte.

Luften gick ur Cornelia.

– Kom, vi åker hem till mig, viskade hon i Bigges öra för att han inte skulle märka att hon hade blivit ledsen.

Men ledsamheten satt i och när de kom hem ville Cornelia bara kura upp sig i soffan.

– Kan vi inte se på teve? frågade hon när Bigge stoppade in sin hand innanför hennes trosor och tryckte in sina fingrar så det gjorde ont. Det där programmet där kändisar dansar och åker ut.

– Du låter som din syrra, vad heter hon som bor i Skåne? Hon borde skaffa större bröst.

Regina.

Regina hade fina bröst och hon hade sin Calle och älskade Lund och universitetet. Reggie pluggade matematik.

– Visst, baby, sura inte, du blir ful då. Vad jag menar är att hon inte är du. Nobody is. Du vet varför jag vill vara med just dig.

31

Cornelia vågade inte säga det. Nej, det vet jag inte.

– Kom hit. Sitt på mig.

– Är det meningen att man ska kunna allt det vi gör när man är bara är tjugo? Jag menar, borde det inte finnas nånting kvar att experimentera med sedan?

– Hey, vill du inte finns det andra.

Bigge ställde sig upp och började gå mot dörren. Knäppte igen skjortan.

– Gå inte, bad Cornelia och gick efter honom.

– Jag håller mig här medan du reser bort, svarade han utan att be om lov, det är lättare när man ska ut.

– Varför kan du inte bara vara hemma, det blir bara en natt, frågade Cornelia och kände hur hennes röst blev kladdig. Inga fester, okej?

– Såklart inte baby. Jag kommer bara ligga naken i din säng och tänka på dig.

Cornelia kunde inte låta bli att fnittra, han var den enda hon någonsin hade känt så här för. Kåtare än hon skulle våga erkänna ens för honom och ändå var hon inte ett dugg pryd. Var det samma som kärlek?

– Du ljuger, sa hon.

Bigge slet av sig kläderna och slängde sig på soffan. Cornelia drog efter andan och kastade sig över honom.

Morgon, sol utanför fönstret. Cornelia tassade upp på bara fötter för att inte väcka Bigge, och för att få vara ensam. Hon älskade sitt torn. Inga väggar, inga dörrar, toaletten bakom en rå tegelstensvägg. Alla Cornelias skor hängde på den murade väggen.

Vita soffor, köksbänkar som blänkte, igår hade hon och Bigge haft sex på en av dem. ”Älskling, vi testar något nytt” hade han sagt när de var färdiga i soffan. Det hade känts som om hon bara gjorde det för att han ville.

Cornelia såg ut på den nakna kastanjen som spökade utanför hennes fönster. Fröken Johnssons telefonsamtal, vad var 32

det egentligen hon hade antytt? Varför hade Reggie och Gabbie skaffat en egen advokat?

Cornelia plockade upp telefonen och slog ett nummer. Strunt samma att det var snortidigt, man fick inte jobba hos Leander om man inte lämnade ut sina privata mobilnummer och ALLTID svarade i telefon. Cornelia hade såklart charmat till sig listan och använde den efter nödens behag.

– Hej, hur är läget? sa hon och stängde in sig i klädkammaren så att Bigge inte skulle kunna störas eller höra. Visst har du ditt skrivbord precis bredvid fröken Johnsson?

– Ehh, hej, god morgon, svarade Edvin, oj jag sov visst. Vad är klockan?

– Skitsamma, svarade Cornelia som inte hade någon aning, snälla snälla Edvin svara bara på frågan.

– Jo, visst, sa Edvin och drack en klunk vatten. Varför vill du veta?

– För att jag kan svära på att det i en av fröken Johnssons skrivbordslådor ligger visitkort i en prydlig liten hög, och att ett av dem kommer från en advokatsnubbe som var där i veckan.

Jag är lite ute efter hans namn.

– Hahahaha, skrattade Edvin, du är lite ute efter varför dina syrror har skaffat ett eget ombud. Men no worries, han heter Björn Nordin och är familjerättsexpert med specialistkompetens inom familjeföretagande.

Cornelia blev stel i hela kroppen – Gabbie och Reggie ville åt Firman! Det var i sig inget nytt men varför nu? Sedan började hon skratta. Firman var ett privat bolag utan några utomstående aktieägare och den dagen det var dags att dela skulle alla få lika.

– Tack Edvin, här får du en smällkyss, sa Cornelia och slickade på telefonen.

– Tack själv, mumlade Edvin förläget men då hade Cornelia redan lagt på.

33