9789146221036 by Smakprov Media AB

Christine Falkenland

sfinx Roman

Wahlstrรถm & Widstrand

Av Christine Falkenland: LYRIK Illusio 1991 Huvudskalleplatsen 1992 Ve 1994 Blodbok 1995 Om honom 2004 PROSA Släggan och städet 1996 Skärvor av en sönderslagen spegel 1997 Min skugga 1998 Själens begär 2000 Öde 2003 Trasdockan 2006 Vinterträdgården 2008

Kära Claire, Så skulle jag kunna skriva. Jag ber, läs detta brev till slutet innan du kastar det i soporna. Jag ber dig, läs hela mitt brev från början och till slut. Vet du vad jag är? Jag är den första hustrun. Men vem jag är, kan du knappast ana. Vad har Felix berättat om mig? Det är skillnad på att ljuga och att förtiga sanningen. Kanhända har du inte velat veta mer än nödvändigt. Har ni bägge ältat era gamla relationer med klåfingrig, retrospektiv svartsjuka? Det brukade han och jag sysselsätta oss med, fastän vi var så unga att det ännu inte fanns särskilt mycket att gräma sig över. Jag var en förelöpare, skulle man kunna säga. Claire, jag tänker mycket på dig. Föreställer mig hur du ser ut när du vecklar upp dessa ark ur det gräddvita kuvertet och stryker en slinga av ditt tizian röda hår ur pannan, som i ett poem, och fäster en slinga bakom det snäckformade, mjuka vänsterörat. Din blåaste blick draperad i honung och spindelväv. 5

Kommer Felix förmå dig att sluta läsa? Eller kommer ni att läsa tillsammans, när pojken inte är hemma och kan undra? Jag är lite rädd för att bli avfärdad och förkastad. Vad har väl jag gjort som förtjänar uppmärksamhet från dig? Här borde jag slänga ut en krok. Kanske locka med att jag sitter inne med livsavgörande hemligheter som jag skall dela med mig av till dig. Så förslagen är jag inte. Det som jag vill berätta, Claire, är av ett annat slag och värde. Du förstår nog vartåt jag syftar: katharsis. Jag söker katharsis för mig själv men också för dig. Er. Har du slutat läsa än, eller har jag fått dig på kroken? Har du satt dig bekvämt tillrätta i Felix mattslitna gamla chesterfieldfåtölj där i hörnet framme vid vardagsrumsfönstret? Jag förstår att fåtöljen är en klenod från en svunnen tid. En påminnelse för Felix om sämre tider och värdet av att ta vara på sina ting och segrar. Bli inte rädd eller upprörd över att jag vet något om hur ni har det hemma hos er. Man kan kika in en mulen dag, sedan ni givit er iväg åt olika håll. Det är inte heller svårt att ta en sväng förbi er villa just 6

i skymningen då lamporna tänds. Jag har tränings overall på mig, är ute och springer. Jag är ingen att fästa uppmärksamhet vid. Kanske hör det till välståndets baksida att behöva konfronteras med den kladdiga blandningen av beundran och avund, kärlek och hat. Jag är egentligen inte annorlunda än någon annan.

Claire, Förlåt. Jag skall inte oroa dig i onödan. Så intrigant är jag dock inte, att jag flyttade hit för er skull, tro inte det. Vem tror du att du är, egentligen? Jag ville flytta från Hisingen för att Ma skulle få gå i rätt skola. Jag var tvungen att komma bort från den punkt av hemlöshet och vanära som jag levde i som bortglömd och övergiven mamma vid Wieselgrensplatsen, där bussar och spårvagnar drog förbi. Jag lyckades byta min lägenhet mot en tvåa här i Pilegården, i närheten av lyckan i Hovås.

Claire, Jag har undersökt mitt ansikte i spegeln på jakt efter synliga förändringar. Men hela tiden vet jag att jag är förändrad. Fantasin har blivit en del av mig själv. Jag måste se till att få avkoppling, omväxling. Uppfattar du mitt intresse för er som stötande? Det finns ingen spänning kvar. Det handlar inte om det. Det kunde det visserligen ha gjort, det är tydligen inte ovanligt att det finns en laddning kvar, även efter många års separation. Men det är inte vad min besatthet handlar om. Jag kan benämna min känsla på det viset. Det gör att det känns som om jag har kontroll. Jag tänker inte låta mig överrumplas. Det erotiska är överskattat. Det finns andra drifter som pockar. Jag har tänkt på dig hela dagen, men egentligen vet jag ju inte vem det är jag tänker på. Du är en abstraktion, en konstruktion. Ja, fantasin har blivit en del av mig själv. Jag skriver 9

detta för att göra det iakttagbart. Jag har god lust att skratta åt mig själv. Min hjärna är så full av romantiska föreställningar att jag ständigt måste påminna mig om att ingenting av detta har anknytning till någon person i verkligheten. Det här är ingen början. Det är en upprepning, jag repar upp den väv som jag snärjts in i.

Claire, Någonting hände som har fått mig ur balans. Det är så det måste ha börjat, mina tankar på dig och på honom. Varför kan ni då inte lämna mig ifred? Måste ni ta så stor plats, ett sådant livsrum, att det gör tillvaron trängre och fattigare för oss andra? Måste ni med djupa andetag förbruka även mitt syre? Ni trängde er på mig från alla håll, det fanns slutligen ingen plats att fly till. Det var då jag förstod att jag måste skriva till dig, Claire. Min förhoppning, nej, min förtröstan är att du kommer att förstå mig mer än vad du inte förstår mig. Jag är inte en parasit som vill nära mig på dig. Jag vill dig heller inget ont, det måste du inse. Jag vill bara komma närmare. Det allra bästa vore förstås att vara både neutral och likgiltig.

Jag hade inte tänkt på Felix på väldigt länge när jag fick höra av en bekant att vi tydligen bodde i närheten av varandra. Jag fick veta att Felix hade gift sig rikt. Någonting hände: jag fick reda på att Felix hade blivit förmögen. Jag vet inte vad jag då föreställde mig, kanske att han lyckats snärja en ful familjeflicka med sin mjuka och smickrande stil. Men sedan fick jag se dig. Jag såg dig. Jag kunde inte förstå det. Hade han kunnat bedåra en sådan skönhet som du? Med den isande heta, blåaste blicken riktad i fjär�ran, gick du förbi mig. Jag är bara en krälande mask, det anade jag ju. Visste du att jag arbetade i kassan på en matvaruaffär efter gymnasiet och kom hem med händerna svarta av smutsiga mynt, till en lägenhet där soporna stank under diskbänken och Felix låg i sängen och väntade på mig? Visste du att Felix upplevde det som sin rättighet att det var på det viset, och att jag måste ha instämt, annars hade jag väl gått min väg? Förstår du då att de skapelser som ville bana sin väg genom mitt medvetande slank tillbaka ner i hålorna och aldrig kom tillbaka? 12

Nu är det allt annorlunda, eller hur? Inte skulle du gå med på att behandlas så? Nej, du vet ditt värde, min sköna, och rätteligen så. Det finns ingen som kan säga något annat än att du står högt i kurs. Till sist handlar det väl mer om vem och vad jag var än om Felix personligen. Det är dåraktigt och hisnande att tänka på vem jag kunde ha varit om jag då i ungdomen hade blivit tillsammans med någon annan, en man som var mogen och generös. Vem hade Felix blivit utan mig? Har han någonsin frågat sig det, Claire? Eller kan han bara inte tillerkänna mig ett värde som förlossare? Om jag inte hade brutit loss kyssarna från hans stenhårda läppar, om jag inte tvingat ner hans blick i mina ögon, om jag inte slitit orden från hans mun. Himlen, där är den. Skinnflådd, drypande. Aldrig hade han funnit vägen till en kvinna som du, utan att gå igenom mig.

Claire, Visste du, Claire, att jag sydde min brudklänning själv? Inte förstod jag då att det betydde otur och olycka. Farmor hjälpte mig att fålla och stack sig i fingret, men var snabb att få bort blodet. Det blev ingen fläck på acetatsidenet av hennes tunna blod. Jag äger inga bilder från bröllopet. De är sönderrivna. Men jag minns den hemsydda klänningen. Eftersom jag var ung var det mest rörande att se den taffligt hopkomna brudklänningen i blankt, billigt tyg. Slöjan och den lånade kronan var för all del vackra. Inte grät väl Felix på ert bröllop? Inte satt han väl på knä, med huvudet i ditt sköte och grät, strax innan vigseln, som han gjorde hos mig? Han grät av rädsla för att bli vuxen, tror jag, eller rädsla för att inte räcka till, vad vet jag. Jag strök honom över håret och försökte trösta, fastän jag i den stunden nog föraktade honom, fast jag vet inte det heller. Dessa förebud som jag inte brydde mig om. 14

Jag minns inte vår första kyss, men jag minns den allra, allra sista. Av alla givna och tagna kyssar, så återstår endast denna enda, sista. På väg ut i trapphuset, tankarna redan långt härifrån, en skugga av ånger över det vinterbleka ansiktet. En annalkande förkylning, en smak av förgänglighet i saliven, eller lök och rotfrukter från lunchen. En sista blick på de oborstade skorna, och så iväg.

Claire, Varför tänker du inte lika ofta på mig som jag tänker på dig? Har du många vänner? Skulle du öppna om jag kom och ringde på din dörr? Jag saknar Felix så mycket. Nej, så kan man inte säga. Jag saknar mig som ung kvinna. Den jag var när jag var hans och han var min och allt tycktes möjligt. Vi var unga, man måste förlåta oss våra misstag. Allt blev oss givet, allt slösade vi bort. Det var ingen som tog möjligheterna ifrån oss. Vi sögs djupt in i varandra, det fanns ingen gräns längre. Har ni det också så, att ni inte riktigt vet vem som är vem? Då är ni ett kött nu. Sonen är bekräftelsen på er enhet. Vår son, Felix och min, är blott en vålnad. Han är förmultnat hopp. Du frågar visst inte: Vilken son?

Claire, Hjälp mig att hålla mig till sanningen. Nu skall vi inte blanda bort korten, det är mig det till sist handlar om, och ingen annan. Det är runt mig ni rör er som schackpjäser, även när jag inte längre är närvarande. Då får ni röra er runt mitt tomrum. Tomrummet jag lämnar efter mig kanske är större än jag själv. Det är min förhoppning i min inbilskhet. Som den andra hustrun överglänste du mig från början. När han mötte dig drogs det sista stygnet loss. Sedan dess har jag inte betytt mer än ett urkrupet ormskinn. Dessa våra val som visar sig vara fatala. Det är inte hans skuld att jag inte siktade högre eller lägre än just honom. Claire, kan jag tala öppenhjärtigt med dig, efter allt som skett? Jag vill inte vara din fiende, men mina händer knyter sig så hårt bakom min rygg. Jag vill slita de svullna läpparna ifrån dig, eller sluka dem. 17

Avundens röst ger ingen tröst. Min vaggvisa har inga ord, ett gnyende. Jag smeker skuggan av din smala rygg och vill bara stå där utan att märkas, men jag är för stor och klumpig, en koloss på lerfötter, en golem utan hemligt ord i munnen. Jag kan inte nå dig, för han står emellan oss och din son, Adam, är inte min. Jag fick aldrig någon son som jag kunde binda mina förhoppningar till. Det blev bara spyor och slamsor av allt som Felix sådde i mig, däruppe i lägenheten med det immiga innerfönstret och den grova heltäckningsmattans brännmärken längs min rygg och höft. När han lyfte sig över sig själv för en stund, jag var täckt av glitter och mitt hår var blekt. Jag ville all annanstans men inte dit jag var tvungen att gå. Jag vet inte vem som först släppte taget om den andra. Jag tyckte till en början att det var skönt att Felix lät mig fri. Låt någon annan mata odjuret med sin kropp och själ. Jag ryckte i kedjorna. Men att vara fjättrad av minnen. Den gnagande tanken på att alla dessa misslyckanden och brustna förhållanden samsas kring en enda och att det är jag som är misslyckandet och den brustna. Det bräckliga kärlet som för en stund fylldes av en värdefull gåva men inte förmådde hålla fast den flyktiga vätskan. Vad jag fabulerar, allt för att slippa tala klarspråk: 18

han torkade av sig på mig och gick till dig med den syrliga lukten väl dold under sina kläder. Märkte du aldrig, Claire, hur smutsig han var när ni blev tillsammans? Hur kunde du två honom ren från mig, det trodde jag var omöjligt.