Av Mark Levengood Gamla tanter lägger inte ägg, 2001 (tillsammans med Unni Lindell) Gud som haver barnen kär har du någon ull, 2003 (tillsammans med Unni Lindell) Sucka mitt hjärta men brist dock ej, 2006 Hjärtat får inga rynkor, 2008 Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig, 2010
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0403-5 © Mark Levengood 2012 Utgiven av Piratförlaget Illustrationer Ilon Wikland Omslagsillustration Ilon Wikland Formgivning Mattias Boström Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2012
4
B
akom vårt radhus fanns en liten lekpark. Den var minst sagt oinspirerad, en grusplan med en sandlåda där grannens katt orenade, två gungor på en rostig ram och så var det slut. Inte ens de lokala fyllgubbarna nyttjade parken, för satt de i gungan ramlade de av, och lade de sig i sandlådan kom grannens katt och sprinklade sin saft över dem. Men barn i Finland kunde inte vara lika kräsna som fyllgubbarna. Min bror och jag tog varje tillfälle i akt och gungade som gällde det livet. Fick vi upp farten rejält kunde vi se över området, Gäddvikens vita radhuslängor med sina trötta hemmafruar, de små trädgårdarna med var sin hammock och de parkerade Saabarna. Här i Gäddviken hade bilarna bara två dörrar. Bakom höghusen i väster låg det flotta Westend, där höll sig doktorsfamiljerna med fyradörrarsbilar och fyllgubbarna sträckte ut
7
sig på bäddar av rhododendron, men i ingenjörernas Gäddviken fick vi hålla igen en aning. Om vi gungade så högt att kedjorna började slacka kunde vi se över radhustaken. Där borta började Esbo skog. Silhuetten av trädtopparna sträckte sig som ett gammalt sågblad mot horisonten, och jag vet inte varför, men jag drabbades alltid av sådan längtan. Det var som om skogen bar på ett löfte om att det fanns något mer, något vildare och vackrare än detta slitna radhusområde. Jag var glad över att min storebror ville gunga med mig. I vintras fick han ett luftgevär i julklapp, mot ett heligt löfte om att inte skjuta på små fåglar eller några andra söta djur. I stället sköt han på mig, han gjorde små skott av hoprullat papper som han sköt mig i ryggen med. ”Stå still”, sade han irriterat om jag hoppade till, ”det är svårt nog att träffa med det här krumma siktet.” Fram tills nu hade det alltid varit min bror och jag mot resten av världen. Men allt hade förändrats, han hade börjat folkskolan och hade skärmmössa, medan jag fick gå barhuvad till lekskolan. Så dessa stunder tillsammans var en nåd. Men nu hände faktiskt något – två män kom gående på vägen mellan husen, med sikte på vår lekpark. De här herrarna var inte fyllgubbar, de gick alldeles stadigt och bar på utrustning i stora lådor. Väl framme vid oss riggade de upp ett stativ, tog fram en stor kamera och började sedan utan ett ord filma mig och min bror. De främmande herrarna tyckte att just vi var värda att filma – så fantastiskt stort! Åh, vad vi ville visa att vi var duktiga på att 8
gunga, vi svingade högt och glatt, och trots att den rostiga ramen gnisslade oroväckande skrattade vi stort. Männen visade dock ingen uppskattning alls, de filmade bara surmulet klart, packade ihop sina saker och försvann. Med sig tog de spänningen och äventyret och lämnade oss kvar på en lekplats som kändes ännu grusigare än tidigare. Samma höst satt vi uppradade framför tv:n hela familjen. Det fanns två kanaler att välja mellan, på den ena visades en film om hur en blind kvinna förde sina fingrar över sin pappas gravsten, så såg underhållning ut i Finland. Men på den andra kanalen var det mer spännande: Det var en dokumentär som hette ”De två Gäddvikarna”. Det visade sig att uppe i Lappland någonstans fanns en fattig liten ort som också hette Gäddviken och som var ännu gråare och tristare än vårt. Denna lilla håla beboddes tydligen av fula små ungar som håglöst tittade in i kameran. Och så plötsligt – jag och min bror som gungar som besatta medan speakerrösten hamrade på med 70-talets hela trosvisshet: ”Men i det andra Gäddviken gungar borgarnas barn som om ingen nöd på jorden fanns.” Min mor blev så häpen att hon tappade sin cigarett i famnen. ”Saliga Guds Moder… det var det jävligaste!” hojtade hon när talförmågan återkom. ”Vad har ni gjort, ungar?” Det gick inte två minuter innan det ringde på dörren, det var vår granne och han var arg. Han tyckte att min bror och jag gett området dåligt rykte genom vårt skamlösa gungande. Nu var just denna granne fel människa att uttala sig, för bara två veckor 9
10
tidigare hade han dragit sitt strå till stacken för områdets rykte genom att spruta ner sin grannfru med en trädgårdsslang efter ett utdraget bråk om några buskar. Min mor påminde honom, med återhållen ilska, om denna historia och tillade i mustiga ordalag att grannen borde tryckas upp i livmodern och avlas om från första början. Grannen lommade något stukad och ilsket perklande därifrån, men mamma kom och satte sig i soffan mitt emot mig och min bror. Länge tittade hon på oss, såg så bekymrad ut att det gjorde ont i hjärtat, och sedan sade hon: ”Men … ska det vara nödvändigt att gunga på det där sättet?” Efter maten ville min bror inte leka. Han drog sig in på vårt rum och satt med ryggen mot mig, skakade bara på huvudet när jag frågade om vi skulle gå ut. Han skämdes. ”Men vi gjorde ju inget dumt”, sade jag. ”Det var bara en gunga!” Eftersom han inte svarade gick jag ensam ut i höstkvällen. Bakom huset stod den lilla lekparken kvar, gungan gnisslade rostigt i den lätta brisen. En brottsling återvänder alltid till brottsplatsen. Här var jag återigen, bredvid denna gunga som nu var känd i hela Gäddviken, och troligen också i det andra Gäddviken, där någonstans i norr. Jag satte mig försiktigt på träsitsen. Den var kall och lite fuktig, men det glömde jag så fort jag fått upp lite fart. Känslan av den friska höstluften i ansiktet, taket som kom 11
närmare för varje sving. Nu såg jag över taket. Där, över Esbo skog, gnistrade natthimlen med en särdeles lyster. Vad det var vackert, vad det var viktigt. ”Ska det vara nödvändigt att gunga på det där sättet?” Jag kan inte hjälpa det, mamma. För mig är det nog det.
12
F
röken sitter vid tramporgeln och hojtar sig genom ”Den blomstertid nu kommer”. Vi barn står utklädda på den lövade scenen och försöker sjunga med i frökens raska takt. Jag är Herr Kantarell, den gula hatten skaver i nacken. Men, vad värre är – ute snöar det. Det är skolavslutning och snön virvlar i luften. Till och med våra föräldrar i publiken, luttrade såväl av sin krigstida barndom som av vårt sagospel ”Våra Vänner i Trädgården”, ser uppriktigt häpna ut. Den enda som inte låter sig bekomma är fröken, hon hamrar på och den astmatiska tramporgeln nästan kvider under hennes frenesi. När sista versen är utsjungen förväntas vi springa ut, och sedan ser hon inte röken av oss på tre månader – det räcker mer än väl för att sommaren ska vara skön för henne, det må så regna kodynga från himmelen.
17
Våren har varit kall, förvisso, men det finns väl gränser. Ska vi till råga på allt tacka Gud genom att sjunga psalmer när Han gör sitt bästa för att förstöra allt? För så känns det – allt är förstört. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Gräsmattan utanför fönstret är alldeles vit, kantarellhatten skaver hela tiden och applåden efter min solosång var milt sagt tveksam. Nu kan vi lika gärna ställa in hela sommaren. ”Och fröjda på en gång …” Frökens dallriga sångröst klingar ut. Det är nu vi förväntas rusa ut,
18
under barnaskratt, glam och tjo. Men vi står tveksamt kvar. Vi må vara barn i Finland, men även vi fryser ihjäl i snöstormar, framför allt när vi är utklädda till blåklocka och tulpan, kantarell och jordgubbe. Fröken tittar uppfordrande på oss, och lilla Mikaela som jag är aningen kär i ser gråtfärdig ut, där hon står klädd som Mors lilla Olles blåbärskorg. Jag vill trösta henne, jag vill trösta mig själv men jag vet inte hur. Senare i livet ska jag lära mig – det är bara att springa ut. Det finns aldrig några vägar tillbaka, och
19
lägger man till en gnutta attack till sin förväntan så överlever man snö i juni. En stund på en kall gräsmatta är ändå inget mot att bli kvar med en bottenfrusen fröken. Publiken reser sig, Ollis mamma går fram med en bukett blommor till fröken. De andra ställer sig i kö med sina små gåvor i form av kaffepaket eller chokladaskar. Min mamma viftar otåligt på mig. Hon vet, liksom de andra vuxna, att vi måste ut och att livet fortsätter, hur annorlunda det än blir mot vad vi tänkt oss. En dag ska också vi veta det. Livet har sin väg, vi följer. Tillvaron bjuder på citroner, vi kan förvisso göra lemonad men med åren lär vi oss i bästa fall att svänga till en snitsig Gin & Tonic. En fågel gör ingen sommar, och det gör heller inte en snöstorm. Men tar jag av mig skorna och stiger ut på den vita gräsmattan så har snön ingen chans mot min varma fotsula.
20