9789174995787

Peter May Lewismannen

Peter May

L EWIS MAN N EN

Översättning av Charlotte Hjukström

Modernista stockholm

6

Prolog På denna stormpiskade ö, tre timmar från Skottlands nordvästra kust, får den lilla jord som finns ge människorna både föda och värme. Den tar också hand om deras döda. Och någon enstaka gång, som i dag, lämnar den tillbaka en av dem.

Torvupptagningen är en social händelse. Familjer, grannar, barn, alla har samlats ute på torvmossen där det blåser en mild sydvästlig vind som torkar gräset och håller knotten borta. Annag är bara fem år. Det är hennes första torvupptagning, och hon kom­ mer att minnas den i hela sitt liv.

I morse var hon hos sin mormor i torpköket och såg äggen kokas på den gamla järnspisen som eldades med fjolårets torv. Nu går kvinnorna ut på mossen med stora korgar. Annag är barfota och det bruna mossvattnet tränger upp mellan tårna när hon springer i förväg över den stickiga ljungen, uppfylld av förväntan inför den stora dagen.

Himlen fyller hennes ögon. En himmel som är söndertrasad av vinden. En himmel där solstrålarna bara då och då läcker in och lyser upp det vissna gräset där ängsullens vita tofsar nickar hit och dit i de virvlande vindpustarna. Under de närmaste dagarna kom­ mer vårens och försommarens vilda blommor att måla den bruna vintermarken i gult och lila, men än så länge sover de dödens sömn.

Längre bort avtecknar sig silhuetterna av sex män i overall och keps mot solglittret på ytan av ett hav som slår in mot klippor av svart, obeveklig gnejs. Det är nästan bländande, och Annag lyfter handen för att skugga ögonen och se på när männen böjer sig fram och deras tarasgeir glider genom den mjuka, svarta torven för att skära den i blöta, fyrkantiga block. Landskapet är ärrat av torvbrytningen som har pågått i generationer. Fårorna är trettio eller fyrtiofem centimeter djupa, och de nyskurna torvorna ligger 7

bredvid för att torka först på den ena sidan och sedan på den andra.

Om några dagar är det dags för cruinneachadh, då torvblocken samlas ihop i ett antal rùdhain, små trekantiga staplar där vinden kan blåsa igenom så att de kan torka färdigt.

Så småningom ska de lastas på en kärra och köras hem till torpet, där de torra, sköra torvblocken staplas på varandra likt tegelstenar i ett fiskbensmönster tills de bildar en torvstack som ska värma både familjen och den mat som kommer att fylla deras magar hela vintern.

Så har människorna på Isle of Lewis, den nordligaste ön i den skotska ögruppen Yttre Hebriderna, lyckats överleva i århund­ raden. Och i dessa dagar av ekonomisk osäkerhet och stigande bränslepriser har hundratals innehavare av kaminer och öppna spisar återupptagit förfädernas vanor. Kostnaden för att värma upp sitt hem här på ön är bara eget arbete och tron på Gud. Men för Annag är det bara ett äventyr här ute på den vindpis­ kade heden, där den milda luften blåser in i hennes mun när hon skrattar och ropar på sin pappa och morfar samtidigt som hon hör sin mammas och mormors högljudda samtal någonstans bakom sig. Hon uppfattar inte alls den spänning som har lagt sig över den lilla klungan där framme. Med sin begränsade erfarenhet kan hon inte tolka kroppsspråket hos männen längs dikesrenen som har rasat ner vid deras fötter.

Alltför sent ser hennes far att hon närmar sig och skriker åt henne att hålla sig borta. Det är för sent för att hon ska hinna sakta ner eller reagera på paniken i hans röst. Männen reser sig plötsligt och vänder sig mot henne, och hon ser att hennes brors ansikte har fått samma färg som när man lägger ut bomullslakan i solen för att bleka dem.

Och hon följer hans blick ner mot den rasade dikeskanten och armen som ligger utsträckt så att den pekar rakt mot henne. Den läderartade huden är som brunt pergament och fingrarna är krök­ ta som om de höll i en osynlig boll. Det ena benet ligger vridet över det andra och ansiktet är vänt ner mot diket som om det spanade 8

efter ett borttappat liv med de svarta hål som sitter där ögonen borde vara.

Under ett kort ögonblick irrar hennes tankar omkring utan att kunna förstå, innan insikten sköljer över henne och vinden sliter skriket ur hennes mun.

9

Ett G u n n såg dem på långt håll, utryckningsfordonen som stod parkerade vid vägkanten. Svartlila moln, tjuriga och blåslagna, rullade in från havet i ett obrutet, lågt hängande täcke. Torkar­ bladen smetade ut regnets första spottloskor över vindrutan. Det ljusgrå havet var prickigt av de vita topparna på vågor som var tre eller fyra meter höga, och det ensamma, blinkande blåljuset från polisbilen bredvid ambulansen krympte ihop till ingenting i det enorma landskapet.

Bortom bilarna kurade de grovrappade husen i Siader ihop sig mot det obetvingliga vädret, trötta och desillusionerade men vana vid dess ständiga attacker. Inte ett enda träd avtecknade sig mot horisonten. Här fanns bara murkna stängselstolpar längs vägkanten och de rostiga kadavren av traktorer och bilar på över­ givna åkrar. Några vindpinade buskar med djärvt gröna knop­ par klamrade sig fast med envisa rötter i det tunna jordlagret i förhoppning om bättre tider, och ett hav av ängsull böljade och svallade likt vatten i vinden.

Gunn parkerade bredvid polisbilen och klev ut i blåsten.

Hans mörka hår, som växte ner i en spets i den rynkade pannan, fladdrade ut i vinden och han knäppte sin svarta, fodrade vind­ jacka. Han svor tyst över att han inte hade tänkt på att ta stövlar med sig och började gå med försiktiga steg över den mjuka mar­ ken, tills han kände hur det kalla mossvattnet läckte in i skorna och blötte igenom strumporna.

Han kom fram till det första torvdiket och följde stigen bred­ vid, men undvek högarna med torv som låg på tork. Ordnings­ poliserna hade slagit ner avspärrningsstolpar av metall i den mjuka marken och spärrat av en yta med blåvita plastband som fladdrade och vibrerade i luften med ett brummande ljud. Dof­ 10

ten av torvrök kom emot honom från de närmaste torpen några hundra meter bort mot strandklipporna.

Liket var omringat av en grupp män som nästan lutade sig mot den hårda vinden. Där stod ambulansförare i gula reflex­ västar och väntade på att få bära bort det, och där stod poliser i svarta regnrockar och svartvitrutiga skärmmössor och trodde att de redan hade sett allt. Utom det här.

Utan ett ord steg de åt sidan för att släppa fram Gunn. Rätts­ läkaren satt nedhukad över liket och borstade försiktigt bort torvsmulor med gummibehandskade fingrar. Han tittade upp när Gunn kom fram och för första gången fick se den döde mannens bruna, förtorkade hud. Gunn rynkade pannan. »Är han… fär­ gad?« »Bara av torven. Jag skulle säga att han var europé. Ganska ung, omkring tjugo år. Ett klassiskt mosslik, nästan perfekt bevarat.« »Har du sett ett sådant här förut?« »Nej, aldrig. Men jag har läst om dem. Det är de salta vindar­ na från havet som gynnar uppkomsten av sådana här torvmossar.

Och när rötterna bryts ner bildas syror. Syrorna bevarar kroppen, nästan som om den var konserverad. Hans inre organ är förmod­ ligen mer eller mindre intakta.« Gunn stirrade med ogenerad nyfikenhet på de nästan mumi­ fierade kvarlevorna. »Hur dog han, Murdo?« »Genom våld, ser det ut som. Han verkar ha flera sticksår i bröstet, och halsen är avskuren. Men det krävs en patolog innan du kan få en definitiv dödsorsak, George.« Han reste sig upp och drog av sig handskarna. »Det vore bra om han kunde komma härifrån innan det börjar regna.« Gunn nickade men kunde inte slita blicken från den unge man­ nen som satt fast i torvmossen. Även om hans anletsdrag hade skrumpnat en aning, borde han vara igenkännlig för människor som hade känt honom. Det var bara ögonens mjuka, ömtåliga vävnader som hade förmultnat. »Hur länge har han legat här?« Murdos skratt blåste bort med vinden. »Vem vet? Hundratals år, kanske tusentals. Det måste en expert avgöra.« 11

Två J a g behöver inte titta på klockan för att veta hur mycket den är.

Det är konstigt, men den bruna fläcken i taket ser ljusare ut på morgnarna. Strimmorna av mögel längs sprickan genom fläcken ser liksom vitare ut. Och det är besynnerligt att jag alltid vaknar vid samma tid. Det beror inte på att ljuset läcker in runt kanterna på gardinerna, eftersom nätterna är korta så här års. Det är nog snarare någon sorts inre klocka. I alla år gick jag upp med solen för att gå ut och mjölka och göra allt annat arbete som fyllde hela dagarna. Och nu är allting borta.

Jag tycker det är riktigt trevligt att titta på den där fläcken i taket. Jag vet inte varför, men på morgnarna liknar den en ståtlig häst. Den är sadlad och väntar på att få ta mig med in i en ljusare framtid. På kvällarna, när det börjar mörkna, får den en annan uppsyn. Som ett rasande, behornat vidunder som vill släpa mig in i mörkret.

Jag hör att dörren öppnas och när jag vänder på huvudet står det en kvinna där. Hon verkar bekant, men jag kan inte riktigt placera henne. Förrän hon talar till mig. »Nej men Tormod…« Javisst, det är ju Mary. Hennes röst skulle jag känna igen var som helst. Jag undrar varför hon ser så ledsen ut. Och inte bara ledsen. Det är någonting som drar ner mungiporna på henne.

Någonting som liknar avsmak. Jag vet att hon älskade mig en gång i tiden, fast jag är inte säker på att jag någonsin har älskat henne. »Vad är det, Mary?« »Du har bajsat i sängen igen.« Och då känner jag också lukten. Plötslig och stark. Varför kände jag den inte förut?

12

»Kunde du inte ha gått upp? Kunde du inte ha gjort det?« Jag förstår inte varför hon skäller på mig. Jag gjorde det ju inte med flit. Jag gör det aldrig med flit. När hon drar av mig täcket blir lukten ännu värre och hon sätter handen för munnen. »Upp med dig«, säger hon. »Jag måste byta lakan. Gå och lägg pyjamasen i badrummet och ta en dusch.« Jag sätter mig på sängkanten och väntar på att hon ska hjälpa mig upp. Så här var det aldrig förr. Då var det alltid jag som var stark. Jag kommer ihåg när hon vrickade foten uppe vid fårfållan när vi höll på att samla in fåren inför klippningen. Hon kunde inte gå, så jag fick bära hem henne. Nästan tre kilometer, med värkande armar och utan att klaga. Varför kommer hon aldrig ihåg det?

Förstår hon inte hur förnedrande det här är? Jag vänder bort huvudet så hon inte ska se att jag har tårar i ögonen och blinkar häftigt för att få bort dem. Sedan tar jag ett djupt andetag. »Kalle Anka.« »Kalle Anka?« Jag tittar på henne och ryggar nästan tillbaka när jag ser ilskan i hennes ögon. Sa jag verkligen så? Kalle Anka? Det kan inte ha varit det jag menade. Men nu kommer jag inte på vad jag ville ha sagt. Så jag säger det igen, i bestämd ton: »Jo. Kalle Anka.« Hon drar upp mig på fötter, nästan hårdhänt, och knuffar mig mot dörren. »Ut härifrån!« Varför är hon så arg?

Jag går långsamt ut i badrummet och drar av mig pyjamasen.

Var skulle jag lägga den, sa hon? Jag slänger den på golvet och tittar i spegeln. En gammal gubbe med tunt, tovigt vitt hår och mycket ljust blå ögon stirrar på mig. Jag undrar för ett ögonblick vem han är, och sedan vänder jag mig mot fönstret och tittar ut över machairmarkerna och havet. Jag ser hur vinden rufsar om den tjocka vinterullen på fåren som betar i det salta, friska gräset, men jag hör den inte. Jag hör inte heller vågorna när de bryts mot klipporna. Härligt vitt skummande havsvatten fullt av sand och raseri.

13

Det måste vara tvåglasfönstren. Sådana hade vi inte på gården.

Där visste man att man levde när vinden ven genom fönsterbå­ garna och blåste ner torvröken i skorstenen. Där hade man gott om plats att andas, gott om plats att leva. Här är rummen så små och avskurna från omvärlden. Som att leva i en bubbla.

Den där gamle gubben tittar på mig ur spegeln igen. Jag ler och han ler tillbaka. Jag visste ju hela tiden att det var jag. Och jag undrar hur Peter har det nu för tiden.

14

Tre D e t var mörkt när Fin äntligen släckte lampan. Men orden var fortfarande där, inbrända på hans näthinnor. I mörkret fanns det ingenstans att fly.

Förutom Mona fanns det två andra vittnen. Ingen av dem hade haft sinnesnärvaron att anteckna bilens registreringsnum­ mer. Att Mona inte hade sett det var inte så konstigt. Bilen hade kastat upp henne i luften så att hon landade otäckt hårt på motor­ huven, för att sedan ramla av och rulla runt flera gånger på den hårda asfalten. Det var ett under att hon inte hade fått allvarligare skador.

Robbie, med sin lägre tyngdpunkt, hade hamnat under hjulen.

Varje gång han läste orden kändes det som om han hade varit där och sett det hända, och varje gång kände han illamåendet växa i magen. Scenen var lika levande inne i huvudet som om det hade varit hans eget minne. Likadant var det med Monas beskrivning av ansiktet hon hade sett bakom ratten och mindes så detaljerat, trots att hon bara kunde ha fått en hastig skymt av det. En medelålders man med halvlångt, råttfärgat hår och två, tre dagars skäggstubb. Hur kunde hon ha sett det? Och ändå tvivlade hon inte för ett ögonblick. Han hade till och med låtit polisens tecknare rita en fantombild utifrån hennes beskrivning.

Nu fanns det ansiktet i akten hos polisen, och det hemsökte fort­ farande hans drömmar trots att det hade gått nio månader.

Han vände på sig och blundade i ett fåfängt försök att som­ na. Hotellfönstren stod på glänt bakom gardinerna för att släppa in luft, men de släppte också in ljuden från trafiken på Princes Street. Han drog upp knäna till bröstet, drog in armbågarna till sidorna och knäppte händerna framför bröstbenet, likt ett foster försänkt i bön.

15

I morgon skulle det vara slut med allting han hade känt till under större delen av sitt vuxna liv. Allt han hade varit och blivit och någonsin kunnat räkna med att bli. Precis som den där dagen för så många år sedan då hans moster hade berättat att hans föräldrar var döda, och han för första gången i sitt korta liv hade känt sig fullständigt ensam.

Gryningen skänkte honom ingen lättnad, bara en stilla beslut­ samhet inför uppgiften att ta sig igenom dagen. Det blåste en ljum bris mellan broarna och solskenet föll i skiftande mönster över parken nedanför slottet. Fin gick med målmedvetna steg genom klungorna av pladdrande människor i nya, lätta vårkläder.

En generation som hade glömt sina förfäders varningar för att ta av sig vinterkläderna för tidigt: Ne’er cast a clout till May is oot. Han kunde fortfarande inte riktigt förlika sig med att andra människors liv fick fortsätta som vanligt. Men vem kunde väl föreställa sig smärtan bakom den normala mask han satte upp?

Så vem kunde veta vilket kaos som dolde sig bakom de andra människornas fasader?

Han stannade till vid snabbtryckeriet på Nicolson Street och stoppade ner några kopior i skinnportföljen innan han fortsatte österut till St Leonard’s Street och Edinburghpolisens högkvar­ ter, där han hade tillbringat större delen av de senaste tio åren.

Hans avskedsfest hade blivit några öl med en handfull kollegor på en pub på Lothian Road två kvällar tidigare. Det hade varit en vemo­dig tillställning som huvudsakligen präglades av minnen och saknad, men också av äkta vänskap.

En del nickade åt honom i korridoren. Andra kom fram och skakade hand. Det tog honom bara några minuter att rensa skriv­ bordet och stoppa ner sina personliga ägodelar i en kartong. De samlade, sorgliga spillrorna av ett rastlöst arbetsliv. »Jag kan ta din polislegitimation, Fin.« Fin vände sig om. Överkommissarie Black hade någonting gamliknande över sig. Hungrig och vaksam. Fin nickade och gav honom ID-kortet.

16

»Tråkigt att du ska sluta«, sa Black. Men han såg inte ledsen ut.

Han hade aldrig tvivlat på Fins kompetens, bara på hans enga­ gemang. Och först nu, efter alla dessa år, var Fin beredd att ge Black rätt. De visste båda två att Fin var en duktig polis, men det hade tagit Fin lite längre tid att inse att det inte var hans kallelse.

Det hade inte gått upp för honom förrän Robbie dog. »På arkivet säger de att du har haft en akt till låns i tre veckor nu. Den om smitaren som körde på din son.« Black gjorde en paus, kanske i väntan på en bekräftelse. När det inte kom någon fortsatte han: »De vill ha tillbaka den.« »Självklart.« Fin fiskade upp mappen ur sin portfölj och lade den på skrivbordet. »Inte för att någon lär öppna den.« »Antagligen inte.« Black tvekade en stund. »Du borde nog också lägga det där bakom dig, Fin. Annars kommer det att fort­ sätta gnaga inom dig och förstöra resten av ditt liv. Försök släppa det.« Fin kunde inte se honom i ögonen. Han lyfte kartongen med sina tillhörigheter. »Det går inte.« När han kom ut gick han runt till baksidan av huset och öpp­ nade en stor, grön soptunna där han tömde kartongen, och sedan slängde han i kartongen också. Han hade ingen användning för någonting av det.

Han stod kvar en stund och såg upp mot fönstret där han så många gånger hade tittat ut i solen och regnet och snön över Salisbury Craggs skuggiga sluttningar. Alla dessa årstider under alla förspillda år. Sedan gick han ut på St Leonard’s Street och vinkade in en taxi.

Taxin släppte av honom vid den branta, stenlagda backen där Royal Mile passerade nedanför St Giles’ Cathedral, och Mona väntade på honom vid Parliament Square. Hon gick fortfarande i sina grå vinterkläder och försvann nästan bland den klassiska arkitekturen i detta nordens Aten där byggnaderna av sandsten hade mörknat av ålder och rök. Kanske återspeglade färgen hen­ 17

nes humör, tänkte han. Men hon var inte bara nedstämd. Det var tydligt att hon var upprörd. »Du är sen.« »Förlåt.« Han tog henne under armen och sedan skyndade de sig över det folktomma torget, genom valven under de höga pelarna. Och han funderade på om han kanske undermedvetet hade blivit försenad med avsikt. Inte för att han hade svårt att släppa taget om det förgångna; möjligen kunde han vara rädd för det okända, för att lämna tryggheten i en gammal och van relation och ensam fortsätta in i framtiden.

Han sneglade på Mona när de gick in genom porten till det som en gång hade varit det skotska parlamentet, innan de jord­ ägare och köpmän som satt här för trehundra år sedan hade gett efter för engelsmännens mutor och sålt ut människorna de skulle ha representerat till en union som de inte ville ha. Fin och Mona hade också haft ett resonemangsäktenskap, en vänskap utan kärlek. De hade hållit liv i relationen genom att ha sex ibland, och det enda som verkligen förenade dem var den gemensamma kärleken till deras son. Och nu, utan Robbie, tog det slut här, på rådhuset. Slutgiltig äktenskapsskillnad. Ett papper som utgjorde avslutningen på ett kapitel som det hade tagit sexton år att skriva.

Han såg smärtan i hennes ansikte, och allt han ångrade kom tillbaka för att plåga honom. Ändå tog det bara några minuter att förpassa alla dessa år till historiens skräphög. De goda tiderna och de dåliga. Bekymren, skratten, grälen. Och när de kom ut lyste solen på gatstenarna och trafiken brusade på Royal Mile. Andra människors liv rulla­ de på, medan deras hade bytt från paus till stopp. De stod stilla, som om de var huvudpersoner i en film som tagits med tidsinter­ valler, medan resten av världen susade förbi dem i full fart.

Sexton år och nu var de främlingar igen, visste inte riktigt vad de skulle säga förutom adjö, och det vågade de nästan inte säga högt trots papperen de höll i handen. För vad fanns det kvar mer än adjö? När Fin öppnade portföljen för att stoppa ner blanketterna, ramlade kopiorna i den beiga mappen ut i en hög 18

runt hans fötter. Han böjde sig snabbt ner för att plocka upp dem, och Mona hukade sig också ner för att hjälpa till.

Han märkte att hon tittade upp och såg på honom när hon hade samlat ihop några av papperen. Hon måste ha sett med en gång vad det var för handlingar. Hennes eget vittnesmål, bland annat. Några hundra ord som beskrev ett avbrutet liv och en förlorad relation. Ett ansikte som tecknats utifrån hennes egen beskrivning. Fins fixering. Men hon sa ingenting. Hon reste sig, gav honom papperen och såg på medan han stoppade ner dem i portföljen igen.

När de kom ut på gatan och avskedet inte kunde skjutas upp längre sa hon: »Kommer vi att hålla kontakten?« »Finns det någon anledning?« »Nej, det gör det väl inte.« Och med de orden var allt som de hade investerat i varandra under alla dessa år, de gemensamma erfarenheterna, nöjena och smärtorna, försvunnet likt snöflingor på floden.

Han gav henne en snabb blick. »Vad ska du göra när huset är sålt?« »Jag flyttar tillbaka till Glasgow. Tänkte bo hos pappa ett tag.« Hon mötte hans blick. »Och du, då?« Han ryckte på axlarna. »Jag vet inte.« »Det vet du visst.« Det lät nästan som en anklagelse. »Du tän­ ker åka hem till ön.« »Mona, jag har ägnat nästan hela mitt vuxna liv åt att försöka undvika det.« Hon skakade på huvudet. »Men du kommer att göra det ändå.

Du kommer aldrig ifrån den där ön. Den låg mellan oss i alla år, som en osynlig skugga. Den skilde oss åt. Den var någonting som vi inte kunde dela.« Fin tog ett djupt andetag, lyfte ansiktet mot himlen och kände värmen från solen. Sedan såg han på henne igen. »Ja, det fanns en skugga. Men det var inte ön.«

* 19

Men hon hade förstås rätt. Han hade ingen annanstans att ta vägen än tillbaka till livmodern. Tillbaka till platsen som hade fostrat honom, gjort honom till en främling och till slut stött bort honom. Han visste att det bara var där han hade en chans att hitta sig själv igen. Hos sitt eget folk, på sitt eget språk.

Nu stod han på fördäck ombord på Isle of Lewis och såg hur fören mjukt höjdes och sänktes medan hon plöjde fram över det ovanligt lugna sundet Minch. Bergen på fastlandet hade försvun­ nit för länge sedan, och fartygets mistlur lät vemodig när de gled in i det vårkalla dis som täckte öns östkust.

Fin spejade framåt, in i de grå, virvlande dimmorna, och kän­ de fukten mot ansiktet. Till slut dök en avlägsen skugga upp i dunklet. En liten prick på en svunnen horisont, trolsk och evig, som om ett spöke ur hans förflutna kommit tillbaka för att hem­ söka honom.

Medan ön gradvis tog form i dimman kände han hur håret reste sig i nacken, och han överväldigades av känslan av att kom­ ma hem.

20

Fyra G u n n satt vid skrivbordet och kisade mot dataskärmen. Nå­ gonstans i bakhuvudet noterade han ljudet från en mistlur ute på Minch och visste att färjan snart skulle lägga till.

Han delade kontorsrummet en trappa upp med två ­andra kriminalare och hade fin utsikt över välgörenhetsbutiken Blyths­ wood Care på andra sidan av Church Street. Kristen omtanke för kropp och själ. Om han vred på huvudet kunde han se längre upp på gatan, ända till den indiska restaurangen Bangla Spice där det fanns färggranna såser och ett oemotståndligt vitlöksstekt ris. Men just nu hade ämnet på skärmen trängt undan alla tankar på mat.

Mosslik var bevarade människokroppar som hittats i mossar i Nordeuropa, Storbritannien och Irland, läste han i Wikipedias artikel om ämnet. En kombination av surt vatten, låga tempera­ turer och syrebrist gjorde att huden och organen bevarades så väl att det i vissa fall till och med var möjligt att ta fingeravtryck.

Han tänkte på liket som låg i ett kylrum på sjukhusets obduk­ tionsavdelning. Hur snabbt skulle det börja förmultna nu när det hade kommit upp ur mossen? Han scrollade nerför sidan och betraktade bilden av ett huvud som hade skilts från sin kropp efter att ha hittats i Danmark för sextio år sedan. Ett choklad­ brunt, påfallande detaljrikt ansikte där ena kinden var upptryckt mot näsan därför att huvudet hade vilat på den sidan. En rödlätt skäggstubb var fortfarande fullt synlig på överläppen och hakan. »Just det ja, Tollundmannen.« Gunn tittade upp och fick se en lång, smärt gestalt med ma­ gert ansikte och en gloria av mörkt, glesnande hår böja sig fram för att ta en närmare titt på skärmen. »Kol-14-metoden visade att han levde på fyrahundratalet före 21

Kristus. Idioterna som gjorde obduktionen skar av honom hu­ vudet och slängde bort resten. Utom fötterna och ett finger, som fortfarande finns bevarade i formalin.« Han log och räckte fram handen. »Professor Colin Mulgrew.« Gunn blev förvånad över att en så spensligt byggd man hade ett så fast handslag.

Det var nästan som om professor Mulgrew hade läst Gunns tankar eller sett den omärkliga grimasen när de skakade hand, för han log och sa: »Patologer behöver ha starka händer för att kunna såga igenom ben och bända isär skelettdelar. Ni anar inte hur mycket styrka det krävs.« Man kunde nätt och jämnt ana en bildad irländsk accent. Sedan vände han blicken mot Tollund­ mannen igen. »Visst är det fantastiskt? Efter tvåtusenfyrahundra år gick det fortfarande att fastställa att han dog genom hängning och att hans sista måltid var en gröt på frön och sädeskorn.« »Var ni inblandad i den obduktionen också?« »Nej, för tusan. Långt före min tid. Mitt fall var Croghanman­ nen, som grävdes upp ur en mosse på Irland 2003. Och han var nästan lika gammal. Garanterat över tvåtusen år. En lång drasut var han, för sin tid. En och nittioåtta lång. En riktig jätte.« Han kliade sig i huvudet och log. »Jaha, vad ska vi kalla er gubbe, då?

Lewismannen?« Gunn svängde runt i sin kontorsstol och erbjöd professorn en ledig stol, men han skakade på huvudet. »Jag har suttit i flera timmar. Och det är inte mycket till ben­ utrymme på flygningarna här uppe.« Gunn nickade. Han var något under medellängd och hade inga problem med flygplanssätena. »Hur dog Croghanmannen, då?« »Mördad. Blev torterad först. Hade djupa snitt under båda bröstvårtorna. Sedan blev han knivhuggen i bröstet, därefter halshuggen och till sist höggs kroppen i två delar.« Professorn släntrade bort till fönstret och tittade ut på gatan åt båda hållen medan han pratade. »Det var något av ett mysterium, faktiskt, 22

för han hade otroligt välvårdade naglar. Ingen kroppsarbetare alltså. Han var utan tvekan köttätare, men hans sista måltid var en blandning av vete och kärnmjölk. Min gamle vän Ned Kelly på Irländska nationalmuseet tror att han offrades för att säkra tillgången på spannmål och mjölk på kungens ägor i närheten.« Han vände sig mot Gunn igen. »Den indiska restaurangen på den här gatan, är den något att ha?« Gunn ryckte på axlarna. »Inte så tokig.« »Fint. Har inte ätit bra indisk mat på evigheter. Var håller han till nu då, vår gode vän?« »I kylrummet på sjukhusets obduktionsavdelning.« Professor Mulgrew gnuggade händerna. »Då är det bäst att vi går och tittar på honom innan han börjar ruttna för oss. Sedan kanske vi kan äta lunch? Jag är vrålhungrig.« Kroppen som nu låg på obduktionsbordet såg lite skrumpen ut; den var välbyggd men verkade ha krympt på något vis. Huden hade samma färg som te och såg ut som om den var skulpterad i kåda.

Professor Mulgrew var iförd en mörkblå overall, en opera­ tionsrock och en klargul ansiktsmask som täckte näsa och mun.

Ovanför masken satt ett par löjligt stora sköldpaddsbågade glas­ ögon som fick huvudet att se mindre ut och förvandlade honom till en absurd karikatyr av sig själv. Till synes utan att vara med­ veten om hur bisarr han såg ut rörde han sig vant och raskt runt obduktionsbordet och tog mått på kroppen. De vita joggingskor­ na skyddades av gröna plastöverdrag.

Sedan gick han bort till en whiteboardtavla för att skriva ner uppgifterna. Han pratade oavbrutet samtidigt som det gnisslade från hans filtpenna. »Den stackaren väger bara fyrtioett kilo. Inte mycket för en man som är en och sjuttiotre lång.« »Kan han ha varit sjuk?« undrade Gunn. »Nej, inte nödvändigtvis. Även om han är välbevarad måste han ha förlorat en hel del vikt i form av vätska under årens lopp.

Han ser ganska frisk ut, tycker jag.« 23

»Hur gammalt är liket?« »Han var någonstans i tjugoårsåldern, skulle jag tro.« »Nej, jag menar, hur länge har han legat nedgrävd i mossen?« Professor Mulgrew höjde ena ögonbrynet och gav Gunn en förebrående blick. »Nu tar vi en sak i taget. Jag är faktiskt ingen jäkla kol-14-maskin, förstår kriminalinspektören.« Han gick tillbaka till liket och vände det på mage, böjde sig fram och borstade bort fragment av brun och gulgrön mossa. »Hittade man några kläder i närheten av kroppen?« »Nej, ingenting.« Gunn gick närmare för att se vad det kunde vara som hade fångat Mulgrews uppmärksamhet. »Vi har grävt upp hela området. Inga kläder eller andra föremål.« »Hmmm. I så fall skulle jag tro att han blev invirad i en filt av något slag innan han begravdes. Och han måste ha legat i filten i ett antal timmar.« Gunn spärrade förvånat upp ögonen. »Hur kan ni veta det?« »Under timmarna närmast efter döden, mr Gunn, samlas blo­ det i kroppens lägst belägna delar och orsakar blåröda fläckar i huden, så kallade likfläckar. Om ni tittar noga på hans rygg, skinkor och lår ser ni att huden är mörkare där, men också att det finns ett ljusare mönster i den mörkfärgade huden.« »Och det innebär?« »Det innebär att han låg på rygg i minst åtta, tio timmar efter döden, invirad i någon sorts grov textil som gjorde ett avtryck i huden. Vi kan tvätta av honom och fotografera honom, och om ni vill kan vi låta en konstnär göra en teckning av mönstret.« Han tog en pincett och plockade bort några fibrer som fort­ farande klamrade sig fast vid huden. »Kan vara ylle«, sa han. »Borde inte vara svårt att få bekräftat.« Gunn nickade och bestämde sig för att inte fråga vad det skul­ le vara för mening med att identifiera mönster och material i en filt som tillverkades för hundratals eller kanske tusentals år sedan.

Patologen övergick till att undersöka huvudet. »Ögonen är så förstörda att vi inte kan avgöra ögonfärgen, och den här mörkt rödbruna hårfärgen säger ingenting om vilken 24

hårfärg han hade i livet. Håret har tagit färg av torven, precis som huden.« Han petade lite i näsborrarna. »Men här har vi någon­ ting intressant.« Han betraktade sina gummiklädda fingertoppar. »Han har ganska mycket finkornig, silverfärgad sand i näsan. Det ser ut att vara samma sand som fastnat i skrubbsåren på hans knän och på ovansidorna av hans fötter.« Sedan fortsatte han upp till pannan och torkade försiktigt bort lite smuts från vänstra tinningen och håret ovanför. »Vad i helsike nu då?« »Vad är det?« »Han har ett bågformat ärr i vänster tinning. Ungefär tio cen­ timeter långt.« »En skada?« Professorn skakade betänksamt på huvudet. »Nej, det ser ut som ett operationsärr. Om jag får gissa, skulle jag säga att den här unge mannen vid något tillfälle har opererats för en huvud­ skada.« Gunn häpnade. »Jaha, men i så fall är väl det här likfyndet betydligt färskare än vi trodde?« Mulgrews leende var både överlägset och roat. »Det beror på vad kriminalinspektören menar med färskare. Hjärnkirurgi är antagligen en av de allra äldsta formerna av läkekonst. Det finns rikliga arkeologiska belägg för att det förekom under neolitisk tid.« Han gjorde en paus och tillade, för att Gunn skulle hänga med: »På stenåldern.« Nu vände han uppmärksamheten mot halsen och det djupa, breda skärsåret. Han mätte upp det till 18,4 centimeter. »Var det den skadan han dog av?« frågade Gunn.

Mulgrew suckade. »Jag förmodar att kriminalinspektören inte har varit med om särskilt många obduktioner.« Gunn rodnade. »Nej, inte så många.« Han ville inte erkänna att det här bara var hans andra. »Det är fullständigt omöjligt att fastställa dödsorsaken innan jag har öppnat honom. Och inte ens då kan jag vara helt s­ äker.

Det stämmer att han har fått halsen avskuren. Men han har dess­ utom flera sticksår i bröstet och ett på ryggen, nära höger skul­ 25

derblad. På halsen har han skavsår som kan härröra från ett rep, och liknande skavsår finns på handleder och fotleder.« »Som om han har varit bunden till händer och fötter?« »Exakt. Han kan ha blivit hängd, därav repmärkena på halsen, eller också kan han ha släpats över en strand med samma rep, vil­ ket skulle förklara sanden i skrubbsåren på hans knän och fötter.

I vilket fall som helst är det alldeles för tidigt att komma med teorier om dödsorsaken. Det finns ett stort antal möjligheter.« Nu fångades hans uppmärksamhet av ett mörkare hudparti på höger underarm. Han petade på det med en bomullstops, ­vände sig om och tog en tvättsvamp från den rostfria tvättbänken ba­ kom sig och började skrubba hårt ovanpå huden. »Herre jävla Gud.« Gunn lade huvudet på sned för att se bättre. »Vad är det?« Professor Mulgrew var tyst en lång stund innan han tittade upp och mötte Gunns blick. »Varför var ni så angelägen om att få veta hur länge liket kan ha legat i mossen?« »För att kunna avsluta ärendet och överlämna det till arkeo­ logerna.« »Det kommer ni nog inte att kunna göra, är jag rädd.« »Varför inte det?« »Därför att den här kroppen inte har legat i torvmossen i mer än allra högst femtiosex år.« Gunn kände hur han blev röd i ansiktet. »För inte ens tio minuter sedan sa ni att ni inte var någon jäkla kol-14-maskin.« Han roade sig med att uttala ordet »jäkla« extra tydligt. »Hur kan ni vara så tvärsäker nu?« Mulgrew log. »Om kriminalinspektören tittar närmare på höger underarm, så ser ni nog att det vi har här är ett grovt tatuerat porträtt av Elvis Presley med orden ›Heartbreak Hotel‹ under. Jag för min del är ganska säker på att Elvis inte levde före Kristi födelse. Och som inbitet fan vågar jag också påstå, utan rädsla för att bli motsagd, att ›Heartbreak Hotel‹ låg överst på topplistorna år 1956.« 26

Fem D e t tog professor Mulgrew nästan två timmar att avsluta ob­ duktionen efter en lunchpaus med lök bhaji, lamm bhuna med vitlöksstekt ris och kulfiglass till efterrätt. George Gunn åt en ostsmörgås på sitt kontor och hade svårt att behålla den.

Huden var som garvat läder och det hade därför varit omöj­ ligt att öppna bröstet med en vanlig skalpell, så till slut hade patologen fått ta till en kraftig sax och klippa upp bröstet innan han bytte tillbaka till skalpellen för att frilägga bröstkorgen från muskler och återstående hudvävnad.

Nu låg kroppen uppfläkt och liknade mest någonting som kunde ha hängt på en slaktares köttkrok, med inälvorna urplock­ ade och genomskurna. Men det hade varit en stark och frisk ung man, och ingenting som hade hittats inuti hans kropp hade änd­ rat intrycket av att hans död var resultatet av ett brutalt mord. Ett mord begånget av någon som i princip fortfarande skulle kunna vara i livet. »Jäkligt intressant lik, måste jag säga.« Svettdropparna börja­ de samlas i professor Mulgrews rynkade panna, men det märktes att han hade roligt. »Fast hans sista måltid var inte lika spän­ nande som min lunch. Flagor av mjuk animalisk vävnad och ett tunt och genomskinligt, fiberliknande material som påminner om fiskben. Fisk och potatis, förmodligen.« Han flinade. »Nu är jag hur som helst beredd att uttala en hypotes om hur han dog.« Gunn blev smått överraskad. Han hade alltid hört att pato­ loger helst inte ville komma med några utlåtanden över huvud taget. Men Mulgrew var tydligen ytterst säker på sin egen förmå­ ga. Han stängde igen bröstkorgen, vek tillbaka hud och vävnader över bröstet och pekade med skalpellen på sårskadorna. »Han har fått fyra hugg i bröstet. Eftersom huggen är nedåt­ 27