9789174991116

B e l i n d a B au e r

Ni ..

A lskar Dem Inte Δ

DE L ET T

M AJ

1

D

et var sent på säsongen för jakt. Fast Jess Took jagade

egentligen inte, hon bara tittade på.

Om man nu ens kunde kalla det så.

Jess var tretton år gammal och det senaste året hade »jakt« blivit en omskrivning för att sitta i sin pappas hästtransportvagn utan att höra någonting annat än hip hop-musiken i lurarna och nästan inte kunna se ut på grund av all den imma som snabbt bildades på insidan av bilens fönster i kylan en tidig vårmorgon. Även om det redan var i maj, hade Exmoorheden under natten fått ett vackert, glittrande frosttäcke som gjorde att landskapet såg ut som en inslagen julklapp. Den uppgående solen dränkte kullarna i guld och förvandlade daggdropparna till glittrande ädelstenar. Det kom hit turister från världens alla hörn för att få se sådana vyer. Vyer som den Jess Took just nu struntade totalt i, för att i stället koncentrera sina sinnen på glasrutor som man inte kunde se ut genom, ett egendomligt dunkande i hörlurarna och den svaga doften av hästskit som hon redan med sitt allra första andetag hade sugit in i de fuktiga nyfödda lungorna och som ingen i hennes familj någonsin hade försökt få bort från näsborrarna.

John Took var ledare för Midmoor-jakten. Jess tyckte om att påminna honom om att han var en av ledarna. Sedan skilsmässan bodde Jess bara under veckosluten hemma hos sin far, och det hade gett henne tillräcklig distans för att kunna börja betrakta honom kritiskt och skaffa sig en nästan kuslig förmåga att såra honom, där det gjorde som mest ont. Som en reaktion på att han hade haft ett utomäktenskapligt förhållande och lämnat hennes mor, hade Jess slutat att följa med honom på de stora jakterna.

7

Hon saknade det, men hon hade bestämt sig för att hon skulle låta honom få lida.

I gengäld vägrade John Took att låta henne stanna ensam hemma de lördagsmorgnar när han skulle ut på jakt, utan stuvade i stället in först Blue Boy och sedan Jess i boxen, och han behandlade dem båda två lika hårdhänt. Sedan tog han ut hästen och lämnade kvar henne där på en avtagsväg eller på någon gräsplan där de hade valt att ställa sig den dagen. Han brukade alltid göra ett par klumpiga smörgåsar åt henne som hon, för att han skulle lära sig en läxa, aldrig brydde sig om att äta.

Samtidigt som Jess nu vred om nyckeln för att hon skulle kunna rikta lite värme mot fötterna, kisade hon mot solskenet som hade börjat sila in genom den immiga vindrutan. Hon var svagt medveten om att hennes far, någonstans bortom syn- och hörhåll för henne, höll på att skrika och köra med folk på det där sättet som hon avskydde: Han drog alldeles för hårt i Blue Boys mun för att tvinga fram de imponerande vändningar och plötsliga stillaståenden, som fadern trodde gjorde honom till en bättre ryttare.

Hon suckade. Ibland hade hon lust att ge med sig i denna viljornas kamp. Hon började tro att den gjorde henne mer illa än vad den sårade honom, och bråken krävde verkligen mer energi än vad hon lade lust att lägga ner på något annat än att skriva sms till sina vänner eller att längta efter ett par nya stövlar av märket Ugg. Hon undrade om kvart i sju på morgonen var för tidigt för att skriva till Alison och berätta för henne vilket eländigt liv hon hade.

Antagligen.

Den släta vita glasskivan på passagerarsidan blev helt mörk då någon närmade sig, och sedan slets dörren plötsligt upp. Jess ryckte till och öppnade munnen för att säga någonting oförskämt till fadern för att han hade skrämt henne. Och munnen förblev chockerat öppen när en man, som hon inte kunde se ansiktet 8

på, sträckte sig in och slog armarna om henne – och helt enkelt släpade ut henne ur förarhytten.

Alltsammans gick så fort.

Jess kände hur fötterna hamnade på gruset och kylan träffade ryggen när hennes tröja åkte upp. Hon vred sig och sparkade och försökte vända på huvudet för att bita mannen i de starka armarna, men det enda hon fick i munnen var det beska flottet från hans oljerock.

Jess kände hur hon släpades fram över marken och hon försökte dels komma på fötter, dels göra sig så tung som möjligt och svår att hålla fast. Hörlurarna drogs ut ur öronen, men hon kunde fortfarande höra rytmen – skrälligt men svagt – någonstans runt halsen tillsammans med knastrandet i gruset och det pressade ljudet från hennes egna andetag. Faderns hästtransportvagn försvann ur synfältet och hon såg molnen som vita bomullstussar mot den ljusblå morgonhimlen; Mrs Barlows husvagn glimtade snabbt förbi och hon sträckte sig för att gripa tag i den ögla av segelgarn som hängde på dess ena sida. Det brände i handen när hon slets loss från den. Hon skrek till.

Det här var på riktigt.

Det här hände faktiskt.

Skriket påminde henne om att hon hade en röst och hon sa: »Hjälp« på ett sätt som lät både trevande och grinigt.

Hon tyckte att det var genant att skrika på hjälp, som om hon varit ett offer i någon film, hon som var Jess Took, en helt vanlig flicka på ett ovanligt trist ställe. Trots det sa hon det en gång till och lite högre, och mannens hand pressades då så hårt mot hennes mun och näsa att hon fick tårar i ögonen. Detta fick henne att känna sig mycket mer illa behandlad än när hon släpa­des ut ur faderns hästtransportvagn och tvärs över en grusig sträcka av hedlandskapet. Handen var klädd i ylle och den luktade smuts. Hon försökte skaka den av sig, men nu grep mannen hårt tag om hennes ansikte – tänderna pressades in i hennes mjuka läppar och andningsvägarna stängdes; hans enorma styrka 9

sög ur henne den lilla kraft hon hade kvar.

Han lät alldeles lugn när han viskade i hennes öra: »Om du skriker så skjuter jag dig i huvudet.« Jess förlorade all kraft i benen och hon kände hur skräcken värmde upp låren.

Hon snyftade lika mycket av rädsla som av skam.

Han vände på henne och nu knuffade han i stället för att dra; någonting hårt träffade hennes skinkor då hon ramlade bakåt och landade på något som kändes som en hård matta, bara ungefär en halvmeter längre ner.

Hennes ben lyftes upp och föstes in efter henne och hon hann precis notera att hon befann sig i bagageutrymmet till en bil, innan luckan slogs igen och avbröt hennes skrik; med ett enda metalliskt slammer tog den bort allt ljus och alla förhoppningar hon någonsin hade haft om hur hennes värld skulle komma att bli en gång.

Jakten gav ingenting.

Hundarna följde spåren efter några drevkarlar på terräng­ gående motorcyklar ända till den antiklimax det innebar att hitta dem och de fick aldrig ens korn på någon räv att pigga upp dagen med. Blue Boy hade snubblat när han hoppade över bäcken längst bort på allmänningen i Withypool, och mot slutet av dagen haltade han därför något. Jaktkarlarna fick dessutom kasta bort femton minuter på att klippa loss en hund från ett taggtrådsstaket.

Och den där hästgalne idioten Graham Gigman red hela tiden förbi både gruppen med jaktkarlar och deras anförare på det där vitbenta odjuret med färglösa ögon, som enligt John Tooks inte helt ödmjuka åsikt borde ha skjutits i samma stund den gled ut ur märren.

Hur som helst, när de kom tillbaka till den plats nedanför Dunkery Beacon där de hade ställt transportvagnarna, var Took på mycket dåligt humör. »Men det regnade i alla fall inte«, hojtade Graham Gigman 10

när hans otrevliga djur för sista gången skrittade sidlänges förbi Took. För den här gången.

Took brydde sig inte om honom och gled surt ner från Blue Boys rygg. Den bruna hästens närmaste framben var svullet vid knäet.

Det var just snyggt. Då skulle han bli tvungen att rida på ­Scotty på måndag och Scotty var inte ens hälften så bra som Blue Boy. Took slog igen bakdörren om Blue Boy, tog av sig sin svettiga hjälm och öppnade dörren till hästtransportvagnen. »Inte en jävla räv så långt ögat kunde se«, sa han till Jess.

Fast Jess var inte där.

I stället fanns det en lapp fastklistrad på ratten. En gul, fyrkantig lapp.

John Took fick ett spänt drag över munnen. Jäkla Jess och hennes tonårstrots. Förr i tiden var hon en så lätthanterlig unge. Men det var före skilsmässan. Vad hade hon hittat på för otyg nu då?

Han sträckte sig upp och drog loss lappen från ratten. Medan han läste den övergick hans irriterade min i ett förvirrat uttryck.

Det stod bara fyra ord på lappen – ord som både var enkla och mycket egendomliga.

DU ÄLSKAR HENNE IN TE

2

D

et fanns en plats mellan ljuset och mörkret – mellan livet

och döden – där Jonas Holly nu levde efter det att hans fru hade dött.

Han var kluven mellan det fysiska och psykiska – en skarp uppdelning som fanns där varje dag när han vaknade, när han steg upp, när han klädde på sig, när han rörde armar och ben och när han blinkade. Samtidigt var det som om hans hjärna bara existerade som om den ställts på kö för att vänta i livets stora telefonväxel. Hans tankeverksamhet omfattade ingenting annat än det rent praktiska, det som måste göras med en gång. Det blev mörkt och han tände en lampa; mjölken kom och han bar in den; han blev törstig och han drack vatten. Vid de få tillfällen då han blev hungrig åt han också. Det tog honom nästan två månader att göra slut på det som fanns i frysen, i skafferiet och det som Mrs Paddon lämnade på hans tröskel. Han, som redan var lång, blev nu också mager och han tvingades göra nya hål i bältet. Till slut fanns det ingenting annat hemma att äta än burktomater och vita bönor, och då måste han antingen börja svälta eller också åka och handla. Det tog Jonas tre dagar innan han kunde ta sig till byn för att välja det senare alternativet.

Allt utom det mest primitiva, det djuriska, skalades av honom.

Han pratade knappt. Då och då hände det att han kunde besvara grannfrun Mrs Paddons frågor med ett frammumlat: »Tack, bra«, innan han omedelbart gick in igen. En gång i veckan blev han under en timme utfrågad av psykologen och lyckades då att nästan inte tala om någonting alls för henne. Enda anledningen till att han åkte till Bristol och deras sessioner, var att han måste bli friskförklarad innan han kunde få börja arbeta igen och enda 12

anledningen till att han tänkte börja arbeta igen var att han inte hade någon som helst aning om vad han annars skulle göra med resten av sitt liv. Eller var särskilt intresserad av ämnet.

Kate Gulliver, psykologen, verkade vara okej, men han litade inte på henne. Det var ingenting personligt – Jonas litade inte på någon längre, inte ens sig själv.

I synnerhet inte sig själv.

Ibland hände det att Jonas stirrade intensivt in i badrumsspegeln. Han såg aldrig någonting annat än sina egna bruna ögon, som undrande stirrade tillbaka mot honom, och han tvivlade till och med på det som han själv mindes av händelserna. Han mindes kniven. Han mindes blodet. Han kom ihåg hur den ena hade gett upphov till det andra. Han trodde i alla fall att han gjorde det. Han hade alltid haft svårt att komma ihåg saker och ting, och det faktum att dessa minnesbilder inte fyllde honom med fasa, gjorde att han undrade om det över huvud taget hade gått till på det sättet, eller om det bara var så att detta var allt hans hjärna kunde klara av just nu. Kanske skulle luckorna fyllas så småningom, när han hade större möjlighet att orka med en annan sida av sannigen.

Han hoppades inte det.

Det var redan tillräckligt för Jonas att han, varje gång han gick upp till övervåningen i deras lilla stuga, var tvungen att gå över stengolvet innanför ytterdörren där Lucy hade dött – och där han nästan hade lyckats göra henne sällskap.

Ibland kissade han ute i trädgården och sov på soffan.

Sanningen var överreklamerad.

Kate – som ville att Jonas skulle kalla henne så – talade om olika stadier hos sorgen och ville att han skulle utforska sina känslor. Jonas trodde inte att det var någon bra idé. Han visste att hans känslor fanns där inne någonstans, på en hylla högt upp i hans själs garderob, men han ville ogärna hämta pallen som skulle kunna göra det möjligt för honom att nå dem.

Han var rädd för vad mer han skulle kunna hitta där.

13

Förnekelse, vrede, köpslående, depression och accepterande.

Vid det här laget kände Jonas till alla de olika stadierna hos sorgen.

Han kunde den baklänges och framlänges. Han kunde jonglera med dem som om de varit tallrikar. Men det innebar inte att han visste hur de kändes.

Därför hade han, under de åtta månader som de då och då hade tillbringat i varandras sällskap, i stället gjort sitt bästa för att visa lämpliga känslor med vad han trodde var lämpliga mellan­ rum. »Händer det aldrig att du har skuldkänslor?« kunde Kate fråga honom. »Naturligtvis har jag det«, brukade han svara. »Jag borde ha åkt dit fortare. I tid. För att hinna stoppa det.« Hon brukade nicka allvarligt och han stirrade ner på sina händer.

Under tre behandlingstillfällen hade han suttit helt tyst och bara frånvarande stirrat ner i den billiga mattan på hennes kontor, medan hon med långa mellanrum ställde försiktiga frågor.

Det hade varit lugnande och han antog att det skulle tolkas som depression.

Snart måste han försöka hitta kraft för att orka pröva på vrede.

Men han sköt hela tiden upp det.

På sätt och vis hoppades han att han genom att låtsas ha känslor på något magiskt sätt också skulle få en möjlighet att uppleva äkta känslor, men ända sedan hans fru dog hade han inte kunnat känna någonting annat än en egendomlig bedövning som fanns som ett slags rökfärgad glasvägg mellan honom och verkligheten.

Det var bara i drömmen som Jonas över huvud taget kände någonting. I drömmen hände det ofta att han fann Lucy. Det var alltid på någon oväntad plats. Han kunde till exempel ta ­bussen till Tiverton och upptäcka att hon satt framför honom med shoppingkassar vid fötterna; han kunde stjäla en prydnadssak på ­någon utländsk basar och när han sedan vände sig om upptäckte han att hon stod bredvid honom. En gång såg han henne genom 14

spjälorna i räcket vid piren i Weston, och de gick bredvid varand­ ra – han där uppe och hon i den våta sanden nedanför – ända tills de nådde fram till stranden där de omfamnade varandra.

De omfamnade alltid varandra.

Och de grät alltid av glädje.

Jag har hittat dig. Jag har hittat dig. Han upprepade det utan att röra på läpparna – det var en sång han sjöng i sitt hjärta och den fick hans kropp att darra av lycka.

Det slutade alltid på samma sätt. Med att Lucy snyftande viskade i hans öra: »Du skulle inte ha kommit hit för att leta efter mig, Jonas.« Och då brukade han märka att hennes kropp var kall när den borde ha varit varm och att han – samtidigt som det fasansfulla gick upp för honom – kunde känna hur hon förvandlades till ett stycke dött kött i hans famn.

Då brukade han vakna medan han fortfarande trevade efter henne och hans kudde var genomblöt av svett och tårar och han ropade: »Jag älskar dig«, ut mot mörkret eller gryningen.

Jonas berättade ingenting av allt det där för Kate Gulliver.

Han berättade heller inte för henne hur tiden gled honom ur händerna. Att han brukade somna på soffan och vakna i köket med en kniv i handen. Att lusten att stoppa det blänkande knivbladet i munnen och hugga och hacka mot tungan och kinderna och gommen tills blodet rann ur honom som ur en vattenslang, nästan var överväldigande. Eller hur han mer än en gång hade sett sina egna händer vrida ett par av hans uniformsbyxor till en ögla. Det var ett par gamla uniformsbyxor, och det saknades en knapp i dem – de gick inte att använda om man inte var händig med nål och tråd eller om man inte hade en händig fru.

Han förlorade hela dagar – de försvann inne i hans huvud lika säkert som om han hade blivit bortförd av utomjordingar.

När han återlämnades upptäckte han att ingenting annat hade förändrats än visarnas placering på klockan.

Ibland datumet i kalendern.

15

Allt detta var sådant som hans nya, djuriska jag var klokt nog att inte tala om. Lika bra att inte utforska det.

Och därför sa Jonas Holly ingenting, kände ingenting och svävade mellan ljuset och mörkret – mellan liv och död – ända tills han skulle kunna tillåtas att gå tillbaka till arbetet som polis i en liten by ute på Exmoorheden.

3

S

tev en l amb visste inte riktigt vad han hade väntat sig att

få för sina trehundra pund, men det var definitivt inte det här.

Ronnie hade talat om för honom att motorcykeln inte var särskilt snabb. »Fast vi ska få den att rulla, oroa dig inte för det«, hade Ronnie försäkrat honom när de åkte till Minehead. Och Steven hade blivit lugnad. Ronnie Trewell kunde få vad som helst att rulla – det kunde oräkneliga bilförare i Somerset, som trots lås, larm och elektronisk startspärr, hade fått sina bilar stulna, skriva under på.

Men det som Ronnie inte hade talat om för honom var att 125 cc Suzukin såg ut att vara i tusen bitar. Man kunde identifiera två hjul och själva ramen, men allt annat – delar till motorn, kab­ lar, lyktor, bensintank, hävstång, muttrar och bultar – låg huller om buller i två jättestora plastlådor. »Alltsammans finns där, kompis«, sa den smutsige mannen med flackande blick, som Ronnie hade presenterat som »Gary«. »En toppenkille«, hade Ronnie tillagt – som om det var alla garan­tier Steven skulle behöva för att lita på någon han aldrig hade träffat, och ge honom alla pengar han hade i utbyte mot en samling udda, mekaniska delar. »Där har vi avgasröret«, sa hans bäste vän Lewis och kikade ner i en låda – som om det skulle kunna bevisa att resten av motorcykeln också måste finnas där.

Steven tänkte på alla de morgnar när han hade stigit upp innan det blivit ljust för att ge sig ut i regn eller snö med en väs­ka full med tidningar över axeln, bara för att tjäna ihop de pengar som han just nu hade i fickan till sina jeans. Ända sedan han var tretton. Under fyra år hade han skaffat sig iskalla fingrar, 17

blåfrusna tår och fruktansvärt ont i öronen, som stack ut genom det skyddande mörka håret. Han hade köpt annat också på vägen hit – en skateboard med lager från Bones Swiss, ett halsband som födelsedagspresent till sin mamma, en ny shoppingvagn till sin mormor, och han hade till och med ibland köpt någon present till Davey, när han hade behövt muta sin lillebror. Men de senaste två åren hade en motorcykel varit målet och Steven hade varit fast besluten att skaffa sig den. Tanken att kunna lämna Shipcott utan att behöva tigga skjuts av Ronnie eller någon av tvillingarna Tithecott, att inte behöva åka med någon långsam landsvägsbuss fylld med blåhåriga damer och män som luktade ladugård, var den enda motivation som hade behövts för att fortsätta att gå, fortsätta att arbeta och fortsätta att vänta. »Är vi överens?« sa Gary och räckte fram handen.

Steven tittade på Lewis, som först undvek hans blick och sedan nickade fegt – och så nickade han mot Ronnie också som gav honom en uppmuntrande blick. »Okej då«, sa Steven och kände sig eländig när han försökte skaka mannens utsträckta hand, men märkte pinsamt nog att han höll den med handflatan upp, inte för att gentlemannamässigt försegla avtalet med ett handslag utan för att kunna ta emot pengarna. Gary skrattade när han fumlade i fickan och Steven kände sig som en liten pojke bland vuxna män.

Med ett lätt illamående plockade han fram kuvertet som var fyllt med sedlar och – som när Jack lämnade ifrån sig sin mors ko i utbyte mot en handfull magiska bönor – gav han kuvertet till Gary.

Han ville hemskt gärna be om ett kvitto, så som hans mamma hade sagt att han måste göra, men Gary hade redan stoppat ner pengarna i bakfickan och höll på att lyfta en av lådorna. »Jag kan ge er ett handtag«, sa han som om han ville bli av med alla bevis så fort som möjligt, innan någon avslöjade hans bedrägeri.

Lewis tog ramen som var det lättaste han kunde hitta, Ronnie 18

tog trots att han haltade den andra lådan och Steven tog ett hjul i vardera hand.

De lastade in det som Steven hoppades var en komplett motorcykel i den släpvagn som Ronnie hade lånat någonstans, och klev sedan in i Fiestan. Lewis där framme och Steven inklämd i baksätet bredvid en gammal greyhound som uppenbarligen brukade sträcka ut sig över hela baksätet – och som bara motvilligt makade på sig innan den återigen lade sig ner tvärs över hans ben.

De körde tillbaka hem till Ronnie i Shipcott i alldeles för hög fart och hundens beniga knäleder grävde in sig i Stevens lår varje gång de svängde.

4

K

rimina linspektör Reynolds bekymrade sig för sin

lugg. Han bekymrade sig naturligtvis för flickan också, men luggen var någonting konstant och flickan var bara ett fall, som alla tidigare fall och alla de fall som skulle komma. Hon hade antagligen rymt. Det hade de flesta. Om inte – om hon verkligen hade blivit kidnappad – skulle man antingen hitta henne eller också skulle man inte göra det; hon skulle antingen vara levande eller död – eller också skulle hon leva resten av sitt liv på ett sätt som fick henne att önska att hon kunde få dö.

Det lät känslolöst, men så var det med försvunna barn. Natur­ ligtvis skulle Reynolds göra allt som stod i hans makt för att försöka hitta henne, men just nu var flickans öde en öppen fråga.

Men hans lugg å andra sidan, den måste han ta itu med nu.

Hoppades han.

Han studerade den i spegeln och borstade den först åt ena sidan, sedan åt den andra. Det var en kall morgon, så han hade fegat ur och satt på sig en yllemössa när han åkte till jobbet. Men han kunde ju inte gömma sig för alltid. På något sätt syntes det tydligare här, i det kalla lysrörsljuset på herrtoaletten i Taunton, än det hade gjort hemma i hans eget badrum, att han fått en hårtransplantation.

Han borstade tillbaka luggen åt andra hållet. Det gjorde ingen skillnad. Han suckade. Han borde kanske inte ha låtit dem klippa det så kort, men bilden av Elton Johns kalufs hade gjort att han känt sig okaraktäristiskt supermanlig.

Skit samma.

Han hade använt nästan fyratusen pund av sina tungt förvär20

vade besparingar på den där jävla transplantationen – han kunde ju inte gömma sig i buskarna hela tiden.

* Du älskar henne inte.

Reynolds hade lappen med sig, och han hade lagt den i en bevispåse för att den inte skulle komma bort. Han hade gett ­order om att man inte skulle offentliggöra att den hittats på den troliga brottsplatsen. Om Jess Took hade blivit bortförd, då var den lappen en detalj som skulle kunna bli användbar om man ville kunna ertappa kidnapparen med att ljuga. Den skulle också kunna användas för att sålla bort alla de knasbollar som kanske skulle vilja ta på sig skulden för brottet och säga att det var de som hade gjort det.

Han hade tittat på den hundra gånger medan de körde från Taunton till Exmoor. Jess Took hade bara varit försvunnen i trettiosex timmar, och grafologen hade inte velat säga något utan att ha fått undersöka lappen ytterligare, men han hade berättat att med tanke på hur noggrant bokstäverna var formade hade den antagligen inte skrivits av en person som brukade skriva varenda dag. Och det hade de ju mycket nytta av. Det gjorde ju verkligen att de kunde begränsa antalet misstänkta. Vem katten brukade skriva varenda dag – eller någon dag – med penna och papper?

Själv kunde Reynolds inte komma ihåg när han senast tagit i en penna i något annat syfte än att krafsa ner ett par anteckningar eller att sitta och klicka med den medan han funderade.

Nume­ra var det bara tangentbordet som gällde. Ord skapades och försvann in i en låda och sedan stängde man av den och satte på den igen och hoppades att de fortfarande skulle finnas kvar där. Reynolds gillade tanken med det papperslösa kontoret, men av någon anledning verkade det som om avdelningen för våldsbrott på polisstationen i Taunton ändå blev mer fylld av papper för varje vecka som gick. Det var en gåta, tänkte han, en gåta 21

insvept i oändligt många ark A4-papper.

Han log för sig själv och önskade att han kunde ha sagt något lika smart till en uppskattande publik. Polisinspektör Elizabeth Rice var långt ifrån tråkig, men hon var inte lika bildad som han.

Rice var emellertid en mycket samvetsgrann bilförare och Reynolds brukade alltid räcka henne bilnycklarna. Då kunde han få lov att tänka i lugn och ro i stället för att behöva besväras av allt det där med backspegel, färdriktningsvisare och ratt, som hans far en gång hade bankat in i hans huvud så att det satt där för gott.

Så fort de lämnade motorvägen började vägen bli krokig. Förvandlingen skedde mycket snabbt; ena minuten befann de sig i det tjugoförsta århundradet, sedan var de i någonting som kändes som 1950-talet. Taggiga träd och häckar kantade de smala vägarna, som liknade svart tandkräm där de slingrade sig fram över Exmoorheden, och Reynolds visste att mobiltelefonen som han hade i fickan redan nu förgäves började leta efter en signal. »Det känns kusligt att komma tillbaka hit.« Rice kunde inte ha uttryckt hans känslor bättre.

Reynolds hade inte varit här sedan den gången då en mördare slog till brutalt här på heden. Inte sedan han körde Jonas Holly hem från sjukhuset för över ett år sedan, och då hade lovat honom att de skulle fånga den man som hade mördat hans fru.

Det hade de inte gjort.

Men han hade ringt till Jonas vid tre olika tillfällen – och för varje gång hade han blivit allt mer övertygad om att mannen kontrollerade från vem samtalet kom innan han svarade, och det gjorde honom skam till sägandes en smula lättad, för han hade aldrig några positiva nyheter när han ringde. De få magra ledtrådar de hade haft rann ut i sanden, och även om fallet officiellt fortfarande var öppet, förstod Reynolds att de skulle behöva väldigt mycket tur, eller ännu ett mord, om det skulle kunna ta sig tillbaka upp på mordutredarnas mest akuta lista.

Han mindes att så sent som i januari – ett år efter det att Jonas Hollys fru hade dött – var det fortfarande hennes röst som hördes 22

i telefonsvararen. Hej, du har kommit till Jonas och Lucy. Var snäll och lämna ett meddelande, så ringer vi upp dig, eller också kan du ringa Jonas på hans mobil…

Rösten av ett spöke.

Reynolds tyckte att det lät kusligt. »Det gör det verkligen«, sa han till Rice. »Mycket kusligt.« Det kändes också egendomligt att sitta i en enkel vit skåpbil i stället för i en neutral polisbil. Skåpbilen var äkta, den kom från byggfirman R J Holding & Sons i Taunton. Roger Holding var ­kusin till en polis som jobbade på stationen, och han hade erbjudit sig att låna ut en av sina skåpbilar så att de skulle kunna söka upp familjen Took utan att avslöja sin identitet. Kidnappning för att få ut en lösensumma förekom numera nästan inte alls, utom i några östeuropeiska länder, men det var ändå bäst att hålla sig till den här metoden tills de var säkra. Men trots att Elizabeth Rice var klädd i jeans och tröja och hade sitt raka, blonda hår samlat i en praktisk hästsvans, tyckte Reynolds att hon såg misstänkt attraktiv ut för att sitta bakom ratten på en skåpbil från en byggfirma. Han borde ha tagit med sig Tim Rich från knarket i stället, för han både såg ut och luktade som en jobbare.

Skåpbilen var nedskräpad med snabbmatförpackningar och på golvet låg smutsiga tidskrifter i ordets alla betydelser. Reynolds hade sett dem då han klev in i bilen och han hade under hela bilresan försökt dölja så mycket som möjligt av dem med fötterna, så att Rice inte skulle ta illa upp eller – och det skulle vara ännu värre – säga något skämtsamt om dem.

Han stoppade tillbaka lappen i den mapp han hade i knäet och som var märkt »JESSICA TOOK«. Därefter betraktade han fotot av flickan.

När det handlade om försvunna tonåringar kom ordet »rymling« alltid före ordet »kidnappad« på listan med möjligheter. Till och med en demonstrativt liberal man som Reynolds visste att om de behandlade alla försvunna tonåringar som kidnappningar, så skulle de få ägna all sin tid åt att slita tjuriga ungar ur sängar­ 23

na hemma hos deras bästisar eller kasta stora nät över dem på busshållplatser i London. Sanningen var den att de flesta ungar helt enkelt kom hem igen och – om det inte fanns säkra tecken på kidnappning – man brukade inofficiellt vänta ett dygn innan man startade spaningen, eftersom man antog att det var just det som skulle hända.

Så hade det inte gått i det här fallet. Inte än. I handlingarna stod att den lokale polismannen hade blivit ditkallad och att han för säkerhets skull genast hade satt bollen i rullning – han hade ringt till Jess släkt och vänner och sökt igenom skogen och alla uthus i närheten av hennes hem. Om hon hade varit åtta skulle man genast ha kallat in sjunde kavalleriet. Men en trettonåring?

Attityden till tonåringar var annorlunda. Alltså hade man låtit söndagen gå medan man sagt: »Vi får vänta och se.« Vänta på att Jess skulle börja frysa eller få långtråkigt eller bli hungrig eller förlåtande, och se hur hon vandrade in på uppfartsvägen, antingen hem till sin far eller till sin mor. När hon vid lunchtid på söndagen fortfarande inte hade dykt upp hemma hos någon av dem, kontaktades Taunton, Reynolds fick hand om fallet och det betraktades officiellt som brådskande.

Nu – måndag förmiddag – skulle det börja på allvar: de offi­ ciella förhören med vänner och familj, organiserandet av skallgångskedjor med alla de frivilliga som säkert skulle ställa upp.

En diskret men noggrann granskning av varenda en av dessa frivilliga, med tanke på att det skulle kunna vara kidnapparen och han på så sätt försökte smyga sig in i utredningen. Eller hon, tänkte Reynolds. Bäst att vara öppen för alla möjligheter. Fast å andra sidan, kvinnor som stal barn brukade på grund av något slags primitiv desperation för det mesta ta spädbarn. Män som tog barn, brukade å andra sidan…

Reynolds brydde sig inte om att fullfölja tanken. Det var inte produktivt att tänka på vad Jess Took skulle ha kunnat råka ut för; gjorde man det skulle man kunna bli galen. Han måste hålla en smula distans till alla praktiska detaljer i en utredning som den 24

här om han skulle kunna behålla någon objektivitet.

Rice hade inte sagt någonting om hans hår.

Reynolds var inte säker på om det var bra eller inte.

Rice visslade till lågt när de svängde runt hörnet in på uppfartsvägen hemma hos John Took. »Snyggt«, sa hon, och det var det.

Ett vitmenat hus täckt med mycket murgröna längst bort på en bred, grusad uppfartsväg. På ena sidan stod ett halvdussin stallbyggnader. Den stora gräsplanen var välklippt och prydlig.

Det stod tre bilar på uppfartsvägen – ingen av dem hade kostat mindre än en årslön för en kriminalinspektör.

Reynolds lät omedelbart lösensumman hamna på andra plats bland de tänkbara motiven för att kidnappa Jess Took.

När de kom in visade det sig att huset var möblerat med ett övermått av pengar och brist på god smak. Där fanns flera ­pösiga, skotskrutiga soffor, ett dussintal jaktscener i skrikiga färger på väggarna, ett soffbord i glas och mässing som bågnade under tyngden av en bronshäst som nästan var stor nog att rida på.

John Took var en bredaxlad man med den rödblommiga hy som man bara får av antingen sprit eller frisk luft. Reynolds undrade vilket det var i det här fallet. Kanske en kombination.

Det fanns dessutom två kvinnor i huset – Jess mor, Barbara, och Tooks flickvän, Rachel Pollack, som – med sina stora blå ögon och sitt långa blonda hår helt enkelt var en yngre och slankare version av Barbara.

Slankare och dummare, insåg Reynolds efter att bara ha pratat ett par minuter med dem båda två. Perfekt för en man som befinner sig mitt i en medelålderskris.

Reynolds hade aldrig varit gift, men han var ganska säker på att han skulle klara av det bättre än de flesta andra karlar. En gång hade han sett en bildekal med texten »EN FRU HAR MAN HELA LIVET, INTE BAR A U NDER SMEK MÅNADEN«. Så sant.

Dynamiken mellan dessa tre personer var intressant. Trots att Rachel hela tiden klamrade sig fast vid John Tooks hand för 25

att visa ett medlidande som gränsade till förmynderskap, gick det lätt att se att de verkliga banden här – blodsbanden – fanns mellan Took och hans före detta fru. De var båda två lika nervöst spända, de delade samma svaga hopp och de var båda två likgiltiga för allt som inte hade med Jess att göra. Reynolds såg mer än en gång hur Rachel fick ett grinigt drag över munnen, då hon såg deras samspel.

De hade inte blivit kontaktade av någon som påstod sig ha fört bort Jess. »Om vi hade blivit det, skulle vi ha mått bättre«, sa Barbara Took och Reynolds kände likadant. Det var alltid bättre att veta än att inte göra det. Och då skulle de ha haft någonstans att börja. »Har Jess någon pojkvän?« frågade han och båda föräldrarna skakade våldsamt på huvudet. »Hon är bara tretton«, sa Took. »I så fall skulle jag ha känt till det«, sa Barbara.

Reynolds bestämde sig för att för tillfället lämna dem i lycklig okunnighet och satte i sin anteckningsbok ett frågetecken efter ordet »pojkvän«.

Han bad att få se Jess rum – det bästa i huset och slarvigt på ett sätt som bara tonåringar kan klara av. Det fick Reynolds att rysa, och han var glad att han inte hade några egna ungar. »Kalle Kanin«, sa Barbara Took med tårar i ögonen och plockade upp ett gammalt mjukisdjur från golvet. »Hon skulle aldrig ha lämnat Kalle Kanin.« Det där var naturligtvis rent struntprat. Det förstod till och med Reynolds. Tonåringar var egoistiska varelser och det var knappast troligt att de lät sig hindras av någon gammal leksak, om de hade en pojkvän som väntade i kulisserna.

Barbaras före detta man vände sig om för att ge henne en tröstande kram och Rachel sträckte sig fram och klappade tafatt den andra kvinnan på axeln med en hand som avslutades med klarröda klor. »Var är hennes telefon?« frågade Reynolds.

26

»Jag hittade den strax i närheten av hästtransportvagnen«, sa Took. »Hon måste ha tappat den. En av era karlar har den nu.« »Och hennes sminkväska?« undrade Rice. »Hon sminkar sig inte«, sa Barbara och tittade sedan frågande på John Took, »hon gör det i alla fall inte när hon är hos mig.« »Inte hos mig heller«, svarade Took genast och släppte henne.

På sängbordet stod en liten spegel uppställd, men i lådan under fanns ingenting annat än skräp – billiga smycken, nyckelringar som det hängde seriefigurer på, mynt, krämer, en trasig telefon och ungefär femtio olika hårspännen.

Rice såg att det stod en ryggsäck vid sängens fotända. »Är det där hennes skolväska?« »Ja. John kör dit henne på måndagarna och jag hämtar henne.« Rice letade i den och hittade snabbt en liten rosa sminkväska med smultronrött läppglans, mascara och två fempundssedlar.

Barbara Took blängde på sin före detta man, men Reynolds och Rice utväxlade ett helt annat slags blick. Om Jess Took helt enkelt hade rymt, skulle det ha varit viktigt att ha smink och pengar med sig, vilka signaler Kalle Kanin än gav.

De gick tillbaka ner och Reynolds berättade allt väsentligt för dem: Hur man skulle gå tillväga. Hur sökandet skulle organiseras; att de skulle göra ett liknande besök hemma hos Barbara Took; att föräldrarna skulle tilldelas en kontaktman inom polisen och slutligen vad de skulle göra om de fick ett brev eller ett samtal från någon som ville ha en lösensumma. »Men jag har inte några pengar«, sa Took. »Allt går åt till häs­tarna.« Detta var – under de här omständigheterna – så löjligt sagt att alla i rummet var artiga nog att inte låtsas om det.

Reynolds frågade Took och hans före detta fru om de hade några fiender. Det var en standardfråga och det hände mycket sällan att man fick ett jakande svar på den.

Barbara skakade på huvudet men John Took sa glatt: »Visst, vem har inte det?« 27

Detta förvånade Reynolds. Tydligen också Barbara. »Inte någon som skulle vilja kidnappa Jess!« Took ryckte på axlarna. »Vem vet nu för tiden? Människor är sådana rövhål.« Och mysteriet med fiender är snabbt löst, tänkte Reynolds.

* John Tooks hästtransportvagn stod ensam nedanför Dunkery Beacon. Ingången till den provisoriska parkeringsplatsen hade spärrats av med polisens plastremsor. Några bilar och en tom Land Rover från polisen stod parkerade vid vägkanten. Den polis som kommit i dem syntes inte till.

När de stått en minut och planlöst sett sig omkring pekade Rice på något självlysande som skymtade bakom några buskar med ärttörne i närheten och de såg hur en bastant polis drog igen blixtlåset och sedan dök upp för att gå tillbaka till sin bil.

Han ökade farten då han insåg att han inte längre var den ende representanten vid Dunkery Beacon från poliskåren i Avon & Somerset.

Reynolds presenterade sig själv och Rice, men han vägrade demonstrativt att skaka hand. »Om du nu måste kissa på en offentlig plats så kan du väl ta av dig din självlysande väst. Folk kan ju se ända från Wales hur du står och pinkar.« »Förlåt mig, sir.« »När spärrade man av brottsplatsen?« »I går kväll.« Skit också. Nästan fyrtioåtta timmar efter det att Jess försvann.

Brottsplatsutredarna skulle inte hitta ett dugg. »Har ni flickans telefon?« »Det vet jag ingenting om, sir. Det får ni tala om med den patrullerande polisman som anmälde det hela.« »Jonas Holly?« 28

Mannen såg förvånad ut och blev sedan på sin vakt. »Nej sir.

Han har ledigt.« Fortfarande? Reynolds sa ingenting. Han ville helst inte behöva förklara att det var han som hade misslyckats med att fånga den som mördat Jonas fru. För det var ju så att om han hade skött sitt jobb skulle Jonas kanske ha kunnat återgå till arbetet vid det här laget. Men trots det kunde Reynolds inte låta bli att tycka att det var skönt att han inte hade gjort det. Han behövde inte bli påmind om gamla misslyckanden. Eller om kramen – herregud!

Sist Reynolds träffade karln hade han gett honom en kram som blivit totalt obesvarad. Han hade kramat honom och lovat att han skulle gripa den som mördat hans fru. Nu kunde Reynolds inte bestämma sig för vilken av de tomma gesterna som hade gjort honom mest generad.

Reynolds talade om för de andra att brottsplatsundersökarna skulle komma inom en timme. Fram till dess fick ingen lov att gå innanför avspärrningarna. Naturligtvis inte. »Vad är det där för bilar?« »Folk som är ute och promenerar. Jag har fått skäll hela förmiddagen för att parkeringsplatsen är avspärrad.« Det fick nästan Reynolds att le då han hörde att den lilla jordplätten kallades för parkeringsplats.

Han var angelägen om att få ta en titt inne i hästtransportvagnen, men det var antagligen tillräckligt glest med spår i det här fallet ändå, så han och Rice behövde verkligen inte sätta sina fotavtryck också, på marken bredvid vagnen.

De skulle vänta.

Reynolds hade alltid varit stolt över sitt eget tålamod.