MITT MÖTE MED AUGUST | LENA EINHORN
suggererade sig själv som en kreativitetsskapande åtgärd – och Johan Cullberg tio år senare lägger ner lika stora ansträngningar på att argumentera emot Sprinchorn. Hur Olof Lagercrantz 1979 väljer att ta Strindbergs sida gentemot Oscar Levertin – nästan sjuttio år efter Strindbergsfejden, och ännu längre efter Levertins död – vilket ytterligare trettio år senare får Nathan Shachar att gå till storms mot Lagercrantz. Och hur Strindberg – till denna dag – fortsätter att fungera som ett rött skynke i det som på hans tid kallades kvinnosaksfrågan. Det enda jag kan komma på som förklaring till Strindbergs fortsatta gnistskapande förmåga är att vissa människor helt enkelt är som lackmuspapper … Liksom vissa händelser är det. De mäter något – surt eller basiskt, höger eller vänster, auktoritär eller antiauktoritär, manligt eller kvinnligt. Synen på dem är egentligen en indikator på något annat, något större. Man är för dem, eller emot dem. Vilket egentligen betyder att man är för eller emot något annat. Något som ligger mycket närmare en själv än August Strindberg gör. Och att de får denna roll beror väl inte sällan på att de tar stor plats – och att de kräver denna plats. Strindberg hade under sitt liv en sagolik näsa för vad som skulle få honom att väcka uppmärksamhet, och nå ut till massorna: Vad fan gör det om min själ går åt helvete, om jag därmed kan rädda 10 000; och det kan jag endast om jag får folket att lyssna till mig. Och det skola de komma att göra! (brev till Bjørnstjerne Bjørnson, 4 maj 1884)
Strindberg påminner förstås – i sitt liv, i sitt tankemönster, i sitt förhållningssätt till sin konst, i det faktum att hans liv blev till konst – om många andra konstnärer, även nutida. Grandiositeten är på intet sätt unik, inte heller lättkränktheten, eller, för den delen, hotet att gå i landsflykt när hans hemland inte förstod att behandla honom rätt: ”Det förefaller som om Sverge icke skulle få någon ro, förrän jag är död!” (till Ola Hansson); ”Du är verkligen den enda för närvarande i Sverige, som har nog talang att uppskatta mig och uppmuntra mig, som anses död vid Stockholms latitud” (till Birger Mörner). Och så, till Jonas Lie, hotet om att till och med lämna det svenska språket: Du ser att jag har ett förfärligt gevär att muskedundra med när mina landsmän strejkat mot mig! Jag har av en fånig patriotism underlåtit att begagna det, men nu är jag tvungen! Jag kommer sålunda hädanefter att skriva mina arbeten på Franska, så få mina kära landsmän roa sig med att översätta dem! Det skall väl smaka bättre då. (19 maj 1884)
Men så blev Strindberg till slut också rikligt lönad av sitt hemland. På sin 60-årsdag hyllades han storligen i både pressen och runt om i landet. Ett fackeltåg marscherade förbi hans bostad på Drottninggatan. Och när han avled tre år senare följdes hans begravningståg av 60 000 människor. Man kan inte undgå att fundera på om denna egensinnighet, detta krav på upphöjdhet, denna grandiositet, är en del av förklaringen till att Strindberg (liksom vissa andra konstnärer med en liknande personlighet) tilldelas just den piedestal de eftersträvar och kräver. Stora konstnärer, ja. Kanske till och med geniala. Men
14