Men när det gäller andra verk är glädjen över att hämnas ganska ogrumlad: Som titeln anger äro levande personer föremål för undersökningen. Att några stryka med är ju vanligt vid vivisektioner då man lägger an fistelgångar ända in i småtarmarne. Det är ju tidens anda att skriva om levande och ej om döda; och jag har själv varit föremål för en hel litteratur. (brev till Isidor Bonnier om Vivisektioner, 25 april 1887) Strindberg såg alltså pennan inte bara som en helare av sitt inre kaos, utan också som ett vapen, det svärd med vilket han med stor precision skulle hugga mot sina fiender. Och sådana hade han många, enligt egen uppfattning. Problemet var bara att för att bli Strindbergs fiende, så räckte det att man försatte honom i tacksamhetsskuld, eller att man blev lika framgångsrik som han, eller att man blev ett alltför stort och viktigt kärleksobjekt. Hans ego var skört, och varje antydan om att han riskerade att falla ner från den oundgängliga piedestalen – varje situation som kunde tänkas försätta honom i underläge – framkallade hos honom ett omedelbart behov av att förinta ”den skyldige”. I det ljuset, tror jag, får man se både hans kvinnohat, hans judehat och hans bestraffande av sina välgörare (ämnen som tas upp av flera av kapitelförfattarna i denna bok, bland andra Nina Solomin, Lisbeth Larsson, Johan Cullberg och Eva Borgström). Larsson och Cullberg beskriver i sina kapitel, och från helt olika håll, hur Strindberg medelst skrivandet bearbetar sig själv och relationen till sina medmänniskor. Larsson för fram den allt vanligare uppfattningen inom Strindbergsforskningen att karaktärerna i Strindbergs författarskap – även de mest groteska karikatyrerna – ofta bär starka drag av honom själv. ”Hans författarskap återger inte en yttre verklighet utan en inre som samtidigt skapar en yttre.” Om man väljer att använda psykologiska termer skulle man väl tala om projicering. Som Cullberg skriver i sin bok Skaparkriser: [Strindbergs förhållningssätt] utmärks av att förnekade självbilder och hatiska impulser projiceras utåt på andra. Tendensen till detta kan kallas för ett narcissistiskt-paranoiskt karaktärsdrag. Då den grandiosa bilden inte kan upprätthållas ses hotet som kommande utifrån genom ondsinta vedersakare. (s. 117) Så gullig var han ju knappast, August Strindberg, åtminstone inte tillförlitligt gullig. Behövdes en kamrat att ha vid sin sida när det ven kring öronen (och inte endast när man skulle ha roligt över ölglasen en kväll) så skulle man nog välja någon annan. Och ändå, som Ebba Witt-Brattström skriver, ”i Strindbergs rika författarskap finns det dylika ögonblick av självinsikt som gör att också en feminist förlåter honom”. Jag vet, som sagt, inte om det är självinsikten som gör att jag förlåter honom, men något är det. Generositeten med vilken han delar med sig av sitt liv kanske? Eller de där stunderna av oemotståndlig charm? Eller att han tar en med på en så fantastisk resa. Fast alla förlåter honom förstås inte. Han retar ju fortfarande. Och framför allt väcker han debatt. Det är märkligt hur Strindberg faktiskt ännu – ett sekel efter sin död – kan fungera som en sådan åskledare. Hur Evert Sprinchorn år 1982 lägger ner stor möda på att visa att Strindberg aldrig var psykotisk, utan medvetet
13