9789113019475 by Smakprov Media AB

ROGER MOORE

David Niven. Han delar generöst med sig av minnen från gårdagens och nutidens filmlegender som Michael Caine och Sean Connery. Resultatet är en uppriktig, humoristisk och charmig memoarbok.

”Den charm och direkta humor som man förknippar med hans roller är uppenbar i denna varmhjärtade memoar från en lång och framgångsrik karriär inom film och TV.”

”Moores självbiografi är den roligaste filmmemoaren sedan David Nivens.” Daily Mail

O_Roger Moore nyaste omslaget.indd 1

En av de största filmstjärnorna, en levande legend, berättar om sitt spännande liv med öppenhet, charm och humor.

ISBN 978-91-1-301947-5

www.norstedts.se

Nu berättar han för första gången om hur det varit att spela några av de mest kända rollerna som finns och att spela mot några av de mest kända stjärnorna. Vi möter honom under hans uppväxt i England, vid evakueringen under andra världskriget, och senare i hans olika giftermål och rollen som pappa innan han slutligen finner sitt livs kärlek med svenska Christina, hans nuvarande hustru. Han skriver också om sin prostatacancer, som han nu är helt frisk från, och om sitt omfattande arbete som UNICEF-ambassadör.

MITT NAMN ÄR MOORE – ROGER MOORE

The Times

ROGER MOOR E

oger Moore är en av de få stora stjärnorna i sin generation som ännu inte berättat sitt livs historia. Som själva sinnebilden för en engelsk gentleman - elegant, stilig och alltid med ett småleende på läpparna - har han gestaltat en mängd oförglömliga roller på bio, TV och på scen. Simon Templar i klassiska Helgonet; Lord Brett Sinclair i Snobbar som jobbar och inte minst; James Bond i sju filmer som fortfarande ständigt visas världen över.

MITT NAMN ÄR MOORE – ROGER MOORE

I sitt långa yrkesliv har han träffat en mängd kända skådespelare, som Elizabeth Taylor, Lana Turner och forts. på bakre fliken

09-02-10 18.51.33

MITT NAMN ÄR MOORE – ROGER MOORE ROGER MOORE Tillsammans med Gareth Owen

Översättning av Elisabeth Olin

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.17.58

Bildförteckning: Samtliga bilder från Mannen som jagade sig själv © Canal+ Image (UK) Ltd Samtliga bilder från Snobbar som jobbar © ITC Entertainment/Granada Ventures Samtliga bilder från Helgonet © ITC Entertainment Granada/Ventures Samtliga James Bond bilder © Danjaq LLC and United Artists Corporation Övriga bilder ur författarens egen samling om ingenting annat anges

ISBN ---- © Roger Moore  Norstedts, Stockholm  Published by arrangement with Pollinger Limited Originalets titel: My Word is My Bond Översättning: Elisabeth Olin Omslag: Design  Omslagsfoto: Live and Let Die ©  Danjaq LLC and United Artists Corporation, Rights Reserved. MPTV/LFI Tryckt hos WS Bookwell, Finland  www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.17.59

KAPITEL TVÅ

Skådespelarliv ”Jag ser något purpurrött i vattnet …”

min kompis norman från nummer tre var ett par år äldre än jag och borde ha varit klokare… Jag hade ”lånat” pappas luftgevär och luftpistol – jag visste mycket väl att det var absolut förbjudet, men pojkar är och förblir pojkar. Norman tog luftgeväret och jag luftpistolen. Innan jag hade en chans att ladda min pistol kände jag en skarp snärt mot mitt högra skenben, Norman hade slängt iväg ett skott mot mig från trädgårdens bortre ände. Han tyckte att det var jättekul när jag hoppade flera decimeter upp i luften, medan min första tanke var hur jag skulle förklara hålet i byxorna. När jag undersökte det närmare visade det sig dock att det inte var något hål, bara ett litet märke på benet, som ett litet blåmärke. Jag lade genast tillbaka vapnen ovanpå pappas garderob – gömstället som jag egentligen inte borde känna till – och resten av dagen gick jag omkring med ont i benet. På kvällen tog pappa oss till bion i Brixton för att se en komedi med Frank Randle – jag är ganska säker på att den hette Somewhere in Camp. När föreställningen var slut och ljuset tändes försökte jag resa mig, men högerbenet bara tvärvägrade. Jag linkade efter mina föräldrar ut på gatan och det var helt omöjligt att böja benet. Mamma undrade vad det var för fel på mig. – Jag snubblade i trädgården, sa jag oskyldigt. Och det var ju sant – jag glömde bara att nämna det där med luftgeväret. När vi kom hem och jag gick och lade mig frågade mamma återigen SKÅDESPELARLIV – 33

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.00

vad det var för fel på mig. Det gick inte att lura henne. Jag berättade att Norman och jag hade tänkt oss att öva lite med pappas luftgevär och luftpistol, och så hade jag helt oplanerat råkat bli skottavla. – Snälla, säg inget till pappa! bönföll jag. Hon undersökte benet och konstaterade att det verkligen inte syntes mycket, bara en liten svartblå prick.Vilken jäkla tur, tänkte jag, det fixar sig. Men det fixade sig så lagom. När jag vaknade nästa morgon gjorde det outhärdligt ont i det högra benet, som nu inte gick att röra. Och då måste mamma naturligtvis berätta för pappa. Jag räknade med att få ett kok stryk, men i stället såg han bekymrad ut och sa: – Vi tar honom till Westminster Hospital. Vi åkte tillsammans alla tre – jag linkade – med bussen från South Lambeth Road och kom fram till akutavdelningen i det nybyggda Westminster Hospital som nu låg på Horseferry Road. Jag trodde nog att doktorn misstänkte mig för att överdriva linkandet när jag kom emot honom, men när han hörde historien skickade han mig lite motvilligt till röntgen.Visst, en luftgevärskula hade trängt in i skelettet några centimeter under högra knäet. Därefter gick det ganska snabbt. Jag kläddes av mina vanliga kläder och fick ta på mig operationskläder för ännu en tur in i tunneln med de dansande röda och gula ljusen, och sedan vaknade jag som vanligt upp med kväljningar och hängde över vasken en bra stund. Ända sedan dess har jag avskytt vapen. Nästa morgon skrevs jag ut med bandagerat ben och dränering och överlämnades linkande på kryckor i min mors ömma vård. Jag hade fått en lätt blyförgiftning och fick lov att komma tillbaka till sjukhuset nästa dag för att få förbandet bytt. Efter att ha gjort detta linkade jag tillbaka till busshållplatsen för att ta mig hem igen. Konduktören hjälpte mig när jag steg på och jag satte mig med kryckor och utsträckt ben på närmaste sittplats. – Och hur har det där gått till då, grabben? frågade han. Jag drog ett djupt andetag, svalde och sa: – Det var tysken! Och så bredde jag på för fullt: – Jo, när vi höll på att rensa undan på ett ställe som hade blivit bombat var det en Messerschmitt som gav sig på oss! 34 – SKÅDESPELARLIV

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.00

Jag var så dum att jag tog hans min för bekymrad omsorg och bara log tappert mot honom. Han måste verkligen ha trott att jag var bombad! När jag väl hade återhämtat mig var det ett gäng äldre kompisar från Lido i Brockwell Park som tog mig med på puben tvärs över gatan. Jag hade inte åldern inne och hade aldrig druckit något starkare än ett glas cider, och nu beställde jag ett glas öl. Någon stack sejdeln i handen på mig och jag drack snabbt upp den, innan värden på stället skulle få syn på hur ung jag var och ta ölen ifrån mig. Plötsligt hade någon köpt en ny öl till åt mig, och sedan en till – och sedan börjat allt bli lite dimmigt och jag tappade räkningen. Jag visste i alla fall att jag måste hem innan det blev mörkt, och jag minns att jag sluddrade till någon att min pappa skulle slå ihjäl mig om jag luktade öl när jag kom hem. En av mina så kallade vänner sa då att om jag rökte ett par cigaretter så skulle ingen kunna känna på andedräkten att jag hade druckit. Beväpnad med fem stycken Player’s Weights tog jag mig upp till övre däck på en buss som åkte hemåt och puffade på bäst jag kunde, hostande och spottande – jag hade ju aldrig rökt förr i hela mitt liv. Vilken idiot jag var! Plötsligt insåg jag att lukten av cigarettrök skulle väcka samma slags vrede hos min far som lukten av sprit. Jag vinglade fram till Albert Square och i samma ögonblick som jag mödosamt började ta mig uppför trappan satte flyglarmet igång. Räddad i sista sekunden! Vi tog oss ner i bombskyddet igen, pappa, mamma, Rufs och den rök- och spritstinkande tonåringen. Plötsligt började allt snurra för mig, och så kollapsade jag på britsen och började hulka. – George! Roger är sjuk! sa mamma. – Sjuk. Han är full, det är vad han är, den slyngeln! skrek han. Och så fick jag en ordentlig smäll över ryggen, vilket förstås bara gjorde saken ännu värre. Det luktade alldeles fruktansvärt, och jag skämdes alldeles fruktansvärt! Gudskelov gick signalen för faran över, så att vi åtminstone slapp tillbringa hela natten i stanken av dessa avskyvärda bevis för min begivenhet på starka drycker. Det gick en hel vecka innan jag togs till nåder igen.

SKÅDESPELARLIV – 35

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.00

När jag tänker på alla dumheter jag ibland kläckte ur mig under den här perioden kan jag än i dag rodna över hela kroppen. Jag var väl fjorton när jag gick på bio på Astoria i Brixton. Framför mig satt två flickor. De vände sig om och undrade om jag hade eld till deras cigaretter. På ett överdrivet sätt klappade jag mig på alla fickor och sa: – Jag är ledsen, men jag måste ha lämnat tändaren i affären. Vad fan skulle det betyda? Jag tänker fortfarande på det mer än sextio år senare. Ibland på lördagskvällarna gjorde jag en utflykt till dansstället Locarno i Streatham. Med välborstade skor och enligt modet brylkräm i håret – reklamen gjordes av en annan av barndomens skådespelarfavoriter, Richard Green. Jag dansade – eller snarare hasade – runt med någon flicka som varit oförsiktig nog att svara ja när jag bjöd upp, till låtar som Down in Idaho, where yawning canyons meet the the sun eller In the Mood. Flickstackarna var inte direkt ”in the mood” efter att ha blivit trampade på tårna av mig en stund. En kväll, jag kan väl ha varit bortåt sexton år då, fastnade jag för en välutvecklad blondin som till min förvåning tackade ja när jag bjöd upp. Det tände mellan oss, det gjorde det helt tydligt, och vi bestämde träff lördagen därpå. (Det gällde att förlägga mötet innanför danspalatsets dörrar: det var dyrt att gå ut med flickor, så jag var alltid överförtjust om jag lyckades slippa betala två inträdesavgifter). Hur som helst, vi träffades påföljande lördag, och efter sista valsen gick hon med på att jag skulle få följa henne hem. Hon höll mig hårt i handen och återgäldade mina feberheta tryckningar. Med knäna skallrande mot varandra drog jag in henne i en butiksentré och kysste henne. Det var som om jorden stannade i sitt lopp, men när jag försökte igen frågade hon hur gammal jag var. – Jag … Jag ska fylla nitton, stammade jag. Det verkade hon vara nöjd med, och jag närmade mig åter hennes åtskilda läppar när vi plötsligt lystes upp av en ficklampa, det var polisen. – God kväll, god kväll. Kan jag få se legitimation, tack? sa han. Blondinen halade fram sin och när jag fumlade i fickan efter min frågade poliskonstapeln hur gammal jag var. – Sjutt, jag menar arton, sir, mumlade jag. – Jaha, minsann. Då skulle jag vilja se på undantagskortet, sa polisen. 36 – SKÅDESPELARLIV

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.00

Fan också! Nu var jag avslöjad. Undantagskort fick alla som hade fyllt arton som bevis på att de hade ett giltigt skäl för att inte tas ut i militärtjänst. Jag log dumt och lämnade över id-kortet som jag till sist hade halat upp i den fromma förhoppningen att han liksom jag var en riktig karl som också gärna ville ha en kyss och kram och bara skulle smussla tillbaka kortet till mig utan att avslöja min lilla bluff för blondinen. Han lyste mig rakt i ögonen med ficklampan. – Så du är bara sexton? Då kan jag tala om att det börjar bli sent för dig, min unge man, sa han. Det visst jag väl, men framför allt visste jag att nu var allt för sent – blondinen skulle inte erbjuda mig sina röda läppar mer. Det sista hon gjorde med dem var att säga: – Småpojkar intresserar mig verkligen inte! Så gick min första verkliga chans upp i rök i den kalla kvällen och jag travade hemåt. Så nära och ändå så långt från målet. Vid nästa utflykt till Locarno trodde jag att lyckan äntligen log mot mig. En mycket attraktiv brunett dansade några danser med mig och gav sedan nådigt sin tillåtelse till att jag skulle få följa henne till busshållplatsen. Vi gick till Streatham Common och satte oss på en bänk ganska långt från vägen och all belysning. Mycket tung andhämtning, fumlande och passionerade kyssar följde. – Kom hem med mig! mumlade hon. Jag drog ett djupt andetag. – Och dina föräldrar, då? frågade jag. – Jag bor ensam. Min make är vid artilleriet i Indien, sa hon. Konstigt hur två små ord fullständigt kan ta kål på all åtrå. De orden var ”make” och ”artilleriet”. Hon var inte bara gift, hennes man var i armén. Och med tanke på den tur jag brukade ha i kärlek hade han säkert kommit hem nu och satt och väntade på att få överraska henne, en stor jäkla tuffing till karl. Jag hittade på någon ursäkt och smet min väg. Strax före dessa händelser i sextonåringens sexuella fummeltillvaro hade jag ritat några patriotiska affischer i skolan och några serier som var livligt influerade av de Disneyserier jag älskade. Pappa var mycket stolt SKÅDESPELARLIV – 37

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

över mina konstnärliga försök och visade dem för sin kollega George Church som i sin tur visade dem för några han kände i filmbranschen. Resultatet av detta var att jag tillsammans med pappa inbjöds till Public Picture Productions, PPP, i Soho. Och resultatet av detta, i sin tur, var att jag lämnade Vauxhall Central som nyanställd animationspraktikant på femton och ett halvt år. Innan jag började arbetet där såg PPP till att jag blev medlem av filmteknikernas fackförbund, som sedan var mig till god hjälp när jag kom så långt att jag ville regissera. Åh, vad jag var stolt när jag vid slutet av min första arbetsvecka kom med lönekuvertet till mamma! Lönen var tre pund och tio shilling i veckan, och nu hade jag börjat göra rätt för mig. Mamma gav mig trettio shilling tillbaka, för lunch och bussbiljetten fram och tillbaka. Trots att så många år har gått kan jag fortfarande precis minnas min färdväg till jobbet: först tog jag 58:ans buss från South Lambeth Road till Regent Street och steg av vid hörnet av Great Marlborough Street. Sedan gick jag förbi sceningången till Palladium och tingsrätten och slog in på Poland Street. Där vek jag av till höger och sedan till vänster, och då var jag framme vid D’Arblay Street. Simhallen vid Marshall Street var alldeles om hörnet, så på lunchen kunde jag sticka in där och motionera – mycket bättre än i skolan! Jag jobbade med det mesta på PPP. Jag skulle kalkera teckningar till celluloid och sedan vända på bladen och färglägga. Jag gjorde också en del grafiskt titel- och textarbete, vilket innebar att rita vita bokstäver på svart bakgrund som sedan lades i bioreklamer. Jag lärde mig också att klippa film, vilket återigen visade sig vara värdefull kunskap när jag senare började regissera. Ännu en arbetsuppgift var att frakta burkar med utbildnings- och informationsfilmer från kontoret till högkvarteret för AK1, arméns filmbyrå på Curzon Street. Det var en ståtlig byggnad som inte hade några fönster på de första tre våningarna och var försedd med massor av sandsäckar ända från gatuplanet för att skydda mot utländskt spioneri och allt annat än en direkt bombträff av Luftwaffe. Här träffade jag för första gången en man som skulle komma att bli en av mina närmaste vänner långt senare, fast på den tiden hade vi inget med varandra att göra. Överstelöjtnanten hette David Niven, och han var vår tekniske rådgivare. Vi var alla hemskt imponerade när han klev in på konto38 – SKÅDESPELARLIV

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

ret och såg tjusig ut i sin uniform. När vi träffades senare kom han förstås inte ihåg den där pojkspolingen från PPP, men jag mindes honom mycket väl. Andra viktiga uppgifter på PPP var att springa ärenden och köpa kaffebröd till teet jag kokade i mitt kontor på bottenvåningen. Det var fullt upp för en blivande Walt Disney. När jag kom till arbetet på D’Arblay Street den 6 juni 1944 stod mina arbetskamrater ute på gatan. Det var en solig morgon och genom de öppna fönstren kunde vi höra radion som meddelade att de allierade hade landat på Frankrikes norra kust. D-dagen var inne. En vecka efter de allierades landstigning i norra Frankrike konfronterades vi med ännu ett diaboliskt vapen från Tredje riket. Vapnet kallades V1, en sorts raket som bestod av ett obemannat jetplan med tung last av explosiva ämnen. När maskinen stängdes av någonstans över London vände denna dödens budbärare nosen nedåt och dök tjutande mot jorden. På PPP gjorde vi upp en tjänstgöringslista som innebar att vi i tur och ordning höll utkik på taket och slog larm om arbetskamraterna behövde ta skydd. Det blev vanligt på Londons alla kontor att man gjorde på det sättet, och när flyglarmet började tjuta intog vi våra positioner med visselpiporna i högsta hugg. D’Arblay Street ligger strax söder om Oxford Street, och det var under min vakt på taket som vi kom allra närmast en träff. Från min plats på taket såg jag raketen närma sig och när motorn stängdes av och den började falla mot jorden rusade jag nedför trapporna som en oljad blixt och visslade hela tiden i visselpipan. Lyckligtvis för oss slog den ned alldeles norr om Oxford Street. Under de följande månaderna förändrades mycket i mitt liv. Den första händelsen var den stora sorg som drabbade oss alla när min älskade morbror Jack, mammas yngste bror, föll i strid den 3 augusti. Han hade varit i Nordafrika under slaget vid El Alamein och sedan deltagit vid de allierades landstigning i Italien. Han var sergeant i ingenjörstrupperna, vid 51st Highland Division, och när han förflyttades till den sjätte väpnade brigaden i Arezzo blev hans uppgift att röja landminor under slaget vid Monte Cassino. Han dödades när en mina exploderade. Jag hade aldrig förr känt en sådan sorg och en sådan vrede.Visst, jag SKÅDESPELARLIV – 39

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

hade levt igenom hela kriget och sett död och förödelse och människor som förlorade dem de älskade, men på något sätt hade det alltid drabbat de andra, inte mig. Tills den dagen hade det varit så. Men nu drabbades jag själv och först nu förstod jag på djupet hur grymt och hur meningslöst kriget kan vara. Det påverkade min arbetsinsats. En av mina nya arbetsuppgifter var att hämta framkallad film från laboratoriet i norra London och ta taxi med den – jag fick inte åka buss eller tunnelbana eftersom filmen innehöll silvernitrat – till D’Arblay Street före klockan nio. Vid ett par tillfällen kom jag för sent, och en gång glömde jag helt sonika bort att hämta filmen. Därmed var det kört. På PPP fick man ingen andra chans. Den unge Walt Disney åkte ut på öronen. Jag försökte se saken från den ljusa sidan. Solen lyste och jag hade kompisar på Lido i Brockwell Park som skulle bli jätteglada om jag gick med dem och badade, och det skulle säkert inte vara det minsta svårt att få ett nytt jobb! Många av mina badkompisar var äldre än jag. Några av dem hade skickats hem som odugliga för militärtjänst och levde på extrajobb inom filmen. En dag fick jag hänga med till Archie Woofs kontor som var inrymt i övervåningen på en affär mitt emot Garrick Theatre på Charing Cross Road. Där fanns ett väntrum där ivriga statister samlades varje dag, och Archie stack då och då huvudet runt hörnet, såg sig omkring i väntrummet och pekade på den ena eller den andra och sa: – Okej, du åker till Elstree i morgon bitti klockan sju, och du också. Och du där och du med, ni ska till Denham. Två dagar satt jag i väntrummet innan jag också blev utpekad och ombads att tidigt följande morgon infinna mig i inspelningslokalerna i Denham, där Caesar och Cleopatra höll på att spelas in. Det var allt jag visste om mitt nya jobb. Det tidiga morgontåget till Denham var packat med blivande romerska soldater och medborgare och det var en upplevelse att se statistveteranerna gissa sig till vem som skulle få vad i uppgift. Jag gick av i Denham, men jag visste inte var ateljéerna fanns så jag bara följde efter alla andra. Tio minuter senare stod jag utanför sir Alexander Kordas stora studiogrindar, där London Film Productions flammade emot mig med stora bokstäver. 40 – SKÅDESPELARLIV

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

När vi väl kom in sa tredje regiassistenten åt oss vad vi skulle vara – soldat, centurion, medborgare, och så vidare – och dirigerade oss till respektive kostymtält. Iförd min röda toga och mina sandaler följde jag efter de andra till frukosten: Rom byggdes inte på tom mage. Medan jag nöjt tuggade i mig mitt bacon och ägg förstod jag att det var den vackra Vivien Leigh som skulle spela Kleopatra och Claude Rains Caesar. Jag kände förstås väl till båda stjärnorna från mina många biobesök. Det här blir kul, tänkte jag. Tredje regiassistenten sa till mig att jag skulle ställa mig i en grupp legionärer. Hela morgonen stod jag sedan och lyssnade till min hjälte Stewart Granger när han sa något i stil med ”Jag ser något purpurrött i vattnet …” innan han dök ned i en vattentank som jag antog skulle föreställa antingen Nilen eller Tibern. Nästa dag kallades jag dit igen, och ytterligare nästa, och nästa igen. Jag fick trettio shilling om dagen, plus ett eller två bastanta mål mat, och det var inte att klaga på för en arbetslös animatör. Den fjärde eller femte dagen, när jag var på väg därifrån med mina badkompisar från Lido sa en assistent till mig att regiassistenten ville prata med mig. Jag blev iskall. Skulle jag få sparken igen? Det handlade i stället om raka motsatsen. En stor gladlynt irländare som hette Brian Desmond Hurst (och senare skulle bli känd under namnet kejsarinnan av Irland) regisserade filmen tillsammans med Gabriel Pascal och han ville veta hur det kom sig att jag arbetade som statist. Jag gav honom en snabb redogörelse för min karriär och han frågade om jag någonsin hade funderat på att bli skådespelare. Var jag intresserad? Det var klart att jag var. Jag hade övat mig på att säga ”Jag ser något purpurrött i vattnet …” varenda kväll när jag gick och lade mig, och nu tyckte jag att jag gjorde det nästan lika bra som själve Stewart Granger. När så mr Hurst hade konstaterat att jag var intresserad bad han att få träffa mina föräldrar, och innan jag förstod något hade han börjat prata om the Royal Academy of Dramatic Art, RADA. Den kvällen, när jag kom ut ur tunnelbanan vid Ovalen, rörde mina fötter knappt vid marken när jag rusade hemåt, mot Albert Square. Jag tror att jag inte ens hade hunnit halvvägs över torget när jag började skrika: – Mamma! Mamma! Jag ska bli en ny Stewart Granger! Några dagar senare träffade pappa mr Hurst som sa att han tyckte att SKÅDESPELARLIV – 41

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

jag hade förutsättningar, och om mina föräldrar kunde försörja mig och jag klarade inträdesproven till teaterhögskolan skulle han ta hand om avgiften. Pappa var helt hänförd. Han var ju själv en entusiastisk amatörskådespelare och nu skulle han kanske få sina drömmar uppfyllda genom mig! Och vad gällde mig själv hade jag genast gripits av längtan efter att bli stjärna när Brian Desmond Hurst kom med sitt flotta erbjudande. Tanken slog mig aldrig att jag kanske aldrig skulle nå längre än till smårollerna.Vad skulle det vara för vits med det? Och med ungdomens hela tillförsikt började jag drömma min nya dröm. Med mr Hursts stöd och hjälp började jag försöka skaka fram några texter som jag skulle kunna arbeta med till inträdesproven. Jag valde en monolog ur The Silver Box av John Galsworthy och ett utdrag ur The Revenge av Tennyson. Medan jag väntade på att det skulle bli dags för provet skickade Archie Woof ut mig på några extrajobb till. Ett av dem var att statera i Hazel Courts första stora film, Gaiety George, och ett annat – vilket var fantastiskt! – var att iförd matroskostym sitta mitt emot den vackra Deborah Kerr på ett tåg i Gryning över London. Det var mig till god hjälp när jag försökte se mig själv som ett stort skådespelarämne. Något jag verkligen inte gjort mig skyldig till senare i livet! När jag gick upp på scenen på den lilla teatern vid Gower Street där teaterakademin hade sina lokaler (RADA:s vanliga lokaler hade blivit sönderbombade) skakade knäna under mig, och jag klarade precis av att genomföra vad jag skulle utan att svimma. Men när jag stod där kände jag att detta att bli skådespelare, det var vad jag hade velat hela tiden. Nu hade jag hittat min rätta väg. Jag klarade inträdesprovet och bildade nu tillsammans med tre andra pojkar och sexton flickor nästa årskull. Sexton flickor och tre killar! Kanske lärde jag mig inte så mycket om skådespelarkonsten, men om flickor lärde jag mig en hel del. På RADA fick jag lära mig alla tänkbara aspekter av tal och diktion. Man lärde sig att prata ”ordentligt”, det vill säga utan cockneydialekt, man lärde sig mima, man lärde sig fäkta, man lärde sig balettens grunder (det var jag inget vidare på) och man lärde sig något som hette ”basrörelsemönster”, vilket bestod i att ha på sig badbyxor och så böja och sträcka och svänga med armarna … Ibland hade vi gästföreläsare på RADA, skådespelare som kom för 42 – SKÅDESPELARLIV

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

att berätta om sitt liv och sina teatererfarenheter.Vi studenter var alltid med vid dessa vanligtvis mycket informativa och intressanta samtal. Jag minns särskilt ett besök – Dame Flora Robson. Hon var både en fantastisk skådespelerska och en mycket varm människa. Efter den oerhört fascinerande föreläsningen där hon hade berättat om alla de stora skådespelare och regissörer som hon hade träffat på scenen och i filmstudior bad hon oss att komma med frågor. En korkad ung dam räckte upp handen. – Jo, Dame Flora, hur kommer det sig att ni är så ful på scenen och ändå inte alls ser så förskräcklig ut nu? Flickan tystnade, och en bedövande tystnad sänkte sig över sällskapet. Hur kunde någon ställa en så idiotisk fråga till en av världens främsta skådespelerskor? Dame Flora såg ned på flickan med ett syrligt leende. – Om det nu skulle vara så lyckligt att ni får jobb inom filmen en dag, min unga dam, så kommer ni att upptäcka att det finns något som heter makeup och det finns något som heter ljussättning, sa hon. Ingen ställde några fler frågor … Vår klass gjorde tre uppsättningar första terminen. Jag var en mycket ung professor Higgins i Pygmalion, och jag ryser när jag tänker på hur jag måste ha tett mig. Därefter spelade jag kungen i några scener ur Henrik den femte och den tjusige Darcy i Stolthet och fördom, där Lois Maxwell var Elizabeth. Lois skulle senare spela miss Moneypenny i den första James Bond-filmen, och jag hade glädjen att få arbeta med henne i de sju jag gjorde, liksom i Helgonet. I min kull fanns också Tony Doonan, son till komediskådespelaren George Doonan och bror till den blivande stjärnan Patrick Doonan, som sedan så sorgligt begick självmord vid 33 års ålder. Där fanns också Yootha Joyce, som senare blev berömd som den lidande Mildred Roper i tv-serierna Man about the House och George and Mildred. I kullen efter mig fanns en vacker blondin som lystrade till det exotiska namnet Doorn van Steyn. Hon var redan känd som en duktig isdansös, och hon och jag blev ett par. Brian Desmond Hurst ringde då och då för att höra hur det gick för mig på RADA, och ibland bjöd han med mig och några vänner för att se någon pjäs. Vid det laget hade jag förstått att Brian var gay – fast på SKÅDESPELARLIV – 43

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

den tiden hade man förstås en helt annan definition på det ordet, det stod för glad och lättsinnig. Brian lät sina vänner förstå att jag inte var lagd åt det hållet, och när Doorn kom med i bilden stod det ju klart för alla. En gång klarade jag mig precis ur en pinsam situation, tyckte jag själv – jag hade verkligen en mycket hög uppfattning om mig själv! – genom att haspla ur mig en odödlig och obegåvad replik. Brian hade bett mig att komma hem till honom på Kinnerton Street i Belgravia en kväll när jag var färdig på RADA. Han sa att det skulle komma några andra som jag borde träffa. Jag vet inte om det var något slags test för att se om jag hade några homosexuella tendenser, men där satt jag i alla fall i en av hans soffor mellan Godfrey Winn, en välkänd författare, och dramatikern Terence Rattigan. Godfrey kvittrade på, ganska tvetydigt tyckte jag, om att han också på sin tid hade varit den snyggaste karlen i hela London. Då bröt jag in. – Fast jag är inte homofil! sa jag med den djupaste och manligaste röst jag kunde åstadkomma. Det blev alldeles tyst medan Godfrey strök sin flint. Mr Rattigan började säga något, men innan jag ens hann höra vad han sa, sa jag om igen: – Jag är verkligen inte sådan där! Och så reste jag mig upp med svepskälet att jag behövde en drink. En stund senare såg jag Brian med ett brett leende på läpparna. Han hade helt klart märkt att jag höll på att gripas av panik, och jag tror faktiskt att han på ett lätt sadistiskt sätt hade haft roligt åt det. Jag menar inte att låta homofobisk, för det är jag verkligen inte. Men på den tiden var jag verkligen vad som kallas hundraprocentig karlakarl och ville mycket gärna bevisa det också. Sådana komplimanger som Godfrey hade gett mig ville jag höra från det motsatta könet! Doorn var i själva verket Londonflicka, född Lucy Woodard i Streatham ungefär fem år före mig. Hon var mycket duktig isdansös och hade redan varit med i ett par filmer, liksom i isshower och varietéer. När jag uppvaktade henne var jag tvungen att lära mig att åka skridskor för att få vara i närheten av henne. Doorn bodde ihop i Streatham med två vänner från Wales, Betty och Lee Newman, som båda hade varit proffsdansare. Vid den här ti44 – SKÅDESPELARLIV

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

den medverkade de i olika filmer, och Lee var stand-in för förste älskaren Michael Wilding. De bodde i en stuga som låg lite för sig själv. Jag bodde ju fortfarande hemma hos mamma och pappa, men jag sov ofta över hos Doorn och sa alltid till mamma att jag hade legat på soffan eftersom sista bussen redan hade gått i ett naivt försök att få henne att tro att hennes pojke fortfarande var oskuld. Som de flesta studenter hade vi dåligt med pengar, men det fanns alltid någon som var beredd att dela med sig och de få av våra vänner som hade pengar köpte gärna mat eller bjöd på en drink.Vi var en grupp på sex vänner som brukade gå till en kinesisk restaurang på Gerrard Street – långt innan den började kallas Chinatown. Vi beställde in en billig rätt var och delade på alla. Det gick att äta gott på det viset. Vid Goodge Streets tunnelbanestation låg ett litet kafé dit vi brukade gå efter lektionerna. För att vi inte skulle störa de andra gästerna för mycket placerades vi i ett rum däruppe, där vi satte ihop borden till en provisorisk scen och uppförde spontana föreställningar. Vi gick också till Lyons Corner House, där flera av oss brukade livnära sig på buffén. Man fick äta så mycket man kunde för en shilling och sex pence – och det var just vad vi gjorde också! Vid ett tillfälle satt jag och några manliga vänner på Lyons på Coventry Street när en medelålders man kom fram till oss och frågade om han fick slå sig ned. Han erbjöd sig att bjuda på vin.Varför inte? När vi gick därifrån föreslog han att vi skulle ta en drink på Murphys irländska bar på Piccadilly.Vi hade ganska god kläm på vad han var ute efter. Vi var unga män som såg bra ut. – Okej. Gin och tonic, tack, sa vi. Medan han gick och beställde gick vi ut åt andra hållet, mot Shaftesbury Avenue, och lät honom stå där med sina fyra dyra drinkar. Det var taskigt gjort, jag vet. I Doorns årskull fanns en man som jag blev mycket god vän med, en storslagen människa som hette Dickie Lupino. Han var brorson till en berömd engelsk skådespelare, Lupino Lane, och kusin till Hollywoodstjärnan Ida Lupino, så han hade rört sig en del i den världen. En av hans stora talanger var att bomma cigaretter.Vi brukade skicka upp honom till övre däck på dubbeldäcksbussarna där han bad folk om att få köpa cigaretter. Han fick dem alltid utan att behöva betala. Under det där sista krigsåret kunde man bara få köpa cigaretter av SKÅDESPELARLIV – 45

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

tobakshandlare som kände igen en. Själv rökte jag en del ganska gräsliga blandningar, särskilt en sort som man helt tappade rösten av (jag hade visserligen bara tre repliker i pjäsen som jag spelade i just då så det gjorde ju inte så mycket). Ett annat märke jag rökte var Joysticks, som var så långa att jag brukade halvera dem. Och så var det blandpaketen – två turkiska, två ”hästlort”, två med Virginiatobak, och så om man hade tur, en Balkan Sobrain med svart papper. Alltså var vi väldigt glada över Dickie när han kom ned från övre bussdäck och delade ut sina bommade cigaretter. Andra terminen på RADA fick jag jobb i Arts Theatre Club i en produktion av Brechts Den kaukasiska kritcirkeln. Jag var inte alls nervös inför min världspremiär för betalande publik. Jag bara tog ett djupt andetag och gick in på scenen. Det var ju ett jobb, det också. Strategin fungerade, och det har den gjort sedan dess. Min mamma kom till första föreställningen, men efteråt var hon mycket upprörd över att hon inte hade sett mig. Det hade hon visst gjort, det var bara det att hon inte kände igen mig eftersom hjälmen jag hade på mig var så jäkla stor att jag inte syntes under den. Det gällde de flesta andra i uppsättningen också. En av de mest fantastiska sakerna med att arbeta professionellt inom teatern tyckte jag var att till skillnad från på RADA hade vi inte alltid sir Kenneth Barnes – RADA:s grundare och rektor– som gapade på oss att han inte hörde vad vi sa när vi stod på scenen och han satt på sin plats längst bak på parkett. Sir Kenny – eller mormor Barnes som vi studenter kallade honom – var mycket mån om publiken Han var lite av en snobb, om sanningen ska fram, och det märktes tydligt när jag efter ett år i armén hade blivit officer och hälsade på i London när jag var ledig. Jag stod och pratade med Morecambe, vaktmästaren, när mormor Barnes dök upp. – Jaså, minsann, unge Moore! Officer, alltså? Vilket regemente? frågade han. – Inget regemente alls, sir Kenneth. Trängtrupperna, svarade jag. Han fnös till och stirrade ett ögonblick på mig som om jag var något som katten hade släpat in, sedan vände han på klacken och mumlade: – Jaha, jaså, minsann, det var ju bra. Det var det hela. 46 – SKÅDESPELARLIV

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

I april 1945 fick jag ett jobb till på Arts Theatre Club, i Den italienska halmhatten. Jag skulle vara gäst och sjunga och dansa när den unga Helen gifte sig med mr Fadinard, den här gången i klädd en hög hatt som också den ramlade ned över ögonen på mig. Mamma kom återigen för att se mig, men inte heller den här gången kände hon igen mig. Jag var uppenbarligen en övertygande skådespelare, och dessutom tjänade jag sju pund i veckan. Saker och ting gick bra för mig. Den nionde maj 1945 tog kriget i Europa slut till sist. Fredsdagen var äntligen inne. Vilken kväll! Tony Doonan, som uppträdde tillsammans med mig på Arts Theatre, följde med mig, Doorn och en grupp tokiga RADA-studenter till Leicester Square, Piccadilly och slutligen Trafalgar Square där vi sjöng och dansade i folkmassan och till slut hamnade mellan lejontassarna vid foten av statyn av amiral Nelson. Någonstans på vägen hade vi fått tag på en pubskylt där det lämpligt nog stod The Red Lion. Det var en natt av totalt vansinne och överväldigande glädje, slut på bomberna, och snart skulle våra modiga grabbar komma hem igen. Folk dansade och kysstes på gatorna, och Doorn och jag med dem – tror jag. Jag säger, tror jag, för visst var det en natt att minnas, men allt som hände minns jag inte! Det var verkligen en lycklig tid jag tillbragte på RADA, trots mormor Barnes. Alla som gick i min årsklass var verkligen hängivna och de flesta också begåvade. Nya produktioner hälsades med stor entusiasm och vi satsade allt, både kroppsligen och själsligen, på varenda repetition. Precis som i skolan gick det ganska lätt för mig att ta mig igenom RADA. Jag hade ju redan varit ute och jobbat och det skilde mig från en del av de andra, trots att de flesta faktiskt var äldre än jag. Jag kände mig mer vuxen än de – jag hade redan varit ute i den riktiga världen. Jag kan inte säga att jag var någon stor dramatisk begåvning, men å andra sidan – hur mäter man det? Priser? Recensioner? Visst är det fint att få både det ena och det andra, men trots allt är det ingen garanti för framgång. Så när jag nu stod vid slutet av mitt första år på RADA, med min artonårsdag och min värnplikt i sikte beslöt jag mig för att lämna skolan. Jag hade bestämt mig för att skaffa mig mer skådespelarerfarenhet – mer betald skådespelarerfarenhet.

SKÅDESPELARLIV – 47

I_ Mitt namn a r Moore .indd

09-02-13

10.18.01

ROGER MOORE

David Niven. Han delar generöst med sig av minnen från gårdagens och nutidens filmlegender som Michael Caine och Sean Connery. Resultatet är en uppriktig, humoristisk och charmig memoarbok.

”Den charm och direkta humor som man förknippar med hans roller är uppenbar i denna varmhjärtade memoar från en lång och framgångsrik karriär inom film och TV.”

”Moores självbiografi är den roligaste filmmemoaren sedan David Nivens.” Daily Mail

O_Roger Moore nyaste omslaget.indd 1

En av de största filmstjärnorna, en levande legend, berättar om sitt spännande liv med öppenhet, charm och humor.

ISBN 978-91-1-301947-5

www.norstedts.se

MITT NAMN ÄR MOORE – ROGER MOORE

The Times

ROGER MOOR E

MITT NAMN ÄR MOORE – ROGER MOORE

I sitt långa yrkesliv har han träffat en mängd kända skådespelare, som Elizabeth Taylor, Lana Turner och forts. på bakre fliken

09-02-10 18.51.33