Issuu on Google+


Kan drรถmmar bli sanna


Kan drรถmmar bli sanna ERIKA BENGTSSON


Kan drömmar bli sanna Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Erika Bengtsson © Omslagsillustration: Erika Palovaara Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2013 ISBN: 978-91-87001-88-8


Tack Jag vill tacka min underbara man och mina fantastiska barn, för att ni alltid finns här för mig. Älskar er över allt annat. Ni är det bästa som finns! Tack för att ni gör det möjligt för mig att kunna förverkliga min dröm och låter mig skriva så mycket som jag gör. Vill slutligen tacka Ellinor, en toppenvän, som hjälpt mig att läsa och gett mig konstruktiv kritik för mitt manus, samt Calle, min svensklärare för tio år sedan, som har rättat till språket i min bok. Samt ett enormt tack till dig Kristina som korrekturläst boken i minsta detalj. Ni har alla gjort ett toppenjobb!


1. Som kriget eller lugnet? Jag stampar av mig den värsta snön under mina favoritstövlar. Det är nog mitt bästa köp någonsin. De är både snygga och praktiska. Riktigt mjuka i mockaskinn av märket Converse. Jag öppnar den ganska tunga dörren, samtidigt som jag börjar känna mig mer och mer illa till mods. Ser det ut som kriget brutit ut när jag kommer hem? Är mamma ledsen? Är pappa kvar i lägenheten? Frågorna är många och cirkulerar runt i huvudet som i en torktumlare. Jag går sakta uppför trappan som idag känns evighetslång. Väl uppe skramlar det i fickan när jag tar upp nyckelknippan. Vrider om nyckeln i låset. Drar ner handtaget och öppnar sakta dörren medan jag börjar känna mig mer och mer illa till mods. Till min lättnad ser jag att pappas skor är borta. Då slipper jag träffa honom just nu. Min kärlek till pappa är enorm. Någon bättre pappa i hela universum finns inte. Däremot är bråken mellan mamma och pappa fruktansvärda. Det smälls i dörrar och de värsta tänkbara ord haglar i vår lägenhet och är som ett eko inuti mitt huvud. Att inte kunna ha en lugn stund hemma är fruktansvärt. Keschas låt Some die Young, en av mammas favoritlåtar, spelas för kung och fosterland i radion. Doften från stekta fisk-

7


pinnar känns i hela lägenheten. Jag slänger jackan på den lätt skavda ekstolen i hallen. Mina steg fortsätter in i köket. Där ligger en blomkruka omkullvält och en liten jordhög syns både på bordet och på golvet. Det har också stänkt upp på väggen. Vid spisen står mamma och gråter. Hon riktigt skakar och ser helt förstörd ut. Jag ger henne en varm kram. Hon kramar mig hårt tillbaks och släpper inte på en lång stund. Stryker sedan bort håret från sitt ansikte och tar bort mascaran som runnit ner längs kinderna. Jag tycker så synd om mamma som gråter jämt och ständigt. Här är allt som oftast krig i lägenheten. Som tur är rör de aldrig varandra. Pappa har aldrig ens rört ett hårstrå på mamma. Jag slänger i mig lite fiskpinnar och potatis. Då hörs ett ryck i dörrhandtaget och in kommer pappa. Direkt fortsätter bråket och rösterna höjs. Jag går till sovrummet och tar på mig mina hörlurar. Skruvar upp hög musik och startar min dator. Jag blir glad när jag ser att jag har fått meddelande på Facebook. I meddelandet står det: ”Hej min underbara vän! Hoppas allt är bra. Ska du med till stallet i mon.” ”Gärna”, blir mitt svar. Att följa med Hanna skingrar mina tankar. Jag tar fram mitt fotoalbum och ser alla foton tagna på Lucas. Han är min sköthäst av engelskt fullblod. Min skatt ser ståtlig ut och hans bruna skimrande färg gör honom så elegant på något sätt. Jag blir alldeles varm när jag tänker på honom. Jag klickar fram min bloggsida och lägger ut bilder på Lucas som jag redan skött två gånger idag.

8


Tja allihop! Såg igår att jag fått en hel del nya läsare. Askul! Vill därför uppdatera er på vem jag är så att ni vet. Moa heter jag, är 14 år och bor i en lägenhet i centrala Göteborg tillsammans med min mamma och pappa. Jag har inga syskon, men min allra bästa vän Sofia och jag är precis som världens bästa systrar. Hon betyder allt för mig. Det är ett nära cykelavstånd mellan oss. Skönt att kunna ta oss till varandra i princip när vi vill. Dessutom har vi vårt gemensamma intresse: hästar. Hästar är livet! Så fortsätt gärna följa mig här på min blogg så får ni veta allt mellan himmel och jord om mig. Har haft naturvetenskap idag … tråkigt så man kan kräkas. Men, måste ju gå. Skolka hjälper knappast för betyget. Sedan var jag hos underbara Lucas. Min skatt som är det bästa som finns. Han är egentligen inte min egen. Men det känns trots allt så, även om han bara är min sköthäst. Vi var flera i stallet idag som red ut samtidigt. Det knastrade under hovarna när vi skrittade. Han flyttade sina hovar i fyrtakt höger fram och höger bak. Vänster fram och vänster bak. Han pendlade lite med sitt huvud och mina händer följde med i rörelserna. Snön gnistrade och skogen var alldeles tyst. Så där härligt tyst att bara vårt fnitter ekade högt. Nästippen blev röd och fingertopparna iskalla trots vantar. På vägen hem ökade vi takten och travade. Lucas var nöjd och glad efter att ha fått vara ute en lång stund. Dessutom är boxen ren och mat har han fått. Innan jag gick fick han ett äpple och några sockerbitar. Allt för min goa Lucas. Han är alltid lika lätt att sköta och rida. Han protesterar

9


nästan inte för någonting, till skillnad från Tingeling som står i boxen bredvid Lucas. Hon är envis och busig. Vill hon inte gå lägger hon sig bara ner och totalvägrar. Dessutom rymmer hon så fort hon får en möjlighet. Hon är en väldigt egen häst med mycket vilja i en liten kropp. Eller liten och liten. Hon är tjock men otroligt söt. Grannpojken tycker att hon ser ut som en fet gris. Fy vad elakt! Nää! Jag tycker hon är sockersöt. Man fäster sig lätt vid de fyrbenta. När jag ska rida henne brukar jag matcha sadeln med det hon har på benen och mina kläder bara för skojs skull. Det är alltid lika kul att piffa till oss lite. För er som inte vet, så hjälps vi alla åt att ta hand om Tingeling. Hon är till salu eftersom hon är svårriden. Håller tummarna för att hon inte blir såld. Har fäst mig alldeles för mycket vid henne. Även hon känns som min egen. Det blir lätt så när jag tillbringar så mycket tid i stallet. Ha det gott alla! Titta gärna in senare och var med på min frågestund. Fråga vad som helst … jag svarar på allt mellan klockan 20:00 - 22:00! Ses då!

10


2. Vilka hemska människor det finns Kvällen fortsätter med bråk. Är så fasanfullt trött på det. Som tur är ringer telefonen. – Hej, det är Moa. – Hallå! säger en glad röst på andra sidan luren. Det är min allra bästa vän Sofia. Alltid lika härligt glad. Då vi pratar om allt vet hon hur mina kvällar kan vara. Jag lägger på luren efter ett kort samtal. Tar på mig varma byxor och jacka. Ropar ”hej då” och springer ut genom dörren. Tar några trappsteg ner för att sedan vända tillbaka. Hämtar en mössa och mina tjocka vantar. Tar trapporna ner igen och går ut på gården. Det är så där kusligt mörkt, men snön lyser ändå upp lite. Dumdristigt eller inte, men det får bli cykel till stallet. Det är inte halt och snön på cykelbanan är ganska platt och sandad. Känns bara som en befrielse att komma ut så här en sen februarikväll. Turligt nog är det snart mars och våren kommer förhoppningsvis och knackar på dörren. Då blir det ännu lättare att sticka till stallet när man vill. Med en vinglig start kommer jag iväg. Tar ganska snabba trampsteg. Lite läskigt känns det allt att cykla själv som fjortonåring. Sofia är visserligen lika gammal som mig men har betydligt närmare till stallet. Jag har ändå en kvarts cykelväg så här vid niotiden på kvällen. Just när jag trampar som fortast kommer jag på frågestun-

11


den på bloggen. Suckar högt för mig själv. Att jag alldeles glömt bort den. Jag får väl hitta på någon lögn imorgon om att jag fått magsjuka eller någonting annat. Tar sista svängen in till höger. Utanför står Sofia och ger mig en kram. Hon tar fram nyckeln som vi fått låna av hennes mamma, som är en av ägarna till stallet. Ibland kan jag vara avundsjuk på Sofia. Jag vet att det inte är rätt. Men hon har princip allt. Trygga föräldrar. Två egna hästar. En mamma som delar hennes intresse. Dessutom har de mycket pengar som gör att de kan åka till olika delar av världen. Går ofta på bio och shoppar mycket. Hon har allt som jag inte har och framförallt en ”riktig storasyster”. Men att vara avundsjuk känns så orättvist på något sätt. Hon låter mig ju vara med på så gott som allt hennes familj gör. Jag får ofta äta och sova hos dem. Dessutom har jag fått lov att ha Lucas alldeles gratis bara för att jag ska känna att han är min att rida och ta hand om. Hade inte Anita, min underbara väns mamma varit så omtänksam hade jag aldrig kunnat ha denna möjlighet då vi i min familj inte hade haft råd. Sofia ler åt mig och tar bort hår som fastnat på min kind. Jag går fram till Lucas. Går in till honom i boxen. Gosar med honom en stund och känner hans underbara hästdoft. Livet känns alltid lättare när jag är hos honom. Efter en stunds mys med hästarna och lite tjejsnack, några goda bullar och varm choklad som Sofia haft med sig, är det dags att ta sig hem igen. Jag börjar känna mig rädd. Är nog en av de mörkräddaste tjejerna som finns. Men tar ändå mod till mig och börjar cykla i kylan. När jag kommit en bit börjar en blå Volvo att bete sig märkligt. Den saktar in. Kör fram en bit och stannar. Min puls går nu upp i över 200. Tankarna far runt som en propeller i huvudet.

12


Vem är det i bilen? Är det någon som vill fråga något? Känner jag personen? Är det någon som är ute efter att skada mig? Det sistnämnda skrämmer livet ur mig. Hörde senast igår på nyheterna att en flicka i Norrland hade cyklat själv till en fotbollsmatch och blivit mördad. Det värsta av allt var att detta var mitt på blanka dagen och alla kunde ha sett. Visserligen var väl inte vägarna där uppe så trafikerade men ändå. Jag känner hur det värker i bröstkorgen på mig. Det börjar bli tungt att andas. Benen trampar så fort de kan. Jag hinner nästan inte med själv. Däcken slirar och jag gör en tvär sväng in på en annan gata och bilen kör efter. Jag ökar farten ytterligare och svänger in på gator som bilar inte kan köra på. Vänder mig snabbt om för att titta om jag är fri. Axlarna sjunker en bit när jag märker att ingen är efter mig längre. Några gator bort ska jag svänga till vänster men till min fasa ser jag en man stå bredvid den Volvo som jag nyss cyklat ifrån. Han måste ha anat vilka gator man kan välja då man vill undvika bilar och kört de större vägarna dit. Gör en U-sväng direkt. Cyklar tillbaka en bit för att se om det är tänt i något fönster. Ser att mannen springer in på Jordgubbsvägen som är den väg jag befinner mig på just nu. Tack och lov får jag syn på ett äldre par som sitter och dricker kaffe vid sitt köksbord. Vilken tur jag har, att någon är uppe nu. Det är mörkt i de flesta husen. Jag slänger mig av cykeln och rusar dit samtidigt som den lite halvfeta mannen ökar sina steg emot mig. Jag slänger cykeln mitt på gatan, kastar mig på dörren och bankar allt jag kan. Dörren öppnas. Jag puttar nästan omkull den lilla tanten som har sitt gråa hår uppsatt i en knut. Jag smäller flåsande

13


igen dörren och vrider om låset. Jag hann! Räddad från den obehagliga mannen. Usch, vilka otäcka människor det finns. Jag brister ut i gråt. Denna underbara människa som inte känner mig kramar mig länge. När jag sedan lugnat mig något ber hon mig att komma in och berätta vad som hänt. Det äldre paret lyssnar på mig och ringer polisen och berättar min historia. De ber att jag ska komma och göra en anmälan nästkommande dag. Kvinnan tar en extra filt om mig då hon tycker att jag ser kall ut. Haltande tar hon sig sedan ut i köket och gör en kopp varm choklad till mig och brer en ostmacka. Det är den godaste ostmackan jag någonsin ätit och jag njuter av varje tugga. Jag börjar skaka nu när den värsta chocken släppt. Tänk om han hade skadat mig eller till och med mördat mig? Det går inte att lita på någon idag. Tanken får mig att börja storgråta. Jag får telefonen av mannen i huset för att kunna meddela mina föräldrar var jag är. Mamma svarar direkt. – Moa, förstår du inte hur oroliga vi är. Jag har ringt över trettio gånger till din mobil. Både jag och pappa har letat efter dig. Varför sa du inte vart du gick? Vi hörde ju bara ett ”hej då” och en smäll eller två i dörren, sen var du bara borta. Du ska ju vara i skolan tidigt i morgon. Tänk på skolan! Jag hör att mamma har gråten i halsen hur hon sväljer gång på gång. – Lilla gumman, vi älskar dig så. Det förstår du väl? Det gör vi av hela våra hjärtan. Äntligen tystnar hon så att även jag kan få en syl i vädret. Jag berättar för henne vad som hänt och pappa kommer bara några minuter senare och hämtar mig. Han kramar om mig, bara så där som en pappa kan och vi åker hem.

14


3. Utställningen Rullgardinen flyger upp med en smäll. Jag sträcker på mig, gäspar stort och slår av den irriterande väckarklockan. Känns som jag har grus i ögonen. Men vem bryr sig just denna dag. Åh, vad jag har längtat. Kunde knappt sova i natt. Dessutom en hel dag utan bråk och en stor klump i magen. Tävlingar är alltid mycket spännande. Speciellt idag när jag och Lucas har stora möjligheter att vinna. Inför tävlingen vill jag att Lucas ska vara riktigt fin. Därför ska jag och Sofia åka till en duktig häststylist vid namn Tina. Hennes gård ligger ungefär en timmes väg från oss. Som tur är har vi bara tio minuter att köra därifrån till själva tävlingen. Ska bli spännande att få hjälp av en som har över 13 års erfarenhet av uppfödning, tävlingar, hingstar och utställningar. När vi närmar oss hennes gård blir vägarna mer och mer krokiga och mitt illamående blir mer påtagligt. Anita stannar hastigt så jag kan rusa ut. Jag hinner precis ur bilen innan det kommer en jätterap och en rejäl spya sprutar ut ur min mun. Fy, vad äckligt! Jag är helt nerkräkt både på mina kläder och skor.Som tur är vi fått med extra kläder i bilen. Jag byter om snabbt. Känner mig extremt ofräsch, men har inget val. Äntligen framme. Frisk luft! Vi tar ut våra hästar, Lucas och Cassandra.

15


Tina berömmer oss för att de är så välskötta bägge två. De är varken för magra eller för tjocka och de ser välmående ut, vilket är en förutsättning på utställningar. – Jag lärde mig många av mina bästa knep när jag fixade till familjens avelshästar inför olika utställningar och visningar, berättar Tina efter att ha hälsat på oss alla tre. Eftersom vi har två hästar med oss och vill hinna i tid till tävlingen tar Tina hjälp av sin syster som också har lång erfarenhet av styling. – Nu är det dags att sätta igång! Tina blandar schampo med vatten och gnuggar sedan in hela Lucas med hjälp av en stor svamp. Hon använder sig av ett bra schampo. Visserligen är det betydligt dyrare men det är det värt. – Du får ett djup i färgen som är helt enastående. Ett sådant här schampo gör den bruna hästen brunare, den svarta svartare och den vita vitare. Många menar att grönsåpa funkar lika bra men du får inte alls samma glans. Dessutom håller sig hästen ren en längre tid med ett bra schampo, säger hon. Om hästen är riktigt genomskitig, vilket Tina inte tycker att man ska låta den bli, schamponerar hon två gånger. Men i vårt fall räcker det med en gång. Medan Lucas fortfarande har schampot kvar i pälsen, manen och svansen, borstar hon igenom honom med en vanlig hårborste för människor. Det gör hon för att få schampot ända in till hårbottnen och in mellan alla hårstrån. Lucas ser ut att njuta av behandlingen. Hårborstar för människor är bra eftersom de har designats för att slita så lite på håret som möjligt. Schampot har dessutom en viss balsameffekt vilket gör att manen och svansen är lättare att reda ut.

16


Nu är det dags att skölja av honom allt schampo. Därefter skrapas överflödigt vatten av och hon avslutar med att torka honom med en handduk. Jag går ut i kylan. Solen lyser skarpt. Skönt med luft. Illamåendet är fortfarande ganska påtagligt. När jag kommer in i stallet igen är Tina i full gång med att klippa Lucas man. Efter att ha fixat både man och svans är det nu dags för flätning! Tina knoppar både man och pannlugg. – Flätar man inte pannluggen ser hästen ut som en ponny, menar hon. När det är uppvisning eller utställning klipper Tina bort de spretiga hårstrån som ibland letar sig ut ur knopparna. Svansen sprayas med ett medel som har utredande effekt, borstas med en hårborste och klipps rakt av. – Hur lång svansen ska vara beror lite på hur den ser ut. Har hästen tjock svans precis som Lucas har kan den gärna vara lång. En tunn svans kan klippas lite kortare för att den ska se fylligare ut. Lucas mule och hans ögon smörjs in med en ”highlighter” för att se mer uttrycksfulla ut. Tina stryker även lite highlighter på nosgrimman på det nyputsade tränset eftersom det ger en extra glans. Som pricken över i:et tar Tina en speciell kroppsolja på en varmfuktad handduk. Den stryker hon sedan ut över hela kroppen på hästen. Oljan gör att Lucas glänser lite extra. Håren runt hovarna ansas. Därefter är det dags för hovfärgen. Samtliga hovar målas svarta med hjälp av en specialprodukt för just hästfötter. Jag tittar stolt på Lucas som ser helt enastående ut. Tina upplyser Anita om att ta väl hand om hästarna om hon vill ställa ut dem. Det gäller att spruta svansen med ett glansmedel. Det är också viktigt att ge rätt foder och träna hästen för

17


att hålla den i fin form. Hon berömmer återigen Anita för att Cassandra och Lucas ser väldigt välmående ut och menar att de har goda chanser att vinna tävlingen. Efter underbar hjälp och två enastående hästar är det dags att ta oss vidare till själva tävlingen. Denna gång har jag en påse i min hand ifall jag behöver kräkas igen. Väl framme och utan att spy är jag först ut ur bilen och full av förväntan. Nu börjar jag känna hur nervositeten kommer smygande mer och mer. För att lugna nerverna lite dukar Anita upp picknick på en stor filt. – Jösses vad mycket mat, säger Sofia. – Ja nu ska här ätas, säger Sofias mamma och tycker att vi ska hugga i direkt. – Vi är väl inga hästar? säger jag och skrattar kluckande. Men jag är hungrig som en varg så jag passar på att plocka till mig ordentligt. – Nejmän! Hallå tjejer är ni också här? säger en välbekant röst bakom mig. Jag reser mig med hast upp från filten och kramar om min underbara ridlärare. Henne har jag alltid tyckt om och kommer alltid att göra. Hon har inte bara lärt mig att bli en bra ryttare utan hon har också hjälpt mig genom tuffa perioder i livet. En person som Vivianne är svår att hitta. Jag behövde aldrig gå till henne och berätta något utan det var alltid hon som kom till mig. Så fort hon såg att jag mådde dåligt fick jag en varm härlig kram. Sedan tog hon mig åt sidan och frågade hur det var. Hon lyssnade alltid och tog sig tid för mig. Hon slår sig ner en stund hos oss och vi pratar om allt mellan himmel och jord. – Oj tjejer! utbrister Anita och pekar på klockan.

18


Vi måste ha glömt bort tiden och vi reser oss alla upp hastigt, plockar undan snabbt och lätt och hämtar sedan hästarna. De är så vackra båda två. Jag är så stolt över Lucas och håller tummarna att allt ska fungera idag. Jag har längtat så i veckor och nu är det äntligen dags. Vi tar med oss båda våra stoltheter och ställer oss bredvid de andra hästarna och dess ägare. Jag ställer mig bredvid en tjej och hennes vackra, vita häst. Lucas visar direkt med sina öron genom att ta dem bakåt och börjar krafsa med sitt högerben att han inte gillar sin kamrat bredvid sig. Den vita hästen vid namn Georgia börjar också bete sig märkligt och visa samma sak. Det dröjer inte länge förrän en av domarna kommer fram till mig. – Det är bäst att vi byter plats på dig och Lucas, säger hon och lägger sin hand på min axel. Jag tar genast med mig Lucas och hamnar mellan två andra hästar som han kommer betydligt bättre överens med. Nu har vi bättre chanser att göra bra ifrån oss. Först går vi alla i ring och visar upp våra hästar. Efter en stund ropar en av domarna halt och allihop ska stå stilla. – Nummer 1 kan börja ställa upp. Jag ler stolt och känner hur pirret i magen börjar igen. Men det känns skönt att få vara först. Då kan man koppla av sedan. Jag är noga med att Lucas står perfekt. Jag ställer honom så att han står med huvudet åt vänster och ser till att han står med raka ben och att han har sitt vänster framben pyttelite längre fram än sitt högra ben. Lucas är riktigt duktig. Jag är så stolt över honom. Han står helt perfekt. Benen är varken för långt fram eller för långt bak, vilket är viktigt för att få en bra bedömning av domarna. Jag kollar också så att höger bakben står så att skenan hamnar i en lodrätt vinkel och inte bakom ”rumpan” och sedan så att vänster bakben står något längre bak

19


så att man kan se båda benen samtidigt. Lucas ser så nöjd och ståtlig ut. Det är precis som om han vet att han är duktig och gör bra ifrån sig. Själv är jag så stolt över honom att jag svävar på moln samtidigt som jag kastar ett öga mot domarna för att kolla om de verkar gilla Lucas uppställning eller inte. Men de har stålansikten så det är bara att vänta och innan vi ska ställa oss i ledet igen ska Lucas skritta fram och tillbaka. Även detta gör Lucas galant. Detta tävlingsmoment gör man för att domarna ska bedöma hästen både från sidan, framifrån och bakifrån. Avslutningsvis får Lucas trava. Domarna tackar oss och det är sedan dags att snällt stå och vänta tills alla hästarna har gjort likadant. Allra sist är det Sofia och Cassandras tur. Det går ganska bra för dem, men Cassandra har inte riktigt tålamod idag och trilskas lite. Nu när alla är klara blir vi var och en uppropade i rangordning och därefter berättar domarna sina omdömen för oss. Jag och Lucas får enastående omdömen och vi tilldelades guldpokalen. Lucas får en stor rosett. Sofia däremot kommer näst sist. Det var inte riktigt hennes lyckodag idag. Men det kommer fler chanser. Det kan ju inte gå bra alltid. Glad efter denna underbara dag är det nu dags att åka hem igen. Med hästarna i tryggt förvar i hästsläpet kan vi nu köra iväg. Jag slumrar genast till, utmattad av en lång dag och vaknar inte förrän Anita stannar bilen utanför lägenheten. Väl hemma efter en lyckad dag, sätter jag stolt pokalen i hyllan. Tänk att Lucas kom på första plats. Han är sannerligen en värdig vinnare så vacker som han är. Pälsen glänser och han skötte sig utmärkt på tävlingen. Jag kopplar in den urladdade datorn i kontakten och sätter mig bekvämt i fåtöljen med min ullfilt runt omkring mig.

20


Hej allihop! Idag har jag haft en toppendag! Den kunde inte ha varit bättre. Att spy ner mig var ju ingen hit men det är inget att göra något åt. Jag är så stolt över Lucas. Han skötte sig utmärkt både hos stylisten och på tävlingen. Pokalen han fick står på en helig plats i min hylla. Jag kommer aldrig att glömma denna dag – whopa whopa! Senare ikväll kommer bilder och en längre uppdatering. Men först en varm dusch och en rejäl middag. Jag är verkligen hungrig som en varg. Ha det bäst alla!

21



9789187001888