9789127141438

Skrivet om Twist:

ovell betyder helt enkelt ”ny”. Men vad är det som är nytt? Man kanske ska förstå det så, att en lyckad novell på mycket kort tid får läsaren att se världen på nytt, att författaren har gestaltat en stämning, ett minne eller förlopp med en sådan precision att efter bara en kvart eller högst en timme så är läsaren sig inte lik. Hör en annan klang, går runt i ett annat ljus.

Klas Östergren (född 1955) är en av Sveriges främsta prosaister, och har vid sidan av romanförfattandet också skrivit för tv och översatt dramatik. Hans senaste roman, Twist, utkom 2014 och möttes av översvallande kritik. Samma höst var det biopremiär på filmatiseringen av hans genombrottsroman Gentlemen från 1980, som visas som följetong i ett längre format i SVT julen 2015.

Omslag: Johan Petterson Porträtt: Stig Claesson/BUS 2015 Foto omslag: Charlie Drevstam Författarfoto: Viktor Gårdsäter www.nok.se

Så är det i högsta grad för den som läser Klas Östergrens noveller. För hans huvudpersoner går det snarare ofta över styr.

Vare sig det gäller den kvinnliga politikern som misstänks för samröre med kriminella i ”Kvinna i starkt ljus”, den kärlekskranke byggaren och äktenskapsbrytaren i ”Ravioli” eller den högljudda grannkvinnan och hennes luttrade son i ”White Trash Christmas”.

Klas Östergren har alltsedan början av åttiotalet vid sidan av romanerna skrivit kortprosa, på eget och andras uppdrag.

Flera av dessa texter hör till de mest centrala i hans författarskap. Denna bok samlar för första gången allt vad Klas Östergren skrivit i det kortare formatet. Gammalt och nytt är uppställt i en ny ordning, som förhoppningsvis kommer att få även den inbitne Östergrenläsaren att se oväntade förbindelser mellan texterna.

ISBN 978-91-27-14143-8

9 789127 141438

KLAS ÖSTERGREN SAMLADE NOVELLER

N

”Det har varit uppenbart ända sedan debuten 1975 att han strävar efter att beskriva nationen Sverige som modernt tillstånd, och han gör det med en bravur som är få förunnad.

Författare skriver om svenska människor, svenska företeelser, skeenden i Sverige.

Men bara Klas Östergren skriver om det moderna Sverige som sådant, som om det vore en skugglik huvudperson. Sverige, inbegripet dess skelett i garderoben och fransiga självbild.”

Jonas Thente, Dagens Nyheter ”Liksom i den filmatiserade novellen Veranda för en tenor är det i förmågan att fånga den nostalgiskt skimrande, för alltid förlorade idyllen – bastun, groggverandan, cigarren – som Östergren visar sin storhet som författare. Twist befäster hans unika position inom svensk prosakonst och visar varför han är väl värd sin stol i december.”

Jens Liljestrand, Expressen

KLAS ÖSTERGREN SAMLADE NOVELLER

”I Gentlemen sitter den maniskt skrivande och kedjerökande romanfiguren Klas Östergren i ett mörkt ovädrat rum där det, om jag minns rätt, luktar ’sjukt djur och stor litteratur’. Det luktar fortfarande stor litteratur om hans namnes prosa.”

Cecilia Nelson, Göteborgs-Posten

Ă–stergren samling 8.indd 3

25/08/15 13:52

In n eh å ll

I Med stövlarna på 11 Vardagskväll före sekelskiftet Veranda för en tenor 53

Kamrat i blå uniform 137 II Tumstock för en tillgiven En kniv i ryggen 225 Ravioli 231

Balaklava 251

Kvinna i starkt ljus 261

25

213

III Nytt ljus genom gamla gluggar Giganternas brunn 363

Kollega med gul skål 495

349

I V Med blottat huvud 593 Röd jul 607 Ge mig lite sodavatten 623 Vinternattens frusna leende 655

White Trash Christmas 665

Östergren samling 8.indd 5

25/08/15 13:52

Ă–stergren samling 8.indd 3

25/08/15 13:52

Det luktade kåldolmar ända ner i porten. Huset hade genomgått en upprustning och man hade utplånat de märken vi som barn satt i väggarna. Men belysningen var densamma; detta gula, glåmiga ljus som ger alla färger en hinna som liknar fett eller nikotin.

Porten slog igen med en tung smäll. Jag stod alldeles stilla, tills ekot klingat ut. De faror som en gång lurat i porten hade för all framtid lärt mig att avvakta, iaktta skärpt vaksamhet så fort jag stiger in i en port; man hejdar sig ett slag och vittrar efter doften av thinner, pejlar ifall någon står i prånget framför hissen och lurar.

Det var emellertid tyst i porten. Inga hördes gräla, slå i dörrar, kasta soppåsar fulla med flaskor som krossades i fallet; inte heller spelade någon bandy med hissdörren som mål, ingen grät och ingen skrek.

Fast jag kunde uppfatta ljudet av en skinnjacka. En sådan där jacka i tjockt svinläder som aldrig slutar knarra.

Så fort jag steg fram till hissdörren i det skumma ljuset gled han ut som en vålnad ur skuggan. Han gjorde sig synlig, stod där bara, glodde, stumt och utan åtbörder. Han visste att det brukade räcka. Men den här gången tog han fel. ”Ledsen, Hakan”, sa jag.

Hakan hade gjort ännu ett av sina beryktade framträdanden. Det enda han önskade var att se skräcken lysa i ett par ögon, om än bara för en kort sekund. Hans tilltag kunde väcka fasa i vem som helst som aldrig sett honom förut. Om jag varit i

13

m ed stöv l a r na på

Östergren samling 8.indd 13

25/08/15 13:52

bättre form hade jag också gjort honom den tjänsten och spelat förskräckt, skrikit och rusat uppför trappan, bara för att göra honom tillfreds. Det var allt han behövde för att känna sig nöjd. ”Nästa gång, Hakan”, sa jag. ”Nästa gång.”

Han kände igen sitt offer nu och nickade: ”Hälsa och tacka”, sa han. Det lät i alla fall så: ”Hälsa och tacka.” ”Farsan är död”, sa jag.

Mannen framför mig fick något frågande uttryck i sitt underliga ansikte. ”Det vet du … Han har varit död i tjugo år.”

Mannen nickade och muttrade något. Moloken drog han sig tillbaka till skuggan i prånget utanför soprummet. Jag steg in i hissen och for upp.

Som ung hade den där mannen varit mycket fager, nykter och skötsam. Livsfarlig, eftersom han var rörmokare. Kärringarna, unga som gamla, tippade tonvis med kaffesump i vasken, tog till vilka knep som helst för att få rören rensade. Min far kallade honom ”Rörmokar-Rubirosa”. Han var en playboy som luktade avlopp.

Men en gasolycka vanställde hans ansikte. Hela underkäken slets bort. Den var försvunnen i över en vecka.

Utan underkäke ser vem som helst ut som ett monster och de kvinnor som en gång i tiden dyrkat sin rörmokare nyttjade i fortsättningen hans namn för att skrämma sina barn till lydnad.

Vattnet rann galant och Hakan blev sjukpensionär. Det enda vettiga han kunde ägna sig åt var att låta sig påträffas där han minst var väntad, gärna i lyktsken eller dunkla portuppgångar. Så fort någon stämde upp ett tjut i trakten, förstod vi grannar att Hakan var lös igen. Älskande par blev skrämda i källare och parker. Kanske är många flickors minnen av första kyssen för evigt förknippade med en man som bara hade en halv mun. ”Han kan verkligen ta folk”, sades det om Hakan.

14

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 14

25/08/15 13:52

Men den som en gång lärt sig att utnyttja sin skönhet, vet förstås lika väl hur man hanterar motsatsen.

Mig skrämde han aldrig, eftersom min far en gång fick för sig att bjuda karln på kaffe. Jag minns det väl; rörmokaren drack på fat och bit och man satt och gapade och glodde för att se hur det skulle gå. Lika väl minns jag att min mor såg sur och vresig ut när mannen gått. Hon sa: ”Måste du alltid …” ”Ja, vad?” sa far. ”Utmärka dig!”

Min far ville gärna utmärka sig och det var säkert ett släktdrag.

Han hade många bröder som också utmärkte sig men han umgicks mest med den han kunde simma med. Vattnet var deras element. De festade också ihop, särskilt på julhelgen.

I yngre dagar hade de gjort mycket tillsammans. De var födda till arbetare men tänkte inte dö som arbetare. Så de gjorde affärer och startade firmor på sin fritid och när de tog sig ledigt på allvar byggde de sommarnöjen i närheten av något vattendrag. När man nu för tiden hör talas om dem skrattar de flesta som känt dem, utom deras fruar.

Min far och hans bror gjorde allt mindre tillsammans med åren och till slut var det nästan bara simningen de uträttade gemensamt. Inget av det andra finns kvar heller. Sommarnöjena har sedan länge drabbats av obotliga rötskador. Folk gick omkring och slog sig i de där husen. Dörrar öppnades åt fel håll. Det var illa genomtänkt för de hade alltid bråttom. En snickrade och den andre målade det som just blivit uppspikat.

Det skulle oftast bli någon fest på kvällen så ingenting fick ta tid. Mått togs på måfå. ”Tio komma styvt …” var ett vanligt uttryck för perfekt passform. Allt blev sålunda lite provisoriskt.

Så här långt i efterhand kan det se ut som om det de gjorde mest var på låtsas. Ingenting kvarstår av all denna masonit, deras firmor är sedan länge nedlagda och deras produkter talar man helst tyst om.

15

m ed stöv l a r na på

Östergren samling 8.indd 15

25/08/15 13:52

Kanske kände de det på sig, att ingenting skulle vara särskilt länge och att det därför var lika bra att göra det mesta i vattnet med en gång.

Men inte ens det här badandet kunde de göra som andra, som vanligt folk. Bröderna var morgonbadare och vinterbadare.

Ett par gånger i veckan gick de upp i svinottan och träffades på ett badhus. Säsongen varade från islossningen fram till julen.

Under vinterhalvåret höll de till någonstans där det låg is. De hackade upp vakar och hoppade upp och ner bland isflaken.

Det var främst då man påmindes om att de var finnar. De försökte få oss yngre att börja med det där, i alla fall pojkarna, men det var ingen som gick med på det. Blodet hade redan blivit för tunt. Deras fruar var svenska, tog barnen i försvar och så fick de där finnarna bada för sig själva bland sina isflak.

Festerna på juldagen däremot angick alla, inte minst för att min far var på ett rasande humör redan på morgonen. Det var fel på allt och hela familjen stod i givakt eller gick på tå och alla var lika fula och dumma ända tills min far tog plats bredvid droskchauffören i framsätet. Chaufförerna hade också sådana där tjocka läderjackor som knarrade. Min far tände en cigarr och den gamla dieseln stånkade iväg mot Östermalm där min farbror bodde. Far var plötsligt på ett strålande humör och vi passerade många broar. Där nedanför låg härliga isar som det skulle bli en fröjd att hacka hål i. Alla skrattade och luktade gott och var hungriga.

Min farbror bodde i en väldig våning precis ovanför Spiltan.

Man kunde klättra upp i breda fönsternischer och sitta där på första parkett och titta ut över den omtalade gropen och hop­ pas på att få bli vittne till något mord. Spiltan var full av gangsters som var konstiga i skallen för de brukade stå utanför en fabrik och andas giftiga ångor från luftventiler. De blev ännu konstigare än min far och hans bror.

Sent på kvällen brukade jag sitta där och vänta i fönstret, år

16

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 16

25/08/15 13:52

ut och år in, utan att få se något mer spännande än en gamling i krimmermössa som stöp i backen när hans sparkstötting kärvade på en sandad gång.

Mammorna ägnade sig åt handarbete och lågmält prat medan papporna satt i köket och gnagde på grisfötter. ”Sitt inte där i draget!” sa mammorna. ”Det är lika bra han lär sig”, sa papporna.

De här festerna upphörde med tiden och en av de sista gångerna jag satt där i fönstret och väntade på mord i Spiltan kom min farbror fram till mig. Han luktade cigarr och vodka, en härlig doft.

Det var imma på ett fönster, så han kunde rita en rebus. Den bestod mest av en massa vågformade streck. Han frågade om jag visste vad det var. Jag såg precis vad det var. En stor våg i mitten skulle föreställa en naken gump som stack upp ur ett vatten. ”Sally Bauer”, sa jag, ”som simmar över Engelska kanalen.” ”Vilket år?” sa min farbror. ”-51”, gissade jag. ”Fel”, sa han. ”Ungjävel, ser du inte att det är 1939!”

Sally Bauer var en kvinna i deras smak. Hon hade simmat över Engelska kanalen både före och efter Kriget.

Min farbror liknade pappa men han var yngre och levde längre så jag minns honom lika väl. Men ingen av dem blev särskilt gammal. Deras änkor skyllde på det ymniga vinterbadandet, men det lät aldrig särskilt trovärdigt. Min far och hans bröder var ovanliga människor och sådana blir sällan särskilt gamla, försåvitt de inte ändrar sig någon gång och blir lite mer vanliga.

Det vanliga passade min mor bättre. Hon var änka sedan länge och nu hade hon lagat kåldolmar för säkert tio personer. Hennes kök var fullt av stekos, glaskarotter, porslinsformar med spruckna kanter, ålderdomliga elektriska redskap av bakelit och gediget, rostfritt stål.

17

m ed stöv l a r na på

Östergren samling 8.indd 17

25/08/15 13:52

Det hade alltid funnits något förnuftigt och S-märkt över hennes väsen. Som om det skulle löpa en sladd ut ur städrocken, en gammal sladd, överdragen med tyg, sliten och utdömd.

Nu hade hon lagat kåldolmar för tio. Vi skulle i bästa fall bli två. Hon hade antagligen ångest för någonting. Om jag frågat henne varför, hade hon aldrig erkänt det. Möjligen kunde hon ha medgett att hon var ängslig för något. Ängslig, men inte mer.

Allt annat lät för anspråksfullt. Hon ville ju inte utmärka sig. ”Hakan står där nere”, sa jag. ”Jaså, den …”, sa min mor. ”Jag trodde att han var ur världen för längesen”, sa jag.

Min mor kommenterade inte saken. Hon stack i potatis, lyfte på lock, vred på en kran på den spis hon fått för sig att kalla advokadogrön. I enlighet med samma vana hade också badrummet moderniserats och försetts med en duschkarbin.

En gång i tiden hade jag försökt rätta till sådant, av någon sorts omtanke, antar jag. Men det var meningslöst nu.

Min mor var kort och lite fjär i tonen. Det var något som brydde henne, men jag visste inte vad. Det tog ett tag innan jag märkte det.

Hon ville se mig äta och jag ville sitta framför henne och äta men jag saknade hunger. ”Du har möjligen ingen whisky hemma?” ”Se efter själv”, svarade hon kort.

Hennes skafferi var fullt av konserverade grönsaker med bleka etiketter, syltburkar som klibbat fast i hyllpappret. ”Det kan finnas kvar från födelsedagen”, tillade hon. ”Vilken födelsedag?” ”Min”, sa hon. ”Var jag här då?”

Hon lät bli att svara.

Det stod en halvfull whiskyflaska längst upp i skafferiet: ”Tydligen inte …”

18

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 18

25/08/15 13:52

”Du ser trött ut. Du behöver kanske hjälp med stövlarna.”

Jag satt ner vid köksbordet och min mor tittade på mig och mina boots som om hon betraktade en ny mjölkförpackning, något hon aldrig sett förut men som gick att öppna bara man var lite envis.

Stövlarna var ganska nya. De var spanska och hade kostat en hel del. Min mor såg att de var nya och förstod att de var dyra. De hade säkert kostat en hel folkpension. Det var i alla fall inga vanliga stövlar.

Jag slog upp ett glas och drack lite och lät bli att säga något i onödan. Det var det enda jag kunde göra.

Helt oavsiktligt, utan att jag varit beredd på det, skulle jag hålla den där fientligheten vid liv ända tills jag kapitulerade och tog av mig stövlarna. Av någon anledning gjorde jag det inte genast. Jag ville inte vara någon bråkmakare och försökte bemöta min mor med samma respekt som en klassisk gangster bemöter sin. Men nu trodde hon att jag avsiktligt försökte plåga henne genom att inte ta av mig skorna.

Ingen kunde ha missunnat mig den där whiskyn.

Fientlighet som grundar sig i okunnighet, osäkerhet inför det f rämmande, är inte alls lika fördärvlig som den väl grundade fientligheten mellan två personer som känner varandra sedan begynnelsen, som kan varandras fel och förtjänster, hittar den andres svaga punkter utan ett ögonblicks tvekan.

Det är en tragisk historia, som vänder sig mot sig själv, för den inbegriper och förutsätter ett stycke av de bådas gemensamma förflutna, de tvingas förakta, förkasta, ta avstånd f rån sig själva och det de tvärtom borde värna och vårda; det finns bara förlorare där, den som ser ut som vinnare får en bitter smak i munnen, eftersom något inombords och livfullt ovillkorligen måste dö med fienden.

Jag var nu en fiende, en förrädare, ända tills jag tog mig samman och tog av mig mina boots och ställde dem ute i hallen.

19

m ed stöv l a r na på

Östergren samling 8.indd 19

25/08/15 13:52

”Hakan”, sa jag, ”undrar om han var Kinkel-Arnes farsa?”

Min mor låtsades inte höra. ”Tror du det?” sa jag. ”Vem?” sa min mor. ”Kinkel-Arne”, sa jag. ”Han som dog.” ”Varför skulle han vara det?” ”Varför inte?” sa jag. ”Han får ju fortfarande gå lös.” ”Vad är det med det då?” ”Alla andra”, sa jag, ”är ju borta.”

Han var ett sådant där underbart undantag som aldrig helt kan begripas. Väckte han fortfarande så många ljuva minnen till liv, att ingen av fruarna och änkorna hade hjärta att med kraft kräva hans bortskaffande? Kanske var han far till många barn i de där kvarteren, i den där lilla världen, där medborgarna förmodligen förvånat ordningsmakten med sitt effektiva sätt att själva rensa bort och frysa ut avvikande som inte ville foga sig, där dygderna inte var ärlighet och renlighet, utan främst vanlighet. Man fick vara kriminell och berusad, bara man inte förhävde sig, tog på sig en hatt som kunde väcka anstöt. Ingen fick vara för snygg, väcka någon sorts uppseende genom sin skönhet. Men en fick tydligen vara för ful.

Kinkel-Arne kunde säkert ha blivit lika snygg som rörmokaren.

Kinkel-Arne gick som bror till Ole-Dole. De var helt olika, men hade samma morsa.

Ole-Dole var störst och var champion i spottning. Han kunde loska hur långt som helst, men också i prick. En gång spottade han sönder ett skyltfönster till en sybehörsaffär. Ingen trodde honom först. Alla misstänkte att han haft en sten i käften. Saken skulle bevisas, men Ole-Dole vägrade för hans mor hade sagt att det var något fel på hans drulleförsäkring.

Han fick ta en katt i stället. Ole-Dole koncentrerade sig och

20

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 20

25/08/15 13:52

siktade och spottade på en katt som satt och pissade i sandlådan. Det var därför Kinkel-Arne hade eksem. Det fanns katt­ piss i sanden vi lekte med.

Ole-Dole träffade katten mitt i pannan. Katten fick hjärnskakning och blev underlig. Den höll sig undan i en vecka. Detta var samma vecka som gasolyckan inträffade, då den vackre rörmokaren blev av med sin underkäke.

När katten åter visade sig en vecka senare kom den släpande på rörmokarens haka. Det var fullt av myror mellan tänderna. ”Det är för sent!” Kinkel-Arnes mor tjöt av sorg, helt öppet.

Kinkel-Arne kliade sig och kunde aldrig spela död. Det var en viktig konst i våra lekar. Så fort han skulle ligga still började han riva i sina sår. De segerlystna ville aldrig ha honom på sin sida.

Vi var ganska driftiga då för vår ålder. Vi gick runt hos erkända fyllon och samlade in tomglas och varje lördag avgick en konvoj med barnvagnar fullastade med tomglas till Systemet.

Glasen pantades och pengarna samlades i en gemensam pott.

Summan sattes in på bok och så småningom skulle pengarna räcka till att köpa begagnade cyklar åt alla som deltog. Det räckte till en. Sedan tröttnade vi. Med sinne för rättvisa, drogs lott om vem som skulle få cykeln.

Kinkel-Arne hade tur, på sitt olyckliga sätt. Det var ingen som missunnade honom cykeln, han hade otur i så mycket annat.

Vi brukade sitta hemma hos varandra och inbilla oss saker och ting om staden Borås. Vi ville flytta dit, leva där och arbeta där. Med sådant som fanns i katalogerna som kom därifrån.

Kinkel-Arne ville aldrig bli ingenjör. Alla andra grabbar skulle bli ingenjörer på den tiden. Det hette epa-ingenjör, eftersom man blev det genom någon sorts enklare utbildning. Det skulle vara fint, men inte för fint.

Fast vi ville inte. Pappor som kom hem från jobben var fly förbannade och skällde på sina verkare. Särskilt när de tagit

21

m ed stöv l a r na på

Östergren samling 8.indd 21

25/08/15 13:52

vägen över ölfiket och var halvfulla. Då var verkarn en quisling, en lakej, medlöpare och annat som var svårt att fatta men som lät mycket illa.

Dock, när det handlade om vår framtid sa alla farsor att vi skulle bli ingenjörer, som verkmästaren på jobbet. Vi skulle ha samma jobb som en utskälld idiot.

Så vi tänkte oss andra banor. Ett tag ville Kinkel-Arne bli hallick. Horan bodde på nedre botten, hennes fönster vette mot en liten park där det stod ett stort pilträd. Om man smög upp i trädet kunde man sitta där i skydd av lövverket och se in i hennes etta. Hon gick omkring i behå och ibland kom herrar och hälsade på. De fick kaffe först. Sedan drogs persiennerna för. Då fick fantasin ta vid. Det var alltid samma procedur. Även när Kinkel-Arnes styvfarsa kom på besök.

Det är inget svårt att spionera på folk. Men det man får veta blir ibland outhärdligt att bära.

Vi beslöt att tiga om saken. Vi skulle bära vår hemlighet som män.

Kinkel-Arne kliade sig mer än någonsin förr. Hans eksem blev bara värre och värre. Han fick till och med svårt att cykla, att hålla båda händerna på styrstången. Han måste hela tiden riva sig i armvecken, där det kittlade som värst. Han började vingla.

Sista gången jag såg honom hade i alla fall klådan upphört. Äntligen lyckades han ligga alldeles stilla och se ut som en skjuten.

Vi stod där på trottoaren och glodde, vi som ännu inte kommit över några cyklar. När allting var över och polisen åkt och ambulansen åkt och den gråtande bilisten förts iväg och folkmassan skingrats och cirkulationen åter satts igång – då stiger en flicka ut i gatan med en krita som hon stulit i skolan för att klottra med och så ritar hon ett hjärta i den tomma konturen.

Kinkel-Arnes silhuett var mycket större än han varit i verkligheten. Det var bara en tom kontur som det tarvliga regnet snart löste upp.

22

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 22

25/08/15 13:52

Bara några dagar senare blev det slagsmål om den defekta cykeln. Ole-Dole gav bort den, kastade den till vargarna. Jag deltog inte i den striden. Det kanske räddade något. ”Pojke lilla”, sa min mor, ”du är ledsen.” ”Ja”, erkände jag. ”Drick inte mera nu.”

Jag hade redan satt i mig vad som funnits kvar av hennes whisky. Potatisen var sönderkokt. Min mor hade gråtit, hon sa inget om det men jag såg det på henne. ”Så ni ska skiljas igen …”, sa hon. ”Hur visste du det?” ”Du kommer aldrig annars.” ”Syns det så tydligt?”

Men det var väl så dumt att hon undlät att svara. ”Du skulle haft någon av vår sort”, sa hon. ”Vad är det för något?” ”En vanlig flicka”, sa hon.

Jag hade fortfarande stövlarna på mig. Tog jag av dem nu, skulle jag aldrig få på dem igen.

23

m ed stöv l a r na på

Östergren samling 8.indd 23

25/08/15 13:52

Ă–stergren samling 8.indd 24

25/08/15 13:52

Vardagskväll före sekelskiftet

Östergren samling 8.indd 25

25/08/15 13:52

Ă–stergren samling 8.indd 26

25/08/15 13:52

Det var en regnig höstkväll i Stockholm, en kväll mitt i veckan och i behov av att precisera tidpunkten ytterligare hade jag nog valt att tillägga ”en vardagskväll strax före sekelskiftet”, för att betona den spänning, eller i varje fall förväntan som borde infinna sig i början av en berättelse eller i slutet av en epok. Men tidpunkten är kanske inte så viktig, inte heller väderleken. Ifall jag skulle vänta med att berätta det här till ett senare skede i livet så skulle tiden förstås utvisa om så vore fallet. Fast jag vill inte vänta. Utsikterna inför detta senare tillfälle visar ganska lite hopp om möjligheten att berätta någonting över huvud taget, ord och ork lär svika en med tiden, allt färre vill ta del av det man eventuellt har att säga. Särskilt när det handlar om små saker som kräver stor omsorg för att förmedlas. Det som hände den här regniga kvällen i Stockholm kan säkert verka trivialt för en utomstående, kanske rent av intetsägande. Men den risken är jag beredd att ta. För mitt eget vidkommande betydde det nämligen lika mycket som övergången till ett nytt årtusende, det blev så betydelsefullt att jag ofta, åtminstone i tanken, återvänder till platsen där det inträffade.

Någon gång har det också hänt att jag tagit mig dit i sinnevärlden och faktiskt ställt mig på en trång, sluttande trottoar på Söder i hopp om att än en gång få göra den där märkvärdiga erfarenheten: att få uppleva en lycklig och ljus exaltation som i fråga om häftighet bara kan mätas med sin absoluta motsats – riktig ångest. Det var omtumlande, som svaret på en fråga, en lång bön.

27

va r dagsk vä ll för e sek el sk i f tet

Östergren samling 8.indd 27

25/08/15 13:52

Närd av ett naivt hopp har jag upprepat förutsättningarna, klätt mig likadant, betett mig på samma sätt, tänkt samma tankar – ett fåfängt sätt att repetera det förflutna! Dömt att misslyckas. Upplevelsen har uteblivit. Kanske är det ett absurt men absolut villkor att en vilt främmande person kommer fram till mig och påstår: ”Jag drömde om dig i natt!”

Stående på den där trottoaren på Söder har jag till och med väckt sådan uppmärksamhet att jag blivit tvungen att förklara beteendet. Det har visat sig nästan omöjligt. Åtminstone i korta ordalag, sent på kvällen. När jag någon gång försökt, för en av dessa människor man ibland möter och senare vill beskriva som ”robust” eller ”stabil”, folk som står liksom mitt i livet, bredbent, och som i pjäser på teatern ofta får bära rollen av trista sanningssägare, då har vederbörande bara skakat på huvudet: ”Allt går inte att förklara …”, eller bemött det hela med en likgiltig axelryckning: ”Än sedan då?”

Det följande är sålunda ett försök. Antagligen det sista jag gör mig skyldig till. Ibland, under arbetets gång, har jag tyckt mig kunna skönja ett mönster i det här ödet; vid några tillfällen har jag kanske också vidrört det.

Det hände alltså när jag var på ett kort besök i min hemstad. Jag bodde på ett flott hotell på Östermalm och kunde ta för mig av staden som en välbeställd turist. Det var en ny erfarenhet. En del ärenden skulle uträttas, möten var inbokade, med en före detta fru, en förläggare och en teaterchef, samt en litterär afton på en krog på temat ”Fin de siècle” – allt sådant som kunde få en inbilsk författare att känna sig betydelsefull. Fast jag hade lämnat mitt hem i södern med stor motvilja, inga drinkar i världen skulle få mig att tro att min person hade någon verklig betydelse i huvudstadens litterära kretsar.

Dessutom var jag upptagen av andra, rent praktiska saker där hemma. Jag bodde i ett fiskeläge på sydostkusten. Det var

28

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 28

25/08/15 13:52

där jag hamnat efter en stor krasch i livet. Min stuga låg längs en trång gata, eller ”strädde” som gatorna kallas där nere. Det var ett utsatt läge. Med tiden hade jag tröttnat på insynen från gatan och bestämt mig för att resa ett plank framför huset, ett rejält plank av den sort man kan se bland träkåkarna på Söder i Stockholm. Det var ett stilbrott bland skånska fiskarstugor. ”Di hor ente himma har!” fick jag veta av meddelsamma grannar. Fiskeläget hade alltid bebotts av fattiga stackare som aldrig haft råd med några plank och heller inte haft något att dölja.

Det hade väl inte jag heller, vanligtvis. Själva tanken hade blivit inplanterad av en gäst, en amerikanska som suttit vid mitt köks­ bord och pratat med Jean-Paul Sartre, det var en varm sommardag och hon hade inte haft en tråd på kroppen. Hon hade känt sig betittad av de som gick förbi på gatan. ”I’m on fuckin’ display!” som hon uttryckt saken. ”Get dressed!” hade jag sagt för jag var redan trött på henne.

Vi hade träffats i Paris ett decennium tidigare, när jag bodde där, men sedan förlorat kontakten när jag flyttat hem och blivit vad man kallar en stadgad man. När hon fick veta att det skett en stadgeändring sökte hon upp mig för att se vad som hänt.

Hon försörjde sig med hjälp av en marionettdocka som hon kallade Jean-Paul Sartre, en figur som fick hoppa in i olika dockteaterspel runt om på teaterfestivaler i Europa. Hon var ganska skicklig i sin genre och jag gillade Sartre men hon envisades med att vara naken alldeles för ofta, som om hon fått för sig att hela Sverige var någon sorts nudistläger. Hon var vacker att se på men blev besvärlig på stranden – en naken skönhet med en stor, ful marionettdocka vid namn Sartre väcker förstås en del uppmärksamhet.

Hon gav sig av, men lämnade alltså efter sig tanken på ett plank framför huset. Beslutet mognade ikapp med frukterna på grenarna i trädgården och när hösten väl var kommen var jag i full gång med att bygga det – ett snyggt och prydligt och

29

va r dagsk vä ll för e sek el sk i f tet

Östergren samling 8.indd 29

25/08/15 13:52

ändamålsenligt plank. Jag gav följaktligen fan i att det inte hörde hemma där. Det gjorde ju inte jag heller.

Tillvaron där nere var en exil, till en del påtvingad, till en del självvald. Jag hade till slut lämnat den stad som mer och mer framstått som spelplats för diverse sammanbrott. Jag kunde ständigt råka ut för dessa personer som står vid bardiskarna och förtroligt lutar sig åt sidan och säger: ”Jag vet att alla andra tycker att du är en skit, men det är OK för mig …” Så jag hade försökt föreställa mig ett annat liv någon annanstans och efter en period av återkommande attacker av svår ångest blev jag tvungen att göra något åt saken. Kanske var det aningslöst att tro att det gick att fly bort från ångest, men situationen blev ohållbar och till och med den kvinna som jag skulle skiljas ifrån var bekymrad. Hon hade inte haft någon anledning att visa barmhärtighet, men det lidande hon fått se lockade fram en omtänksamhet som överraskade fler än mig. ”Ge dig av, älskling”, sa hon. ”Den här stan håller på att ta livet av dig. Du har ett barn att tänka på …”

Det handlade om att ta ställning, kravet gick inte längre att förneka och jag måste söka upp en plats som inte gjorde mig till ett lika lätt rov för den plåga som kallas ångest. Ty den var mäktig, trogen och förkrossande. Den började mer och mer framstå som det enda obestridliga här i livet. ”Större än min kärlek?” ”Ja.” Då har det gått långt.

Förut, på andra ställen, har jag återgett hur en person i allvarlig kris kan ligga i en sjuksäng och på ett tragikomiskt sätt försöka formulera sina sista ord, ge akt på sina tankar som om de faktiskt skulle bli de sista. Vittnesbörd om det här tillståndet kan avslöja en fatal brist på såväl snille som originalitet. Man börjar gnola på gamla schlagermelodier, stumpar av dem, enstaka rader ur poänglösa refränger som hakat sig fast i minnet

30

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 30

25/08/15 13:52

och som nu mal som en besvärjelse, ramsor av rimmade ord vilkas enda uppgift är att hålla undan alla andra tankar, formuleringar som eventuellt kan betyda något skrämmande, en drabbande insikt. I mitt fall var det en gammal amerikansk sång som gjorde sig påmind och som hette ”Is that all there is?”. Frågan var inte helt missriktad eftersom det var vad jag hela tiden ställdes inför – om denna ångest var det enda jag hade att komma med, det enda som framstod som absolut och ovedersägligt. För en del människor är ångest den starkaste och enda riktigt entydiga känsla som finns, den enda förnimmelse som inte låter sig ifrågasättas, bagatelliseras, är utbytbar eller låter sig bemästras på ett eller annat sätt. Det är ingen vacker summa av ett liv. ”Is that all there is?” Jag ville gärna tillägga någon annan storhet.

31

va r dagsk vä ll för e sek el sk i f tet

Östergren samling 8.indd 31

25/08/15 13:52

Den första lunchen var med en förläggare, han åt bara sallad och mineralvatten. ”Jag måste tänka på mitt blodtryck.” Jag följde hans exempel. ”Men du ser frisk ut”, tyckte han. ”Lantlivet gör dig gott.”

Och så frågade han förstås vad jag höll på med. ”Ett plank”, svarade jag sanningsenligt. ”Ett plank?” ”Ja, ett plank.” ”Jag menar”, sa han, ”någonting som man kan läsa.”

Min skrivmaskin hade stått oanvänd länge och jag hade ingenting att komma med, förutom den tanke som föresvävat mig länge: ”… att skildra det obeskrivliga, det som inte är åtkomligt för ord.” ”Någon av de riktigt stora passionerna?” sa förläggaren. ”Lycka?” ”Bättre upp”, sa jag. ”Ångest.”

Han hade just fått in sin sallad och det verkade inte vara något fel på den men han såg ut som om han blivit serverad något alltför svårsmält. Han lät undslippa sig ett lågt ”Usch …”, men det handlade inte om maten. ”Ska det verkligen vara nödvändigt?”

Jag hade förutsett att han skulle reagera så. ”Du behöver inte oroa dig”, sa jag. ”Det är dömt att misslyckas.”

Han började muttra något om Dagerman och petade uppgivet i salladen:

32

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 32

25/08/15 13:52

”… till och med han, som var så väl skickad, misslyckades.” ”Någon gång måste man ge sig i kast med det enda man kan tala om med någon sorts … auktoritet.”

Förläggaren hade svårt att hacka i sig det där och sallads­ tuggorna växte i hans mun. ”Det blir bara så … smalt”, drog han till med. ”Den risken får man ta”, sa jag.

Han svalde en tugga och sköljde ner den med mineralvatten. Hans naturliga motstånd mot sådant här snusk började ge vika. ”Nå, vad är storyn då?” ”Det finns ingen”, sa jag. ”Gå rakt på.” ”Rakt på?” ”Ja”, sa jag, ”inga omvägar.” ”Vägen är målet”, sa han. ”Kanske det”, sa jag, ”men jag gitter inte gå några omvägar.” ”Men du har väl någon sorts grepp om det hela?”

Jag hade inget att säga och hade väl inte kommit så långt.

Det var mest en fråga om att uppbåda så mycket mod att jag vågade ta i saken. ”En personlig toppnotering i egocentricitet”, fick jag ur mig. ”Kan det vara något?”

Den min förläggaren gjorde får mig nu, när jag flera år senare nedtecknar detta, att undra om inte sadismen uppstod i samband med att boktryckarkonsten mötte en marknad och behövde förlag. Ångesten är alltjämt som en outforskad världsdel, oåtkomlig för befintliga mätinstrument. De som varit där känner igen varandra men har ingenting att delge resten av världen, förutom den skräck som ingen kan ta miste på, skräcken att hamna där igen. Varje resa är densamma, det finns ingen rutin att falla tillbaka på, ingen tröst, för den tar aldrig slut, man är där i ett

33

va r dagsk vä ll för e sek el sk i f tet

Östergren samling 8.indd 33

25/08/15 13:52

oupphörligt nu, ett obehag som undandrar sig all beskrivning.

Det förekommer så många missförstånd i frågan, själva begreppet missbrukas så till den grad att det blivit en kliché för någon sorts jolmigt vankelmod. I vissa kretsar odlas till och med en romantik kring ångest och allt annat som har med själsligt lidande att göra. Som om det skulle adla en till något högre.

Depression antas vara det hyggliga priset för talang, nikotingula pekfingrar och mörka stråk i ögonen är adelsmärken. Eländet skulle stå i förbund med konstnärliga prestationer, alstra en vital kreativitet. Skitprat.

Man kan också höra det sägas, att vi skulle få ångest av allt det nya och främmande som vi möter i vår omvärld. Det oprövade kan säkert ha ett visst inflytande, men det är begränsat.

Det nya och obekanta väcker i bästa fall en sund nyfikenhet och i värsta fall en inlärd fruktan. Men inte ångest. Det förhåller sig precis tvärtom. Ångesten drabbar oss i det nära, välbekanta, i familjen. Ingen sitter och grubblar sig tokig över de eviga frågorna, eller tappar sansen för att universum aldrig tar slut; man blir sjuk av kärlek, för stark, för svag, eller felaktig kärlek. Den drabbar dig i djupet av din själ och vad du än vill veta och hur du än frågar så blir ångest det enda svaret. Den fyller hela ditt väsen och lämnar dig i ett tillstånd av chock. En så stark och våldsam känsla kräver sin förklaring och finns det ingen vettig förklaring måste du uppfinna en – och så uppstår en hämnare eller en älskare. De kan sinsemellan verka helt oförenliga ända tills man ser vad de har gemensamt.

Den som en gång i livet förlorat allt – eller, om det låter för drastiskt, sitt fotfäste – vet att man också till slut blir av med sin fruktan. Den hänger fast vid de saker som bärs ut genom dörren, av en fru eller en fogde, och till slut när bara tomheten återstår är man också fri från den skräck som man vant sig vid och tagit för given. När den är borta återstår någonting som i brist på bättre kan kallas mod. Man är beslutsmässig.

34

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 34

25/08/15 13:52

De flesta vet vad tvekan, kval och vankelmod betyder, våndan som håller en vaken om natten inför ett viktigt ställningstagande. Man väger för och emot och väger det jämnt så blir saken ännu svårare, men till slut måste man fälla sitt avgörande för att kunna gå vidare. Vissa beslut kräver emellertid ett större mod och en större klarsyn än andra, eftersom deras utfall blir direkt avgörande för återstoden av ens liv. ”Is that all there is?” Ångestattacker kan lämna en fullständigt utmattad, urkramad, vettskrämd och beredd att gå med på vad som helst, sluta vilka överenskommelser som helst bara man blir fri från detta helvete. Så svaret förefaller ofta givet, men de flesta vägrar ändå att ge upp. Det finns alltid några stenar kvar att vända på.

Den andra lunchen var med min före detta fru. Hon hade valt ställe, det hade förblivit hennes privilegium – en för mig helt obekant krog med stolar av stål och cement vilket var förvånande eftersom publiken bestod av trådsmala kvinnor. ”Jag äter bara sallad till lunch”, sa hon. ”Drick det här!” Det var frågan om ett nytt mineralvatten.

Vi sågs någorlunda regelbundet för att reglera våra mellanhavanden så smidigt som möjligt. Vi hade ett barn tillsammans och man kunde se arrangemanget som ett uttryck för förnuftets seger över den självbevarelsedrift som man bara överger till förmån för ett barn. ”Du ser frisk ut”, sa hon. ”Är du vit?” ”Jag bygger lite”, sa jag. ”Vad då? Muskler?” ”Nej, på huset.” ”Vad då? En veranda?” ”Nej. Det är jag inte mogen för ännu. Det är bara småsaker.” Även om vi kunde vara helt uppriktiga så fann jag ingen anledning att erkänna att jag byggde en skärm framför mitt hus

35

va r dagsk vä ll för e sek el sk i f tet

Östergren samling 8.indd 35

25/08/15 13:52

för att nakna amerikanskor med marionettdockor skulle kunna härja därinne utan att befinna sig på ”fuckin’ display”. Sådant brukar gamla fruar få reda på ändå. Jag tror hon hörde det, såg det på mig. Av någon anledning kände jag mig helt tillfreds med att genomskådas av henne.

Efter år av uppslitande bråk och tvister hade lugnet lagt sig och i rådande ljus såg alla dessa stridigheter mer och mer ut som en ovärderlig erfarenhet, en historia som jag aldrig klarat mig utan, en dyrbar tillgång som kostat flera år av livet men som också inbringat värden som inte går att tillgodogöra sig på annat sätt.

Jag försökte förklara det för henne. Jag tror att hon förstod vad jag menade. Jag tror till och med att hon såg det hela på samma sätt. ”Jag betalar.” ”Nej, jag betalar.” ”Du betalade sist.” ”Men jag vill betala.” ”Varför kan jag aldrig få betala? Nu betalar jag.” ”Du har betalat.” ”Du med.”

Det hade blivit en dyr fred som föregåtts av fega reträtter och till slut någonting som liknat fanflykt. Försatt på fri fot, avkrävd ett svar på frågan: ”Is that all there is?” måste en vuxen man se sig omkring och börja leta. Även om det är mitt i brinnande krig. De flesta börjar på närmaste bar. Man häller i sig vad som helst, ger sig ruset i våld. Där finns inget svar men man köper sig tid. Det står en hel linje av ensamma män längs en oändlig front av bardiskar – på samma sätt överallt, med samma hållning, samma blick, oavsett de är fattiga eller rika, slutna i sig själva, samtida, men tidlösa, i pakt med Amor och Bacchus för att förgöra Chronos. Baren är ett definierat rum

36

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 36

25/08/15 13:52

fast det som utspelas där har uteslutande med tid att göra. Tiden bromsas, backas, skyndas på, låter sig hanteras med en förfarenhet som man sällan ser någon annanstans. Tillvaron blir formbar, föränderlig – det förhandenvarande kan för ett ögonblick bli uthärdligt, rent av skönt.

Men ruset öppnar dörren till en bordell, liksom bakruset öppnar dörren till ett dårhus, väggen däremellan är tunn och på sina håll genomtränglig. På natten pågår en tung trafik, utbyten och förväxlingar, så att den som somnar i ett famntag kan vakna i ruelse. Det händer att du säger: ”Jag älskar dig” till någon som är mer realistisk och mindre anspråksfull. Hon svarar: ”Du behöver inte ljuga!” Men du måste för din egen skull, för att skydda någonting. Ibland kanske du lyckas inbilla dig att det är sant, men omdömet är omtöcknat och erotikens horisont begränsad. Dessa korta möten i detta rum, det ter sig alltid som ett och detsamma – fram till döddagar kommer du att kunna återkalla dem, vart och ett … De ögonblick då du kände dig åtrådd och då kvinnornas lust var en kraft som bjöd ångesten motstånd, lika stark, lika tillfällig men mäktig nog att också den föreställa ett svar, något absolut och ovedersägligt, om den inte varit så nyckfull.

Då var ångesten mer pålitlig, irrationell, ologisk och obeskrivlig, men pålitlig som en skolmagister. Den gjorde ensamheten större, varje gång lite mer än förut. Varje gång du sagt: ”Jag älskar dig” och ljugit, helt i onödan, skulle bara känslan av ensamhet tillta. Orden förblev på ett märkvärdigt sätt oanfrätta, fullt möjliga att nyttja på nytt, på allvar. Men det du ville skydda och bevara till ett annat liv, det liv som skulle börja någon gång, någon annanstans, det blev överbeskyddat och förkrympt, hämmat. Så ofta åberopad och missbrukad kan kärleken leva ett liv i skuggan. När den väl ska ut i ljuset ser den ut som en hålögd gestalt från Gin Lane i ett blad av Hogarth, tärd, tanig och skygg. Fast ingen begärt det av dig har du lurat dig själv.

37

va r dagsk vä ll för e sek el sk i f tet

Östergren samling 8.indd 37

25/08/15 13:52

Ingen stad är stor nog för att inte, en dag, verka uttömd och genomsökt. Man står vid en bardisk, intill förblandning lik alla andra, och får höra av mannen bredvid: ”Du får gärna bli min vän, men jag är kräsen vad gäller mina fiender …” och då vet man vad klockan är slagen. Det är bara att packa och dra. ”Is that all there is?” Frågan hade aldrig fått ett värdigt svar och de stenar jag vänt hade heller inte varit de ädlaste.

Den tredje lunchen var med en teaterchef som beställt en pjäs som han ännu inte fått. Han hade gått upp i vikt sedan sist och tog mig till en gammal krog med nytt koncept. ”Lean cuisine. Jag äter bara sallad och dricker bara mineralvatten. Jag är fet, fet, fet!” ”Så farligt är det väl inte.” ”Ser du inte hur det väller ut!? Så blir det när man fyllt femtio. Har du fyllt femtio?”

Han var teaterchef och bestämde över folk och produktioner och borde ha bättre omdöme. ”Jag har tio år på mig”, sa jag.

Han behövde några sekunder: ”Du har inte en minut på dig! När får jag min pjäs?” ”Jag har inte ens kommit igång.” ”Den är redan insåld. ’Utmätning av ett dockhem’. Folk garvar. Det är en bra titel.”

Det var ett äktenskapsdrama, en brännande angelägenhet en gång i tiden, men frågan hade kallnat och jag tappade motivationen. Jag hade flyttat från stan och efter ett halvt års dagligt promenerande på öde stränder hade jag nästan glömt varför.

Den trinde teaterchefen plockade i sig massor av vitt bröd och det syntes hur varenda tugga gjorde ont i honom. Jag tänkte berätta om en annan idé, mest för att ha något att säga, men han föregrep mig: ”Det är så jävla mycket ångest överallt. Allt handlar bara om ångest!”

38

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 38

25/08/15 13:52

”Jaså”, sa jag. ”De gör det så förbannat lätt för sig. Det är väl ingen konst att få folk att må illa!?” ”Nej, kanske det.” ”Vill du göra något svårt, något som ingen annan kan?” ”Givetvis.” ”En komedi! En svensk komedi och du är försörjd för resten av dina dagar!” ”Verkligen?” ”Absolut!” ”Det ska jag tänka på.” ”Nej”, sa han, ”du ska skriva den. Inte tänka så jävla mycket.

Då blir det bara ångest. Vi går på knäna, som hela det här förbannade landet. Vi har inte råd med mer ångest.” ”Jag noterar det”, sa jag. ”Du är skyldig mig ett förskott! Du kan inte kvitta det med ångest. Bara så du vet.” ”Intressant”, sa jag. ”Vad kan man kvitta sin ångest med då?” ”Mat”, sa han.

39

va r dagsk vä ll för e sek el sk i f tet

Östergren samling 8.indd 39

25/08/15 13:52

Sista kvällen i Stockholm, en kväll mitt i veckan, en vardagskväll strax före sekelskiftet, en krog på Söder skulle ha litterär afton på det i förhand givna temat ”Fin de siècle”. Det var inget jag behövde fästa något avseende vid. Arrangören var en entusiastisk kvinna som var glad bara man inställde sig i tid och genomförde sin uppläsning någorlunda ordentligt. Jag kom dit i god tid, prydlig och förberedd. Hon presenterade mig som en ”författare i förskingring”. Publiken bestod som vanligt mest av kvinnor, ett fåtal äldre herrar samt någon enstaka yngling.

Män i min egen ålder intresserar sig inte för litteratur längre.

Meningen var att jag skulle läsa novellen ”Med stövlarna på”, till musik av Brahms, men först kände jag mig tvungen att säga något apropå kvällens tema. Jag hade funderat på saken och kommit fram till att jag inte hade något att säga, snarare ville jag klargöra en åsikt om att man i allmänhet fäster alltför stora förhoppningar till diktarnas förmåga att sia om framtiden. De flesta diktare odlar en självupptagenhet som i många fall kan äventyra deras förstånd, en sida som paradoxalt nog utgör deras enda existensberättigande. Tideräkning är alltså något högst individuellt, vilket jag föredrog att visa genom att läsa upp min novell.

Musiken, en stråkkvartett, började vid moderns replik: ”Pojke lilla, du är ledsen.” I ögonvrån kunde jag se att en del av publiken reagerade med att byta ställning, sträcka på sig, kanske på grund av den ton som musiken slog an eller för att de plötsligt insett att berättelsen tar ett kliv trettio år framåt i tiden och att den pojke som modern pratar med blivit en medel-

40

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 40

25/08/15 13:52

ålders man. Om jag läste i rätt tempo så skulle Brahms uppnå en känslomässig kulmen precis när berättelsen tog slut.

Medan musiken fortsatte kunde jag lämna det provisoriska podium som föreställde scen, ställa mig i baren och ta en drink.

Få drinkar gör så stor nytta som de man tar efter ett framträdande, man behöver dem för att förjaga en känsla av otillräcklighet och tomhet som infinner sig när man stått på en scen, oavsett hur liten den är och hur lite man försökt förmedla. Det är ett slags esprit d’escalier som gäller, en känsla som gör en uppfylld, inte av belåtenhet men av självkritik och missmod. Så man behöver en drink. Som vanligt var det svårt att minnas vad som egentligen blivit sagt. Jag hade talat fritt ur hjärtat och försökt så långt möjligt att hålla mig till sanningen, gjort en, som det ibland så försåtligt heter, ”hänsynslöst uppriktig bekännelse” från en bransch där uppriktighet är bannlyst. Bristen på uppriktighet gjorde många människor djupt olyckliga, männi­ skor som brann för sin konst och sökte utlopp för en stark lidelse. De gick i tron att dikten skulle erbjuda en framkomlig väg till andlig frihet och sinnesro. I prövningens stund tar somliga till spriten, andra tar till papper och penna. Vissa gör både och.

Men båda metoderna är lika diskutabla. Den som formulerar sig framgångsrikt löper knappast mindre risk att bli sjuk i själen än den ordlöse. Det förefaller ibland vara tvärtom. Andelen nervvrak är stor bland författarna och mycket av vår så kallade nationallitteratur är en enda mjältsjuk jämmerlåt.

Tillgången till ett språk ger ingen garanti för andlig välmåga, ord är opålitliga, de kan hela och söndra om vartannat. För den som tar dem på allvar blir hanterandet ofta fyllt av kval och den påfrestning som är förbunden med stressande valsituationer. En författare tvingas hela tiden göra små nödlandningar i sitt språk, orden brister, tanken lyfter inte. Normaltillståndet är en stillsam panik. Möjligen är det så att orden utlöser en kemisk substans, en hittills okänd form av adrenalin, ett ämne

41

va r dagsk vä ll för e sek el sk i f tet

Östergren samling 8.indd 41

25/08/15 13:52

som vållar skada när det fälls ut i stora mängder och antar en alltför stark koncentration i kroppen. Ett syntaxens eget toxin.

En beroendeframkallande illusion av frihet. Det är inte oviktigt när någon sätter sig till doms över diktarna, eller får för sig att dyrka dem. Diktare ska nog varken dömas eller dyrkas. Det var väl egentligen bara dit jag ville komma. Till ett rimligt anspråk.

När Brahms kvartett var avslutad blev det en lite matt applåd.

Jag borde ha gått därifrån, men ägaren till krogen bjöd på ett glas till och jag ville inte vara oartig och lämna det odrucket.

Känslan av missnöje hade gett vika och ersatts av lättnad. Om jag haft garden uppe så var det nu dags att sänka den en aning.

Det noterades, för jag blev snart uppvaktad av en kvinna ur publiken. Hon reste sig upp från bordet där hon satt med sina väninnor och tog sikte på mig i baren. Hon kom fram och presenterade sig, med utsträckt hand. Jag hade svårt att uppfatta hennes namn och hennes utseende gjorde inte saken lättare. ”Jag brukar inte approchera författare så här …”, ursäktade hon sig. ”Men det är en sak jag måste säga. Har du tid?”

Hon var i själva verket anslående vacker, så vacker att mannen som stod bredvid i baren sa: ”Det där är ingen brud som man bara går ut med. Det där är en dam du kliver ombord på. Hon kan ta dig vart som helst.”

Kvinnan i fråga var då borta vid sitt bord för att hämta sitt glas. Hon hade frågat om jag hade tid. Jag hade svarat: ”Ett tag.”

Hon kom tillbaka med sin drink, en blandad drink på en krog som annars bara serverade starköl till män som bröt arm. ”Ditt föredrag …”, sa hon. ”Det lät ganska hopplöst.” ”Förlåt”, sa jag, ”det var inte meningen.” ”Inte?” ”Nej”, sa jag. ”Jag ville bara …”

Det blev inget mer för avsikten hade redan blivit oklar, eller så hade jag fått andra saker i tankarna.

42

k l a s östergr en

Östergren samling 8.indd 42

25/08/15 13:52

”Det lät som om du tänkte byta jobb”, sa hon. ”Det är nog för sent.”

Hon nickade, som om hon instämde. Det var någonting hon ville ha sagt men hon dröjde med det, som om hon inte riktigt vågade ännu.

Jag försökte betrakta henne så diskret som möjligt och lät blicken liksom glida förbi. Hon hade lång hals, raka axlar och långt, mörkt hår uppsatt i svinrygg. Grannen i baren hade antagligen helt rätt i sitt omdöme. Eftersom hon blev tyst så där tvärt försökte jag leda in samtalet på något ovidkommande: ”Brukar du …” men jag hann inte längre förrän hon avbröt mig och sa: ”Det verkar som om du hade större förväntningar på litteraturen än på livet.” ”Det är ingen skillnad längre.”

Det blev en sådan där sarkasm eftersom jag inte kom på något bättre. Hon hade en klar poäng. ”Är det ditt svar?” ”Tills vidare.” ”Det är ganska bullrigt här …”

Krogen hade blivit stökig och man fick skrika för att göra sig hörd. Jag var på god väg att fråga om vi inte skulle gå någon annanstans, där det var lite lugnare. Vilken man som helst i min situation skulle ha sagt det, men det blev nu inte av och ganska snart skulle jag vara glad för det. Hon skulle nämligen få ur sig ett påstående som omöjliggjorde all vidare konversation.

Den berusade grannen i baren hade förstås mycket lättare att konversera med henne. Han lät sig bjudas på cigarretter, gav henne komplimanger om hennes håruppsättning och ägde kännedom om författare som jag aldrig hört talas om. Han visade sig i själva verket vara fullt kapabel att leverera ett anförande på temat ”Fin de siècle” och medan jag stod där bredvid

43

va r dagsk vä ll för e sek el sk i f tet

Östergren samling 8.indd 43

25/08/15 13:52

Skrivet om Twist:

ovell betyder helt enkelt ”ny”. Men vad är det som är nytt? Man kanske ska förstå det så, att en lyckad novell på mycket kort tid får läsaren att se världen på nytt, att författaren har gestaltat en stämning, ett minne eller förlopp med en sådan precision att efter bara en kvart eller högst en timme så är läsaren sig inte lik. Hör en annan klang, går runt i ett annat ljus.

Klas Östergren (född 1955) är en av Sveriges främsta prosaister, och har vid sidan av romanförfattandet också skrivit för tv och översatt dramatik. Hans senaste roman, Twist, utkom 2014 och möttes av översvallande kritik. Samma höst var det biopremiär på filmatiseringen av hans genombrottsroman Gentlemen från 1980, som visas som följetong i ett längre format i SVT julen 2015.

Omslag: Johan Petterson Porträtt: Stig Claesson/BUS 2015 Foto omslag: Charlie Drevstam Författarfoto: Viktor Gårdsäter www.nok.se

Så är det i högsta grad för den som läser Klas Östergrens noveller. För hans huvudpersoner går det snarare ofta över styr.

Vare sig det gäller den kvinnliga politikern som misstänks för samröre med kriminella i ”Kvinna i starkt ljus”, den kärlekskranke byggaren och äktenskapsbrytaren i ”Ravioli” eller den högljudda grannkvinnan och hennes luttrade son i ”White Trash Christmas”.

Klas Östergren har alltsedan början av åttiotalet vid sidan av romanerna skrivit kortprosa, på eget och andras uppdrag.

Flera av dessa texter hör till de mest centrala i hans författarskap. Denna bok samlar för första gången allt vad Klas Östergren skrivit i det kortare formatet. Gammalt och nytt är uppställt i en ny ordning, som förhoppningsvis kommer att få även den inbitne Östergrenläsaren att se oväntade förbindelser mellan texterna.

ISBN 978-91-27-14143-8

9 789127 141438

KLAS ÖSTERGREN SAMLADE NOVELLER

N

”Det har varit uppenbart ända sedan debuten 1975 att han strävar efter att beskriva nationen Sverige som modernt tillstånd, och han gör det med en bravur som är få förunnad.

Författare skriver om svenska människor, svenska företeelser, skeenden i Sverige.

Men bara Klas Östergren skriver om det moderna Sverige som sådant, som om det vore en skugglik huvudperson. Sverige, inbegripet dess skelett i garderoben och fransiga självbild.”

Jonas Thente, Dagens Nyheter ”Liksom i den filmatiserade novellen Veranda för en tenor är det i förmågan att fånga den nostalgiskt skimrande, för alltid förlorade idyllen – bastun, groggverandan, cigarren – som Östergren visar sin storhet som författare. Twist befäster hans unika position inom svensk prosakonst och visar varför han är väl värd sin stol i december.”

Jens Liljestrand, Expressen

KLAS ÖSTERGREN SAMLADE NOVELLER

”I Gentlemen sitter den maniskt skrivande och kedjerökande romanfiguren Klas Östergren i ett mörkt ovädrat rum där det, om jag minns rätt, luktar ’sjukt djur och stor litteratur’. Det luktar fortfarande stor litteratur om hans namnes prosa.”

Cecilia Nelson, Göteborgs-Posten