TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
PE R N I L S S O N
Otopia
I_Otopia.indd 3
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
Läs mer om Per Nilsson på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm © Per Nilsson 2014 Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 ISBN 978-91-29-69105-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
4
I_Otopia.indd 4
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (på väg)
5
I_Otopia.indd 5
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
1. (på väg) Ibland tror jag att jag ska dö.
Ibland tänker jag att den här dagen är min sista.
Men nej, jag ska leva. Åtminstone tills jag hittat sprickan i Muren. Om det finns en spricka. Om det finns en mur. Jag har ingen plan. Jag började.
Förr eller senare kommer jag till ett slut. Jag går, jag är på väg.
Jag går där ingen gått förut. Jag ser mig inte om, det finns ingen
väg tillbaka. I min hand håller jag en slät svart sten. Ibland skakar jag den, lyssnar.
Hela tiden medan jag går tänker jag på det som hänt. Trettio dagar passerade. Det kan min kropp berätta. För jag vet vilken som var den första dagen.
7
I_Otopia.indd 7
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
2. (i skolan) Det började i skolan. Det började med en dikt. En liten dum dikt. Jag var inne och pissade så jag missade solnedgången
Somnade, när jag vaknade så saknade jag
koltrastsången Det var en dikt som Slobodan skrivit, och han stod vid sin bänk och läste den för klassen.
Jag minns dikten bara för att det var den dagen. Dagen då allting
började.
Jag minns att han var nöjd när han såg sig omkring i klassen. Att
han såg så där barnsligt stolt ut som han kunde göra.
Jag minns att mina kinder brände när jag såg honom. Av glädje. Att
jag tänkte: Det där är min kille.
Sedan skulle vi ge respons förstås.
Fathume tyckte att hans dikt var bra. Hon sa något om människan
och naturen, det stora och det lilla. Det var flera som höll med.
Jag minns att Magistern bad mig opponera. Så typiskt. Att han
vände sig till mig.
8
I_Otopia.indd 8
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
– Ordet koltrastsången säger mig inget, sa jag. Jag vet inte vad en
koltrast är.
Magistern lät Slobodan svara.
– En svart fågel med gul näbb, sa han. Jag har läst att det var den
populäraste fågeln. För att den sjöng så vackert. – Mer då, Miqi, envisades Magistern.
Jag tror att jag sa något om att dikten var barnslig, att den var som
en vits bara, en liten rimlek.
Och Slobodan log mot mig och sa att jag kanske hade rätt.
Vi spelade ett litet spel, lekte en liten lek där i klassrummet.
Hans leende var milt och vackert som en solnedgång. Och jag var
inte pissnödig så jag mötte lugnt hans blick. Sedan var lektionen och skoldagen slut.
Jag minns att det var Eivind som fick välja. Jag minns vad han
valde.
– Alla har rätt till ett värdigt liv. Alla har rätt till en värdig död,
läste Eivind.
Och hela klassen ekade:
– ALLA HAR RÄTT TILL ETT VÄRDIGT LIV. ALLA HAR
RÄTT TILL EN VÄRDIG DÖD. TILLSAMMANS BYGGER VI VÄRLDEN NY.
9
I_Otopia.indd 9
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
3. (på skolgården) Solen var vass som en explosion i mina ögon den dagen, jag måste vända
mig bort när jag kom ut på skolgården, men i ögonvrån såg jag Slobodan lösgöra sig ur gruppen av klasskamrater och komma fram mot mig. – Miqi. – Mm.
– Jag kommer till dig ikväll. – Mm.
– Vill du det? – Mm.
– Men jag måste hem först. – Mm.
– Okej. Vi ses sedan då.
Slobodan böjde sig fram och gav mig en puss på kinden. Torra
läppar, varm andedräkt.
Stod med sitt ansikte nära mitt, väntade, log ett skymningsleende och
vände sig sedan om. Han hade hunnit gå några steg när jag sa: – Men jag har mens.
Han stannade. Snurrade runt. Drog upp ena axeln, gjorde en lustig min. – Okej då, sa han.
– Men jag kan ta dig i munnen, sa jag. Om du är nyduschad. – Jag är alltid ren, sa han.
Jag nickade, det visste jag.
Sedan gick jag hemåt, ensam.
10
I_Otopia.indd 10
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
4. (hemvägen) Det var den dagen jag såg henne för första gången. Men jag visste det inte. Visste inte att det var hon.
Folk stod samlade i hörnet vid korsvägen, stirrade upp mot den blå
himlen, pekade, pratade. Jag såg dem på långt håll när jag kom gående, hörde ivriga röster.
När jag kom fram till folksamlingen tänkte jag: Det är kanske ett
skämt. Några pojkar som ställt sig och stirrat uppåt och pekat och nu stannar fler och fler och vänder blicken mot himlen. Eller flickor. Så
jag böjde inte nacken, jag lät min blick vandra runt bland människorna som stod där istället. Det var då jag såg henne.
Men jag visste det inte. Visste inte vem hon var.
Hon stod med ryggen mot mig, kikade mot himlen, sa något till en
rödhårig kille som stod bredvid.
Det var hennes hår. Det var det jag såg. Ljust som solsken, långt
som en silverflod. Som mitt.
Nu pekade hon uppåt, och killen vid hennes sida skrattade till. Och nu gjorde jag som alla. Stirrade mot himlen. Och såg. En mås.
Den cirklade högt där uppe, de vita vingarna glänste i solen. – Där är en till, titta!
Ja, det var två. Två måsar, två vita parenteser mot den blå himlen. Fåglarna kommer tillbaka. Mitt hjärta började bulta. 11
I_Otopia.indd 11
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
– De måste kommit från havet, sa någon.
Havet. Fåglarna där uppe hade sett havet. Sett horisonten som ett
knivskarpt snitt mellan himmel och hav. Känt doften av salt och tång. Dykt, störtat från himlen för att fånga någon glittrande liten fisk. Svävat
genom storm och stiltje. Som på bilderna, som i böckerna. Så märkligt. – Hör!
Den ena av fåglarna skränade till, hest och klagande. Flera omkring
mig började skratta, det lät så fånigt och ömkligt.
Själv stod jag allvarlig och stirrade mot himlen.
Att måsar finns. Att havet finns. Att glittrande små fiskar finns.
Stora skränande flockar av måsar finns. I verkligheten. Någonstans. Så underligt. Vilken underlig tanke.
Jag blev stående tills måsarna försvann västerut, bort mot ravinen
och Utmarkerna.
Min nacke var stel när jag fortsatte hemåt och mitt hjärta bultade,
nästan som av lycka.
Men henne hade jag glömt.
Förstod inte ens vem hon var.
5. (hemma) – Har du druckit ditt vatten? frågade Mamman när jag kom hem. Som vanligt.
Jag nickade som vanligt och Mamman ställde ner glaset på disk-
bänken.
– Fåglarna har kommit tillbaka, sa jag. 12
I_Otopia.indd 12
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
Mamman såg på mig och höjde ögonbrynen men sa inget. Jag tyckte det var konstigt, att hon inte sa något.
Så sedan, när vi satt i matsalen och åt middag, sa jag det igen: – Fåglarna har kommit tillbaka.
Mamman och Pappan tystnade och tittade på mig. Två kvinnor
som satt bredvid oss tystnade också och lystrade.
– Jag såg två måsar, sa jag. På väg hem från skolan.
– Jag hörde det, sa Pappan. Om måsarna. En på bygget berättade.
– Tänk om de kommer med sjukdomar, sa Mamman. Nya sjuk-
domar. Som vi inte har bot mot. Influensan.
– De var så vackra, sa jag. Vingarna glänste i solen. – Sjöng de? frågade Pappan.
– De skränade liksom, sa jag. De lät sorgsna. Som om de pratade
med varandra om sorgliga saker.
– Det är inte säkert att fåglarna kommer tillbaka, sa en av kvin-
norna. De där två hade kanske bara flugit vilse. – Var då ifrån? sa jag snabbt.
Kvinnan svarade inte, tittade bara på mig som om jag sagt något dumt.
Sedan vände hon sig mot sin vän och började prata om andra saker. Vi satt tysta tills Mamman sa:
– Mormor ska dö. Hon har bestämt sig nu. Hon tittade i bordet när hon sa det.
Senare på kvällen kom Slobodan, vi satt på varsin pall utanför huset och kastade småsten ut mot vägen.
– Din dikt blir kanske verklighet, sa jag och berättade om måsarna
jag sett.
Slobodan nickade. 13
I_Otopia.indd 13
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
– Koltrastarna kanske också kommer, sa jag. Och koltrastsången. Slobodan nickade.
– Konstigt att vi pratade om fåglar idag, sa jag. Samma dag som de
kom.
Slobodan nickade.
Fullmånen hängde tung och blek lågt över hustaken, och världen
var blå. En massa barn lekte på gatan framför huset, de ropade till
varandra och skrattade, de hade uppfunnit en ny lek, någonting med en burk och en boll och jaga varandra.
Jag kunde komma ihåg den känslan. Leka på gatan med de andra
barnen i skymningen, känna värmen inuti och kylan utifrån när natten närmade sig. Springa fort med armarna utsträckta, som en flock fåglar
kastade vi oss från plats till plats med dunkande hjärtan. Och vi fyllde lungorna med luft och sjöng. Som fåglar.
Nu satt jag med Slobodan och såg barnen leka. En tid som var
förbi. Längtade tillbaka lite. Att vara barn igen. En liten avund som ett myggstick i hjärtat.
Andra tider nu, andra lekar. Men inte ikväll.
– Jag har ingen lust, sa jag och vände mig mot Slobodan.
Jag kunde gjort det ändå, för hans skull. Om han blivit besviken,
om hans ögon blivit fuktiga. – Det är okej, sa han.
Ovanligt snabbt och med ovanligt lätt röst sa han det. Jag minns
det, jag minns att jag blev förvånad.
– Vi kan spela schack istället, sa jag. – Visst, sa han. Schack, visst.
14
I_Otopia.indd 14
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
Vi spelade tre partier. Jag vann alla tre.
I smyg kikade jag på Slobodan. Tänkte att han kanske varit hos
Fathume innan han kom till mig. Tänkte att det kanske var därför. Svartsjuka finns inte. Sex är bara sex. Men jag frågade inte.
6. (på väg) Att jag minns hans dikt. Hans lilla dumma dikt.
Bara för att det var samma dag som jag såg henne första gången.
Fastän jag inte visste det.
Samma dag som måsarna svävade högt där uppe.
Här har jag inte sett några fåglar, inte på hela dagen. Inga komma-
tecken eller punkter eller parenteser mot himlen. En oskriven himmel, en himmel utan tecken. Inte hört någon fågelsång heller.
Jag minns Slobodans dikt också för att jag satt på huk och pissade
för en stund sedan. Och såg solnedgången. Man kan göra både och.
Jag kan tänka på Slobodan nu utan att börja gråta, utan att den där
iskalla hopplösheten invaderar mitt hjärta. Han är borta. Jag måste gå
vidare, lämna honom bakom mig, minnas det ljusa, glittrande, vackra. Glömma det andra.
Det är förresten inte bara blodet som berättar att en månad gått
sedan allt började. Ikväll är det fullmåne, ett månvarv har passerat
sedan vi satt där utanför huset. En evighet känns det som. Mitt liv har vridit sig ett halvt varv, jag är inte längre densamma.
Jag var en liten flicka då. Eller i alla fall mycket barnsligare. Och 15
I_Otopia.indd 15
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
vuxnare, för jag trodde att jag visste, att jag förstod. Nu ska jag hitta en plats att sova på.
Det luktar regn, jag måste söka skul. Kanske vid stenhällen där
framme, om jag lägger mig tätt.
Kvällen är mild. Lukten av regn tränger undan alla de främmande
lukterna.
7. (på väg till skolan) Den andra dagen började med att Soraya och jag hade sällskap till skolan, och när vi kommit halvvägs stannade hon framför mig, tog tag i min arm och sa:
– Det har blivit så tråkigt. Hemma. En gnällton i hennes röst. Jag nickade.
– Jag saknar dig, sa Soraya. Jag saknar alla. Till och med din mamma. Jag nickade. Jag förstod.
– Jag saknar dig också, sa jag. Jag saknar alla.
Vi gick vidare, gick tysta bredvid varandra en stund, var och en i
sina tankar.
– Minns du barnhemmet? frågade Soraya sedan. Jag skakade på huvudet.
– Ingenting, sa jag. Inte något. Minns inte något från barnhemmet.
Mina första minnen är när du kom. Jag tyckte det var helt fantastiskt, vet du, jag kunde sitta och stirra hur länge som helst på dig, jag ville röra vid
dig, peta på dig. Och jag ville bita dig, smaka hur du smakade. Jag minns 16
I_Otopia.indd 16
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
det. Tyckte att du såg så god ut. Jag hade aldrig sett en sån som du. – Ett liten pepparkaksunge, skrattade Soraya. – Mm, fnissade jag.
– Bet du mig? frågade Soraya.
– Bara lite, sa jag. Bet lite och slickade lite. Ville smaka.
– Minns jag inte, sa Soraya och skakade på huvudet. Men jag
minns barnhemmet. Vi hade röda overaller. Du vet, plastoveraller. Tjock plast. Minns hur det prasslade när vi marscherade iväg. När vi skulle på någon utflykt. En massa röda småungar. Jag tycker om det minnet, jag blir varm när jag tänker på det.
Jag försökte minnas. Röda overaller. Ungar som prasslar iväg på
utflykt. Nej. Tomt i skallen.
Nej, jag mindes inte barnhemmet. Men jag hade varit där förstås.
Som alla.
– Alla barn är allas barn, sa jag.
– Alla barn är allas barn, upprepade Soraya.
– Hela världen är vårt hem och vår familj, sa jag. – Jajaja, sa Soraya.
Resten av vägen gick vi tysta.
Jag tänkte att det var bra ändå. Att hon var min syster. Soraya. Att hon var som min syster fortfarande.
Vi förstod varandra. Vi var nära. Min bästa syster. Jag visste ju inte då.
Vem jag sett dagen innan, under måsarna.
17
I_Otopia.indd 17
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
8. (i skolan) Röda overaller och fiskmåsar.
Det var det jag funderade på den dagen.
Det som varit. Mitt liv. Och det som skulle komma. Utifrån, ovanifrån. Kanske.
Det var flera på skolan som sett måsarna.
– Det är inte säkert att det var måsar, sa Slobodan och höll fram
en uppslagen bok som luktade mögel. Kolla. Det kan ha varit trutar
också. Kolla. Där är fiskmås. Och där är gråtrut. Kolla. Helt lika. Bara att truten har en röd fläck på näbben. Hade de det?
– De flög ju tusen meter upp, sa jag och knep honom i sidan.
Jag brydde mig inte om det var måsar eller trutar. Jag ville veta var
de kommit ifrån.
Och havet. Om det fanns. På riktigt.
– Minns du barnhemmet? frågade jag Slobodan. Han skakade på huvudet.
– Vi var ju så små, sa han. Det enda jag minns är overallerna. När
vi var ute och lekte i regnet. Att vi hade röda overaller. På eftermiddagen hade vi orkester och kör.
Fathume sjunger så vackert att mitt skinn knottrar sig. Hennes röst
är stark och klar. Jag ryser av lycka när jag hör henne.
Jag sjunger också bra. Men inte som Fathume, i min röst finns det
mer luft. Min röst läcker, jag sjunger som en liten flicka, som en som
vill bli klappad på huvudet. Fathume sjunger som en stolt kvinna. 18
I_Otopia.indd 18
2014-05-21 12:27
TRETTIO DAGAR I OTOPIA (PÅ V Ä G)
Som om hon visste något om livet.
Magistern hade ett sätt att betrakta henne när hon sjöng, i hans
ansikte, i hans blick kunde jag se precis hur bra hon var. Han stillnade, gick in i sig själv, alla spänningar släppte. Han förlorade kontrollen. Som han alltid annars hade.
När sången var slut vände hon sig mot mig, säkert hade hon känt
min blick.
Vi såg på varandra. Ingen sa något.
Jag böjde mitt huvud i respekt. Det är okej, tänkte jag, om du och
Slobodan knullar någon gång då och då. Det är okej. Så länge du fortsätter sjunga. Så länge han fortsätter komma till mig. Sedan fick Fathume välja innan vi gick hem.
– Alla barn är allas barn. Hela världen är vårt hem och vår familj,
läste hon.
– ALLA BARN ÄR ALLAS BARN. HELA VÄRLDEN ÄR
VÅRT HEM OCH VÅR FAMILJ. TILLSAMMANS BYGGER VI VÄRLDEN NY, ekade hela klassen.
Underligt att hon valde just den, tänkte jag och i mitt huvud såg jag
en rad barn med röda prassliga overaller marschera ut i regnet.
Jag minns att jag gick tillsammans med Fathume och Slobodan till Hallarna efter skolan, Fathume hade en kasse fylld med kläder som hon skulle byta, och Slobodan skulle hämta mjöl och grönsaker.
19
I_Otopia.indd 19
2014-05-21 12:27
O_Otopia.indd 1,3
Otopia
y y y
PER NILSSON
– Men en sak förstår jag inte, säger han och ler lite lurigt. Om du bodde i paradiset, Miqi, vad gör du här då alldeles ensam?
PER NILSSON
Otopia
2014-05-21 12:58