Kapitel 2 David Zinc hann precis av högbanetåget på Quincy Station i Chicagos centrum, och han lyckades ta sig nedför trappan som ledde till Wells Street, men det var något fel på fötterna. De kändes allt tyngre, och han gick allt långsammare. Han stannade faktiskt till i hörnet av Wells Street och Adams Street för att titta på skorna och försöka komma underfund med vad det berodde på. Ingenting. Det var samma vanliga snörskor i svart skinn som samtliga manliga – och även några kvinnliga – advokater på byrån hade. Han andades tungt, och trots att det var kallt kändes armhålorna fuktiga. Han var trettioett år gammal, vilket naturligtvis var alldeles för ungt för en hjärtattack, och även om han hade känt sig utmattad under de senaste fem åren så hade han lärt sig leva med tröttheten. Det var i alla fall vad han hade trott. Han rundade gathörnet och kastade en blick på Trust Tower – ett glimmande falliskt monument som sköt upp över trehundra meter i luften, in bland molnen och dimman. Kroppar nuddade vid honom när människorna trängde sig förbi. Han gick över Adams Street i en klunga och fortsatte med tunga steg. Ljusgården i Trust Tower omgavs av höga väggar, och där fanns gott om marmor och glas och obegripliga skulpturer som hade skapats för att inspirera till och inge värme. I själva verket framstod ljusgården – åtminstone för David – som kylig och ogästvänlig. Sex rulltrappor forslade horder av trötta trupper kors och tvärs upp till kontorsbåsen och kontorsrummen. 11
Grisham-Processen_CS4.indd 11
2012-08-15 - 33 09.05