Det blodiga slutet Den tjugoförsta maj 1989 landade Torbjörn Andersson och jag i Peking för att skildra demonstrationerna på Himmelska fridens torg. De var en del av en frihetsvåg som det året sköljde över världen. I Sydafrika var apartheidregimen nära att ge upp. I Europa vittrade Sovjetunionen sönder och dess satellitstater började göra sig fria. Polen förberedde fria val. I november föll Berlinmuren och sedan följde revolutionerna i Tjeckoslovakien och Rumänien, den första fredlig och med gott humör, den andra blodig och tragisk. I Peking krävde demonstranterna ”demokrati”. De flesta av dem hade dimmiga begrepp om vad det innebar, de förknippade ordet med en anständig regering som tjänar folket och inte sig själv. De krävde ett slut på den omfattande korruptionen. Under de där heta majdagarna tycktes det som om den kinesiska regimen skulle falla eller åtminstone tvingas gå demonstranterna till mötes för samtal. När jag skriver demonstranter kan jag lika gärna skriva studenter eftersom alla demonstranter kom från universiteten. De såg sig som fortsättningen på en stolt patriotisk tradition som började med fjärde maj-rörelsen 1919 då studenter och intellektuella protesterade mot de utländska imperialisterna i Kina. Första kvällen i Peking följde vi några som kapade en buss på enorma Changanavenyn,
som skär genom staden i öst-västlig riktning. Det gick ett rykte om att Folkets befrielsearmé närmade sig. Studenter skyndade ut till förorterna för att hejda soldaterna och så naiva var dessa unga blivande historiker, kemister och matematiker att de trodde att de kunde hejda soldater och stridsvagnar med ord, käppar och barnsliga hinder i form av nedrivna staket. De vände regimens egna slagord emot den och sjöng Internationalen, som om det skulle göra de härskande svarslösa. Ett par veckor senare, natten mellan den tredje och fjärde juni, stod vi på torget och såg hur himlen i söder lystes upp och det sprakade och jag sa: – Skjuter de fyrverkerier nu? Vi var alla naiva. Vad som sedan hände kan ni se på Torbjörns fantastiska bilder i den här boken. Bilderna är entydiga, från massans euforiska glädje till tröttheten på torget, och vidare fram till befrielsearméns blodsfest och den påföljande repressionen. Men vad är det vi ser i dessa entydiga bilder? Jag hade en ung tolk, en student, som arbetade åt mig veckorna före massakern. När Folkets befrielsearmé hade skjutit sig fram till torget stod vi tillsammans på trappan upp till obelisken som är Martyrernas monument. Soldaterna hade skor med gummisulor och rörde sig alldeles tyst runt det mörka torget,
om det är något jag minns från den stunden är det tystnaden. Men jag kanske minns fel, kanske var det inte alldeles tyst, kanske var larmet från staden så högt att jag inte hörde den taktfasta och disciplinerade marschen, och något metalliskt ljud måste väl ändå all deras utrustning ha släppt ifrån sig. Men jag minns det som en kompakt tystnad. Jag såg inte deras ansikten men deras hjälmar blänkte matt i skenet från gatlyktorna. Min tolk tog upp en röd flagga som hon svepte fram och tillbaka. Hon var ung och mycket mager. Hon var rädd. Hon var beredd att dö tillsammans med sina generationskamrater. Jag sa åt henne att lämna torget, hon arbetade för mig och jag bestämde, sa jag, och hon sa att hon inte kunde lämna oss men jag sa att hon måste. De närmaste timmarna, medan massmordet pågick, gömde hon sig på mitt hotellrum. Året efter återvände Torbjörn och jag. Tolken hjälpte oss att hitta studenter som vi lärt känna men tappat kontakten med. Jag var tveksam till att hon skulle vara tillsammans med oss, det kunde vara farligt. Hon insisterade. Hon ville hjälpa till och berätta för världen vad som skedde i Kina. Under åren som gick höll vi kontakt. Jag hjälpte henne med några intyg till amerikanska universitet. Hon fick stipendier och kunde resa till USA. Medan hon studerade – i Louisiana, tror jag – genomgick Kina en omvälvning. Regimen monterade ner socialismen och införde kapitalism i en form som ofta påminde om Charles Dickens mörkaste skildringar av 1800-talets England. Men kommunistpartiet behöll makten.
Min vän fick så småningom arbete i en amerikansk multinationell koncern i Hongkong. Dess affärer var självklart inriktade på Kina, som hade blivit hela världens fabriksgolv och samtidigt en potentiell jättemarknad för västerländska företag. Våren 2000 var jag i Hongkong och vi träffades för att äta middag. Hennes fästman, en amerikan, bad mig berätta om massakern och jag gjorde det och han fick tårar i ögonen. Förra året planerade jag en resa till Kina. Jag funderade på att skriva om min vän också. Det har gått så bra för henne. Hon växte upp med två syskon, sina föräldrar och sin farmor i ett rum på tolv kvadratmeter. De delade kök och badrum med en annan familj. Nu bor hon i en lägenhet med utsikt över hamnen i Hongkong och hon äger ett fritidshus på Lantau Island. Vilken fantastisk resa sedan den natten hon stod på Himmelska fridens torg och svepte med den röda flaggan och var så rädd och beredd att dö för friheten. Jag mailade henne mitt förslag och strax kom svaret: – Det går tyvärr inte. Min arbetsgivare tilllåter inte att vi ger den typen av intervjuer. Så vad är det vi ser i Torbjörn Anderssons bilder från Peking försommaren 1989? Visar de en tragisk parentes som saknar betydelse för historiens långa vågor? Det blodiga slutet på en era? Början på något nytt, som varken bödlar eller offer kunde föreställa sig då? Vad är i så fall det nya?
Peter Kadhammar