9789113023908

SVERIGES HISTORIA 1920 –1965

Yvonne Hirdman

Urban Lundberg

Jenny Björkman

Bakom Sveriges historia finns ett vetenskapligt råd, vars uppgift är att strukturera verkets innehåll och inriktning: Jenny Andersson, docent i ekonomisk historia Jenny Björkman, fil. dr i historia Bo Eriksson, fil. dr i historia Kristian Gerner, professor em. i historia Dick Harrison, professor i historia Yvonne Hirdman, professor em. i historia Urban Lundberg, fil. dr i historia Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria Jarl Nordbladh, professor em. i arkeologi Marie-Louise Rodén, professor i historia Bo Stråth, professor i Nordens, Europas och världens historia Birgitta Svensson, professor i etnologi Stig Welinder, professor em. i arkeologi Bozena Werbart, professor i arkeologi Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia Kjell Östberg, professor i historia Kartorna på för- och efterssättsbladen visar ett utsnitt av Nordeuropa med Sverige i centrum/Carl Åkesson och Norstedts Kartor

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 respektive författare och Norstedts, Stockholm Formgivning: Carl Åkesson Bildredaktörer: Pontus Reimers, Martin Florén Layout: Maria Ulaner Kartor: Norstedts Kartor/Eva Johansson Omslagsfoto: Holger Ellgaard Prepress: Elanders Fälth & Hässler, Värnamo Tryckt hos Elanders Fälth & Hässler, Värnamo 2012 isbn 978-91-1-302390-8

innehåll

huvudredaktörens förord författarnas förord

12 14

i omvälvningarnas tid

19 20 21 25 25 26 27 28 29 29 30 31 37 38 40 42 44 48 49 50 51 52 53

porträtt av ett land

54 56 60 63 64 65 69 71 74 77

En ny karta Demokratisering Fascism och nazism Kommunism Sverige – på åskådarplats En fråga om mat Kommissionsväsendet Maximipriser Möjlighetshushållningen Svälten?

Protesterna Det finska inbördeskriget Det socialdemokratiska dilemmat Ålandsfrågan Spanskan Författningsrevisionen Aktörerna Kvinnors drömmar Vänsterdrömmar I Vänsterdrömmar II Högerdrömmar – att återställa ordningen Vardagsdrömmar

Livet på landet Jordfrågan Vad jorden gav – produktionen Vad man åt Industrilandskapet Den stora krisen AK-eländet Tiden – åttatimmarsdagen Genusordningen

frikyrklighet i det svenska samhället 1920–1965

av Erik Sidenvall

83

moderna tider

89 89 92 94 96 98 100 103 106 111 116 118

demokrati inför verkligheten

122 122 124 127 127 131 134 137 138 140 141 143 145 147 149 151

Den nya kvinnan Inspiration – filmen och dess stjärnor Den nye mannen Emancipation och konflikt Genuskonflikten Det nya ljudet – radion Nya tider – strålande tider Den nya människan – kroppen Den nya människan – själen Det glada tjugotalet och den svåra kärleken En ny människa – själens skolning

De politiska partierna Den första socialdemokratiska regeringen Sveriges första demokratiska val – hösten 1921 Medborgarinnorna Förbudsomröstningen Sverige i världen och världen i Sverige – NF och nedrustningen Försvarsrevisionen Valet 1924 – nedrustningsvalet Arbetsfredsfrågan Stripa Vågmästaren och skolfrågan 1927 Vågmästaren och arbetsfreden Kosackvalet 1928 Från löst till hårt parti Inför trettiotalet

maximum är lika med noll

153 Nykterhetsrörelsen 153 Brattsystemet 154 Brännvinsdraken och alkoholkulturen 158 Mer kontroll och mer hjälp 160 Det offentliga drickandet – krogen 162 Alkoholpolitiken som skötsamhetsstämpel 166 Politiken i vardagen 167 Motbokens fall 168 Ungdomarna i blickfånget 171

Nya tider: Frihet under ansvar Högre skatter, vinpropaganda och röda lampor

172 174

den nya ekonomiska politiken

178 179 180 182 183 184 185 188 190 193 196

den utopiska reformismen

200 200 202 205 207 210 212 216 219 220

Den stora depressionen Kreugerkraschen Reaktioner – effekter Keynes och Wigforss Stockholmsskolan Partikongressen 1932 Arbetare och bönder Den produktiva socialpolitiken Valet 1932 Krispolitiken inför verkligheten – kohandeln

Per Albins hälsning Funktionalismen Det ideologiska försöket De sociala ingenjörerna Alva Myrdals hus Kris i befolkningsfrågan – fler människor av bättre kvalitet Den nya människan – att upplysa, väcka och fostra Befolkningskommissionen 1935–1938 Sexualpolitiken Arvshygien – rasbiologi och steriliseringslagen 1934 och 1941 Inredningen?

allmänheten blir publik av Jarl Nordbladh

224 230 232

1933 – när vinden vände

238 242 242 254 260 264 266 269 270

de stora husen och de små människorna

273 273

Sverige Kohandeln – gränsdragning åt höger Gränsdragning åt vänster – Halmstad och Ådalen Saltsjöbadsavtalet Tillsammans Mörker över Europa Försvarsfrågan Det demokratiska underskottet

De skötsamma – sjuka, fattiga och gamla

Anstalts-Sverige De misskötsamma, de asociala Lösdrivare och andra kriminella De förment kriminella Från Singoalla till Katitzi »Lapp ska vara lapp« Medborgarhenmmet – hur blev det?

278 284 288 291 294 298 301

sverige och kriget

302 303 305 306 309 312 315 317 318 322 324 326 327

Nonaggressionspakten Sverige – läget inför krigsutbrottet Dagar i oktober Vinterkriget Finlands sak Finlandshjälpen Februarikrisen Svarta fåglar över Norden 1940 – det mörka året Arisering av svenska företag Svensk hållning Krisernas år Den kämpande demokratin – antinazism och pronorsk opinion Protesternas år Mot fred Förintelsen

beredskapslandet

Folkförsörjning – storpolitik Folkförsörjning – inrikespolitik Ransoneringarna Krigsfamiljebidragen 58 Karlsson Fru Lojal Hemmets general »Kom som du är, gå som du kan« Tigern – om gråa lappar, censur och tubbad tryckfrihet Säkerhetspolisen – »Hestapo« Freden … … och meningen med kvinnor … och den nya frågan Per Albin och kriget

330 334 338 339 343 343 346 348 350 351 354 358 360 363 364 367 369 370 371

upplysningens århundrade av Jan Garnert

mot freden

Öst och väst Syd och nord Sverige efter kriget 1945 års idéer Ideologiernas död Efterkrigstiden under kriget Borgerlig profilering Socialdemokratins dominans Gemenskap eller klasskamp Arbetarrörelsens efterkrigsprogram Myrdalkommissionen 1944 års partiprogram Upplösningen Epilog – frontförflyttning

från fattigt utvandrarland till rikt invandrarland av Mikael Byström mot harpsund

Angenäma bekymmer Oppositionen höjer insatserna Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal Skatter, skatter, skatter Valrörelsen 1948 – det andra kosackvalet Demokrati på högvarv Valresultatet – en triumf för Bertil Ohlin Mot en ny grundlag Tage Erlander Mot en stark regeringsmakt Kohandel blir grishandel – en ny koalitionsregering Jordbruket blir näring, bonden företagare En förlorad livsform Politiskt parti blir organiserat särintresse Det nya LO Femtonmannakommittén Metallarna protesterar Mot en krisfri ekonomi – den solidariska lönepolitiken Likalönen Lönematchen Harpsundsdemokratin

373 384 387 390 393 397 400 402 403 406 407 408 410 412 413 415

418 426 428 429 430 432 433 434 436 437 440 442 444 445 446 449 452 454 456 458 461 464 465

neutralitetspolitiken

469 469 471 472 473 474 476 477 477 481 483 485 486 488 489 491 492 493 494 495 497 499 502 505 507 514 517 518 520 524

folkets hem

527 529 532 536 540 541 543 546 549 551 552 554

Två oförenliga tankesystem Kalla krigets fronter Vem bar ansvaret?

Världsintressets advokater Undénlinjen Omstridd neutralitet Vän med alla Samvetets röst – Baltutlämningen Brobyggarna Året var 1948 Vänskap och bistånd Insatserna höjs Finlandsargumentet Skandinaviskt försvarsförbund Neutraliteten sätter sig Fast mark under fötterna Neutralitetsdoktrinen Ödet börjar röra på sig: Koreakriget Koreakriget i Sverige Det militärindustriella komplexet Återförsäkringspolitiken Spionmysterier Tredje ståndpunkten En svensk atombomb Året var 1956 Världen växer Tredje världen Europa Kalla kriget – epilog

Bostadsbyggande med problem Hyresgästerna och en tidig politik Funktionalister och rationella lösningar: 1930-talet 1930-talets faktiska bostäder Den nya bostadspolitiken Nya standarder för hela bostaden Kategorihus och en ny kontroll Efterkrigstiden: planeringen i verkligheten Bokurser och nya inredningsideal Grannskapsenheten – efterkrigstidens lösning De moderna förorterna

Miljonprogrammet Saneringarna och romantiken

556 559

socialsverige blir välfärdsstat

Socialdemokraternas välfärdsstat LO:s välfärdsstat AB Sverige Samhällets motorisering Moderniserade städer Bostad och fritid Det sista 1800-talsdecenniet Bara en hemmafru Den svenska synden Släpp till flickorna – 1950-talets sexualdebatter Sexliberalismen Romantik och realism Ungdom på glid Realismen tar över och filmcensuren slår till Ungdomskultur och amerikanisering Ungdomen blir ett eget politikområde Moraldebatter och rättsröta Homofobi och homosexualitet Det egentliga folkhemsdecenniet Det nya etermediet Skolpolitiken och den nya människan De stora förväntningarnas missnöje ATP-reformen Varför ATP? Tjänstepensionen mognar till politik Folkomröstningen Upplösning i flera akter Slutord

562 564 566 568 570 572 575 580 581 582 584 585 586 588 590 592 594 595 597 599 601 604 606 608 609 610 612 614 617

epilog

618

regenter i norden från 1920 till 1965 källor och litteratur verkförteckning temaartiklar bildkällor register

621 622 636 658 660 662

författarnas förord

Vår nära historia tycks ibland nästan skriva sig själv. Den är som en människa som sedan tidig barndom fått sitt liv berättat för sig: hur hon föddes – i smärta eller med lätthet – hur hon växte upp, berättelser som sedan införlivas som egna minnen och bygger på en fast kronologi. I en människas liv blir det födelsedagar, skolstart, pubertet, kärlek, arbete, eventuellt barn, lägenheter, sjukdomar och så vidare som strukturerar minnet och som omärkligt skapar en berättelse om henne själv. När det gäller en nation, ett land – Sverige – har historien vuxit fram parallellt med skeendena: Händelser har traderats av en växande press redan när de ägde rum, de har summerats i nyårsöverblickar och krönikor, de har ingått i den politiska förståelsen av världen och politiken. Där finns berättelserna om storstrejk och bondetåg, om trettiotalsdepressionen och tändstickskungen Ivar Kreugers fall, om skotten i Ådalen och kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundare, om demonstrationer mot den så kallade judeimporten, om tyska trupptransiteringar genom Sverige under kriget och om utlämning av baltiska flyktingar till Sovjetunionen, om Kejne- och Haijbyaffärerna på femtiotalet och försöken att skapa en svensk atombomb, ATP-striden, och så vidare.

Det går inte att skriva Sveriges historia utan att ta hänsyn till dessa händelser Följaktligen har dessa »bestämda händelsers tyranni« både styrt och utmanat historiker av facket. Med ett avstånd på cirka tjugo år har de granskats så vetenskapligt som det går. Det innebär att forskaren har letat källor så nära det skedda som möjligt, försökt finna verkliga motiv, ifrågasatt schablonföreställningar – ofta drömt om att i arkiven finna den »verkliga« historien med hjälp av okända, samtida nedteckningar som ger en helt annan version av händelsen. Det sista sker dock sällan. Det är mer en historikers våta dröm att finna sådana skatter i arkiven. Vad som åstadkoms är däremot mera djup, nya tolkningar, ny förståelse. Vi får kännedom om hur statsminister Tage Erlander suckade över tiden i sina omfångsrika dagböcker, eller om hur paret Alva och Gunnar Myrdals personliga liv, dokumenterade i nära femtio kartonger källmaterial, formade deras politiska gärning.

Historieforskningens expansion har emellertid också gjort att dessa »bestämda händelser«, sedan länge utforskade och debatterade, fösts åt sidan medan nya frågor har styrt jakten på nutidshistorien, frågor präglade av dagsaktuella händelser och idéströmningar. Det innebär att intresset för vad som hände i går och i förrgår skiftar – något som också tydligt avspeglar sig i det rika utbudet av avhandlingar i senmodern svensk historieforskning som finns. Nya frågor tar fram händelser och företeelser som vi tidigare knappt lade märke till. Forskningen har gått i vågor lätta att avläsa. Mycket förenklat, men ändå tydligt urskilj-

f örfat ta rnas förord

15

bart, kan man säga att först kom den politiska historien: parlamentarismen och de politiska partiernas historia. Hit hör det stora projektet som var verksamt på 1960- och början av 1970-talet, Sverige under andra världskriget, SUAV. Därefter dominerade den ekonomiska historien med fokus på arbetsmarknaden och fackföreningsrörelsen under 1970- och tidigt 1980-tal. Därpå – eller mer omlott – kom den sociala historien, främst i form av kollektivens historier. Sedan kom kvinnohistoria, avlöst av genushistoria som knoppats av i forskning om sexualitet, individer, identitet, begär och känslor. Parallellt med dessa vågor har det skett en förskjutning framåt av vad som kan räknas som historia, vilket inneburit att tiden efter andra världskriget blivit alltmer utforskad.

Ett problem med att förstå just den här perioden i svensk historia är att den är laddad av politiska tolkningar. Den präglas av svensk arbetarrörelse som under perioden växer sig stark – starkare än någon annan arbetarrörelse i världen.

Det socialdemokratiska partiet innehade regeringsmakten nästan obrutet från 1932 (en kort period sommaren 1936 regerade Bondeförbundet i den så kallade semesterregeringen). Den svenska fackföreningsrörelsen organiserade i slutet av perioden nästan alla som räknades till arbetarklassen. Därtill kom ett nätverk av organisationer som ABF, HSB, Broderskapsrörelsen, Kvinnorörelsen, SSU, RESO, Kooperationen, med flera: ett träd med långa rötter och många grenar som organiserade livet på olika nivåer. Lägg därtill att välståndet och den ekonomiska expansionen i landet växte rekordartat under samma period.

Denna rörelse, »från mörkret stiga vi mot ljuset«, som en strof lyder i arbetarrörelsens kampsång Internationalen, skapade tidigt ett rykte runt om i världen att Sverige hade en »modell« för välfungerande politik. Redan 1936 hade det lilla nordliga landet dragit till sig uppmärksamhet. Då hade den amerikanske journalisten Marquis Childs framgångsrikt präglat bilden av landet »lagom« i sin bok, Sweden, The Middle Way, en svensk medelväg mellan (amerikansk) kapitalism och (sovjetisk) socialism. Med överenskommelsen mellan fackföreningsrörelsen, LO, och näringslivet, SAF, i Saltsjöbaden två år senare, 1938, började grunden läggas till det som forskare senare kallat för »den svenska modellen«. Den utmärktes av ett expansivt näringsliv, omhuldat av såväl fackliga representanter som av arbetsgivare som slutit arbetsfred utan statlig inblandning. Till det kom en socialdemokratisk politik med fokus på trygghet och social omsorg, som väljarna (allt fler för varje val, 1962 slogs rekord med 85,1 procent valdeltagande) gav sitt stöd, år efter år. Naturligtvis är ordet modell förledande förenklande.

Dels frestas man tro att den var uttänkt på förhand – utan att gå händelserna i förväg kan vi redan nu avslöja att så enkelt var det inte – dels att den var likadan år efter år, färdig och fix. I själva verket rör det sig om en historisk process, och det är först i efterhand som man kan se konturerna där man tidigare bara såg dagspolitik och pragmatiskt kaos.

Den positiva bilden av det lilla landet i norr som uppfunnit den rätta politiska mixen var emellertid stark – inte minst hos politikerna själva. Hör här statsministern Tage Erlander på en kongress 1961:

16

sveriges h istoria 1920–1965

De som talar om att verket är fullbordat och att bara finputsen återstår misstar sig. Det finns alltjämt i detta land eftersatta minoriteter, vilkas intressen vi måste bevaka, om vi ska känna oss som bärare av en sund och riktig solidaritet.

Det var en allmän bild och den skapade en stark känsla av nationell stolthet.

Det vågar vi nog säga, trots att ytterligare forskning krävs för att bekräfta den och för att berätta om de motbilder som hela tiden måste ha funnits. Det är mot den bakgrunden man ska se utvecklingen under senare hälften av 1980-talet, då den ljusa bilden av Medborgarhemmets historia började få svarta skuggor. Det gällde exempelvis inrättandet av ett rasbiologiskt institut, steriliseringspolitiken, det svenska agerandet under andra världskriget och neutralitetspolitiken under kalla kriget. Det skapades rubriker som »Folkhemmets mörka baksidor« och det gjordes tv-program där svensk socialpolitik jämställdes med nazistisk utrotningspolitik.

Låg det sanningslidelse, resultat av ny forskning bakom denna historiska kullerbytta? Var det ett led i en ny politisk kursändring, då behov av nya berättelser om samhället blev a och o? Var det ett resultat av historiens medialisering där historia förvandlas till enkla berättelser om rätt och fel och människorna i dem till skurkar och hjältar? Var det ett mer djuppsykologiskt behov av att få tillhöra Europa, där historien onekligen är svart – vilken måttstock man än mäter med?

Fanns det ett behov av skuld beroende på att den svenska historien under dessa decennier var så jämförelsevis idyllisk? De-som-slapp-undanskulden? Var det för att de är så nära oss, människorna som levde i den svenska gårdagen? Är det denna närhet som gör att många faller för frestelsen att ironisera över dåtidens självklarheter, att sätta sig till doms över dem? Eller är det en allmän tendens att i postmodernistisk anda föra in moraliserandet i forskningen, den som tidigare skulle vara ren, vetenskaplig och objektiv även i ett sådant ämne som historieberättandet?

Alla dessa frågor visar på vilket minerat fält historia är, särskilt nutidshistorien. De visar också på – all forskning till trots – att historien inte är, och inte kan vara, fast och färdig. Den mängd avhandlingar och artiklar som behandlar denna period har kommit till vid olika tider, då olika frågor styrt och olika teoretiska (eller icke-teoretiska) skolor dominerat. Det innebär att de enskilda forskningsresultaten inte bara kan plockas fram, ordnas och skapa den sanna berättelsen om Medborgarhemmet. Den syntesen har vi själva stått för utifrån de förutsättningar som förelegat: Vi har vad som här kallas »de bestämda händelsernas tyranni«, alltså att vi självfallet måste skildra de som med tiden utkristalliserats som de viktigaste händelserna.

Vi har en överflödande mängd av historisk forskning, präglad av sin tid och sina frågor, vilka utgjort basen för denna framställning, tillsammans med biografier, memoarer, dagböcker och i någon mån även böcker, filmer och bilder. Man måste akta sig för att förväxla tolkningar och teoriers förändringar med faktas,

f örfat ta rnas förord

17

trots allt, orubbliga position: att transiteringstågen gick genom Sverige, att Per Albin Hansson talade om Medborgarhemmet, att det tillsattes en befolkningskommission, och så vidare.

Vi har den nya, svarta bilden av Medborgarhemmet, vilken, oavsett bevekelsegrunder, skapat nya frågor som vi måste hantera.

Vi har valt en kronologisk framställning. Kronologi kan ses som en snörkorsett som försöker hålla den feta empirin på plats. Och det kan behövas, eftersom vi har valt att bredda bilden så att den politiska historien fått sällskap av den ekonomisk-, social-, kvinno- och genushistoriska forskningens viktigaste bidrag. En annan målsättning, eller perspektiv om man så vill, har varit att försöka se landet Sverige i en bredare kontext. Inte ens då var ju detta land en isolerad ö, oberoende av världen runt omkring.

Och vår metod? Här kan vi låna historikern Alf W. Johanssons ord när han berättar om hur han gått tillväga när han skrev boken om Per Albin och kriget: Min metod har varit att försöka förstå och så klart som möjligt redogöra för vad jag anser mig ha förstått. Då denna process är oändlig kan jag endast understryka det tentativa i min framställning.

Yvonne Hirdman har skrivit de första nio kapitlen, Urban Lundberg har skrivit de fyra efterkrigskapitlen och Jenny Björkman de tre tematiska kapitlen om svensken och spriten, bostadspolitiken och kapitlet om »de andra«.

Det finns en rad personer som vi särskilt vill tacka – förutom alla dem som vi av och till dragit in i samtal, frågat om fakta och läget på forskningsfronten. De har alla på olika sätt läst, kommenterat och bidragit med sitt omdöme och sin kunskap. De är Orsi Husz, Alf W. Johansson, Torbjörn Nilsson, Kim Salomon, Niklas Stenlås, Kent Zetterberg, Klas Åmark och Kjell Östberg. stockholm i juni 2012 Yvonne Hirdman Urban Lundberg Jenny Björkman

I omvälvningarnas tid

H

ur skulle man kunna glömma dessa år? Det »stora krigets« år, mellan augusti 1914 och november 1918, då land efter land dragits in i kriget, och stormakterna snabbt intagit sina positioner mot varandra: ententen Frankrike/Ryssland/Storbritannien mot centralmakterna Tyskland/Österrike-Ungern.

Det hade varit ett gammaldags krig i den meningen att slagen hade stått mellan stora arméer av män och unga pojkar, som bekämpat varandra från sina grävda skyttegravar. Det var gammaldags också i den meningen att soldater offrades i hundratusental, soldater som matades fram i våg efter våg av meningslösa offensiver. Kanonmat, som man sa. »Det stora kriget.« Fyra förfärliga år av ren slakt som inte ledde till några ärofyllda segrar, inga parader av plymförsedda officerare på vita hästar, ingenting som påminde om de drömmar om ära, hjältemod, kraft och blod som pulserat genom de unga männen i augusti 1914, som fått dem att rusa mot fronten, fyllda av liv och lust. Ingenting. I stället ett traumatiserat Europa. I stället korsen på soldatkyrkogårdarna längs västfronten – gråvita kors i ändlösa rader.

Efter slaget vid Verdun – slaget!? – som pågick under nästan hela 1916 – hade över 360 000 franska soldater dödats och nästan lika många tyska – över 330 000. Än värre »slaget« vid Somme mellan britter och fransmän på ena sidan och tyskarna på den andra, som varade mellan juli och december samma år. Det var ett utdraget lidande som resulterade i endast nio kilometer erövrad jord till priset av cirka 600 000 slaktade på vardera sidan. Eller Flandern året därpå, eller tyskarnas »oinskränkta ubåtskrig«, eller den oändliga mängden av stupade på östfronten inte att förglömma. Summa: över nio miljoner stupade soldater och nära tretton miljoner sårade, skadade lemlästade (bortskjutna ben, armar, ansiktshalvor, granatchockgalna män som aldrig skulle bli bra, de senapsgasdrabbade vid Ypres.) Och lägg till dessa miljoner döda eller traumatiserade män hela den krets av människor som finns runt de flesta av oss: mammorna som de förgäves vrålat

Stockholms stadsbibliotek, beläget vid Observatorielunden och ritat av Gunnar Asplund i nordisk klassicism, invigdes 1928. Planer på ett stadsbibliotek hade funnits sedan 1728 men de kunde börja realiseras först 1918, då Knut och Alice Wallenbergs stiftelse skänkte 1 130 000 kronor till stadsfullmäktige för ändamålet. För den folkbildningssträvan och bildningstörst som satte sin prägel på Sverige under den period som behandlas i denna volym förblir byggnaden en värdig symbol.

20

sveriges h istoria 1920–1965

efter, hustrur, barn, fästmör, systrar, bröder, fäder – en del blev tokiga av sorg och prövade alla medel för att kanske få hinsides kontakt genom spiritistiska seanser.

Ja, hur skulle man kunna glömma? Eller rättare sagt – hur skulle man minnas?

Ett sätt att handskas med detta ohanterbara, katastrofala europeiska trauma blev formandet av ett slags stereotypa, gemensamma minnen varigenom de efterlevande skulle kunna försonas med sin sorg – minnen som trots allt gjorde kriget meningsfullt genom att knyta an till 1914 års känslor av kamp, ära, nationalism, maskulinitet, hjältedygder. Deras älskade hade ärofullt dött för landet. Detta fick inte överskuggas av slaktens helvete, skyttegravarnas vedervärdiga lervällingar, kulsprutornas och granaternas dånande, sönderskjutna fält, träd som svarta skelett mot den gråa hösthimlen. Runt om i Europas alla småstäder byggdes i stället monument över stadens, bygdens eller byns döda soldater. På torgen restes statyer av unga hjältar, ibland vilande i sin moders famn som en profan pietabild, som Jesus i famnen på Maria. I Paris invigdes den okände soldatens grav. I Tyskland kunde författaren Ernst Jünger prisa kriget – »stålbadet« –, i Österrike skakade Ludwig Wittgenstein av sig erfarenheterna från fronten så att inget spår kan ses i hans filosofi. Det skulle dröja tio år innan Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt, där krigaräran dränktes i blod och lera, alls kunde tas emot av en europeisk allmänhet.

Tillbaka till 1913! ljöd i stället ropet från en del konservativa politiker och ekonomer, som om det varit möjligt att vakna upp från dessa år som ur en mardröm. Vrida klockan tillbaka till den gamla världen: överflödet av villigt, uselt betalt tjänstefolk; damer i stora kvarnhjulshattar och förtjusande vrister som anades när de höll upp sina långa kjolar; häst-och-vagnekipagen som virvlade upp damm och lämnade spillning som befolkningen hade uppmanats att ta vara på under krisåren; snirklade husfasader; tjugorättersmiddagar och punschfeta herrar i höga hattar, snoriga ungar med ben vanställda av rakitis …

En ny karta Men inte gick det att gå tillbaka till ett Förkrigseuropa. Alla sådana försök var ett slags patetiska »som om« inget hade hänt. I själva verket hade allt hänt, förkrigstidens maktbalans var helt söndertrasad och tre stormakter hade fallit.

Kejsardömet Tyskland, där Vilhelm II abdikerade ett par dagar före vapenstilleståndet, den 9 november, det tsaristiska Ryssland, där tsaren hade abdikerat redan i mars 1918 sedan ett krigstrött folk demonstrerat för fred, för bröd. Man kan förvisso, med historikern Alf W. Johansson, tala om att det uppstod ett progressivt maktvakuum i Europa. Det ledde till en rad nya statsbildningar: Finland förklarade sig självständigt på hösten 1917, i Baltikum uppstod Estland, Lettland och Litauen. Polen, som styckats av Ryssland, Preussen och Österrike på 1700talet, återuppstod nu som nation. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern, som sedan 1860-talet legat som en tung maktborg i Europas cent­rum, bröts isär och en rad nya, instabila nationer bildades runt ett litet inklämt Österrike: Tjeckoslovakien,

i o m vä lv n i n garnas t i d

21

Ungern. Och på Balkan, där kriget börjat, grundades ett nytt kungarike – Jugoslavien – med Alexander Karađorđević som kung. Han skulle med tiden bli mördad.

Blickar vi ännu längre bort ser vi hur Osmanska riket blir ett modernt Turkiet, hur de tyska kolonierna i Afrika ges till Storbritannien som vid tjugotalets ingång styrde över ett imperium där solen aldrig gick ner. I Östasien uppstod nya spänningar mellan Kina och Japan, då de tyska besittningarna i Shandong i Kina överfördes till Japan i stället för att återlämnas till Kina. Och i den nya världen växte USA:s makt – om än mest finansiellt och kulturellt, för efter det europeiska äventyret gick man in i ett slags frivillig isolering från den gamla, trasiga världen.

Men det var inte bara kartan som ritades om där vid fredsförhandlingarna i Versailles 1919. Det som också förändrades för alltid var relationen mellan de styrande och undersåtarna i en rad av Europas länder. I Ryssland mördades tsaren i Jekaterinburg med hela sin familj, i Tyskland infördes republik under de dramatiska novemberdagarna 1918 då kejsaren abdikerade och kapitulationen skrevs under. Nya drömmar släpptes lösa. En röd våg vällde genom Europa den hösten, och våren som följde. Hade krigets elände varit möjligt kunde väl också en folkets socialistiska makt vara möjlig – se bara på Sovjetryssland, den ryska rådsrepubliken! Ungern styrdes mellan mars och augusti 1919 av en arbetar­ regering, ledd av Béla Kun. I det besegrade Tyskland upprättades också en rad socialistiska rådsrepubliker: i Bremen ett par oroliga veckor mellan den 10 janua­ ri och 4 februari 1919; i Berlin försökte samtidigt spartakisterna ta makten – ett socialistiskt parti som bestod av vänstersocialister som motsatt sig kriget i augusti 1914 – men misslyckades, och ledarna, Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, mördades brutalt. Även i München utropades en rådsrepublik, efter ryskt mönster, som höll ställningarna ett par veckor innan den störtades.

Demokratisering Det blev korta uppror som snabbt slogs ner och en viss stabilisering inträdde i det oroliga Tyskland. Det var den demokratiska reformismens seger, en svag seger, men dock en seger. Den 1 februari 1919 antog en konstituerande nationalförsamling en ny författning i Weimar. Det var en ytterst demokratisk författning: allmän rösträtt infördes; det krävdes inte mer än 60 000 väljare för att ett parti skulle få ett mandat i riksdagen; en rikspresident valdes på sju år, med rätt att utfärda så kallade nödförordningar om läget så krävde. Han var dessutom den som tillsatte regering under ledning av en rikskansler. Det innebar att två svagheter byggdes in i författningen från början. Den ena var den stora partisplittring som mandatregeln skapade. Den andra var paragrafen om nödförordningar, som innebar att det fanns en möjlighet att skjuta riksdagen åt sidan.

I Storbritannien expanderade också demokratin och rösträtten blev allmän 1918 genom att man gav kvinnor över trettio år rätt att rösta. Det skedde mindre på grund av suffragetternas kamp för kvinnors rösträtt än av erkänsla för kvinnors uppoffringar under kriget. Många var de kvinnor som fyllt de luckor som

Europa 1914 Island

(Danmark)

NORGE Finland

Färöarna

Onega

SVERIGE Ladoga

A

Shetlandsöarna Helsingfors Orkneyöarna

Kristiania

S:t Petersburg

Reval Estland

Irland

Köpenhamn

NEDERAmsterdam LÄNDERNA

London

BELGIEN

i

ne

Paris

e

at

i

sk

Rhône

500 km

Bukarest

SERBIEN

MONTENEGRO

a Cetinje ha Tirana ve t ALBA-

BULGARIEN

Sofia Thrak ie

Egeiska GREKLAND havet

Sicilien

S va r ta h a vet

Donau

NIEN

Tyrrenska havet

Krim

RUMÄNIEN

Belgrad

n

Rom

a

Transsylvanien

n

ri

ITALIEN

ie

Ad

Sarajevo

ab

BosnienHercegovina

ar

Po

Sardinien

Budapest

UNGERN

D

Dnes

ÖSTERRIKE-

Malta 0

Dne pr

Ukraina

Galizien

Sydtyrolen

M e d e l h a v e t

Gibraltar

(Storbr.)

Polen

ss

Wien

Korsika ern lear Ba

Brest-Litovsk

Warszawa

Be

Elsass

o

SPANI E N

Od

Prag

r

Madrid

isł a

Posen

au Don

Bern SCHWEIZ

Lissabon

Berlin

Vitryssland

tr

ringen

F R A N K R IK E

PORTUGAL

RYSSLAND

Danzig Ostpreussen Västpreussen W

be

T Y S KL A ND

LUXEMBURG Loth-

Loire

Eb

Litauen Kovno

r

Se

Rhen

n anale Bryssel elska k

El

ÖMemel

Don

STORBRITANNIEN

Eng

er

DANMARK

Peipus Moskva

Riga Lettland

st

N ordsj ön

sjö

n

Stockholm

Volga

on

a

t

t

l

n

n

e

Konstantinopel

TURKIET

Athen

Joniska havet

Tolvöarna

Kreta

(1912 besatt av Italien)

(Brittisk kronkoloni)

År 1914, före första världskrigets utbrott, står de stora imperierna tillsynes orubbligt där: det wilhelminska Tyskland, det tsaristiska Ryssland och i Europas mitt, dubbelmonarkin, Österrike-Ungern.

Ankara

Europa 1925 Island

(Danmark)

n NORGE Färöarna

FINLAND

(Danmark)

Onega

SVERIGE

t

l

n

a

e

t

A

Ladoga Helsingfors

Oslo

Leningrad

S OV J E T-

sjö

n

Stockholm

DANMARK

STORBRITANNIEN

DANZIG

Amsterdam

El

be

alenBryssel

BELGIEN

Paris

Rhône

Gibraltar

0

500 km

Budapest

UNGERN

Po

o

S PA N I E N

(Storbr.)

ÖSTERRIKE

r

erna lear Ba

Belgrad

Bukarest Donau

BULGARIEN

Adriatiska Rom havet

Sofia

Egeiska GREKLAND havet

Sicilien

Svart a havet

Tirana ALBANIEN

Sardinien

M e d e l h a v e t

Krim

RUMÄNIEN

JUGOSLAVIEN ITALIEN Korsika

Madrid

Dnes

tr

Bern SCHWEIZ

PORTUGAL

Dne pr

Wien

F R AN K RI K E

Lissabon

e

TJECKOSLOVAKIEN

Loire

Eb

Warszawa

POLEN

Prag

LUXEMBURG

i

ne

Od

UNIONEN

LITAUEN Kaunas

r

Se

TYSKLAND

Moskva

Ostpreussen

Wi sła

Berlin

LÄNDERNA

Rhen

a kan E n ge l s k

Ö

Köpenhamn

NEDER-

London

LETTLAND Riga

st

er

N ordsjön Irland

Volga

Tallinn ESTLAND

TUR KI E T

Athen

Malta

(Brittisk kronkoloni)

I det nya Europa som formats av frederna i Versailles och Trianon försökte demokratin som styrelseform och ideologi hävda sig mot revanschlysten konservatism och fascistiska eller utopiskt socialistiska tankeströmmar.

Tolvöarna

Kreta

(Italien)

Elsa Andersson, »aviatris« kallad, var den första kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat (1920) − ett år senare tog hon sitt fallskärmshopparcertifikat i Berlin. Det blev bara tre hopp inför publik − den tredje gången utlöstes inte fallskärmen och Elsa Andersson dog, endast 25 år gammal.

uppstod när männen rycktes bort till fronten. Det dröjde emellertid ytterligare tio år innan rösträtten och valbarheten blev jämlik. Då först sänktes åldersgränsen för kvinnor till tjugoett år. I Nederländerna infördes den allmänna rösträtten i två steg, för män 1917 och för kvinnor två år senare. I Belgien fick enbart kvinnor som var mödrar och änkor till stupade soldater rösträtt. I Sverige fick äntligen de svenska kvinnorna rösträtt 1919/21 – sist av alla i Norden, efter de finska (1906), de norska (1913) och de danska kvinnorna (1915). Och så fanns där en rad europeiska länder där det skulle krävas ett världskrig till innan även kvinnor räknades som fullvärdiga medborgare: Frankrike (1944), Italien (1945), Grekland (1952). I Schweiz skulle det dröja ända till 1971.

Jämte rösträtt och valbarhet fick kvinnor en helt ny rörelsefrihet. Kriget hade medfört att de brutit igenom ett slags »genusvall«; de hade visat att även kvinnor kunde köra bil, reparera fordon, flyga, och fungera som ersättare för män i en rad yrken och industrier. De hade visat på behovet av kvinnlig arbetskraft i kristidsbyråkrati och sjukvård.

i o m vä lv n i n garnas t i d

25

Så förde det stora kriget med sig en första demokratiseringsvåg som både ledde till en utvidgad medborgarrätt och till att kvinnor kom ut ur hemmen och in i lönearbete och politik. Men det ska vi återkomma till.

Fascism och nazism Parallellt med denna spröda demokratiska rörelse växte det fram rent fascistiska och nazistiska rörelser. Det var i de besegrade länderna som grogrunden fanns.

De hårda villkor som främst Frankrike med den oförsonlige premiärministern Georges Clemenceau i spetsen drev gentemot Tyskland – krigs­anstiftaren, som det slogs fast vid förhandlingsbordet i Versailles – skapade heta känslor av revanschlystnad och bitterhet, en farlig kombination för sårade, manliga, militära hjärtan.

Mycket riktigt: I Tyskland strövade hemvändande, ofta beväpnade soldater omkring och bildade så kallade paramilitära grupper, nationalistiska, konservativa frikårer. Den nazistiska rörelsen föddes i dessa kretsar, där talet om förräderi ständigt hördes: Hade vi bara fått slåss lite till hade vi inte förlorat. Vi var inte alls besegrade, vi stod tvärtom på belgisk och fransk jord! Vi blev förrådda av hemmafrontens socialister, socialdemokrater, bolsjeviker, »landsförrädare«, som i november 1918 kapitulerat. Tyskland hade tvingats på knä genom en dolkstöt i ryggen, så löd de besegrades konspirationsteori.

Inte bara i Tyskland utan runt om i Europa lystrade unga män till de lock­ toner som dessa homosociala (enkönade) grupper sände ut: budskap om ett slags förlängd scoutanda, om brödraskap som bildades under vajande fanor i svarta, gröna, bruna skjortor. Fascismen föddes ur kriget. Fascismen som skulle föra utvecklingen mot en ny katastrof så att »det stora kriget« skulle få ett nytt namn: det »första världskriget«.

Kommunism Mindre som en växelsång, mer som ett utopiskt alternativ till det kapitalistiska samhället och parlamentarismen, växte kommunismen fram också utanför Sovjetunionen. Men det var den sovjetiska förståelsen av kommunism som segrade i tävlan mot mängder av bångstyriga socialistiska idéer med rötter i 1800-talet: pacifism, vegetarianism, nudism, rådssocialism, anarkism. Det var inte så märkligt eftersom det från 1919 fanns en ny organisation, den Kommunistiska Internationalen, eller Komintern. Det var en världsomfattande internationell organisation, en kommunistisk motsvarighet till »Internationalen«, den socialistiska som bildats under 1800-talet av Karl Marx med flera och som hade lidit ett politiskt och moraliskt nederlag när de nationalistiska känslorna fick de socialistiska partierna att rösta för krigskrediter krigshösten 1914.

Komintern, som hade sitt säte i Moskva, krävde en rent militär disciplin av de »sektioner«, det vill säga nationella socialistiska partier, som ville ansluta sig

26

sveriges h istoria 1920–1965

till den nya internationalen. Processen inleddes redan 1919. 1921 krävdes det – det var som att få bli medlem i en hemlig klubb – att man antog de så kallade 21 teserna. Det innebar konkret att världsrevolutionen och Sovjetunionen ställdes över partiernas nationella intressen och identitet.

Man kan svårligen föreställa sig ett mer dramatiskt scenbyte. 1914 med sina stora, mäktiga tsar- och kejsardömen, som måste ha förefallit som oförstörbara och eviga, avlöstes således av ett helt annat Europa med mängder av nya, små riken där ett nytt folkligt styrelseskick skulle försöka få ordning på efterkrigstidens kaos. Resten av världen var ännu höljd i imperialistiska dimmor: Indien, Afrika, Sydostasien, Kina, Japan var exotiska länder ur ett europeiskt herraväldesperspektiv. Och Amerikas förenta stater drog tillbaka sina trupper, inledde ett isolationistiskt politiskt skede, samtidigt som det »amerikanska« tvärtom började invadera Europa, inte bara i form av amerikanskt fläsk, utan – som vi ska se – med musik, film, mode, kultur.

Denna nya scen, detta 1919, var en värld av paradoxer: en värld som både vill gå baklänges och utplåna de fyra årens elände och en värld som kräver helt nya idéer och att allt det gamla ska bort och slängas på historiens sophög.

Denna paradox av gammalt och nytt avspeglades i den nya politiska paletten: bolsjevism och fascism på varsin ytterkant, liberalism och socialism därnäst och så de konservativa i mitten, där man också kan placera nya bondepartier. Här och var ett par kvinnor. Scenbyte. Spelet kan börja. Men först måste vi se närmare på Sverige. Vad hade de fyra åren betytt? Vad innebar freden?

Sverige – på åskådarplats Vi var ju inte med. Här fanns inga traumatiska minnen att bearbeta, här byggdes inga monument. Tillsammans med Danmark och Norge hade Sverige raskt förklarat att neutralitet skulle råda, en neutralitet som fått sin folkrättsliga kodifiering i 1907 års Haagkonvention. Den innebar att inget krigförande land fick gynnas oavsett det egna landets behov. I Sverige satt den konservativa regeringen Hjalmar Hammarskjöld – Dag Hammarskjölds far – och hans strikt formalistiska neutralitetspolitik har rönt kritik av såväl samtida som sentida bedömare. I den Hammarskjöldska tolkningen av folkrätten innebar det bland annat att Sverige hade rätt att vidareexportera varor som kommit från USA eller Storbritannien till Tyskland. Det var en tolkning som Storbritannien uppfattade som direkt fientlig och vägrade följaktligen att sluta något handelsavtal med Sverige så länge Hammarskjöld satt vid makten.

Och nog fanns i denna kompromisslösa neutralitet en välvillig slagsida gent­ emot Tyskland. Historikern Sverker Oredsson pekar bland annat på att Sverige var det enda neutrala land där exceptionella tyska våldshandlingar togs i försvar: kränkningen av det neutrala Belgien, deportation av belgisk civilbefolkning och ubåtskriget, då bland annat det brittiska passagerarfartyget Lusitania sänktes i maj 1915 och 1 200 människor omkom.

i o m vä lv n i n garnas t i d

27

Det kulturpolitiska klimatet var därtill övervägande tyskvänligt – det fick några, till exempel den store upptäcktsresanden Sven Hedin, att drömma storsvenska drömmar om att »nu kunde man taga Finland åter«, nu borde vi som sanna bröder gå med våra tyska fränder, nu kunde Norge åter träda i union med oss, nu borde om inte annat Åland införlivas i riket. Kung Gustaf V:s och hans drottnings, den tyskfödda Victorias, hållning pekade onekligen i sådan riktning.

För dem var det självklart att det för Sverige, »liksom för hela den germanska världen var en livsfråga att Tyskland behöll sin maktställning«.

Någon lika stark aktivistisk rörelse för att Sverige skulle sluta upp på ententens sida fanns inte. Däremot var det tydligt var liberalers och socialdemokraters sympatier låg. Kända personer som författarinnan och pedagogen Ellen Key, socialdemokratins ledare Hjalmar Branting liksom hans efterföljare Per Albin Hansson och den blivande finansministern Ernst Wigforss stödde Storbritanniens och Frankrikes kamp, liksom Dagens Nyheter och Social-Demokraten.

Nej, vi var inte med i kriget. Vi hade tittat på, så gott det nu gick under den här tiden. Tv fanns inte. Radio fanns inte. Kriget kom till människorna, berättar historikern Lina Sturfelt, som berättelser, både hjälteberättelser och eländesskildringar, i form av teckningar och ibland fotografier i tidskrifter och tidningar. I Vecko-Journalen kunde läsarna följa svensken Elow Nilsson – en ung pojke från Gustavsberg som redan vid krigsutbrottet enrollerade sig som frivillig i den franska främlingslegionen och som i två års tid berättade om sina äventyr tills han själv blev dödad. Men efter de första krigsårens upphetsning, när man följde de militära skeendena med knappnålar på Europakartan, vande man sig och kriget hamnade liksom i bakvattnet. Kriget försvann snart ur de flestas medvetande – en markant skillnad från det andra världskriget, som man förvisso inte kunde försvinna ifrån, neutralitet eller inte.

Men skulle man ha byggt ett monument över landets öden under krigsåren skulle det ha kunnat gestalta ett tåg av kvinnor med hungriga barn i släptåg, kvinnor med tomma korgar och magra beslutsamma ansikten. Ty här blev det stora kriget förvandlat till »kris«. Det i sin tur var en direkt följd av att Sverige aldrig mer skulle kunna leva inom sina gränser som om omvärlden inte fanns, eftersom krisen berodde på kriget.

En fråga om mat Ty kriget kom att handla om neutralitetskränkningar, när brittiska eller tyska eller ryska fartyg råkade komma in på svenskt territorium, och om exportförbud av vapen och livsmedel, framförallt om livsmedel. Före kriget hade Sverige utvecklats till att bli ett livsmedelsexporterande land. Det var främst animala livsmedel som exporterades: fläsk, smör, kött och levande boskap. Trots denna export hade Sverige inte varit självförsörjande med livsmedel utan landet hade behövt importera brödsäd från Tyskland, Danmark och Ryssland – en hel tredje-

28

sveriges h istoria 1920–1965

del av behovet importerades. Till det kom också import av kolonialvaror, det vill säga kaffe, te, kakao, kryddor och råvaror för att tillverka margarin.

Först märktes inte kriget alls. Handeln berördes knappast. Alla räknade med ett kortvarigt krig och därför infördes inte några speciella statliga preventiva åtgärder, till exempel ransonering eller mer omfattande lagring av livsmedel.

Det var först under det tredje krigsåret som det började bli kris i Sverige.

Potatisskörden 1916 hade varit ganska dålig, brödsäden började bli knapp och importen hotades. När Tyskland i början av 1917 proklamerade det oinskränkta ubåtskriget och tusentals handelsfartyg torpederades och sköts i sank – varav 280 svenska – och all import till Sverige ströps, då blev det verklig brist på så viktiga baslivsmedel som potatis, säd, socker.

Skörden 1917 blev katastrofal – det var snudd på missväxt. Något ljusnade läget då handelsblockaden mot Sverige tillfälligt bröts och vi fick in 90 000 ton brödsäd från Storbritannien och USA. En kortvarig frist. När USA gick med i kriget i april 1917 förbjöds all handel med de neutrala. I oktober skärpte britterna exportförbuden. Sverige lämnades åt sitt öde. 1918 blev därför krigets svåraste år i Sverige. Brist på potatis, säd, gryner, mjölk, smör och fläsk.

Kommissionsväsendet Som svampar ur jorden växte det fram ett omfattade nätverk av »kommissioner« som skulle handskas med denna eskalerande livsmedelskris – något som den normala politiska apparaten inte klarade av. Så inrättades Statens industrikommission, Statens handelskommission, Statens krigsförsäkringskommission, Statens arbetslöshetskommission, Statens bränslekommission, Statens krigsberedskapskommission, Statens krigsmaterielkommission och, inte minst, Statens livsmedelskommission med uppdrag att övervaka landets livsmedels­ situation.

Den kommission som allra mest kom att skapa ett bittert minne i människornas sinnen var nog Folkhushållningskommissionen (FHK), som tillsattes i september 1916 för att ta ansvar för den statliga livsmedelsregleringen och ransoneringar. Bristen på livsmedel och försöken att fördela det som fanns förde med sig en gigantisk byråkratisk apparat som svällde ut under FHK:s ledning: snart fanns där trettio specialavdelningar, vilka var och en svarade för ett område. Därtill kom länsorganen: tre livsmedelsstyrelser som var och en hade ett jordbruksråd, ett konsumentråd och ett så kallat kvinnoråd under sig. Näst längst ner hittar vi de många byråerna: brödbyrån, sockerbyrån osv., och slutligen allra längst ner, de 2 500 livsmedelsnämnderna, en i varje kommun.

Man kan förstå att denna byråkratisering skapade problem, framförallt med tanke på att det var första gången i svensk historia som man systematiskt började införa ransonering. Först kom sockerkorten (ett kilo socker i månaden) och därpå brödkorten (250 gram bröd per person och dag). För en grovarbetare, som fick ett extra påslag med 50 gram, innebar det sammantaget cirka åtta skivor bröd

i o m vä lv n i n garnas t i d

29

per dag. Därpå följde kort på andra varor som fläsk, kött, ägg, mjölk och smör.

Kort kunde man trycka, påläggkort kunde man utfärda. Men problemet låg inte där – problemet var att det inte fanns varor att köpa.

Maximipriser Penningpolitiken blev därför ett annat sätt att handskas med varubristen. Men också här var den Hammarskjöldska regeringen valhänt, eller snarare helt ovan.

Både samtida och senare bedömningar har menat att den snarast gjorde ont värre. När man försökte stävja »gulascheriet«, olaglig handel med livsmedel, med hjälp av maximipriser, sattes de alltid för lågt (i varje fall ansåg bönderna det) och resultatet blev att bönderna i stället för att sälja till maximipris höll inne med varan. Maximipriser tycks aldrig ha lett till det man avsett: att säkra billiga livsmedel åt de mindre bemedlade. I stället har de alltid lett till varuknapphet.

Livsmedelspolitiken, den livsviktiga, var således sent organiserad, improviserad när den kom i gång och, i prispolitikens fall, helt motverkande sitt syfte. Tre viktiga faktorer bidrog till att livsmedelspolitiken blev som den blev: Den byggde på föreställningen om ett kortvarigt krig. Den hade ingen erfarenhetsbank att ösa ur. Den hade den svenska allmogen emot sig, de ännu inte organiserade bönderna, de därmed icke förhandlingsfäiga.

Konsekvensen blev brist på mat, mest kännbar för människorna i städerna, människor som inte hade försänkningar ute på landsbygden. De fick genomlida en drastiskt förändrad mathållning. De »svalt«. Och det gäller i synnerhet det sista krigsåret, 1918.

Möjlighetshushållningen Det var då som dyrtidshushållningen avlöstes av en »möjlighetshushållning« och kostomläggningen blev dramatisk. Med alltmer stigande livsmedelskostnader fick människor allt sämre och egendomligare mat. Hästkött, svamp och dilamm blev detta år för många »surrogat« för det älskade fläsket, oxköttet, de feta korvarna. Och potatisflingor! Det var vad som fanns 1918. De »for som snöflingor i luften vid uppvägningen och tillagades som tjockpannkaka, sand och jord gnisslade mellan tänderna när man åt«. Bristen på fett gjorde att man fick koka köttbullarna eller steka försiktigt i salt. Bristen på ägg innebar att man lagade pannkakor med rivna morötter i stället, en smet som man stekte i bivax. Smör, mjöl och grädde blev hårdvaluta och det är nu som Folkhushållningskommissionens kvinnoråd letar efter surrogat, till exempel stensöta för socker, lingon­ ris, maskrosrot, torkade gröna ärtor, cikoria, nyponkärnor, rödbetor, malt och ekollon för kaffe.

Jämför man med förkrigsåret 1914 hade en mycket riklig animalie- och fettkost bytts mot en mager, ganska proteinrik föda. Det innebar att maten kanske rentav blivit nyttigare i ett senare perspektiv, men för dåtidens människor, sär-

30

sveriges h istoria 1920–1965

skilt för barnen, ungdomarna, kroppsarbetarna och de havande kvinnorna var den alltför fettsnål, alltför lite mättande. Människor, också i arbetarklassen där man ofta lade mer pengar på mat än i tjänstemannakretsar, var vana att bre tjockt med smör på brödet, att hälla i sig försvarliga mängder av oskummad mjölk, att dricka kaffe med en massa socker och grädde i. Omläggningen var en plåga. En riktig middag hade betytt en fläsk- och potatismiddag. Och nu stod sill och rovor på bordet. Nässelsoppa. Morotsblast. Potatisflingor.

Kostomläggningen var dramatisk. 1907 hade köttkonsumtionen legat på 126 kilo per person och år. 1917 var den bara 26 kilo. Smöret hade minskat från 46 kilo per person och år till 3 kilo. Och socker. Från över 100 kilo till 22. Nog förstår man att det knorrades.

Svälten?

I människornas sinnen hade det förvisso varit tunga svältår. Svält – det var ordet man använde. »Vad skola vi fattiga tobaksarbeterskor köpa för till vintern, vi som svultit i ett år?« klagades i Social-Demokraten redan i augusti 1915. I oktober året därpå förkunnades i samma tidning att svältgränsen redan var nådd. Att dessa färgstarka beskrivningar på tillståndet inte väckte anstöt är inte konstigt.

Det skedde en sådan försämring av livsmedelsstandarden för praktiskt taget alla, både kvantitativt och kvalitativt, att slitna uttryck som dyrtid och nödtid inte längre kändes adekvata. Samtidigt – och det kan vara på sin plats att nämna det – var det inte ett tillstånd som ledde till svältdöd, som i Tyskland på hösten 1918 då 800 000 människor dött av svält eller svältrelaterade sjukdomar.

Maten – särskilt den som inte fanns – var ständigt närvarande. I hungerkänslor, drömmar om feta stekar och tjockt med smör på smörgåsen som före kriget, i konspirationsteorier som flödade, i rykten som löpte längs med husraderna: Har ni hört? Där gömmer han potatis! I försök att kringgå ransoneringar, i räder ut på landsbygden för att smuggla hem ett och annat, i ständiga samtal och i tidningarnas spalter.

Ty där var födan, maten, livsmedlen, sannerligen det stora ämnet. Redan i krigets början hade socialdemokraterna bilden färdigmålad: vanstyre rådde i landet!

Livsmedelsexport pågick trots skriande nöd i arbetarhemmen! Och statsminister Hammarskjöld fick sitt öknamn »Hungerskjöld«.

På våren 1917 blev läget akut besvärligt med brist på just den föda som var stommen i de flesta arbetarfamiljers kost: potatis. Den gamla skörden var slut, den nya sådden hade ännu inte kommit i jorden. Den socialdemokratiske riksdagsmannen och blivande utrikesministern, Erik Palmstierna, (ibland kallad den röde baronen), beskrev läget den 4 april i sin dagbok: Läget blir allt oroligare. Det sägs, att om vi icke få in spannmål under de närmaste veckorna, är mjölet slut med maj månads utgång, och kolet från Tyskland tryter alltmer. […] Vilka tider kan stunda här!

Någonstans i Stockholm står människor i kö, kanske efter potatis, en av hungervårarna 1917 eller 1918, då maten tagit slut.

Palmstierna tänkte på revolution – i Ryssland hade februarirevolutionen (som inträffade i början av mars) sopat bort tsaren och makten kastats i famnen på socialisten Aleksandr Kerenskij. Och här hade regeringen Hammarskjöld tvingats avgå på grund av sin oförmåga att få till stånd ett handelsavtal med Storbritannien, och efterträtts av regeringen Carl Swartz den 30 mars.

Det var Swartz regering som tvingades möta den politiska krisen när klagan övergick i handling. Runt om i Sverige avlöste spontana protester, möten och demonstrationer varandra. Den skulle dröja länge i det kollektiva minnet, bilden av hungerdemonstrationerna på våren 1917. Och kvinnor stod bakom.

Protesterna Den våren tog fler och fler kvinnor av sig sina slitna förklän, drog på sina gamla kappor och satte förkrigshatten, stor och rund, på huvudet och gick ut. Den 11 april var det över hundra kvinnor i Söderhamn, samma dag som fabriksarbeterskorna i Karlstad lade ner sitt arbete och gick ut. Det gällde maten som inte fanns,

32

sveriges h istoria 1920–1965

påbrödskorten de inte fick, barnen med rakitissneda ben och vattgröten på kvällarna.

Gatorna fylldes i Västervik, Skara, Borlänge och Norrköping, i Eksjö, Linköping, Hofors, Västerås och Åmål. Bara mellan den 19 och 20 april gick över 10 000 människor ut och krävde bröd, potatis, påbrödskort och en annan livsmedelspolitik, och i slutet av månaden, inför den första maj, demonstrerade mellan 20 000 och 65 000 varje dag.

Hela april månad och in i maj förekom dessa »hungerdemonstrationer« över hela landet, även i Stockholm, med full kalabalik på Nytorget sedan ryktet gått att där fanns potatis. Mönstret var tydligt. Det började som förtvivlade protester av kvinnor, som tågade med tomma korgar och skrek: »Våra barn svälter! Vi kräver mat åt våra barn!« Det fortsatte som mer organiserade demonstrationer initierade av ortens syndikalister och arbetarkommuner, med petitioner och krav som ställdes till stadens livsmedelsansvariga.

Män strejkade också spontant. Då steg uppmärksamheten. Vid I 19 i Boden utbröt det en matstrejk på grund av den usla födan. Vid Svea livgarde och vid en rad regementen i Karlskrona, Östersund och i Västernorrland demonstrerade manskapet genom att i sluten tropp men utan befäl marschera genom gatorna, och markerade sin solidaritet med de demonstrerande arbetarna. I Kramfors ägde en stor så kallad hungermarsch rum den 26 april med över 7 000 deltagare, och plötsligt kunde man höra, mitt i ropen på bröd: »Till Sollefteå! Till kamraterna i vapenrocken! Leve revolutionen!« Kulmen nåddes i slutet av maj månad på Seskarö, en liten ö två mil sydväst om Haparanda. Också här gällde det mat: potatis, bröd, till och med rovor. På ett möte beslöt demonstranterna att man skulle införa en »engångsransonering«, det vill säga tvångsuppköp, så att varje familj fick köpa ett tvåkilos paket av hårt bröd. Polis inkallades. Förhör startade. Det blev regelrätta slagsmål mellan inkallad militär och folk på orten.

En liten svensk minirevolution var det, ett svagt eko av händelserna österut i februari, där ryska soldater och arbetare bildade egna råd och krävde tsarens avgång, demokratins införande, krigets upphörande, bröd och fred. På Seskarö samlade man in alla vapen och krävde att polis och militär lämnade ön. Och de gav sig verkligen av och Seskaröborna dansade hela natten sedan de gömt vapnen i väggen på IOGT-logen.

Carl Swartz, landets statsminister under de oroliga månaderna mars− oktober 1917 när demonstrationerna avlöste varandra och folket krävde bröd och potatis och några hoppades på en svensk revolution.

33

i o m vä lv n i n garnas t i d

Men redan dagen därpå kom isbrytaren Simson med en ny sändning militärer, och snart var den lilla ön helt ockuperad av soldater. I början av juni kom dock en annan sändning, en med mat, och först därefter kunde upproret avvecklas. Ett livsmedelsråd tillsattes, och så ordnade man med en soppkokningsanstalt.

Trupperna sändes hem efter att de gömda vapnen plockats fram och återlämnats.

Några män fick fängelsestraff på mellan tre och fem månader, ganska milda straff med tanke på händelserna. *