sara danius
Husmoderns dรถd och andra texter
albert bonniers fรถrlag
Av Sara Danius har tidigare utgivits: Prousts motor 2000 Den blå tvålen 2013 På andra förlag: The Senses of Modernism 2002 The Prose of the World 2006 Röster/Voices 2006 Proust — Benjamin 2011 Aisthesis (tills. m. Cecilia Sjöholm och Sven-Olov Wallenstein ) 2012 Näsa för nyheter (tills. m. Hanns Zischler) 2013
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012049-8 Copyright © Sara Danius 2014 BALTO print, Litauen 2014
förord 11 Husmoderns död: Bonniers kokbok 1960–2010 15
Pappas bibliotek 31 Roland Barthes och flickan i vinterträdgården 49 På stranden med Sartre och Camus 53 Mycket pågår, men inget händer: Joyce 61 Proust och majonnäsen 67 Italo Calvino bland träden 73 Strindberg, staden och skyltarna 81 Kosmos på Folkungagatan: Tomas Tranströmer 93 Sven Lindqvist in action 113 Torgny Lindgrens minnen 127 Den lilla döden 131 Stora skurkar och små: Walter Serner 141
Walter Benjamin och barndomens Berlin 149 Bokslut över borgerligheten: Thomas Mann (1) 153
Sjukdom hör till människans nöjen: Thomas Mann (2) 159 Goethe i Hollywood 165 Tankar i en flygplansstol 185 Samtal med Bruno Latour 189 Som ett lastfartyg i dimma: Ludwik Fleck 195 Harry Martinson upptäcker maskinen 199 Historia och hysteri: Marshall McLuhan 209 Paul Virilio och den bombade leksaksbutiken 213 Författaren Freud 219
Tal i egen sak: Jane Austen 227 George Sand och den glömda idealismen 233 I Virginia Woolfs verkstad 239 Porträtt av konstnären som ung: Djuna Barnes (1) 247 Älskar, älskar inte: Djuna Barnes (2) 251 Världen har sin gång: Simone de Beauvoir 255 Stina Aronson och snön 259 Ulla Isaksson och dussinmänniskorna 265 Alla mödrars mor: Dubravka Ugresic 267 Alla fäders far: Péter Esterházy 271
Historien underifrån: Marcel Beyer 279 Nathalie Sarraute och tankstrecket 283 Thomas Bernhard och konsten att kursivera 291 Vladimir Nabokov och konsten att överraska 295
Umberto Eco och det fula 299 Fotografen som sociolog: August Sander 305 En paprika är en paprika: Edward Weston 311 Viljan till stil: Irving Penn 317 Den kompetenta turisten 329 Jackie är som havet: Wayne Koestenbaum 333 Orrefors glasbruk och min farfar disponenten 337 Konstglasets modernism 353 På liv och död: Mode i litteraturen 365 Solistens picknick 377 Min första krets 381
Tack 403 om texterna 405 Register 417
10
förord
Som tjugofyraårig praktikant kom jag till Dagens Nyheters kulturredaktion. Jag kunde inte skriva maskin och inte mycket annat heller, men jag hade i alla fall vett nog att göra en dygd av nödvändigheten: ansökningsbreven skrev jag för hand. Så skickade jag dem till kulturcheferna på alla stora tidningar jag kände till. Arne Ruth, DN:s kulturchef tillika chefredaktör, ringde upp i egen hög person. Han hade fångats av min handstil. Det var så allt började. Bara någon vecka senare fick jag mitt första recensionsuppdrag, inte för att jag hade några talanger åt det hållet eller ens ambitioner, utan bara för att Arne Ruth hade en speciell hobby: att skicka ut folk på djupt vatten för att se om de kunde simma. Det var kritikermöte uppe på redaktionen på sjunde våningen i DN-skrapan. Alla de stora satt där, Madeleine Gustafsson, Bengt Holmqvist, Torsten Ekbom, Leif Nylén, Birgit Munkhammar med flera. En av säsongens intressantaste böcker, Roland Barthes Det ljusa rummet, skickades runt. Arne Ruth frågade vem som kunde tänka sig. Alla tackade nej, ingen ansåg sig kompetent nog. Jag häpnade. De var ju proffssimmare allihop. Kulturchefen blev nog häpen själv. Plötsligt vänder han sig till praktikanten och sträcker fram boken. Kanske vill du? Jag minns inte vad jag stammade fram, men stammade gjorde jag. På dagarna slet jag med redigering, på nätterna satt jag med skrivuppdraget. Efter två veckor lämnade jag in min artikel. Det blev backning. Var och en kunde se att praktikanten inte gått i simskola. Det här var snarare någon sorts fri tolkning av hundsim. 11
Efter ytterligare två veckors nattarbete kom jag med en ny version. Redaktören läste min artikel, sken upp som en sol och reste sig snabbt ur stolen – jag kan fortfarande höra ljudet av hans träskor när han springer ned med texten till sätteriet. Efter ett år som vikarie på DN bestämde jag mig för att fortsätta studera. Skälet var enkelt. Jag ville bli en bättre litteraturkritiker. I stället blev jag forskare. Jag tillbringade många år i tvärvetenskapliga miljöer vid universitet i England och USA och kom att specialisera mig på den tidiga 1900-talsmodernismen, i synnerhet döda vita män och i all synnerhet förhållandet mellan estetik och maskinkultur. Men vid sidan om fortsatte jag som kulturskribent och skrev kritik och essäer. Det har varit en skola så god som någon. I Husmoderns död har jag samlat ett antal texter som jag tycker står sig. Urvalet utgår från mina intresseområden: förhållandet mellan högt och lågt, som Proust och majonnäs; relationen mellan estetik och teknik, modernism och maskin; kvinnliga författarskap och frågor om genus; samt de »mindre« konst arterna, som mode, fotografi och konsthantverk. Vad dessa skilda ämnen har gemensamt kan vara svårt att se, men det finns en röd tråd: historisk förändring. Några bagateller har jag också sett till att spränga in, ungefär som när man installerar lönnfack i en sekretär. Vilka det rör sig om tänker jag inte säga, bara att det inte nödvändigtvis är de kortaste. Alla texter i denna volym har reviderats och ibland också skrivits om. I regel har ändringarna varit små, men ofta nog har de varit omfattande. Merparten har stått att läsa i Dagens Nyheter, andra har tryckts i tidskrifter, antologier och specialvolymer av varierande tillgänglighet. Stockholm den 22 augusti 2014
12
13
husmoderns död: bonniers kokbok 1960–2010
Vem som helst kan när som helst bli civilisationskritiker. Man behöver inte heta C. W. F. Hegel. Eller T. W. Adorno. Eller Hanna Hellquist. Man behöver inte ens vara dystert lagd. Allt man behöver är Bonniers kokbok. Nu har man dessutom ett gyllene tillfälle. Det kommer inte åter på mycket länge. Kanske är det nu och aldrig mer. Bonniers kokbok firar 50-årsjubileum. Därför ger förlaget ut en moderniserad version. Det är den fjärde sedan 1960. Civilisationskritikerns metod är lika enkel som den är klassisk. Den kallas komparation. Det går till så att man tar 1960 års kokbok, lägger den bredvid 2010 års utgåva och jämför. Är man riktigt ambitiös studerar man även 1983 respektive 2002 års utgåvor, men det räcker med enstaka nedslag. Angriper man alla fyra volymerna av Bonniers kokbok med samma allvar blir man historiker. Det var inte det vi ville bli. Vi ville bli civilisationskritiker. Vi vill inte räkna riskorn. Vi vill se stjärnhimlen. Karlavagnen. Andromeda. Cassiopeja. En hyfsat uppmärksam läsare ser ganska snabbt att materialet är enastående. Lika snabbt upptäcker man att fem decennier av svensk civilisation ligger förborgade i kokbokens transformationer. Det säger sig självt. Om behovet av föda är Natur, men sättet att tillreda och äta födan Kultur, då har kokboken en del att berätta om samtida svensk civilisation. Man behöver inte läsa mellan raderna. Det räcker att titta på rätt ställen. Man kan till exempel börja med ål. 15
Sedan är det en annan sak om man menar att utvecklingen är sorglig eller munter. Kanske är det fråga om personlig läggning eller till och med dagsform. Själv menar jag att svensk civilisation mellan 1960 och 2010 har utvecklats i en riktning som inte kan betecknas som annat än utomordentligt tragisk. Fast av skäl som ingen riktigt tänkt på. Det är för övrigt detta som skiljer en simpel historiker från en civilisationskritiker. En historiker räknar riskorn och ordnar dem i högar. Han aktar sig för att fälla omdömen. Civilisationskritikern har visserligen inget emot rishögar. Men hennes uppgift är att fälla omdömen. Hon är för kokboken vad Kant är för filosofin. Om inte hon utövar sin förmåga att fälla omdömen, kommer ingen annan att göra det.
1 Har köket ett kön? Javisst, svarar man genast, köket är kvinnans domän. Så har det varit i alla tider, även om några av oss har hört talas om till synes normala heterosexuella män som uppehåller sig i köket för att ägna sig åt matlagning, diskmaskinstömning och annat hushållsarbete. Samma manspersoner har setts dra barnvagn och åka rutschkana under kontorstid, trots att de löper den överhängande risken att identifieras som gay nannies av förbipasserande internationella turister. När vi läser Bonniers kokbok från 1960 respektive 2010 upptäcker vi vad vi vetat hela tiden: hemmafruns epok är över. Eller om man ska vara noga: husmoderns tidevarv är till ända. På Tore Wretmans tid var det en självklarhet att kokboken hade en bestämd adressat. Han talade till husmodern. Hon viss te det. Deras gemenskap var orubblig. Om kokboken ibland lät mästrande, hade hon överseende. Hon visste ju att de hade ett gemensamt mål: att hon skulle skaffa sig herravälde över den 16
värld hon gjort till sin. Spisen rengörs lämpligen med ljumt vatten tillsatt med tvål eller ett syntetiskt rengöringsmedel. Svåra fläckar tar man bort med riktigt fin stålull. Skurpulver av den gamla kraftskurpulvertypen får inte användas på emaljerade spisar, emedan det kan repa emaljen svårt, däremot går den nya mjuka och löddrande sorten bra. Vem var husmodern? Kvinna, inte man. Mor, inte far. Ibland var hon yrkesarbetande, ofta inte. Oavsett vilket var köket hennes kontinent, och där härskade hon oinskränkt. På spisen puttrade en kastrull med bruna bönor som legat i blöt under natten. I skafferiet stod krukor med saltgurka, paraffinerade flaskor med svartvinbärssaft, burkar med rårörda lingon och hermetiskt inkokt plommonkompott. I kylskåpet förvarades matfett, ost, ägg och andra födoämnen, som färsk fisk och kött, alltid i tätt slutna kärl eller plastpåsar. I en bunke övertäckt med kökshandduk och placerad på dragfri plats dolde sig en bröddeg på jäsning. I ett överskåp lagrades egenstöpta stearinljus, att plockas fram närhelst husmodern ville ställa till med gästabud. Barn kunde dyka upp i köket, och även äkta män, men de var tillfälliga gäster i främmande land. De enda individer som betraktades som fullvärdiga medborgare av husmoderns rike var andra husmödrar. Men denna gemenskap var villkorad, som gemenskaper ofta är. Det vet varje svärdotter som endast meriterat sig som god hustru alternativt god mor.
2 Husmoderns epok är definitivt över. Det är ett etablerat faktum. Men har vi förstått konsekvenserna? Och än viktigare: har vi utvärderat dem? Man kunde tro att husmoderns försvinnande innebär att svenska hem städas mindre ofta, med allergier och ohyra till följd. Visst är det så. Avkomman uppfostras numera utanför 17
hemmet, det vill säga på daghem och fritids, medan mamma och pappa förvärvsarbetar. Och ingen kokar sylt förutom Monika Ahlberg. Ibland kan man bli nostalgisk och tänka på den kvinnovarelse som inte längre finns: hon som lade in sill, smekte barnakinden, panerade skinka, rättade till en hårtest, lyfte ut en plåt med solbullar ur ugnen, tömde makens pipa, hällde upp hallonsaft, bredde ut mandeltäcke på toscakakan, slätade till en bordsduk, tröstade små och stora människor när världen varit ond. Likt Orfeus som förlorat sin Eurydike till dödsriket vill man ropa: Mor! Mor! Eller som den kloke sade: de enda sanna paradisen är de vi förlorat. Men ingenting kunde vara mer felaktigt. Allt bygger på ett gigantiskt missförstånd. Husmodern härskade inte över paradiset. Hon härskade över Hades. Borta är inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen. Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som fulländade konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren. Kort sagt: samtidens svenska kök lider inte brist på kvinnliga dygder. Tvärtom. Det svenska köket har förlorat i manlighet. Och inte nog med det. Under tiden har vi blivit en nation av saktmodiga hycklare.
3 Följande fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1–2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv. Vad planeras? Överlagt mord? Korsfästelse? Nej, kokt ål med ris och curry. Det är en välsmakande anrättning. Det vet husmor. Ålen är långlivad, konstaterar 1960 års kokbok. Innan man flår ålen 18
Kokboken är saklig, husmor är saklig. Hon dukar fram passande verktyg, inte olikt en kirurg. Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller ett par räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Ur Bonniers kokbok, 1960.
19
Hummer Armoricaine, en förförisk skapelse där hummerköttet serveras i en tjock röd sås gjord på schalottenlök, tomat, fiskbuljong, olivolja, vitlök, konjak, vitt vin, citron, cayennepeppar och rikligt med smör. Ur Bonniers kokbok, 1960.
20
Husmor tar en vass och kraftig kniv och sticker den i mittskåran på hummerns huvud. Låt den sitta så en stund och håll hårt om hummern, manar kokboken. Den slår ofta med stjärten och kränger på kroppen. Ur Bonniers kokbok, 1960.
21
måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff) klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag. År 1960 är alla överens om att naturen måste tämjas i civilisationens namn. Alltså ska ålen avlivas. Vem gör det? Svaret ger sig självt. Kokboken är saklig, husmor är saklig. Hon dukar fram passande verktyg, inte olikt en kirurg: Stick ev. ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktig med ålblodet som innehåller ett ämne som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer. Obekymrad över ålens öde fortsätter kokboken sina anvisningar: Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med. Låter det komplicerat? Kokboken hjälper husmodern på traven. Proceduren återges därför en gång till – med hjälp av svartvita fotografier. Man ser hur ett par kvinnoarmar instuckna i blodiga gummihandskar beslutsamt drar skinnet av ålen som hänger slapp i sin spik. Visste man inte vad dirty realism är, vet man det nu. 1983 års kokbok lockar återigen med kokt ål med ris och curry. Det lockas även med ålaladåb. Luad ål. Halmad ål. Äppelål. Timjansål. Men nu tar civilisationen ett kliv framåt. Sextiotalets ålhantering framstår som smutsig – ja, sett ur ålens perspektiv till och med som omoralisk. Djurskyddsnämnden stampar i farstun. I fyrfärg ser man ålen flås, men här är det inte tal om biffklubbor, stick mellan ögonen eller uppspikande på vägg. Ålen syns inte i sin helhet. Den är mer vit än svart. Den liknar mest en fisk som ligger snällt i ålflåarens nakna, rena hand, utan tillstymmelse till blod. Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat. I 2002 års kokbok är det slut med ålrecepten. Ingen går till fiskhandlaren för att köpa ål, möjligen till Ica för att köpa en 22
bit flatrökt ål som skivas tunt och läggs på smörgås. Gott, säger kokboken. I 2010 års kokbok nämns inte ens rökt ål på macka. Ålen är i princip slut, ålfiske förbjudet, husmor död. Civilisationen har tagit ett kliv framåt.
4 Husmor ska ställa till med en liten kvällsbjudning. Hon bläddrar i kokboken och får lust på »Hummer Armoricaine«. Hon skaffar sig pigg och rörlig hummer. Anrättningen fordrar att hummern klyves levande. Det vet husmor. Hon tar en vass och kraftig kniv och sticker den snett uppifrån i mittskåran på hummerns huvud: Låt den sitta så en stund och håll hårt om hummern, manar 1960 års kokbok. Och tillägger sakligt: Den slår ofta med stjärten och kränger på kroppen. När krängandet har upphört, klyver husmor hummerns stjärt. Därefter krossar hon klorna och avlägsnar mage och tarm. Nu antar husmor ny skepnad. Slaktaren byter plats med sirenen. Traktörpannan kommer fram. Snart står den exklusiva festrätten »Hummer Armoricaine« på bordet, en förförisk skapelse där hummerköttet serveras i en tjock röd sås gjord på schalottenlök, tomat, fiskbuljong, olivolja, vitlök, konjak, vitt vin, citron, cayennepeppar och rikligt med smör. 1983 års kokbok bjuder också på »Hummer Armoricaine«. Men ingen behöver vara rädd för att framstå som djurplågare. Kampen mellan husmor och råvara har förvandlats till hantering. Den levande hummern framstår i texten som livlöst objekt, berövad rörelseförmåga och potentiell dödsångest. I andra sammanhang antyds dock att råvaran kan besitta visst själsliv, som när man avlivar hummern genom att lägga den i kallt vatten som sakta kokas upp. Nu blir det besvärligt. Ser man inte för sin inre syn hur hummern klättrar upp för kastrul23
lens kanter, vädjande om nåd och förbarmande? Var inte orolig, säger 1983 års kokbok. Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta. I 2002 års kokbok finns inga recept som fordrar att hummern klyves levande. Lust på »Hummer Armoricaine«? Beklagar. Receptet har rensats ut. Däremot förklaras hur man kokar hummer. Man lägger i djuret med huvudet före i en kastrull med kokande lag. Det är inte mer med det. Inget sägs om krängande kroppar, inget om bedövning. I med den bara, säger kokboken, blundar och lämnar ämnet. I 2010 års kokbok letar man också förgäves efter anvisningar om hur man klyver hummer levande. Den sortens recept är för alltid förpassade till historiens sophög. Ingen minns ens den där exklusiva festrätten med det konstiga namnet. Ingen minns husmor heller. Och vi? Lugna och fina. Vi kokar hummern först.
5 Terrin gjord på hare är en utsökt förrätt. Det vet husmor. Hon läser igenom receptet. 1 hare, 250 g kokt skinka, 125 g späck, 200 g magert fläskkött, 200 g kalvkött, 2–3 msk konjak, 1 vitlöksklyfta, 4 ägg, tunna späckskivor, lagerblad, timjan, salt, 4 kryddor. Innan husmor kan börja måste haren dock vara flådd och urtagen. Husmor tar på sig förklädet. 1960 års kokbok förklarar. När man flår en hare börjar man med att hänga upp djuret i ett stadigt snöre. Snitta skinnet runt knäleden med en vass kniv och lossa det försiktigt en bit nedåt, så att man kan få ett stadigt tag med händerna. Rispa upp skinnet längs med buken från lårens insidor till huvudet. Drag skinnet nedåt. Kokboken avslutar beskrivningen med sedvanlig saklighet. När kroppen är flådd, huggs huvud och tassar av. 24
Terrin gjord på hare är en utsökt förrätt. Det vet husmor. Ur Bonniers kokbok, 1960.
25