ANDREJ TARKOVSKIJ
Den förseglade tiden
Reflektioner kring filmkonstens etiska och estetiska grunder
ANDREJ TARKOVSKIJ
Den förseglade tiden
Reflektioner kring filmkonstens etiska och estetiska grunder
Översättning Håkan Lövgren Förord Astrid Söderbergh Widding
Atrium
Atrium
ANDREJ TARKOVSKIJ
Den förseglade tiden
Reflektioner kring filmkonstens etiska och estetiska grunder
Översättning Håkan Lövgren Förord Astrid Söderbergh Widding
Atrium
Boken är utgiven med stöd av Vera Sagers stiftelse samt Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet.
www.atriumforlag.se
Text © Andrej Tarkovskij 1984 Omslagsfotografi © Lars-Olof Löthwall. Med tillstånd av Nostalghia.com Originalets titel: Zapetjatlennoe vremja Översättning © Håkan Lövgren Atrium Förlag, Umeå 2009 Tryckt hos Bulls Graphics AB, Halmstad 2009 isbn 978-91-86095-05-5
innehåll Förord av Astrid Söderbergh Widding Översättarens förord
5 10
Inledning i. Början ii. Konsten ‒ en längtan efter det ideala iii. Den förseglade tiden iv. Filmens förutbestämda roll v. Filmbilden Tid, rytm och klippning Filmens konception och manus Filmens bildgestaltning Filmskådespelaren Om musik och ljud vi. Regissören på spaning efter en publik vii. Konstnärens ansvar viii. Efter Nostalghia ix. Offret Slutord
13 22 46 68 96 119 130 142 153 158 177 182 194 218 230 244
inledning När jag för ungefär femton år sedan gjorde de första utkasten till den här boken, undrade jag ofta om det överhuvudtaget var mödan värt att skriva den. Vore det inte bättre att helt enkelt spela in den ena filmen efter den andra och i filmarbetet praktiskt lösa de teoretiska problem som brukar uppstå? Nu har dock min professionella biografi under många år inte utvecklats positivt; de långa avbrotten och den plågsamma sysslolösheten mellan filminspelningarna har fått mig att fundera över vilket mål mitt arbete egentligen har, över vad som skiljer filmkonsten från de övriga konstarterna, vilka speciella möjligheter den har och att jämföra mina egna insikter med mina kollegers erfarenheter och insatser. Jag läste och läste om flera filmhistoriska arbeten men fann att de gjorde mig besviken, fick mig att vilja argumentera och lägga fram mina egna idéer om filmskapandets problem och målsättning. Jag insåg att det egentligen var ur mitt förkastande av etablerade filmteorier som jag blivit på det klara med principerna för mitt yrke och velat uttrycka min egen insikt i grundlagarna för den konst som en gång för alla knutits till mitt liv. Mina täta möten med publikkategorier av de mest skilda slag tvingade mig efterhand att försöka formulera mig så utförligt som möjligt. Åskådarna var mycket måna om att förstå vad som var specifikt i upplevelsen av mina filmer; de ville få svar på sina otaliga frågor för att så småningom hitta någon gemensam nämnare för sina sporadiska och osystematiska reflektioner kring filmen och konsten i allmänhet.
13
Jag tillstår gärna att jag noggrant och intresserat – ibland med bestörtning och ibland tvärtom med stor entusiasm – läser breven från dem som sett mina filmer. Under alla de år som jag arbetat i Ryssland har dessa resulterat i en försvarlig mängd frågor och funderingar av de mest skilda slag riktade till mig. Jag skulle vilja citera några av de mest typiska breven för att visa på det slags kontakt – ibland uttryckt i en komplett brist på förståelse – som jag hade med min publik. Så skrev till exempel en kvinnlig byggnadsingenjör från Leningrad: ”Jag har sett er film Spegeln. Jag satt kvar tills filmen slutade, trots att mina uppriktiga ansträngningar att tränga in i den och förstå något, se något samband mellan huvudpersonerna, händelserna och minnena, gav mig huvudvärk i en hel halvtimme. Vi stackars åskådare utsätts för bra, dåliga, mycket dåliga, genomsnittliga och mycket originella filmer. Och alla dessa filmer går att förstå, glädjas åt eller förkasta, men den här?!” En anläggningsingenjör från Kalinin var också utomordentligt upprörd: ”Jag såg filmen Spegeln för en halvtimme sedan. Jo! Jo! . . . Kamrat filmregissör! Har ni sett den? Jag tycker att det är något sjukt med den här filmen. Jag önskar er all framgång i ert konstnärliga arbete, men filmer av det här slaget klarar vi oss utan.” En annan ingenjör, denna gång från Sverdlovsk, kunde inte dölja sin intensiva avsky: ”Så smaklöst, vilket skräp! Usch, så motbjudande! För mig är er film ett slag i tomma intet. Till publiken nådde den inte fram, fast det är det som är det väsentliga.” Ingenjören ville till och med ställa produktionsledningen till svars: ”Som människa förundrar man sig över hur de ansvariga för filmdistributionen här i Sovjetunionen kan tillåta sådana misstag.” För att vara rättvis mot filmledningen måste jag påpeka att den typen av ”misstag” inte är särskilt vanliga, de inträffar en gång vart femte år ungefär . . . Efter sådana brev brukade jag uppgivet fråga mig: vem arbetar jag egentligen för och varför? 14
En annan kategori brev var lite mer hoppingivande. Trots en uppriktig önskan att förstå det som visades på duken, gav även de uttryck för en total brist på insikt. Till exempel: ”Jag är övertygad om att jag varken är den första eller sista som vänder sig till er i förvirring för att få hjälp med att förstå er film Spegeln. De enskilda episoderna är ju mycket bra, men hur upptäcker man det som förenar dem?” Eller som en annan kvinnlig biobesökare från Leningrad skrev: ”Jag kan inte ta till mig den här filmen, jag förstår varken formen eller innehållet. Vad kan det bero på? Man kan inte säga att jag saknar erfarenhet av film . . . Jag har sett era tidigare filmer Ivans barndom och Andrej Rubljov. Där kunde jag förstå allt. Men inte här . . . Åskådaren borde få en inledande förklaring då filmen visas. Efter filmen blir man bara arg på sig själv inför den egna hjälplösheten och bristen på bildning. Bäste Andrej, om ni inte har möjlighet svara på mitt brev, så tala i alla fall om var man skulle kunna läsa något om filmen!” Tyvärr hade jag inte några råd att ge dessa brevskrivare: det skrevs överhuvudtaget inte något om Spegeln, såvida man inte räknar in den offentliga anklagelsen mot min film för anstötlig ”elitism”, som framfördes av mina kolleger vid ett möte på det statliga filminstitutet och filmarbetarnas fackförbund och som senare publicerades i tidskriften Iskusstvo kino. Detta fick mig dock knappast att tappa fattningen, eftersom jag blev alltmer övertygad om att jag hade min egen publik, människor som faktiskt såg fram emot mina filmer och uppskattade dem. Det tycktes bara inte ligga i någons intresse att en sådan publikkontakt kunde tänkas fördjupas. En anställd vid Vetenskapsakademins fysikaliska institut skickade mig en notis från institutets väggtidning: “Premiärvisningen av Tarkovskijs film Spegeln har rönt stor uppmärksamhet vid institutet, liksom över hela Moskva. Långt ifrån alla som ville träffa regissören fick möjlighet till 15
detta, och det inkluderar tyvärr också författaren till denna notis. Vi kan inte förstå hur det lyckats Tarkovskij att med filmens uttrycksmedel och metoder producera ett så djuplodande filosofiskt verk. Vana som vi är vid filmer med intrig, handling, huvudpersoner och det obligatoriska ’lyckliga slutet’, letar vi åskådare efter samma beståndsdelar i Tarkovskijs filmer och går ofta hem besvikna när vi inte finner dem. Vad handlar då filmen om? Om människan. Naturligtvis inte om just den människa vars röst vi hör bakom duken i Innokentij Smoktunovskijs tolkning. Filmen handlar om dig, om din far, din farfar, om någon som kommer att leva efter dig och som ändå är ’du’. Om en människa som lever på jorden, är en del av jorden och jorden en del av henne, om att människan får stå till svars för sitt liv både inför det förflutna och framtiden. Man måste helt enkelt se denna film och lyssna till Bachs musik och Arsenij Tarkovskijs dikter; betrakta den som man betraktar stjärnorna eller havet, som man beundrar ett landskap. Någon matematisk logik finns inte här, därför att en sådan inte kan förklara vad en människa är eller vilken mening livet har.” Jag måste medge, att även när de professionella kritikerna prisade mina filmer, kände jag mig besviken över deras åsikter och kommentarer ‒ i varje fall kände jag att dessa kritiker i själva verket antingen var likgiltiga inför mitt arbete eller inte kompetenta att kritisera det; alltför ofta använde de klichéer hämtade från nymodiga filmvetenskapliga begreppsapparater istället för att tala om filmens direkta, personliga intryck på publiken. Men när jag träffade åskådare som tagit intryck av min film, eller när jag läste deras bekännelser i brev, insåg jag vad det var jag arbetade för. Då kände jag verklig uppskattning, en skyldighet och ett ansvar gentemot människor. (Jag har aldrig kunnat tro att en konstnär kan arbeta enbart för sin egen skull
16
i övertygelse om att hans verk aldrig kommer att behövas av någon . . . Men mer om detta senare . . .) En kvinna från Gorkij skrev: ”Jag vill tacka er för Spegeln. Min barndom var precis likadan . . . Men hur kunde Ni känna till det? Det var ju samma vind och samma åska . . . ’Galka, schasa ut katten!’, ropar mormor . . . I rummet var det mörkt . . . Och fotogenlampan slocknade också, och hela min själ fylldes av väntan på min mor . . . Och hur underbart visar filmen inte hur barnet blir medvetet och dess tankar väcks! . . . Och hur sant det framstår, Gud . . . Vi känner ju inte våra mödrars verkliga ansikten. Och så enkelt . . . Vet ni, när jag betraktade den vita duken som lystes upp av er talang där i den mörka salongen, kände jag för första gången i mitt liv att jag inte var ensam . . .” Jag har under så många år fått höra att ingen behöver eller förstår mina filmer, att ett erkännande som detta verkligen värmer min själ; det gav mening åt mitt handlande och stärkte mig i min övertygelse om att den väg som jag valt inte var tillfällig. En fabriksarbetare i Leningrad, studerande vid en skola för vuxenutbildning, skrev: ”Anledningen till att jag skriver är Spegeln, en film som jag inte ens kan tala om eftersom jag lever den. Det ligger stort värde i förmågan att lyssna och förstå . . . Den är ju något grundläggande för alla mänskliga relationer: förmågan att förstå och förlåta människor deras oavsiktliga förseelser, deras naturliga misslyckanden. Om två människor fått uppleva en och samma sak en enda gång, kommer de alltid att kunna förstå varandra. Till och med om den ena av dem levde på mammutarnas tid och den andra i elektricitetens tidsålder. Och måtte Gud låta människorna förstå och känna bara de gemensamma mänskliga handlingsmotiven ‒ sina egna lika väl som andras.”
17
Åskådare försvarade och uppmuntrade mig: ”Jag skriver till er som officiell representant för en grupp biobesökare ‒ alla bekanta eller vänner till mig ‒ med olika yrkesbakgrund. Vi ville genast tala om för er, att kretsen av välgångsönskare och beundrare av er begåvning är betydligt större än vad statistiken i tidskriften Sovjetskij ekran tycks visa. Jag har inte tillgång till någon omfattande information, men inte en enda av mina bekanta eller bekantas bekanta har någonsin sagt sin mening om enskilda filmer i någon enkät. Men de går på bio. Inte så ofta visserligen, men Tarkovskijs filmer ser de gärna. Det är synd att era filmer görs så sällan.” Jag tycker faktiskt själv att det är tråkigt . . . Därför att det fortfarande är så mycket jag skulle vilja göra, så mycket som borde sägas och avslutas, och uppenbarligen är det fler än jag som tycker det är viktigt. En kvinnlig lärare från Novosibirsk skrev: ”Jag har aldrig skrivit till någon författare om mina intryck från böcker eller filmer. Det här är ett särskilt fall: filmen löser oss från stumhetens förbannelse och gör att vi kan befria själ och hjärna från tyngden av fruktan och lönlösa tankar. Jag var närvarande vid en diskussion av filmen. ’Fysiker’ och ’lyriker’ var överens: filmen är medmänsklig, uppriktig, väsentlig ‒ ett stort tack till regissören. Och alla som yttrade sig menade: ’Det här är en film som handlar om mig . . .’” Och ytterligare ett brev: ”Det här kommer från en gammal och pensionerad man som är intresserad av film, trots att mitt yrke inte har med konst att göra (jag är radioingenjör). Jag blev väldigt imponerad av er film. Er förmåga att tränga in i den vuxnes och barnets känslovärld, att locka fram känslan för den omgivande världens skönhet, att peka på de sanna och inte de falska värdena i detta liv, att låta varje föremål spela en roll, göra varje detalj i filmen till en symbol; allt för att med väl 18
avvägda konstnärliga medel, med bilder fyllda av poesi, musik, utforma en filosofisk traktat . . . Alla dessa drag är utmärkande för er stil, och bara för ert sätt att arbeta . . . Jag skulle väldigt gärna vilja läsa era egna kommentarer till era filmer. Det är synd att ni så sällan skriver för allmänheten. Jag är övertygad om att ni har mycket att säga!” Uppriktigt sagt räknar jag mig till den kategori människor som bäst kommer till sin rätt i polemik ‒ jag är helt överens med dem som menar att sanningen nås genom livlig debatt. När jag själv funderar har jag annars en tendens att hamna i ett kontemplativt tillstånd som bättre passar min egen metafysiska läggning och inte gynnar en energisk, skapande tankeprocess, eftersom detta tillstånd bara genererar emotionellt material till ett mer eller mindre väl underbyggt tankesystem av idéer och begrepp. Det var den brevbaserade eller direkta kontakten med åskådarna som på ett eller annat sätt gav mig impulsen till den här boken. Jag kommer i varje fall aldrig att klandra dem som ifrågasätter mitt beslut att ägna mig åt abstrakta problem, lika lite som jag kommer att förvånas när jag upptäcker en välvillig förtjusning hos andra läsare. En kvinnlig arbetare från Novosibirsk skrev: ”Jag har sett er film fyra gånger på en vecka. Och jag gick inte för att bara se den utan för att under ett par timmar få leva ett verkligt liv tillsammans med verkliga konstnärer och verkliga människor . . . Allt som plågar mig, allt som jag saknar och längtar efter, allt som gör mig upprörd, som gör att jag mår dåligt eller känner mig instängd, allt som är ljust och värmer, som gör att jag lever, och som fördärvar mig ‒ allt detta ser jag som i en spegel i er film. För första gången har en film blivit något verkligt för mig, och det är för att känna att jag lever som jag går och ser den och låter mig uppslukas av den.” 19
Ett större erkännande av det egna arbetet är svårt att föreställa sig: det har alltid varit min allra innersta dröm och önskan att kunna vara totalt uppriktig och konsekvent i mina filmer och att inte påtvinga någon mitt eget sätt att se. Men om den världsuppfattning som kommer till uttryck i filmen kan accepteras även av andra som en naturlig del av dem själva, som något ingen dittills formulerat helt enkelt, då kan det verkligen inte finnas någon starkare drivkraft för det egna arbetet. En kvinna skickade ett brev som hennes dotter hade skrivit till henne. Jag tycker att hon beskriver det skapande arbetets kommunikativa funktioner och möjligheter på ett så subtilt och uttömmande sätt. ” . . . Hur många ord behärskar en människa?” frågar hon sin mor retoriskt. ”Hur många använder hon i sin dagliga vokabulär? Ett hundratal, tvåhundra, trehundra? Vi lindar in våra känslor i ord, försöker uttrycka sorg, glädje, alla slags känslor, det vill säga sådant som i själva verket inte låter sig uttrycka. Romeo yttrade underbara, klart lysande och uttrycksfulla ord till Julia, men gav de verkligen uttryck för mer än hälften av det som fick hans hjärta att bete sig som om det ville spränga bröstet och hejda hans andning, och som fick Julia att glömma allt utom sin kärlek? Det finns ett helt annat språk, ett helt annat sätt att kommunicera: genom känslor och bilder. Det är en kontakt som betvingar skillnaden mellan människor, raserar barriärer. Vilja, känsla, passion ‒ de övervinner alla hinder mellan människor som annars skulle befinna sig på ömse sidor om spegelglaset, på motsatta sidor om dörren . . . Filmdukens yttre ram expanderar, och en värld som vi tidigare varit avskärmade från tar oss i besittning och blir till verklighet . . . Och detta sker inte längre genom den unge Andrej, utan det är Tarkovskij själv som vänder sig direkt till åskådarna, där de befinner sig på andra sidan filmduken. Döden finns inte, odödligheten existerar. Tiden är en och odelbar, som det heter i dikten. ‘Vid samma bord sitter 20
både förfäder och barnbarn . . .’ Fast jag har ju betraktat den här filmen mest från den emotionella sidan, trots att jag kan tänka mig helt andra sätt att tolka den. Och du då, mamma? Skriv och berätta, snälla du . . .” Den här boken har sitt ursprung i en lång period av arbetslöshet som jag nu tvingats bryta för att söka förändra mitt liv. Det är inte min avsikt att försöka undervisa någon eller påtvinga någon min syn på saker och ting. Boken har uppstått ur ett försök att framförallt bana väg för mig själv genom den labyrint av möjligheter som denna unga och fantastiska ‒ men fortfarande i grunden tämligen outforskade ‒ konstform äger, för att jag med större oberoende och på ett mer fullständigt sätt skall kunna finna mig själv i den. Det bör ju också påpekas, att konstnärligt skapande inte är underkastat några absoluta lagar som gäller för all evighet. Eftersom det hör samman med vår allmänna strävan att tillägna oss och behärska världen, och därför har ett oändligt antal sidor och samband med mänskligt aktivt liv; och för att kunna etablera en så fullständig insikt i det mänskliga livets mening som möjligt, går det inte att se ned på ens det blygsammaste försök att skapa grund för en sådan kunskap. Det ännu tämligen magra utbudet av teorier om film har fått mig att inse vikten av att reda ut även ganska små problem för att kunna klargöra vissa lagbundenheter i mediet. Det är detta som gjort att jag vill försöka utveckla några av mina egna idéer här. Det återstår bara att tillägga, att den här boken har sin upprinnelse i halvt färdigskrivna kapitel, dagboksanteckningar och föreläsningar, liksom i diskussioner med Olga Surkova, som redan som elev vid Filmhögskolan i Moskva besökte mig vid inspelningen av Andrej Rubljov. Vi har sedan ofta träffats under åren därefter, då hon hunnit etablera sig som kritiker. Jag är mycket tacksam för den hjälp jag fått av henne under arbetet med boken. 21
”Den här boken har sitt ursprung i en lång period av arbetslöshet som jag nu tvingats bryta för att söka förändra mitt liv. Det är inte min avsikt att försöka undervisa någon eller påtvinga någon min syn på saker och ting. Boken har uppstått ur ett försök attANDREJ framförallt bana väg för mig själv genom TARKOVSKIJ den labyrint av möjligheter som denna unga och fantastiska – men fortfarande i grunden tämligen outforskade – konstform äger, för att jag med större oberoende och på ett mer fullständigt sätt skall Reflektioner kring filmkonstens kunna finna mig själv i den.”etiska och estetiska grunder
Den förseglade tiden
Den ryske mästerregissören Andrej Tarkovskij (1932-1986) presenterar i denna essäbok sin föreställning om filmens väsen. Det blir en oförglömlig odyssé in i en gränslöst utvidgande konstform med Översättning förseglad tid som signum. Håkan Lövgren Håkan Lövgren står för översättningen och Astrid Förord Söderbergh Widding har skrivit förordet när Den Astrid Söderbergh förseglade tiden här utkommerWidding i en redigerad och granskad nyutgåva.
Atrium
isbn 978-91-86095-05-5