1. Det var torsdag och jag kokade soppa. Vid det här laget var det en etablerad vana. Grekisk fisksoppa den här veckan. Jag kokade grönsakerna och ångan steg upp och täckte fönstret ovanför diskbänken. Köket vette mot stranden och fönstret erbjöd en oinskränkt utsikt över det ändlösa havet. Men just för ögonblicket syntes det bara som en grå suddighet bakom vattenångan som täckte glasrutan. Jag hade rensat fisken, tre små blåfiskar, och höll på att göra avgolemono, ägg- och citronsåsen. Citronerna såg skrumpna ut, men när jag skar itu dem fyllde doften köket. På något sätt verkade citronerna från trädet bakom huset ha mer smak och intensivare doft än några jag stött på någon annanstans. Jag vispade äggvitorna och blandade ner gulorna och så hällde jag i citronsaften. När det var klart hackade jag persiljan. Och så var allt förberett. Det enda som återstod var att låta grönsakerna koka mjuka, lägga i fisken, och i sista minuten hälla i avgolemonon och persiljan. Jag hade tid att gå och sätta mig på tröskeln en stund. Jag hade en hängmatta och några korgstolar på verandan, men jag använde dem sällan. Jag föredrog tröskeln. 9
Olsson_Det goda inom dig_CS3.indd 9
2011-08-09 10:45:57
”Marianne”, sa jag för mig själv. ”Marianne.” Den senaste tiden hade jag känt ett behov av att smaka på namnet. Lyssna till det. Återta det, kanske. Det var fortfarande en märklig upplevelse. Jag ägde det inte ännu. Eller kanske var det mitt, men i en annan, avlägsen tid. Inlåst i ett annat rum. Jag hade tagit till vana att pröva på det flera gånger varje dag. Jag mindes inte riktigt när jag hade börjat, men det hade pågått en tid. Ibland undrade jag hur det skulle te sig för andra. Där satt jag, en medelålders kvinna, på tröskeln till mitt hus och upprepade det som en gång varit mitt eget namn. Men det fanns ingen annan där. Bara Kasper, min rödhåriga katt, och hans långsamt blinkande gröna ögon såg ut som om de hade sett allt, accepterat allt. Han satt bredvid mig, nära, men inte alltför nära, fortfarande i sin egen sfär. Så som vi båda ville ha det, tror jag. Bredvid varandra, men var och en för sig. Som alltid verkade han samlad och tålmodig medan jag utförde mina egendomliga övningar. Eller vad man nu skulle ha kunnat kalla dem. ”Marianne”, upprepade jag. Det var märkligt att känna hur min kropp svarade på ljudet. Efter alla dessa år. Det kändes hett. Färgen var röd, och ordet brann på min tunga innan det lyfte från mina läppar som en eldslåga. ”Marion”, å andra sidan, föll från min läppar ljust blått, nästan grått. Blekt och svalt. Och det upplöstes omedelbart. ”Marion.” ”Marianne.” Jag reste mig och gick tvärs över verandan, nerför trappstegen och ut på sanden. Det torra gräset på sand10
Olsson_Det goda inom dig_CS3.indd 10
2011-08-09 10:45:57
dynerna rasslade i den lätta vinden. Jag vände mig om och betraktade mitt hus ett ögonblick. Den lilla träpanelskonstruktionen hade blivit som en del av mig själv och det var sällan jag medvetet betraktade den. Jag tog ett par steg bakåt och såg på huset där det stod på sanden framför mig. Det var sand både ute och inne. Det bekymrade mig inte längre och jag hade för länge sedan gett upp alla ansträngningar att hålla sanden borta från golven. Jag tillbringade min mesta tid utomhus och jag tyckte om att gränsen mellan inomhus och utomhus hade blivit allt mer utsuddad. Det var som om alltsammans sakta slipades ner för att till sist förena sig med sanden. Nuförtiden klev jag barfota över tröskeln utan att borsta sanden från mina fötter. Det hade tagit mig lång tid att nå det stadiet. Jag visste att de flesta skulle säga att huset behövde målas. Men jag tyckte om det som det var, polerat av vinden och saltet. Det hade blivit mjukt grått, i vissa ljus nästan silverfärgat, och brädorna var släta och lena att dra handen över. ”Strandtomt”, hade det stått i broschyren. På den tiden var det ett säljargument. Jag misstänkte att det inte var så längre. I alla fall inte längs den här kusten med mjuka och låga sanddyner som bara precis höjer sig över vattenytan. Utsikten hade naturligtvis förblivit densamma. Omöjlig att bortse från, även efter alla dessa år. Det oändliga havet, som omärkligt ändrade färg och karaktär från det ena ögonblicket till nästa. Aldrig detsamma, och ändå alltid detsamma. Även innan man börjat tala om växthuseffekt och smältande polarisar hade sanddynerna erbjudit en osäker grund för ett hus. Oktoberstormarna svalde ofta stora tuggor sand och 11
Olsson_Det goda inom dig_CS3.indd 11
2011-08-09 10:45:57
sköljde ut dem i havet. Men jag hade ingenting emot känslan av osäkerhet. Min existens utsatthet. Den nästan omedvetna, men ständigt närvarande beredskapen inför det långsamt stigande högvatten som skulle bända loss mitt hus från dess grund och svepa ut det i havet. Eller den gigantiska våg som skulle lyfta upp det i ett enda snabbt dån. Jag föredrog det scenariot. Och jag skulle kapitulera. Jag var redo, inbillade jag mig. Men tills den dagen kom tänkte jag förbli där jag var. Jag vandrade längs stranden varje morgon. När jag först återvänt för att bosätta mig där hade jag börjat med mina vandringar som någonting som skulle kunna ge min tillvaro form och fason. Eller kanske snarare som något att klamra mig fast vid. Men de påtvingade, trevande vandringarna hade så småningom blivit en meningsfylld rutin, på sätt och vis också en del av mitt arbete. Om man nu kunde kalla det det. Det var under mina morgonpromenader som jag samlade mitt material. Drivved. Stenar och snäckor. Nötter och frön. Fjädrar och ben. Allt polerat av havet och mjukt i mina händer, varje föremål på sitt sätt. Till att börja med hade mitt samlande inte haft något särskilt syfte. Min blick kunde frånvarande landa på ett stycke trä som rullade i vågskummet som det tillbakadragande havet lämnat efter sig och jag brukade böja mig ner och ta upp det. Hålla det i handen medan jag vandrade vidare. Det kunde vara en sten, alltid färggrannare där den låg på stranden än torr i min hand. Men mjuk, alltid. Trösterik. Senare hade jag börjat bära med mig en korg och med tiden hade mitt samlande blivit målmedvetet. Det förändrade förstås karaktären på mina vandringar. De var egentligen inte längre vandringar, utan expeditioner. 12
Olsson_Det goda inom dig_CS3.indd 12
2011-08-09 10:45:57
Jakter. Men de fortsatte att fylla min tid och hålla mina tankar sysselsatta. Folket i trakten kallade mig ”konstnären”. Och de kallade mig ”doktorn”. Eller bara ”hon” eller ”den där utländska kvinnan”. För att på något sätt klargöra att jag inte var en av dem. För dem hade jag inget namn, bara en beteckning. Men det var en välvillig miljö. Folk var generösa och öppenhjärtiga. Inte alla, naturligtvis, det fanns andra också. Som överallt, alltid. Såna som ville ta hellre än ge. Men på det stora hela var de hyggliga människor med en naturlig instinkt att lämna folk ifred. Jag hade funderat på den saken, detta med att ge och ta. Jag hade börjat tro att det fanns två sorters människor: de som producerade och skapade, och så de som levde på andra människors arbete. Inte bara rent materiellt. Och inte bara just där, i min miljö. Kanske mindre där än på andra håll. Nej, i största allmänhet. Jag var inte ens säker på om det ena var sämre än det andra. Kanske båda behövdes i samma utsträckning. Men det tycktes mig som om den senare gruppen egendomligt nog fått ständigt företräde framför den första. Som om ersättningen hade blivit högre för dem som hanterade andras verk än för dem som utförde själva skapandet. Jag kunde inte tro att det alltid varit så. Och jag undrade när makten hade förskjutits. Och om den någonsin skulle växla tillbaka. Återvända till sitt ursprung på något sätt. Där stod jag med fötterna i sanden och försökte idiotiskt nog inbilla mig att jag stod utanför allt det där, eller kanske till och med ovanför det. Att världen inte kunde nå mig eller utöva något inflytande på mitt liv. Men det fanns inget sätt att fly undan resten av världens verk13
Olsson_Det goda inom dig_CS3.indd 13
2011-08-09 10:45:57
lighet. Jag var en del av den genom min blotta närvaro. Den avlägsna plats där jag befann mig var förenad med resten av världen på sätt som jag inte kunde påverka. Jag kunde ignorera världen hur mycket jag ville, men den skulle ändå vara där och den skulle fortsätta att påverka mig och min omgivning oavsett vad jag tänkte eller gjorde. Bakom huset fanns min lilla trädgård. Kanske ett väl pretentiöst namn på den lilla sandiga plätt där jag odlade tomater, sallad, lök och örtkryddor. Och där mitt citronträd levde, förkrympt av den ständiga vinden, men ändå med generösa skördar av skrovlig frukt. Det måste ha varit mycket gammalt, äldre än huset. Äldre än jag, förmodligen. Dess korta, knotiga stam var grov nere vid basen och hade ärr där grenar brutits av. Där fanns ett grapefruktträd och en feijoa intill, men de var nytt sällskap för citronträdet. Under den första tiden hade jag övervägt att plantera potatis och kumera, och bli mer självförsörjande. Men tanken på att bli bunden av de behov en riktig trädgård skulle ha hade inte tilltalat mig. Som det var, kunde jag lämna trädgården i veckor utan att det hände något särskilt. Tomaterna behövde vattnas, förstås, men deras härdighet hade överraskat mig när jag hade varit tvungen att lämna dem utan passning i flera dagar. Förutom min trädgård och min katt hade jag praktiskt taget inget umgänge. Jag träffade förstås Sophie då och då, men inte särskilt ofta längre. Själva tanken med vår delade praktik hade alltid varit att den som inte arbetade skulle vara helt ledig. Hon var mycket yngre än jag och hade tre små barn. Vi hade delat praktik i flera år och allt hade flutit bra. Jag hade trivts med mitt arbete, och 14
Olsson_Det goda inom dig_CS3.indd 14
2011-08-09 10:45:57
kanske den sociala delen av det, umgänget med patienterna, hade varit en sorts ersättning för det privatliv jag i stort sett saknade. Men det hade kommit en dag då jag ville dra mig tillbaka. Ägna mer tid åt mitt kreativa skapande. Vi hade ingått en ny överenskommelse, och nu ryckte jag in bara när det behövdes, vilket verkade bli mer och mer sällan. Mitt liv blev ensammare, på sätt och vis. Men också rikare. Visserligen hade jag inte mycket till mänskligt umgänge, men jag trivdes med friheten. Jag hade inrättat mig så som jag ville, och till att börja med hade det känts som om det skulle vara bestående livet ut. Men så hade det inte riktigt blivit. Min närmaste granne var en bonde uppe på höjden på andra sidan vägen, George Brendel. Jag visste väldigt lite om honom, men på något sätt hade jag alltid känt till att han inte heller var infödd. Han talade med en svag, svårplacerad brytning som bara trängde igenom då och då. Jag hade förstått att han ägde stora landområden, men han hade just inga djur, annat än en flock får. Och de var inte heller infödda, trodde jag. Precis som George och jag var de också på något sätt avvikande. Inte riktigt rätt i den här miljön. För det första hade folk inte får här, egentligen, inte i den här delen av landet. För det andra var Georges får små och svartbenta. Jag hade bara sett sådana får på en enda plats tidigare: på Gotland. Var de här kommit ifrån var en gåta. Men de betade under Georges olivträd, också de avvikande. Ingen annan odlade oliver här. Liksom George och jag hade fåren långsamt tillägnat sig sin existensrätt, inte som vanliga invånare, utan mer som en sorts tolererad excentricitet. Georges brister som bonde hade egentligen en enda orsak. Han hade pengar. Jag vet inte varifrån ryktet kommit, men 15
Olsson_Det goda inom dig_CS3.indd 15
2011-08-09 10:45:57
vid det här laget var det alldeles befäst. George Brendel var en inkompetent bonde och orsaken var den att han hade pengar. Genom åren hade han trots allt kommit att förtjäna en sorts respekt. Inte som bonde, men som människa. Han var engagerad i många lokala frågor och satt i kommunstyrelsen. Jag hade besökt hans gård några gånger, men aldrig varit inne i huset. Jag hade fått intrycket att han inte hade någon familj, men jag visste egentligen ingenting om hans privatliv. Han sa jämt att han beundrade mina konstverk och när han köpte någonting betalade han med lammkött, olivolja eller tjänster. Alltid för generöst. Vi insåg båda att det rörde sig om välgörenhet. I alla fall kände jag det så. Eller kanske det var någonting helt annat, som jag inte riktigt ville analysera närmare. Vartefter vi långsamt lärt känna varandra litet, hände det ibland att han dröjde kvar på min tröskel när han kom på besök. Som om det var någonting han ville säga. Egendomligt nog bekymrade det mig inte. Men jag tror inte heller att jag på något sätt uppmuntrade det. Jag hade aldrig bett honom stiga in. Det hade funnits en tid då jag inte skulle ha kunnat ta emot något av honom. Och absolut inte skulle ha låtit honom dröja sig kvar. Men med tiden hade jag kommit att tacksamt ta emot hans gåvor, materiella och andra. Det hände att jag fångade hans blick och höll kvar den för ett aldrig så kort ögonblick. Men det hade aldrig givit någon märkbar respons. Och det hade inte lett till något initiativ från hans sida, inget agerande. Bara det där osäkra kvardröjandet på tröskeln. Det fanns några andra grannar som då och då gav mig fisk och ibland hummer. Till och med ostron och pilgrimsmusslor ibland. Jag misstänkte att de tyckte synd 16
Olsson_Det goda inom dig_CS3.indd 16
2011-08-09 10:45:57
om mig och att de inte trodde mig vara fullt kapabel att klara mig på egen hand. Förmodligen hade de rätt. Under många år hade mitt hus bara varit en plats där jag sov när jag inte arbetade. Och ett monument över min obarmhärtiga sorg. År som flutit ihop. Det var inte förrän jag bestämde mig för att halvt pensionera mig och investera mer tid i mitt konstnärliga skapande som jag hade börjat leva där i egentlig mening. Men trots alla år hade jag inte blivit en av dem. En som rätteligen kunde göra anspråk på den här platsen. För dem var jag fortfarande en tillfällig gäst. Någon som de behövde se till. Och det passade båda parter.
17
Olsson_Det goda inom dig_CS3.indd 17
2011-08-09 10:45:57