Sofia Nordin
Jag tänker på hur obegripligt det är ibland när folk skaffar kompisar, hur man står där och undrar vad man har missat. Hur kommer det sig att alla andra Men så ibland har det bara hänt utan att man ens försökt. Plötsligt har man vågat något som man inte trodde att man kunde, och man dog inte.
k
I Tildas familj tiger alla bakom stängda dörrar och håller sina problem för sig själva. Det blir inte lättare av att bästa vännen Adina flyttar och byter utlevande och passionerat förtjust i lajv, och saker börjar äntligen falla på plats.
0mslag: Marina Mattsson 0mslagsbild: Flicka © Charles Marala/Getty Images Skog © Robert Llewellyn/Corbis/Scanpix
skola. Men så blir Tilda vän med Jesper, glad och
Natthimmel
verkar känna varandra redan?
Natthimmel Sofia Nordin
Sofia Nordin hďƒśg
Natthimmel
Natthimmel.indd 7
09-06-09 15.51.36
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Sofia Nordin © Omslag: Marina Mattsson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN: 978-91-29-67080-6 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823
Natthimmel.indd 8
09-06-09 15.51.36
hf Alltihop började när Jesper kom till vår klass på vårterminen i åttan. Eller, egentligen började det med ett tomrum, med tomrummet efter Adina – min bästa vän Adina. Hon hade nämligen också nyss flyttat och bytt skola, och hon fattades – det blev som ett hål i luften där hon borde ha varit. Hon hade funnits där jämt. Inte sen jag föddes, men ända sen jag började skolan, och det hade varit så självklart att hon och jag hörde ihop, fastän det kanske verkade konstigt för dem som såg oss. Vi har nämligen alltid varit ganska olika. Jag har varit tyst ända från början, tyst och stillsam. Det har Adina aldrig varit. Hon har inte varit stökig eller högljudd heller, bara aldrig lika försiktig som jag, aldrig lika rädd. Och med henne var inte jag heller rädd. Som jag minns det hängde vi ihop ända från första dagen i skolan. Hon satt där bredvid mig och gjorde att allt det nya och konstiga kändes lättare. Hennes hand verkade veta precis när jag var rädd, för då tog den tag i min under bordsskivan, höll den en stund medan det läskiga gick över. Det behövde inte ens ha hänt något särskilt, det kunde vara något jag bara tänkte på, men h9g
Natthimmel.indd 9
09-06-09 15.51.36
Adina visste, och så kom handen smygande och tröstade mig. Nu finns den där handen inte i närheten längre, min bästa väns hand, och det känns så konstigt. Jag borde väl inte ens kalla Adina för min bästa vän längre. Min före detta bästa vän, det är vad jag borde kalla henne. Vi tappade nämligen bort varandra när hon flyttade. Jag visste så klart var hon bodde, vilken skola hon gick i och allt sånt, men det blev annorlunda, en annorlunda Adina. Kanske blev jag en annorlunda Tilda också. När hon inte fanns där var jag ju tvungen att försöka klara mig själv, och det visste jag inte hur man gjorde. Adina hade funnits där så länge – jag hade nog trott att hon aldrig kunde försvinna. Vi lovade självklart att vi skulle fortsätta vara vänner, och i början pratade vi på msn eller i telefon varenda dag, jag skickade knäppa bilder på folk i klassen till henne på mobilen och hon berättade om sina nya konstiga lärare. Men efter ett tag var det som om vi glömde. Hon kunde säga: ”Vem är det nu igen?” när jag berättade om något som någon hade gjort, och ibland kunde jag inte riktigt komma på om det var hon som var knäpp som redan hade glömt eller om det var jag som var knäpp – kanske hade Adina faktiskt inte träffat den som jag pratade om. Och hur kan man glömma någonting sånt? Det var som om någon hade suddat bort bitar av Adina ur mitt huvud fast det borde ha varit omöjligt. h10g
Natthimmel.indd 10
09-06-09 15.51.36
Jag hade trott att varenda sekund med Adina, vartenda skratt och minne, skulle finnas där för alltid. Själv kunde jag sluta lyssna mitt i hennes prat om någon som jag ändå inte kände och komma på först efter en stund att den där telefonen som jag höll i handen var till för att lyssna i. Då tryckte jag den hårdare mot örat, men Adina kom inte närmare för det. Det borde inte få vara så. När man har en vän som känner en lika bra som man känner sig själv så borde det inte spela någon roll om hon flyttar till andra sidan jorden ens, och ännu mindre om hon bara flyttar till andra sidan stan, som Adina gjorde. Men så kom alltså Jesper till klassen, och även om det fortfarande kryper en sorts kyla över mig när jag tänker på Adina, en saknadens kyla som drar ihop huden på kroppen, så tror jag inte att jag skulle ha hittat Jesper om Adina hade bott kvar. Jag menar, verkligen hittat. Jag kunde ju inte ha missat att han gick i min klass förstås, men om Adina fortfarande hade varit min bästa vän kunde Jesper lika gärna ha fortsatt att vara ingen särskild. Det är klart, man kan ha hur många vänner som helst, men det finns bara en Adina och en Jesper. Det är som om jag bara har plats för en sån person som vet allt om mig. Folk hade ju börjat och slutat i klassen förut, och det hade inte varit någonting särskilt med det. Det var h11g
Natthimmel.indd 11
09-06-09 15.51.36
ingenting särskilt med Jesper heller; han satt där på lektionerna eller i matsalen, på cementmuren på skolgården – sa saker ibland och teg ibland, precis som vem som helst. Men en lunchrast, det var kanske hans andra vecka i klassen, hamnade vi vid samma bord i matsalen, bara han och jag. Jag minns inte varför; jag brukar alltid, alltid undvika pinsamma situationer, och att sitta ensam med någon man inte känner blir nästan garanterat pinsamt. Det blir så där jobbigt tyst, och till slut måste man ju prata eftersom ingen annan gör det. Jag rörde och rörde med skeden i min Minestronesoppa så att öarna av fett som flöt på ytan splittrades och åkte runt. Jag ville säga någonting smart och bra. Jag vill alltid säga någonting smart och bra, men när jag träffar nya personer blir det extra viktigt. Då vill jag komma på någonting som gör att deras första tanke om mig blir: Den där Tilda, hon verkar vara en trevlig en. Eller rolig eller smart eller cool eller någonting annat bra. Bara de inte tänker: Den där Tilda, gud vad tråkig och korkad hon verkar! Eller: Tilda? Vilken Tilda? Fast hellre att folk inte märker mig alls än att de tycker att jag är tråkig eller knäpp eller töntig. Och om det behövs är jag ganska bra på att inte synas. Eftersom jag har en mamma och en pappa som är världsmästare på att inte märka att jag finns har jag fått massor av övning. Men det går ju inte att vara osynlig när man sitter h12g
Natthimmel.indd 12
09-06-09 15.51.36
ensam vid ett bord med någon man inte känner, så jag var tvungen att säga något. Det är bara det att när jag tänker att jag måste komma på någonting bra, så får det tungan att fastna i stället, som om jag har klister i gommen. Så vi satt där och teg och kikade på varandra över sopptallrikarna, men konstigt nog såg Jesper inte ut att tycka att det var jobbigt. Efter en stund bestämde jag mig för att det var bättre att säga vad som helst än att bara sitta tyst och röra i soppan, så jag sa: ”Jaha, så vad har du gjort i helgen?” Han sörplade i sig en sked soppa innan han sa: ”Hm”, som om det var en konstig fråga. Jag undrade om jag hade sagt någonting dumt, och skulle just börja röra runt i min tallrik igen när han fortsatte: ”Vet du vad lajv är?” ”Ja, det är klart”, sa jag, även om jag väl mer trodde saker än egentligen visste. Jesper sken upp. ”Ja, alltså, i så fall. Det var ett litet lajv som min storasyster hade gjort. Alltså, lite enklare så där. Man är ju inte ute i skogen med svärd nu, liksom.” Han nickade lite förklarande åt de stora snöflingorna som föll utanför fönstret. ”Nej, det är klart”, sa jag, som om jag hade koll. ”Så vad var det för … den här lilla, eh, grejen?” ”Det var en typ … jobbig familjejulmiddag. Jag var h13g
Natthimmel.indd 13
09-06-09 15.51.36
den jobbiga tonårssonen. Du vet. Och finnig, liksom.” Jag hade inte haft en aning om att man kunde lajva familjemiddagar med finniga tonårssöner. Det lät inte särskilt sagoaktigt, och jag hade alltid tänkt mig lajv som något slags saga som man själv fick vara med i. ”Finnig, kan man spela det?” sa jag. ”Men du vet, typen. Så får man väl leva sig in i finnarna liksom.” Vi fnissade till båda två. ”Så du är lajvare, eller?” sa han. ”Nja … eller alltså, nej. Tyvärr.” ”Tyvärr? Du skulle vilja?” ”Ja, absolut. Det är klart.” Han la ner skeden i soppan och tittade på mig. ”Det är väl inte klart att man vill?” ”Varför inte?” ”Ja, för det första skulle du ju faktiskt kunna tycka att det var tråkigt. Eller töntigt eller så. Det är det ganska många som tycker. Och för det andra: har du aldrig märkt att det finns en massa folk som tror att lajvare inte är riktigt kloka?” Han visade tänderna och rynkade ihop ansiktet i en galen min. ”Nej … eller jo, i och för sig. Det finns några lajvare i C-klassen, och folk säger att de är konstiga, förstås. Men det är ju för att de är konstiga. Eller ja, förlåt.” ”Så här?” Han klöste lite med fingrarna i luften och väste. h14g
Natthimmel.indd 14
09-06-09 15.51.36
”Ja, typ så där”, sa jag. ”Menar du de där emokidsen?” ”Mm”, sa jag. ”De är okej, jag känner ett par av dem. Men det är ju inte konstigt att folk tror att lajvare dricker blod på nätterna. Eller, jag menar …” Så fnissade vi till igen, och plötsligt kändes det inte lika läskigt längre att sitta där och prata med någon som jag inte kände. ”Alltså, förlåt”, sa han. ”De är schysta och allting, jag bara …” ”Det är okej”, sa jag. ”Men alltså, vill du vara med? På riktigt?” ”Ja, jag älskar ju att dricka blod på nätterna!” ”Jag med! Fast, allvarligt, vi har en grupp om du vill vara med. Vi skulle behöva vara några till. Är du på?” ”Jag … tror det.” ”Du måste så klart inte bestämma dig exakt nu. Men om du skulle vilja. Det vore roligt. Eller, det kan ju inte jag veta. Men jag tror det.” Det såg ut som om han kände sig lite fånig, och jag skyndade mig att säga: ”Det tror jag också. Jag har alltid … du vet. När jag hörde talas om lajv första gången så blev jag helt glad. Det lät som något jag skulle gilla. Som en saga som är en lek som får vara på riktigt.” Jag hörde att det lät lite barnsligt, men Jesper sa bara: h15g
Natthimmel.indd 15
09-06-09 15.51.36
”Mm, det var en bra beskrivning. En saga som är en lek som får vara på riktigt. Är du säker på att du aldrig har lajvat?” ”Helt säker”, sa jag. ”Men kanske snart, alltså. Fast jag vet ju inte ens vad ni ska spela förstås. Eller när det är eller någonting.” ”Det är i mitten av juli. Och vi ska spela soldater som vaktar en viktig … ja, politiker eller vad man ska säga, en hertiginna, det är min storasyster som spelar henne, och hennes rådgivare och familj och allt vad det nu är som hon har med sig till tinget, alltså till … typ ett stort möte.” Det lät så allvarligt, så på riktigt. På något sätt gjorde det mig glad, att det fanns människor som ville leka hertiginnor och soldater i skogen, fast de inte var småbarn längre. ”Kul”, sa jag. ”Men … soldater?” ”Ja, inte en hel armé alltså, vi kommer att vara typ tio stycken.” ”Men, måste man inte …?” ”Måste man inte vad då?” ”Ja, jag vet inte. Kunna slåss? Vara kille?” ”Men Tilda, hallå! Lever du på artonhundratalet, eller?” Han himlade med ögonen. ”Dessutom slåss man ju inte på riktigt.” ”Nej, men du vet.” ”Vad då?” ”Jag vet inte”, sa jag och kände mig fånig. h16g
Natthimmel.indd 16
09-06-09 15.51.37
Jag hatar att känna mig fånig, men nu hade vi i alla fall känt oss fåniga var sin gång, så det var liksom jämnt. Sen var vi tvungna att skynda oss till lektionen och hann inte prata mer, men jag hade svårt att koncentrera mig på mattetalen, för jag satt och föreställde mig hur jag skulle slåss med svärd. Jag visste att det inte skulle vara riktiga svärd men ändå, själva känslan. Som på film – svärdssvingande. Det var alldeles sant som jag hade sagt till Jesper: jag hade gillat tanken på lajv redan första gången jag hade hört talas om det. Det var bara det att jag inte hade känt någon som höll på med det och inte vetat riktigt hur jag skulle göra. Det fanns alltså några lajvare i en av parallellklasserna, men de var som sagt mest konstiga så dem hade jag ingen lust att fråga. Dessutom hade jag en känsla av att de bara skulle rynka på näsan och vända bort huvudet så att deras långa, svartfärgade hår svängde omkring dem och inte svara. Det var nämligen vad de verkade syssla mest med: att svänga med sina svartfärgade hår och se dissiga ut. Ibland hade de mantlar på sig i skolan som de också svängde med. Jag antar att de försökte se fladdrigt dramatiska ut men mest gjorde det att de inte riktigt gick att skilja på och att folk tyckte att de var fjantiga. Egentligen var det kanske dumt av mig att inte våga fråga om jag fick följa med dem någon gång. Det värsta som kunde hända vore väl att de sa nej, men även om h17g
Natthimmel.indd 17
09-06-09 15.51.37
jag tyckte att de var fåniga, ja, även om jag inte ens var säker på att jag ville följa med just dem, så gillade jag inte tanken på att de kunde säga nej. Jag är sån, jag är så rädd för att folk ska säga nej, att de inte ska tycka om mig, att de ska tycka att jag har gjort fel, tänkt fel, varit fel. Jag vet – alla är väl rädda för det. Alla vill väl att folk ska gilla dem. Men jag tror inte att andra håller på som jag. Jag planerar jämt vad jag ska göra och säga för att verka trevlig och snäll och smart och allt det där som ska få folk att tycka om mig. Det värsta är att jag egentligen inte ens vet om det funkar, om det gör någon skillnad att jag anstränger mig så mycket. Den som har tyckt mest om mig av alla jag kan komma på är ju Adina och med henne var jag inte sån, med henne kunde jag slappna av. Kanske folk skulle tycka mer om mig om jag inte tänkte efter hela tiden. Då skulle jag i alla fall inte vara så tyst och konstig, som ibland när jag sitter och tänker på vad jag borde göra och säga. Och om jag inte skämdes så mycket skulle jag inte behöva göra mig osynlig så ofta. Inte för att jag är någon tönt heller. Jag är väl snarare typ lagom mittemellancool. Men ändå, jag önskar att jag helt enkelt inte behövde bry mig, att jag kunde strunta i vad folk tyckte. Det är bara det att jag inte fattar hur man gör. Visst, man ska ”vara sig själv” och ”äkta” och allt vad det heter. Men det är ju äkta, det är alldeles sant och på h18g
Natthimmel.indd 18
09-06-09 15.51.37
riktigt som jag vill att folk ska gilla mig. Det är ju sån jag är när jag är mig själv. Vad är ”äkta” annars? Är man mest äkta när man föds, och aldrig har hunnit försöka verka annorlunda än man är, aldrig har ljugit för någon eller själv blivit lurad och aldrig har sett en enda fejkig reklamfilm i hela sitt liv? Kanske, men allvarligt, när man är nyfödd vet man ju ingenting. Man bara skriker och bajsar och är nästan inte en person ens, man är likadan som alla andra nyfödda bebisar. Så jag vet inte. Om någon vet så får de gärna förklara.
h19g
Natthimmel.indd 19
09-06-09 15.51.37