9789144114460 by Smakprov Media AB

Filosofins historia Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen

Svante Nordin

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 3185 ISBN 978-91-44-11446-0 Upplaga 4:1 © Författaren och Studentlitteratur 1995, 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Signalera/Jens Martin Omslagsbild: Förstudie till målningen Skogen av prins Eugen. Olja på duk, 1892 (beskuren). Foto: Lars Engelhardt/Prins Eugens Waldemarsudde. Printed by Interak, Poland 2017

INNEHÅLL

Förord 11

Förord till andra upplagan 12 Förord till tredje upplagan 12 Förord till fjärde upplagan 12 Inledning 13 Antiken – filosofins uppkomst och segertåg 1 De första filosoferna 21

Jonisk naturfilosofi 22 Pythagoréerna 25 Xenofanes religionskritik 29 Den dunkle Herakleitos 31 Eleaterna 34 Empedokles, kärleken och hatet 40 Anaxagoras och det styrande förnuftet 42 Atomisterna 45 Den försokratiska filosofins uppkomstbetingelser och egenart 48 2 Sofisterna 51

Nomos och fysis 53 Relativism och retorik 55 3 Sokrates – ironiker och provokatör 59

Sokratesproblemet 59 Sokratesgestalten – filosofin som livsform 61

I n ne h å l l

4 Platon – filosofin tar form 69

Liv och skrifter 69 Idéläran. Faidon, Menon och Faidros 72 Gästabudet och kunskapens eros 76 Staten, liknelsen om grottan och de två världarna 78 Staten, rättvisan och filosofernas styre 82 Timaios, demiurgen och världens skapelse 87 Parmenides, Lagarna och Platons sena filosofi 91 Egenarten hos Platons filosofi 94 5 Aristoteles och viljan att veta 97

Liv och skrifter 97 Logik och vetenskapsteori 100 Den aristoteliska metafysiken 104 Naturvetenskap och världsbild 109 Aristoteles etik 113 Politik och poetik 117 Aristoteles och Platon 121 6 Filosofin under hellenismen och romarriket 123

Efter Aristoteles 123 Kyrenaiker och epikuréer 124 Kynikerna – de skandalösa filosoferna 133 Stoikerna – pelargångens tänkare 135 Skeptiker och eklektiker 142 Nyplatonismen 149 Den antika filosofins slut 153 Medeltid och renässans – filosofin möter kristendomen 7 Kristen filosofi och tidig medeltid 159

Apostlar och kyrkofäder 159 Augustinus – syndare och helgon 161 Mörka århundraden och filosofisk pånyttfödelse 170 Universaliestriden 173 Anselm och det ontologiska gudsbeviset 174 Förskolastiken och Abélard 177 Filosofin hos araberna 180

I nnehåll 5

8 Skolastikens filosofi 187

Skolastikens värld 187 ”Den änglalike doktorn” 189 Den radikala aristotelismen 201 Några franciskaner 203 Den subtile Duns Scotus 207 Ockham och skolastikens kris 211 Senskolastik och mystik 219 9 Renässansens filosofi 229

Renässanshumanismen 229 Renässansplatonismen 232 Cusanus – ”den lärda okunnigheten” 233 Ficino och den florentinska platonismen 235 Pico della Mirandola och människans värdighet 237 Machiavellis nya furstespegel 241 More och utopins födelse 247 Erasmus, visdomen och dårskapen 251 Montaigne – världsman och skeptiker 257 Suveränitet och dygd i senrenässansens filosofi 261 Filosofen på bålet 263 Sexton- och sjuttonhundratal – filosofin och den nya vetenskapen 10 Den nya filosofin 271

Revolution i naturvetenskaperna 271 Bacon – trumpetare för en ny tid 273 Descartes och filosofins nollpunkt 280 Malebranche och occasionalismen 298 Jansenismen och Pascal 299 Hobbes och den nya politiska filosofin 306 11 Sextonhundratalsfilosofin efter Descartes 313

Spinoza – den helgonlike kättaren 313 Cambridgeplatonismen 325 Locke – ”den förnuftigaste man som jorden burit” 326 Leibniz och den förutbestämda harmonin 339

I n ne h å l l

12 Empirism, moralsensefilosofi och upplysning i Storbritannien 351

Berkeleys immaterialism 352 Moralsenseskolan 359 Le bon David – skepsis, empirism och upplysningsfilosofi hos Hume 361 Reids commonsensefilosofi 372 Den skotska upplysningen hos Ferguson och Smith 374 Burke och reaktionen mot franska revolutionens idéer 375 13 Samhällsfilosofi och upplysning i Italien och Frankrike 379

Vico och hans nya vetenskap 379 Den franska upplysningsfilosofin hos Bayle, Montesquieu och Voltaire 381 Rousseau och uppgörelsen med civilisationen 385 Materialism och framstegstro i den franska upplysningen 390 14 Tysk filosofi från Wolff till Schelling 395

Wolff – den tyska grundlighetens fader 395 Lessing och Pantheismusstreit 397 Kants kopernikanska revolution i filosofin 398 Kants samtida 412 Fichte och frihetens filosofi 415 Schelling – naturen, konsten och den fallna skapelsen 420 Förnuftet i sjuttonhundratalsfilosofin 425 Den moderna tiden – filosofin mellan självhävdelse och legitimationskris 15 Tysk filosofi från Hegel till Nietzsche 429

Hegel och ”filosofins slut” 429 Vänsterhegelianerna 438 Marx och marxismen 440 Kierkegaard och ”hiin enkelte” 445 Schopenhauer – musikens, könslivets och viljeförnekelsens metafysik 450 ”Vi måste återvända till Kant!” 458 Diltheys kritik av det historiska förnuftet 459

I nnehåll 7

Historievetenskapens problem hos Windelband, Rickert och Weber 461 Nietzsche – den gudlöse profeten 463 16 Positivism, idealism och pragmatism i Frankrike, Storbritannien och USA 471

Det blodiga altaret – de Maistres samhällsfilosofi 471 Comte och positivismen 473 Bergson, tiden och intuitionen 475 Bentham och den engelska utilitarismen 479 De båda Mill och förnyelsen av utilitarismen 481 Liberalism och utilitarism hos Spencer och Sidgwick 486 Anglohegelianismen och Bradley 487 Amerikansk idealism 492 Peirce och pragmatismen 493 17 Fenomenologi och existensfilosofi i Tyskland 499

Husserl och fenomenologins uppkomst 499 Scheler och kunskapens former 504 Heidegger och övervinnandet av den västerländska filosofin 506 Gadamer – tolkning och tradition 511 Heideggerlärjungar i förskingringen – Löwith, Strauss, Arendt 513 Jaspers existensfilosofi 516 Cassirer och de symboliska formernas filosofi 518 18 Fenomenologi och existensfilosofi i Frankrike 521

Sartre och ”existentialismen” 521 ”Les Temps Modernes”, Camus och de Beauvoir 524 Merleau-Ponty och mångtydighetens filosofi 525 Existensfilosofi och fenomenologi hos Marcel, Weil, Lévinas och Ricoeur 526 19 Marxism, strukturalism, postmodernism 533

Från Lukács till Frankfurtskolan 533 Habermas och förnyelsen av den kritiska teorin 537 Strukturalismens skördetid 539

I n ne h å l l

Foucault, kunskapen och makten 541 Derrida – traditionen dekonstruerad 543 Postmodernism hos Lyotard och Baudrillard 545 20 Historicism och existensfilosofi i Italien och Spanien 549

Absolut historicism hos Croce och Gentile 549 Historicism och marxism hos Gramsci 553 Livet och historien hos Unamuno och Ortega 554 21 Den analytiska filosofins uppkomst och tidigaste utveckling 557

Den nya logiken hos Boole och Frege 557 Russell och den logiska analysen 559 Moore – begreppsanalys och sunt förnuft 563 Två Cambridgefilosofer 566 Wittgenstein och Tractatus logico-philosophicus 568 Wienkretsen och dess vetenskapliga världsuppfattning 571 Ayer och den logiska positivismens segertåg 575 22 Senanalytisk och postanalytisk filosofi i Storbritannien och USA 577

Den senare Wittgenstein 577 Collingwood och historiens idé 579 Oxfordfilosofin hos Ryle, Austin och Strawson 580 Quine och den analytiska filosofin i USA 584 Poppers nya vetenskapsteori 586 Kuhn, Feyerabend och de vetenskapliga revolutionerna 588 Den politiska filosofins återkomst 591 Den nya filosofin om medvetandet 595 Dygdeetik och annan ”objektivistisk” etik 598 Rortys nya pragmatism 600 ”Guds revansch” – religionens återkomst i filosofin 602 23 Tillbakablick 609

I nnehåll 9

Filosofin i kontext 24 Filosofins genrer 619 25 Filosofins institutioner 631 26 Filosofin och dess historia 639

Litteratur och register 27 Litteratur 651

Uppslagsverk och översikter 651 Antikens filosofi Försokratikerna 652 Sokrates, Platon och Aristoteles 653 Hellenismens och romarrikets filosofi 654 Medeltidens filosofi 654 Renässansfilosofin 656 Sextonhundratalets filosofi 657 Sjuttonhundratalet och upplysningen 658 Kant och den tyska idealismen 659 Det senare artonhundratalets filosofi 660 Fenomenologi och existensfilosofi 662 Marxism och strukturalism 663 Italiensk och spansk filosofi 664 Den analytiska filosofin 664 ”Guds revansch” 666 Personregister 667 Sakregister 675

FÖRORD

När Hans Lindquist å Studentlitteraturs vägnar övertalade mig att gripa mig an en lärobok i filosofins historia för universitetsbruk poängterade han att det gått tre årtionden sedan en svensk filosofihistoria i större format givits ut. Sedan dess har inte bara filosofin själv utvecklats och förändrats. Den filosofihistoriska forskningen har också fortskridit så att nya tolkningar, synpunkter och perspektiv kommit att göra sig gällande. Tiden kan sålunda förefalla mogen för ett nytt försök att i den akademiska lärobokens form ge en överblick över de tvåtusenfemhundra åren av västerländsk filosofi. I mitt arbete har jag vägletts av några ambitioner, förutom den att göra min framställning så långt möjligt aktuell och i takt med modern forskning. Jag har sökt, på ett sätt som närmare utvecklas i bokens inledning, återge vad jag uppfattar som ”intrigen” i filosofins historia, det väsentliga händelseförloppet, utifrån en bestämd tolkning av vad filosofin är. Jag har också försökt mer än sedvanligt ge läsarna en uppfattning av de filosofiska verken, en kontakt med de autentiska texterna. Och jag har försökt förmedla något kring filosofins stora personligheter och bärande institutioner. Varje betydande förändring i filosofin har haft något att göra med en personlig vision; ett fåtal stora figurer har haft en svåröverskattbar betydelse. Men varje förändring i filosofin har också haft sin grund i en förändring i tidsläget och tidsproblematiken samtidigt som den avspeglats i förändrade institutioner. I dess historia finns väldiga innovationer, men också en tröghet och en kontinuitet som ofta varit förankrad i förblivande institutioner. Denna dubbelhet har jag sökt fånga. I mitt arbete har jag haft ovärderlig hjälp av många personer som jag här gärna vill tacka. Från förlaget har redaktör Hans Lindquist varit mig till hjälp både som skarpögd lektör och som läroboksakkunnig rådgivare. Bokens antikavsnitt har lästs och kommenterats av professor Hans Regnéll, medeltidsavsnittet av docent Anders Piltz. Mer begränsade avsnitt av boken har granskats av professor Rolf Lindborg och docent Hjalmar Wennerberg (bl.a. Descarteskapitlet). Professor Dick Haglund och professor Sören Halldén samt docent Ingvar Johansson och fil. lic. Stig Nystrand har med kritisk blick läst olika kapitel i © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

För o r d

1900-talsdelen. Stor hjälp har jag också haft av adjunkt Staffan Paulsson som ur gymnasielärarens perspektiv kommenterat textens brukbarhet som bredvidläsning i skolornas filosofiundervisning. Texten avslutas med en litteraturförteckning som beaktar litteratur utgiven t.o.m. 1994. Trots sitt oundvikligen högst begränsade urval titlar kan den förhoppningsvis ge en del användbara tips till vidareläsning. Lund april 1995 Svante Nordin

Förord till andra upplagan I andra upplagan har en del tillägg gjorts till texten, bl.a. avsnitt om medvetandets filosofi och om den moderna dygdeetiken. Samtidigt har personuppgifter och litteraturförteckning kompletterats. Litteratur utkommen senare än vintern 2003 har inte kunnat beaktas. Lund april 2003

Förord till tredje upplagan I tredje upplagan har avsnittet ”Guds revansch och religionens återkomst” lagts till. Personuppgifter och litteraturförteckning har kompletterats. Lund september 2012

Förord till fjärde upplagan I fjärde upplagan har framställningen på flera punkter kompletterats och uppdaterats. Litteraturförteckningen har förts fram till våren 2017. Lund mars 2017

Sokrates – ironiker och provokatör

Med Sokrates (omkring 470–399 f.Kr.) börjar något nytt i den grekiska filosofin. Vari detta nya bestod har karaktäriserats olika. Många har menat att med Sokrates vändes intresset bort från naturfilosofin till moraliska och politiska spörsmål. ”Sokrates var den förste att återkalla filosofin från skyarna”, skrev Cicero, därvid stödjande sig på Aristoteles vittnesmål. Mot detta kan invändas att en liknande intresseförskjutning är tydligt skönjbar redan hos sofisterna. Andra har hävdat att det verkligt nya hos Sokrates var att han är den förste som talar om själen (psyke) som den viktigaste och bestämmande delen av människan. Sokrates skulle vara den förste subjektsfilosofen. Men även om olika meningar råder om vari det nya bestod är alla ense om detta – med Sokrates går en livgivande, elektrifierande gnista genom den grekiska filosofin. Alla skolor och strömningar som tillkommer efter hans död – Platons och Aristoteles, kynism, stoicism, epikurism och skepticism – utgår på ett eller annat sätt från Sokrates.

Sokratesproblemet Skälet till att så stor oklarhet råder om kärnan i Sokrates insats är enkelt. Sokrates skrev själv aldrig någonting i filosofin, han gjorde sig gällande enbart genom muntlig undervisning och diskussion. Allt vi vet om honom och hans tänkande har vi således genom andrahandskällor och dessa källor är varandra inbördes högst olika. De bilder de ger av Sokrates låter sig inte utan vidare förena med varandra. Våra källor till kunskap om Sokrates kan delas in i olika grupper. Där finns en komedi av Aristofanes, där finns Sokratiska skrifter och dialoger av Xenofon och Platon, och där finns referat, uttalanden och hänsyftningar hos senare författare. Aristofanes komedi Molnen (uppförd 423 f.Kr.) har ett särskilt intresse eftersom den är den enda bevarade källa om Sokrates som tillkom under dennes livstid. Där framställs Sokrates som en ytterst löjlig © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

A n t i k e n – fi lo so fi n s uppkoms t och s eg er tåg

figur, en typisk sofist, som hänger sig åt fantasifyllda naturfilosofiska spekulationer och åt en undervisning som undergräver all gängse rätt och moral. I hans ”grubbelhus” får lärjungarna inhämta nya sanningar, t.ex. att gudarna är påhittade av människorna eller att barnen har rätt att ge föräldrarna stryk. Det hela blir en klassisk drift som inspirerat senare satiriska porträtt av filosofer fram till Voltaires magister Pangloss och Holbergs Erasmus Montanus. Huruvida den också fångar något av den historiske Sokrates är det svårare att ha någon bestämd uppfattning om. Xenofon var en lärjunge till Sokrates och en talangfull författare i mångahanda ämnen. Efter mästarens död behandlade Xenofon i flera skrifter dennes liv och läror. Viktigast är Memorabilia (eller ”Minnen av Sokrates”), förmodligen tillkommen på 390-talet under direkt intryck av Sokrates död. Syftet här är att försvara Sokrates mot de anklagelser som ledde till hans dödsdom och avrättning 399 f.Kr. Xenofon vill visa att Sokrates ingalunda förnekat statens gudar eller fördärvat ungdomen, som anklagelseakten hävdat. I stället skulle hans förkunnelse, religiöst och moraliskt, strikt ha hållit sig inom de godtagna uppfattningarnas råmärken, samtidigt som Sokrates får framstå som osedvanligt klok och rättrådig. Xenofons Sokrates är en vardagsfilosof – inte något spekulativt geni, men en man som har båda fötterna på jorden. Den historiska tillförlitligheten hos Xenofons Sokratesbild, liksom dess filosofiska betydelse, har värderats olika. Säkert är att Xenofon givit ett viktigt bidrag till vår kunskap om Sokrates. Säkert är också att det inte är hans bild utan Platons som i det väsentliga blivit bestämmande för eftervärldens Sokratesuppfattning. Med den litterära uttryckskraft och filosofiska högspänning som präglade Platons skrifter kunde Xenofon inte tävla. Inte heller kan det sägas att senare tillkomna källor till Sokratesbilden fått betydelse annat än som komplettering till Platons dialoger. Detta gäller de i och för sig högst intressanta upplysningar om Sokrates som står att finna i Aristoteles skrifter lika väl som Sokratesbiografin i Diogenes Laërtios Filosofernas liv. Till slut är det ändå Platons framställning av sin läromästares gestalt och läror som givit Sokrates den viktiga plats han intar i filosofins historia. Det betyder inte att den historiska riktigheten i Platons bild skulle vara oomtvistad. Tvärtom gäller Sokratesproblemets kärna, ivrigt träterad av otaliga lärda författare genom århundradena, just i vad mån Platon i sina dialoger lagt sina egna uppfattningar i Sokrates mun eller där låtit denne företräda samma ståndpunkter som de han i livstiden förfäktade. Åsikterna spänner från dem som i likhet med den engelske forskaren John Burnet anser att dialogernas Sokrates i allt väsentligt är © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 S okrates – ir oniker och pr o v ok atör 61

den historiska verklighetens Sokrates till dem som likt Friedrich Nietzsche menat att Platon tog upp Sokrates som ett populärt motiv från gatan för att ge litterär form åt sina egna läror. De flesta, som diskuterat problemet, har emellertid stannat vid en mellanposition, där somligt av det dialogernas Sokrates får förkunna betraktas som äktsokratiskt, medan annat anses vara tillskott av Platons egen uppfinning. Ofta laborerar man därvid med en åtskillnad mellan förmodat tidiga och förmodat sena dialoger, varvid de förra skulle stå den historiske Sokrates närmast. Platon skulle enligt denna teori i sina första skrifter tämligen nära ha återgivit sådant han hört från sin lärare Sokrates eller fått sig berättat om honom, medan han i senare skrifter skulle ha övergått till att använda Sokratesgestalten som språkrör för egna uppfattningar. Hela den diskussion som berörts har givetvis sitt stora intresse. Gåtan Sokrates kan inte upphöra att fascinera. Inte minst frågan om motiven bakom rättegången och dödsdomen mot honom har föranlett heta debatter. Var Sokrates en farlig motståndare till den atenska demokratin? Var han en sofistisk moralrelativist och gudsförnekare? Var han med sin frispråkiga kritik en nagel i ögat på de makthavande? Frågorna är många och svaren – i brist på verkligt tillförlitligt källmaterial – ännu fler. Ur filosofisk och filosofihistorisk synpunkt kvarstår likväl det faktum att det är Platons Sokrates, en litterär gestalt om man så vill, som haft den avgörande betydelsen. Och i fråga om denne Sokrates lider vi ingen brist på källor. I hela den antika litteraturen finns inte ett mer levande porträtt än det Platon målat av sin mästare. Det är konturerna i detta porträtt jag i det följande vill återge.

Sokratesgestalten – filosofin som livsform Den tidigaste Platonskriften var enligt mångas uppfattning Sokrates försvarstal. Den utger sig för att återge Sokrates tal inför sina domare. Författaren var vittnesgill, ty Platon var vid det tillfället med bland åhörarna. Där får Sokrates berätta om sitt liv och om hur han ser på sin egen gärning. En händelse som han tillmäter stor betydelse inträffade när hans vän Chairefon begav sig till Delfi och frågade det berömda Apollooraklet där om det fanns någon som var visare än Sokrates. Pythian svarade att ingen var visare. Det var ett svar som konfunderade Sokrates, som frågade sig: ”Vad syftar guden på, vad är den dolda undermeningen, jag vet ju att jag inte alls är vis? Vad kan han mena när han säger att jag är visast?” Sokrates beslöt att efterforska Apollos mening genom att uppsöka sådana i Aten som hade rykte om sig att vara visa. Den förste som utsattes för Sokrates prövande frågor var en © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

A n t i k e n – fi lo so fi n s uppkoms t och s eg er tåg

politiker: ”Jag prövade honom genom att samtala /---/ och då fann jag att han inte var vis, fast många andra och i synnerhet han själv tyckte att han var det. Då försökte jag bevisa för honom att han inte var vis fast han trodde det. Han och många andra som var med greps av hat mot mig, men när jag gick därifrån tänkte jag för mig själv att jag är visare än den mannen; ingendera av oss vet nog något som det är något värde med, men han tror att han vet något fast han inte gör det – jag däremot vet ingenting och tror inte heller att jag gör det. Så en liten aning visare är jag antagligen just därigenom att det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet.” Sokrates fortsätter sina efterforskningar. Han går från politikerna till poeterna, från poeterna till hantverkarna och kommer överallt till samma resultat. De han talar med kan visserligen sin konst eller sitt hantverk. Men de saknar den visdom de tror sig om att ha. Sokrates förblir genom att inse sin okunnighet den visaste. Hos dem vars brist på insikt han avslöjar uppväcker han överallt hat och förargelse. Så uppstod, menar Sokrates i Försvarstalet, den fördom mot honom som funnits under lång tid och som utgjorde grogrunden för processen. De goda atenarna ogillade att bli blottställda och rannsakade av Sokrates – i synnerhet som det ofta skedde inför åhörare: ”En grupp ynglingar från rika familjer med gott om fritid slår frivilligt följde med mig därför att de tycker det är roligt att höra på när jag sätter människor på prov.” Det kunde inte vara behagligt att utsättas för den Sokratiska ironi, som gör sig så starkt gällande både i försvarstalet och i många av dialogerna. Men Sokrates anser sig handla på uppdrag av Apollo. Det är guden som givit honom uppdraget att försöka övertala atenarna att intressera sig mindre för kroppen och det materiella, pengar, ställning och karriär och mer för själen och dygden. Staden Aten liknas vid ”en stor och fin häst som på grund av sin storlek är ganska trög och behöver en stingande broms som sätter fart på honom”. För övrigt kan Sokrates inte tänka sig ett annat liv än det filosoferande. Om domstolen lät honom behålla livet på villkor att han avstod från sitt frågande skulle Sokrates vägra anta erbjudandet: ”detta är just den högsta lyckan för en människa, att dagligen samtala om dygden och dessa andra ämnen, som ni har hört mig tala om och där jag rannsakar mig själv och andra, under det att däremot ett liv utan dylik rannsakan ej är värt att leva”. För att ständigt kunna ägna sig åt sådana undersökningar har Sokrates valt att leva ett liv i fattigdom och utan världsliga fördelar. En av beskyllningarna mot Sokrates gick ut på att han skulle ha förnekat gudarna och i stället velat införa en tro på demoner. Sokrates tillbakavisar i försvarstalet anklagelsen för ateism och försöker förklara © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 S okrates – ir oniker och pr o v ok atör 63

Sokrates. Romersk kopia av grekisk originalbyst från fjärde århundradet f.Kr. Vatikanmuseerna, Rom.

hur det förhåller sig med hans ”daimon”. Denna ”daimon” är ”ett slags röst som dyker upp, och när den gör sig hörd avråder den mig alltid från något som jag är på väg att göra, men den manar mig aldrig att göra något bestämt”. Sokrates berättar om några tillfällen när hans ”daimon” ingripit och hindrat honom från att göra sådant som hade varit orätt. Ett sådant tillfälle inträffade under de s.k. trettio tyrannernas diktatur. Då blev Sokrates tillsammans med fyra andra män befalld att bege sig till Salamis för att hämta en viss sjöbefälhavare Leon som bodde där och som tyrannerna ville avrätta. Sokrates förstod att hans liv svävade i fara om han inte lydde. Men han förblev trogen sin insikt att döden är ett ringa ont, men det att göra sig skyldig till orätt ett stort: ”Ty hur mäktigt deras välde än var, det skrämde mig ej till att göra orätt, utan så snart vi lämnat rådhuset, for väl de fyra andra till Salamis och hämtade Leon, men jag gick raka vägen hem.” © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

A n t i k e n – fi lo so fi n s uppkoms t och s eg er tåg

En av anklagelsepunkterna mot Sokrates gick ut på att han ”fördärvade ungdomen”. Förmodligen syftade man på hans lärjungar, vilka till stor del rekryterades bland de rika och sysslolösa unga män som tidigare omtalats. Men Sokrates vägrade gå med på att han fördärvat någon. En del av hans lärjungar och släktingar till dem satt bland åhörarna och Sokrates erbjöd sig att åberopa dem som vittnen. Han var övertygad om att de alla skulle stödja honom och vittna till hans förmån. Men vad som säkert låg honom i fatet vid rättegången var att ett par av hans tidigare lärjungar gjort sig ofördelaktigt bemärkta i atensk politik. Det gällde Kritias, som varit en av de trettio tyrannerna, och det gällde Alkibiades, som var beskylld för landsförräderi. Det hindrar inte att Sokrates kunde insistera på, att det han lärt ut enbart handlat om hur man borde föra ett förnuftigt och dygdigt liv. Så övertygad var han att han gagnat staten att han som lämpligt straff för sig själv föreslog en förnämlig belöning och hedersbetygelse – att han fritt skall få inta sina måltider i prytanernas hus. Majoriteten av Sokrates domare höll emellertid med åklagarna. Han dömdes till döden. I det sista partiet av sitt försvarstal framhåller Sokrates att den verkliga olyckan drabbat atenarna som fällt en orättvis dom, inte honom själv. Döden är nämligen enligt Sokrates övertygelse inte något ont. I värsta fall är den en drömlös sömn, och få människor, inte ens perserkonungen själv, kan sanningsenligt påstå att särskilt många av deras dagar varit bättre och behagligare än en natt då man sover utan drömmar. Eller så är döden en förflyttning till en plats där vi får möta alla tidigare döda. Sokrates gläder sig på förhand åt utsikten att få inveckla sig i filosofiska samtal med de stora figurerna ur det förflutna, en Homeros, en Hesiodos, en Aias eller Odysseus. Hans avslutningsord till sina domare blir: ”Dock – nu är det tid att vi går härifrån, jag för att dö, ni för att leva. Vem av oss som går mot det bättre ödet vet ingen utom Gud allena.” Redan i Sokrates försvarstal finns mycket av Sokrates kvintessens. Där finns spörjaren från gator och torg, som ansätter atenarna dagarna i ända. Där finns filosofen, som i enlighet med Delfioraklets bud försöker lära känna sig själv och som inser att insikten om den egna okunnigheten är visdomens begynnelse. Där finns mannen vars civilkurage är obegränsat och som aktar döden för ett ringa ont. Bilden av Sokrates kompletteras genom dialogerna, där han i de flesta fallen uppträder som huvudpersonen. De filosofiska diskussioner som förekommer i Platons dialoger rör sig ofta om ett begrepp. Man ställer frågan ”Vad är fromhet?” (dialogen Evtyfron) eller ”Vad är tapperhet?” (Lakes) eller ”Vad är dygd?” (Menon). © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 S okrates – ir oniker och pr o v ok atör 65

Oftast fortskrider samtalet så att någon av deltagarna föreslår en definition, som Sokrates sedan utsätter för kritik. En ny definition föreslås, som sedan i sin tur kritiseras av Sokrates. Därvid är det inte som i en del begreppsanalytisk 1900-talsfilosofi fråga om att komma åt ett språkbruk eller resa semantiska frågor utan om ett sökande efter tingens väsen. Det är en form av verklighetsforskning man ägnar sig åt. Debatten fortsätter till dess man antingen kommer fram till en begreppsbestämning som alla kan enas om, eller skjuter problemets lösning på framtiden. Sokrates erkänner att problemen ofta är så svåra att det är omöjligt att genast finna en tillfredsställande lösning. Men han varnar samtidigt för ”misologi” – därför att argumenten ibland leder vilse får man inte gripas av ett allmänt hat till argument och resonemang. Sin tilltro till förnuftet uppger Sokrates aldrig, även om han inser att det mänskliga förnuftet ibland famlar i blindo. På ett berömt ställe i dialogen Theaitetos beskriver Sokrates sin samtalsteknik som en ”barnmorskekonst”. Genom sina frågor kan han hjälpa andra att framföda svar på de filosofiska frågorna, men själv har han ingenting att lära ut: ”Ett drag har jag förvisso gemensamt med barnmorskorna: jag är ofruktsam – jag framföder själv ingen vishet, och med rätta riktas den förebråelsen ofta nog och från många människor emot mig, att jag väl frågar andra, men själv ej giver svar på något, emedan jag ingen vishet äger. Orsaken ligger i följande. Guden tvingar mig att förlossa, men har förmenat mig att föda. Själv är jag alls inte vis, ej heller kan jag peka på någon upptäckt, som är ett foster av min egen själ.” Detta stämmer ju bra med vad Sokrates i sitt försvarstal och på andra ställen säger om sin egen okunnighet. Men andra kan han göra fruktsamma: ”De som således är tillsammans med mig får erfara detsamma som barnaföderskor: de känner födslosmärtor och fylls dag och natt av en vånda, som är vida större än dessas. Att väcka och stilla den smärtan förstår min konst.” Filosofins smärta kan Sokrates således hantera. Alldeles sanningsenlig kan Sokrates emellertid inte sägas vara, när han hävdar att han själv inte har några positiva svar i filosofin att komma med. Det är fullt möjligt att urskilja en sokratisk lära, till och med om man enbart håller sig till de tidiga dialogerna. Som redan framgått är det framför allt moralfilosofiska spörsmål, frågor om dygden och det rätta sättet att leva, som Sokrates diskuterar i dialogerna. Men när vi talar om ”moral” måste vi ha klart för oss att Sokrates morallära – liksom i allmänhet de grekiska filosofernas – i grund och botten är egoistisk, det vill säga utgår från intresset för eget väl. Vi associerar gärna själva begreppet ”moral” med budord och © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

A n t i k e n – fi lo so fi n s uppkoms t och s eg er tåg

pliktuppfyllelse. Men hos Sokrates handlar det om lyckan (på grekiska eudaimonia). Hur skall jag kunna leva ett lyckligt liv? Det är huvud frågeställningen. Men varje intryck av krasshet förflyktigas när man förstår att för Sokrates är ett lyckligt liv liktydigt med ett dygdigt liv. Att leva lyckligt, att leva förnuftigt och att leva dygdigt är samma sak. Dygden är en och odelbar, hävdar Sokrates. De olika dygderna – fromhet, tapperhet, besinning o.s.v. – är i grunden en och densamma och innebär insikt eller visdom. Bara den vise kan vara dygdig och följaktligen är det bara han som kan vara lycklig. I konsekvens härmed anser Sokrates i flera dialoger (men inte i alla) att dygden kan läras ut. En övning i filosofin är självklart också en övning i dygd och i det rätta livet. I linje med detta ligger även Sokrates s.k. insiktsdeterminism, d.v.s. hans vid första ögonkastet förbryllande åsikt att den som vet vad det rätta är också gör det rätta. Åsikten blir mindre förbryllande när vi betänker, att vi enligt Sokrates kan uppnå lyckan bara om vi gör det rätta. Vem önskar inte vandra vägen till lyckan om han vet vilken den är? Varför tror Sokrates att man blir lycklig genom att hålla sig till dygden? Innebär inte dygd tvärtom självuppoffring och avstående? En del av förklaringen finns i Sokrates tro på själens odödlighet. Den dygdige och vise belönas efter döden genom elyseisk lycksalighet. Men detta är inte den väsentliga argumentationslinjen. Sokrates är övertygad om att den dygdige är lycklig redan i detta livet, att han ensam skulle vara lycklig till och med om döden vore en drömlös sömn. Skälet är att lyckan för Sokrates framför allt består i en sorts själens oberoende, en autonomi. Den som fäster sig vid kroppen, vid ägodelar, kläder, mat och dryck, yttre anseende och samhällsställning, kan inte undgå att drabbas av olyckor. Vårt livs villkor är sådana att vi ständigt riskerar att mista ägodelar, ställning, ja hälsa och liv. Bara om vi är i stånd att betrakta allt sådant som i grunden oväsentligt kan vi bevara vår själsfrid. Då vet vi att den som följer dygdens väg inte drabbas av några olyckor. En god man kan ingenting ont hända. Sokrates personifierar i sitt liv lika mycket som genom sina läror idealet av den orubblige vise. I dialogen Gästabudet träder Alkibiades fram och vittnar om Sokrates personlighet. Alkibiades liknar Sokrates vid ”de där silenerna som sitter i bildhuggarnas verkstäder och som dessa framställer med pipor och flöjter, men när man öppnar dem på mitten visar de sig innehålla gudabilder”. Sokrates yttre fulhet var legendarisk, hans trubbnästhet och grova drag. Men hans inre skönhet stod i proportion därtill, anser Alkibiades: ”Jag vet inte om någon av er har sett bilderna inuti honom när han är allvarlig och öppnad, men jag såg dem en gång, och då tyckte jag att de var så gudomliga och gyllene, så undersköna och fantastiska © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

3 S okrates – ir oniker och pr o v ok atör 67

att vad Sokrates än befallde så måste man bara göra det.” Sokrates liknar en flöjtspelande silen också på det sättet att hans ord, liksom dennes flöjtmusik, har förmågan att försätta århörarna i gudomlig hänryckning: ”när jag hör honom slår hjärtat häftigare än på någon som är försatt i korybantisk yra, och hans ord får tårarna att strömma på mig”. Alkibiades fortsätter med att berätta om Sokrates tapperhet i fält, om hans okänslighet inför kyla och hunger under fälttågen, om hans förmåga att aldrig bli berusad under dryckeslagen, om hans motståndskraft inför sexuella frestelser. Sokrates svaghet för vackra pojkar var välkänd och Alkibiades berättar om hur han som ung försökte förföra Sokrates genom att om natten krypa in till honom under hans kappa. Men Sokrates låg oberörd som en pinne och motstod varje förförelseförsök. I dialogerna Kriton och Faidon berättas om Sokrates sista tid och om hans död. I den förstnämnda dialogen kommer Sokrates förmögne vän Kriton till honom i fängelset och erbjuder sig att hjälpa honom att fly – vakten är mutbar, flyktvägen är förberedd. Men Sokrates vägrar, trogen sin sats, att det är bättre att lida orätt än att göra orätt. Att trotsa Atens lagar, under vars skydd han levat hela sitt liv, skulle vara orätt, alldeles bortsett från att ett liv i landsflykt måste bli olyckligt och ovärdigt. I Faidon berättas om Sokrates sista dag. På morgonen har han ett långt samtal med sin hustru Xanthippa och sina barn. Men när dessa gråter och beklagar sig ber Sokrates en vän följa dem hem. Sina sista timmar vill han tillbringa i lugn och under filosofiska samtal. Också vännerna är rörda, benägna till gråt. Men Sokrates gör klart att han vill ”dö i frid, utan alla olycksbådande ord”. Med sina vänner diskuterar han nu en onekligen relevant fråga – den om själens odödlighet. Sokrates anför olika sinnrika bevis för sin tro att själen överlever kroppen och i ett liv efter detta mottar belöningar eller straff. Han förklarar, att han betraktar filosofin som en förberedelse för döden. Filosofen gör sig redan i livet fri från det kroppsliga och från alla animaliska drifter, menar Sokrates. Därför behöver han inte frukta döden. Till sist kommer rättsbetjänten in med den giftbägare, som Sokrates är dömd att tömma. Sokrates tömmer bägaren helt lätt och lugnt. Därefter vandrar han i enlighet med rättsbetjäntens instruktioner fram och tillbaka tills han känner sig tung i benen. Då lägger han sig ned. Sedan känner han dödsstelheten sprida sig uppåt. Då han är kall upp till underlivet påminner han Kriton om en religiös plikt: ”Kriton, vi är skyldiga Asklepios en tupp. Betala skulden, glöm inte det.” Det blir de sista ord Sokrates yttrar. Nu når stelheten hjärtat, Sokrates rycker till och blicken brister. Så blev, kommenterar dialogens berättare, ”slutet för vår vän, och vi kan lugnt säga, att han var den bäste, visaste och © F ö r f a t t a r e n o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

A n t i k e n – fi lo so fi n s uppkoms t och s eg er tåg

rättrådigaste av alla människor, som vi har känt”. Så dog Sokrates som han levat, en idealbild av filosofen, vars visdom inte bara är teoretisk kunskap, utan också praktisk insikt och sann livsföring. I porträttet av Sokrates har Platon skapat ett mänskligt ideal för antiken och alla tider, en av de stora förebilderna i den västerländska traditionen. Sokrates blev helt enkelt Filosofen, en inkarnation av förnuftet och visdomen som trollbundit eftervärlden.

Filosofins historia Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen Filosofins historia innehåller en översikt över hela den västerländska filosofins utveckling från försokraterna till 1980- och 1990-talens tänkare. Boken uppmärksammar personligheter, skolor och strömningar, men också de filosofiska verkens litterära utformning och institutionella miljö. Den filosofiska problemutvecklingen sätts in i ett allmänt idéhistoriskt perspektiv. Boken har funnits i drygt tjugo år och var när den publicerades den första allmänna filosofihistoria av större omfång som skrivits på svenska på drygt trettio år. Den andra upplagan utvidgades med nya utvecklingstendenser inom filosofin, såsom den så kallade dygdeetiken och medvetandets psykologi. I den tredje reviderade upplagan uppmärksammades aktuella utvecklingstendenser inom filosofin såsom det förnyade intresset för religionen i dess relation till etik, samhälle och livsåskådningsfrågor. I denna fjärde upplaga har framställningen på flera punkter kompletterats och uppdaterats. Litteraturförteckningen har förts fram till hösten 2016. Filosofins historia används som kursbok vid universitet och högskolor. Den är lämplig inom filosofi och idéhistoria, men också användbar för exempelvis teologer och litteraturvetare. Boken vänder sig också till en filosofiskt och historiskt intresserad allmänhet.

Fjärde upplagan

Art.nr 3185

studentlitteratur.se