Issuu on Google+

1 Tisdag En skugga drog över hallen. Bara en fladdrande rörelse, en suddig strimma i ljuset. Den rörde sig lika snabbt och nästan lika omärkligt som en insekt. Zoe Barron stannade och vände sig om. Hjärtat bultade redan hårt. Hon var inte säker på att hon över huvud taget hade sett något. Den hade inte varat ens en sekund, den där skiftningen från ljus till mörker och tillbaka igen. Bara en blinkning. Kanske ren inbillning, kanske någon effekt som uppstod när månskenet spelade över klinkergolvet. Eller kanske bara en instängd nattfjäril som fladdrade omkring och desperat försökte ta sig ut. På sommaren var huset ofta fullt av små flygfän som kom in genom fönstren och satte sig på väggarna. Barnen tyckte att de såg ut som miniänglar med sina tunna, genomskinliga vingar. Men för Zoe var de mer som små djävlar med sina glosögon och viftande känselspröt. Hon rös när hon tänkte på att de fladdrade omkring helt tyst i sovrummet på nätterna och väntade på rätta tillfället att landa i ansiktet på henne. Det var en av nackdelarna med att bo på landet. För mycket som trängde sig på utifrån. För mycket som man inte kunde freda sig mot. Zoe kände sig fortfarande osäker. Hon kastade en blick genom hallen, bort mot köket, och lade märke till ett smalt streck av mörker där dörren till tvättstugan stod ett par centimeter på glänt. Det var så tyst i huset att hon hörde surret från frysen, tickandet 7

I_Djävulsklippan _CS4.indd 7

2011-07-11 13.33


från värmepannan, mumlet från teven i något av barnens rum. Hon höll andan och lyssnade, undrade om någon räv eller herrelös katt kunde ha smitit in genom köksdörren och låg hopkurad i köket nu, medveten om att hon stod där i mörkret eftersom den hade mycket bättre hörsel än hon. Lysande gröna ögon, vassa klor … en best beredd till attack. Nej, nu lät hon fantasin rusa iväg. Hon borde inte låta en irrationell rädsla ta över när det fanns så många verkliga faror att oroa sig för. Zoe skakade på huvudet åt sitt eget oförnuft, steg in genom köksdörren och fick se vad som hade orsakat skuggrörelsen. Ett vinddrag fick taklampan att gunga i sladden. Då måste ett fönster ha fått stå öppet någonstans. Det var säkert någon av hantverkarna som försökte få bort lukten av målarfärg. De hade redan hållit på för länge – enligt avtalet skulle den här fasen av jobbet ha blivit klar för tre dagar sedan – och nu gjorde de allt för att inte dra på sig fler klagomål. De hade staplat upp så mycket byggmaterial utomhus att det var i vägen hela tiden. Hon var rädd att någon av de tjocka bjälkarna skulle rasa ner mitt i natten. Ibland när det blåste hårt låg hon vaken och väntade på braket. Men låta ett fönster stå öppet hela natten – det skulle de få skäll för i morgon. Så gjorde man inte. Inte ens här, i en by som Riddings. Den läxan hade hon och Jake lärt sig när de bodde i Sheffield, och den skulle hon aldrig glömma. Derbyshires landsbygd hade inte visat sig lika trygg och laglydig som hon hade hoppats. Zoe gav ifrån sig ett litet otåligt ljud, och det lugnade henne. Ett fönster som stod öppet … det verkade ju inte så farligt. Men den där underlige kufen som bodde i det gamla huset vid Chapel Close skulle hejda hennes bil i byn och predika för henne i all evighet om han fick se det. Han drog alltid omkring på småvägarna och kollade vad andra hade för sig. Gamble – så hette han. Barry Gamble. Hon hade sagt till tjejerna att hålla sig undan om de träffade på honom. Med sådana människor kunde man aldrig veta. Man kunde aldrig förutsäga 8

I_Djävulsklippan _CS4.indd 8

2011-07-11 13.33


varifrån faran skulle komma. Girighet och avundsjuka och illvilja fanns överallt omkring henne, som en pestsmitta. Som om andras misstag kunde skyllas på henne och Jake, alla felval som folk hade gjort i livet. Zoe upptäckte att hon höll så hårt i vinflaskan hon hade med sig att knogarna vitnade. Flaskan kunde användas som vapen, for det genom huvudet på henne. Den var oöppnad och så tung att hon skulle kunna göra en hel del skada om det behövdes. Fast nu hade hon väl satt fullt med fingeravtryck på den. Hon skrattade åt sin egen nervositet. Hon var ju helt överspänd. Sådan hade hon varit i flera dagar nu, kanske veckor. Om Jake fick se henne så här skulle han retas med henne och säga att det bara var inbillning. Han skulle säga att det inte fanns något att oroa sig för. Ingenting alls. Slappna av, chilla, inte skärra ungarna. Det är lugnt. Men så var det ju inte. Alla visste att det fanns en hel del att oroa sig för. Alla här i Riddings och i alla de andra byarna som låg utspridda längs östra utkanten av Peak District. Det rapporterades i tidningar och teve. Ingen gick säker. Zoe tvekade fortfarande, fick en plötslig impuls att vända och skynda tillbaka till vardagsrummet, kura ihop sig tätt intill Jake och söka skydd hos honom. Men i stället tände hon ljuset och gick ett steg längre in i köket. Nu såg hon en nattfjäril. Den låg död på golvet med vingarna söndertrasade och den lilla kroppen krossad till pulver. Stor var den också. Det svarta mönstret gick fortfarande att urskilja på de tillplattade vingarna. Var den så stor att det kunde vara den som hade satt taklampan i gungning när den stötte emot den? Fjärilar var så tunna och lätta. Men döende varelser sprattlade ju desperat i sin panik. Det var alltid skrämmande att se. Men det var något underligt med nattfjärilen. Zoe satte sig på huk och tittade närmare på den. Det vände sig i magen när hon såg det. Ett annat mönster syntes i den pudriga fläcken – en bit av en ås, som på en grov skosula … som om någon hade trampat på den döda insekten och krossat den mot golvplattan. 9

I_Djävulsklippan _CS4.indd 9

2011-07-11 13.33


Zoe rätade hastigt på sig. Hon såg sig omkring, bytte grepp om flaskan, försökte övervinna den stigande paniken. ”Jake?” sa hon. Ett svagt krasande i gruset där ute. Var det det hon hade hört? Ett steg som var för tungt för att vara en räv. Det lät inte som fallande virke. Det här stämde inte. Den enda människa som hade giltiga skäl att befinna sig där så här dags på kvällen var Jake, och han hade halvlegat i soffan med en öl i handen när hon gick ut ur vardagsrummet. Om han av någon anledning hade gått ut till garaget sedan dess skulle han ha talat om det för henne först. Om han hade gått ut till ytterdörren skulle han ha passerat henne i hallen. Alltså var det inte Jake. Det var inte hennes man som nu hade hunnit upp på trädäcket och sakta öppnade köksdörren. Men ändå klamrade hon sig fast vid tron – den osannolika förhoppningen – att det inte var något att oroa sig för. Ingen fara. Det är lugnt. ”Jake?” ropade hon. Sedan ropade hon en gång till, med högre röst. Mycket högre, och ännu högre, tills det blev ett skrik. ”Jake? Jake? Jake!” En mil från Riddings svängde kriminalinspektör Ben Cooper in på Hollowgate från Edendales High Street och stannade för att ge plats åt en buss som skulle in på resecentrets parkering. Framför honom låg stadshuset, stängt så här dags på kvällen men belyst av strålkastare som framhävde mönstret på fasadens stenblock. Det var det som hade gett byggnaden smeknamnet Våghuset. På andra sidan gatan var Starlight Café lika välbesökt som vanligt, med gäster som kom och gick i en ständig ström. Taxibilar ställde upp i rad inför dagens rusningstid. Klockan var snart tio en vanlig augustikväll. Det var förstås ännu mer folk på pubarna än på kaféet. Cooper hörde dunkande musik från The Wheatsheaf och The Red Lion som låg på var sin sida om salutorget. Ett gäng ungdomar skrat10

I_Djävulsklippan _CS4.indd 10

2011-07-11 13.33


tade och skrek vid krigsmonumentet, och vid gathörnet intill den indiska restaurangen Raj Mahal stod ett par poliser i lysande gula varseljackor och bevakade dem. Också i Edendale blev det ofta bråk vid stängningsdags, och knarklangare drev sin handel överallt där de hittade ett lämpligt ställe. På fredags- och lördagskvällarna var piketbussen ute, med arrestbur baktill, och flera patruller gick nattskiftet till fots. Då blev stan annorlunda. På dagen verkade den så pittoresk med sina kullerstensgränder och höga stenhus, men framåt natten avslöjade den sin kluvna personlighet. ”Hördudu, ska inte du vara ute och fånga bovar?” ”Ååå, snygging, få se på batongen, va!” Cooper såg sig om när han hörde ropen och upptäckte att bussen var en nummer 19 från det stökiga Devonshireområdet. Toppen. Han backade hastigt ett steg från trottoarkanten, vred på kroppen och vände sig mot skyltfönstret bakom sig. Alltför många ögon tittade ut genom bussfönstren, och det var säkert alltför många av ansiktena som var välbekanta – människor som han inte ville träffa när han var ledig. Minst hälften av alla dem som Cooper hade gripit någon gång bodde i det där området. Han hade inte känt igen rösterna som hojtade åt honom, men det rådde ingen tvekan om att deras innehavare visste vem han var. Men det var hans eget val. Många poliser valde att bo utanför det distrikt där de jobbade, och det berodde på just detta. När man gick till stampuben för att ta sig en stilla öl ville man inte hamna på barstolen närmast någon som man hade haffat dagen före eller dela bord med en bror till en kåkfarare som precis hade åkt in en gång till. Men Cooper hade inte flyttat utanför distriktet. Det skulle inte ha varit särskilt besvärligt att köra till Edendale varje morgon från Chesterfield eller Buxton, men det skulle inte vara samma sak. Det var här i Edenåns dalgång han hörde hemma, och han tänkte inte låta sig jagas bort. Han var fast besluten att bo kvar, stadga sig, skaffa barn och så småningom förvandlas till en gnäl11

I_Djävulsklippan _CS4.indd 11

2011-07-11 13.33


lig pensionär som ständigt tjatade om den gamla goda tiden. Därmed fick han finna sig i de här pinsamma ögonblicken – att vissa såg förfärade ut när de kände igen honom, att andra vände sig bort när han mötte dem på gatan, att han ibland fick aggressiva blickar på puben. Det ingick i livet. Livets rikt skiftande parad, skulle hans farmor ha sagt. Han hade ingen aning om var hon hade fått det uttrycket ifrån. Men han visste att det hade fastnat i huvudet nu, att han inte skulle bli av med det förrän han hade tagit reda på vad det var för ett citat. Det var väl bara att googla det. Han höll tydligen på att bli en sådan där typ som drog på sig udda fakta som fåren drog på sig fästingar. Medan Cooper gick vidare kollade han mobilen för att se om han hade missat något sms, men det fanns inget. Han fortsatte mot andra änden av Hollowgate och låtsades inte om de högljudda ungdomarna. I kväll var de inte hans bord. Han hade nyss gått av sitt skift efter en lång rad gripanden och husrannsakningar. Han hade haft sex gripna att skriva in i arresten på West Street, så det var inte mycket kvar av kvällen när han äntligen kunde stämpla ut. I hörnet av Bargate stannade han till igen och lyssnade till vattnets porlande i ån. Här hördes det bara nätt och jämnt i allt trafikbullret. Kommunen hade funderat på att göra Hollowgate till gågata precis som Clappergate strax intill. Men nu fanns det naturligtvis inga pengar till sådana projekt, så en trög ström av bilar kröp fortfarande fram från Hulley Road till High Street och bildade Edendales version av ett enkelriktningssystem. Trafikflöde var verkligen inte rätta ordet. Var och varannan bil stannade utanför affärerna och släppte av passagerare. Många andra saktade in till krypfart medan föraren spanade efter en ledig ruta att köra in på. Parkeringen bakom stadshuset var redan full så här dags. Cooper studerade fotgängarna framför sig. Än syntes hon inte till. Han tittade på klockan. För en gångs skull var det inte han som kom för sent. Skönt. Han kastade en blick på klockan på Våghuset för att bli säker på 12

I_Djävulsklippan _CS4.indd 12

2011-07-11 13.33


att det inte var hans armbandsur som gick före. Sedan bestämde han sig för att vänta utanför fastighetsbyrån. Över det här hörnet svävade alltid en doft av nybakat bröd från bageriet bakom butikerna vid Bargate. Aromen dröjde sig kvar hela dagen, som om den sögs upp i själva stenblocken och sakta frigjordes under dagen för att förstärka intrycket av gammaldags mysig småstad. Det var fint att det fortfarande fanns någon i stan som bakade eget bröd. För Cooper var det sådana lukter och ljud som gav Edendale dess unika personlighet och skilde det från alla de där städerna med exakt likadana huvudgator kantade med samma butikskedjor. Han vände sig om och tittade i fastighetsbyråns skyltfönster. Blicken drogs automatiskt till bilderna av hus till salu. Den här mäklarfirman förmedlade inga enkla radhus utan framför allt dyrare villor och hästgårdar åt köpare som hade gott om pengar och var ute efter ett högklassigt boende på landet. Cooper fick syn på en fin fastighet till salu i Lowtown, inte så långt borta. Bostadshuset på en gammal bondgård, att döma av utseendet – gammaldags charm med flera uthus och en ponnyhage. Men sexhundrafemtiotusen pund? Hur skulle han någonsin få råd med det? Också på den nya lönen som kriminalinspektör skulle det vara svårt att klara sådana amorteringar. Han hade fått ihop ett litet sparkapital på banken, men det växte inte så fort nu när räntan var så låg. Det var inget att hoppas på. ”Vilket hus gillar du bäst?” sa en röst i örat på honom. Det var en helt annan sorts röst än de där som hade skrikit åt honom från bussen. Den här var varm, mjuk och intim. En välbekant röst, och en hand som smeksamt lade sig på hans arm. Liz dök upp bredvid honom, lutade huvudet mot Coopers axel och smög sin hand i hans. Han hade inte sett henne komma, och nu fick han en egendomlig känsla av att han befann sig i underläge. ”Av de här?” sa han. ”Det kan man ju drömma om!” Hon suckade. ”Det har du väl rätt i.” Cooper såg på deras spegelbilder i fönsterglaset framför hus13

I_Djävulsklippan _CS4.indd 13

2011-07-11 13.33


bilderna. De verkade sneda och vinda och lite gråaktiga, som om glaset hade varit rökfärgat. Trafiken rörde sig långsamt och ryckigt bakom dem som om gatan hörde hemma i en gammal stumfilm. Det slog honom – och det var inte första gången – att de redan såg ut som om de hade varit gifta länge. De passade så bra ihop, verkade så samspelta. Liz såg liten ut bredvid honom. Det mörka håret glänste i gatlyktornas sken, ansiktet lyste av enkel och okomplicerad glädje. Han tyckte att det var underbart att hon kunde reagera så varje gång de träffades eller bara pratade i telefon. Tänk att ha den effekten på en annan människa! Det var härligt att kunna sprida lite lycka här i världen, kunna skapa sådana här små glädjestunder. En sällsynt och dyrbar gåva i ett liv där man mötte så mycket mörker och sorg, så många ensamma och bittra människor. ”Får man en puss?” Han böjde sig ner och kysste henne. Hon doftade gott, som alltid. När hon var med kunde han le och glömma de stirrande blickarna. Vem brydde sig om vad andra tyckte? De gick över gatan, höll om varandra som om de inte hade setts på flera månader. Så kändes det alltid med Liz, tänkte han. I sådana stunder kunde han gå med på vad som helst, och ofta gjorde han det också. ”Några framsteg med den stora utredningen?” sa hon. ”Inbrotten, menar du?” ”Ja. Vildarna, som de kallas i tidningarna.” Cooper gjorde en grimas när han hörde det ordet. Det var synd att förstöra stämningen ens en sekund. Typiskt medierna att hitta på ett öknamn som lät löjligt men ändå skrämmande. Han visste att de bara försökte skapa sensation. Men i hans ögon var det att trivialisera verkligheten – det brutala våld som de här gärningsmännen utsatte sina offer för. ”Nej, inga större framsteg”, sa han. ”Det måste vara hemskt. Att råka ut för något sådant i sitt eget hem, menar jag.” ”Offren har fått lida mycket.” 14

I_Djävulsklippan _CS4.indd 14

2011-07-11 13.33


Inbrottsligan som medierna kallade vildarna hade slagit till flera gånger under sommaren, alltid mot stora villor i rikemansbyarna i östra änden av distriktet. Till ytan var E-distriktet mycket större än de andra polisdistrikten i Derbyshire. Österut sträckte det sig ända till gränsen mot Yorkshire. Cooper undrade hur det skulle kännas om han hade ägt det där fina huset i Lowtown och någon hade gjort inbrott i det. Han hade hört att man ändrade inställning helt och hållet när man blev ägare till hus eller mark – att man blev mycket mer revirmedveten, mer aggressivt beredd att försvara sina domäner. Han hade sett det med egna ögon också. För så hade det gått med hans bror. Han hade sett Matt utveckla rena förföljelsemanin sedan han fick ansvaret för släktgården Bridge End. Han patrullerade markgränserna varje dag som en enmansarmé, ständigt på utkik efter invasioner. Han var hemvärnet som skulle stå emot Hitlers nazisthorder med en högaffel. Det det måste vara otroligt slitsamt att oroa sig så mycket hela tiden. Ägande … var det verkligen värt besväret? ”Tror du att vildarna är härifrån trakten?” frågade Liz och gav därmed luft åt det som så många frågade sig. ”Eller kommer de hit från Sheffield?” Det fanns inte många som Cooper kunde diskutera en utredning med. Men Liz var i samma bransch. Hon var en av E-distriktets brottsplatstekniker och hade till och med jobbat på ett av inbrottsställena – det färskaste, som låg i Baslow. ”I vilket fall som helst så känner de till området väl”, sa Cooper. ”Hittills har de valt ut sina mål som riktiga proffs. Och hur de ska ta sig dit och därifrån har de planerat in i minsta detalj. Så verkar det, i alla fall. Men vi har inte mycket till spår än.” De hade bokat bord på Columbine. Det var en källarlokal, men det gjorde ingenting. I Edendale fanns det inte många re­stauranger att välja på om man ville beställa mat framåt tiotiden på kvällen. Inte ens på Columbine höll köket öppet så länge året om. Det var bara från maj till oktober, för turisternas skull. Edendaleborna åt inte middag så sent. 15

I_Djävulsklippan _CS4.indd 15

2011-07-11 13.33


Cooper såg fram emot en entrecôte High Peak, tillagad med cajunkryddor. Fick han sedan en flaska tjeckiskt öl till så skulle han vara nöjd. Och kunna glömma vildarna en stund. De öppnade dörren till restaurangen, och Cooper stannade till och lät blicken svepa över gatan där människorna nu hade börjat lämna stan och bege sig tillbaka till sina trygga hem. Om det nu fanns några trygga hem när sådana typer som vildarna gick lösa. ”De har i alla fall inte tagit livet av någon än”, sa han. I Riddings var det någon som rörde sig i familjen Barrons trädgård. Barry Gamble närmade sig villan med försiktiga steg. Hans förra besök på infarten till Valley View hade inte varit så lyckat. Vissa människor uppskattade inte att grannarna brydde sig. Han hoppades att ingen var ute på tomten, att det inte var någon risk att han skulle stöta ihop med någon av Barrons. Han ville bara slå en liten koll och övertyga sig om att allt var i sin ordning. Sedan skulle han gå hem till sitt eget hus vid Chapel Close, bara några hundra meter bort. Gamble skakade på huvudet åt virket och de nya fönstren som stod slarvigt lutade mot ytterväggen. Det där var att tigga om bekymmer, tyckte han. Det gav intryck av att huset stod tomt och sårbart under ombyggnaden. Men Barrons renovering verkade ha gått i stå. Han hade hört att det skulle bli en tillbyggnad med gym och allrum på den röjda markytan bakom garaget. Men där fanns inte mycket mer än grunden. Väggarna av lättbetongblock hade inte hunnit bli mer än ett par tre decimeter höga när arbetet upphörde. Familjen Barron hade kanske fått slut på pengar, precis som alla andra. Vid den tanken kände Gamble ett litet styng av skadeglädje. Han undrade om det var något av byggmaterialet som hade rasat omkull. Han hade hört en dov duns och ett brak som lät våldsamt i nattens stillhet. Och sedan hade någonting krafsat eller prasslat i snåren. Men det ljudet var han van vid. På nätterna var många vilda djur ute och rörde på sig i Riddings – rävar, grävlingar, kaniner. Till och med ett och annat rådjur borta på Stoke 16

I_Djävulsklippan _CS4.indd 16

2011-07-11 13.33


Flat. I mörkret kunde djurens rörelser låta skrämmande, särskilt om man inte var lika van vid dem som han. Gamble smög runt garaget och vidare mot baksidan av villan, alltför väl medveten om att hans steg hördes tydligt i gruset. Han försökte gå tyst, men grus var alltid besvärligt. Han hade lärt sig att undvika det så mycket som möjligt. Stenläggning eller gräsmatta var mycket bättre. Han började gå igenom hur han skulle förklara sig om någon kom ut och frågade vad han hade där att göra. Jag bara gick förbi, och så tyckte jag att jag hörde … Man kan ju inte vara nog försiktig.… Men om allt är i sin ordning så kan jag gå hem. Han kom inte ihåg om Barrons hade installerat rörelsevakter som tände säkerhetsstrålkastarna. Men det trodde han inte. Huset låg alldeles tyst när han kom nära. De minsta barnen Barron hade väl gått och lagt sig nu. Han visste att deras rum låg på andra sidan, åt trädgården till. Föräldrarna brukade sitta uppe länge och titta på teve. Ibland hade han sett det flackande ljusskenet innanför gardinerna ända till klockan ett på natten. Gamble kikade in genom köksfönstret. Dörren till hallen stod öppen och släppte in lite ljus, men det var inte mycket att se där inne. Inga inkräktare, ingen skadegörelse, inga tecken på inbrott eller bråk. Ingen människa syntes till, inte en själ rörde sig. Det fanns bara en enda detalj att se. En detalj som fick Barry Gamble att flämta högt av förfäran och upphetsning. Det var bara en liten rännil. En smal ringlande mask som glänste röd där ljuset föll på den. Det var blod som sakta rann över det tegelröda klinkergolvet.

17

I_Djävulsklippan _CS4.indd 17

2011-07-11 13.33


2 Onsdag Det hade redan börjat bli förmiddag och varmt när Ben Cooper bromsade in nedanför Djävulsklippan. Han följde de anvisningar han fick av en uniformsklädd kollega och parkerade Toyotan på en smal vägkant bakom en hel rad fordon som hade hunnit dit före honom. Sedan lossade han bilbältet, slog det senast uppringda numret på mobiltelefonen och klev ur bilen. Utanför den luktade det nyklippt gräs och hästgödsel. ”Gavin, det är Ben. Fick du meddelandet förut? Se om du kan få tag på Luke och Becky och skicka ut dem till Riddings så fort som möjligt. Släpp allt annat. Det här är prio ett.” Cooper stoppade tillbaka mobilen i fickan och önskade att han hade hade fått larmet tidigare. Han kunde inte förneka att adrenalinet flödade. Det här var hans första stora utmaning som nyutnämnd kriminalinspektör. Han måste sköta sig bra, se till att hjälpa sitt team att fokusera och få fram resultat. Resultat var det enda som räknades. Men man måste komma på plats tidigt och vara med från början om man ville spela någon ledande roll. Annars såg man mest ut som en statist. Han gick bort mot de blåvita plastbanden som spärrade av brottsplatsen. Enligt skylten i gathörnet befann han sig på Curbar Lane. Cooper kände inte till Riddings särskilt väl. Normalt förekom det inte mycket brottslighet i de här byarna. Det var mest lyxvillor och välbärgad medelklass. För några månader sedan hade den här gatan och en liknande i Curbar stått med på listan över de områden i östra Midlands där det var allra dyrast att köpa hus. 18

I_Djävulsklippan _CS4.indd 18

2011-07-11 13.33


Villapriserna var höga i hela Peak District, men Riddings och de andra byarna i närheten hade tydligen en särskild lockelse. På bästa läge. Cooper kunde nästan formulera mäklarannonsen själv. Byarna Froggatt, Curbar och Riddings låg vid ån Derwents stränder mellan de större orterna Grindleford och Baslow. Från alla byarna längs ån skymdes utsikten åt öster av en rad höga sandstensåsar som stupade lodrätt ner på västra sidan: Gardom, Baslow, Curbar, Froggatt. Det var inlandsisen som hade skapat dem för tjugotusen år sedan, och de bildade en lång, rundad bergvägg som krökte sig bort mot norr och söder, en formidabel barriär till skydd för de skogiga sluttningarna i väster och husen med de grå skiffertaken nere i dalen. En nästan oavbruten mur av sten, två mil lång. När Cooper kom till den yttre avspärrningen hejdade han sig ett ögonblick och tittade upp. Det här stupet, Riddings Edge, betraktades som ett Mecka för klätterträning. Det fanns lodräta väggar på upp till tjugo meters höjd. Cooper hade bekanta som klättrade i berg på fritiden, och de hade sagt att Riddings erbjöd några verkligt stora utmaningar, jämförbara med de populäraste ställena på Stanage Edge. De lodräta väggarna hade vertikala sprickor, som trasiga tänder, och skarpa vinklar mot lutande hällar och överhäng. På vissa ställen var stenen ökänd för att helt oväntat smulas sönder i handen, så att ett till synes tryggt och säkert grepp plötsligt bara försvann. De som ville ha en lättare klättring brukade välja Froggatt lite längre norrut. Cooper skuggade ögonen med handen så att han kunde betrakta stupet. Groteska, förvridna konturer av vindslipad sandsten. Klipputsprång, kantiga flyttblock, vassa skärvor av sten, så mörka att de tycktes suga åt sig ljuset. I motljus var vissa av de där stenblocken omöjliga att skilja från spejande mänskliga gestalter. Han tänkte på vad som fanns ovanför stupen. Ödsliga snårskogar och bortom dem vidsträckta hedar. Ovanför Riddings Edge låg den största heden, helt enkelt känd som Big Moor – storheden. Om man gjorde sig besväret att gå upp till hedens högsta punkt 19

I_Djävulsklippan _CS4.indd 19

2011-07-11 13.33


fick man se vad som fanns ännu längre bort: förorterna Totley, Dore, Beauchief … storstaden Sheffields yttersta tentakler som sträckte sig ut mot Peak District. Cooper uppgav sitt namn för en polisassistent vid den inre avspärrningen, strax innanför ett par imponerande elektroniskt styrda smidesjärnsgrindar och en lång infartsväg som ledde till villans framsida. En Land Rover Discovery stod bredvid en modern Volkswagenbubbla – en tegelröd cabriolet – på den stenlagda parkeringen. Bakom huset såg han en nyanlagd trädgård: en damm med fontän, en gräsmatta kantad med buskar och mitt på den en studsmatta åt barnen. Han styrde stegen mot en liten folksamling och fick syn på sin chef, kriminalkommissarie Paul Hitchens, som gav honom en flyktig nick. ”Hej, Ben.” ”Hej.” Hitchens såg ut att leva gott nu för tiden. Eller också höll han bara på att förlora kampen mot medelåldern. Men han var alltid välklädd i kostym och slips, som en mellanchef på ett stort försäkringsbolag. Cooper försökte automatiskt borsta av skinnjackan och undrade om han borde börja tänka på att byta stil. Kriminalkommissariens ansiktsuttryck var allvarligt och koncentrerat. Cooper kom fram till att han måste lägga sig vinn om att inte visa alltför tydligt hur ivrig han var. ”Inbrott och misshandel?” sa han. ”Och det gick illa.” Augusti hade blivit en otäck månad nedanför Djävulsklippan. Varmt väder och långa kvällar hade frestat villaägarna att sova med fönstren öppna, låta köksdörren stå på glänt, lämna huset utan tillsyn. Rena drömläget för tillfällighetstjuvar. Men det här var inga tillfällighetstjuvar. Deras attacker var planerade. De hade tänkt ut alltsammans så väl i förväg att de nästan verkade gå upp i rök efteråt. De försvann nästan spårlöst, stod det i tidningarna. Nästan. 20

I_Djävulsklippan _CS4.indd 20

2011-07-11 13.33


”Ben, om vi nu betraktade den här brottsplatsen utan förutfattade meningar …”, sa Hitchens. ”Ja?” ”Om inte barnen hade klarat sig oskadda skulle vi kanske tänka mord plus självmord. Pappa tar livet av fru och barn – och sedan sig själv. Sådant händer.” Cooper nickade. ”Alltför ofta.” Båda stod tysta ett tag och iakttog brottsplatsteknikerna som var i full gång. Hela cirkusen hade anlänt på morgonen: tekniker och rättsläkare, fotografer och kriminalare, och så den overallklädda specialstyrkan som gjorde sin egen noggranna undersökning. De hade kommit dit på nolltid allihop, som genom ett trollslag. Det var som om alla redan hade vetat vart de skulle, som om de hade väntat på att något sådant här skulle hända. Den sortens sommar var det. En sommar då döden var oundviklig. ”Eller mamman. Det händer också”, sa Hitchens som om det hade slagit honom i efterhand. ”Nej. Mammor gör inte så här. De kan sätta eld på huset för att slippa se dem dö. Men de gör det inte så här.” ”Nej.” ”Men vi vet, eller hur?” sa Cooper till sist. ”Ja, vi gör väl det. Vildarna.” ”Om man gillar det namnet.” ”Det här var sannerligen vildsint. De har höjt ribban. Det här är en avsiktlig upptrappning.” Medan Cooper hörde på försökte han känna stämningen på platsen. Efter ett våldsbrott fanns det alltid en viss atmosfär som dröjde sig kvar – en känsla av chocken och rädslan, ett eko av döden från väggarna. ”Det kan ha varit avsiktligt”, sa han. ”Men kanske gick det bara snett den här gången.” Brottsplatsteknikerna hade fullt upp överallt: pudrade fram fingeravtryck, dammsög upp småpartiklar, letade efter skoavtryck i trädgården. Cooper förstod att han kade kommit i sista minuten om han ville se liket på fyndplatsen. En svart skåpbil stod redan 21

I_Djävulsklippan _CS4.indd 21

2011-07-11 13.33


på infarten och väntade på att få föra bort det. ”Och förresten är mannen inte död”, sa Hitchens. ”Inte än. Vill du se?” Cooper såg den döda kroppen från köksingången. Den låg på mage på köksgolvet. En kvinna i jeans och en vit t-shirt som hade färgats röd vid axlarna. En kvinna som låg i en pöl av mörknande blod. Pölen hade brett ut sig över golvet och sugits upp i fogarna mellan plattorna. Det var alltid mycket folk på mordplatser. Många av de här kollegerna hade säkert aldrig sett ett mordoffer förut. Några av dem försökte undvika att se på liket, ifall det skulle bli omöjligt att glömma bort det efteråt. Det var en annan sak om man hade en praktisk uppgift att utföra. Om man tänkte yrkesmässigt när man kom till brottsplatsen – fokuserade på att sköta sitt jobb – så blev det mycket lättare. Då kunde man koncentrera sig på att iaktta spår och indicier, bedöma omständigheterna kring dödsfallet, avgöra vad som borde göras därnäst. Ibland var det inte förrän efteråt, när man fick se fotona från platsen, som det slog en att det var på riktigt. ”Offret heter Barron”, sa Hitchens. ”Zoe Barron, trettiosex år.” ”Och mannen?” ”Jake.” ”Jaha.” Zoe Barron hade haft en flaska vin i handen när hon blev överfallen. Det var ett sauternesvin – Château d’Arches stod det på etiketten. Flaskan hade krossats mot golvplattorna när hon föll omkull. Den gyllengula vätskan hade runnit i smala strömmar genom hennes blod, och nu började vinet lukta surt. Köksdörren stod öppen och lukterna hade lockat till sig flugor. Det var när Cooper såg vinet och kände lukten av det som han plötsligt blev illamående. Det blev han inte längre av bara blod och lik. Han fick dåligt samvete för att han hade känt sig så ivrig på vägen dit, för att adrenalinet hade rusat i kroppen och förstärkt alla förnimmelser när han steg ur bilen. Zoe Barrons döda ögon stirrade liksom förebrående. 22

I_Djävulsklippan _CS4.indd 22

2011-07-11 13.33


”Du vet ju att vi har fått mycket skäll för att vi inte har löst de här brotten”, sa Hitchens lågt. ”Ja.” ”Men tro mig – det är ingenting mot vad vi kommer att få höra nu.” Familjen Barron var nämligen långtifrån de första måltavlorna. Det hade redan förekommit fyra liknande attacker på bara några veckor. Samtliga hade skett i byarna vid östra utkanten av Derbyshire: utvalda lyxvillor i Hathersage, Padley och Baslow. Väpnade rån, minst två fall av grov misshandel … om de nu någonsin gick till åtal. Två personer hade skadats av hänsynslösa gärningsmän som inte hade tvekat att använda våld för att komma in och ut igen snabbt. De här männen ägnade sig inte åt att ljudlöst krypa in genom fönstret medan villans invånare låg och sov. Familjen Barron hade inte väntat sig något inbrott, att döma av hur det såg ut hemma hos dem. För dem hade det säkert varit en helt vanlig dag. Det varma vädret hade gett dem en chans att städa upp i trädgården och laga staketet innan hösten kom. Det hade troligen inte märkts några tecken på fara när skymningen sänkte sig över Riddings – bara kvällssolen som lyste på stupet och framhävde de groteska, förvridna formerna hos den väderbitna sandstenen. Inomhus då? Köket var den farligaste platsen i alla hem. Fler människor omkom och skadades i köket än i något annat rum. Men oftast rörde det sig om olyckshändelser. Brand, fallskador eller elfel. Vid första anblicken såg Zoe Barrons död ut att kunna vara en olycka. Den tappade vinflaskan, det hala golvet, de hårda klinkerplattorna. Huvudskadan och blodet som hade runnit ut på golvet. Men det fanns omständigheter som tydde på något annat. Mannen, till exempel. Jake Barron hade hittats i vardagsrummet, halvliggande framför en femtiotums platteve. ”Han hade tur”, sa Hitchens. ”Jaså, han lever?” ”Nätt och jämnt. Han har svåra skallskador. Om han överlever är det stor risk för bestående men.” 23

I_Djävulsklippan _CS4.indd 23

2011-07-11 13.33


”Och barnen? Det finns väl barn? Ett så här stort hus …” ”Jo, tre stycken. Socialtjänsten har omhändertagit dem medan man spårar upp släktingar. De har farföräldrar i Sheffield och en moster någonstans i Nottinghamshire, tror jag. Inget av barnen verkar ha några fysiska skador, men de är naturligtvis chockade.” ”Såg de något? Eller är det för tidigt att fråga ut dem?” Hitchens ryckte på axlarna. ”Det verkar inte speciellt troligt att de såg något. Alla tre befann sig i sina rum en trappa upp. Den yngsta hade redan somnat, och de båda äldsta tittade på teve, höll på med sina mp3-spelare, pratade med kompisar i mobilen. Allt på samma gång, såvitt vi kan avgöra. Det där är väl en av fördelarna med att ge ungarna en massa elektronik. Själv har jag alltid tyckt att de blir alltför avskärmade från verkligheten. Men ibland …” ”Ibland kan just det vara bra”, sa Cooper. ”Exakt.” Det hände något i dörröppningen bakom dem och Cooper vände sig om. Kriminalintendent Branagh hade kommit. Då rådde det ingen tvekan om vem som skulle leda den här utredningen. Den skulle få intendentens personliga prägel. Självklart. Ett så stort fall med så hög medieprofil. En kriminalinspektör kom långt ner i hackordningen. Branagh gjorde entré med auktoritet. Hon hade en fysisk närvaro som fick kollegerna att rygga tillbaka. Ibland tänkte Cooper att det var axlarna som gjorde det. Hon var byggd som en tävlingssimmare med breda, platta axlar, och den formen framhävdes av skärningen på hennes kavajer. Hon rörde sig som en rugbyspelare plöjer fram genom motståndarlaget och ansiktet uttryckte barsk beslutsamhet. Cooper kände att han absolut inte ville stöta sig med henne. Men än så länge verkade han ligga bra till. Det var intendent Branagh han hade att tacka för sin befordran. Hitchens gav henne en lägesrapport. Sedan lät Branagh sin skarpa blick svepa över de omedelbara omgivningarna och gick fram till fönstret i vardagsrummet. 24

I_Djävulsklippan _CS4.indd 24

2011-07-11 13.33


”Grannar?” sa hon. ”Inte så det stör”, sa Hitchens. ”Va? Det här är ingen enslig bondgård. Vi befinner oss i en by. Jag såg åtskilliga villor på vägen hit.” ”Titta själv.” Alla tomterna i området hade höga häckar eller täta rader barrträd som insynsskydd, och mellan husen och vägen fanns grindar och långa infarter. Önskemålet att få vara i fred var ett tveeggat svärd. I andra byar där mindre hus låg tätt tillsammans kunde inga inkräktare komma för nära utan att grannarna såg dem. Här var flera av villorna lika väl dolda för nyfikna blickar som om de hade legat en och en på Kinder Scouts mest avlägsna platåer. Faktiskt ännu mer, med tanke på alla fotvandrare som drog fördel av allemansrätten på Kinder Scout. ”Du har rätt”, sa Branagh. ”Det måste finnas hus i närheten, men de syns inte härifrån.” ”Ja, de valde klokt.” ”Och det är bra, på sätt och vis. Det tyder på att de måste ha kollat upp stället i förväg. Någon måste ha sett dem.” ”Kanske det.” Branagh försökte låta självsäker, men Hitchens verkade inte övertygad. Nu var det ingen som använde ordet vildar. Alla visste att intendenten inte tyckte om det. Hon avskydde massmedierna. Mer än en av kollegerna hade fått känna på kraften i hennes ogillande sedan de citerat någonting ur tidningarna. Och dessutom behövdes det inte. När man stod här i huset och kände till allt som hade hänt de senaste veckorna, då verkade slutsatsen uppenbar. ”Vi får vara öppna för alla lösningar”, sa Branagh. ”Tills bevisen pekar åt något bestämt håll.” Alla nickade. Men alla tänkte sina egna tankar. Hitchens gav Cooper en liten knuff. ”Gå och kolla här utanför, Ben. Se om du kan få kläm på vilken väg de kom.” ”Okej.” 25

I_Djävulsklippan _CS4.indd 25

2011-07-11 13.33


”Sedan ska vi börja prata med grannarna. Kan du få i gång ditt team med det rätt snart?” ”Vi är lite underbemannade.” ”Du ska få mer hjälp. Jag har minst en bra kraft på gång åt dig.” Cooper gick ut igen och fortsatte runt huset. Takstolar och fönster stod lutade mot en yttervägg. De skulle väl användas i tillbyggnaden som man hade börjat uppföra på baksidan. Han kände på en bjälke. Den var tung – så tung att ingen människa kunde flytta den på egen hand. Parkeringsplatsen låg framför en garagebyggnad som rymde minst fyra bilar. På baksidan låg en terrass. Från den ledde en brädgång till en stor balkong med räcke av smidesjärn. Balkongen hade dörrar till köket och ett biljardrum. Läget var fantastiskt, med svindlande utsikt bort mot Stoke Woods och neråt Derwentdalen ända till Chatsworth. Tvärs över ett nedre trädäck kunde han titta in i ett stort rum med pool och gym. Trädgården sluttade ner mot en hängpil vid tomtgränsen. Intill en tät bokdunge såg han ett växthus av glas, en odlingstunnel av mjukplast och en pergola. Uppe i bokkronorna tyckte han att han skymtade en stor koja. Han tänkte just börja ringa fler samtal när han till sin lättnad fick se att hans team började komma till platsen. E-distriktets kriminalare skulle spela en viktig roll i den här utredningen. Det tänkte han se till. Kriminalassistent Gavin Murfin var den förste som kom traskande på infarten. Han tuggade fundersamt på en mintpastill och torkade svetten ur pannan. ”Snyggt ställe”, sa han. ”Det lär kosta skjortan att köpa hus här. Jag kanske flyttar hit när jag går i pension.” ”Menar du det?” ”Visst, och då ska jag börja föda upp grisar med vingar också.” Det fanns naturligtvis större och finare villor än så här i Derbyshire. Fastigheter med fler rum, tjusigare kök, större tomt och längre swimmingpool. Just här var det läget som satte priset så 26

I_Djävulsklippan _CS4.indd 26

2011-07-11 13.33


högt. Läget är allt … mäklarnas mantra stämde faktiskt. Många var beredda att betala dyrt för en sådan här utsikt. Det var därför de som hade växt upp i Peak District nästan aldrig hade råd att köpa hus där. Murfin kikade in genom glasdörrarna till vardagsrummet. ”Kolla vilka möbler! Dem har de inte köpt på Ebay.” Cooper undrade vad som hade stulits under inbrottet. Det kunde man inte avgöra än, även om det fanns någon kvar som kunde berätta. Man såg inga tydliga tecken. Han hade lagt märke till en DAB-radio i retrodesign på en köksbänk och en Ipad på bordet. Enkelt att ta med sig för en inbrottstjuv. Och en Ipad – varför hade ingen ryckt till sig den? Kanske hade den våldsamma konfrontationen skrämt upp tjuvarna så att de tog till flykten tomhänta. Eller också kunde de ha varit ute efter något specifikt. Ett kassaskåp, kanske, där paret Barron förvarade sina dyrbaraste ägodelar. Själva huset var inte så märkvärdigt, såvitt Cooper kunde se. Inte vad gällde arkitekturen, i alla fall. Det hade byggts till många gånger genom åren och förlorat all den karaktär det möjligen hade haft när det var nytt. Det var byggt nästan helt i sten men lyckades ändå inte smälta in i omgivningarna. Men till storleken var Valley View imponerande. Huset tog liksom aldrig slut – en trappa ledde till ett nedre plan och man upptäckte hela tiden ännu en tillbyggnad. Gästrum, gym, bastu. Den här villan verkade ha allt. ”Jag undrar vad lånet ligger på”, sa han. ”Jag får kalla kårar bara jag tänker på det.” Murfin grymtade till. ”Kom inte och prata med mig om villa­ lån! Mitt är stort som en hel planet. Stort som Alpha Centauri. Vi bestämde oss för fast ränta vid precis fel tidpunkt. Typiskt.” ”Alpha Centauri?” ”Grabben har börjat snöa in på astronomi.” ”Din son gör underverk med din allmänbildning, Gavin.” ”Jag måste ju hjälpa honom med läxorna. En av mina många uppgifter i livet.” 27

I_Djävulsklippan _CS4.indd 27

2011-07-11 13.33


”På tal om det …” ”Ja, jag vet. Knacka dörr. Jag är som Jehovas vittnen.” ”Jag vet inte riktigt hur många tomter som gränsar till den här.” ”Det kan jag tala om för dig”, sa Murfin. ”Kan du?” ”Tror du att jag bara satt och rullade tummarna innan jag kom hit? Tack för förtroendet!” ”Då hann du inte titta in på bageriet vid Hollowgate?” ”Jag behärskade mig. Nej, jag har skaffat fram lite info om de närmaste grannarna. Den moderna tekniken är fantastisk. Den sparar en hel del spring, i alla fall.” Vilka var det, först och främst? Familjen Barrons villa gjorde skäl för namnet Valley View. Från hela den här sträckan av Curbar Lane hade man utsikt över Derwents dalgång. På vägen hade Cooper sett en vägvisare med namnet Fourways, och ett hustak skymtade bortom bokdungen. ”Ja, Fourways ligger närmast”, sa Murfin efter en blick på sina anteckningar. ”De som bor där heter Holland. På andra sidan ska vi snacka med en mr Kaye i Moorside House och en mr Edson på Riddings Lodge. Mitt emot har vi mr och mrs Chadwick. Deras hus heter The Cottage. Ironiskt menat, får man anta. Dessutom ligger det två fastigheter vid The Hill som gränsar till den här på baksidan. En mrs Slattery i South Croft och någon med efternamnet Nowak i Lane End.” ”Nowak?” ”Det står så.” ”Okej. Vi delar upp dem mellan oss när Luke och Becky har kommit.” ”Tösen är visst här nu”, sa Murfin. Kriminalassistent Becky Hurst hade just nått fram till avspärrningen och böjt sig ner för att komma under plastbandet. Hon var oömt klädd i jeans och tröja, som om hon hade vetat redan när hon steg upp på morgonen att hon skulle få åka på utflykt till landet. Hon hade mycket kortklippt hår i en nyans som nog 28

I_Djävulsklippan _CS4.indd 28

2011-07-11 13.33


kunde kallas kopparröd. Cooper var nästan säker på att det inte var samma färg som hon hade haft förra veckan. Hurst kom gående på infarten med raska steg och verkade lika yrkesmässig som hon gjorde inför varje nytt jobb – mobiltelefon och anteckningsblock i högsta hugg och ett vaket och ivrigt uttryck i ansiktet. När hon och Gavin Murfin jobbade ihop gav de ofta intryck av en halvvuxen bordercollie som vallade en ålderstigen bagge. Det hände att Cooper fick lust att ropa ett kommando för att få henne att fösa in Murfin i rätt kätte. ”Godmorgon, chefen!” sa hon glatt. ”Har Gavin gett dig uppgifterna som jag tog fram om grannarna?” Murfin harklade sig diskret, som om han hade satt en mint­ pastill i vrångstrupen. ”Jaså, var det du?” sa Cooper. ”Så klart. Gavin hade något ärende på vägen.” ”Jaså … Har du uträttat något mer åt Gavin?” ”Ja, jag har ringt sjukhuset och kollat hur det står till med mr Barron. De säger att tillståndet är kritiskt.” ”Det är sjukhusspråk för ’vi tror inte att han klarar sig’ ”, sa Murfin. ”Tack, Gavin.” Hurst såg på paret Barrons hem för första gången, granskade fasaden som om hon räknade dörrar och fönster. ”Så vi kanske får ett dubbelmord att utreda”, sa hon. ”Troligen.” En färgklick fångade Coopers blick. Två klättrare klamrade sig fast på bergväggen ovanför Riddings. På det här avståndet såg det ut som om de skulle ramla ner vilket ögonblick som helst. Men decimeter för decimeter, meter för meter tog de sig upp mot stupkanten. Han hörde tydligt att det klirrade i karbinhakarna. De som hade berättat för Cooper om Riddings Edge hade sagt att många av de etablerade klättervägarna uppför sandstensbranten hade fått namn efter några av de utmaningar som klättrarna ställdes inför. De kallades The Torment, Hell’s Reach, Satan’s 29

I_Djävulsklippan _CS4.indd 29

2011-07-11 13.33


Gully, Demon Buttress. Plågan, Helvetessträckan, Satansklyftan … Bud­­skapet var entydigt, och det förklarade varför det här stupet ovanför Riddings hade blivit känt som Djävulsklippan. Men den här sommaren fanns det fler skäl.

30

I_Djävulsklippan _CS4.indd 30

2011-07-11 13.33


3 Kriminalinspektör Diane Fry började känna sig kvävd. Och det berodde inte bara på hettan och syrebristen i konferensrummet. Andnöden satt mycket djupare. Det var hennes livsandar som sakta höll på att strypas, hennes innersta varelse som höll på att tömmas på liv. Om några minuter skulle hon vara hjärndöd. Hjärtdöd, själdöd. Modlös och kraftlös. Hon hade träsmak i baken också. Det här var rena skärselden. Hela förmiddagen hade Fry suttit i Nottinghamshirepolisens högkvarter i Sherwood Lodge. Längst framme i salen stod någon – namnskylten kunde hon inte läsa – och satte små självhäftande lappar på ett stort brunt papper som hade fästs på väggen med häftmassa. Lapparna gick i alla regnbågens färger, och färgerna skulle tydligen betyda något. Några lappar hade flyttats flera gånger under förmiddagen, gjort beslutsamma framryckningar eller strategiska reträtter som militära enheter på ett simulerat slagfält. Det fanns säkert någon röd tråd i framställningen, tänkte Fry. Den kanske rent av fanns förklarad på papperet som hade delats ut. Det hade hon inte läst, och det hade gått en halvtimme sedan hon tappade den eventuella tråden. Nu höll själva livsviljan på att slockna. Hon kände att blicken blev glasartad … ett välkänt symtom efter alltför långvarigt stirrande på färgglada självhäftande lappar. Talaren vände ryggen till för att flytta på ännu en lapp, och Fry lutade sig närmare kollegan som satt bredvid henne. ”Vad kallas det här för nu igen?” viskade hon. ”Tejptemadag?” ”Nej. Planering på papper.” ”Javisst ja.” 31

I_Djävulsklippan _CS4.indd 31

2011-07-11 13.33


Om hon inte tog fel var stolsgrannen en kommissarie från Leicestershirepolisen. Mick eller Rick eller något sådant. De hade tvingats snabbpresentera sig innan seminariet började. Berätta vilka ni är och vad ni hoppas få ut av den här dagen. En uppmaning till hyckleri och lögner. ”Tejpen kommer in på slutet”, sa Mick eller Rick med ett förtroligt leende. ”När vi sätter fast lapparna där vi har kommit fram till att de ska sitta.” ”Vid det laget har jag bitit naglarna ända upp till armbågarna.” ”Samma här.” Fry suckade. Hon började nästan sakna Edendale. Till skillnad från Derbyshirepolisen hade grannarna i Nottinghamshire en särskild biträdande grevskapspolismästare med det enda ansvarsområdet ”strategisk förändring”. Och numera var förändring lika med samarbete mellan de olika poliskårerna i syfte att spara pengar. Det var därför hon satt i den här salen i Sherwood Lodge, sju mil från Derbyshires E-distrikt, och riktigt längtade efter att få umgås med kriminalassistent Gavin Murfin och hans kolleger. Det hade hon aldrig trott att hon skulle kunna göra. Hon undrade flyktigt vilket som skulle kännas bäst just nu – en skön vila på det privata sjukhuset som hon hade sett på andra sidan träddungen när hon körde hit, eller ett besök på puben en liten bit bortåt vägen. Fry märkte att Mick eller Rick sneglade på henne igen. Han tittade menande på sitt armbandsur och vickade på handleden som om han drack ur ett glas. En själsfrände, tydligen. Eller i alla fall så pass nära en själsfrände att han kunde duga för stunden. ”Seven Mile Inn”, sa han. ”Den har jag sett. Precis vid trafikljusen.” Det här skulle föreställa interaktivt grupparbete. Det innebar att Fry inte kunde slingra sig undan all medverkan. Vid vissa välvalda tidpunkter hade hon rabblat upp fraser som lät bra. Systematisk modernisering av personalstyrkan. Ökad interoperabilitet. Hon försökte passa på medan flera andra hojtade fram sina förslag, så att hennes inlägg försvann i det allmänna bruset. Bästa 32

I_Djävulsklippan _CS4.indd 32

2011-07-11 13.33


stället att gömma ett träd är i skogen. Det värsta var att hon visste att hon kunde det här. Hon skulle kunna göra det med förbundna ögon – skriva hela rapporten åt dem, om det var så de ville ha det. Nu för tiden kom man inte långt i polisyrket utan sådana färdigheter. Det var bara det att hon inte var intresserad. Det var inte så här hon ville tillbringa sin tid, instängd i en konferenssal utan syre. Nu sa seminarieledaren äntligen det hon hade längtat efter att få höra. ”Okej, hör ni. Då tar vi lunchrast. Var tillbaka prick klockan två, är ni snälla.” Några av deltagarna hade tagit med sig smörgåsar. Lunchboxar, som skolbarn. En civilare – en teknotyp från någon dataavdelning i regionen – drack Coca-Cola med sugrör, lyssnade till en mp3spelare och gick igenom sms:en på sin mobil på samma gång. De hade väl åtminstone kunnat bjuda på lunch! Men det här var knapphetens tidsålder. Det fanns inga gratisluncher. Den som hade hittat på det uttrycket hade sannerligen slagit huvudet på spiken. Fry undrade vad de andra hade gjort för fel eftersom de hade skickats hit. Det värkte i hela kroppen när hon reste sig. Och det var inte bara träsmak. Hon var beroende av att få röra på sig. Någonstans i världen måste det väl hända någonting. Det måste finnas människor som behövde henne. Eller hur? I Riddings fanns det ingen pub och inga affärer. Inte minsta tillstymmelse till kafé eller konsthantverksbutik, inte ens ett stånd vid vägkanten med frukt från någon gård i närheten. Men Cooper såg att byn ändå lockade turister. Kanske såg de något pittoreskt i de smala vägarna och stenhusen, kanske gillade de lukten av hästgödsel. Men de som bodde här var uppenbarligen helt ointresserade av turism. Till skillnad från andra byar i Peak District gjorde man ingenting för att uppmuntra till besök. Det fanns inga faciliteter, inte ens någonstans att ställa bilen. När Cooper körde genom byn fick han se några mindre hus vid 33

I_Djävulsklippan _CS4.indd 33

2011-07-11 13.33


allmänningen. Där satt ett handmålat plakat som erbjöd stallgödsel för ett pund påsen. Men de enda människor han såg var kvinnor som var ute och gick med hundar. Vägarna var verkligen extremt smala. På alla bilar som stod parkerade vid vägkanterna hade sidospegeln på den yttre sidan fällts in så att den inte skulle stryka med när någon körde förbi. Byborna hade väl lärt sig av erfarenheten, tänkte han. Villan närmast Valley View hette Fourways. Den var nog inte värd mer än en knapp miljon pund. Innanför ännu en par svarta smidesjärnsgrindar löpte infarten rakt fram till ett dubbelgarage. Huset låg lägre och nåddes via en trappa. Det var mycket mindre än Valley View – kanske bara fem rum. Men utsikten måste höja värdet betydligt. En kvinna kom ut ur köket och gick genom en matsal i två nivåer. Genom dörren till köket såg Cooper en skymt av inredning i shakerstil, belyst av minst tio spotlights. En gulvit perserkatt satt i en korg vid den dyra retrospisen. När den fick syn på Cooper gav den honom en blick fylld av djupaste förakt. Han tänkte på sin egen kisse hemma i lägenheten på Welbeck Street, adopterad från närmaste djurskyddshem och fullt nöjd med att ha en liten trädgård att sitta i när det var soligt. Det fanns katter och det fanns katter … precis som det fanns folk och folk. ”Mrs Holland?” ”Ja.” ”Polisen. Jag skulle vilja prata lite med er om grannarna. Har ni hört vad som hänt?” ”Javisst – Barrons. Så hemskt.” Hallen hade skiffergolv. Det hade Cooper alltid tyckt var snyggt. Det förde liksom med sig lite av naturen in. Och det kändes helt annorlunda att gå på än syntetiska golvmaterial. Han gillade att det skiftade färg med ljuset, tyckte till och med att det luktade gott när det blev fuktigt. En vacker dag skulle han ha ett eget hus med skiffergolv. En vacker dag. Paret Holland var uppåt sjuttio år. Hans första tanke var att 34

I_Djävulsklippan _CS4.indd 34

2011-07-11 13.33


de såg ut att ha det bra. Pensionerade sedan flera år men så pass friska att de höll sig aktiva. Mannen var lite överviktig. Han borde kanske spela lite mer golf och äta lite färre goda middagar. Frun såg ut som en liten tunn fågel i jämförelse med honom. Hon rörde sig hit och dit hela tiden. Ansiktet ramades in av tvärklippt stålgrått hår. ”Jag tycker så synd om barnen”, sa mrs Holland. ”Det måste vara fruktansvärt i den åldern. Oavsett ålder, egentligen. Ni förstår nog vad jag menar.” ”Ja.” ”Något sådant skulle jag inte önska min värsta fiende.” ”Kommer ni bra överens med Barrons?” ”Hm … Jo då. Vi ser inte så mycket av dem. Vi bor ju inte vägg i vägg, precis.” ”Vi hör dem oftare än vi ser dem, kan man väl säga”, sa mr Holland. Hans fru gav honom en blick, men Cooper kunde inte riktigt tolka den. ”Barnen leker ju i trädgården”, sa hon. ”En sådan trädgård vill väl alla barn ha att leka i.” Cooper tittade ut genom fönstret och försökte få klart för sig exakt var familjen Barrons tomt låg i förhållande till hans utsiktspunkt. ”Träden där borta … De måste stå på granntomten.” ”Ja, det gör de.” ”Jag tyckte att jag såg en koja uppe i ett träd när jag var där.” ”Jaså, den såg ni?” ”Den dyraste koja som någonsin byggts i ett träd”, sa mr Holland. ”När jag var barn byggde far en koja åt oss av överblivet virke, och vi älskade den. Men inte Jake Barron, inte. Han tog hit en kojarkitekt. Man tror inte sina öron!” ”Nu tror jag inte att inspektör Cooper vill höra mer om kojor”, sa mrs Holland bestämt. Hennes man ryckte på axlarna, gick några steg bort och började granska blommorna på en rosenbuske med överdrivet intresse. 35

I_Djävulsklippan _CS4.indd 35

2011-07-11 13.33


”Jag undrar om ni kanske såg något i går kväll”, sa Cooper. ”Något misstänkt, menar ni? Det är väl så det heter?” ”Ja. Något ovanligt som pågick, främmande människor i byn, bilar som ni inte kände igen?” Hon såg besviken ut. ”Nej. Om vi hade sett något sådant skulle vi redan ha berättat det för någon.” ”Hur länge har ni bott här i Riddings?” ”I ungefär fem år”, sa hon. ”Martin var bolagsjurist och mycket framgångsrik. Han tar fortfarande ett och annat konsultuppdrag, men nu får jag i alla fall umgås med honom. Och så är det huset. Visst är det fint!” ”Ja då. Mycket fint. Det måste vara härligt att bo här.” ”Men den här historien är förfärligt oroande. Man går inte säker någonstans. Inte nu för tiden. Vi trodde att en sådan här by långt ute på landet …” ”Så är det tyvärr inte.” ”Det är väl de dåliga tiderna. Människor är i stort behov av pengar. Och då tittar de på villor som vår och tycker att vi har mer än vår rättmätiga andel. Det måste vara det som får dem att göra så här, tror ni inte det? Det är avundsjuka, helt enkelt. Ren och skär avund. Den känslan kan verkligen fräta.” Det lät som om hon talade av erfarenhet. Cooper tänkte fråga om det, men just då pep det i mobilen. Det var ett sms från Becky Hurst. Hon ville tala med honom så fort som möjligt. ”Nu måste jag ge mig iväg”, sa han. ”Men här är mitt kort, ifall ni skulle komma på något.” Mr Holland hade vänt sig om igen och stod där med händerna i fickorna på manchesterbyxorna. Han såg på med rynkad panna medan Cooper räckte fram visitkortet till mrs Holland, helt enkelt därför att det verkade vara hon som var mest intresserad. ”Ni borde utreda de där som är uppe på åsen på nätterna”, sa hon. ”Vilka då?” frågade Cooper. ”Ni kommer att få se dem. Det står alltid bilar parkerade uppe 36

I_Djävulsklippan _CS4.indd 36

2011-07-11 13.33


i passet, hur sent man än går förbi. Gud vet vad de har för sig där uppe. Jag vågar knappt tänka på det.” ”Vi kommer att kolla upp allt.” ”Ja, gör det.” Cooper tänkte att han antagligen skulle vänja sig vid att folk talade om för honom vad han borde göra. Här ansåg sig tydligen varenda människa ha rätt till det. När Cooper skulle köra ut på Curbar Lane igen fick han krångla sig förbi en skåpbil från en trädgårdsfirma. Den stod mitt i grindhålet med en kärra full med nysågade grenar. Här i trakten fanns det nog gott om jobb för trädgårdsfolk. Att sköta alla dessa gräsmattor och blomrabatter måste vara ett evighetsarbete, ungefär som den ständiga ommålningen av bron över Firth of Forth. Inte långt från skåpbilen jobbade en ung man med snaggat ljust hår. Han tittade inte upp när Cooper körde förbi. Det verkade lite konstigt. Det naturliga var väl att visa sig nyfiken på vad som hände. Några meter bortåt vägen – så fort bilen var dold bakom första bästa krök – stannade Cooper och antecknade firmanamnet som stod på skåpbilens sidor. AJS Trädgårdsservice. Medan han ändå stod stilla ringde han upp Becky Hurst. ”Vad är det, Becky?” ”En sak som jag tycker att du bör känna till. Jag tog den lilla vägen vid metodistkyrkan. Chapel Close. Mr Gamble bor i nummer fyra. Det var han som anmälde saken.” ”Javisst. Barry Gamble.” ”Hans fru var hemma. Hon heter Monica.” ”Var håller maken hus då?” ”Det visste hon inte.” ”Visste hon inte?” ”Hon sa att det inte alls är ovanligt att hon inte vet var han är. Beklagar.” ”Han borde inte ha släppts iväg från brottsplatsen”, sa Cooper. ”Han svarade på alla frågor från kollegerna som kom först till platsen.” 37

I_Djävulsklippan _CS4.indd 37

2011-07-11 13.33


”Men de visste inte vad det rörde sig om. Vi måste absolut prata med Gamble igen, och det snart. Jag gillar inte att han har försvunnit, Becky.” ”Nej. Det var därför jag tyckte att du borde få veta det med en gång.” ”Klokt tänkt. Tack ska du ha.” ”Han kan i alla fall inte ha hunnit särskilt långt. Han har inte tagit bilen, så det troliga är att han går till fots. Jag har fått hans mobilnummer av frun och försöker kontakta honom, men hittills har jag inte fått något svar.” ”Okej. Fortsätt med det.” Cooper startade bilen och körde vidare. Det kändes obehagligt att Gamble hade försvunnit. Och ännu obehagligare kändes vissheten att någon snart skulle fråga efter mr Gamble. Kommissarien eller intendent Branagh skulle vilja veta var anmälaren befann sig. ”Jag vet inte” dög inte som svar. The Cottage, där paret Chadwick bodde, var en ombyggd lada som hade försetts med stora takfönster. När Cooper närmade sig flög ett par hägrar upp bakom huset och flaxade bort över byn med tunga vingslag. Benen hängde klumpigt efter. Det var inte ofta man såg två hägrar tillsammans. Det fanns säkert en damm bakom huset, tänkte Cooper, en damm med gott om fisk. Han kom förbi en Nissan Qashqai och en Mercedes Kompressor parkerade tätt intill varandra utanför ett dubbelgarage. En liten båttrailer stod på infarten. Cooper spanade efter inbrottslarmet och fick se en gul låda högt uppe på fasaden. Dessutom fanns det säkerhetsstrålkastare närmare vägen. Ägarna satt ute och njöt av solen i var sin trädgårdsfåtölj under ett parasoll. Mr Chadwick reste sig och hälsade. Han var lång och hade ängslig blick, och den nästan flintskalliga hjässan glänste av svett. ”Bill Chadwick. Det här är min fru, Retty. Marietta, egentligen, men hon kallas för Retty.” Cooper visade sin legitimation fast de inte hade bett att få se den. Det var märkligt att man nästan alltid blev trodd när man sa 38

I_Djävulsklippan _CS4.indd 38

2011-07-11 13.33


att man var polis. Vad som än pågick runt omkring, så tyckte folk ändå inte att de hade någon anledning att vara misstänksamma mot okända människor. ”Ni har väl hört …?” började han. ”Om Valley View, ja. Barrons.” ”Det är så nära”, sa mrs Chadwick. ”Så väldigt nära. Precis här mitt emot.” Alla tre vände instinktivt blicken mot Valley View. I själva verket såg man inte ens Curbar Lane härifrån, långt mindre något av familjen Barrons tomt. Bara träd och ett hörn av en mur och så fler träd. Och bortom träden Riddings Edge. Så nära? Cooper undrade om paret Chadwick hade någon aning om hur det var att ha grannarna praktiskt taget i knät, att bo så tätt inpå dem att man hörde allt de sa och gjorde genom väggarna på båda sidor. I Edendale fanns det många som visste hur det var. I hans egen lägenhet på Welbeck Street kunde det eka när grannen ovanpå smällde igen en dörr, när någon kom klampande i trappan, när gamla mrs Shelleys teve dånade i huset bredvid. ”Ja, ni hör ju till familjen Barrons närmaste grannar”, sa han. ”Och nu undrar ni om vi märkte något”, sa Chadwick. ”Naturligtvis. Men det gjorde vi tyvärr inte.” ”Men ni var hemma i går kväll?” ”Vi åkte faktiskt hemifrån så fort det hade blivit mörkt”, sa Chadwick. ”Vart då?” ”Upp på åsen.” ”Jaså?” Cooper lyckades inte dölja sin förvåning. Det var bara en liten stund sedan han hade blivit varnad för dem som begav sig dit upp på nätterna. Men han hade inte trott att mrs Holland hade syftat på människor som det här paret. När han hörde hennes ton hade han föreställt sig en mötesplats där vissa hade sex offentligt medan andra tittade på. Det växande antalet sådana platser ledde ofta till klagomål från dem som bodde i Derbyshires mer avskilda vrår. Men inte lockade de väl till sig människor som Chadwicks! 39

I_Djävulsklippan _CS4.indd 39

2011-07-11 13.33


”Ja, vi var ute i ett par timmar”, sa Chadwick. ”I mörkret? Varför det?” ”Jo, det måste man. Det måste vara mörkt för att man ska kunna se det ordentligt. I dagsljus ser man ju ingenting.” ”Åhå”, sa Cooper och hoppades fortfarande att han hade fel. Chadwick nickade. ”Ja, vi var ute och tittade på meteorregnet.” ”Ja, naturligtvis.” ”Det var en av de bästa kvällarna. Himlen var klar och fin men det var inte mycket månsken. Vi såg massor av stjärnfall. Att se dem från en sådan plats är en underbar upplevelse.” ”Och ni märkte inget annat medan ni var där uppe?” frågade Cooper. ”Jo, vi förstod att det hade hänt något. Det var mycket sirener och blåljus som störde friden under natten. Sådant förekommer inte så ofta här. Jag ser det ju i Sheffield. Men inte i Riddings.” ”Jaså, ni arbetar i Sheffield?” Chadwick trampade nervöst och blinkade flera gånger. En liten rännil av svett rann över tinningen. ”Ja. Öh … på sätt och vis.” Cooper började genast studera honom närmare. Det var ovanligt att en människa blev så ställd av en enkel fråga. Antingen jobbade man väl i Sheffield eller också gjorde man det inte. Såvida man nu inte reste omkring i tjänsten och bara var i Sheffield då och då. Men då var det ju bara att förklara det. Varför blev han så besvärad? ”Jag är studierektor”, sa Chadwick. ”Eller var.” ”Så ni är pensionerad?” ”Jag är tjänstledig för att sköta trädgården.” Cooper kastade automatiskt en blick på den välklippta gräsmattan och de prydliga rabatterna, men så förstod han omskrivningen. ”Vad hände?” Chadwick ryckte på axlarna. ”Jag fick spel. Så enkelt var det, egentligen. En vacker dag blev det bara för mycket för mig. Det hade förstås växt fram ett tag. I flera år, faktiskt, när jag ser till40

I_Djävulsklippan _CS4.indd 40

2011-07-11 13.33


baka. En gång i tiden tänkte jag: Härligt, nu ska jag till jobbet! när jag vaknade på morgnarna. Det var spännande. Jag njöt av utmaningen. Det enda jag tänkte på var vad jag kunde uträtta varje dag. Men så småningom blev det annorlunda. Jag började vakna före gryningen och må illa. Kräkfärdig av tanken på att åka till skolan. Och det var inte bara eleverna. De var illa nog, det ska gudarna veta. Men sedan var det personalens eviga gnäll, de korkade föräldrarna, det eviga bråkandet som aldrig, aldrig tog slut … Alla väntade sig att jag skulle göra något som löste problemen åt dem, gjorde livet lättare för dem, trolla fram någon patentlösning ur en hatt så att deras barn blev mer intelligenta och väluppfostrade, duktigare i musik eller fotboll, snällare mot andra. Det var alltid mitt fel när det inte blev som de ville. Och … herregud, jag vill inte ens tänka på det. Jag får fortfarande ont i magen.” ”Så ni blev avstängd.” ”Inte precis. Det var … en ömsesidig överenskommelse. En timeout från jobbet medan man reder ut det. Så sa de, i alla fall. Det kanske bara ska ge styrelsen tid att rekrytera en ny studierektor. Vikarien skulle nog gärna söka tjänsten. Eller också hoppas de att jag ska ge upp kampen och säga upp mig. Det skulle bli billigare för dem.” ”Jag förstår.” Chadwick kisade ut i tomma luften, stirrade på något som Cooper inte kunde se. ”Eller också …” ”Vad då?” ”Jo, ibland undrar jag. Alla kanske bara väntar på att jag ska bete mig som en gentleman och ta livet av mig.” Cooper blev så överraskad att han inte visste vad han skulle säga. Han såg efter Chadwick, som vände sig bort och gick in i huset med långsamma steg, som om han sökte skugga. Han rörde sig som ett sårat djur när det smyger undan till en mörk och stilla vrå. Cooper vände blicken mot mrs Chadwick. Hon log sorgset. 41

I_Djävulsklippan _CS4.indd 41

2011-07-11 13.33


”Ursäkta. Så där har han varit ett bra tag. Det verkar inte bli bättre.” ”Är ni fler i familjen? Som bor här?” ”Vi har en dotter, Bryony. Hon är sjutton år, fyller snart arton.” ”Var kan hon ha varit i går kväll?” ”Hon var ute.” Mrs Chadwick verkade lugnare nu när han hade lett in henne på ett annat ämne. ”Bryony och hennes skolkamrater fick veta sina resultat på slutproven förra veckan”, sa hon. ”Så de var ute och firade. Hon ska börja på universitetet i september.” ”Toppbetyg i alla ämnen?” ”Hur visste ni det?” ”Ibland tror jag att jag är den ende som inte fick det”, sa Cooper. Kvinnan blev livligare när hon berättade om sin dotter. Det var ett mycket mer positivt samtalsämne – något att tacksamt hålla fast vid när det gick illa på andra områden i livet. ”Vi ville att hon skulle ta ett sabbatsår”, sa hon. ”Som vi själva gjorde, båda två, när vi var studenter. Det var en fantastisk upplevelse. Och det hjälpte oss att komma fram till vad vi verkligen ville göra här i livet. Det kan man inte veta förrän man har sett lite av världen, anser jag. Eller hur?” ”Kanske det.” ”Men Bryony är inte intresserad av något sabbatsår. Hon påstår att hon redan vet vad hon vill göra. Hon har gjort upp sin plan, och nu måste hon plugga hårt och ta sin examen om hon ska nå sina mål. Ett sabbatsår skulle bara vara bortkastad tid. Det skulle sinka henne. Hon är väldigt målmedveten, som ni förstår. Väldigt ambitiös. Vi ger henne förstås allt stöd hon behöver. Vi är oerhört stolta över henne.” ”Det tror jag säkert.” En skugga av oro drog över mrs Chadwicks ansikte och hon kastade en blick på huset. Det var sorgligt att farhågorna väcktes på nytt av bara några sekunders tystnad. Men när hon såg att hennes man gick förbi ett fönster lugnade hon sig. 42

I_Djävulsklippan _CS4.indd 42

2011-07-11 13.33


”Hon har valt universitet själv”, fortsatte hon. ”När jag var ung läste jag i Oxford. På Saint Hilda’s College. Men Bryony vill till Bristol, av någon anledning. Hon envisades med att ange det som förstaval. De har tydligen rykte om sig som ledande i hennes ämne. Som sagt var är hon väldigt …” ”… målmedveten?” ”Precis.” En mycket smal flicka med långt mörkt hår kom gående runt husknuten. När hon fick syn på Cooper vände hon och gick snabbt därifrån. ”Var det Bryony?” frågade Cooper. ”Ja, det var det.” Mrs Chadwick följde Cooper till bilen. De flesta människor blev lättade när han gick, stängde dörren efter honom så fort de bara kunde. Men den här kvinnan verkade vilja dra ut på besöket. Hade hon mer att berätta om dotterns meriter? Eller var det något annat som hon ville ta upp men var rädd att tvinga på honom? Kanske något som hon skämdes för. Den där generade, besvärade blicken nu igen. Hon var rädd att visa alltför mycket känslor, men hon hade svårt att lägga locket på. ”Vad var det egentligen som hände, mrs Chadwick?” frågade Cooper. ”Hände?” ”Med er man?” Hon nickade, och axlarna sjönk ihop som om en tung börda av anspänning hade lyfts bort. ”En elev drev honom för långt en dag”, sa hon. ”En fjortonåring. En liten kaxig rackare, sägs det. Alla visste att han var en bråkmakare. Han bara pressade och pressade för att se hur långt han kunde gå. Ville ta reda på hur mycket han kunde komma undan med. Ni känner säkert till typen. Sådana träffar ni väl på hela tiden i tjänsten.” ”Ja, självklart. Fast oftast när de har blivit lite äldre.” ”Ni kanske inte skulle träffa på lika många om lärare som Bill fick lov att hålla ordning i våra skolor.” 43

I_Djävulsklippan _CS4.indd 43

2011-07-11 13.33


Cooper visste att många poliser skulle instämma i den åsikten. Mer än en hade gjort likadant som mr Chadwick när de drivits för långt. Ingen klarade av hur mycket som helst. Alla hade sina gränser. ”Får er man någon hjälp?” frågade han. ”O ja. Regelbunden rådgivning. Medicin mot depressionen. Jag tror inte att tabletterna har fått full effekt än.” Hon gjorde en paus. ”Eller också har han slutat ta dem.” Cooper kastade en blick på henne, såg hur spänd hon var. ”Det måste vara svårt att leva med.” Hon log genom en plötslig slöja av tårar. ”Tack”, sa hon. ”Ja, det är det. Det är bara att hoppas att vi alla kan lita på att få stöd när vi behöver det.” Cooper körde Curbar Lane tillbaka till Valley View och betraktade familjen Barrons villa med nya ögon. Han försökte se huset som en ovetande förbipasserande skulle se det. En sak slog honom genast. På framsidan verkade man ha gjort allt för att visa att det fanns mycket att stjäla i huset – elektroniska grindar med porttelefon, en övervakningskamera riktad mot grindarna, trädgårdsmuren krönt med små gula skyltar som varnade för elstängsel. Men på baksidan hade tomten lämnats ganska öppen. Stängs­ len var låga och träden bortröjda för att man skulle få fri utsikt från terrassen och balkongen. Den som ritade trädgården hade betraktat stupet som en sevärdhet och inte som något hot. De flesta som bodde i Riddings var väl pendlare, tänkte Cooper, eller välbärgade pensionärer som paret Holland. De var nog inte enormt rika – bara burgen medelklass. Fast det var verkligen ingen turistvänlig by. Många av de här människorna hade flyttat hit för att få lugn och ro. De hade sökt en fristad från storstädernas buller och trafik … och brottslighet. Kanske hade de upplevt våld på gatorna i Sheffield och Manchester, blivit uppskrämda av alla reportage om rån och skottlossning i tidningarna vecka ut och vecka in – börjat 44

I_Djävulsklippan _CS4.indd 44

2011-07-11 13.33


frukta monstren som låg på lur i städerna. Och så hade de tagit sin tillflykt till den fridfulla landsbygden. Byn Riddings vid de östra åsarna. Avskildhet, respektabla grannar. Men nu verkade det som om monstren hade förföljt vissa av dem till fristaden. Monster fanns förstås i alla människors liv. De flesta lämnade kvar dem i barndomen, tryggt inspärrade i de bleknande minnenas skrubbar. Somliga hade med sig monstren genom hela livet. Det hade han själv, så det där förstod han sig på. Hans monster var alltid nära, skymtade i ögonvrån, lurade ständigt i mörkret, andades hörbart i nattens tysta timmar. Cooper stannade till utanför familjen Barrons köksdörr. Han såg solskenet glimma i fönstren, hörde fåglarna sjunga i träden, lyssnade till den svarta skåpbilens diskreta motorljud när den körde bort med Zoe Barrons döda kropp. Han visste att de flesta människor slapp möta sina monster i verkliga livet. Men det var inte alla som hade sådan tur.

45

I_Djävulsklippan _CS4.indd 45

2011-07-11 13.33


9789185419654