17 mm
Denk Anckar (red.)
Bokens författare är forskare i Sverige och Finland som studerar komparativ politik och politiska system utifrån olika perspektiv. Redaktörerna Thomas Denk och Carsten Anckar är verksamma vid Åbo Akademi.
| Komparativ politik
Komparativ politik Nio politiska system Hur fungerar politiska system? Hur är de utformade och hur skiljer de sig åt länder emellan? I denna bok beskrivs hur politiska system är uppbyggda i nio länder: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, USA, Brasilien, Indien, Ryssland, Kina och Iran. För varje land presenteras den politiska historien, regeringsform, statsform, partisystem och partier, valsystem och val samt utmärkande drag och trender. Texterna ger en introduktion till politiska institutioner och aktörer i länderna, men i fokus står också den politiska utvecklingen och pågående förändringar. I beskrivningen av de olika aspekterna utgår varje kapitel från en gemensam ram, vilket möjliggör och underlättar jämförelse av de valda länderna.
Komparativ politik Nio politiska system
I boken tillämpas de begrepp och modeller för politiska system som presenteras i Komparativ politik: Institutioner och beteende (Studentlitteratur 2013). Det är därför utmärkt att kombinera dessa böcker för att få en fördjupad förståelse för komparativ politik utifrån empiriska och teoretiska perspektiv. Boken riktar sig till studerande i statsvetenskap och andra ämnen där en förståelse för politiska system har en central roll.
Art.nr 38274
Thomas Denk och Carsten Anckar (red.) www.studentlitteratur.se
978-91-44-09686-5_01_cover.indd Alla sidor
2015-01-16 09:13
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 38274 ISBN 978-91-44-09686-5 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Printed by Graficas Cems S.L., Spain 2015
978-91-44-09686-5_01_book.indd 2
2015-01-16 10:06
Innehåll
Förord 11 Författarpresentationer 13
1 INTRODUK TION 15
Thomas Denk & Carsten Anckar Politiska system 15 Styrelseskick 16 Demokrati 16 Autokratier 18 Jämförelse mellan demokratiska och autokratiska system 19 Politisk historia 19 Statsbildning 19 Politiska regimers utveckling 21 Politiska konfliktlinjer 22 Regeringsform 23 Parlamentarism 24 Presidentialism 25 Semipresidentialism 26 Regeringsform i de utvalda länderna 27 Statsform 27 Partisystem och partier 29 Valsystem och val 31 Parlamentsval 31 Presidentval 33 Effekter av valsystem 34 Jämförelse av politiska system 34 Bokens disposition 37 För vidare läsning 38 Referenser 39 © Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 3
3
2015-01-16 10:06
Innehåll
2 STORBRITANNIEN 41
Staffan Andersson Politisk historia 41 Regeringsform 44 Den verkställande makten 44 Parlamentet 47 Förhållandet mellan lagstiftande och dömande makt 50 Statsform 51 Skottland, Wales och Nordirland 52 England 53 Partisystem och partier 54 Labour 59 Liberaldemokraterna 61 United Kingdom Independence Party 62 Valsystem och val 63 Valsystemets effekter 64 Parlamentsvalet 2010 68 Utmärkande drag och trender 69 För vidare läsning 71 Referenser 72
3 FRANKRIKE 77
Carina Gunnarson Politisk historia 77 Regeringsform 80 Presidenten och premiärministern 80 Parlamentet: nationalförsamlingen och senaten 82 Hur fattas beslut? 83 Svagt eller starkt parlament? 84 Ökad makt till parlamentet 86 Statsform 86 Territoriell indelning 88 Mindre tydlig uppdelning i praktiken 90 Partisystem och partier 91 De största partierna under den femte republiken 92 Konfliktlinjer i fransk politik 96 Partiernas roll i det politiska livet 97
4
978-91-44-09686-5_01_book.indd 4
© Författarna och Studentlitteratur
2015-01-16 10:06
Innehåll
Valsystem och val 98 Val till president och nationalförsamling: majoritetsval 98 Övriga val: ökat inslag av proportionalitet 101 Valsystemets effekter på partisystem och regeringsbildning 102 Utmärkande drag och trender 105 Identitetskris, misstro och växande klyftor 105 För vidare läsning 107 Referenser 107
4 T YSKL AND 109
Kimmo Elo Politisk historia 109 Regeringsform 114 Parlamentet: Förbundsdagen 115 Verkställande makt: förbundskansler och förbundspresident 116 Förbundsrådet 119 Författningsdomstolen 121 Statsform 122 Partisystem och partier 126 Valsystem och val 130 Utmärkande drag och trender 135 För vidare läsning 136 Referenser 137
5 USA 139
Jan Joel Andersson Politisk historia 139 Regeringsform 143 Presidenten 144 Kongressen 145 Representanthuset 145 Senaten 146 Lagstiftningsprocessen 147 Högsta domstolen 148 Statsform 149
© Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 5
5
2015-01-16 10:06
Innehåll
Partisystem och partier 151 Valsystem och val 155 Valet av president 155 Val till kongressen 156 Valprocessen 157 ”Gerrymandering” 158 Utmärkande drag och trender 159 Gemensamma värderingar men växande ideologiskt gap 159 Befolkningsgrupper och etnicitet 161 Framtiden 162 För vidare läsning 163 Referenser 163
6 BRASILIEN 167
Martin Nilsson Politisk historia 167 Från kolonialtid till självständig republik 167 Militären dominerar politiken (1930–1985) 168 Demokratiskt styre (1985–) 170 Regeringsform 171 Presidentstyre och verkställande makt 171 Kongressen: lagstiftande makt 173 Högsta domstolen: dömande makt 174 Statsform 175 Maktdelning mellan federal nivå och delstaterna 175 En decentraliserad federal stat 177 Partisystem och partier 177 Historisk framväxt 177 Viktiga partier efter demokratins intåg 178 Ett fragmenterat partisystem med få skiljelinjer 179 Valsystem och val 182 Utmärkande drag och trender 184 För vidare läsning 187 Referenser 187
6
978-91-44-09686-5_01_book.indd 6
© Författarna och Studentlitteratur
2015-01-16 10:06
Innehåll
7 INDIEN 189
Sten Widmalm Politisk historia 189 Regeringsform 192 En levande konstitution 193 Bakslag för demokratin som förstärkning av demokratin 194 Statsform 196 Språkfrågor som integration 197 Förstärkning av demokratin underifrån – Panchayatreformerna 199 Partisystem och partier 199 Från hegemoni till pluralistiskt partisystem 200 Framväxten av en hindunationalistisk politik 202 Valsystem och val 204 Turbulens och olika effekter av majoritetsvalssystemet 205 Bipolärt partisystem via koalitioner 207 BJP:s återkomst 210 Valresultatet 2014 213 Utmärkande drag och trender 214 För vidare läsning 217 Referenser 218
8 RYSSL AND 219
Carolina Vendil Pallin Politisk historia 219 Regeringsform 221 Konstitution och lagar 222 President och regering utses 222 Den lagstiftande maktens ställning 223 Den dömande maktens ställning 224 Statsform 225 En asymmetrisk federation 225 Maktfördelningen mellan centrum och federationssubjekten 227 Partisystem och partier 228 Stödpartier 229 Opposition utanför systemet 231 Ökad repression 232
© Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 7
7
2015-01-16 10:06
Innehåll
Valsystem och val 234 Demokratiska brister i samband med val 234 Val till duman 235 Presidentval 237 Utmärkande drag och trender 237 För vidare läsning 240 Referenser 240
9 KINA 241
Johan Lagerkvist Politisk historia 241 Ordförande Mao och de politiska kampanjerna 242 Deng Xiaopings ”socialistiska marknadsekonomi” 243 Regeringsform 245 Centrala institutioner och inbördes relationer 245 Nationella folkkongressen och lagstiftningen 247 Statsrådet 248 Den politiska beslutsprocessen och implementering av beslut 249 Statsform 250 Den dömande makten 251 Centrala militärkommissionen (CMK) och Folkets befrielsearmé (PLA) 251 Partisystem och partier 252 Kommunistiska partiets nyckelinstitutioner 253 Fragmentering, polarisering och konfliktlinjer 254 Ledarsuccession 255 Valsystem och val 256 Demokratiska byval på landsbygden 257 Utmärkande drag och trender 258 Korruption 258 Ökande ojämlikhet 259 Utmaningen från ett växande civilsamhälle 259 Ett demokratiskt genombrott? 262 Maktkoncentrationen runt generalsekreterare Xi Jinping 263 För vidare läsning 264 Referenser 265
8
978-91-44-09686-5_01_book.indd 8
© Författarna och Studentlitteratur
2015-01-16 10:06
Innehåll
10 IRAN 267
Ali Abdelzadeh & Idris Ahmedi Politisk historia 267 Regeringsform 271 Centrala institutioner 272 Informella maktstrukturer 274 Ledarens maktbefogenheter 275 Statsform 276 Partisystem och partier 278 Dagens politiska landskap 280 Valsystem och val 282 Parlamentsval 282 Presidentval 284 Val till expertförsamlingen 286 Lokalval 286 Utmärkande drag och trender 287 För vidare läsning 290 Referenser 290 Sakregister 293
© Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 9
9
2015-01-16 10:06
978-91-44-09686-5_01_book.indd 10
2015-01-16 10:06
Förord
Komparativ politik är studiet av politiska system i olika länder. Med den här boken vill vi presentera de politiska systemens utformning i nio länder. Dessa länder har valts ut för att illustrera att politiska system kan utformas på varierande sätt. För att möjliggöra jämförelser följer presentationerna av systemen samma upplägg. Ländernas politiska historia presenteras tillsammans med deras regeringsform, statsform, partisystem, valsystem, val och utmärkande trender. Inom ramen för detta upplägg har bokens författare fått fria händer att presentera de politiska systemens uppbyggnad. Som gemensam utgångspunkt för de olika kapitlen fungerar boken Komparativ politik: Institutioner och beteende (2013, Studentlitteratur). I nämnda bok presenteras det teoretiska ramverk som möjliggör jämförelser av politiska system. Författarna har i största utsträckning tillämpat detta ramverk i sina beskrivningar av de politiska systemen Med denna bok vill vi beskriva hur politiska system kan se ut, men också öka förståelsen för hur politiska system har formats under historiska processer. Allt fler människor kommer i kontakt med politiska system i andra länder genom sina arbeten eller under resor. Det är därför ange läget att det finns kunskap om hur politiska system fungerar. En annan anledning till att studera politiska system är att vårt liv påverkas av beslut och händelser i andra länder. Därutöver stärks förståelsen för vårt eget politiska system då det jämförs med andra. Vi vill tacka bokens författare för deras bidrag och för ett gott sam arbete under resan. Det är deras kunskaper om de olika systemen som har möjliggjort denna bok. Åsa Sterner har granskat manuset och lämnat kommentarer som har förbättrat texten. För dessa värdefulla insatser vill vi framföra ett tack. En viktig insats som vi också är tacksamma för har gjorts av Anna Lumme, som har översatt kapitlet om Tyskland från finska till svenska. Vi vill också tacka Caroline Boussard och Marianne Lundqvist på Studentlitteratur för konstruktivt samarbete och stöd under hela processen. Åbo januari 2015 Carsten Anckar © Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 11
Thomas Denk
11
2015-01-16 10:06
978-91-44-09686-5_01_book.indd 12
2015-01-16 10:06
Författarpresentationer
Ali Abdelzadeh är fil. dr i statsvetenskap vid Örebro universitet. Han är verksam som forskare vid forskningsenheten Youth & Society (YeS), där han forskar om ungas demokratiska deltagande och samhällsengagemang. Idris Ahmedi är fil. dr i statsvetenskap och verksam vid Stockholms uni versitet. Han forskar om USA:s utrikespolitik gentemot Iran och Irak. Tidigare har han varit gästforskare vid Georgetown University, Washing ton DC, och undervisat vid Försvarshögskolan och Uppsala universitet. Carsten Anckar är professor i statskunskap, särskilt jämförande politik, vid Åbo Akademi. Hans forskning handlar om det koloniala arvets bety delse för utformningen av politiska regimer. Han har tidigare studerat effekter av valsystem, dödsstraffets determinanter och sambandet mellan religion och demokrati. Jan-Joel Andersson är fil. dr i statsvetenskap och forskare vid Utrikes politiska institutet. Tidigare har han varit institutets programchef, utvecklingschef och chef för institutets forskning om Nordamerika, samt gästprofessor vid Old Dominion University (Norfolk, Virginia). Utöver amerikansk politik forskar han om säkerhets- och försvarspolitik. Staffan Andersson är docent och lektor i statsvetenskap vid Linnéuni versitetet. Han forskar och undervisar inom jämförande politik, förvalt ning och politisk ekonomi. Andersson har tidigare varit verksam vid University of Nottingham. Thomas Denk är verksam vid Åbo Akademi. Han har tidigare varit pro fessor i statsvetenskap vid Mittuniversitet. Hans forskning handlar om politiska regimer i nybildade stater, politisk kultur och statsformation. Kimmo Elo är fil. dr i statskunskap. Han arbetar som universitetslektor i statsvetenskap och politisk historia vid Åbo universitet, samt i germansk filologi vid Åbo Akademi. Utöver tysk politik handlar hans forskning om den europeiska integrationen och underrättelseverksamhet under det kalla kriget.
© Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 13
13
2015-01-16 10:06
Författarpresentationer
Carina Gunnarson är docent i statskunskap vid Uppsala universitet. Hon har under många år studerat fransk inrikes- och utrikespolitik. Under de senaste åren har hennes forskning alltmer inriktat sig på organiserad brottslighet, framför allt i södra Italien. Johan Lagerkvist är docent i kinesiska och verksam som forskare vid Utrikespolitiska institutet. Han forskar om Kinas inrikespolitik, medie system, framväxande civilsamhälle och relationer med afrikanska länder med avseende på suveränitet och syd-syd samarbete. Martin Nilsson är fil. dr och universitetslektor i statsvetenskap vid Linné universitetet. Han undervisar och forskar inom komparativ politik med särskilt fokus på demokratisering och jämförande politik i Latinamerika, men också om EU:s grannskapspolitik i östra Europa. Carolina Vendil Pallin är forskningsledare på FOI, där hon leder Rysslandsprogrammet och forskar om rysk inrikes- och säkerhetspolitik. Hon doktorerade vid London School of Economics. Hon är bland annat ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han undervisar i jämförande politik och forskar om politisk tolerans, kriser, demokrati, konflikter, korruption, socialt kapital i Sydasien, delar av Afrika, och Europa.
14
978-91-44-09686-5_01_book.indd 14
© Författarna och Studentlitteratur
2015-01-16 10:06
Kapitel 3
Frankrike C A R I N A G U N N A R S ON
”Frankrike är en odelbar, sekulär, demokratisk och social republik. Dess motto är ’frihet, jämlikhet, broderskap’.”1 Så beskrivs Frankrike i konstitu tionens första och andra paragraf. Frankrike har sedan franska revolutionen 1789 och störtandet av monarkin genomlevt såväl republiker som kejsar dömen och monarkier. Dagens franska konstitution, den femte republiken, kan beskrivas som en kompromiss mellan olika konstitutionella principer där makten är både koncentrerad och delad mellan olika politiska aktörer. I dag kännetecknas det franska politiska systemet av ökade spänningar mellan den politiska eliten och medborgarna, och dessa uttrycks bland annat genom ökad misstro mot de etablerade partierna, sjunkande valdeltagande och ett ökat stöd för det högerextrema partiet Nationella fronten.
Politisk historia Frankrikes väg mot demokrati har varit krokig och turbulent. Under de drygt tvåhundra år som förflutit sedan franska revolutionen 1789 har Frankrike haft femton olika konstitutioner, vars utformning har haft stora konsekvenser för det politiska livets organisation. Jämfört med USA:s och Storbritanniens konstitutionella stabilitet över tid är den franska instabiliteten slående. Varje ny konstitution har inneburit en brytning med den tidigare regimen. Frankrikes konstitution har starka inslag av revolutionens idéer. Redan på konstitutionens första rad fast slås det franska folkets uppslutning bakom deklarationen om mänskliga rättigheter och principerna om nationell suveränitet ”såsom de definieras i deklarationen från år 1789”. Konstitutionen uttrycker i sin första para graf den princip som republiken vila på: ”folkstyre av folket, för folket” – gouvernement du peuple, par le peuple et pour le peuple. Stormningen av Parisfängelset Bastiljen den 14 juli 1789 var inled ningen på den händelsekedja som ledde till franska revolutionen och avskaffandet av monarkin. Revolutionen omvandlades dock snart till skräckvälde och förföljelse av revolutionens fiender. Det så kallade revo lutionsdecenniet spänner över en tioårig period (1789–1799) och fick sitt slut med Napoléon Bonapartes statskupp 1799 och inrättandet av ett kejsardöme. 1 Då inget annat anges är översättningen min egen. © Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 77
77
2015-01-16 10:06
3 Frankrike
Stora delar av 1800-talet kännetecknades därefter av tvära politiska kast mellan olika typer av styrelseskick – kejsardömen, monarkier och republiker – och med varierande inslag av demokrati. Kejsardömet under Napoleon I följdes av två monarkier: Restaurationen (1815–1830) och Julimonarkin (1830–1848). Därefter inrättades den andra republiken, som varade i tre år (1848–1851), följt av det andra kejsardömet under Napoleon III (1852–1870). Den mer än sjuttioåriga perioden efter 1799 kännetecknas av politisk turbulens och kan beskrivas som en strid mellan två olika principer om samhällets organisation. Den ena uppfattningen byggde på revolutionens idéer om frihet, jämlikhet, rationalism, ett sekulärt ideal samt tanken om medborgarnas rättigheter. Den andra baserades på traditionella vär deringar om social hierarki, kyrkans och aristokratins auktoritet och ett kungadöme av guds nåde. Striden mellan republikaner och monarkister bestod under nästan hela 1800-talet, och det var först under den tredje republiken (1870–1940) som det republikanska styrelseskicket fick fäste i Frankrike och blev allmänt accepterat (Knapp 2004 s. 8–9). Monarkisterna var vid denna tidpunkt för svaga för att kunna föra kungen tillbaka till tronen. Under den tredje republiken genomfördes flera viktiga reformer, bland annat ett sekulärt utbildningssystem och civila rättigheter. Det sekulära repu blikanska idealet ledde till att kyrka och stat skildes åt 1905. Trots att det republikanska statsskicket fått fäste kännetecknas politiken under den tredje republiken av flera kriser och skandaler, till exempel Dreyfusaffären.2 Perioden såg också en ökad konfrontation mellan vänstern och högern över landets ekonomiska politik (Elgie 2003 s. 6–8). Den tredje republiken tog slut 1940, mot bakgrund av hotet från Nazityskland och de tyska truppernas framryckningar på franskt terri torium. De franska parlamentarikerna kapitulerade inför hotet och röstade bort sig själva. Republiken upphörde och maktbefogenheterna gavs till marskalken Philippe Pétain. En tyskvänlig regim tillträdde – den så kallade Vichyregimen – med säte i staden Vichy i centrala Frankrike (Elgie 2003 s. 9). Frankrike befriades av de allierade i augusti 1944, och en övergångs regering med general Charles de Gaulle som premiärminister tillträdde. Förutom att genomföra en rad viktiga reformer, som att införa rösträtt 2 Alfred Dreyfus var kapten i den franska armén och blev 1894 dömd till lands förvisning för förräderi. Dreyfus var jude, bördig från Alsace, och anklagades för att ha förmedlat hemliga dokument till det tyska imperiet. Affären representerar en av de största rättsskandalerna i fransk politisk historia och delade landet ideologiskt i två delar, för och emot Dreyfus. År 1906 förklarades Dreyfus oskyldig av Högsta domstolen (Cour de cassation).
78
978-91-44-09686-5_01_book.indd 78
© Författarna och Studentlitteratur
2015-01-16 10:06
3 Frankrike
för kvinnor och nationalisera en rad nyckelindustrier, var en av upp gifterna att skriva en ny författning för Frankrike. Stor oenighet rådde om vilken princip som skulle vara styrande för det nya styrelseskicket. Medan de Gaulle förordade en stark makt för presidenten, önskade övriga partier en parlamentariskt förankrad regim. De Gaulle avgick när det stod klart att hans förslag inte skulle gå igenom. Den fjärde republikens nya konstitution blev föremål för två folkomröstningar innan den slutligen antogs i oktober 1946 (Elgie 2003 s. 10–11). Den fjärde republiken varade mellan 1946 och 1958. Perioden känne tecknades av stor inrikespolitisk turbulens och ständiga regeringsskiften. Totalt genomlevde Frankrike tjugofyra regeringsskiften och femton olika premiärministrar under de tolv år som republiken varade. De politiska institutionerna kännetecknades av frånvaro av politiskt ledarskap; presi denten saknade maktbefogenheter, och premiärministern var beroende av stöd från parlamentet, som med sina växlande majoriteter försvårade beslutsfattandet och möjligheten för regeringen att driva igenom sin politik. Parlamentet hade med sina starka parlamentariska kommittéer (utskott) stora möjligheter att ta initiativ till lagstiftning. Mot bak grund av avkoloniseringen och oförmågan att hantera krisen i Algeriet, som även hotade Frankrikes inrikespolitiska säkerhet, uppmanades de Gaulle i maj 1958 av president René Coty att återvända till politiken som premiärminister. De Gaulle accepterade med vissa villkor: fullständiga Tabell 3.1 Franska konstitutionella regimer 1789–2014. Stormningen av Bastiljen ”Revolutionsdecenniet” Konstituerande församlingen Lagstiftande församlingen Konventionen Direktoratet
1789 1789–1799 1789–1791 1791–1792 1792–1795 1795–1799
Konsulatet
1799–1804
Första kejsardömet
1804–1814
Restaurationen (monarki)
1815–1830
Julimonarkin
1830–1848
Andra republiken
1848–1851
Andra kejsardömet, Napoléon III
1852–1870
Tredje republiken
1870–1940
Vichy-regimen
1940–1944
Provisorisk regering
1944–1945
Fjärde republiken
1946–1958
Femte republiken
1958–
Källa: Elgie (2003 s. 8; bearbetad); författningsrådet (Conseil constitutionnel).
© Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 79
79
2015-01-16 10:06
3 Frankrike
maktbefogenheter under sex månader och en revision av landets konstitu tion. Den nya konstitutionen, som är den nu gällande, trädde i kraft i oktober 1958 (Elgie 2003 s. 11–13).
Regeringsform Frankrikes nuvarande konstitution, den femte republiken, är starkt för knippad med sin upphovsman, general de Gaulle. Trots att dagens kon stitution i ett jämförande perspektiv har existerat relativt kort tid, är det en av de mest långlivade konstitutionerna. Den har i fransk historia bara överträffats av den tredje republikens konstitution, som varade i sjuttio år (1870–1940). Liksom tidigare författningar i fransk politisk historia utgör författningen från 1958 en reaktion mot det tidigare styrelse skickets författning, den fjärde republiken, som kännetecknades av svaga regeringar, starkt parlament, partivälde och ständiga regeringsskiften. Samtidigt finns många spår av tidigare epoker i dagens författning och styrelseskick, som i många avseenden är en kompromisslösning mellan olika konstitutionella principer, som presidentstyre och ett parlamenta riskt system. Konstitutionen ger stöd för en stark exekutiv makt, sam tidigt som det finns inslag av maktdelning mellan olika institutionella aktörer: president, premiärminister, parlament med två kamrar och ett konstitutionellt råd (Mény 1993 s. 7–22).
Presidenten och premiärministern Statsskicket är semipresidentiellt, vilket innebär att det har inslag av både presidentsystem och parlamentariskt system. Presidenten är direktvald sedan 1962 och har särskilda maktbefogenheter. Samtidigt har man ett parlamentariskt system, där regeringen och premiärministern är ansva riga inför parlamentet. Presidenten utser premiärministern ur det parti som vunnit majoritet i parlamentsvalet. Den exekutiva makten är delad mellan president och premiärminister. Den franske presidenten väljs för en mandatperiod om fem år och kan sedan 2008 väljas till endast två mandatperioder. Den franska kon stitutionen är utförlig om presidentens maktbefogenheter. Till dessa hör att vaka över konstitutionen samt att garantera statens kontinuitet och förvaltningens verksamhet. Presidenten ska vara en garant för det nationella oberoendet och det nationella territoriets integritet samt vaka över att internationella avtal respekteras. Presidenten är även chef för armén. Till presidentens makt hör möjligheten att utlysa folkomröstning om lagförlag i frågor som rör institutionernas organisation, sociala eller ekonomiska reformer, eller för att godkänna internationella avtal. Ett par
80
978-91-44-09686-5_01_book.indd 80
© Författarna och Studentlitteratur
2015-01-16 10:06
3 Frankrike
exempel är folkomröstningen om direktval till presidentposten (1962) och folkomröstningen om Maastrichtavtalet (1992). Presidenten utser premiärministern och – på premiärministerns förslag – ministrarna i regeringen. Presidenten är också ordförande i samband med regeringens möten, som äger rum varje vecka. Presidenten kan, efter att ha konsulterat premiärministern och talmännen för de båda kamrarna, upplösa nationalförsamlingen. Fram till 2008 saknade presidenten möjlighet att yttra sig i parlamentet och hade bara rätt att få meddelanden upplästa i de båda kamrarna. Sedan 2008 har presidenten rätt att uttala sig när de båda kamrarna är samlade för en gemensam sittning.3 Presidentens deklaration kan vid sådana tillfällen följas av en debatt, däremot inte av en votering. Till presidentens befogenheter hör även rätt att få lagstiftning prövad av det konstitutionella rådet. Det faktum att presidenten utser tre av nio medlemmar, inklusive dess ordförande, har gjort att det konstitutionella rådets oberoende av den politiska makten har kritiserats, då utnämningarna ofta har följt den sittande presidentens politiska färg (Elgie 2003 s. 181–83). Ett kontroversiellt inslag i den franska konstitutionen är paragraf 16, som ger presidenten extraordinära maktbefogenheter som kan användas i de fall då det föreligger ett omedelbart och överhängande hot mot det franska politiska systemet. Hittills har paragrafen tillämpats vid endast ett tillfälle, i samband med krisen i Algeriet. Bakgrunden var att presi dent de Gaulle hotades av ett kuppförsök 1961 av fyra generaler i Alger, som var kritiska till hans hållning i Algerietfrågan. Vid detta tillfälle tillämpades paragrafen i fem månader eftersom det saknades procedurer för att begränsa dess användning. År 2008 infördes begränsningar i hur länge paragrafen får tillämpas, som innebär att det konstitutionella rådet (Conseil constitutionnel) efter trettio dagar kan undersöka om hotet mot nationen kvarstår. Granskningen kan göras på nytt efter sextio dagar och – bortom denna tidsgräns – vid vilken tidpunkt som helst. Ett särdrag i det franska systemet är att presidenten delar den exeku tiva makten med en premiärminister. Trots att presidenten är ordförande vid regeringens möten är det premiärministern som drar upp de principi ella riktlinjerna för regeringens politik och är ansvarig för att de politiska besluten verkställs. Premiärministern är regeringschef, leder regeringens arbete, koordinerar regeringens politik och är tongivande i det årliga budgetarbetet. Till skillnad från presidenten deltar premiärministern och dennes ministrar aktivt i det parlamentariska arbetet, till exempel genom 3 Gemensamma sittningar är ganska ovanliga och görs till exempel i samband med ändringar av konstitutionen. Då flyttar de båda kamrarna ur sina vanliga lokaler och sammanträder i Versailles.
© Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 81
81
2015-01-16 10:06
3 Frankrike
att svara på parlamentsledamöternas frågor, och har stora möjligheter att påverka de båda kamrarnas arbete genom att planera tidpunkt för debatter och beslut. Flera överlappningar finns mellan presidentens och premiärminis terns domäner. Ett område är försvarspolitiken, där presidenten är chef för armén, medan premiärministern är ansvarig för det nationella för svaret. Ett annat område är utnämning eller avskedande av ministrar, som formellt görs av presidenten men i samråd med premiärministern. Med detta sagt är presidenten ändå den tongivande aktören i det franska politiska livet, i synnerhet i försvars- och utrikespolitiken, som brukar beskrivas som presidentens ”reserverade domän”. Detta innebär att det är presidenten som är ansvarig för att bestämma politikens inriktning och mål (policy), medan regeringen är ansvarig för att genomföra politiken. Även om premiärministern är den centrala aktören i det dagliga reger ingsarbetet och i relation till parlamentet, är presidenten den aktör som har potential att utöva ledarskap över det politiska systemet som helhet. Möjligheten att utöva detta ledarskap är beroende av valresultatet och hur de politiska partierna formerar sig (Elgie 2003 s. 95–96). Utformningen av det franska valsystemet har ibland lett till att presidenten och premiärministern haft olika politisk färg. Detta kallas för samboende (co-habitation). Förklaringen är att val till nationalför samlingen sker vart femte år, medan presidenten fram till 2000 valdes för en sjuårig mandatperiod. I de fall folkopinionen har svängt mellan president- och parlamentsval har det ibland lett till samboende, något som inträffat vid tre olika tillfällen: mellan den socialistiske presiden ten François Mitterrand och gaullistpartiets premiärminister Jacques Chirac 1986–1988, mellan president Mitterrand och Édouard Balladur 1993–1995 samt mellan president Chirac och socialisten Lionel Jospin (1997–2002). Sedan 2002 tillämpas en femårig mandatperiod även för presidenten.
Parlamentet: nationalförsamlingen och senaten En central tanke i parlamentarismen är att regeringen är ansvarig inför parlamentet. I Frankrike, där det finns två kamrar, nationalförsamlingen och senaten, är regeringen ansvarig inför nationalförsamlingen, som är direktvald. Nationalförsamlingens främsta kontrollinstrument är möjligheten att avsätta regeringen genom ett misstroendevotum. För att kunna väcka ett misstroendevotum måste minst en tiondel av de deputerade i nationalförsamlingens ställa sig bakom en sådan omröst ning. Om en absolut majoritet av nationalförsamlingens ledamöter röstar emot regeringen, det vill säga mer än 50 procent röstar för en misstro
82
978-91-44-09686-5_01_book.indd 82
© Författarna och Studentlitteratur
2015-01-16 10:06
3 Frankrike
endeförklaring, måste regeringen avgå. Sedan 1958 är det endast en misstroendeförklaring som har röstats igenom; den riktades mot Georges Pompidous regering 1962.4 De deputerade kan även kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga eller muntliga frågor vid den frågestund som brukar äga rum varje vecka, något som utnyttjas flitigt av parlamentsledamöterna. Sedan 1981 sänds den muntliga frågestunden i teve, vilket har ökat närvaron av ministrar och folkvalda och anses ha höjt kvaliteten på debatten. För att öka spontaniteten i debatten är frågorna inte kända i förväg (Formery 2014 s. 103). Liksom i andra parlamentariska system granskar och utvärderar parlamentet regeringens politik i samband med debatter. Av de två kamrarna ligger den huvudsakliga makten i nationalförsam lingen. Nationalförsamlingen har 577 ledamöter (deputerade) som väljs i direkta val vart femte år. Nationalförsamlingen återspeglar den politiska opinionen i landet. Senaten garanterar den territoriella representationen av landets olika delar. De 348 senatorerna väljs indirekt av ett elektoralt råd som består av cirka 150 000 ”storväljare” (grands électeurs), som är folkvalda eller verksamma som rådgivare inom regioner, departement eller kommuner. Valsystemet har lett till att landsbygd och mindre städer är överrepresenterade i senaten. Till skillnad från nationalförsamlingen, där den politiska majoriteten varierar, har senaten traditionellt domi nerats av en högermajoritet (Elgie 2003 s. 153–155). I valet 2011 vann vänsterpartierna för första gången på femtio år en egen majoritet i sena ten, som dock förlorades till högerpartierna i senatsvalet 2014.
Hur fattas beslut? Regeringens lagförslag beslutas av de båda kamrarna. Det beslutsunderlag som presenteras ska vara identiskt i båda kamrarna, även om ledamöterna i båda kamrarna har möjlighet att ändra eller göra tillägg till regering ens förslag. Om beslutet bifalls i båda kamrarna går beslutet vidare till presidenten för kontrasignering. Konstitutionen säger ingenting om i vilken ordning kamrarna ska granska ett förslag utan likställer de båda kamrarna, med ett par undantag: frågor som rör budgeten och finan sieringen av socialförsäkringssystemet ska i första hand presenteras för nationalförsamlingen, medan frågor som rör organisationen av lokala och regionala myndigheter först ska behandlas av senaten. 4 Misstroendeförklaringen gällde president de Gaulles beslut om att utlysa en folkomröstning om direktval till den franska presidentposten. Frågan gällde procedurer. Enligt paragraf 11 i konstitutionen kan presidenten utlysa folkom röstning på förslag av regeringen. Förslaget gällde en konstitutionell förändring som måste beslutas av de båda kamrarna enligt paragraf 89.
© Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 83
83
2015-01-16 10:06
3 Frankrike
I de fall som de båda kamrarna inte kan enas om ett beslut tillsätts ett medlingsutskott (commission mixte paritaire) där sju ledamöter från varje kammare har till uppgift att utarbeta ett nytt förslag. Regeringen presenterar därefter den nya texten för de båda kamrarna. Om kommis sionen ändå inte kan formulera en text som accepteras kan regeringen, efter en ny granskning i de båda kamrarna, begära att beslutet avgörs i nationalförsamlingen. Regeringen har möjlighet att fatta beslut om nya lagar genom förord ningar (ordonnances) utan att beslutet har fattats i parlamentet. Besluts makten delegeras då från parlamentet till regeringen och kan användas av denna för att genomföra dess politik om beslutet är brådskande, om parlamentet är arbetsbelastat eller av andra politiska skäl. Beslutet fattas under regeringssammanträde och träder i kraft så snart det har publice rats. En förordning blir fastställd som lag när den har ratificerats av de båda kamrarna inom den tid som fastställts av parlamentet. President och premiärminister har även makt att styra genom dekret, vilket kan beskrivas som ett unilateralt administrativt beslut. Dekret är reglerande till sin karaktär, kan vara av generell natur eller röra individer och används exempelvis i samband med utnämningar, till exempel när presidenten utser premiärministern. Det finns olika former av dekret, varav regeringens dekret är de allra viktigaste. Regeringsdekret och förordningar måste enligt författningen kontrasigneras av presidenten.
Svagt eller starkt parlament? Det franska parlamentets makt har under den femte republiken varit begränsad, vilket beror på olika konstitutionella begränsningar av par lamentets makt som infördes som en reaktion mot det parlamentariska kaos som rådde under den fjärde republiken. Dessa begränsningar brukar kallas för rationaliserad parlamentarism (Formery 2014 s. 75; Mény 1993 s. 77–83). Den franska regeringen har också aktivt använt sig av konstitutionens möjligheter för att begränsa oppositionens inflytande över besluten. Ett uttryck för ”rationaliseringen” av det franska parlamentet är att författningen anger vilka frågor som parlamentet har rätt att lagstifta om (la domaine de la loi). Till dessa hör medborgerliga rättigheter (till exem pel rösträtt), civilrättsliga frågor, straffrätt, budget, socialförsäkringar, försvar, utbildning, valmetoder till parlament och lokala myndigheter, miljöfrågor, äganderätt, arbetsrättsliga frågor, handelsrätt, privatisering av offentlig verksamhet med mera. Parlamentet får sedan 1958 bara fatta beslut om sådana frågor som det har tilldelats, vilket bryter mot
84
978-91-44-09686-5_01_book.indd 84
© Författarna och Studentlitteratur
2015-01-16 10:06
3 Frankrike
den tidigare traditionen, där parlamentet har betraktats som suveränt.5 I dag avgör det konstitutionella rådet (Conseil constitutionnel) om de lagar som stiftas är förenliga med konstitutionen och om parlamentet har mandat att fatta beslut om vissa frågor (Elgie 2003 s. 186–187; Formery 2014 s. 75). Ett annat uttryck för den ”rationaliserade parlamentarismen” är att regeringen kan fatta beslut om nya lagar genom att göra ett förslag till en fråga om förtroende för regeringen. Regeringen kan efter diskus sion konstatera att den har majoritet i nationalförsamlingen och fatta beslut om att en ny lag gäller utan att parlamentet har sett eller yttrat sig om förslaget. Den möjlighet som återstår för parlamentet är att väcka ett misstroende mot regeringen. Såvida inte en tiondel av parlaments ledamöter reser frågan om misstroende, och en absolut majoritet där efter röstar för en misstroendeförklaring mot regeringen, antas lagen. Denna möjlighet är en reaktion mot det partivälde som rådde under den fjärde republiken, där de deputerade i nationalförsamlingen å ena sidan inte ville fälla regeringen, men å den andra inte heller ville rösta igenom regeringens förslag. Metoden användes flitigt av de socialistiska minoritetsregeringarna 1988–1991 och 1991–1992 (Elgie 2003 s. 171, tabell 6.6). Sedan 2008 har denna möjlighet begränsats till att gälla budgetfrågor och finansiering av socialförsäkringssystemet men kan – i begränsad utsträckning – också användas för annan lagstiftning. En annat kraftfullt instrument för regeringen har varit den så kallade vote bloqué, som innebär att regeringen har möjlighet att presentera för slag för parlamentet med de ändringar som regeringen själv valt att föra in i förslaget, och sedan låta det antas genom en enkel omröstning av parlamentet. Trots att parlamentet här tillåts yttra sig om ett lagförslag, har regeringen haft möjlighet att kontrollera vilka delar av ett förslag som parlamentet tillåts diskutera. Metoden beskrivs som förödmjukande för parlamentsledamöterna och används därför endast i begränsad utsträckning (Formery 2014 s. 93). Tillvägagångssättet har använts av koalitionsregeringar för att försäkra sig om att den kompromiss som har framförhandlats i regeringen inte går förlorad (Elgie 2003 s. 174). Parlamentets begränsade inflytande beror dock inte bara på konstitu tionens utformning utan också på partiernas agerande inom parlamentet. Partilojaliteten mot det egna politiska blocket är stark, och det ses som viktigare att uttrycka stöd för den egna regeringen än att göra partiöver skridande överenskommelser som skulle kunna stärka parlamentets makt gentemot regeringen. Den dominerande majoriteten har inte gett något 5 Under den fjärde republiken begränsades inte parlamentets makt av någon annan normerande makt.
© Författarna och Studentlitteratur
978-91-44-09686-5_01_book.indd 85
85
2015-01-16 10:06
17 mm
Denk Anckar (red.)
Bokens författare är forskare i Sverige och Finland som studerar komparativ politik och politiska system utifrån olika perspektiv. Redaktörerna Thomas Denk och Carsten Anckar är verksamma vid Åbo Akademi.
| Komparativ politik
Komparativ politik Nio politiska system Hur fungerar politiska system? Hur är de utformade och hur skiljer de sig åt länder emellan? I denna bok beskrivs hur politiska system är uppbyggda i nio länder: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, USA, Brasilien, Indien, Ryssland, Kina och Iran. För varje land presenteras den politiska historien, regeringsform, statsform, partisystem och partier, valsystem och val samt utmärkande drag och trender. Texterna ger en introduktion till politiska institutioner och aktörer i länderna, men i fokus står också den politiska utvecklingen och pågående förändringar. I beskrivningen av de olika aspekterna utgår varje kapitel från en gemensam ram, vilket möjliggör och underlättar jämförelse av de valda länderna.
Komparativ politik Nio politiska system
I boken tillämpas de begrepp och modeller för politiska system som presenteras i Komparativ politik: Institutioner och beteende (Studentlitteratur 2013). Det är därför utmärkt att kombinera dessa böcker för att få en fördjupad förståelse för komparativ politik utifrån empiriska och teoretiska perspektiv. Boken riktar sig till studerande i statsvetenskap och andra ämnen där en förståelse för politiska system har en central roll.
Art.nr 38274
Thomas Denk och Carsten Anckar (red.) www.studentlitteratur.se
978-91-44-09686-5_01_cover.indd Alla sidor
2015-01-16 09:13