ANDREJ TARKOVSKIJ
Offret
Atrium
ANDREJ TARKOVSKIJ
Offret Översättning Håkan Lövgren, Lars Erik Blomqvist Medverkan Anna-Lena Wibom, Layla Alexander-Garrett, Katinka Faragó, Anna Asp, Inger Pehrsson, Erland Josephson, Lars-Olof Löthwall, Sven Wollter, Sven Nykvist, Daniel Bergman, Michal Leszczylowski
Atrium
Boken är utgiven med stöd av Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet. Bidrag av följande medverkande är i sin helhet eller delvis tidigare publicerade: Layla Alexander-Garrett (i About Andrei Tarkovsky, 1990, s. 298-315) Erland Josephson (i Den förseglade tiden, 1993, s. 7-11) Michal Leszczylowski (i Artes, 1987:4, s. 93-101) Lars-Olof Löthwall (i Filmrutan, 1986:1, s. 2-8) Håkan Lövgren (i Chaplin, 1990:228, s. 137-141, 172) Sven Nykvist (i Vördnad för ljuset, 1997, s. 181-186) Övriga texter är specialskrivna för denna utgåva. Tack till Kerstin Eriksdotter Bengt Forslund Carl Gustaf Nykvist Trond S. Trondsen
www.atriumforlag.se Text Offret © Andrej Tarkovskij 1984 Originalets titel: Zjertvoprinosjenie Översättning synopsis och manuskript © Håkan Lövgren Översättning dialog © Lars Erik Blomqvist Övriga texter © Respektive författare och översättare Omslagsfotografi och fotografier sidorna 89-179 © Arne Carlsson. Med tillstånd av Svenska Filminstitutet Fotografier sidorna 9 och 23 © Håkan Lövgren (bilden på sidan 23 är tagen av Andrej Tarkovskij) Fotografier sidorna 227, 228 och 232 © Anna Asp Fotografiet sidan 235 samt fotografiet till vänster på sidan 237 © Hannes Meidal Övriga fotografier © Lars-Olof Löthwall. Med tillstånd av Nostalghia.com Illustration sidorna 264-265 © Stina Wollter Atrium Förlag, Umeå 2010 Tryckt hos Bulls Graphics AB, Halmstad 2010 isbn 978-91-86095-07-9
innehåll Förord av Håkan Lövgren Om boken
5 25
offret Synopsis Manuskript Dialog Filmfakta
29 33 88 180
minnen av tarkovskij Anna-Lena Wibom Layla Alexander-Garrett Katinka Faragó Anna Asp Inger Pehrsson Erland Josephson Lars-Olof Löthwall Sven Wollter Sven Nykvist Daniel Bergman Michal Leszczylowski
187 199 217 227 234 239 248 261 266 273 286
om boken Denna bok ger en unik inblick i arbetet med en av de internationellt sett mest uppmärksammade filmproduktionerna någonsin i Sverige. Utöver Tarkovskijs synopsis och originalmanuskript till Offret rymmer boken dialog och scenbeskrivningar transkriberade direkt från filmen för att det ska gå att följa processen från idé till färdig film. I bokens andra del har vi samlat en rad texter av filmens medarbetare, de flesta specialskrivna för denna utgåva. Här beskriver producenten Anna-Lena Wibom verkets tillkomsthistoria, tolken Layla Alexander-Garrett skildrar det nära arbetet med regissören i olika inspelningsfaser och produktionsledaren Katinka Faragó återger de kulturkrockar som inspelningen medförde. Med unika bilder som stöd riktar scenografen Anna Asp uppmärksamheten mot huset i filmen varpå kostymskaparen Inger Pehrsson lyfter fram det karakteristiska formspråket i Tarkovskijs klädval. Huvudrollsinnehavaren Erland Josephson beskriver Tarkovskij i ett nära porträtt och journalisten LarsOlof Löthwall rapporterar från inspelningen i dagboksform medan skådespelaren Sven Wollter berättar om en minnesvärd söndagsmiddag med regissören. Fotografen Sven Nykvist och kamerapassaren Daniel Bergman framställer, från varsin horisont, mötet med Tarkovskij och dennes kameraarbete. Avslutningsvis skildrar klipparen Michal Leszczylowski den sista tiden med regissören som sammanföll med filmens efterarbete. Alla ger de sina egna minnesbilder av Tarkovskij och inspelningen av Offret samtidigt som vi får ta del av de olika yrkesrollernas arbetsmetoder.
offret
manuskript Promenaden De ljusa midsommarnätternas tid närmar sig. Det är fullständigt vindstilla och solen har redan försvunnit bakom bergknallarna. Bara himlen lyser klart bortom de skogbeväxta krönen och speglas mellan stora moränblock i vikens grunda vatten. Tiden tycks ha stannat och en känsla av lycksalighet breder ut sig. Under stilla och strama tallar står ett mörkt trähus med ljusa, målade fönsterkarmar och högt brant tak. Kvinnor är sysselsatta med att breda ut en vit, stärkt duk över bordet på terrassens brädgolv. Det luktar rök och doften av nylagad mat sprider sig. Tvätten på torklinan lyser vitt mot den mörka skogsdungen. I dalgångens skugga, ner mot havet med dess genombrutna kust, samlas röken och formar sig till en orörlig dimma. Tallarna vid vägkanten tycks röra sig, svårmodigt och spöklikt, längs grusvägen ner mot den kvicksilverskimrande viken. Det hörs skrammel från en cykel och en liten man med orakat ansikte och postväska över axeln kommer åkande mot huset. ”Herr Alexander … Jag menar, fru Adelaide! Det är jag igen!” ropar han. ”Det har kommit ett telegram till! Är det ni eller herr Alexander som ska kvittera?” ”Jag tar det!” svarar en välväxt ung kvinna i vit klänning från altanen och kommer nedför trappan. Hon har ett misslynt, lite inskränkt ansiktsuttryck som inte riktigt stämmer överens med hennes ålder. ”Jag kan skriva på!” säger hon. ”De har gått ner till viken, han och min bror.” ”Nej, nej, fröken lilla, jag lämnar över det själv. Jag har ju cykeln. Ett nöje faktiskt …” Med ena benet över ramen och de 33
trasiga ekrarna klirrande, är brevbäraren redan på väg och får upp farten medan han sätter sig till rätta på sadeln. ”En riktig högtidsdag, vill jag lova!” Han vänder sig om och skrattar. ”Man öser ju telegram över honom!” ”Kom och gratulera honom själv idag till middagen!” ropar frun i huset efter honom från terrassen. Hon är en medelålders kvinna med ett magnifikt hårsvall och ögonen uppsvällda som om hon just gråtit. ”Tack, fru Adelaide! Gärna, om jag får!” ropar han på avstånd. Ringklockan på cykeln pinglar klagande och så blir det tyst. Kvinnorna följer honom en stund med blicken. Hemhjälpen i vitt förkläde kommer ut på terrassen med en blomsterfylld vas och stannar vid bordet. Hon lyssnar. ”Men Gud, så tyst det är …” säger hon dämpat. Hon är en ståtlig kvinna kring 28 år med mörkt hår, frisk och rödkindad, och med skarp, utmanande blick. Brevbäraren rullar glad i hågen nerför backen. Han når dungen med de gamla tallarna vid sidan av grusvägen, passerar en lång gärdesgård och bromsar sedan in, för att stanna vid en ranglig trästolpe och lyssna. ”Så tyst … fullständigt stilla …” mumlar han för sig själv, ser sig omkring och säger sedan efter en stund: ”’… och så uppstod i himlen en tystnad som varade vid pass en halv timme.’” Herr Alexander sitter med Gossen i famnen på kanten till ett klippsprång inte långt från den plats där vägen böjer av. Nedanför dem breder vikens lugna vatten ut sig som en matt spegel. Pojken har just genomgått en mindre stämbandsoperation och läkarna har förbjudit honom att tala. Han har fått halsen omlindad och ser rätt ömklig ut. Hans pappa fortsätter en historia som han tydligen börjat på för ett bra tag sedan: 34
”Din mamma och jag stannade bilen här någonstans ungefär”, han ser sig omkring. ”Inte så långt härifrån. Och så fortsatte vi till fots. Vi hade åkt vilse, helt enkelt. Det var första gången vi besökte platsen. Sedan började det regna, ett vidrigt, höstlikt duggregn, den sorten som gör att man blir på dåligt humör och börjar gräla utan anledning. Vi kom fram till kurvan, ja, därborta där den knotiga tallen står, och så bröt solen fram igen. Regnet upphörde och hela platsen badade i ljus! Och så kände jag mig plötsligt ledsen över att jag – det vill säga din mamma och jag – inte bodde här, i det här huset under tallarna. För något bättre ställe än det här finns inte och kan inte finnas. Så vackert det låg! Om man fick bo här, kunde man leva lycklig intill döden, så tycktes det …” Pojken tittar oroligt på pappan. ”Nej, nej, bli inte rädd, pojken min, bli inte rädd! Döden finns inte. Rädslan för döden finns naturligtvis, en väldigt obehaglig rädsla som ibland får människor att göra sådant som de inte borde göra … men tänk dig hur allt skulle förändras om vi slutade oroa oss för döden, inte sant? Eller snarare för rädslan att dö? Trots att forskarna anser att rädslan behövs. Som försvarsmekanism, som den fysiska smärtan som varnar om fara. Jag vet inte om jag håller med riktigt … men varken barn eller sinnesjuka är ju rädda för döden, som Seneca påpekat. Han avslutar dessutom tanken på ett ganska fint sätt: ’Och må skam drabba dem vars förstånd inte ger dem samma sinnesro …’ Som hos barnen, så menade han.” Pojken rycker pappan i ärmen. ”Hm … ja, jag kom visst bort från ämnet lite. Alltså … Kort sagt, din mamma och jag stod här och stirrade som förhäxade på all denna skönhet utan att kunna slita oss – tystnaden, lugnet! Och vi förstod att huset här hade kommit till just för oss. Så … Och sedan visade det sig vara till salu. Det var ganska nergånget 35
och inte så dyrt. Så vi köpte det utan att tänka en sekund. Det var verkligen ett under … Och här är du född. Tycker du om det? Tycker du om ditt hus, pojken min?” Pojken nickar ärligt. Sedan reser han sig och går över till motsatta sidan av avsatsen. Därunder glittrar det då och då från vikens lätt beslöjade yta. Det är tyst och lugnt och den stilla luften tycks ha hejdat trädens och de fåtaliga stackmolnens rörelse vid horisonten. Herr Alexander reser sig också och plockar upp en förtorkad gren från marken och sticker ner den i en klippskreva med den grova änden före. ”Vackert, eller hur?” ropar han till sonen. ”Ikebana! Men lite för stor för att vara japansk!” Pojken kommer fram, sätter sig på huk och börjar lägga stenar och jordkokor som förstärkning kring den torra stammen i skrevan. Den torra kvistiga stammen ser verkligen väldigt vacker ut mot det svagt belysta havet i bakgrunden. Pojken ler. ”En gång för mycket länge sedan, förstår du, planterade en gammal klostermunk – Pamve hette han – också ett uttorkat träd så här på berget. Han gav order till sin följeslagare – en munk från ett ryskortodoxt kloster som hette Ioann Kolov – att vattna trädet varje dag tills det åter fick liv.” Herr Alexander blir allvarlig. ”Så varje dag, under många år, fyllde Ioann sin hink med vatten på morgonen och gav sig av. Det tog en hel dag att bära hinken till berget, från gryning till solnedgång. Varje morgon gick Ioann till berget med vatten, hällde det på trädgrenen, och på kvällen, när mörkret redan fallit på, återvände han till klostret. Och så höll det på i tre år. Och så en vacker dag klättrar han uppför berget och upptäcker att hans träd är alldeles översållat med blommor!” ”Säga vad man vill, men metoden, systemet, är ganska fantastiskt. Vet du, ibland tror jag att om man varje dag vid ett 36
och samma tillfälle upprepar samma handling – som en ritual – systematiskt och orubbligt – ständigt vid samma tidpunkt – så skulle världen förändras! Något kommer att förändras! Måste förändras! Tänk dig, att du stiger upp exakt klockan sju, går till badrummet, fyller ett glas med vatten ur kranen och sedan häller ut det i toaletten. Det är allt.” Pojken täcker munnen med handen och skrattar ljudlöst: han är förbjuden att skratta. ”Efter en viss tid kommer något att hända, måste något hända, tack vare det här glaset! Jo, jag menar allvar. Visste du till exempel att soldater inte får gå i takt över broar? Marschera över broar? Inte? Vet du varför? Det rytmiska steget från så många fötter, takten alltså, orsakar sådana svängningar att bron kan skaka sönder och rasa samman av den enorma kraften. Jovisst! Det har du aldrig hört? Och varje enformig vardaglig handling är ju rytmisk, som det där vattenglaset, eller hur?” En ringklocka pinglar. Herr Alexander och Gossen vänder sig om. Brevbäraren kliver av cykeln och lägger ner den mot marken. ”Jaha, herr Alexander, nu blir ni inte av med mig så lätt: jag har blivit inbjuden att fira födelsedagen tillsamman med er ikväll. En stor ära för mig!” Han plockar fram ett telegram ur väskan och viftar med det i luften. ”Det allra sista. Kontoret är stängt och om någon skulle komma för sent får det vänta till imorgon. Varsågod!” Brevbäraren sträcker fram telegrammet, en blyertspenna och kvitto för underskrift. Herr Alexander skriver på och öppnar telegrammet. ”Har visst glömt glasögonen”, han känner tankspritt på alla sina fickor och säger resignerat: ”Läs ni!” Brevbäraren tar sirligt emot det blå arket. Han skakar på och slätar ut det, börjar sedan med hög röst att läsa följande: ”vi gratulerar vår käre vän på femtioårsdagen
stop omfamnar den store richard och den gode furst 37
mysjkin stop må gud bringa er lycka, hälsa, frid stop dina evigt trogna och kärleksfulla richardiner och idiotister stop.” Pojken börjar åter skratta ljudlöst. Herr Alexander höjer generat på ögonbrynen. ”Oj då, så rörande!” mumlar han. ”Ett skämt kanske?” föreslår brevbäraren. ”Vänner som skämtar! ’Idiotister’. Inte så illa …” ”Vad är det som är så roligt med det?” ”Jag förstår”, skjuter brevbäraren snabbt in och upprepar mer för sig själv: ”Må Gud bringa er lycka …” Han räcker över telegrammet till herr Alexander och frågar oväntat: ”Och vad har ni för förhållande till Gud?” ”Inget alls, är jag rädd”, svarar han utan att genast ha förstått frågan. ”I vilket avseende, mer exakt?” De tystnar. ”Nej … Vi är inte bekanta. Har aldrig haft äran att bli presenterad”, utbrister herr Alexander bekymrat. ”Det gör inget, det spelar ingen roll”, lugnar honom brevbäraren och konstaterar plötsligt: ”Här är ni, en känd journalist, litteratur- och teaterkritiker, som föreläser om estetik för unga studenter vid universitet. Essäförfattare är ni också … Och ändå så dyster hela tiden! Men min cykel är på väg att falla sönder och jag måste snart köpa en ny – men vad gör man? Skulle helst vilja slippa, det måste jag säga.” Han lyfter upp cykeln och lutar den mot ett träd. ”Ursäkta, men vad menar ni med det? Att jag skulle vara så ’dyster’, alltså.” ”Oroa er inte så mycket, var inte så missmodig”, föreslår brevbäraren utan att lyssna på sin samtalspartner. ”Och vänta er inte så mycket.” 38
”En gång för mycket länge sen, förstår du, så var det en gammal munk från ett ortodoxt kloster, Pamve hette han, som planterade ett torrt träd på ett berg. Just så här. Och till sin lärjunge, en munk som hette Ioann Kolov, sa Pamve att han skulle vattna det där trädet varje dag, tills det fick liv.” Med Offret fullbordade den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij (1932-1986) sin poetiskt banbrytande filmgärning. Denna dröm om framtiden, som spelades in i exil på Gotland 1985, bär på trådar och förklaringar till Tarkovskijs tidigare filmer, liksom till hans eget liv. Det är ett konstnärligt testamente om materiell och andlig utveckling som rikt belönar den som öppnar sig för dess budskap om människans inneboende möjligheter. Denna volym rymmer flera manusfaser till Tarkovskijs sista film – synopsis, originalmanus och slutlig dialog – samt textbidrag om arbetet med filmen och Tarkovskij, skrivna av hans vänner och medarbetare Anna-Lena Wibom, Layla Alexander-Garrett, Katinka Faragó, Anna Asp, Inger Pehrsson, Erland Josephson, LarsOlof Löthwall, Sven Wollter, Sven Nykvist, Daniel Bergman och Michal Leszczylowski. Genom deras minnen från inspelningen erbjuds en unik inblick i en av Sveriges internationellt sett mest uppmärksammade filmproduktioner.
isbn 978-91-86095-07-9