Elisabeth Arvidsson
Socialförsäkringsrätt VID FUNKTIONSNEDSÄTTNING OCH SJUKDOM
Förord Delaktighet i samhället är för många av oss en självklarhet – tills vi blir sjuka, skadade eller får en funktionsnedsättning. Eller kanske vi föddes med sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Den dag vi inte kan delta fullt ut i samhället kommer många frågor kring vilka möjligheter som finns för att vi på bästa sätt ska kunna bli delaktiga igen – eller hur vi kan bli delaktiga från början. Det finns en rad olika insatser från samhällets sida för personer som har behov av stöd och hjälp. Socialförsäkringen innehåller en mängd olika bidrag och förmåner till stöd och hjälp i livets olika skeden. Det som behandlas i denna bok är rätten till sjuklön, sjukpenning och rehabilitering vid sjukdom, sjukersättning och aktivitetsersättning, arbetsskadeförsäkring och livränta. Alla dessa insatser har målet att möjliggöra för den sjuke att återgå till arbete, sysselsättning eller studier och egen försörjning. För den som har en funktionsnedsättning finns möjlighet till en rad olika bidrag för att underlätta den dagliga livsföringen i hemmiljön, närmiljön och samhället i stort. De bidrag som kommer att behandlas är handikappersättning, vårdbidrag, assistansersättning och bilstöd. Även för dessa insatser är syftet att komma i arbete eller att kunna arbeta kvar på sin arbetsplats med den hjälp som behövs, alternativt att kunna studera och växa upp under goda förhållanden. Ett självständigt liv är utgångspunkten för Independent Living-rörelsen i dess kamp för funktionsnedsattas rättigheter, och det är också tanken bakom dessa olika bidrag. Boken är tänkt att ge en introduktion till socialförsäkringen avseende de nu nämnda områdena för studenter på universitet och högskolor, men också för personer inom olika föreningar och sjukvårdspersonal samt alla övriga som har ett intresse i dessa frågor. Elisabeth Arvidsson Lund i mars 2015
Innehåll Förkortningar 1. Historik 1.1 Socialförsäkringens bakgrund 1.2 Tillkomsten av lagen om allmän försäkring 1.3 Rehabilitering 1.4 AFL:s utveckling fram till en socialförsäkringsbalk 1.5 Andra lagar av betydelse för socialförsäkringssystemet
2. Socialförsäkringsbalken (2010:110) 2.1 Socialförsäkringens administration 2.2 Socialförsäkringsbalkens uppbyggnad 2.3 Begreppen socialförsäkring, basbelopp och prisbasbelopp
3. Villkor för socialförsäkringsskydd 3.1 Socialförsäkringens försäkringsgrenar 3.2 Bosättningsbaserade förmåner – 5 kap. SFB 3.3 Arbetsbaserade förmåner – 6 kap. SFB 3.4 Övriga förmåner
4. Regler för länder inom och utom EU och EES
9 11 11 13 15 16 17 19 19 19 20 23 23 23 26 29
35 4.1 Lissabonfördraget 35 4.2 EU-förordningar 35 4.3 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser 37 4.4 Samordningsprinciper 38 4.5 Lagvalsregler 39 4.6 Grundläggande begrepp – personkrets 40 4.7 Återgång till bosättningslandets lagstiftning 42
5. Sjuklön 5.1 Lag om sjuklön 5.2 Sjukperiod 5.3 Sjukanmälan till arbetsgivaren 5.4 Högriskskydd och särskilt högriskskydd 5.5 Sjuklönegaranti
6. Sjukpenning 6.1 Sjukdomsbegreppet 6.2 Sjukfrånvarons utveckling 6.3 Införandet av rehabiliteringskedjan 6.4 Beräkning av sjukpenninggrundande inkomst 6.5 Rätten till sjukpenning 6.6 Sjukanmälan 6.7 Sjukperiod 6.8 Försäkringskassans utredning
7. Rehabilitering 7.1 Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar 7.2 Försäkringskassans rehabiliteringsansvar 7.3 Rehabiliteringsersättning – rehabiliteringspeng 7.4 Anställningsskyddet vid sjukdom
8. Kartläggning av behov vid sjukfall 8.1 Vad kan den försäkrade göra på sin fritid?
9. Sjukersättning och aktivitetsersättning 9.1 Garantiersättning 9.2 Ansökan eller beslut ex officio 9.3 Underlag vid bedömning 9.4 Speciellt arbete 9.5 Förlängd skolgång 9.6 Arbeta med sjuk- eller aktivitetsersättning
43 43 46 47 48 49 51 51 52 54 57 60 63 63 70 75 77 77 78 78 79 80 83 83 84 86 87 88 90
10. Arbetsskadeförsäkring och livränta 10.1 Arbetsskada enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) 10.2 Visandedag 10.3 Arbetsskada enligt socialförsäkringsbalken
11. Bidrag till sjuka, funktionsnedsatta och deras anhöriga 11.1 Nationella politiska initiativ 11.2 WHO:s definition av funktionshinder 11.3 Diskriminering
12. Handikappersättning 12.1 Villkor för rätt till handikappersättning 12.2 Ersättningsnivåer 12.3 Ansökan 12.4 Omprövning av handikappersättning
13. Vårdbidrag 13.1 Syftet med vårdbidrag 13.2 Vem kan få vårdbidrag? 13.3 Förutsättningar för rätt till vårdbidrag 13.4 Beräkning 13.5 Bedömning av olika nivåer 13.6 Vårdbidragets storlek 13.7 Vårdbidrag och tillfällig föräldrapenning
14. Assistansersättning 14.1 Rätten till assistansersättning 14.2 Bedömning av rätten till assistansersättning 14.3 Kommunens finansiella ansvar 14.4 Ansökan 14.5 Omprövning av beslutet
15. Bilstöd 15.1 Bilstöd ur ett samhällsperspektiv 15.2 Förutsättningar för rätten till bilstöd
93 93 96 97 101 105 106 107 109 109 112 112 121 123 125 125 127 130 131 135 140 143 144 153 160 161 161 163 164 164
16. Utredningen enligt 110 kap. SFB
169 169 170 171
16.1 Beslut 16.2 Försäkringskassans utredningsansvar 16.3 Nedsättning eller förlust av ersättning 16.4 Föreskrifter, allmänna råd, vägledningar och rättsliga ställningstaganden 172 16.5 Omprövning samt överklagande av beslut och överklagandehänvisning 173
Källförteckning
175 Offentligt tryck 175 Litteratur 179
Sakegister
181
Förkortningar AFL Lag (1962:381) om allmän försäkring [upphävd] ATP Allmän tilläggspension FB Föräldrabalk (1949:381) FbL Folkbokföringslag (1991:481) FKFS Försäkringskassans författningssamling FL Förvaltningslag (1986:223) FÖD Försäkringsöverdomstolen HFD Högsta förvaltningsdomstolen HSL Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) IVO Inspektionen för vård och omsorg JB Jordabalk (1970:994) KamR Kammarrätten KPI Konsumentprisindex KRNG Kammarrätten i Göteborg KRNJ Kammarrätten i Jönköping KRNS Kammarrätten i Stockholm KRSU Kammarrätten i Sundsvall LAF Lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring [upphävd] LASS Lag (1993:389) om assistansersättning [upphävd] LRA Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister LSS Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga OL Lag (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete [upphävd] RAR Riksförsäkringsverkets allmänna råd RF Regeringsform, kungörelse om beslutad ny (1974:152) RFFS Riksförsäkringsverkets författningssamling RFV Riksförsäkringsverket RÅ Regeringsrättens årsbok SASSAM Strukturerad Arbetsmetod för sjukfallsutredning och SAMordnad rehabilitering SCB Statistiska centralbyrån SFB Socialförsäkringsbalk (2010:110) SGI Sjukpenninggrundande inkomst 9
socialförsäkringsrätt SjLL SofL SoL YFL YL ÄktB
Lag (1991:1047) om sjuklön Socialförsäkringslag (1999:799) [upphävd] Socialtjänstlag (2001:453) Lag (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m.m. [upphävd] Lag (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar [upphävd] Äktenskapsbalk (1987:230)
10
1 Historik 1.1 Socialförsäkringens bakgrund Samhället har sedan århundraden tillbaka haft ett ansvar för sina medborgare när dessa i olika skeden i livet har fått problem. Stödet har sett ut på olika sätt genom tiderna och anpassats allteftersom samhället har förändrats. Kunskapen om sjukdomar och funktionsnedsättningar har förbättrats och medfört att insikten har ökat om vilket stöd och vilken hjälp människor behöver för att kunna återgå i arbete, sysselsättning eller helt enkelt kunna leva ett så bra liv som möjligt. I och med industrisamhällets framväxt under 1800-talet och en växande otrygghet bland dem som arbetade, startade en socialpolitisk debatt som resulterade i de första socialpolitiska reformerna under 1800-talets senare del. Grunden till de tidiga socialförsäkringarna kan hittas hos städernas skrån och gillen, en miljö som var lämpad för självhjälpsverksamhet. Gesällorganisationernas främsta uppgift var kanske just att sörja för gesällernas ”nödtorftiga uppehälle och skötsel” vid sjukdom. I och med att människor flyttade till städerna aktualiserades bildandet av hjälpkassor, ur vilka medlemmar som hade det ekonomiskt svårt kunde få ersättning. Denna ersättning var dock inte inkomstrelaterad utan var en liten summa pengar som gjorde att den behövande kunde köpa mat och betala sin hyra. Mer renodlade sjukkassor med bestämda avgifter och prestationer bildades av hantverksgesäller på 1700-talet. Den första rikssjukkassan tillkom 1754 och skapades av ”konstförvanterna” (typografer). Andra yrkesgrupper som tidigt startade sjuk- och begravningskassor var till exempel bokbindarna och bagarna. Inom bergshanteringen och manufakturerna organiserades sjukkassor med stöd av arbetsgivarna. De första sjukkassorna var slutna på så sätt att det endast var de som arbetade inom ett visst yrke eller på en viss arbetsplats som kunde bli medlemmar. Den första mer öppna sjukkassan bildades 1761 i Göteborg (Edebalk 1996 s. 17–18). Genombrottet för sjukkasserörelsen dröjde dock till senare hälften av 1800-talet. Arbetarförsäkringskommittén, som tillsatts efter en motion av S.A. Hedin 1884, gjorde en inventering av sjukkasserörelsens omfattning. Den visade 11
socialförsäkringsrätt att det i mitten av 1880-talet fanns 956 sjukkassor med 120 936 medlemmar. Sjukkassorna organiserades i det skedet av såväl den framväxande fackförenings rörelsen som nykterhetsrörelsen och delar av frikyrkorörelsen (Edebalk 1996 s. 18). Arbetarförsäkringskommittén hade till uppgift att utreda frågan om olycksfallsförsäkring för arbetare och ålderdomsförsäkring, men tog även upp frågan om sjukförsäkring, vilket resulterade i ett förslag som lämnades 1889 och infördes i 1891 års sjukkasselag. Sjukkasselagen hade till syfte att stimulera sjukkasserörelsens tillväxt. Ett statligt förvaltningsbidrag utgick till sjukkassor som frivilligt lät registrera sig. För att få del av bidraget måste kassan kunna uppvisa ett visst antal medlemmar, stadgar, styrelse och revision med mera (Edebalk 1996 s. 19). Fortfarande var dock självhjälpstanken dominerande och något statligt ansvar för medborgarnas eller arbetstagarnas ekonomiska trygghet fanns inte, utan statens ansvar utgjordes av de nämnda förvaltningsbidragen. Rätten till ersättning styrdes av respektive kassas stadgar. Många av sjukkassorna hade en maximiålder för inträde i syfte att minska problemen med ett ekonomiskt ofördelaktig urval av medlemmar. Utvecklingen av de olika sjukkassorna ledde till olika samverkansformer, där det mest framträdande exemplet är bildandet av Sveriges allmänna sjukkasseförbund 1907. Förbundet skulle svara för samverkan mellan sjukkassorna och även för bevakningen av sjukkassornas intressen gentemot statsmakten. Ett av kraven som ställdes var höjda statsbidrag. Förbundets arbete ledde till att en utredning tillsattes som resulterade i 1910 års sjukkasselag. Enligt denna lag skulle bildandet av sjukkassor vara fritt och anslutningen till dem vara frivillig. Statsbidragen skulle höjas och verksamheten skulle grundas på fasta medlemsavgifter och vissa minimikrav på prestationer. Sjukkassan skulle ha minst 100 medlemmar för att kunna registreras, och den skulle omfatta minst antingen sjukhusvård eller läkarvård samt läkemedel eller kontant sjukhjälp. En för hela riket gemensam tillsynsmyndighet skulle finnas. Denna myndighet var från början Kommerskollegium och från 1913 den nyinrättade myndigheten Socialstyrelsen (Edebalk 1996 s. 48–49). Under 1910-talet var idén om en allmän och obligatorisk sjukförsäkring starkt politiskt förankrad vilket framgår av bland annat uttalanden i samband med behandlingen av pensions- och olycksfallsförsäkringarna (prop. 1913:126 s. 31; prop. 1916:111 s. 66). Genom införandet av olycksfallsförsäkringen 1916 infördes inkomstbortfallsprincipen. Ersättningen för skada skulle vid full skada vara två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Det rådde stor politisk enighet om att inkomstbortfallsprincipen skulle gälla. Förslag om allmän sjukförsäkring lades fram 1919, men det genomfördes inte på grund av att någon proposition aldrig lades. Orsaken till detta var att deflationskrisen kom och omöjliggjorde de tänkta förslagen. Men idéerna från denna tid låg till grund för den reform som genomfördes 1955. Förslagen i reformen var dock mer utvecklade. Bakgrunden till reformen var ett betänkande från socialvårdskom12
1. Historik mittén 1944 med förslag om obligatorisk sjukförsäkring samt en ersättning som skulle vara två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Den skulle därmed utgå från inkomstbortfallsprincipen. Ytterligare en utredning gjordes och efter denna fattade riksdagen beslut 1953 om en allmän och obligatorisk sjukförsäkring. Sjukförsäkringen innehöll en samordning med yrkesskadeförsäkringen och byggde på inkomstbortfallsprincipen (Edebalk 1996 s. 104–106).
1.2 Tillkomsten av lagen om allmän försäkring Fram till 1962 fanns en rad olika lagar för att ge personer hjälp i olika situationer vid inkomstförluster. Genom lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), som gällde fram till den 1 januari 2011, sammanfördes sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i en lag. Systemet blev på så sätt enhetligt och gav den enskilde skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom, förlossning, ålderdom, invaliditet och försörjarens frånfälle. AFL trädde i kraft den 1 januari 1963. Olika förbättringar infördes, till exempel höjning av grundsjukpenningen från 3 kronor till 5 kronor om dagen samt ersättning även till hemmafruar. Följande är hämtat från propositionen till denna lagändring: ”I syfte att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen föreslås att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid ska få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka sammanlagt uppgår till minst 7 kronor om dagen. Hon ska därutöver om hon så önskar genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg som uppgår till lika stort belopp” (prop. 1962:90 s. 2–3). Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen fördelades mellan medlemmarna, staten och arbetsgivarna.
1.2.1 Den allmänna pensionen – ålderspension Med införandet av AFL sammanfördes folkpensionen och tilläggspensionen till samma pensionssystem – den allmänna pensioneringen. I propositionen till AFL diskuterades behovet av en sänkning av åldern för rätten till allmän folkpension som då var 67 år. En individuellt rörlig pensionsålder fanns i den frivilliga tilläggspensionen, och Socialförsäkringskommittén framförde att detta även borde kunna vara fallet vid folkpension då man borde räkna med att ett betydande antal förvärvsarbetande också i framtiden måste lämna sina anställningar eller upphöra med sitt yrke vid en lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga hade blivit så nedsatt som förutsattes för rätt till förtidspension (prop. 1962:90 s. 163). Gränsen för rätt till förtidspension var efter införandet av AFL att arbetsförmågan skulle vara nedsatt till minst hälften. Detta ledde till att en rörlig folkpension från 63 års ålder infördes i AFL. Alltjämt var 67 års ålder den bortre gränsen för folkpension. 13
socialförsäkringsrätt
1.2.2 Förtidspension Socialförsäkringskommittén anförde vidare i proposition 1962:90 att det ligger i sakens natur att en generell pensionsålder vid 67 år i ett allmänt pensionssystem som omfattar hela folket inte helt kan tillgodose pensionsbehovet för alla som omfattas av försäkringen. Pensionsbehovet varierar nämligen med hänsyn till såväl sysselsättning som hälsotillstånd. Ålderspensionen kompletteras därför med förtidspension främst med sikte på att tillgodose pensionsbehovet för dem som på grund av inträffad arbetsoförmåga inte är i stånd att fortsätta med förvärvsarbetet till 67 års ålder (prop. 1962:90 s. 164).
1.2.3 Förtidspension och sjukbidrag vid AFL:s tillkomst Socialförsäkringskommittén framhöll vidare att syftet med den allmänna pensioneringens förtidspension i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Förtidspensionen ska vara en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av en sjukdom eller skada. Dessa konsekvenser varierar starkt från fall till fall beroende på en mängd skiftande omständigheter, och de kan dessutom i större eller mindre grad påverkas genom olika åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra utnyttjande av den återstående arbetsförmågan. Samma skada eller sjukdom påverkar arbetsförmågan hos personer på olika sätt. Det sagda gäller redan vid anatomiska defekter men framför allt i fråga om psykiska sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. De psykiska sjukdomarna jämte de invärtes sjukdomarna med mera diffusa och skiftande symtom spelar den helt dominerande rollen som invaliditetsorsak inom folkpensioneringen. Socialförsäkringskommittén anför att orsaken till invaliditet ska utgöras av medicinska faktorer och att den medicins ka defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan. Invaliditetsbegreppet bör sålunda enligt Socialförsäkringskommittén utformas som en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer. Vid bedömningen av en persons arbetsförmåga anser Socialförsäkrings kommittén att ”invaliditetsbedömningen” i princip ska inriktas på den försäkrade och att man i första hand ska bedöma den försäkrades medicinska status och därjämte beakta samtliga de omständigheter som i det enskilda fallet påverkar den försäkrades möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom ålder och förutsättningar med avseende på krafter, utbildning, yrke och dylikt (prop. 1962:90 s. 166–167). Det bör enligt Socialförsäkringskommittén finnas en viss skyldighet att byta arbete, och verksamhetsområde. Det kan dock inte vara rimligt att vid beaktande av de förvärvsmöjligheter som står den invalidiserade till buds reservationslöst utgå från arbetsmarknaden i dess helhet. I stället 14
1. Historik bör man enligt kommitténs mening beakta den del av arbetsmarknaden som är rimlig med hänsyn till pensionssökandens tidigare utbildning och verksamhet samt till det yrke för vilket hon eller han utbildats eller omskolats med anledning av den hotande eller inträdda invaliditeten.
Förtidspension – varaktighetskriterium För att en försäkrad ska få rätt till förtidspension ska sjukdomen eller skadan sätta ner den försäkrades arbetsförmåga och arbetsoförmågan ska anses vara varaktigt nedsatt. Sjukbidrag – avsevärd tid Sjukbidrag är en tidsbegränsad pensionsförmån där begreppet avsevärd tid används som en minimigräns avseende den försäkrades arbetsnedsättning. För att anses som avsevärd tid ska arbetsnedsättningen bedömas vara i minst ett år. Före AFL:s ikraftträdande uppställdes som krav för rätten till sjukbidrag att arbetsförmågan vid bedömningstillfället hade varit nedsatt i sex månader och att den bedömdes vara nedsatt minst ett år framåt i tiden. Detta innebar i praktiken att arbetsförmågan skulle vara nedsatt i ett och ett halvt år för att en person skulle få rätt till sjukbidrag. Kravet på arbetsnedsättning i sex månader före bedömningen av arbetsförmågan togs bort i AFL.
1.3 Rehabilitering För att få rätt till förtidspension anser Socialförsäkringskommittén att det är synnerligen angeläget att allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra den försäkrades arbetsförmåga blir gjort, och på ett så tidigt stadium som möjligt. Rätt till förtidspension, om man bortser från den tidsbegränsade pensionsformen, bör inte föreligga förrän man gjort vad som rimligen kan komma i fråga i det enskilda fallet i rehabiliteringshänseende. Socialförsäkringskommittén anför i förarbetena till AFL att det primära ur socialpolitisk synpunkt bör vara att en sjuk eller skadad person återvinner hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningsbehoven tillgodoses genom pension. Rehabiliteringen ingår som ett naturligt och betydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till icke tidsbegränsad förtidspension bör enligt kommitténs mening inte föreligga förrän man i rehabiliteringshänseende har gjort vad som rimligen kan komma i fråga i det enskilda fallet. Det understryks att de förordade förändringarna avseende förtidspensioneringen och sjukpenningen medför ett trängande behov av en snabb och effektiv utbyggnad av de nu otillräckliga rehabiliteringsresurserna (prop. 1962:90 s. 172–173). Pensionsorganen måste för att kunna bedöma pensionsrätten ha tillgång till välutrustade sjukhus för erforderliga undersökningar samt möjlighet att utnyttja 15
socialförsäkringsrätt arbetsvårdens resurser. Detta bör i princip tillgodoses inom samhällets normala verksamhet för sjukvård och arbetsvård. Socialförsäkringskommittén anser ändå att socialförsäkringen ska ha resurser att själv kunna pröva rehabiliterings möjligheterna och graden av arbetsförmågans nedsättning. Liksom tidigare bör sjukhusen i Nynäshamn, Tranås och Åre alltjämt drivas av den centrala socialförsäkringsmyndigheten. Dessa sjukhus var de sjukhus dit personer sändes för att genomgå utredning avseende arbetsförmågan. Socialförsäkringskommittén anför vidare att det är av stor vikt att den försäkrade själv vill nå målet med en lyckad rehabilitering med återgång i arbete i möjligaste mån. För att detta ska möjliggöras, ska den försäkrade inte behöva ha några ekonomiska bekymmer och ska därför få ekonomiskt stöd under rehabiliteringstiden så att ekonomiska bekymmer undviks. I den allmänna motiveringen skrivs att remissinstanserna håller med Social försäkringskommitténs ställningstagande avseende rehabiliteringsinsatser och utbyggnad av sjukvårdens insatser samt arbetsvårdssidan för att möjliggöra detta. Av remissinstanserna kan två nämnas som framför kritik avseende att samarbete myndigheter emellan inte har blivit verklighet på grund av bristande resurser. Den första är Arbetsmarknadsstyrelsen, som anför att det inledda samarbetet mellan arbetsvården och sjukkassorna i den så kallade samarbetslagen på grund av arbetsvårdens bristande resurser inte givit önskvärd effekt. Den andra myndigheten är Riksförsäkringsverket, som anför att samarbetslagen inte har fungerat på alla håll på grund av bristande resurser. I förarbetena (prop. 2007/08:136) till den senaste stora förändringen avseende rätten till sjukpenning i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), som trädde i kraft den 1 juli 2008, klargör regeringen vikten av att de olika aktörerna ska samarbeta. Regeringen ger tydliga anvisningar om vad de olika aktörerna ska arbeta med och betonar just samarbetets betydelse för att ett så bra resultat som möjligt ska kunna uppnås för människors återgång i arbete. Mer om detta finns i kapitlen 6, 7 och 9 om sjukpenning, rehabilitering och sjukersättning/ aktivitetsersättning.
1.4 AFL:s utveckling fram till en socialförsäkringsbalk AFL innehöll en mängd socialförsäkringsförmåner, såsom sjukförsäkring, pensioner och pensionsförmåner. Yrkesskadeförsäkringen reglerades dock i en egen lag. Under lång tid utökades AFL i takt med att socialförsäkringssystemet blev större. Nya förmåner tillkom som till exempel handikappstödet och föräldraförsäkringen. Men för de förändringar som infördes under 1990-talet, då nya förmåner tillkom och gamla förändrades, skedde regleringen i nya lagar i stället för genom tillägg i AFL. Ett exempel på detta är lag (1993:389) om assistansersättning (LASS). För att skapa en enklare hantering av alla lagar som fanns 16
1. Historik inom socialförsäkringssystemet tillsattes en utredning 2002 (Utredningen om samordning av socialförsäkringarna) för att sammanställa socialförsäkringens alla delar i en socialförsäkringsbalk. Utredningen presenterade sitt betänkande 2005 i Socialförsäkringsbalk, SamSoL samordning av socialförsäkringslagarna (SOU 2005:114). Regeringskansliet presenterar prop. 2008/09:200 Socialförsäkringsbalk på följande sätt: I propositionen Socialförsäkringsbalk föreslås en ny sammanhållen och heltäckande socialförsäkringslag, som ersätter ungefär 30 gällande socialförsäkrings författningar. Tillämpningsområdet omfattar i princip samtliga socialförsäkringsförmåner som för närvarande administreras av Försäkringskassan, Premiepensionsmyndigheten och Skatteverket. I propositionen föreslås också en lag om införande av socialförsäkringsbalken, som förutom bestämmelser om ikraftträdande och övergångsbestämmelser innehåller bestämmelser om upphävande av ett trettiotal gällande socialförsäkringslagar. Socialförsäkringsbalken omfattar ungefär 1 800 paragrafer fördelade på åtta avdelningar och 117 kapitel. Propositionen bygger på ett förslag från utredningen om samordning av socialförsäkringslagarna, SamSol (SOU 2005:114). Utredningen tillsattes den 13 september 2001 och överlämnade sitt betänkande den 10 januari 2006. Efter remissbehandlingen fattades beslut om lagrådsremiss den 13 december 2007. Lagrådet lämnade sitt yttrande den 17 juni 2008. Propositionen Socialförsäkringsbalk överlämnades till riksdagen den 9 juni 2009. Det nya regelverket antogs i mars 2010 och träder i kraft den 1 januari 2011. (Prop. 2008/09:200 Socialförsäkringsbalk)
Den nya socialförsäkringsbalken (2010:110) (SFB) föranledde endast några smärre materiella ändringar jämfört med reglerna före balkens ikraftträdande.
1.5 Andra lagar av betydelse för socialförsäkringssystemet Socialförsäkringssystemet ska vara en trygghet i olika skeden i livet och ge stöd när en person till exempel förlorar ersättning från arbetsgivaren vid sjukdom eller funktionsnedsättning eller är i behov av stöd och hjälp för att möjliggöra fortsatt arbete hos arbetsgivaren. Av stor betydelse är lagen (1991:1047) om sjuklön, arbetsmiljölagen (1977:1160) och lagen (1982:80) om anställningsskydd som aktualiseras vid rehabilitering eller vid omplacering för att den anställda ska få möjlighet att arbeta kvar hos sin arbetsgivare.
17
2 Socialförsäkringsbalken (2010:110) Socialförsäkringen bestod fram till och med den 31 december 2010 av ett 30tal olika lagar. Från och med den 1 januari 2011 trädde socialförsäkringsbalken (SFB) i kraft och ersatte de lagar som gällde tidigare.
2.1 Socialförsäkringens administration De myndigheter som administrerar socialförsäkringen är Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket (2 kap. 2 § SFB). Här kommer endast Försäkringskassan att beröras. Försäkringskassan är sedan 2005 en statlig myndighet som har sitt huvudkontor i Stockholm. Försäkringskassan har lokalakontor och servicekontor runt om i landet. Före 2005 var varje allmän försäkringskassa fristående och den enda statliga myndigheten var Riksförsäkringsverket (RFV). Sedan 2005 är således alla allmänna försäkringskassor och Riksförsäkringsverket en och samma myndighet: Försäkringskassan.
2.2 Socialförsäkringsbalkens uppbyggnad Socialförsäkringsbalken är indelad i avdelningar, underavdelningar och kapitel. Avdelningarna är åtta till antalet och betecknas med stora bokstäver. Underavdelningarna betecknas med romerska siffror. Varje avdelning inleds med en kort beskrivning av vad som finns i avdelningen.
Avdelning A (1–7 kap.) reglerar övergripande bestämmelser om person kretsen, socialförsäkringsskyddet och vissa definitioner. Här finns de bestämmelser som avgränsar den försäkrade personkretsen och som fram till den 1 januari 2011 fanns i socialförsäkringslagen (1999:799), lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän. Avdelning B–G (8–103 kap.) reglerar bestämmelser om de olika socialförsäkringsförmånerna som i princip är ordnade efter behovssituationer under medborgarnas livscykel.
19
socialförsäkringsrätt Avdelning B Familjeförmåner (8–22 kap.) Avdelning C Förmåner vid sjukdom eller arbetsskada (23–47 kap.) Avdelning D Särskilda förmåner vid funktionshinder (48–52 kap.) Avdelning E Förmåner vid ålderdom (53–74 kap.) Avdelning F Förmåner till efterlevande (75–92 kap.) Avdelning G Bostadsstöd (93–103e kap.). Avdelning H Vissa gemensamma bestämmelser (104–117 kap.) reglerar gemensamma bestämmelser om förmåner, handläggning, omprövning och organisation.
I vissa fall kan begränsningar i tillämpningen av SFB förekomma när det gäller gemenskapsrätten inom Europeiska unionen (EU), inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), genom avtal om social trygghet eller avtal som ingåtts med andra stater (2 kap. 5 § SFB). Läs mer om EU och EES i kapitel 4.
2.3 Begreppen socialförsäkring, basbelopp och prisbasbelopp 2.3.1 Socialförsäkring Begreppet socialförsäkring regleras i 1 kap. 1 § SFB. Där stadgas att balken ”innehåller bestämmelser om social trygghet genom de sociala försäkringar samt andra ersättnings- och bidragssystem som behandlas i avdelningarna B–G (socialförsäkringen)”. Begreppet socialförsäkring omfattar alltså de försäkringar och system som behandlas i avdelningarna B–G. Socialförsäkringen administ reras som ovan nämnts av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten samt av Skatteverket (2 kap. 2 § SFB).
2.3.2 Prisbasbelopp, förhöjt prisbasbelopp och inkomstbasbelopp Som utgångspunkt för beräkning av olika förmåner används begreppen prisbasbelopp och förhöjt prisbasbelopp (2 kap. 6–9 §§ SFB). Begreppet basbelopp infördes från och med ATP- reformen (allmän tilläggspension), vilken trädde i kraft 1960 som ett sätt att frikoppla inkomsten från den svenska kronan och i stället koppla inkomsten till ett värdebeständigt begrepp. Begreppet blev pensionspoäng. I och med detta behövdes en faktor att dela inkomsten med. Namnet på denna faktor blev basbelopp. Basbelopp benämns sedan 1999 prisbasbelopp. Det finns tre olika typer av basbelopp: prisbasbelopp, förhöjt prisbasbelopp samt inkomstbasbelopp. Bestämmelserna om inkomstbasbelopp anges i 2 kap. 10 § SFB som hänvisar till 58 kap. SFB avseende detta begrepp samt begreppen inkomstindex, balanstal och balansindex. 20
2. Socialförsäkringsbalken (2010:110)
Prisbasbelopp Prisbasbeloppet följer förändringarna i konsumentpriserna, vilka mäts med konsumentprisindex (KPI). Detta index räknas varje månad fram av Statistiska centralbyrån (SCB). Prisbasbeloppet används bland annat vid beräkningar avseende förmåner inom SFB, exempelvis aktivitetsersättning, sjukersättning, föräldraförsäkring och garantipension. Andra exempel inom socialförsäkringens område är handikappersättning och vårdbidrag. Prisbasbeloppet för 2015 är fastställt till 44 500 kronor, vilket är samma belopp som 2013. År 2014 sänktes prisbasbeloppet till 44 400 kronor. Förhöjt prisbasbelopp Även det förhöjda prisbasbeloppet följer förändringarna i konsumentpris index på samma sätt som prisbasbeloppet, men talet som ligger till grund för det förhöjda prisbasbeloppet är 37 144 kronor. Det förhöjda prisbasbeloppet används vid uträkning av pensionspoäng för personer födda mellan 1938 och 1953 enligt de äldre reglerna som gällde då. Det förhöjda prisbasbeloppet för 2015 är fastställt till 45 400 kronor. Inkomstbasbelopp Det tredje basbeloppet – inkomstbasbeloppet – följer förändringarna i ett inkomstindex som bygger på hur de pensionsgrundande inkomsterna förändras. Inkomstbasbeloppet används vid beräkningen av taket för pensionsgrundande inkomst och för avgiftsgrundande inkomst för allmän pensionsavgift. Det är Pensionsmyndighetens uppgift, enligt regeringsbeslut 2010-12-16, att årligen beräkna inkomstindex och inkomstbasbelopp. Förslagen ska redovisas till regeringen senast den 10 augusti året före det år som indexen avser. Pensions myndigheten ska också beräkna balanstal och balansindex. Inkomstbasbeloppet för 2015 är fastställt till 58 100 kronor. Inkomstindex är för 2015 fastställt till 158,91. År 2015 ger en inkomst upp till en månadslön på 39 072 kronor pensionsrätt. Inkomstindex används för att beräkna räntan i pensionssystemet både för pensionsrätter och för den årliga omräkningen av inkomst- och tilläggspensionen. Förändringen i indextalet påverkas av den genomsnittliga reala inkomstförändringen under de senaste tre åren, prisförändringarna under tolvmånadersperioden amt korrigering av tidigare prognoser av inkomstmåtten. Varje år fastställer regeringen ett balanstal genom att ålderspensionssystemets skulder jämförs med dess inkomster. Balanstalet för 2015 är fastställt till 1,0040. Den automatiska balanseringen i ålderspensionssystemet ska garantera att skulderna över tiden inte överstiger systemets inkomster, det vill säga säkra ålderspensionssystemets finansiella ställning på sikt. 21
socialförsäkringsrätt Om balanstalet för ett år skulle ligga under 1,0000, det vill säga om skulderna överstiger inkomsterna aktiveras den automatiska balanseringen och ett balansindex fastställs. Balansindex för 2015 är 150,55 (2014: 146,84) Detta ska användas vid beräkningen av ålderspensionerna i stället för inkomstindex. Socialdepartementet har gjort en översyn av pensionsutvecklingen (indexe ringen av pensionerna) under en pågående balanseringsperiod då det har visat sig att det nuvarande systemet ger vissa effekter som inte är optimala. Det nuvarande systemet är inte hotat men på kort sikt och under vissa förutsättningar riskerar det att reagera med en viss fördröjning eller reagerar onödigt kraftigt. Socialdepartementet har i Ds 2015:6 En jämnare och mer aktuell utveckling av inkomstpensionen, angivit två huvudförslag för förändring. Dessa är ett dämpat balanstal och ett aktuellare inkomstindex. Detta beräknas leda till en jämnare och mer aktuell utveckling av utbetalade inkomstpensioner än det nuvarande systemet. Inkomstindex beräknas nu utifrån ett genomsnitt av de tre senaste årens reala utveckling av pensionsgrundande inkomst med tillägg av senaste årets utveckling av konsumentprisindex (KPI). Det som föreslås i promemorian är att inkomstindex i stället utgår från förändringen i snittinkomst mellan de två närmast föregående åren och utan justering för förändringen i KPI. Därmed beräknas ett såväl aktuellare som enklare mått med en lugnare utvecklingsbana.
22
9 Sjukersättning och aktivitetsersättning Rätten till sjukersättning och aktivitetsersättning regleras i 32–37 kap. SFB. Sjukersättning och tidsbegränsad sjukersättning benämndes tidigare förtidspension och sjukbidrag. Möjligheten till tidsbegränsad sjukersättning avskaffades den 1 juli 2008, och sjukersättning ska nu endast beviljas då arbetsförmågan bedöms vara stadigvarande nedsatt. Sjukersättning och aktivitetsersättning kan utgå som hel, tre fjärdedels, halv och en fjärdedels ersättning. Sjukersättning och aktivitetsersättning kan vara inkomstrelaterad eller beräknas utifrån garanti ersättning. Den inkomstrelaterade sjukersättningen och aktivitetsersättningen grundas på tidigare förvärvsarbete eller uppburna socialförsäkringsförmåner och ska ge den försäkrade ett skydd mot det bortfall av förvärvsinkomster som blir följden av en stadigvarande medicinskt betingad arbetsoförmåga. Den inkomstrelaterade sjukersättningens och aktivitetsersättningens funktion som ren inkomstbortfallsförsäkring innebär också att ersättningen ska baseras på en uppskattning av den inkomst den försäkrade skulle ha haft om nedsättningen av arbetsförmågan inte hade inträffat, den så kallade inkomstbortfallsprincipen. Grunden för uppskattningen utgörs av inkomsterna åren närmast före försäkringsfallet.
9.1 Garantiersättning För personer som är bosatta i Sverige och som har rätt till sjukersättning eller aktivitetsersättning finns ett grundskydd, garantiersättning. Den är avsedd för personer som under tiden före försäkringsfallet haft låga eller inga förvärvsinkomster. För rätt till garantiersättning krävs att den sökande var försäkrad för garantiersättning vid tidpunkten för försäkringsfallet och alltjämt är det då ersättningen ska utges. Detta medför att personer som är arbetsoförmögna på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning redan innan de bosätter sig i Sverige inte har rätt till garantiersättning (prop. 2000/01:96 s. 79). Undantag från kravet om att vara försäkrad vid tidpunkten för försäkringsfallet görs för personer där försäkringsfallet inträffat före det år då de fyllde 18 år. En särskild beräkning görs för dessa personer där hänsyn endast tas till den tid som den 83
socialförsäkringsrätt försäkrade har uppfyllt de allmänna förutsättningarna för tillgodoräknande av försäkringstid efter det att han eller hon har fyllt 16 år (33 kap. 5 § och 35 kap. 14–15 §§ SFB; prop. 2001/02:119 s. 55 och 60). Tidigare gällde att en person som inte var svensk medborgare skulle ha varit bosatt i Sverige i minst fem år för att sjukersättning skulle beviljas. Detta krav har tagits bort från och med den 1 juni 2014 (prop. 2013/14:153).
9.1.1 Förmånstid Sjuk- eller aktivitetsersättning lämnas från den månad som rätten till förmånen har uppkommit, men inte längre tillbaka i tiden än tre månader före ansökningsmånaden (33 kap. 14 § SFB). Försäkringskassan kan besluta ex officio enligt 35 kap. 26 § SFB (av egen kraft utan ansökan från den försäkrade) om att en försäkrad ska erhålla sjukersättning eller aktivitetsersättning. I dessa fall ska ersättningen lämnas månaden efter beslutet. Sjukersättning kan beviljas från och med den månad då den försäkrade fyller 30 år och längst till och med månaden före den försäkrade fyller 65 år. Aktivitetsersättning kan beviljas från juli månad det år då den försäkrade fyller 19 år och längst till månaden före den månad då den försäkrade fyller 30 år. Ett beslut om aktivitetsersättning kan längst avse en period om tre år (33 kap. 14–19 §§ SFB). Försäkringsfallet ska fastställas till det kalenderår och den kalendermånad då den försäkrade uppfyller kraven för rätt till sjuk- eller aktivitetsersättning.
9.2 Ansökan eller beslut ex officio Den försäkrade kan själv ansöka om sjukersättning eller aktivitetsersättning. Försäkringskassan ska i dessa fall utreda om förutsättningar för att bevilja sjukersättning eller aktivitetsersättning föreligger, och om så är fallet i vilken omfattning arbetsförmågan är nedsatt (110 kap. 4 § SFB). Som ovan nämnts kan Försäkringskassan själv (ex officio) starta en utredning om förutsättningar för sjukersättning eller aktivitetsersättning föreligger i ett pågående sjukpenningärende. Om Försäkringskassan anser att förutsättningar för sjuk- eller aktivitetsersättning föreligger kan den fatta beslut om att omvandla sjukpenning till sjukersättning eller aktivitetsersättning (110 kap. 6 § tredje stycket; 36 kap. 25–27 §§ SFB).
9.2.1 Förutsättningar för sjuk- eller aktivitetsersättning Vid bedömningen av om en försäkrads arbetsförmåga är nedsatt utgår Försäkringskassan från den försäkrades förmåga att genom förvärvsarbete själv 84
9. Sjukersättning och aktivitetsersättning försörja sig på arbetsmarknaden. Bedömningen av arbetsförmågan ska göras efter samma grunder oavsett vad som orsakar nedsättningen av arbetsförmågan. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras i förhållande till ett heltidsarbete. Med arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet. Detta kan visa på en arbetsförmåga som kan tas till vara på arbetsmarknaden. Den försäkrade vars arbetsförmåga efter utredning anses nedsatt med minst en fjärdedel och som var försäkrad vid försäkringsfallet har rätt till sjukersättning eller aktivitetsersättning.
9.2.2 Stadigvarande nedsatt arbetsförmåga För sjukersättning gäller att nedsättningen av arbetsförmågan ska anses vara stadigvarande nedsatt. För att en försäkrads arbetsförmåga ska anses vara stadigvarande nedsatt måste det röra sig om kroniska sjukdomar och irreversibla skador där ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga eller att den arbetsförmåga som finns kan förbättras. Bedömningen av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt eller om ytterligare rehabilitering kan leda till att den försäkrade återfår arbetsförmåga i viss mån, måste utgå från den kunskap som är tillgänglig vid prövningstillfället. Det är inte rimligt att väga in att det i framtiden skulle kunna utvecklas behandlingsmetoder eller arbetshjälpmedel som gör att arbetsförmågan då kan återvinnas. Det är dock inte orimligt att metoder och hjälpmedel kan utvecklas som gör att den som erhållit sjuk- eller aktivitetsersättning kan återfå sin arbetsförmåga eller del därav. De bestämmelser som finns avseende rehabilitering av personer med sjukersättning kan då bli tillämpliga.
9.2.3 Aktivitetsersättning – nedsättning minst ett år Avseende aktivitetsersättning så är denna alltjämt tidsbegränsad och beviljas i maximalt tre år åt gången. För att ha rätt till aktivitetsersättning ska det kunna antas att oförmågan att arbeta kan bestå under minst ett år. Försäkringskassan har tagit ställning till att aktivitetsersättning i vissa fall kan beslutas för kortare tid än ett år. I många fall hinner inte de planerade åtgärderna slutföras innan perioden med aktivitetsersättning upphör. Försäkringskassan anför i rättsligt ställningstagande 2008:02 att när det står klart att arbetsförmågan kommer att vara fortsatt nedsatt under en begränsad period kan aktivitetsersättning förlängas för kortare period än ett år. Till stöd för sitt ställningstagande hänvisar Försäkringskassan till att det i SOU 1961:129 s. 95 anförs att det inte behöver uppställas något visst krav på nedsättningens varaktighet. I följande fall kan aktivitetsersättningen förlängas för kortare tid än ett år: 85
socialförsäkringsrätt 1. när den försäkrade deltar i eller det är planerat att hon eller han ska delta i arbetslivsinriktad rehabilitering 2. när medicinsk behandling, medicinsk rehabilitering, konvalescens eller läkning pågår eller är planerad.
9.2.4 Rehabiliteringsinsatser Utgångspunkten är att så många människor som möjligt ska ges förutsättningar att försörja sig själva genom förvärvsarbete. Vid utredningen av om den försäkrade har en sådan nedsättning av sin arbetsförmåga som kan ge rätt till sjukelleraktivitetsersättning ska även utredas om det genom rehabiliteringsinsatser finns möjlighet för den försäkrade att återfå sin arbetsförmåga eller del av den tidigare arbetsförmågan. Om så är fallet ska inte sjuk- eller aktivitetsersättning beviljas. Finns det vid tidpunkten för prövningen av rätten till sjuk- eller aktivitetsersättning planerade medicinska, sociala eller arbetslivsinriktade åtgärder som syftar till att den försäkrade ska återfå sin arbetsförmåga eller del av sin tidigare arbetsförmåga kan inte sjuk- eller aktivitetsersättning beviljas. Som ovan nämnts ska sjukersättning beviljas endast om arbetsförmågan bedöms vara stadigvarande nedsatt och för rätten till aktivitetsersättning ska arbetsförmågan anses vara nedsatt i minst ett år.
9.2.5 Rätten till aktivitet under tid med aktivitetsersättning I samband med att en försäkrad beviljas rätt till aktivitetsersättning ska Försäkringskassan undersöka om den försäkrade kan delta i någon form av aktivitet under denna tid. Aktiviteten ska ha en gynnsam inverkan på den försäkrades sjukdomstillstånd, fysiska prestationsförmåga eller psykiska prestationsförmåga. Om så bedöms vara fallet ska Försäkringskassan planera för sådan aktivitet och då i samråd med den försäkrade. Hänsyn ska så långt det är möjligt tas till den försäkrades önskemål om aktivitet. Försäkringskassan ska upprätta en plan för den aktuella aktiviteten och även se till att den påbörjas och så långt som möjligt genomförs (33 kap. 21–23 §§ SFB).
9.3 Underlag vid bedömning För att möjliggöra en bra bedömning kan Försäkringskassan begära att den försäkrade genomgår läkarundersökning av viss läkare för att få ett underlag till utredningen. Det är av stor vikt att de medicinska kriterierna klargörs då det är medicinska orsaker som ska ligga till grund för bedömningen av arbetsförmågan. Försäkringskassan kan också kräva att den försäkrade lämnar ett utlåtande från en viss läkare eller annan sakkunnig, till exempel sjukgymnast 86
9. Sjukersättning och aktivitetsersättning eller arbetsterapeut. Försäkringskassan kan även begära att den försäkrade ska genomgå en mer omfattande medicinsk undersökning som medför att den försäkrade ska vara intagen på visst sjukhus för bedömning eller att den försäkrade ska vistas på vårdinrättning för försäkringsmedicinsk utredning eller undersökas av viss läkare under högst 30 dagar (110 kap. 22 § SFB). Exempel på sjukdomar där Försäkringskassan begär mer omfattande utredning är sjukdomar där det är svårt att rent objektivt fastställa vilken arbetsförmåga den försäkrade har, som vid olika typer av ryggbesvär och neurologiska sjukdomar. Vid dessa sjukdomar kan en omfattande utredning medföra att underlaget för beslutet blir bättre, och det blir även bättre ur ett rättssäkerhetsperspektiv för både beslutsfattaren och den försäkrade. Lika viktigt är att Försäkringskassan frågar den försäkrade om saker som har betydelse för utredningen och dessutom gör förfrågningar hos den försäkrades arbetsgivare, den försäkrades egen läkare och andra som kan ha upplysningar som är av värde vid utredningen. Som redogjorts för ovan utgör ”särskilda omständigheter”, som den försäkrades ålder, bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter, inte skäl för att få rätt till sjukpenning. Detsamma gäller för sjuk- eller aktivitetsersättning. Särskilda omständigheter är därför inget skäl för beviljande av sjuk- eller aktivitetsersättning.
9.4 Speciellt arbete För en försäkrad som har en sjukdom som gör att han eller hon endast klarar ett speciellt arbete som bara förekommer i mycket begränsad omfattning på den normalt förekommande arbetsmarknaden, kan det inte vara rimligt att bedöma den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till detta arbete med mindre än att han eller hon faktiskt kan erbjudas detta arbete. Före den 1 juli 2008 gällde att för skyddat arbete som anordnas speciellt för personer med nedsatt arbetsförmåga som inte kan klara av ett reguljärt arbete krävdes att detta skyddade arbete faktiskt erbjöds den personen för att arbetsförmåga skulle anses föreligga. Om det fanns en väntelista till ett sådant arbete och väntetiden kunde befaras bli minst ett år, kunde personen som väntade på arbetet få en tidsbegränsad sjukersättning eller aktivitetsersättning under väntetiden. Som tidigare har förklarats kan tidsbegränsad sjukersättning inte längre beviljas, inte heller i avvaktan på att en lönebidragsanställning eller en liknande anställning blir tillgänglig.
87
Socialförsäkringsrätt Vid funktionsnedsättning och sjukdom Elisabeth Arvidsson
En viktig del av vårt välfärdssystem är möjlighet till ekonomisk trygghet samt stöd och hjälp vid sjukdom, skador och funktionsnedsättning. Socialför säkringen, som regleras i socialförsäkringsbalken, omfattar en mängd olika bidrag och förmåner till stöd och hjälp i livets olika skeden. Syftet med denna bok är att belysa reglerna för dessa förmåner och bidrag. Boken inleds med en historik kring socialförsäkringen. Därefter behandlas villkoren för att omfattas av socialförsäkringen samt regler för länder inom och utom EU och EES. Vid sjukdom och skada behandlas rätten till ekonomisk ersättning, rehabili tering och sjukersättning/aktivitetsersättning samt arbetsskadeförsäkring och livränta. För den som har funktionsnedsättning redogörs för möjlighet till handikapp ersättning, vårdbidrag, assistansersättning samt bilstöd. Avslutningsvis behandlas regler kring handläggning av socialförsäkringsären den.
FOTO: MIKAEL MATTESON
Boken vänder sig främst till högskole och universitetsstudenter inom socio nom, handikapp och rehabiliteringsprogram, vårdvetenskapliga program samt fristående kurser inom dessa områden, men även till yrkesverksamma inom välfärdssektorn.
Elisabeth Arvidsson är jur.kand., LLM och senior universitetsadjunkt vid fakulteten Hälsa och samhälle, Malmö högskola, där hon undervisar i bl.a. LSS socialförsäkringsrätt.
ISBN 978-91-40-68820-0
9 789140 688200