9789188545763 by Smakprov Media AB

AV FÖRFATTAREN TILL THE MARTIAN KAN HON RÄDDA CIVILISATIONEN PÅ MÅNEN? Månstaden Artemis är paradiset i rymden – för rika turister och excentriska miljardärer, alltså. För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet. Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis – och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra. ARTEMIS är en fartfylld thriller i en framtidsvision som känns läskigt realistisk. Med Andy Weirs omisskännliga humor blir det ett actiondrama som är lika spännande som underhållande. ANDY WEIR är rymdnörden som ﬁck sitt första programmerarjobb redan som femtonåring. Sedan dess har han arbetat som systemutvecklare. I sin debutroman The Martian bjöd han läsaren på ett humoristiskt Robinson Crusoe-äventyr med rymden som kuliss. Boken filmatiserades av Ridley Scott, med Matt Damon i huvudrollen, och nominerades till sju Oscars. I den fristående uppföljaren Artemis får en ung kvinna det farofyllda uppdraget att rädda hela civilisationen på månen.

Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Arcangel images, Shutterstock Författarfoto: Aubrie Pick

»EN AV ÅRETS BÄSTA SCI-FI-ROMANER.« BOOKLIST

SAGT OM ANDY WEIRS FÖRSTA BOK, THE MARTIAN:

ANDY WEIR

AR TE MIS

»OTROLIGT SPÄNNANDE … DET OPTIMALA ÄVENTYRET.« DAGENS NYHETER

ANDY

WEIR

»EN PÅTRÄNGANDE GOD BOK … DJUPT OCH INNERLIGT FÄNGSLANDE.« VOX

»FANTASTISKT BRA!« CHRISTER FUGLESANG »LYSANDE … BÄSTA SCI-FI-ROMANEN PÅ FLERA ÅR.« THE WALL STREET JOURNAL »EN FÖRNÄMLIG DEBUTROMAN. BERÄTTELSEN ESKALERAR TILL ETT FÄNGSLANDE AVGÖRANDE P Å S I S T A S I D O R N A . « PUBLISHERS WEEKLY

»DEN HÄR ROMANEN KOMMER ATT BLI EN HIT!« THE GUARDIAN »ACTIONSPÄCKAD TEKNO-THRILLER AV HÖGSTA KLASS.« USA TODAY

»BÄSTSÄLJAREN SOM GÖR NO-LEKTIONERNA POPPIS.« DI WEEKEND

»FÄNGSLANDE INTRIG, STOR HUMOR OCH RIKTIGT SMART SCI-FI.« LIBRARY JOURNAL

»ÄNNU EN GÅNG UTMÄRKER SIG WEIR SOM EN MÄSTARE PÅ DETALJER.« SPACE.COM

»IMPONERANDE! … DEN TEKNISKA DETALJRIKEDOMEN ÄR OBEVEKLIG LIKSOM SPÄNNINGEN.« ENTERTAINMENT WEEKLY »RAFFLANDE SPÄNNING OCH HUMOR.« LIBRARY JOURNAL »FÄNGSLANDE … NOGA UPPBYGGD OCH HELT TROVÄRDIG.« BOOKLIST

HON PLANERAR DET PERFEKTA BROTTET DET SKA GENOMFÖRAS PÅ MÅNEN

ARTEMIS

AR TE MIS

ANDY

WEIR

I översättning av John-Henri Holmberg

www.bookmarkforlag.se ARTEMIS Originalets titel: Artemis Copyright © 2017 by Andy Weir This translation published by arrangement with Crown, an imprint of the Crown Publishing Group, a division of Penguin Random House LLC and Lennart Sane Agency AB. All rights reserved. Published in the United States by Crown, an imprint of the Crown Publishing Group, a division of Penguin Random House LCC, New York. crownpublishing.com Bookmark Förlag, Stockholm 2018 Översättning: John-Henri Holmberg Tryck: Scandbook AB, Falun 2018 ISBN: 978-91-88545-76-3

Apollo 11 besökscenter

Tå (40 g km)

KRATERN MOLTKE

ARTEMIS

Smältverk & reaktorer

Moltk e

s utlöpa

MOLTKE A

Apollo 11 besökscenter TV-kamera

Sluss för rymdpromenader

Station för mätning av solvind

Apollo 11 besökscenter

Luftsluss för tåg Till Artemis (40 km)

Reflektor för avståndsmätning med laser

Apollo 11-landaren

ÖSTRA KRATERN

Spåren efter Armstrongs & Aldrins månpromenader Mätinstrument för månbävningar 0

meter

Artemis

Conrads luftsluss

Conrad

Fraktsluss mot Stillhetens bukt

Till Apollo 11 besökscenter (40 km)

Aldrin Bean

Armstrong ISRO:s luftsluss

Ankomsthall/ Järnvägsstation/ Fraktsluss

Shepard

meter

Till smältverk & reaktorer (1 km)

200

Till Artemis (1 km)

allen ddsv Sky

Sanchez Aluminiums smältverksbubbla

Smältverk & reaktorer Reaktor 1

Reaktor 2

Tågsluss

meter

g ålnin eutstr Paneler för värm

K APITEL 1

ag tog långa skutt över den grå, dammtäckta terrängen på väg mot Conradbubblans enorma kupol. Den röda ringen av ljus som omgav luftslussen befann sig oroande långt borta. Det är svårt att springa när man bär på tvåhundra kilo utrustning, till och med i månens gravitation. Men ni skulle häpna över hur mycket man faktiskt kan få upp farten när det gäller att överleva. Bob sprang bredvid mig. Jag hörde honom i radion. ”Låt mig koppla mina lufttankar till din dräkt!” ”Då stryker bara du också med.” ”Det läcker rejält”, flåsade han. ”Jag kan faktiskt se gasen pysa ut ur tanken.” ”Tack för uppmuntran.” ”Det är jag som är expert på rymddräkter”, sa Bob. ”Stanna genast och låt mig koppla min luft till din dräkt.” ”Svar nej.” Jag sprang vidare. ”Jag hörde ett poppande precis innan larmet gick om läckan. Metallutmattning. Det måste handla om luftventilerna. Försöker du koppla in din tank kommer du att punktera slangen på nån vass kant.” ”Den risken är jag villig att ta.” ”Men jag är inte villig att låta dig försöka”, sa jag. ”Lita på mig i det här fallet, Bob. Jag är bra på metall.” Jag bytte till långa, jämna hopp. Det kändes som om jag rörde mig i slow motion, men det var bästa sättet att förflytta sig när 9

man bar på så mycket extra tyngd. Mätaren i hjälmen sa att jag hade 52 meter kvar till luftslussen. Jag slängde ett öga på mätarna på armen. Syrereserven sjönk medan jag tittade på den. Så jag slutade titta. De långa hoppen lönade sig. Nu kom jag verkligen snabbt framåt. Jag lämnade till och med Bob på efterkälken, och han är den skickligaste rymdmästaren på månen. Knepet är enkelt: man ökar på den framåtriktade rörelseenergin varenda gång man rör marken. Men det betyder samtidigt att vartenda hopp blir rätt knepigt. Gör man fel drämmer man i med ansiktet först och kanar fram över marken. Rymddräkter är tåliga, men det är bäst att inte skrapa dem mot regolit. ”Du springer för fort! Du kan krossa hjälmvisiret om du snubblar!” ”Hellre det än andas vakuum”, sa jag. ”Jag har bara tio sekunder på mig.” ”Jag är långt bakom”, sa han. ”Vänta inte på mig.” Jag insåg inte hur snabbt jag rörde mig förrän Conrads triangulära plåtar fyllde synfältet. De växte väldigt fort. ”Helvete!” Jag hann inte sakta in. Jag tog ett sista hopp och lade till en framåtvolt. Den var precis rätt tajmad – tur snarare än skicklighet – och jag slog i väggen med fötterna först. Okej, Bob hade haft rätt. Jag hade sprungit alldeles för fort. Jag föll ner på marken, tog mig snabbt upp på fötter och klöste i slussratten. Det knäppte i öronen. Larm skrällde inne i hjälmen. Lufttanken sjöng på sista versen. Nu klarade den inte att kompensera för läckan längre. Jag föste upp slussluckan och föll in genom den. Jag flämtade efter luft och såg ett töcken för ögonen. Jag sparkade igen luckan, sträckte mig efter nödtanken och slet ut säkringen. Tanklocket flög av och luft forsade in i slussen. Det gick så snabbt att nedkylningen som följer på snabb expansion fick 10

hälften av luften att övergå i flytande form och bilda dimpartiklar. Jag föll omkull på golvet, nästan medvetslös. Där låg jag i dräkten, flämtade och försökte tvinga tillbaka impulsen att spy. Jag hade ansträngt mig åt helvete mycket mer än jag tålde. Huvudvärken som följer på syrebrist satte klorna i mig. Den skulle jag få behålla i minst några timmar. Jag hade lyckats bli höjdsjuk på månen. Väsandet avtog till enstaka suckanden och upphörde sen. Bob kom äntligen fram till slussluckan. Jag såg honom kika in genom det lilla runda fönstret. ”Status?” frågade han i radion. ”Vid medvetande”, rosslade jag. ”Kan du stå? Eller ska jag tillkalla hjälp?” Bob kunde inte ta sig in utan att ta livet av mig – jag låg i luftslussen med trasig dräkt. Men vem som helst av de tvåtusen människorna inne i staden skulle kunna öppna slussen från andra hållet och släpa in mig. ”Behövs inte.” Jag tog mig upp på alla fyra och reste mig sen på fötter. Jag stödde mig mot kontrollpanelen och inledde reningen. Högtrycksstrålar av luft spolade av mig ur alla vinklar. Grått måndamm virvlade runt i luftslussen och sögs in i filtreringsventiler längs väggen. Efter renspolningen öppnades den inre slussdörren automatiskt. Jag klev ut i förrummet, stängde innerluckan och sjönk ner på en bänk. Bob tog sig igenom luftslussen på det normala sättet – ingen dramatisk nödluftstank (som förresten nu måste bytas ut mot en ny). Bara den alldagliga metoden med pumpar och ventiler. Efter reningscykeln sällade han sig till mig i förrummet. Jag hjälpte tigande Bob av med hjälmen och handskarna. Ingen borde nånsin behöva ta av sig dräkten på egen hand. Självklart är det möjligt att göra det, men det är hopplöst bökigt. Så det har blivit tradition att hjälpas åt. Han återgäldade tjänsten. 11

”Det där var ta mig fan inget kul”, sa jag när han lyfte av mig hjälmen. ”Du dog nästan.” Han klev ur dräkten. ”Du borde ha lyssnat på mig där ute.” Jag krånglade mig ur dräkten och tog en titt på ryggen. Sen pekade jag på en spretande, vass metallbit som varit en ventil. ”Sprängd ventil. Precis som jag sa. Metallutmattning.” Han tittade noga på ventilen och nickade. ”Okej. Du gjorde rätt som inte lät mig koppla in luft till dig. Bra gjort. Men det här borde ändå inte ha hänt. Var i helvete fick du tag i den där dräkten?” ”Jag köpte den begagnad.” ”Varför i hela världen köpte du en begagnad dräkt?” ”För att jag inte hade råd med en ny. Jag hade knappt ens så det räckte till en begagnad, och ni skitstövlar vägrar ju att låta nån som inte äger en dräkt gå med i gillet.” ”Du borde ha sparat till en ny.” Bob Lewis är före detta amerikansk marinsoldat och tolererar varken nonsens eller gnäll. Men viktigare är att han är rymdgillets huvudtränare. Visserligen är han underställd gillesmästaren, men det är Bob och enbart Bob som avgör om man är lämplig att bli medlem. Och är man inte medlem tillåts man inte göra månpromenader ensam eller leda turistgrupper på ytan. Det är så gillen fungerar. Skitstövlar. ”Nå? Hur klarade jag mig?” Han fnyste. ”Driver du med mig? Du är underkänd i examen, Jazz. Du misslyckades totalt.” ”Varför det?” frågade jag. ”Jag utförde alla obligatoriska manövrer, gjorde alla uppgifter du gav mig och klarade hinderbanan på mindre än sju minuter. Och när ett potentiellt dödande problem uppstod vägrade jag att utsätta min partner för fara och tog mig tryggt tillbaka hem.” Han öppnade ett skåp och lade in handskarna och hjälmen i det. ”Du är ansvarig för din dräkt. Dräkten klarade inte provet. Det betyder att du inte klarade det.” 12

”Hur kan du skylla läckan på mig? Allting var som det skulle när vi gav oss iväg ut.” ”Det här är ett resultatinriktat jobb. Månen är en riktigt elak gammal satmara. Hon struntar i varför en dräkt går åt pipan. Hon tar bara livet av en om den gör det. Du borde ha inspekterat din utrustning bättre.” Han hängde upp resten av dräkten på det skräddarsydda räcket i skåpet. ”Lägg av nu, Bob!” ”Du dog nästan, Jazz. Hur i hela världen skulle jag kunna godkänna dig?” Han stängde skåpet och gav sig iväg. ”Du kan göra om provet om sex månader.” Jag ställde mig i vägen för honom. ”Det är ju löjligt! Varför ska jag behöva sitta och rulla tummarna i ett halvår bara för att gillet har hittat på en idiotisk regel?” ”Du kan ju träna dig på att inspektera din utrustning bättre.” Han klev runt mig och ut ur förrummet. ”Och se till att inte snåla när du får läckan fixad.” Jag såg efter honom och sjönk tillbaka ner på bänken. ”Helvete.” Jag lunkade dystert hem genom labyrinten av aluminiumkorridorer. Det var åtminstone inte särskilt långt att gå. Hela staden är bara en halv kilometer i diameter. Jag bor i Artemis, den första (och hittills enda) staden på månen. Den består av fem väldiga klot som kallas för ”bubblor”. De ligger till hälften under mark, så Artemis ser ut precis som de gamla science fiction-böckerna sa att en stad på månen skulle se ut: en massa kupoler. Den del av dem som ligger under mark kan man ju inte se. Armstrongbubblan ligger i mitten och omges av Aldrin, Conrad, Bean och Shepard. Alla bubblorna är sammanlänkade med sina grannar via tunnlar. Jag minns att jag skulle göra en modell av Artemis i lågstadiet. Knappast världens mest 13

komplicerade uppgift: bara att sätta samman några bollar och pinnar. Det tog tio minuter. Det är kostsamt att ta sig hit och jävligt dyrt att bo här. Men en stad kan inte bara bestå av rika turister och excentriska miljardärer. Där behövs folk som arbetar också. Ni väntar er väl inte att herr Fansårik Superkrösus ska skura sin egen toalett? Jag är en av småfolket. Jag bor i Conrad Under 15, ett sjaskigt distrikt femton våningar under mark i Conradbubblan. Vore mina kvarter vin skulle konnässörerna kalla det för ”rävgift, med undertoner av misslyckande och felaktiga livsstilsbeslut”. Jag gick längs raden av tättsittande kvadratiska dörrar tills jag kom till min egen. Jag hade åtminstone en i nedersta raden. De är lättare att ta sig in i och ut ur. Jag viftade över låset med Mojängen och dörren klickade upp. Jag kröp in och stängde den bakom mig. Sen låg jag i kojen och stirrade upp i taket – som var mindre än en meter från ansiktet på mig. Formellt heter det ”kapselbostad”, men alla kallar dem likkistor. Det är bara en låda med en inbyggd brits och en dörr som går att låsa. Man kan bara använda en likkista till en enda sak: att sova i. Eller nej, okej, det finns en ytterligare sak man kan använda dem till (även om man ligger ner då också), men ni fattar vad jag menar. Jag har en säng och en hylla. Inget mer. En bit bort i korridoren finns det en gemensam toalett, och några kvarter ifrån mig finns det ett offentligt duschrum. Det lär dröja innan min likkista får ett uppslag i Sköna hem och månlandskap, men jag har inte råd med bättre. Jag kollade tiden på Mojängen. ”Jääääävlar.” Jag hade inte tid att gräma mig. Fraktraketen från KSC skulle landa på eftermiddagen, och jag skulle få fullt med jobb. Låt mig förklara. För oss är det inte solen som definierar ”eftermiddag”. Vi upplever bara ”middagstid” en gång vart 14

tjugoåttonde jorddygn och kan hur som helst inte se den. Var och en av bubblorna har två sex centimeter tjocka skal och mellan dem ett metertjockt lager krossad sten. Inte ens om nån sköt med en haubits på staden skulle den börja läcka. Solljus kan definitivt inte ta sig in. Så hur mäter vi tiden? Vi använder Kenyatid. Och eftersom det var eftermiddag i Nairobi var det eftermiddag i Artemis. Jag var svettig och luktade illa efter min näradödenpromenad i rymddräkt. Jag skulle inte hinna duscha, men jag kunde åtminstone byta kläder. Jag lade mig platt, skalade av mig det svalkande rymddräktsunderstället och drog på min blå overall. När jag knäppt skärpet tog jag mig upp i skräddarställning och satte upp håret i hästsvans. Sen stoppade jag på mig Mojängen och gav mig iväg. Vi har inga gator i Artemis. Vi har korridorer. Det kostar en massa att tillverka tomtmark på månen, och inte fan kommer nån att slösas bort på vägar. Den som vill kan skaffa sig en elektrisk vagn eller skoter, men korridorerna är utformade för gångtrafik. Gravitationen är bara en sjättedel av jordens. Det krävs inte mycket energi för att gå. Ju uslare kvarter desto smalare korridorer. De i Conrad Under är avgjort smala nog för att ge en klaustrofobi. Två människor kan precis passera förbi varandra om de vänder sig i sidled. Jag snirklade fram genom korridorerna mot mitten av Under 15. Ingen av hissarna fanns i närheten, så jag rusade uppför trappan tre steg i taget. Trapphusen i centrum är precis som trapphus på jorden – korta små 21 centimeter höga steg. Det får turisterna att känna sig bättre till mods. I områden dit turisterna inte kommer är trappstegen en halvmeter höga. Sånt får man på köpet med mångravitationen. Hur som helst skuttade jag uppför turisttrapporna tills jag kom till marknivån. Förmodligen låter det outhärdligt att behöva gå femton våningar uppåt i ett trapphus, men här är det inget att tjafsa om. Jag blev inte ens andfådd. 15

Det är i marknivån alla tunnlarna som förbinder oss med de andra bubblorna mynnar ut. Självklart vill alla affärer, modebutiker och andra turistfällor finnas där för att kunna dra fördel av fotgängarna. I Conrad är de flesta såna ställen restauranger som kränger gegga till turister som inte har råd med riktig mat. En liten skock människor var på väg in i Aldrinanslutningen. Anslutningen är enda vägen från Conrad till Aldrin (såvida man inte vill ta omvägen genom Armstrong), och följaktligen är den en huvudled. På vägen in passerade jag den stora, cirkelrunda dörrpluggen. Om tunneln skulle få en läcka skulle luften som forsade ut ur Conrad tvinga igen dörren. Alla som befann sig i Conrad skulle klara sig. Fast råkade ni befinna er i tunneln när det hände … tja, då skulle jag inte vilja vara i ert ställe. ”Nej, men är det inte Jazz Bashara!” sa en skitstövel i närheten. Han uppförde sig som om vi vore vänner. Vi var inte vänner. ”Dale”, sa jag och gick vidare. Han skyndade på stegen för att hinna ikapp. ”Det måste komma ett fraktskepp. Ingenting annat får ju en latmask som du att dra på sig uniformen.” ”Du, kommer du ihåg den där gången när jag brydde mig ett skit om vad du sa? Nej, förresten, jag minns fel. Det har jag ju aldrig gjort.” ”Hörde att du körde i rymdprovet i dag.” Han kluckade i spelad besvikelse. ”Hårda bud. Själv blev jag godkänd i första försöket, men alla kan ju förstås inte vara jag.” ”Skit på dig.” ”Jojo, tro mig, turisterna betalar rejält för att komma ut på ytan. Fan, jag är precis på väg till besökscentret för att leda några turer. Du anar inte hur mycket jag kommer att tjäna.” ”Se till att hoppa på några riktigt vassa klippor medan du är ute.” 16

”Ånej”, sa han. ”Vi som har klarat provet vet bättre än att göra sånt.” ”Det var bara en kul grej”, sa jag nonchalant. ”För månpromenader är ju knappast nåt riktigt jobb.” ”Du har så rätt. En vacker dag hoppas jag kunna bli springflicka som du.” ”Bud”, muttrade jag. ”Det heter bud.” Han hånflinade på ett smockinbjudande sätt. Tack och lov var vi framme i Aldrinbubblan. Jag trängde mig förbi honom och ut ur anslutningen. Aldrins dörrplugg stod beredd, precis som Conrads. Jag skyndade vidare och svängde av åt höger bara för att komma utom synhåll från Dale. Aldrin är på alla sätt Conrads raka motsats. Conrad är fullt av rörmokare, glasblåsare, metallarbetare, svetsare, reparatörer … och så vidare. Men Aldrin är rena semesteranläggningen. Där finns hotell, kasinon, bordeller, teatrar och till och med en tvättäkta park med riktigt gräs. Dit kommer stormrika turister från alla delar av jorden på tvåveckorssemestrar. Jag gick genom Arkaden. Det var inte den snabbaste vägen dit jag skulle, men jag gillade utsikten. New York har Femte avenyn, London har Bond Street och Artemis har Arkaden. Butikerna bryr sig inte om att ange priset på sina varor. Den som behöver fråga vad nånting kostar har inte råd att köpa det. Artemis Ritz-Carlton fyller ett helt kvarter och går fem våningar uppåt och fem ner. En enda natt där kostar 12 000 mulang. Mer än jag tjänar som bud på en månad (fast jag har andra inkomstkällor också). Trots priset på månsemestrar är efterfrågan alltid större än tillgången. Medelklassjordisar har råd att ta sig upp en unik gång i livet och får betala av i efterhand. De bor på sopigare hotell i sopigare bubblor som Conrad. Men krösusarna kommer vartenda år och bor på de fina hotellen. Och gissa om de shoppar. Det är i allra första hand i Aldrin som Artemis får in pengar. 17

I butiksdistriktet fanns ingenting jag hade råd med. Men en vacker dag tänkte jag vara tillräckligt rik för att höra hemma där. Det var i alla fall planen. Jag tog en sista lång titt och begav mig iväg därifrån till ankomsthallen. Aldrin är den bubbla som ligger närmast landningszonen. Det går ju inte för sig att låta rika turister smutsa ner sig genom att resa genom underklassregioner, eller hur? Bättre att de kliver rätt in i den tilltalande delen av staden. Jag promenerade genom det stora valvet in i ankomsthallen. Det väldiga luftslusskomplexet är stadens näst största utrymme. (Aldrinparken är det enda som är större.) Hela rummet sjöd av aktivitet. Jag slank fram mellan arbetare som effektivt gled fram och tillbaka. Inne i staden måste man gå långsamt för att inte slå omkull turister. Men ankomsthallen är avsedd enbart för yrkesfolk. Alla där klarar Artemisgaloppen och kan få upp farten rejält. På norra sidan av hallen väntade några pendlare nära slussen till tåget. De flesta var på väg till stadens reaktorer och till Sanchez Aluminiums smältverk, en kilometer söder om staden. Smältverket använder hysteriska mängder hetta och extremt otrevliga kemikalier, så alla är överens om att det bör ligga så långt bort som möjligt. Och vad reaktorerna beträffar … tja … de är kärnreaktorer. Dem vill vi också hålla på avstånd. Dale slingrade fram till tågplattformen. Han var förstås på väg till Apollo 11:s besökscenter. Turisterna älskar det. Under den halvtimmeslånga tågresan har de en fantastisk utsikt över månterrängen, och besökscentret är perfekt om man vill titta på landningsplatsen utan att nånsin behöva kliva ut i vakuum. Och för dem som ändå vill ge sig utomhus för att få en närmare titt står Dale och de andra rymdmästarna beredda att ta dem med på en tur. Rakt framför luftslussporten till tåget hängde en enorm kenyansk flagga. Under den stod det: ”Ni stiger nu ombord på den kenyanska offshoreplattformen Artemis. Plattformen 18

tillhör Kenya Space Corporation. Här gäller internationell sjörätt.” Jag sköt pilar i Dale med blicken. Han märkte det inte. Fan, där slösade jag bort ett förstklassigt bitchbläng. Så jag kollade landningszonsschemat på min Mojäng. Inga boskapstransporter i dag (så kallar vi passagerarskeppen). De kommer bara ungefär en gång i veckan. Nästa skulle dröja tre dygn. Tack och lov. Det finns inget mer irriterande än jordkillar som lever på pappas pengar och är på jakt efter ”månmutta”. Jag gav mig av till södra sidan, där fraktslussen stod klar. Den rymde tiotusen kubikmeter gods per cykel, men det tog lång tid att lasta och tömma den. Kapseln hade landat för flera timmar sen, och rymdmästarna hade fått in den oöppnad i slussen och sett till att rena den med högtrycksluft. Vi gör allt vi kan för att hindra måndamm från att komma in i staden. Jag hade för helvete inte ens hoppat över reningen efter min ventilolycka tidigare på dagen. Varför gör vi oss så mycket besvär? Därför att måndamm är väldigt farligt att andas in. Det består av pyttesmå stenar som aldrig har jämnats till av väder och vind. Så vartenda dammkorn är en vass, taggig mardröm som bara väntar på chansen att skära sönder lungorna på en. Det är nyttigare att röka asbestcigaretter än att andas in den skiten. När jag kom fram till fraktslussen stod den enorma innerdörren öppen och kapseln höll på att lastas ur. Jag gled fram bredvid Nakoshi, stuvarbossen. Han satt vid sitt inspektionsbord och kontrollerade innehållet i en godsbehållare. När han förvissat sig om att den inte innehöll nåt smuggelgods stängde han den och stämplade den med Artemissymbolen – ett versalt A vars högra sida tecknats så att den såg ut som en båge med en pil. ”God morgon, mr Nakoshi”, sa jag glatt. Han och pappa hade varit kompisar sen jag var en liten flicka. För mig var han en familjemedlem, lite som en favoritfarbror. 19

”Ställ dig i kön med de andra kurirerna, din lilla skitunge.” Okej då, kanske mer som en nästkusin. ”Lägg av, mr N”, lirkade jag. ”Jag har väntat i veckor på den här leveransen. Vi har ju pratat om det.” ”Har du fört över arvodet?” ”Har du stämplat paketet?” Utan att släppa ögonkontakten stack han in handen under bordet, drog fram en fortfarande förseglad kartong och sköt fram den till mig. ”Jag ser ingen stämpel”, sa jag. ”Måste vi göra så här varenda jävla gång? En gång i tiden stod vi ju faktiskt varandra nära. Vad är det som har hänt?” ”Du växte upp och blev en ohederlig jävla plåga.” Han lade sin Mojäng på kartongen. ”Du hade enorm potential. Men du har pissat bort alltihop. Tretusen mulang.” ”Du menar väl två och fem, va? Som vi kom överens om?” Han skakade på huvudet. ”Tretusen. Rudy har snokat omkring. Större risk betyder högre arvode.” ”Det låter snarare som ett Nakoshiproblem än som ett Jazzproblem”, sa jag. ”Vi kom överens om två och fem.” ”Hmm”, sa han. ”I så fall borde jag kanske ta och inspektera det där paketet lite närmare. Se efter om där finns nåt som inte borde …” Jag knep ihop läpparna. Det här var inte rätt tillfälle att hålla på några principer. Jag tryckte fram betalfunktionen på min Mojäng och gjorde överföringen. Min och hans Mojäng identifierade varandra på det där magiska sättet datorer har och verifierade transaktionen. Nakoshi tog sin Mojäng, kollade bekräftelsen och nickade nöjt. Han stämplade kartongen. ”Vad är det i den, förresten?” ”Mest porr. Med din morsa i huvudrollen.” Han fnyste och fortsatte med sina inspektioner. Och så gör man för att smuggla in saker i Artemis. Det är faktiskt rätt enkelt. Allt som behövs är en korrumperad 20

tjänsteman som man känt sen man var sex år gammal. Att få upp smuggelgodset till Artemis är däremot en annan historia. Vi återkommer till den. Jag kunde ha plockat på mig ett gäng andra paket att dela ut, men det här var speciellt. Jag gick bort till min vagn och hoppade in på förarsidan. Egentligen behövde jag knappast nån vagn – Artemis var inte byggt för fordonstrafik – men i den kunde jag förflytta mig snabbare, och på så sätt hann jag leverera mer. Eftersom jag får betalt per leverans var den värd investeringen. Vagnen är jävligt bökig att kontrollera men bra på att forsla tunga prylar. Så jag hade bestämt mig för att den var manlig och döpt honom till Trigger. Jag betalade en månadsavgift för att få förvara Trigger i ankomsthallen. Var skulle jag annars ha honom? Hemma har jag mindre utrymme än en genomsnittlig straffånge har i sin cell nere på jorden. Jag satte på Trigger – det krävs ingen nyckel eller nåt i den stilen. Allt jag behövde göra var att trycka på en knapp. Varför skulle nån stjäla en vagn? Vad skulle nån ta sig till med den? Sälja den? Det skulle aldrig gå. Artemis är en liten stad. Ingen snor nånting. Eller okej, det förekommer butikssnatterier. Men ingen snor vagnar. Jag körde iväg från hallen. Jag snirklade Trigger genom de överdådiga gångarna i Shepardbubblan. De gick inte ens att jämföra med mina egna sjabbiga kvarter. Shepards korridorer kan stoltsera med träpaneler och smakfulla, ljuddämpande mattor. Var tjugonde meter hänger en kristallkrona som står för belysningen. De är åtminstone inte befängt dyra. Vi har gott om kisel på månen, så glas tillverkar vi på plats. Men ändå. Snacka om vräkigt. Tror ni att det är dyrt att semestra på månen så vill ni inte ens veta vad det kostar att bo i Shepardbubblan. Aldrin är full av 21

turistattraktioner och hotell som skörtar upp folk, men det är i Shepard de rika artemisarna bor. Jag var på väg hem till en av de rikaste av alla krösusarna i stan, Trond Landvik. Han hade tjänat en förmögenhet i den norska telekomindustrin. Hans hem upptog en rejäl andel av marknivån i Shepard – vettlöst stor, med tanke på att de enda som bodde där var han själv, hans dotter och en inneboende husa. Men vad fan, det var ju hans pengar. Det angick ju knappast mig om han ville ha ett stort hus på månen. Jag försåg honom bara med det smuggelgods han beställde. Jag parkerade Trigger bredvid ingången till godset (eller åtminstone bredvid en av ingångarna) och ringde på. Dörren gled upp och blottade en kraftig ryska. Irina hade jobbat hos familjen Landvik i en evighet. Hon stirrade tigande på mig. Jag stirrade tillbaka. ”Leverans”, sa jag till slut. Irina och jag hade redan träffats en kvantiljon gånger, men varje gång jag dök upp i dörren tvingade hon mig att tala om vilket ärende jag hade. Hon fnyste, vände sig om och gick in. Det var hennes sätt att tala om att jag fick stiga på. Medan hon ledde mig genom hallen gjorde jag fula grimaser åt hennes rygg. Sen pekade hon bort genom korridoren och gick utan att säga ett ord åt motsatt håll. ”Alltid ett nöje att träffas, Irina!” ropade jag efter henne. Innanför valvöppningen satt Trond i en soffa. Han var klädd i träningsställ och badrock och pratade med en asiatisk man som jag aldrig förr hade sett. ”Hur som helst är vinstpotential…” – han såg mig komma in och gav mig ett brett leende – ”Jazz! Alltid kul att se dig!” Tronds gäst hade en öppen kartong bredvid sig. Han log artigt och fumlade igen kartongen. Det gjorde mig förstås nyfiken fast jag annars bara skulle ha struntat fullständigt i den. ”Kul att träffa dig också”, sa jag. Jag släppte ner smuggelgodset i soffan. 22

Trond tecknade mot sin gäst. ”Det här är Jin Chu från Hongkong. Jin, det här är Jazz Bashara. Hon är härifrån, uppväxt på månen.” Jin bockade hastigt och talade med amerikansk accent. ”Trevligt att träffas, Jazz.” Hans uttal överraskade mig, och jag misstänker att det syntes på mig. Trond skrattade. ”Ja du, Jin är produkten av förstklassiga amerikanska privatskolor. Hongkong. Du anar inte. Magiskt ställe.” ”Men inte lika magiskt som Artemis!” Jin strålade. ”Det här är mitt första besök på månen. Jag är som ett barn i en godisbutik! Jag har alltid älskat science fiction. Jag växte upp med Star Trek. Och nu får jag uppleva det!” ”Star Trek?” sa Trond. ”Är du allvarlig? Den gick ju för typ hundra år sen.” ”Kvalitet är kvalitet”, sa Jin. ”Ålder är ointressant. Ingen hånar dem som gillar Shakespeare.” ”Där har du en poäng. Men här hittar du inga heta icke-mänskliga tjejer att förföra. Så du kan inte riktigt bli kapten Kirk.” ”Faktum är”, sa Jin Chu och satte upp ett finger, ”att Kirk bara hade sex med tre icke-mänskliga kvinnor i hela den klassiska serien. Och då antar man att han gick i säng med Elaan av Troyius, vilket antyddes men aldrig klargjordes. Så det var kanske bara två.” Trond bugade sig underdånigt. ”Jag tänker aldrig mer diskutera nåt som har med Star Trek att göra med dig. Tänker du besöka Apollo 11:s landningsplats medan du är här?” ”Absolut”, sa Jin. ”Jag har hört att man kan ta en tur dit på månytan. Tycker du att jag borde göra det?” Jag lade mig i. ”Nä. Hela platsen är avspärrad för besökare. Man kommer precis lika nära i panoramahallen på besökscentret.” ”Jaså. Jag förstår. Då är det väl ingen idé.” 23

Sug på den, Dale. ”Får jag bjuda på te eller kaffe?” frågade Trond. ”Visst, gärna”, sa Jin. ”Mörkrostat kaffe om du har det.” Jag sjönk ner i en stol. ”Svart te för min del.” Trond slog en volt över soffryggen (det var mindre spännande än det låter – kom ihåg vad vi har för gravitation här). Han gled bort till den öppna byffén och tog en videkorg. ”Jag har just fått tag i lite förstklassigt turkiskt kaffe. Det kommer du att älska.” Han vred huvudet mot mig. ”Du skulle kanske också gilla det, Jazz.” ”Kaffe är bara dåligt te”, sa jag. ”Svart te är den enda varma dryck som är värd att dricka.” ”Ni saudier är verkligen förtjusta i svart te”, sa Trond. För all del, formellt sett är jag medborgare i Saudiarabien. Men jag har inte varit där sen jag var sex. Jag har anammat några åsikter och övertygelser från pappa, men nuförtiden skulle jag inte passa in nånstans på jorden. Jag är artemisare. Trond tog itu med dryckerna. ”Prata med varandra, det tar ett par minuter.” Varför lät han inte Irina göra det? Inte vet jag. Ärligt talat har jag ingen aning om vad i helvete hon gjorde för nytta. Jin vilade armen på den Mystiska Kartongen. ”Jag har hört att Artemis är ett populärt romantiskt resmål. Kommer det många nygifta hit?” ”Nej, knappast”, sa jag. ”De har inte råd. Men vi får hit äldre par som vill sätta lite krydda på sexlivet.” Han såg oförstående ut. ”Gravitationen”, sa jag. ”Sex är fullständigt annorlunda i en sjättedels G. Och det gör underverk för par som varit gifta länge. De får återupptäcka sex tillsammans eftersom allting är nytt.” ”Det har jag aldrig tänkt på”, sa Jin. ”Det finns gott om prostituerade i Aldrin om du vill upptäcka mer.” 24

”Åh! Mm, nej. Det är inte alls min grej.” Han hade inte väntat sig att en kvinna skulle föreslå honom att köpa sex. De flesta jordisar har en massa fördomar mot sånt, fast jag aldrig kunnat begripa varför. Det är bara en tjänst som säljs mot betalning. Vad är det för konstigt med det? Jag ryckte på axlarna. ”Skulle du ändra dig så kostar det runt tvåtusen mulang.” ”Det gör jag inte.” Han gav till ett nervöst skratt och bytte ämne. ”Men … varför kallas pengarna här i Artemis för mulang?” Jag lade upp fötterna på soffbordet. ”Det står för mjuklandade gram. M-L-G. För en mulang forslar KSC upp ett gram last från jorden till Artemis åt en.” ”Formellt sett är det inte en valuta”, sa Trond borta från byffén. ”Vi är inget land, så vi kan inte ha nån valuta. Mulang är förhandsbetalda fordringar på KSC. Man betalar i dollar, euro, yen eller vad som helst, och i utbyte får man transportera en viss mängd massa till Artemis. Man behöver inte utnyttja hela mängden på en gång, så de håller reda på ens kontoställning.” Han kom fram till soffbordet med brickan. ”Efter ett tag blev det en praktisk enhet att handla med. Så KSC fungerar som bank. Det skulle förstås aldrig tolereras nere på jorden, men det här är inte jorden.” Jin sträckte sig fram för att ta kaffekoppen. När han gjorde det kunde jag ta en titt på kartongen. Den var vit och försedd med fet svart text: NOFO VARUPROV – ENDAST FÖR AUKTORISERAT BRUK. ”Den här soffan jag sitter i är väl importerad från jorden, om jag inte tar fel”, sa Jin. ”Hur mycket kostade det att forsla upp den hit?” ”Den väger fyrtiotre kilo”, sa Trond. ”Så det kostade fyrtiotretusen mulang att skeppa hit den.” ”Och hur mycket tjänar en genomsnittlig person?” frågade Jin. ”Om du inte misstycker att jag frågar, förstås.” 25

Jag tog min tekopp och lät värmen från den sjunka in i händerna. ”Som bud tjänar jag tolvtusen i månaden. Men det är ett lågbetalt arbete.” Jin smuttade på kaffet och grimaserade. Jag har sett det förr. Jordingar avskyr vårt kaffe. Fysikens lagar leder till att det smakar som skit. Jordens atmosfär består till tjugo procent av syre. Resten är saker som människokroppen behöver, som kväve och argon. Men luften i Artemis är rent syre men med bara tjugo procent av jordatmosfärens tryck. Det ger oss rätt mängd syre samtidigt som det minimerar trycket på skroven. Tanken är inte ny. Den går ända tillbaka till Apolloflygningarna. Grejen är att ju lägre tryck, desto lägre blir vattnets kokpunkt. Här kokar vatten vid 61 grader, så varmare än så kan te eller kaffe aldrig bli. Och tydligen är det äckligt kallt för dem som aldrig har vant sig vid det. Jin ställde diskret tillbaka koppen på bordet. Han skulle inte ta upp den igen. ”Och varför har du kommit till Artemis?” frågade jag. Han trummade med fingrarna på NOFO-asken. ”Vi har arbetat på en affärsuppgörelse i flera månader. Nu ska vi äntligen fullborda den, så jag ville träffa mr Landvik personligen.” Trond slog sig ner i soffan och tog asken med smuggelgods. ”Jag har ju sagt åt dig att säga Trond.” ”Ja, naturligtvis, Trond”, sa Jin. Trond rev av papperet från asken och drog fram en mörk trälåda. Han höll upp den i ljuset och betraktade den ur flera olika vinklar. Jag är knappast nån estet, men till och med jag kunde se att den var mycket vacker. Sidorna täcktes av omsorgsfulla etsningar, och den smakfulla etiketten var skriven på spanska. ”Och vad har vi här?” frågade Jin. Trond gav honom ett självgott men en smula generat flin och öppnade trälådan. Inne i den låg tjugofyra cigarrer, var och en 26

inslagen i papper. ”Dominikanska cigarrer. Folk inbillar sig att de kubanska är bäst, men de har fel. Det är de dominikanska som gäller.” Jag smugglade in en sån där låda åt honom varenda månad. Man kan inte annat än älska sina stamkunder. Han pekade på dörren. ”Jazz, kan du tänka dig att stänga den där?” Jag gick bort till dörröppningen. Bakom den vackra panelen dolde sig en rent funktionell slusslucka. Jag sköt för den och snurrade handtaget för att låsa den. Såna luckor är ganska vanliga i förmögna bostäder. Skulle trycket i bubblan falla kan man försegla sin bostad och slippa dö. Det finns människor som är så paranoida att de förseglar sovrummet om nätterna bara för att vara på den säkra sidan. Pengar i sjön, om ni frågar mig. Det har aldrig förekommit nåt tryckfall i Artemis historia. ”Jag har ett särskilt luftfiltreringssystem här inne”, sa Trond. ”Röken sprider sig aldrig ur det här rummet.” Han vecklade upp papperet runt en cigarr, bet av änden och spottade ut den i en askkopp. Sen satte han cigarren i munnen och tände den med en guldtändare. Han drog flera bloss och suckade. ”Fina grejor … fina grejor.” Han sträckte fram asken mot Jin, som artigt vinkade bort den. Sen bjöd han mig. ”Visst.” Jag tog en cigarr och stack den i bröstfickan. ”Jag röker den efter lunch.” Det var lögn. Men varför skulle jag tacka nej till ett sånt erbjudande? Förmodligen skulle jag kunna få hundra mulang för den. Jim rynkade pannan. ”Jag ber om ursäkt, men … är cigarrer olagliga?” ”Visst är det löjligt”, sa Trond. ”Jag har ett förseglat rum! Röker jag här inne stör det absolut ingen annan! Det är rena orättvisan, det säger jag bara.” 27

”Vilket skitsnack.” Jag vände mig till Jin. ”Det är brandfaran. Det vore rena mardrömmen om det började brinna i Artemis. Vi kan ju knappast fly härifrån. Så brandfarliga föremål som inte är absolut nödvändiga är inte tillåtna. Det sista vi vill ha är en massa idioter som dräller omkring med cigarettändare.” ”Mja … det ligger det väl en del i.” Trond lekte med tändaren. Den hade jag smugglat in åt honom för åratal sen. Med några månaders mellanrum behövde den fyllas med butan. Mer pengar åt mig. Jag tog en klunk varmt te till och drog fram min Mojäng. ”Trond?” ”Javisst, självklart.” Han tog fram sin egen Mojäng och höll den bredvid min. ”Fortfarande fyratusen mulang?” ”Mm-mm. Men jag måste varna dig. Nästa gång blir jag tvungen att höja till fyra och fem. Mina omkostnader har precis gått upp.” ”Det är inga problem”, sa han. Han skrev medan jag väntade. Efter ett ögonblick visade min skärm att överföringen var klar. Jag accepterade och transaktionen var fullbordad. ”Då var det klart”, sa jag. Jag vände mig till Jin. ”Det var trevligt att träffas. Jag hoppas att du roar dig ordentligt så länge du stannar här.” ”Tack, det ska jag.” ”Ha det nu tills vi ses, Jazz.” Trond log. Jag lämnade kvar de båda männen så att de kunde ägna sig åt sitt. Vad det var hade jag ingen aning om, men det var i varje fall ingenting lagligt. Trond höll på med alla möjliga skumraskaffärer. Det var därför jag gillade honom. Hade han plockat upp en kille ända till månen så handlade det definitivt om nåt betydligt mer intressant än en ”affärsuppgörelse”. Jag gick runt hörnet och ut genom hallen. Irina gav mig en lömsk blick när jag försvann. Jag rynkade på näsan åt henne. Hon stängde dörren bakom mig utan att säga adjö. Jag höll precis på att hoppa in i Trigger när min Mojäng pep. 28

Det hade dykt upp ett budjobb. Jag råkade vara den som befann sig närmast och hade jobbat längst i branschen, så systemet gav mig första tjing. HÄMTAS KOORDINATER: AG-5250. MASSA: ~ 100 KG. LÄMNAS KOORDINATER: OSPECIFICERAT. ARVODE: 452 M̆ .

Tänka sig. Fyrahundrafemtiotvå hela mulang. Ungefär en tiondel av vad jag just tjänat på en låda cigarrer. Jag tackade ja. På nåt sätt måste jag ju tjäna pengar. Bäste Kelvin Otieno, Hej. Jag heter Jasmine Bashara. Men jag kallas Jazz. Jag är nio år gammal. Jag bor i Artemis. Min lärare heter ms Teller. Hon är en bra lärare fast hon tog ifrån mig min Mojäng när jag lekte med den på lektionen. Hon gav oss i läxa att skicka e-post till barn i KSC-komplexet i Kenya. Jag fick din adress. Talar du engelska? Jag kan tala arabiska också. Vilket språk talar ni i Kenya? Jag gillar amerikanska TV-program och min favoritmat är ingefärsglass. Men för det mesta äter jag gegga. Jag vill ha en hund men vi har inte råd. Jag har hört att fattiga människor på jorden kan ha hundar. Är det sant? Har du någon hund? Om du har en hund kan du väl berätta om din hund. Har ni någon kung i Kenya? Min pappa är svetsare. Vad gör din pappa?

Hej Jazz Bashara, Jag heter Kelvin och är också nio år. Jag bor hos min mamma och pappa. Jag har tre systrar. De är urdumma och de två äldsta slår mig. Men jag blir större och en vacker dag ska jag slå dem. Nu skojar jag bara, pojkar ska aldrig slå flickor. 29

I Kenya talar vi engelska och swahili. Vi har ingen kung. Vi har en president och en nationalförsamling och en senat. Vuxna röstar på dem och sedan skriver de lagarna. Min familj har ingen hund men vi har två katter. En av dem kommer bara in när den vill äta men den andra är väldigt snäll och ligger på soffan och sover hela tiden. Min pappa är säkerhetsvakt hos KSC. Han arbetar vid Port 14 och ser till att bara de som har tillstånd att komma in får komma in. Vi bor i en anvisningsbostad på komplexet och min skola ligger också i komplexet. Alla som arbetar hos KSC får gratis skola åt sina barn. KSC är väldigt generöst och vi är tacksamma för det. Min mamma är hemma och tar hand om alla oss barn. Hon är en bra mor. Min favoritmat är varmkorv. Vad är gegga? Det har jag aldrig hört talas om. Jag tycker väldigt mycket om amerikanska TV-serier. Särskilt såpoperor. De är väldigt spännande fast mamma vill inte att jag ska titta på dem. Men vi har bra nät här så jag tittar ändå när hon inte vet om det. Vad snäll och tala inte om det för henne. Haha. Vad gör din mamma? Vad vill du bli när du blir vuxen? Jag vill bygga raketer. Just nu gör jag modeller av raketer. Jag har precis blivit klar med en modell av en KSC 209-B. Den är jättefin i mitt rum. När jag blir stor vill jag bygga riktiga raketer. De andra barnen vill bli piloter och flyga raketerna men det vill inte jag göra. Är du vit? Jag har hört att alla i Artemis är vita. Det finns många vita människor här i komplexet. De kommer från alla möjliga ställen i världen för att arbeta här.

Hej Kelvin, Så synd att du inte har någon hund. Jag hoppas att du en vacker dag får bygga raketer. Riktiga, inte modeller. 30

Gegga är mat som människor äter. Man gör det på torkade alger och smakextrakt. Det odlas här i Artemis i stora tankar för mat från jorden är väldigt dyr. Gegga är äckligt. Smakextrakten ska få det att smaka gott men de får det bara att smaka äckligt på olika sätt. Jag är tvungen att äta det varje dag. Jag avskyr det. Jag är inte vit. Jag är arab. Liksom ljusbrun. Bara ungefär hälften av människorna här är vita. Mamma bor någonstans på jorden. Hon gav sig iväg när jag var en bebis. Jag kommer inte ihåg henne. Såpoperor suger. Men det är okej om du gillar saker som suger. Vi kan vara vänner ändå. Har ni en trädgård utanför ditt hus? Kan du gå ut när du vill? Jag får inte gå ut förrän jag är sexton, för reglerna för att gå ut i vakuum är såna. När jag blir stor ska jag ta min rymdlicens och gå ut så mycket jag har lust och då kan ingen säga att jag inte får. Att bygga raketer låter som ett kul jobb. Jag hoppas du får det jobbet. Jag vill inte ha något jobb. När jag blir stor vill jag vara rik.

Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Arcangel images, Shutterstock Författarfoto: Aubrie Pick

»EN AV ÅRETS BÄSTA SCI-FI-ROMANER.« BOOKLIST

SAGT OM ANDY WEIRS FÖRSTA BOK, THE MARTIAN:

ANDY WEIR

AR TE MIS

»OTROLIGT SPÄNNANDE … DET OPTIMALA ÄVENTYRET.« DAGENS NYHETER

ANDY

WEIR

»EN PÅTRÄNGANDE GOD BOK … DJUPT OCH INNERLIGT FÄNGSLANDE.« VOX

»DEN HÄR ROMANEN KOMMER ATT BLI EN HIT!« THE GUARDIAN »ACTIONSPÄCKAD TEKNO-THRILLER AV HÖGSTA KLASS.« USA TODAY

»BÄSTSÄLJAREN SOM GÖR NO-LEKTIONERNA POPPIS.« DI WEEKEND

»FÄNGSLANDE INTRIG, STOR HUMOR OCH RIKTIGT SMART SCI-FI.« LIBRARY JOURNAL

»ÄNNU EN GÅNG UTMÄRKER SIG WEIR SOM EN MÄSTARE PÅ DETALJER.« SPACE.COM

HON PLANERAR DET PERFEKTA BROTTET DET SKA GENOMFÖRAS PÅ MÅNEN