9789173518284

Page 1


Av Clive Cussler har utgivits Den gömda skatten Draken Sahara Inkaguld Cyklop Djupgraven Den makedoniska höken Djupdykning Chockvågor Isberget Störtflod Isstaden Nemos arv Odysseus skatt Svart vind Djingis kahns hemlighet Striden om Arktis Blodröd gryning Ur numa:s arkiv Ormguden Det blå guldet Tsarens krona Vita döden Den förlorade staden Polskifte Oregonarkiven Gyllene buddha Den heliga stenen Mörka vatten Skelettkusten

2

Cussler Navigatören.indd 2

12-02-03 12.12.53


med Paul Kemprecos

Navigatören Ur NUMA:s arkiv

Översättning av Bo Samuelsson

3

Cussler Navigatören.indd 3

12-02-03 12.12.53


www.damm.se Copyright © 2007 by Sandecker rlllp All rights are reserved by the Proprietor throughout the world. By arrangement with Peter Lampack Agency, Inc, 551 Fifth Avenue, Suite 1613, New York, NY 10176-0187 usa and Lennart Sane Agency AB, Holländareplan 9, S-374 34 Karlshamn, Sweden. Svensk utgåva © 2010 Damm Förlag, Forma Books AB Originalets titel The Navigator Omslag Maria Sundberg Omslagsillustration Larry Rostant Sättning Forma Books Typsnitt Indigo Tryck ScandBook AB, Falun 2012 isbn: 978-91-7351-828-4

4

Cussler Navigatören.indd 4

12-02-03 12.12.53


Prolog I fjärran land, cirka 900 f.Kr. Vidundret dök upp genom morgondimman. Det stora huvudet, med lång nos och fladdrande näsborrar, närmade sig stranden där jägaren låg på knä med den spända bågsträngen tryckt mot kinden och blicken fokuserad på hjorten som betade i kärret. Ett skvalpan­ de ljud fick honom att kasta en blick ut mot vattnet. Han stönade förskräckt, kastade ifrån sig bågen och kom snabbt på fötter. Den skrämda hjorten försvann in i skogen och den skräckslagne jägaren rusade efter.   När dimslöjorna skingrades uppenbarade sig ett stort segelfartyg. Det sextio meter långa, rödbruna träskrovet var fransigt av sjögräs. I skeppets upphöjda för, bakom galjonsbilden som föreställde en frustande hingst, stod en man och kikade in i en liten trälåda. När kustlinjen dök upp höjde mannen på huvudet och pekade åt vänster.   Rorsmännen vid de två styrårorna fick skeppet att göra en elegant sväng och lägga sig på en ny kurs parallellt med den skog­ bevuxna strandlinjen. Däcksmanskapet justerade med vana rörelser det röd­vit­randiga, fyrkantiga seglet för att kompensera för den ändrade färdriktningen.   Kaptenen var i tjugofemårsåldern, men det allvarsamma uttrycket i hans ansikte fick honom att se äldre ut. Hans kraftfulla näsa var lätt böjd. Han hade tjockt, svart skägg, fylliga läppar och fyrkantig haka. Sol och hav hade gett hans hud en mahognyfär5

Cussler Navigatören.indd 5

12-02-03 12.12.53


gad ton. De outgrundliga ögonen som spanade mot kusten var så mörkt bruna att pupillerna knappt syntes.   Kaptenens höga samhällsställning gav honom rätten att bära en purpurfärgad mantel, färgad med det dyrbara extraktet från purpur­snäckan. Han föredrog att gå med bar överkropp, och han var klädd i likadan bomullskilt som de vanliga besättningsmännen. Hans vågiga, svarta hår täcktes av en konformig hatt.   Den salta havslukten hade avtagit när skeppet lämnade öppna havet och seglade in i en vidsträckt bukt. Kaptenen drog ett djupt andetag och kände hur luften doftade av blommor och grönska. Han gladde sig åt utsikterna att hitta färskvatten och längtade efter att få sätta foten på torra land.   Trots att resan varit lång hade den gått bra, tack vare de handplockade feniciska besättningsmännen som var härdade sjöfarare. Besättningen bestod även av ett fåtal egyptier och libyer, och några andra från länderna kring Medelhavet. En grupp skytiska soldater svarade för säkerheten.   Fenicierna var de bästa sjömännen i världen, äventyrliga upptäcktsresande och handelsmän vars maritima imperium sträckte sig genom hela Medelhavet och bortom Herkules stoder och Röda havet. Till skillnad från greker och egyptier, vars fartyg höll sig nära stränderna och kastade ankar när solen gick ner, seglade de orädda fenicierna dag och natt utan att sikta land. Med god akterlig vind kunde deras stora handelsfartyg tillryggalägga mer än etthundrafemtio kilometer per dygn.   Kaptenen var inte av fenicisk börd, men han var en duktig sjöman. Hans kunskaper om navigation och sjömanskap och hans iskalla omdöme när det blåste upp till storm hade snabbt vunnit besättningens respekt.   Fartyget under kaptenens befäl var ett så kallat Tarsisskepp, special­byggt för långväga handelsresor över öppet hav. Till skillnad från de bulligare handelsfartygen för kortare transporter hade det här skeppet långa, raka linjer. Virket i däck och skrov var av hård libanesisk ceder, och masten var kort och stark. Det fyrkantiga seglet av egyptiskt linne, förstärkt med insydda läderremmar, var den effektivaste rigg som fanns för djuphavssegling. Den svängda kölen liksom den uppdragna fören och aktern förebådade vikinga6

Cussler Navigatören.indd 6

12-02-03 12.12.53


skeppen som inte skulle komma att byggas förrän många hundra år senare.   Hemligheten bakom feniciernas skicklighet som sjöfarare handlade om mer än bara teknik. Organisationen ombord på deras skepp var omvittnad. Varje besättningsman visste sin plats i det väl­oljade maskineriet. Seglen var prydligt stuvade i ett lättåtkomligt utrymme som kaptenens assistent ansvarade för. Utkiken visste placeringen av varje detalj i riggen, och han testade fortlöpande ut­rust­ningen för att försäkra sig om att allting fungerade, om det skulle uppstå en nödsituation.   Kaptenen kände något mjukt stryka mot sitt bara ben. Han kostade på sig ett av sina sällsynta leenden, ställde trälådan i en behållare och böjde sig ner och tog upp skeppskatten. De feniciska katterna hade sitt ursprung i Egypten där de dyrkades som gudar. Feniciska fartyg förde med sig katter som handelsvaror och för att fånga råttor. Kaptenen smekte den orange- och gulrandiga katten ett par gånger, sedan satte han försiktigt ner det spinnande djuret på däck. Skeppet närmade sig en bred flodmynning.   Kaptenen ropade ut en order till utkiken.   ”Var beredda att reva seglet, och meddela roddarna.”   Utkiken vidarebefordrade den första ordern till ett par besättningsmän, som klättrade som apor uppför masten till rånocken. Två andra sjömän kastade linorna som satt i seglets nedre hörn till sina kolleger, som använde repen för att reva den stora segelduken.   Roddarna med sina muskulösa armar satt redan på bänkarna, placerade i två rader om tjugo i varje. Till skillnad från de slavar som rodde många fartyg, var roddarna ombord på det här skeppet tränade yrkesmän som förde skeppet framåt med snabba, precisa årtag.   Rorsmännen styrde in mot floden. Trots att vårfloden var kraftig av allt vatten från den smältande snön i bergen, så skulle de grunda ställena och forsarna hindra fartyget från att komma särskilt långt uppströms.   De skytiska legosoldaterna radade upp sig längs relingen, med vapnen redo. Kaptenen stod i fören och spanade mot flodstranden. Han såg en gräsbevuxen, hög udde som sköt ut i floden och 7

Cussler Navigatören.indd 7

12-02-03 12.12.53


beordrade roddarna att ro mot strömmen så att skeppet låg stilla medan däcksmanskapet kastade ankar.   En muskulös man med framträdande kindknotor och väderbitet ansikte gick fram till kaptenen med beslutsamma steg. Det var Tarsa, anföraren för de skytiska soldaterna som skyddade fartyget och dess last. Skyterna, som var släkt med mongolerna, var kända för sin skicklighet på hästryggen och som bågskyttar, liksom för sina besynnerliga vanor.   I strid drack de sina besegrade fienders blod och tog skalper som de använde som servetter. Tarsa och hans män målade sina kroppar röda och blå, renade sig med ångbad, bar skinnskjortor och hade byxorna nedstoppade i sina mjuka läderstövlar. Även den fattigaste skyt prydde sina kläder med guldutsmyckningar. Tarsa bar ett hängsmycke föreställande en liten häst som han hade fått av kaptenen.   ”Jag går i land med en spaningspatrull”, sa Tarsa.   Kaptenen nickade. ”Jag följer med er.”   Ett leende spred sig över skytens ansikte. Som landsman till den unge kaptenen hade han i början haft föga förtroende för dennes förmåga att hålla fartyget flytande. Men nu hade han sett kaptenen föra befäl över det stora skeppet och märkt att det fanns en järnvilja bakom den unge mannens ädla anletsdrag och vänliga sätt.   Den bredbottnade båten som i vanliga fall hängde på släp efter fartyget drogs upp jämsides. Skyten och tre av hans mest hårdföra krigare klev ner i båten tillsammans med kaptenen och två starka roddare.   Några minuter senare stötte båten emot den höga udden med en hård duns. Under gräset fanns en övervuxen stenpir. Kaptenen förtöjde vid en pollare som nästan helt var dold av ogräs.   Tarsa beordrade en av sina mannar att stanna hos roddarna. Därefter gav han sig av tillsammans med kaptenen och de andra skyterna längs den övervuxna, stenlagda vägen som löpte från piren inåt landet. Efter att ha tillbringat flera veckor på ett gungande däck gick de först med ostadiga steg, men vande sig snabbt vid att ha fast mark under fötterna. Ett hundratal meter från floden stötte de på en ogräsbevuxen öppen plats som på alla fyra sidor omgavs av förfallna byggnader. I dörröppningar och gränder växte högt gräs. 8

Cussler Navigatören.indd 8

12-02-03 12.12.53


Kaptenen såg framför sig hur bosättningen hade sett ut vid hans första besök. På den öppna platsen hade det rått en sjudande aktivitet. Hundratals anställda hade bott i sovsalarna med platta tak och arbetat hårt i lagerbyggnaderna.   Spaningspatrullen sökte metodiskt igenom alla husen. Kaptenen konstaterade belåtet att bosättningen var övergiven och återvände till floden tillsammans med de andra. Han gick längst ut på piren och vinkade. Samtidigt som besättningen drog upp ankaret och roddarna förflyttade skeppet mot piren, vände sig kaptenen mot den skytiske härföraren.   ”Är ditt manskap redo för den viktiga uppgiften som ligger framför oss?”   Frågan gav upphov till en fnysning från skyten. ”Mitt manskap är redo för vad som helst.”   Kaptenen blev inte förvånad över svaret. Han hade tillbringat många timmar i samtal med Tarsa under den långa sjöresan. Kaptenens outsläckliga kunskapstörst hade fått honom att fråga Tarsa om hans hemland och hans folk, och han hade blivit förtjust i den gamle krigaren trots hans blå- och rödmålade kropp och besynnerliga vanor.   Skeppet förtöjdes vid piren och besättningen la ut en bred landgång. Ljudet av hovar ekade på däck när två draghästar leddes från sitt stall under aktern och nedför rampen. Djuren blev nervösa av att komma ut i det fria, men skyterna lugnade dem snabbt med vänliga ord och några nävar honungsindränkta sädeskorn.   Kaptenen samlade ihop några mannar för att lasta ombord färskvatten och foder. Sedan klättrade han ner i lastrummet och ställde sig bredvid en trälår av kraftig libanesisk ceder. Låren tycktes glöda i ljuset som strömmade ner genom däcksluckan. Han ropade upp till besättningen att vara försiktiga när de hissade upp den från lastrummet.   Tjocka rep gjordes fast runt trälåren och fästes i en krok på bommen. Bommen knakade under den stora tyngden. Låren lyftes sakta upp från lastrummet och sänktes ner på däck. Kroken lossades och man stack in åror genom hål i sidorna för att använda som bärhandtag. Några ur manskapet lyfte under årorna och flyttade låren över rampen och ner på piren. 9

Cussler Navigatören.indd 9

12-02-03 12.12.54


Låren lyftes upp på en vagn med kraftiga, järnskodda trähjul. Hästarna spändes för vagnen. Soldaterna hängde sina sköldar och bågar över axlarna, och med spjutet i hand bildade de skyddande flanker på båda sidor. Kaptenen och den skytiske härföraren tog täten och processionen satte sig i rörelse med skramlande vapen.   De marscherade längs floden, genom den övergivna byn och fram till en väg som hade huggits genom skogen. Det växte gräs i hjulspåren, men vägen möjliggjorde ändå snabb förflyttning. Processionen stannade varje kväll för att slå läger. På förmiddagen dag tre kom de till en dal som var belägen mellan två berg.   Kaptenen stoppade kolonnen och tog från sin packning fram samma trälåda som han hade konsulterat ombord på fartyget. Medan soldaterna vilade och skötte om hästarna lyfte han bort skyddet, hällde i lite vatten och kikade in i lådan. Han såg från lådan till en pergamentrulle han bar i en tygpåse. Sedan manade han dem vidare med samma beslutsamhet som en flyttfågel.   Processionen marscherade genom dalen och kom så småningom fram till ett fält där resterna av runda kvarnstenar avtecknade sig i det höga gräset. Kaptenen mindes fältet från den tiden då svettiga män hade vridit runt stenhjulen. Arbetarna hade tömt korgar fulla av sten i kvarnarna, som malde innehållet till pulver. Pulvret hade burits bort till eldgropar. Med hjälp av blåsbälgar blev eldhärden vitglödgad. Arbetarna tippade smältdeglarna och hällde den glödande gula smältan i avlånga formar.   Expeditionen vandrade vidare och kom till två avgudabilder av sten. Båda statyerna var dubbelt så höga som en människa och av­ bildade en mer eller mindre mänsklig gestalt från halsen och ned­åt. Avgudabilderna hade huggits ut för att skrämma bort infödingar. De mardrömslika huvudena var en kombination av djur och människa, med de sämsta egenskaperna från vardera, som om skulptören hade haft för avsikt att skapa ett så fasansfullt och skrämmande ansikte som möjligt. Till och med de kallhamrade legosoldaterna blev illa till mods. De flyttade nervöst sina spjut från ena handen till den andra och kastade vaksamma blickar på belätenas ondskefulla uppsyn.   Kaptenen konsulterade på nytt den magiska lådan och pergamentrullen och skyndade in genom skogen. De övriga följde efter i den onaturliga skymningen som rådde under trädkronorna. På 10

Cussler Navigatören.indd 10

12-02-03 12.12.54


många ställen hindrades de av tjocka trädrötter, men efter cirka en timmes marsch lämnade de skogen. De kom fram till en slät klippvägg vid foten av ett berg. Återigen blockerades vägen av två avgudabilder, identiska med de två första.   Utifrån statyernas placering kunde kaptenen med hjälp av triangelmätning få fram en punkt uppe på klippväggen. Han trevade längs den vertikala ytan likt en blind som har stött på ett oväntat hinder. Hans trevande fingrar hittade några knappt synliga handtag, som han använde för att klättra upp längs bergväggen.   Tre och en halv meter över marken vred han på kroppen och satte sig i en urgröpning i berget. Han lånade ett spjut, som han stack in i en spricka för att ha som hävstång. Soldaterna kastade upp ett rep som han band fast i spjutskaftet. Repets andra ände var fastbundet i en häst. Kaptenen gav signal och hästen drog, samtidigt som kaptenen pressade fötterna mot en utskjutande kant. En stor stenplatta lösgjordes från klippväggen och föll ner med en duns, så att en två meter bred och tre meter hög port plötsligt uppenbarade sig i berget.   Efter att kaptenen hade klättrat ner, gjorde han upp eld i lite torrt gräs och flyttade sedan över de pyrande lågorna till ett risknippe. Med facklan ovanför huvudet gick han i täten in genom öppningen. Skyterna hade spänt fast sig själva i selarna och började dra vagnen genom en tunnel med släta väggar, som sträckte sig ungefär femton meter in varpå den utvidgades till en grotta.   Kaptenen tände några oljelampor som satt i hållare längs grottans väggar. Den strålande ljuskretsen avslöjade en stor rund sal, med tunnlar som löpte åt olika håll. Mitt i grottan fanns en cirkelformig klippa som var cirka en meter hög och två meter i diameter. Kaptenen beordrade skyterna att lyfta upp låren på podiet. På hans befallning lyfte de av locket och tog ett steg bakåt.   Kaptenen böjde sig fram över låren och lyfte bort ett skyddande överdrag som täckte en utsirad kista av guld och mörkt trä som var något mindre. När han därefter drog bort lager efter lager med blått tyg, kände han hur hjärtat bultade i bröstet. Han stirrade som förstenad och hans ansikte glödde i ljusskenet. Efter en kort stund la kaptenen omsorgsfullt tillbaka det blå tyget och överdraget. Tarsas mannar satte tillbaka locket.   ”Vårt uppdrag är utfört”, sa han och hans ord ekade i grottan. 11

Cussler Navigatören.indd 11

12-02-03 12.12.54


Han tog täten och lämnade grottan. Den friska, kyliga luften kändes behaglig mot hans svettiga ansikte och vädrade bort dammet ur hans lungor. Kaptenen beordrade skyterna att lyfta tillbaka stenplattan på sin plats. Han betraktade bergväggen. Ingen skulle misstänka att stenplattan dolde en öppning.   Kolonnen vände tillbaka åt samma håll som den hade kommit ifrån. Processionen förflyttade sig i rask takt, utan något som tyngde ner vagnen, och marscherade raka vägen till floden. På den sluttande flodstranden låg en träbyggnad vars stora dörrar vette ut mot vattnet. Kaptenen inspekterade huset invändigt. När han kom ut igen verkade han nöjd. Han sa åt Tarsa och hans män att laga till en god måltid och försöka få en god natts sömn.   I gryningen väcktes de av den outtröttlige kaptenen. Hästarna släpade en båt från byggnaden och ner till floden. Den öppna farkosten var ett mellanting av båt och flotte, omkring femton meter lång och kanske fyra meter bred, och den gick inte mycket djupare än en halvmeter. Rodret manövrerades med en lång rorkult.   Hästarna leddes ombord och båten knuffades och stakades ut i floden för att fångas av strömmen. Färden nedför floden blev betydligt mer dramatisk än deras resa över havet. Båten råkade ut för grund, forsar, flytande träd, strömvirvlar och klippor. Skyterna jublade när båten nådde fram till flodmynningen och de fick syn på det förtöjda skeppet.   Fartygets besättning välkomnade de nyanlända och hjälpte till att dra upp flodbåten på stranden. Medan kaptenen skrev i sin logg­bok, firade manskapet till långt in på natten. Men de var på benen redan före gryningen, och solen hade nätt och jämnt kikat fram över träden när de lossade förtöjningarna. Skeppet stävade ut mot bukten med god fart eftersom det drevs fram av både vinden och roddarna, som tog i för allt vad de förmådde. Precis som alla andra ombord var de otåliga att få återvända hem.   Den översvallande glädjen ombord avbröts på ett oväntat sätt. När skeppet passerade en ö gick ett annat fartyg ut och blockerade vägen. Kaptenen gav snabbt order om att ta in årorna och reva seglen. Han klättrade upp på en stor vattenurna i fören för att bättre 12

Cussler Navigatören.indd 12

12-02-03 12.12.54


kunna studera det främmande fartyget. Det fanns inga tecken på liv ombord, men däcket skymdes av ett flätat stängsel som skulle skydda lasten och som gick längs skrovets överkant.   Framför sig såg han ett Tarsisskepp.   Det hade samma funktionellt eleganta linjer som kaptenens eget skepp. Däcket var långt och rakt, och den svängda aktern och den hästhuvudformade förstäven höjde sig högt över vattnet. Kaptenens skarpa blick urskilde emellertid några viktiga skillnader mellan de två båtarna. Det främmande skeppet hade byggts för handel men modifierats för krig.   Dess för var klädd med brons i stället för trä, vilket gjorde att den vassa spetsen kunde slå hål även på det starkaste fartyg. Den kraftiga vrickåran kunde – liksom åran i fören – fungera som ramm om den gjordes fast i skrovet.   Den skytiske härföraren kom fram till kaptenen. ”Ska vi skicka en bordningsstyrka?”   Kaptenen funderade på frågan. Ett feniciskt skepp borde inte utgöra något hot, men det fanns ingen anledning för fartyget att befinna sig där. Även om det inte var direkt fientligt så var det säkerligen inte heller ofarligt.   ”Nej”, sa kaptenen. ”Vi väntar.”   Fem minuter gick. Sedan tio. Efter tjugo minuter kunde man se några gestalter som klättrade nedför en lejdare till skeppets arbetsbåt. Båten närmade sig och kom inom hörhåll. Det satt fyra män vid årorna. En femte stod bredbent i fören, med sin purpurfärgade mantel böljande bakom sig som ett löst segel. Han formade händerna som en tratt framför munnen.   ”Var hälsad, broder”, ropade han över vattnet.   ”Var hälsad du också”, sa kaptenen med förvåning. ”Hur kommer det sig att du är här?”   En min av spelad skepsis syntes i mannens ansikte. Han pekade på krigsfartyget. ”Jag kom, i likhet med dig, Menelik, i ett Tarsisskepp.”   ”I vilket syfte, Melqart?”   ”För att ännu en gång förena våra styrkor, käre bror.”   Kaptenens ansikte röjde inga känslor, men hans mörka ögon glödde av ilska. ”Kände du till mitt uppdrag?” 13

Cussler Navigatören.indd 13

12-02-03 12.12.54


”Vi är ju släkt, eller hur? Man har inga hemligheter för familjen.”   ”Låt då inte dina avsikter förbli en hemlighet för mig.”   ”Naturligtvis inte. Kom ombord på mitt fartyg så vi får prata.”   ”Mitt skepps gästfrihet gäller även för dig.”   Mannen i purpurrött skrattade. ”Det är tydligt att vi saknar broderlig tillit till varandra.”   ”Det kanske beror på att vi bara är halvbröder.”   ”Vi är icke desto mindre av samma blod.” Melqart pekade på ön. ”Låt oss avsluta den här barnsliga diskussionen och mötas på neutral mark så att vi får prata med varandra.”   Kaptenen spanade mot ön. Till skillnad från den trädbevuxna strandlinjen var den sandiga flodbanken platt nästan hundra meter varpå den höjde sig upp mot ett gräsbevuxet krön.   ”Då säger vi det”, ropade han.   Kaptenen beordrade Tarsa att samla ihop en landstigningspatrull. Tarsa valde ut fyra av sina mest stridsvana män. Några minuter senare stötte arbetsbåten emot flodstranden. Skyterna stannade vid båten medan kaptenen gick uppför den sluttande stranden.   Trettio meter från stranden stod hans halvbror med korslagda armar. Han var klädd i full fenicisk stass, med en brokigt mönstrad tunika under den purpurröda manteln och en konformig hatt på huvudet. Runt halsen bar han en guldkrage och hans armar och fingrar var smyckade med guld.   Han var lika lång som kaptenen, och hans stiliga ansikte hade en påfallande likhet med broderns, med framträdande näsa, mörk hy, vågigt hår och skägg. Det fanns emellertid vissa skillnader. Kaptenens kungliga hållning framstod som högdragen och stolt, medan halvbroderns anletsdrag snarare verkade brutala. Hans mörka ögon saknade djup och mjukhet. Hans framskjutande haka tydde mer på envishet än beslutsamhet.   ”Så trevligt att träffa dig igen efter alla dessa år, käre bror”, sa Melqart, med ett intagande leende som var listigt snarare än charmerande.   Kaptenen var inte på humör för någon falsk vänlighet. ”Varför är du här?” frågade han. 14

Cussler Navigatören.indd 14

12-02-03 12.12.54


”Vår far kanske bestämde sig för att du behövde hjälp med ditt uppdrag.”   ”Han skulle aldrig ha litat på dig.”   ”Dig litade han ju tydligen på, och du är en tjuv.”   Kaptenens kinder hettade efter förolämpningen, men han höll sin ilska i schack. ”Du har inte svarat på min fråga.”   Hans halvbror ryckte på axlarna. ”Jag fick veta att du skulle i väg. Jag försökte genskjuta dig, men ditt skepp var för snabbt och vi kom på efterkälken.”   ”Varför har ditt skepp rustats för krig?”   ”Det här är farliga vatten.”   ”Du trotsar vår far genom att komma hit. Det här skulle inte ha varit hans önskan.”   ”Vår far.” Han spottade fram orden. ”Vår far var en kvinnojägare som låg med din hora till mor.”   ”Och din hora till mor också, väl?”   Melqart drog tillbaka sin purpurmantel. Hans hand rörde sig mot svärdsknappen, men så ångrade han sig och lät handen sjunka ner igen. ”Det är idiotiskt av oss att gräla om familjebekymmer”, sa han blidkande. ”Låt oss återvända till mitt skepp. Jag bjuder på förfriskningar, så kan vi prata.”   ”Det finns inget att prata om. Du ska vända om med ditt fartyg. Vi följer efter.”   Kaptenen vände på klacken och gick med bestämda steg tillbaka mot floden. Han lyssnade spänt efter ljudet av steg, för den osannolika händelse att hans bror skulle ha modet att attackera honom. Men det enda han hörde var Tarsa, som ropade:   ”Kapten! Akta er!”   Skyten hade sett ett tiotal personer dyka upp bakom det gräsbevuxna krönet.   Kaptenen snodde runt samtidigt som männen började springa åt hans håll. Deras axlar och bröst pryddes av tatueringar.   Thraker.   Ännu ett krigiskt folk som mot betalning ställde upp med svärd och spjut för den feniciska flottan. Thrakerna rusade förbi hans halvbror, som manade på dem:   ”Döda honom! Döda honom!” 15

Cussler Navigatören.indd 15

12-02-03 12.12.54


Kaptenen drog sitt korta svärd samtidigt som de skrikande thrakerna hastigt omringade honom.   Han svängde runt för att möta angriparna, men hade ingen uppsikt bakåt. En av thrakerna närmade sig med spjutet i kastposition, men så tvärstannade han och släppte sitt vapen. Han grep tag om det fjäderprydda skaftet som stack ut från hans hals, hostade till, sjönk ner på knä och föll framstupa i sanden.   Med lugna rörelser placerade Tarsa ännu en pil mot sin bågsträng. Utan större ansträngning dödade han ytterligare en angripare. De andra thrakerna skingrades.   Tarsas bågskyttar skickade i väg en dödlig skur av pilar som träffade de flyende thrakerna i ryggen.   Kaptenen gav till ett mäktigt vrål och sprang uppför stranden. Han svingade sitt svärd i ett kraftfullt hugg som skulle ha huggit huvudet av hans halvbror, om inte Melqart hade lyckats väja för klingan i en desperat undanmanöver. Under den strid som följde snavade Melqart på sin mantel och föll omkull i den mjuka sanden.   Han rullade över på rygg och kastade svärdet åt sidan. ”Döda mig inte, broder.”   Kaptenen tvekade. Hur ondskefull Melqart än var, så hade de ändå blodsband till varandra.   Tarsa ropade ut ännu en varning.   Ytterligare en grupp thraker hade uppenbarat sig på krönet för att förstärka den första anfallslinjen.   Kaptenen retirerade och rusade mot båten, och han tvingades hoppa över liken efter de stupade krigarna.   Skyterna sköt sina sista pilar. De hastigt ivägskjutna projektilerna fördröjde thrakernas avancemang, men stoppade dem inte helt.   Tarsa slängde ifrån sig bågen, tog kaptenen i sina starka armar och lyfte upp honom i båten. Roddarna kämpade vid årorna och lyckades snabbt få båten utom räckhåll för spjuten, som slog ner i vattnet bakom dem utan att orsaka någon skada.   Kaptenen klättrade upp på fartygets däck. Utkiken gav honom ett spjut och ett svärd, som han tog från ett vapenförråd uppe på däck. 16

Cussler Navigatören.indd 16

12-02-03 12.12.54


Melqarts båt la ut från stranden med de återstående thrakerna ombord. Det flätade stängslet på krigsfartyget föll ner och därbakom dolde sig minst hundra man på ett upphöjt däck.   Solen blänkte i deras spjutspetsar. Sköldarna hade hängts upp på relingen så att de bildade en skyddsmur. Kaptenen såg rökmoln stiga upp från fiendens däck och gav order om att vattenkrus skulle placeras ut runt om på båten.   Från fiendeskeppet sköt man brinnande pilar som hade doppats i tjära och regnade ner från skyn i en skur av eld.   Ingen pil träffade något mänskligt mål, men några borrade sig in i fartygets sidor och i däcksplankorna. Lågorna släcktes med vatten från krusen, men ännu en skur följde på den första, och ett par av de brinnande pilarna landade på det hoprullade seglet.   Besättningen drog ner seglet på däck och stampade på det brinnande tyget, utan att bry sig om glöden som brände under fötterna.   Kaptenen gav order om att lätta ankar. Samtidigt som skyterna avlossade en skur av pilar, manövrerade roddarna skeppet bakåt, utom räckhåll för eldpilarna. Men under den besvärliga manövern vände skeppet bredsidan mot fiendens fartyg.   Lågorna från seglet höll på att sprida sig. Kaptenen förstod att hans skepp var förlorat eftersom det var gjort av trä, hampa, tjära och tyg. Inom några minuter skulle det ha förvandlats till en jättelik brinnande fackla.   Krigsskeppet förberedde sig för att sätta in nådastöten.   De stora årorna i båda ändar av fartyget användes för att snabbt svänga runt i en hundraåttiograderssväng, så att bronsrammen skulle komma med i leken.   Rammen skulle slå hål på det brinnande skeppet. Så snart fartyget sjönk skulle det peppras med ännu fler eldpilar. Granater fyllda med brinnande olja skulle stickas ut på stänger från fören.   Kaptenen beordrade rorsmännen att vända skeppet. När fören pekade nedströms, skrek han åt roddarna.   ”Full fart framåt!”   Fartyget krängde som en dåsig val och fick sedan fart. Fiende­ skeppet var fortfarande i färd med att vända och befann sig i sin mest sårbara position. Även om förstäven på kaptenens skepp inte 17

Cussler Navigatören.indd 17

12-02-03 12.12.54


var skodd med metall, så kunde det grova libanesiska virket användas med dödlig effektivitet.   Blandat med männens rop hördes dånet av hovar. Hästarna hade slitit sig och tagit sig uppför en ramp till däck. Skyterna släppte sina bågar och försökte mota ner hästarna igen. Men djuren stegrade sig och rullade med ögonen – de var mer rädda för rök och eld än för högljudda människor.   Fartygen befann sig nu bara några meter från varandra. Kaptenen kunde se en purpurröd gestalt som med beslutsamma steg gick fram och tillbaka över däck – det var Melqart som manade sin besättning att skynda på.   Det brinnande skeppet brakade in i krigsfartyget. Kaptenen tappade balansen och föll på knä, men tog sig snabbt upp på fötter igen. Den hästhuvudformade galjonsbilden hängde nu på svaj. Skeppet hade kastats bakåt och var på väg att svänga, och skrovet skulle snart ligga jämsides med motståndaren. Då skulle fiendens bågskyttar kunna träffa dem hur lätt som helst. Spjutförsedda krigare skulle välla ombord och göra processen kort med dem.   Det rådde fullkomligt kaos ombord på hans skepp. Besättningsmännen rusade omkring på det brinnande däcket för att inte bli kremerade eller nedtrampade av de vettskrämda hästarna.   Fartygen stötte i varandra med ett knarrande.   En vindpust svepte bort röken för ett kort ögonblick. Kaptenen såg hur hans flinande bror tittade på honom från bara några meters avstånd.   Det sporrade honom att gå genom rökmolnen på huvuddäck för att försöka samla ihop sin panikslagna besättning.   En häst stegrade sig framför kaptenen och han tvingades ta några steg bakåt för att inte bli krossad. I ett plötsligt infall tog han upp en bit av det brinnande seglet från däck och viftade med den framför hästen. Djuret stegrade sig på nytt och slog i luften med sina vassa hovar. Kaptenen skrek åt skyterna att följa hans exempel.   En sargad linje tog form. Under höga rop och viftande med brinnande tygbitar föste de hästarna mot relingen.   Längs fiendeskeppets reling stod en rad tatuerade thraker, vars ögon glittrade förväntansfullt inför den stundande massakern. 18

Cussler Navigatören.indd 18

12-02-03 12.12.54


Men då hoppade hästarna över relingen och över till krigsfartygets däck. Djuren brakade rätt igenom raden av krigare och galopperade ursinnigt från ena änden av däcket till den andra och trampade ner allt som kom i deras väg.   Kaptenen svingade sig över relingen och skyterna följde tätt efter. Med ett rappt svärdshugg fällde han den förste han stötte på. Sedan vällde hela hans besättning ombord på fiendens skepp. Thrakerna drog sig förvirrade bakåt under den våldsamma attacken.   Kaptenens ansikte var svart av sot. Han blödde från flera ytliga sår efter svärdshugg och spjutstick, men han närmade sig obevekligt Melqart, som fått se krigslyckan vända och försökte gömma sig i skeppets upphöjda akter. Menelik klättrade uppför en kort lejdare till aktern där hans halvbror kröp ihop.   Den här gången skulle han inte tveka att utdela det dödande hugget.   Just som hans svärd träffade sitt mål, kom något hårt farande rätt i huvudet på honom. Han segnade ner på däck och mörkret sänkte sig över honom. Något senare, när de sista spåren efter slaget hade bubblat upp till ytan, tog sig det tysta vittnet som legat gömt i gräset försiktigt fram längs stranden, inte så långt från platsen där han hade sett monstret med hästhuvud första gången.   Det var alldeles tyst. Skriken av smärta och dödskamp liksom skramlet av vapen hade dött bort. Man hörde bara vattnets mjuka porlande vid flodstranden, som var översållad av döda kroppar. Han gick från lik till lik, men struntade i gulddekorationer till förmån för mer användbara föremål.   Han böjde sig ner för att plocka upp ännu ett föremål, då han hörde ett ynkligt jamande. Ett blött, gul-orange pälsknyte hade borrat in klorna i en förkolnad bräda. Jägaren hade aldrig sett en katt tidigare, och för ett kort ögonblick övervägde han att döda den. Men så veknade han och svepte i stället in djuret i en mjuk skinntrasa.   När han inte kunde bära mer, smög han därifrån och lämnade inget annat efter sig än fotspåren i sanden.

19

Cussler Navigatören.indd 19

12-02-03 12.12.54


Vita huset, 1809 Presidentbostaden på Pennsylvania Avenue låg försänkt i mörker med undantag för arbetsrummet, där en sprakande brasa i öppna spisen höll vinterkylan på avstånd. Det fladdrande eldskenet föll över en man med skarpskuren profil som satt vid ett skrivbord och hummade medan han arbetade.   Thomas Jefferson kastade en blick på väggklockan med sina klara blågrå ögon, vars intensitet ofta förbluffade dem som mötte honom för första gången. Klockan var två på natten – i vanliga fall slutade han vid tio. Han hade varit fullt sysselsatt i arbetsrummet sedan klockan sex på kvällen, efter att ha stigit upp i gryningen.   Presidenten hade varit ute på sin dagliga eftermiddagsritt i Washingtons omgivningar, på favorithästen Eagle, och han hade fortfarande ridkläderna på sig: en sliten brun kavaj, röd väst, manchesterbyxor och yllestrumpor. Ridstövlarna hade han bytt mot de tofflor utan bakkappa som en gång hade chockat några utländska sändebud vilka hade väntat sig betydligt mer ståndsmässiga fotbeklädnader på presidentens fötter.   Presidenten sträckte ut sin långa arm mot ett skåp. Dörrarna flög upp bara han nuddade vid dem med fingret – något som tilltalade Jeffersons intresse för manicker. Prydligt uppställt inne i skåpet fanns ett kristallglas på fot, en karaff med franskt rödvin, ett fat med kex samt ett nattljus som han använde för att hitta genom korridorerna till sitt sovrum. Han hällde upp ett halvt glas vin, höll 20

Cussler Navigatören.indd 20

12-02-03 12.12.54


drömmande upp det mot ljuset och tog en klunk som väckte liv i kära minnen från Paris.   Morgondagen kunde inte komma snart nog. Om några timmar skulle presidentämbetets tunga ansvar flyttas över på hans vän James Madisons smala men dugliga axlar.   Han avnjöt en klunk till och återvände till papperen som låg utspridda över hans skrivbord. Skrivet med samma flödande handstil som Självständighetsförklaringen fanns där prov på mer än femtio olika indianstammars ordförråd, allt uppställt i spalter, och insamlat under en trettioårsperiod.   Jefferson hade länge varit besatt av frågan om hur indianerna kom till Nordamerika och hade ägnat åratal åt att ställa samman listor med ord som var vanligt förekommande i indianska språk och dialekter. Hans teori gick ut på att likheterna mellan ord från Gamla och Nya världen skulle kunna ge en ledtråd till indianernas ursprung.   Jefferson hade helt skamlöst använt sig av sin presidentmakt för att odla detta intresse. Han hade vid ett tillfälle bjudit in fem cherokeshövdingar till en mottagning i Vita huset och frågat ut dem om deras språk. Han hade också instruerat Meriwether Lewis att samla in ord från de indianer han stötte på under sin historiska resa till Stilla havet.   Boken om indianernas ursprung som Jefferson planerade att skriva skulle bli höjdpunkten på hans intellektuella karriär. De stormiga händelserna under hans andra presidentperiod hade tillfälligt hejdat projektet, och han hade skjutit upp inlämningen av listorna som skulle gå till tryck tills han kunde skriva sammandrag av de mängder av nytt material som Lewis och Clark hade haft med sig från sin långa resa.   Han lovade sig själv att ta itu med uppgiften så fort han var till­baka i Monticello och samlade därför papperen i en prydlig trave, knöt om med snöre och la dem tillsammans med de andra ord­listorna och andra papper i en stadig koffert. Den skulle tillsammans med hans övriga tillhörigheter transporteras till James River och lastas på en båt som skulle ta hans bagage till Monticello. Han stoppade ner den sista dokumentbunten i kofferten och stängde igen locket. 21

Cussler Navigatören.indd 21

12-02-03 12.12.54


Skrivbordet var nu tomt, sånär som på ett tennskrin med hans namn i relief på locket. Presidenten öppnade skrinet och tog fram en rektangulär pergamentbit som var ungefär tjugofem gånger trettio centimeter. Han höll den mjuka djurhuden intill en oljelampa. Den ojämna ytan var full av konstiga skrivtecken, vågiga linjer och flera kryss. Ena kanten var sönder.   Han hade fått pergamentet 1791. Han och hans Virginiagranne ”Jemmy” Madison hade ridit till Long Island, New York, för att träffa en utfattig spillra av unkechaugstammen. Jefferson hade hoppats på att hitta någon som behärskade algonkinstammens ur­åld­riga språk, och det fanns faktiskt tre äldre kvinnor som kunde tala det gamla språket. Jefferson hade sammanställt en ordlista som han hoppades skulle bidra till att bevisa hans tes om att indianerna härstammade från Europa.   Stammens hövding hade skänkt pergamentet till Jefferson och sagt att det hade gått i arv från generation till generation. Rörd av den vänliga gesten hade Jefferson bett en rik jordägare, som varit med och skrivit under Självständighetsförklaringen, att ta hand om indianerna och hjälpa dem.   När han nu tittade på pergamentet fick han en idé. Han gick bort med pergamentet till ett bord där det fanns ett horisontellt staffli med två pennor fastsatta i en ram ovanför, vilket gjorde att de kunde röra sig samtidigt. Jefferson brukade regelbundet använda den här kopieringsmaskinen till sin omfattande korrespondens.   Han kopierade skriften på pergamentet och la till några saker och bad mottagaren att identifiera språket på vilket orden var skrivna. Sedan skrev han adressen, förseglade kuverten och la dem i korgen för utgående post.   Unkechaugstammens ordlistor var nedpackade i kofferten tillsammans med de övriga papperen. Jefferson ville emellertid inte släppa pergamentet ifrån sig, så han la tillbaka det i skrinet. Han skulle förvara det i sadelväskorna under ritten till Monticello. Han kastade ännu en blick på väggklockan, drack ur sitt vinglas och reste sig från stolen.   Vid sextiofem års ålder hade Jefferson inte ett gram onödigt fett på kroppen. När han blev äldre skiftade hans hår färg från rödaktigt till rödblondgrått. Med sina etthundraåttioåtta centi22

Cussler Navigatören.indd 22

12-02-03 12.12.54


meter, sina breda axlar och sin raka hållning skulle han för alltid vara en imponerande gestalt. Reumatismen plågade honom, men så snart han hade fått mjuka upp sina stela leder blev rörelserna mjuka och lätta, och han rörde sig lika smidigt som en betydligt yngre person.   Han tände nattljuset och vandrade genom Vita husets tysta korridorer till sitt sovrum.   Redan i gryningen var han uppe och han red till den nye presidentens installation med sin vanliga brist på pomp och ståt. Han förde handen till hatten och galopperade helt sonika förbi den väntande kavallerieskorten, satt av nära Capitolium och band fast hästen vid ett spjälstaket. Under installationen satt han bland åhörarna. Senare kom han på en avskedsvisit i Vita huset. På installationsbalen dansade han med Dolley Madison.   Nästa dag packade han färdigt och han kontrollerade särskilt att kofferten med hans indianmaterial fanns med på vagnen som skulle köra den till James River. Han gav sig av på hästryggen mot Monticello och red i åtta timmar genom snöstormen i sin iver att få återgå till livet som godsägare. Väktaren stod i skuggan av en snöhöljd ek, vid kanten av James River, där flera fraktbåtar låg förtöjda för natten. Från en krog i närheten hördes hesa skratt. Rösterna blev allt högre, och han bedömde utifrån egen erfarenhet att båtarnas besättningsmän hade nått det sista stadiet innan de druckit sig redlösa.   Han lösgjorde sig ur det skyddande mörkret och förflyttade sig över den snötäckta marken mot en båt som avtecknade sig svagt i det fladdrande skenet från lyktan i aktern. Den femton meter långa flodbåten var en smal, flatbottnad farkost avsedd för att transportera tobak på floden.   Han stannade upp på stranden och ropade, men fick inget svar. Lockad av utsikterna till en drink, en varm brasa och kvinnligt sällskap hade kaptenen gått i land tillsammans med de två stakkarlarna som bemannade flodbåten. Brottslighet var något i det närmaste okänt på den här avlägsna delen av floden, och man hade inte ansett det nödvändigt att lämna kvar någon ombord på båtarna den här kalla kvällen.   Väktaren smög uppför rampen och hämtade lyktan i aktern för att se bättre, varpå han kröp in under tältduken som var uppspänd över den mel23

Cussler Navigatören.indd 23

12-02-03 12.12.54


lersta delen av däcket. Under tältduken låg mer än tjugo kollin märkta med initialerna tj. Han ställde ner lyktan och började gå igenom bagaget.   Med kniven bände han upp en koffert och tog upp en bunt papper som låg prydligt packade inuti. Precis som han blivit instruerad stoppade han ner papperen i en stor säck och slängde ut några blad på flodstranden. Några av papperen kastade han i floden, där de hastigt drev i väg med strömmen.   Mannen log belåtet efter välförrättat värv. Med en hastig blick mot den skräniga krogen smög han tyst nedför landgången, tillbaka till stranden och försvann som en vålnad i mörkret. Kort därefter återvände Jefferson till Monticello tillsammans med några vänner och såg slavarna lasta av lådor från vagnen som var framkörd till husets pelarförsedda entré. När han red närmare kände han igen en kraftig, skäggprydd gestalt och såg att det var kaptenen från båten på James River som hade transporterat hans bagage från Washington.   Han satt av och gick med beslutsamma steg fram till vagnen, men i sin iver över att bagaget hade anlänt märkte han inte skepparens förkrossade min. Han knackade med knogarna på sidan av vagnen. ”Väl utfört arbete, kapten. Allt har kommit fram helt och välbehållet, ser jag.”   Kaptenens runda ansikte skrynklades ihop som en övermogen pumpa. ”Inte riktigt allt, måste jag tyvärr meddela.”   ”Vad menar ni?”   Kaptenen tycktes krympa ihop. Jefferson tornade upp sig ett par decimeter över flodskepparen och skulle ha varit en respektingivande gestalt även om han inte hade varit usa:s tidigare president. Hans intensiva blick tycktes borra sig rakt igenom den olycklige kaptenen.   Medan skepparen berättade sin historia vred han sin hatt så hårt att det var ett under att den inte gick i bitar.   Jeffersons koffert hade blivit vandaliserad på den sista etappen av båtfärden, då den var på väg uppför floden ovanför Richmond. Tjuven hade gått ombord på båten när den låg förtöjd och besättningen sov på stranden, sa kaptenen. En koffert hade länsats. Kaptenen räckte fram några leriga papper till Jefferson och förklarade att man hade hittat dem på flodstranden. 24

Cussler Navigatören.indd 24

12-02-03 12.12.54


Jefferson stirrade på de våta pappersarken.   Nästan utan att kunna få fram ett ord sa han: ”Inget annat som blev stulet?”   ”Nej.” Kaptenen lyste upp då han fick tillfälle att peka på den invändiga silverbeklädnaden. ”Bara det som var i kofferten.”   Bara det som var i kofferten.   Orden ekade i Jeffersons öron som om de hade uttalats i en grotta.   ”Berätta var ni hittade det här”, sa han barskt.   En stund senare galopperade Jefferson och hans vänner därifrån och red tills de kom till floden, där de spred ut sig på båda sidor. Efter intensivt sökande fiskade de upp några papper som hade flutit i land. Med undantag för ett par ark, var de leriga papperen med indianernas ordförråd alltför vattenskadade för att kunna räddas.   Längre fram på sommaren greps en försupen småtjuv som an­ klagades för brottet. Mannen hävdade att han hade lejts av en främling för att stjäla papperen och låtsas att de hade blivit förstörda.   Jefferson var lättad över att den skyldige hade åkt fast och kanske skulle hängas. Men han var inte intresserad av mannens öde. Den skurken hade ställt till oreparabel skada för honom. Jefferson hade mer överhängande problem, såsom att ta hand om sina försummade åkrar och att försöka räkna ut hur han skulle kunna betala sina växande skulder.   Allt detta förändrades några månader senare när han fick ett brev med posten.   Jefferson hade fått flera svar på de brev han hade skickat från Vita huset till medlemmar i Filosofiska sällskapet. Alla svarade att de var förbryllade inför de ordlistor som Jefferson hade skrivit av från pergamentet. Alla utom en.   Professor Holmberg var lingvist vid universitetet i Oxford. Han ursäktade sig för att han inte hade svarat Jefferson tidigare, men han hade varit på resa i Nordafrika. Han visste exakt vilket språk orden var skrivna på och bifogade översättningar.   Jefferson spärrade upp ögonen när han läste om Holmbergs upp­täckter. Med brevet i handen gick han igenom sitt bibliotek 25

Cussler Navigatören.indd 25

12-02-03 12.12.54


och plockade ut volym efter volym ur bokhyllorna. Historia. Språk. Religion.   De närmaste timmarna tillbringade han med att läsa och göra anteckningar. När han hade lagt ifrån sig den sista boken, lutade han sig bakåt på stolen, satte fingertopparna mot varandra och stirrade tomt framför sig. Efter att han suttit djupt försjunken i tankar en stund, formades Jeffersons läppar till ett välbekant namn.   Meriwether Lewis. Ödet hade gått hårt fram med den man som ledde expeditionen som öppnade portarna för usa:s expansion i väster.   Lewis var en man med begåvning utöver det vanliga. Jefferson hade varit väl medveten om denne Virginiabos egenskaper när han bett Lewis att leda forskningsexpeditionen till Stillahavskusten 1803.   Lewis var en friluftsmänniska och han var välutbildad, modig, bevandrad i naturvetenskap, tålig rent kroppsligen, bekant med indianska sedvänjor och dessutom synnerligen karaktärsfast. Han hade varit en högt respekterad armékapten innan han började arbeta för Jefferson i Vita huset, där han utöver sina tidigare kunskaper fick insikter i diplomati, statsmannakonst och politik.   Expeditionen hade varit mycket framgångsrik. Efter att Lewis återvänt till Washington 1806 tillsammans med William Clark, expeditionens ställföreträdande chef, hade Jefferson utnämnt honom till guvernör för Louisianaterritoriet.   Lewis fick emellertid anledning att undra över om utnämningen var en belöning eller en bestraffning. Trots allt hans kunnande och all hans energi så blev det en tuff uppgift för Lewis att försöka tämja det vilda gränslandet. Upptäcktsresandens politiska fiender var obevekliga.   En kväll – efter ännu en påfrestande dag då han tvingats värja sig mot anklagelser om att han betalat ut skattepengar till ett päls­ företag där han själv hade intressen – fick Lewis se ett förseglat paket på sitt skrivbord och kände genast igen Jeffersons handstil. Lewis hade ett leende på läpparna då han stack in knivbladet under 26

Cussler Navigatören.indd 26

12-02-03 12.12.54


sigillet och försiktigt sprättade upp det styva papperet som inne­ höll en bunt dokument. Det korta brevet inuti löd: Käre mr Lewis. Er trädgård skulle kanske må bra av den information som finns bifogad här. TJ Nästa sida hade rubriken ”Att odla kronärtskockor”. Sidorna innehöll en detaljerad beskrivning, tillsammans med planteringstabeller och en ritning över en trädgård.   Med en fundersam rynka i pannan bredde han ut paketets inne­håll på skrivbordet. Lewis kände till Jeffersons intresse för träd­gårds­skötsel, men det verkade konstigt att han skulle göra sig besväret att skicka information om kronärtskocksodling över halva kontinenten. Han måste ha insett att Lewis omfattande förpliktelser inte lämnade någon tid över för trädgårdsskötsel.   Då gick det upp ett ljus för Lewis och pulsen ökade. Han sökte igenom ett skåp där han förvarade rapporterna från sin och Clarks expedition och fann det han sökte inom några få minuter.   Inklämt mellan två dokumentbuntar fanns ett kartongark som han drog fram och höll upp mot ljuset. Arket var perforerat av dussintals små rektangulära hål, och med darrande fingrar placerade han hålkortet över den första sidan av texten om kronärtskockor och skrev av bokstäverna som syntes genom hålen på ett separat pappersark.   När Jefferson hade fått idén till Stillahavsexpeditionen, insåg han att Lewis skulle hamna i en politiskt känslig situation när han utforskade områden som innehades av Frankrike och Spanien. Bakom Jeffersons sfinxliknande framtoning fanns ett sinnelag som var väl så försåtligt som vid något av hoven och palatsen i Europa. I brevväxling med sitt diplomatiska sändebud i Frankrike hade han ofta använt ett chiffer som han beskrev som ”en mask att ta till vid behov”.   När Lewis befann sig i Philadelphia och förberedde sin resa tillsammans med ledande vetenskapsmän från Filosofiska sällskapet, skickade Jefferson ett chiffer som han hade utarbetat åt honom inför den förestående expeditionen. Han grundade sin krypte­ rings­metod på Vigenèrechiffret som användes mycket i Europa. 27

Cussler Navigatören.indd 27

12-02-03 12.12.55


Systemet inbegrep en alfanumerisk tabell och låstes upp med ett nyckelord.   Kronärtskockor.   De hade aldrig behövt ta till chiffret under forskningsexpeditionen, och det var därför Lewis blivit så förbryllad när han nu fick se det användas. Han sköt alla frågor åt sidan och gav sig i kast med det kodade meddelandet med samma entusiasm som han tog itu med alla utmaningar. För varje bokstav han med chiffernyckelns hjälp fick fram ur rappakaljan började orden växa fram inför hans ögon. Käre mr Lewis: Jag hoppas att den här skrivelsen når fram till er. Jag har tagit mig friheten att lämna den här rapporten i den chiffrerade form som vi hade kommit överens om, i syfte att endast ni ska läsa den, och att den endast ska stå till ert förfogande. Jag fruktar att den bifogade informationen, oavsett om den är sann eller ej, skulle väcka starka känslor, få människor att resa till områden där de skulle ha svårt att överleva, och skapa problem med indianerna. Jag förstår att ni är fullt upptagen med den krävande uppgiften att försöka tygla det oregerliga Louisiana, men jag vädjar om er hjälp med att lösa denna fråga. Eder ödmjuke tjänare, TJ Lewis dechiffrerade resten av det krypterade meddelandet. Sedan gick han tillbaka till trädgårdsritningen. Linjerna, kryssen, cirklarna och orden nedtecknade på ett uråldrigt språk började bli lite mer begripliga. Han tittade på en karta – och det var någonting med den som verkade bekant. Han bläddrade igenom dussintals av sina sjökort och dokument och fann det han sökte.   Lewis tog fram papper och penna och skrev ett kortfattat brev. Han tackade Jefferson för råden om trädgårdsskötsel och sa att han hade hittat en idealisk plats för att få grödan att frodas. Sedan berättade han för Jefferson att han skulle diskutera trädgårdsskötsel när han kom till Washington för att rentvå sitt namn. Lewis planerade att ge sig i väg nedför Mississippi i början av septem28

Cussler Navigatören.indd 28

12-02-03 12.12.55


ber 1809. Han skulle meddela Jefferson när han hade anlänt till Washington.   Men så blev det aldrig. Sent samma höst fick Jefferson ett brev från en major Neelly där det stod att Lewis hade dött av skottskador på Natchez Trace Road i en ödslig trakt. Han blev bara trettio­fem år.   Förlusten av den begåvade unge mannen var ett hårt slag för Jefferson. Det verkade nästan som om det vilade en uråldrig förbannelse över de indianska orden. Några veckor senare anlände major Neelly till Monticello tillsammans med Lewis unge slav. Medan Neelly var i färd med att snygga till sig efter ridturen, över­lämnade slaven förskrämt ett paket till Jefferson och viskade någonting till honom.   Med instruktioner till personalen om att han inte fick bli störd, låste Jefferson in sig i arbetsrummet och undersökte paketets innehåll. Därefter sammanställde han en grundlig skriftlig analys av de händelser som ledde fram till Lewis död. Gryningsljuset strömmade in genom fönstren när han sammanfattade det hela med ett enda understruket ord:   Konspiration.   Tänk om hans indianska ordlistor hade blivit stulna, som tjuven hade påstått? Tänk om någon visste att Jeffersons forskning kunde avslöja en urgammal hemlighet? Tänk om Lewis död inte var självmord utan mord?   Jefferson tillbringade ytterligare flera dagar i sitt arbetsrum. De få gånger han visade sig, viftade han med en lista med instruktioner till sin personal och verkade närmast besatt. En kväll, i skydd av mörkret, red han i väg på sin häst, åtföljd av en vagn med sina mest pålitliga slavar. Några veckor senare återvände de, trötta och smutsiga. Men det fanns något triumferande i Jeffersons blick.   Han funderade över konsekvenserna av sin upptäckt. Han hade gjort allt som stod i hans makt för att förhindra att Amerikas förenta stater fördärvades av den farliga allians mellan kyrka och stat som hade gett upphov till de religiösa krig som hade rasat i Europa. Han fruktade att de här uppgifterna, om de offentliggjordes, skulle skaka grundvalarna för det unga landet och kanske till och med krossa den nybildade republiken som han hade varit med och skapat. 29

Cussler Navigatören.indd 29

12-02-03 12.12.55


Utan att tvätta sig eller byta om störtade Jefferson in i sitt arbets­ rum och skrev ett långt brev till sin gamle vän och ibland nemesis, John Adams. När han förseglade kuvertet drog ett leende över hans trötta ansikte.   Han kunde minsann konspirera lika väl som någon annan.

30

Cussler Navigatören.indd 30

12-02-03 12.12.55


1 Bagdad, Irak, 2003 Carina Mechadi var rasande av ilska. Det slog gnistor som från ett romerskt ljus om den unga italienskan när hon såg ut över bråten inne på kontoret på Iraks nationalmuseum. Arkivskåpen hade vräkts omkull. Papperen var kringslängda som om de hade fångats av en virvelvind. Skrivbord och stolar var sönderslagna. Det fanns något oförsonligt över den hänsynslösa skövlingen.   Carina avfyrade en verbal salva där hon analyserade såväl härkomst som sexuell läggning och brist på mannamod hos de vandaler som hade orsakat en sån förödelse.   Flodvågen av obsceniteter sköljde över den unge amerikanske korpralen från marinkåren som beskyddande hade hållit sig i närheten, försedd med en m4 automatkarbin. De enda två italienska orden han kunde var pepperoni och pizza. Men han behövde inget lexikon för att förstå att han just hade bevittnat en uppvisning i rakbladsvassa invektiv som anstod en hamnsjåare med värkande rygg.   Det kraftfulla språket var desto mer förvånande om man beaktade vem det kom ifrån. Carina var säkert trettio centimeter kortare än marinsoldaten. Den stridsutrustning som militären hade insisterat på att hon skulle använda fick den späda kvinnan att se ännu mindre ut. Hon såg ut som en sköldpadda som var för liten för sitt skal i den lånade skottsäkra västen. Ökenkamouflageuniformen var avsedd för en småvuxen man. Hjälmen som dolde hennes 31

Cussler Navigatören.indd 31

12-02-03 12.12.55


långa, svarta hår gick så långt ner i pannan att den nästan dolde hennes blåklintsblå ögon.   Carina la märke till soldatens förvånade leende. Hon rodnade generat och hejdade sig mitt i en harang. ”Förlåt mig.”   ”Det är ingen fara”, sa korpralen. ”Om ni nånsin skulle vilja bli exercisinstruktör, så skulle marinkåren gladeligen ta emot er.”   Rodnaden tonade bort ur hennes mörka ansikte. Den fylliga munnen, som verkade bättre lämpad för förförelse än för svordomar, sprack upp i ett stort leende så att de vita tänderna syntes. När den flammande glöden i hennes ord hade slocknat var rösten låg och samlad. Med en svag brytning sa hon: ”Tack för erbjudandet, korpral O’Leary.” Hon kastade en blick på bråten vid sina fötter. ”Som ni märker är jag rätt hetlevrad när det gäller såna här saker.”   ”Jag klandrar er inte för att ni blev förbannad …” Soldaten blev röd om kinderna och tittade bort. ”Ursäkta, jag menar för att ni blev arg. Det är ju en jäkla röra här.”   Saddam Husseins republikanska garde hade upprättat en försvarsställning på det fem hektar stora museiområdet i hjärtat av Bagdad, på västra stranden av Tigris. De irakiska trupperna hade flytt för livet under den amerikanska framryckningen och lämnat museet obevakat i trettiosex timmar. Hundratals plundrare hade härjat därinne tills de jagades bort av museipersonalen.   Soldaterna i Republikanska gardet hade kastat av sig uniformerna och bränt upp massor av id-kort i sin brådska att återigen bli civilister. I en sista trotsig gest hade någon klottrat död åt alla amerikaner på en vägg på innergården.   ”Vi har sett allt vi behöver se här”, sa Carina med en grimas.   Med korpral O’Leary i hälarna gick hon med tunga steg ut från administrativa avdelningen. Hennes tungfotade gångstil berodde bara delvis på militärkängorna hon hade på sig. Hon tyngdes också av sin oro inför vad hon skulle hitta, eller inte hitta, i utställnings­ salarna där museets berömda samlingar visades i mer än fem hundra glasmontrar.   Promenaden genom den långa mittkorridoren tycktes bara förstärka hennes farhågor. Flera sarkofager hade blivit uppbrutna och några statyer var halshuggna. 32

Cussler Navigatören.indd 32

12-02-03 12.12.55


Carina steg in i den första utställningssalen och då gick luften fullkomligt ur henne. Som i en dimma fortsatte hon från sal till sal. Varenda monter såg ut som om den hade dammsugits ren.   Hon kom in i en sal där de babyloniska artefakterna hade funnits. En rundlagd, medelålders man stod böjd över en krossad monter. Bredvid honom stod en ung irakier, som höjde sin ak-47:a när de kom in.   Marinsoldaten i Carinas sällskap höjde automatkarbinen till axeln.   Den rundlagde mannen tittade upp och såg på marinsoldaten genom sina tjocka glasögon. Det fanns snarare förakt än rädsla i hans ögon. Hans blick fortsatte till Carina och då lyste ansiktet upp i ett bländande leende.   ”Min kära miss Mechadi”, sa han med värme i rösten.   ”Hej, dr Nasir. Skönt att se att ni är oskadd.” Carina vände sig mot marinsoldaten. ”Korpral, det här är Mohammed Jassim Nasir. Han är förstekurator här på museet.”   Marinsoldaten sänkte sitt vapen. Efter ett kort dröjsmål, för att visa att han inte hade låtit sig skrämmas av amerikanen, gjorde irakiern likadant. De fortsatte att hålla ett vakande öga på varandra.   Nasir gick fram och kramade Carinas händer. ”Ni borde inte ha kommit hit så snart. Det är fortfarande farligt.”   ”Ni är ju här, professorn.”   ”Självklart. Den här institutionen har varit mitt hjärteblod.”   ”Jag förstår fullkomligt”, sa Carina. ”Men området runt museet är säkrat.” Hon nickade mot sin eskort från marinkåren. ”Dessutom håller korpral O’Leary vakt över mig.”   Nasirs ansiktsuttryck mulnade. ”Jag hoppas att den här gentlemannen är en bättre vakt än hans vänner var. Om det inte varit för mina modiga kolleger skulle katastrofen ha varit fullkomlig.”   Carina förstod Nasirs ilska. De amerikanska trupperna anlände fyra dagar efter att museets kuratorer hade berättat för befälhavarna om plundringen. Carina hade förtvivlat försökt få dem att gå in tidigare. Hon hade viftat med sitt id-kort från Unesco under näsan på de amerikanska officerarna, men bara fått till svar att situa­tionen var alldeles för instabil och farlig. 33

Cussler Navigatören.indd 33

12-02-03 12.12.55


Carina fann ingen anledning att gräla om vems fel det var. Skadan var redan skedd. ”Jag har pratat med amerikanerna”, sa hon. ”De sa att det skulle ha blivit ett blodigt slag om de hade gått in tidigare.”   Nasir gav marinsoldaten ett förintande ögonkast. ”Jag förstår. De var fullt upptagna med att vakta oljekällorna.” Det likgiltiga uttrycket i hans nötbruna ansikte antydde att han skulle ha föredragit blodspillan framför plundring.   ”Jag känner samma avsky som ni”, sa hon. ”Det här är fruktansvärt.”   ”Det är inte fullt så illa som det kan verka”, sa Nasir med oväntad optimism. ”Artefakterna som togs från den här montern var mindre föremål. Lyckligtvis hade museet utarbetat en beredskapsplan efter invasionen 1991. Kuratorerna flyttade de flesta föremålen till några säkerhetsrum som bara de fem museitjänstemän som har jobbat längst känner till.”   ”Så underbart, professorn!”   Nasirs soliga humör blev kortvarigt. Han drog upprört i sitt skägg. ”Jag önskar att resten av nyheterna vore lika goda”, sa han i dyster ton. ”Andra delar av museet klarade sig inte lika bra. Tjuvarna stal de största skatterna från Mesopotamien. De tog den heliga vasen och masken från Uruk, Bassetkistatyn, elfenbenet på lejoninnan som attackerar nubiern och de två koppartjurarna.”   ”De föremålen är ju ovärderliga!”   ”Till skillnad från småtjuvarna som vi jagade ut från museet, var de som förde bort de mest värdefulla föremålen betydligt mer sofistikerade. De hoppade till exempel över den svarta obelisken.”   ”De måste ha vetat att originalet finns på Louvren.”   Nasirs läppar stramades åt i ett bistert leende. ”De rörde inga kopior. De var mycket organiserade och selektiva. Kom, så ska jag visa er.”   Nasir gick före till förrådsrummen som låg ovan jord. Hyllorna längs väggarna var renrakade. På golvet låg fullt av krukor, kärl och skärvor kringströdda. Carina sparkade till en militäruniform.   ”Republikanska gardet var också här en period”, sa hon. ”Har ni nån aning om hur mycket som saknas?”   ”Det kommer att ta åratal att bedöma förlusterna. Jag uppskat34

Cussler Navigatören.indd 34

12-02-03 12.12.55


tar att omkring tre tusen föremål är borta. Och jag önskar jag kunde säga att det är det värsta.”   De gick in i en sal där gamla romerska föremål ställdes ut. Professorn drog en hörnhylla åt sidan, och där bakom fanns en dold dörr, vars glasruta var krossad och järngallret böjt åt sidan. Han trevade i fickan efter ett ljus och en cigarettändare. De gick nedför en smal trappa och kom till ett par vidöppna ståldörrar, som inte visade några tecken på att vara uppbrutna. Rummet innanför dörrarna var igenmurat. Men någon hade bänt loss betongblocken och gjort en stor öppning.   De klättrade in genom öppningen och kom till ett varmt och instängt rum. En frän lukt stack i näsan. På det dammiga golvet syntes fotavtryck och brottsplatsen hade spärrats av med gul tejp.   Carina såg sig omkring. ”Var är vi?”   ”Förrådsrummen i källaren. Det finns fem rum härnere. Men det var bara ett fåtal personer på museet som kände till deras existens. Det var därför vi trodde att samlingarna var i säkerhet. Vi hade fel, som ni kan se.”   Han gjorde en svepande rörelse med ljuset. Det gula ljusskenet föll över en massa plastlådor som låg slängda lite huller om buller i rummet.   ”Jag har aldrig sett ett sånt fruktansvärt kaos”, viskade Carina.   ”Lådorna innehöll cylindersigill, pärlor, mynt, glasflaskor, amuletter och smycken. Tusentals föremål saknas.” Med stearinljuset i handen gick han fram till rader av större plastlådor som stod ut­ med väggarna. ”De här lådorna brydde de sig inte om. Tydligen visste de att de var tomma.”   Korpral O’Leary blickade ut över förödelsen med en krigares blick för ingångar och utgångar. ”Ursäkta att jag frågar, men hur kunde de veta var de skulle hitta det här stället?”   Nasir slog ner blicken och nickade dystert med huvudet. ”Det är inte bara ni amerikaner som har anledning att tycka att det här är besvärande. Vi misstänker att nån i personalen med ingående kunskaper om museet visade tjuvarna till det här rummet. Vi har tagit fingeravtryck på alla utom säkerhetschefen, som inte har kommit tillbaka till jobbet.” 35

Cussler Navigatören.indd 35

12-02-03 12.12.55


”Jag undrade just varför jag inte kunde se några tecken på att dörren hade blivit uppbruten”, sa Carina.   ”Tjuvarna kom in i källaren samma väg som vi, men de hade glömt ficklampor eller inte räknat med att de skulle behöva några.” Han tog upp en bit bränt skumgummi. ”De använde det här materialet uppifrån som facklor. Det brinner fort och röken måste ha varit fruktansvärd. Vi hittade en nyckelknippa på golvet. De tappade antagligen nycklarna och kunde inte hitta dem. De missade trettio montrar med våra finaste cylindersigill och tiotusentals guld- och silvermynt. Jag skulle gissa att omkring tio tusen föremål från utgrävningar saknas. Hundratals lådor hade lämnats orörda, prisad vare Allah.”   De gick genom en dörröppning in i ett större rum, fullt av fornminnen i alla storlekar och former. ”Det här är föremål som har fått en preliminär identifiering och som skulle ha införlivats med de övriga samlingarna så snart tiden tillät. Vissa har varit lagrade här i flera år.”   ”Fotspåren leder in hit”, sa Carina.   ”Tjuvarna trodde tydligen att det fanns nåt värdefullt i det här rummet. Vi vet ingenting säkert förrän vi har gått igenom våra inventarier. Just nu har vi fullt upp med att försöka få tillbaka fler värdefulla föremål.”   ”Jag hörde att man har beslutat om amnesti”, sa hon.   ”Just det. Det har i viss mån återgett mig tron på mänskligheten. Människor har lämnat in tusentals föremål, bland annat masken från Uruk. Jag räknar med att folk fortsätter att lämna in föremål, men, som ni vet, det mest värdefulla finns troligtvis i nån rik samlares ägo i New York eller London.”   Carina suckade instämmande. Stölderna hade varit noggrant planerade. Invasionen tog veckor att förbereda. Skrupelfria handlare i Europa och usa kunde ta emot förhandsbeställningar på specifika föremål från förmögna kunder.   Handeln med fornminnen hade blivit nästan lika lukrativ som narkotikasmuggling. London och New York var de viktigaste mark­na­der­na. Stulna fornminnen från illegala grävningar i Grekland, Italien och Sydamerika ”tvättades” ofta i Schweiz, där föremål kan förses med ny identitet efter bara fem år i landet. 36

Cussler Navigatören.indd 36

12-02-03 12.12.55


Carina stod under tystnad bland de tomma lådorna, uppenbarligen helt inne i sina egna tankar. Efter en stund sa hon: ”Jag kanske kan skynda på amnestiprocessen lite.”   ”Hur då? Vi har informerat om det överallt.”   Hon vände sig mot marinsoldaten. ”Jag kommer att behöva er hjälp, korpral O’Leary.”   ”Jag fick order om att uppfylla alla era önskningar.”   Carina log hemlighetsfullt mot honom. ”Det var väl det jag trodde.”

37

Cussler Navigatören.indd 37

12-02-03 12.12.55


2 Vägbeläggningen skakade under larvfötterna på den tjugofem ton tunga Bradley-pansarbandvagnen, vilket fungerade som en varning för att trupptransportfordonet närmade sig, långt innan det blev synligt. När fordonet svängt om hörnet och kört boulevarden fram, hade mannen som förflyttat sig längs de tomma skyltfönstren slunkit in i en gränd. Han kastade sig in i en portgång, där han skulle vara osynlig för fordonets bildförstärkare.   Mannen höll uppsikt över fordonet tills det hade försvunnit runt nästa hörn innan han vågade sig fram ur gränden. Det dova ljudet av briserande bomber som hade varslat om de amerikanskledda styrkornas framryckning hade upphört. Smattret från handeldvapen hördes bara sporadiskt. Med undantag för skottlossning när de invaderande trupperna rensade motståndsfickor, hade det varit uppehåll i stridigheterna medan koalitionen och återstoden av försvararna övervägde sitt nästa steg.   Han passerade en förstörd staty av Saddam Hussein och promenerade ytterligare i tio minuter tills han kom till en sidogata. Med hjälp av en pennlampa som lyste med en tunn röd ljusstråle studerade han en stadskarta, sedan stoppade han ner kartan och ficklampan igen och vek in på sidogatan.   Trots att han var en storvuxen man, över en och nittio, rörde han sig genom den beckmörka staden tyst som en skugga. Smygandet var en konst han hade utvecklat under några veckor på ett träningsläger som leddes av tidigare medlemmar i franska främlingslegionen, U.S. Delta Force och de brittiska specialstyrkorna. Han 38

Cussler Navigatören.indd 38

12-02-03 12.12.55


kunde oförmärkt tränga in på den mest välbevakade anläggning för att utföra sitt uppdrag. Även om han bemästrade ett dussin olika metoder för att utföra ett lönnmord, så var hans favoritvapen den förkrossande styrkan i hans stora, grovfingrade händer.   Han hade kommit en lång väg från sitt enkla barndomshem. Hans familj hade bott i en liten stad i södra Spanien när hans väl­görare fann honom. Han hade varit i de övre tonåren och jobbat i ett slakthus. Han trivdes med uppgiften att avliva alltifrån kycklingar till kor och han försökte vara lite kreativ i sitt arbete när det var möjligt, men någonstans inom sig längtade han efter större utmaningar.   Det hade gått av bara farten. Efter ett mindre gräl med en irriterande arbetskamrat hade han strypt honom. Anklagad för mord hade han hamnat i fängelse, samtidigt som det slogs upp stort i tidningarna att han var son till den man som varit Spaniens officielle garrotterare på den tid då strypning var den statligt sanktionerade avrättningsmetoden.   En dag kom en besökare med privatchaufför till fängelset – det var den man som skulle bli hans välgörare. Nykomlingen steg in i cellen och sa till den unge mannen: ”Du har ett lysande och ärofullt förflutet och en storslagen framtid.”   Ynglingen lyssnade hänfört när främlingen berättade om vilka tjänster hans familj hade utfört åt staten. Besökaren visste att den unge mannens far blivit arbetslös sedan strypjärnet hade pensionerats 1974, att han hade bytt namn och dragit sig tillbaka till en liten bondgård där familjen levde under knappa omständigheter, att han hade dött, utfattig och desillusionerad, och lämnat efter sig en änka och ett barn.   Välgöraren ville att den unge mannen skulle börja jobba för honom. Han gjorde upp med fångvaktarna och domaren, och gav den sörjande familjen mer pengar än den döde kycklingplockaren skulle ha tjänat under hundra gånger sin livstid. Och därmed hade åtalet mot den unge mannen lagts ner. Han skickades till en privatskola där han lärde sig flera språk, och efter att han hade tagit sin examen fick han utbildning i militära färdigheter. De professionella mördarna som tog honom under sina vingars beskydd märkte – precis som hans välgörare hade gjort – att han var en 39

Cussler Navigatören.indd 39

12-02-03 12.12.55


begåvad elev. Snart skickades han ut på enmansuppdrag för att undan­röja personer som hade valts ut av hans välgörare. Det kom ett telefonsamtal med instruktioner, uppdraget blev utfört och pengar sattes in på hans schweiziska bankkonto.   Innan han kom till Bagdad hade han mördat en oppositionell präst som manade till protester mot en av välgörarens gruvor i Peru. Han hade varit på väg tillbaka till Spanien för att träffa sin välgörare då han fått ett meddelande om att han skulle ta sig in i Irak före den amerikanska invasionen. Väl framme hade han checkat in på ett litet hotell och tagit de kontakter som behövdes.   Han hade blivit besviken när han fått veta att hans uppgift inte var att döda utan att förbereda flytten av ett föremål från Bagdads museum. Fast om man såg det hela från den positiva sidan så fick han chansen att beskåda invasionen från parkettplats, med åtföljande död och förstörelse.   Han studerade kartan igen och grymtade belåtet. Han var bara några minuter från sitt mål.

40

Cussler Navigatören.indd 40

12-02-03 12.12.55


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.