Boken riktar sig till studenter inom ämnet socialt arbete och yrkesverksamma socialarbetare som vill fördjupa sig inom äldreområdet. Håkan Jönson är professor i socialt arbete. Tove Harnett är lektor i socialt arbete. Båda författarna är verksamma som forskare och lärare vid Social högskolan, Lunds universitet.
Håkan Jönson Socialt arbete med äldre Tove Harnett
Den här boken förmedlar kunskap om gerontologiskt socialt arbete, det vill säga ett socialt arbete som handlar om att ge stöd och hjälp till äldre människor och åtgärda sociala problem som äldre drabbas av. Boken tar upp områden där äldre kan ha behov av sociala insatser, men med ett kritiskt och problematiserande perspektiv på ålder och ålderstänkande. Ett genomgående tema är åldersdiskriminering och vilken roll det sociala arbetet har för att upptäcka och åtgärda detta problem. Innehållet är uppbyggt i tre delar där den första problematiserar ålderskategoriseringar och ger en in blick i olika socialgerontologiska teorier. I bokens andra del diskuteras risker och problem som kan ha en speciell karaktär under ålderdomen: bland annat fattigdom, funktionsnedsättningar, missbruk, övergrepp och våld i nära relationer. I den tredje delen beskrivs äldre omsorgen. Med utgångspunkt i bokens kritiska ansats väcks frågor om dagens sätt att organisera äldreomsorg. Borde vi tänka annorlunda om det sociala arbetets roll inom äldreområdet?
Håkan Jönson Tove Harnett
Socialt arbete med äldre
ISBN 978-91-27-14071-4
9 789127 140714
978-91-27-14071-4_socialt_arbete_omslag.indd 3
2015-10-19 08:48
socialt arbete m aldre-2.indd 2
2015-10-16 18:33
Innehåll
Förord 11 Del 1. Perspektiv, teorier och arbetssätt 1. Behövs det ett socialt arbete med äldre? 15 Äldre är fullvärdiga samhällsmedlemmar 16 Bokens inriktning och idé 18 Socionomutbildningens uppdrag – att utbilda för äldreomsorgen 20 Äldre – ett socialt problem? 21 Varför inte ett socialt arbete med äldre? 22 Att balansera mellan utpekanden och osynliggöranden 24 Äldres frånvaro inom det sociala arbetet 26 2. Att förstå ålder och livslopp 30 Att problematisera ålder 30 Regler och normer 32 Två exempel 34 Det sociala livsloppsperspektivet 35 3. Teorier för gerontologiskt socialt arbete 41 Den metateoretiska förståelsen 41 Aktivitets- och kontinuitetsteori 43 Disengagemangsteorin 46 Teorier om äldres status och samhällets utstötning 49 Det utvecklingspsykologiska perspektivet 53
socialt arbete m aldre-2.indd 5
2015-10-16 18:33
4. Teorier för psykosocialt behandlingsarbete 57 Tre positioner inom professionellt socialt arbete 58 Åter till det psykologiska livsloppsperspektivet 59 Känsla av sammanhang – KASAM – i ett livsloppsperspektiv 61 System, balans och coping 62 Den ekologiska modellen 63 Socialt nätverksarbete – utifrån den ekologiska modellen 65 Modeller om coping – att bemästra svårigheter 66 SOC-modellen 67 Social rekonstruktion i teori och praktik 69 Uppvärderingens två sidor 71 5. Bortom arbetet med enskilda klienter 74 Rollen som chef för en seniorverksamhet 74 Samverkan med frivilligorganisationer 75 Helhetssyn och samarbete 77 Organisering av gemenskap och sociala insatser 79 Frivilligt socialt arbete – jag för dig, vi för oss eller jag för mig? 81 Vem ska ha ansvaret? 84 Ett samhällsförändrande arbete med äldre? 85 Att arbeta mot ålderism 87 Orsaker och motåtgärder 88 Det sociala arbetets uppdrag – mobilisering och empowerment? 90 Del 2. Utmaningar och sociala problem 6. Kropp, åldrande, funktionsnedsättningar 95 Åldrandeprocessen 96 Syn och hörsel 98 Psykologiskt åldrande 98 Geriatriska sjukdomar 100 Att åldras med sjukdom och funktionsnedsättning 103 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 104 Erfarenheter av att åldras med funktionsnedsättningar 106 Att leva som andra pensionärer 107
socialt arbete m aldre-2.indd 6
2015-10-16 18:33
7. Psykisk ohälsa och demenssjukdomar 109 Psykisk ohälsa 109 Demenssjukdomar 114 Att arbeta som kurator på en minnesmottagning 117 Psykisk ohälsa, demens och ålderism 121 Det sociala arbetets uppdrag 123 8. Utmaningar under ålderdomen 125 Försörjning och fattigdom 126 Äldrefattigdom 127 Åldrande och migration 129 Problem, särart och kulturanpassad vård 130 Konstruktionen av äldre invandrare 132 Åldrande, sexualitet och könsidentitet 134 HBT och åldrande 136 Död och döende 139 Palliativ vård 140 Sorg 142 Ensamhet och isolering 144 Är äldre ensamma? 145 Att bryta isoleringen 146 9. Missbruk 149 Vad är missbruk? 149 Problemet förväntas öka 151 Äldre inom missbruksvård 153 Att arbeta som behandlingsassistent på LVM-hem för äldre 156 Missbruket i ett livsloppsperspektiv 157 Våld, fattigdom och ensamhet 159 Missbruk, vård och omsorg 160 En sann historia 163 10. Våld, brott, otrygghet 164 Våld och övergrepp från närstående 165 Problemets omfattning 167 Att upptäcka och åtgärda våld och övergrepp 168 Åtgärder för att minska och stoppa övergrepp/våld 170
socialt arbete m aldre-2.indd 7
2015-10-16 18:33
Annan brottslighet och otrygghet 171 Har äldre en irrationell rädsla för brott? 173 Två brottstyper 173 Brottsförebyggande arbete – att öka tryggheten 174 Missförhållanden inom äldreomsorgen 175 Brott inom förtroendemiljöer 178 Del 3. Äldreomsorg 11. Äldreomsorgens utveckling och organisering 183 Äldreomsorgens historia 184 Äldreomsorg som en medicinsk eller social verksamhet? 187 En paradoxal utveckling 188 Olika länder och olika omsorgsregimer 189 Av vem utförs äldreomsorgen? 189 Hur finansieras äldreomsorgen? 190 Informell äldreomsorg i Sverige 191 Anhörigomsorg, stöd till närstående och det sociala arbetets roll 192 Ersättningsformer inom svensk anhörigomsorg 193 1990-talet – ett regimskifte för svensk äldreomsorg 195 Är omsorgstagarna nöjda med hjälpen? 197 Utmaningar för äldreomsorgen 198 12. Lagstiftning och värdegrund 200 Att ha hemtjänst – Ingers erfarenhet 200 Lagstiftning 205 Etik och värdegrund 207 Ska äldreomsorgen vara jämlik? 209 God omsorg ur ett teoretiskt perspektiv 210 Begreppet omsorgsrationalitet 212 Äldreomsorgen i jämförelse med funktionshinderpolitiken 213 Begreppet omsorg ur ett funktionshinderpolitiskt perspektiv 216
socialt arbete m aldre-2.indd 8
2015-10-16 18:33
13. Biståndshandläggning 218 Bedömnings- och handläggningsinstrument – BAS och ÄBIC 220 Genomförandeplaner 221 Samordnad individuell plan 224 14. Socionomen inom två av äldreomsorgens yrken 226 Rollen som biståndshandläggare 226 Att arbeta som biståndshandläggare inom äldreomsorg 228 Rollen som enhetschef 231 Att arbeta som enhetschef inom äldreomsorgen 233 En varierad vardag 234 Från medicinskt till socialt fokus 236 Rollen som mellanchef 237 Yrkesrollens fram- och baksida 237 15. Ett professionellt gerontologiskt socialt arbete 239 Specialistkompentensen 240 Förmågan att anlägga ett kritiskt reflekterande perspektiv – också på ålder 241 Förmågan att anlägga en helhetssyn – också på livsloppet 242 Integrera, översätta, aktivera 243 Ett mer problemorienterat arbete? 244 Nuvarande och framtida yrkesroller 247 Äldres lika rättigheter 249 Äldreomsorg eller vuxenhjälp? 252 Referenser 255
socialt arbete m aldre-2.indd 9
2015-10-16 18:33
socialt arbete m aldre-2.indd 10
2015-10-16 18:33
Förord
Vi som har skrivit den här boken är verksamma vid Socialhögskolan, Lunds universitet, där vi undervisar och forskar om äldreomsorg, äldres sociala problem, åldersdiskriminering och samhälleliga föreställningar om äldre, åldrande och ålder. Vi har länge tyckt att det har saknats en bok som på ett mer sammanhållet sätt diskuterar socialt arbete med äldre, inte bara utifrån äldreomsorgens verksamhetsfält, utan också med utgångspunkt i utmaningar och sociala problem som äldre kan möta. Vi tycker också att det behövs en bok som visar hur en kritisk och problematiserande ansats kan användas inom det sociala arbetet med äldre. I böcker som handlar om socialt arbete och genus, etnicitet, funktionsnedsättningar, sexualitet och köns identitet är den ansatsen självklar och den utvecklas i analyser av kategoriseringsprinciper, underordning och diskriminering. I den här boken har vi använt samma typ av kritiska ansats i förhållande till äldre, åldrande och de problem och verksamheter som äldre med olika hjälpbehov möter. Genom breddningen i riktning mot sociala problem och problematisering av äldres position i samhället hoppas vi att boken ska bidra till att forma idén om vad socialt arbete med äldre är och vad det kan vara. Under arbetet med boken har vi bett flera kollegor att kommentera innehållet i enskilda kapitel, där vi känt att vår egen expertis varit otillräcklig. Trots detta kan det säkert finnas brister och felaktigheter som vi givetvis själva tar ansvar för. De kollegor som lämnat kommentarer är Peter Andersson, Iréne Ericsson, Lars Harrysson, Susanne Iwarsson, Titti Mattsson, Anna Siverskog, Gerdt Sundström, Gun-Britt Trydegård och Erika Werner. Värdefulla synpunkter på boken lämnades också av de studenter som gick kursen Socialt arbete med äldre vid Socialhögskolan 11
socialt arbete m aldre-2.indd 11
2015-10-16 18:33
i Lund under vårterminen 2015. Vi vill också tacka de fem yrkesverksamma socionomer som i bokens olika kapitel berättar om det egna arbetet och yrkesrollen som socialarbetare: Emma Carnhede, Nicole Eklund, Mikael Mannsdorff, Eva Sandberg och Carina Wennberg. För den arbetstid vi har kunnat avsätta till efterforskningar och skrivande vill vi tacka Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (FORTE: anslag 2013-2296 och 2014-4565) och Centre for Ageing and Supportive Environments (CASE). Vi vill slutligen tacka Carina Markström för noggranna läsningar och uppmuntran under arbetet med boken. Lund, 2015 Håkan Jönson & Tove Harnett
12
socialt arbete m aldre-2.indd 12
2015-10-16 18:33
Del 1 Perspektiv, teorier och arbetssätt I bokens första del introducerar vi det sociala arbetets roll i förhållande till äldre. Här presenteras också de teoretiska ansatser som vi menar att det sociala arbetet med äldre bör guidas av. Det handlar om att ha en problematiserande förståelse av ålderskategoriseringar och att anlägga ett socialt livsloppsperspektiv på åldrandet och dess utmaningar. Det finns ett antal teorier om äldre och åldrande – socialgerontologiska teorier – som är viktiga att känna till och dessa beskriver vi i den här delen av boken. Vidare diskuteras olika typer av insatser och arbetssätt som kan användas i socialt arbete med äldre. En viktig fråga som tas upp och som återkommer i senare delar av boken, handlar om åldersdiskriminering – så kallad ålderism. Vad kan det sociala arbetet göra för att upptäcka och motverka det problemet?
socialt arbete m aldre-2.indd 13
2015-10-16 18:33
socialt arbete m aldre-2.indd 14
2015-10-16 18:33
Kapitel 1
Behövs det ett socialt arbete med äldre? Socialt arbete med äldre har ofta setts som liktydigt med äldreomsorg. En tanke med vår bok är att inkludera kunskap om äldre och åldrande och de utmaningar och problem som kan vara aktuella för äldre. Sådan kunskap behövs. Äldre utgör en allt större del av befolkningen. Vid 1900-talets början utgjorde andelen äldre (65 år och äldre) mindre än 10 procent av befolkningen, i dag närmar sig andelen 20 procent och ökar alltjämt (SCB, 2014). I dag finns det en halv miljon personer över 80 år, om 20 år 800 000 och kring 2050 är antalet en miljon (SCB, 2013). Också egenskaper, vanor och problem hos dem som är äldre har förändrats under de senaste årtiondena. Jämfört med för 30 år sedan har dagens pensionärer oftare erfarenhet av skilsmässor, fler inleder nya relationer, fler har erfarenhet av migration, alkoholvanor skiljer sig, liksom riskdrickande och missbruk. Det är, som Sauer konstaterar i en genomgång (Socialstyrelsen, 2007), troligt att det i framtiden kommer att utvecklas nya yrkesroller för ett gerontologiskt socialt arbete, med k ompetenser som kan handla om äldres missbruk, våld i nära relationer, stöd till närstående, samordning av formell omsorg och frivilligarbete, kurators arbete och metodutveckling. Med gerontologi avses läran om åldrandet. Ett gerontologiskt socialt arbete handlar om ett socialt arbete som vänder sig till äldre och som är förankrat i kunskap om äldre och åldrande. Kunskapen gäller inte bara själva åldrandeprocessen utan också äldres livsvillkor, synen på äldre i samhället och organiseringen av olika typer av stöd- och hjälpsystem. Boken vänder sig till dig som söker kunskap om socialt arbete med äldre; du kan vara student, socialarbetare eller bara allmänt intresserad av området. Internationellt finns det en mängd böcker med titlar som Social work with older people (Lymbery, 2005; McInnis-Dittrich, 2009; McDonald, 2010; Hall & Scragg, 2012) och Gerontological social work 15
socialt arbete m aldre-2.indd 15
2015-10-16 18:33
(Schneider, Kropf & Kisor, 2000; Mellor & Ivry, 2012), och flera har den breda ansats vi efterlyser. Som kommer att framgå innebär vår breda ansats inte att äldreomsorgen förbises i boken, för verksamhetsområdet är stort och viktigt. Däremot kan en bok som denna väcka frågor om äldreomsorgens utformning och karaktär – exempelvis tendensen att mötet med den som söker hjälp i hög grad har kommit att handla om att förmedla ett på förhand fastställt utbud av tjänster: hemtjänst, trygghetslarm, dagverksamhet, särskilt boende etc. Är det rimligt att äldres sociala problem automatiskt blir en fråga för äldreomsorgen? Bör äldre, precis som andra samhällsmedborgare, i större utsträckning få insatser som exempelvis kuratorsstöd, missbruksbehandling och familjeterapi?
Äldre är fullvärdiga samhällsmedlemmar Till att börja med vill vi redovisa en utgångspunkt: äldre är fullvärdiga samhällsmedlemmar och medborgare som andra (Payne, 2012). Det innebär att de har rätt till samma välfärd och stödinsatser som andra. Vad som menas med ”samma” och ”andra” ska vi återkomma till. Ibland används begreppet socialt medborgarskap för att beskriva denna rätt. Begreppet, så som det formulerades av Marshall i början av 1950-talet, adderar en social dimension till det civila medborgarskapet (yttrandefrihet, rätt att sluta avtal etc.) och det politiska medborgarskapet (allmän rösträtt, rätt att väljas etc.) och betonar alltså alla samhällsmedlemmars rätt till social välfärd och delaktighet (Johansson, 2001). Det sociala medborgarskapet är nära kopplat till en universell välfärdsmodell, där rätt till olika välfärdstjänster såsom vård, skola och omsorg inte baseras på klasstillhörighet eller betalningsförmåga utan kommer alla till del på ett likvärdigt sätt. För en närmare diskussion av välfärdspolitik och universalism, se exempelvis Anttonen, Häikiö och Stefánsson (2012). Inom svensk lagstiftning återfinns kommentarer om medborgarnas lika rättigheter på flera ställen, bland annat i regeringsformens 1 kap. 2 § som betonar människors lika värde och i de bestämmelser i regeringsformen och kommunallagen som nämner den så kallade likabehandlingsprincipen. I kommunallagen (SFS 1991:900) anger 2 kap. 2 § att ”Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat”. Vad menas då med det? Ålder är en av diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen (2008:567, 1 kap. 16
socialt arbete m aldre-2.indd 16
2015-10-16 18:33
1 §). Diskriminering föreligger i fall där någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation, om missgynnandet kan härledas till någon av diskrimineringsgrunderna kön och könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion och annan trosuppfattning, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller ålder. Med en förändring i diskrimineringslagen år 2013 har förbudet mot åldersdiskriminering utvidgats till att också gälla socialtjänst och sjukvård, vilket är av intresse för den här boken. Emellertid gäller att åtskillnader som är fastställda i lag inte omfattas av diskrimineringslagen. Det finns också internationella konventioner som, utöver FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, berör rättigheter för äldre samt för (yngre och äldre) personer med funktionsnedsättningar. FN:s resolution (1991, 46/19) om äldre ska ha en vägledande funktion och anger sina mål under de fem rubrikerna självständighet, deltagande, omhändertagande, självförverkligande och värdighet. Europarådets sociala stadga innebär för Sveriges del en skyldighet att ”möjliggöra för äldre att så länge som möjligt förbli fullvärdiga samhällsmedlemmar” genom att bland annat ”tillhandahålla lämpliga resurser som sätter dem i stånd att föra ett värdigt liv och att spela en aktiv roll i det offentliga, det sociala och det kulturella livet”. Stadgan anger också en skyldighet att genom olika arrangemang och stödinsatser ”möjliggöra för äldre att fritt välja livsstil och föra ett oberoende liv i den omgivning som de är förtrogna med så länge de önskar” (Den reviderade europeiska sociala stadgan, 1996:10). Äldres rättigheter tas också upp i Europeiska Unionens stadga om grundläggande rättigheter (2007), vilken räknas till EU:s grundlagsstiftning. I denna stadga slås bland annat fast att EU erkänner och respekterar rätten för äldre att leva ett värdigt och oberoende liv och att de har rätt att delta i det sociala och kulturella livet. Liknande mål uttrycks i nationella dokument om äldrepolitiken som vi diskuterar i kapitel 12. Med den utgångspunkt vi tar blir det intressant att ställa frågor om villkoren för äldres sociala medborgarskap. I socialtjänstlagen (SFS 2001:453) framgår det i 1 kap. 1 § att socialtjänsten ska ”främja jämlikhet i levnadsvillkor”. Hur förverkligas äldres rätt att få tillgång till samma välfärd som andra? Ska denna jämlikhet i första hand gälla mellan äldre eller mellan äldre och andra medlemmar av samhället? Begränsas äldres liv av bristande stödinsatser och hinder som samhället ställer 17
socialt arbete m aldre-2.indd 17
2015-10-16 18:33
upp? Hur kan i så fall de hindren undanröjas? Vilken är det sociala arbetets roll i detta? Den här typen av frågor är vanliga inom litteratur som handlar om yngre personer med olika funktionsnedsättningar och borde också kunna användas inom ett socialt arbete med äldre.
Bokens inriktning och idé Eftersom boken är tänkt att användas inom ämnet socialt arbete sätter vi ett slags likhetstecken mellan socialarbetare och socionom. För socionomens del menar vi att ett socialt arbete med äldre – dvs. ett gerontologiskt socialt arbete – grundas i en allmän generalistkompetens, som utvecklas och fördjupas med a) kunskap om socialgerontologisk teori och en förmåga att reflektera kritiskt om ålder som kategoriseringsprincip och äldre som kategori, b) kunskap om utmaningar och problem som kan vara aktuella och ha en särskild karaktär för äldre och c) kunskap om äldreomsorgen – värdegrund, organisering, praktik och yrkesroller för socialarbetare. När det gäller färdighet och förmåga ska socionomen kunna förhålla sig kritiskt, problematiserande och nytänkande till de praktiker som arbetet bedrivs inom. Boken har tre delar som fördelas på 15 kapitel. Den första delen problematiserar äldre som kategori och ålder som kategorisering och diskuterar användbara socialgerontologiska teorier, ansatser och metoder. Den andra ger information om sjukdomar och funktionsnedsättningar under ålderdomen, om problem som missbruk och våld och utmaningar som har att göra med ekonomi, migration, sexualitet, död och sorg. Den tredje delen handlar om äldreomsorgens verksamhetsfält, där många socionomer arbetar i olika befattningar. Under arbetet med boken har vi intervjuat fem socionomer som arbetar inom äldreområdet: en kurator vid en minnesmottagning, en behandlingsassistent på ett LVM-hem för äldre missbrukare, en biståndshandläggare och en enhetschef inom äldreomsorgen, samt en enhetschef för en förebyggande seniorverksamhet. Vi har valt att lägga in dessa intervjuer i kapitel som handlar om olika problem och verksamheter; dels för att konkretisera de resonemang som förs, dels för att illustrera socionomens möjliga roller i arbetet med äldre. I kapitel 12, som handlar om äldreomsorgens lagstiftning och värdegrund, har vi tagit med en intervju med en kvinna som vi kallar Inger – en av de cirka 300 000 personer som har äldreomsorg i Sverige i dag. 18
socialt arbete m aldre-2.indd 18
2015-10-16 18:33
Du som läser den här boken kanske redan har goda kunskaper inom äldreområdet. Eller så är det här första gången du närmar dig socialt arbete med äldre. I båda fallen kan du ha nytta av en pedagogisk anvisning, som har med det sociala arbetet att göra. Det finns en hel del specialkunskap om äldreområdet som du får del av genom att läsa boken och därefter kan du själv söka fördjupande och breddande litteratur om frågor som du är särskilt intresserad av. Men det finns även ett annat sätt att tänka om ditt lärande inom det här området. Mycket av det som utgör specialisering och fördjupning inom ett gerontologiskt socialt arbete bygger faktiskt på de kunskaper du redan har eller kommer att få inom ramen för utbildningen till socionom. Vi ska återkomma till just denna fråga i sista kapitlet, men nämner den redan här, eftersom det underlättar läsningen av boken. Du har troligen redan god förmåga att problematisera kategoriseringar som avser klass, kön, etnicitet och sexualitet. Nu aktualiserar vi ålderskategoriseringar. Det är möjligt att koppla ihop detta med vad du redan kan och vidareutveckla förmågan. Du har eller kommer att få kunskap om psykologiska, socialpsykologiska och socio logiska teorier. I den här boken kopplar vi på med versioner av dessa teorier, som specifikt behandlar äldre och åldrande. Du har eller kommer att få kunskap om sociala problem, om socialpolitik, sociallagstiftning, samtalsbehandling och förändringsprocesser. Återigen – vi kopplar på och diskuterar allt detta utifrån äldreområdet. Om du är i början av din utbildning är vår tanke att du tar med dig resonemangen om ålder, åldrande och äldre in i andra kurser som du läser. Om du är i slutet av utbildningen eller är färdig socionom återkopplar du och aktualiserar kunskaper du redan har. Mycket av det som ingår i socionomens generalistkompetens kan omformuleras som ett gerontologiskt socialt arbete. Eller i varje fall borde det vara så, för det här är ju också upp till dig. Du möter en 73-årig kvinna som har ett alkoholmissbruk, eller som lider av psykisk ohälsa eller har drabbats av en svår förlust. Visst, det finns en hel del särskiljande aspekter som kan vara aktuella för ”de äldre”, men delar av den kunskap som du behöver för att bedriva ett gerontologiskt socialt arbete får du med dig genom den variation av kurser och moment som ingår i socionomutbildningen. Ta vara på det under läsningen av boken och i framtiden. Du kan redan mer om socialt arbete med äldre än du tror. En sak till. Många av de resonemang och exempel som du läser om i boken kan du använda i förhållande till annat än äldre och åldrande. 19
socialt arbete m aldre-2.indd 19
2015-10-16 18:33
Förmågan att förhålla sig kritiskt till ålder som kategorisering kan exempelvis översättas till en förmåga att förhålla sig kritiskt till kön. Ta vara på det också.
Socionomutbildningens uppdrag – att utbilda för äldreomsorgen Behövs det en bok om socialt arbete med äldre? Vi som skrivit den här boken verkar tycka det men det finns samtidigt anledning att tveka i frågan. Här nedan ska vi beskriva två huvudsakliga ingångar till socialt arbete med äldre. Den första handlar om äldreomsorg och den andra handlar om äldre. En bok om socialt arbete med äldre kan motiveras av det särskilda uppdrag som socionomutbildningen har att utbilda dem som ska arbeta som biståndshandläggare och enhetschefer inom äldreomsorgen. Äldreomsorgen är ett möjligt verksamhetsfält för socialarbetare. År 2003 presenterade Högskoleverket en översyn där man föreslog att det sociala omsorgsprogrammet och socionomprogrammet skulle sammanföras till en utbildning, med yrkesexamen som socionom. Många av de studenter som hade gått den sociala omsorgsutbildningen var verksamma som biståndshandläggare och enhetschefer inom äldreomsorgen. Diskussionen om att sammanföra de två utbildningarna hade pågått sedan flera år och några högskolor hade redan gjort om sina omsorgsutbildningar till socionomutbildningar. Motivet till detta var att yrkesbeteckningen socionom var tydligare och mer känd, att fler sökte till socionomutbildningarna jämfört med omsorgsutbildningarna och att en socionomexamen hade högre status än en omsorgsexamen. Högskoleverket tog alltså ställning för att omsorgsprogram skulle göras om till socionomprogram, vilket innebar att högskolor som hade den förstnämnda utbildningen kunde ansöka om examensrätt för socionomutbildning. Huvudämnet social omsorg byttes mot huvudämnet socialt arbete, eller rättare sagt, det införlivades i socialt arbete. Högskoleverket skrev bland annat: ”Social omsorg betraktas som en del av socialt arbete. Det är dock betydelsefullt att den kunskap och forskning som finns om social omsorg tas till vara inom den nya utbildningen.” (Högskoleverket, 2003, s. 73). Socionomutbildningen har alltså ett särskilt uppdrag, som handlar om 20
socialt arbete m aldre-2.indd 20
2015-10-16 18:33
att behandla social omsorg som en del av socialt arbete. Socionomutbildningen ska utbilda den personal som tidigare utbildades inom det sociala omsorgsprogrammet, vilket bland annat inkluderar socionomer som ska arbeta som enhetschefer och biståndshandläggare inom äldreomsorgen. Därför är det motiverat att alla blivande socionomer får en grundläggande kunskap om äldre, åldrande, äldreomsorg och äldres sociala problem. De studenter som bestämmer sig för att äldreomsorgen är en verksamhet som de vill arbeta inom har sedan möjligheter att fördjupa sina kunskaper genom valet av praktik, uppsatsskrivande, kurser på den avancerade nivån och fortbildningskurser under det senare yrkeslivet.
Äldre – ett socialt problem? Nej, äldre är inte ett socialt problem eller en problemgrupp enligt någon vedertagen definition. Det är en social kategori som vanligen syftar på livsloppets sista fas, där tidigare ålderskategorier har benämningar som barn, ungdomar, unga vuxna, vuxna och medelålders. Men när är man egentligen äldre? I Sverige, liksom i många andra industrialiserade länder, räknas vanligen personer som fyllt 65 år som medlemmar av kategorin ”de äldre”. Internationellt används också andra åldersgränser, exempelvis menar WHO att personer över 50 år bör räknas till kategorin ”older persons” i afrikanska länder söder om Sahara (WHO, 2015). Enligt vissa forskare bör åldrandet också beräknas annorlunda för personer med vissa intellektuella funktionsnedsättningar och inom denna kategori räknas ofta personer som fyllt 55 år som ”äldre” (Bigby et al., 2004). Medellivslängden i Sverige är i dag omkring 81 år för män och 83 år för kvinnor. Många blir 90 år och det är inte helt ovanligt med hundraåringar. Med detta blir kategorin ”de äldre” vid och heterogen. Den samlar inte bara människor ur olika samhällsklasser, med olika kön och etnicitet, utan också människor i olika åldrar och från skilda generationer. År 2014 samsades 90-åringar som föddes under 1920-talet med 70-åringar som föddes under 1940-talet. Jämför själv med personer som är tjugo år yngre eller äldre än vad du är. Vilka är era erfarenheter under livsloppet och hur påverkar de er? Efter att vi har nått vuxen ålder blir vi gradvis skröpligare, även om 65-årsgränsen numera inte är en gräns som markerar någon begränsande skröplighet för de flesta. Men den som lever till mycket hög ålder har 21
socialt arbete m aldre-2.indd 21
2015-10-16 18:33
ofta – men inte alltid – omfattande hälsoproblem. Det är mer sannolikt att personer som är 80 år har varit med om att en partner har dött, jämfört med personer i yngre åldrar. En 85-årig kvinna som misshandlas av sin make kan kanske inte flytta till kvinnojourens lägenhet, utan kan behöva annan typ av hjälp. En 70-åring med missbruksproblem kan ha särskilda behov, liksom en 75-åring som döms till ett fängelsestraff. Ytterligare en utmaning handlar om rollförändringar vid arbetslivets slut. Även om vi i dag inte pratar om ”pensioneringsdöden” som man gjorde under 1950-talet, kan övergången från yrkesarbete till pensionärstillvaro utgöra en livskris för många. Jag förlorar en roll som är knuten till en viss status och bekräftelse. Vem är jag som pensionär? Vad har jag egentligen åstadkommit? Vad duger jag till? Det är tänkbart att personer i hög ålder står inför andra psykosociala utmaningar än yngre. Detta är vad utvecklingspsykologiska teorier som Eriksons (1995) teori om livsloppet handlar om och vi ska återkomma till dessa teorier i kapitel 3. Teorin förutsäger att kriser hos 15-åringar, 35-åringar, 55-åringar och 75-åringar handlar om olika saker och därför måste bemötas på olika sätt. Det är möjligt att äldre har ett annat sätt att förhålla sig till livet, framtiden och den egna personen, än yngre. Det sociala arbetets uppgift skulle alltså kunna handla om att skapa kunskap om risker och sårbarhet bland äldre och utveckla lösningar som är känsliga för de särskilda behoven. Ett sådant socialt arbete skulle också ta hänsyn till andra kategoriseringar genom att öka kunskapen om möjliga insatser för exempelvis äldre kvinnor som utsatts för långvarig misshandel av sin partner, ensamstående äldre män med långvarigt missbruk av alkohol eller personer som utifrån sin sexuella läggning eller könsidentitet är oroliga över bemötandet från hemtjänstpersonalen.
Varför inte ett socialt arbete med äldre? Argumentet mot böcker, kurser och föreläsningar om socialt arbete med äldre handlar om risken att framställa personer som passerat 65 års ålder som kategoriskt annorlunda och delar av något problematiskt – något som behöver åtgärdas genom socialt arbete. Det är naturligtvis samma associationsproblematik som gäller för ”socialt arbete med invandrare”, som kan bidra till att framställa invandrare som en problemgrupp. Dagens 65-åringar är som regel friska och vitala och kan se fram emot åratal 22
socialt arbete m aldre-2.indd 22
2015-10-16 18:33
med god hälsa. Det är exempelvis bara 14 procent av alla över 65 år som tar emot äldreomsorg och i åldersgrupperna 65–74 år är det 3 procent (Socialstyrelsen, 2012a). I början av 1900-talet slutade människor arbeta när kroppen blev alltför skröplig. När det blev möjligt att införa pensioner sattes åldersgränsen till 67 år, en ålder som avspeglade logiken för denna tid (Rosengren, 2011). Så ser det inte ut längre. Förbättringar inom välfärd, kost, hälso- och sjukvård och arbetsliv har ökat männi skors livslängd och hälsa. I dag betraktar många pensioneringen som ett tillfälle i livet då man äntligen kan resa eller flytta utomlands, då man har tid att studera och fördjupa sig i sina intressen eller göra annat som man inte hunnit tidigare. Naturligtvis är de individuella skillnaderna stora. Problemet för dagens pensionärer är att många av de gamla föreställningarna om äldre som sjuka, odugliga och beroende hänger kvar och de hänger ihop med själva kategorin ”de äldre”. Forskning om negativa föreställningar och diskriminering som drabbar äldre, som vi behandlar i kapitel 5, har visat att personer inom kategorin ”de äldre” ofta nedvärderas genom felaktiga föreställningar om att de är odugliga och beroende. Forskare och aktivister har därför försökt sprida kunskap om att majoriteten av de äldre är friska och aktiva (Palmore, 1990; Tornstam, 2005). Man har också föreslagit nya kategoriseringar som avspeglar heterogeniteten bland de äldre. I slutet av 1980-talet lanserade demografen Peter Laslett (1989) en indelning av livsloppet i fyra åldrar. Den första motsvarar tiden då vi växer upp och försörjs av våra föräldrar. Tiden då vi själva arbetar och försörjer andra utgör den andra åldern, medan den tredje åldern inträder då vi kan sluta arbeta, har god hälsa och därför kan förverkliga oss själva. Den fjärde åldern inträder när vi blir sjuka och skröpliga. Majoriteten av de personer som i dag tillhör kategorin ”de äldre” hör hemma inom den tredje åldern. Kategorin ”de äldre” är alltså bekymmersam och vissa forskare har föreslagit att den helt enkelt ska avskaffas (Bytheway, 1995). Varför ska personer som fyller 65 år räknas till en särskild kategori? Är de inte längre vuxna? En stor svensk utredning uttryckte för tio år sedan att samhället borde sträva efter att bli mer ålderslöst och att de rollförväntningar som av tradition har knutits till det vuxna livets olika faser borde lösas upp (SOU 2003:91). Om vi strävar efter att skapa ett ålderslöst samhälle blir det naturligtvis märkligt med böcker som handlar om socialt arbete med äldre. I synnerhet om dessa handlar om äldreomsorg, för detta 23
socialt arbete m aldre-2.indd 23
2015-10-16 18:33
stärker den gamla sammankopplingen mellan äldre, sjukdom och beroende. Det finns en kunskapsöversikt från Socialstyrelsen (2006a) som har titeln ”Socialt arbete med äldre” och undertiteln lyder: ”Förslag till kompetensbeskrivning för handläggare inom äldreomsorg”. Kategorin ”äldre” likställs med äldre omsorgstagare i det sammanhanget. Socialt arbete med äldre blir socialt arbete inom äldreomsorg. Långt ifrån den tredje åldern, alltså.
Att balansera mellan utpekanden och osynliggöranden Av flera skäl menar vi ändå att vi ska lära oss mer om socialt arbete med äldre. Att inte ägna en kategori särskild uppmärksamhet riskerar att osynliggöra problem som särskilt drabbar människor inom kategorin. Att tona ner betydelsen av en kategorisering kan dessutom bidra till att andra typer av kategoriseringar används och det är inte säkert att detta är oproblematiskt. Den balansproblematik som vi beskriver är inte unik för ålderskategoriseringar, vilket kan illustreras med användningen av könskategorier. En rapport från Lunds universitet visar att kvinnliga doktorander vid universitetet upplever forskarutbildningen som mer stressande än sina manliga kollegor (Holmström, 2013). Det verkar finnas ett problem som kanske kan undersökas närmare och åtgärdas. Känner kvinnor att de måste prestera bättre för att duga? Är de stressade över dubbelarbete? Genom att göra en sådan könsuppdelning blir det möjligt att uppmärksamma och åtgärda kategoribunden ojämlikhet. Risken att reproducera stereotypa uppdelningar måste alltså balanseras mot risken att osynliggöra missförhållanden som drabbar medlemmar av vissa kategorier. Ta exempelvis de två uttrycken ”mäns våld mot kvinnor” och ”våld i nära relationer”. Det första uttrycket synliggör en maktasymmetri mellan de två könen, men riskerar därmed att osynliggöra våld i andra nära relationer. Det andra uttrycket är könsneutralt, men riskerar därmed att osynliggöra en maktdynamik som är av central betydelse för stora delar av det våld som utövas i Sverige. När det gäller äldre står vi inför frågan om risker och vinster med åldersbaserad kunskap och organisering. Gurner och Thorslund (2003) 24
socialt arbete m aldre-2.indd 24
2015-10-16 18:33
menar att det borde inrättas särskilda ”äldreteam”. Personer som är över 80 år är ofta multisjuka men den ordinarie sjukvården är splittrad och ett äldreteam skulle kunna samordna insatserna. Annars tappas äldres särskilda behov bort. Äldreteam är tänkta att hjälpa de äldsta medborgarna och vänder sig inte till 66-åringen som brutit benet i slalombacken. Men naturligtvis bidrar namn som äldreteam till att koppla samman kategorin äldre med vårdfrågor. Borde socialtjänsten fundera över särskilda äldreteam, exempelvis för äldre missbrukare eller äldre personer som utsatts för våld i nära relationer? Skulle det leda till att de äldre sorterades bort och berövades rätten till ”vanliga insatser”? Eller är den risken större inom en organisation där kategorin äldre missbrukare inte ägnas särskild uppmärksamhet? Att ta bort en stereotyp kategorisering som ”de äldre” kan dessutom innebära att andra lika bekymmersamma kategoriseringar kommer i bruk. Den medicinska geriatriken kan anklagas för att skilja ut äldre och förneka dem rätten att behandlas som andra; sjukdomar som har att göra med hjärta och nervsystem karaktäriseras som ”geriatriska” eftersom patienterna är äldre. Men när diskussionerna om geriatrisk kunskap började föras i Sverige var det inte bara osynliggöranden av äldres särskilda behov som förespråkarna ville rätta till. Det handlade också om att lyfta bort äldre från fattigvården genom att ge dem samma typ av medicinska uppmärksamhet som andra medborgare. Fram till 1950-talet var det inte ovanligt att äldre med omsorgsbehov klumpades samman med andra behövande och problematiska individer på institutioner – som ett fattigvårdsklientel (Jönson, 2001). Ett annat exempel på hur olika kategoriseringar ersätter varandra handlar om relationen mellan ålder och funktion. En minskad betoning av kronologisk ålder tycks resultera i ett ökat intresse för funktionsförmåga (Jönson, 2001; 2002a; Jönson & Taghizadeh Larsson, 2009). Under 1950- och 1960-talet fördes det en diskussion om att göra pensionsåldern mindre beroende av kronologisk ålder och då föreslogs det bland annat att företagsläkaren skulle vara den som bäst kunde avgöra vad de äldre arbetarna dög till, om de kunde arbeta kvar eller borde sluta, eller flytta från den krävande produktionen till en mer stillsam tillvaro på lagret. Att tvingas gå i pension med hänvisning till att man uppnått pensionsåldern kan upplevas som stigmatiserande. Men att bedömas som olönsam och oduglig på individuell basis är också stigmatiserande. Samma tendens ser vi i uppdelningen i en tredje och fjärde ålder, 25
socialt arbete m aldre-2.indd 25
2015-10-16 18:33
där det är funktionsförmågan och inte åldern som avgör vilken kategori individen tillhör. Försöken att uppvärdera äldre, genom att visa att de är dugligare och mindre beroende än folk tror, förstärker föreställningar om att människor ska kategoriseras och värderas utifrån om de är beroende eller oberoende. Att sluta använda begreppet ”de äldre”, att tona ner betydelsen av kronologisk ålder eller att undvika att söka kunskap om äldre kan alltså skapa bekymmer. Samma risker och balansbehov finns givetvis i förhållande till kategoriseringar som rör klass, kön, etnicitet, funktionsnedsättningar och sexualitet. Den som kämpar mot en kategorisering bör därför ställa sig frågan: Ersatte denna kategorisering något annat och vad kan tänkas komma i stället? Finns det då någon lösning eller några hjälpmedel i balansarbetet? Vi menar att det finns fruktbara förhållningssätt och i den här boken ska vi försöka tillämpa dessa. Det handlar om att söka kunskap om äldre, men samtidigt inte ta kategorin ”de äldre” som en självklar utgångspunkt. Förhållningssättet innebär att synliggöra och förhålla sig kritiskt och problematiserande till själva kategoriseringsarbetet, till de åldersrelaterade normer och ordningar vi människor har att förhålla oss till. Meningen är att vi som socialarbetare ska öka våra kunskaper om äldreomsorg, om äldres särskilda livsvillkor, erfarenheter och behov, men samtidigt öka vår förmåga att upptäcka och analysera våra egna och and ras sätt att tänka om denna ålderskategori. Som hjälpmedel i detta arbete kommer vi att använda teorier om ålderskategoriseringar och livslopp.
Äldres frånvaro inom det sociala arbetet Inom det sociala arbetet har intresset för äldre och äldres sociala problem varit litet och mestadels avgränsat till att handla om äldreomsorgen. Vad är förklaringen till ointresset? Just den frågan ställer sig Evy Gunnarsson (2008) i en artikel där hon förvånas över okunskapen inom två av de områden hon själv intresserat sig för: äldres fattigdom och äldres missbruk. Människors problem verkar inte ses som giltiga efter 65-årsdagen. Gunnarsson identifierar flera orsaker. Attityder som orsak till ointresset: Samhället är, enligt Gunnarsson, präglat av en ungdomskult och ett ”vi och dom-tänkande” där äldre 26
socialt arbete m aldre-2.indd 26
2015-10-16 18:33
betraktas som ”de andra”. Vi ska kommentera den här typen av attityder lite närmare i kapitel 5, i en diskussion om fenomenet ”ålderism”. Det finns enligt Gunnarsson (2008) en tendens att betrakta äldre som en homogen kategori, präglad av skröplighet och beroende, det vill säga inte en grupp med problem som andra. Den här förklaringen är också Sauer (Socialstyrelsen, 2007) inne på, utifrån en genomgång av internationell litteratur inom området. Internationella studier har visat att studenter på socialarbetarutbildningar är mindre intresserade av att arbeta med äldre än med andra grupper (Weiss, 2005). Ointresset kan tänkas ha att göra med svårigheter bland studenterna att identifiera sig med en kategori som befinner sig så långt ifrån den egna åldern och åldrandet är något som man helst inte vill närma sig. Ointresset kan också vara indirekt: många socialarbetarstudenter har valt utbildningen eftersom de har ett intresse av att arbeta med andra grupper – barn exempelvis. Den historiska förklaringen till ointresset: Under lång tid innebar ålderdom fattigdom och äldre betraktades som en del av fattigvårdsklientelet. Äldre med hjälpbehov blandades med personer som av olika skäl inte var arbetsförmögna eller behövde tas omhand. I många fall var äldre också hänvisade till insatser från frivilliga, det vill säga till det som benämndes välgörenhet. Med introduktionen av folkpensionerna 1948 och förbättringar inom pensionssystemen befriades äldre från den fattigvård som senare utvecklades till socialtjänsten. Parallellt introducerades hemtjänsten och olika bostadsanpassningar som innebar att äldre med hjälpbehov i mindre grad behövde flytta från det egna hemmet. Detta hyllades av pensionärernas organisationer, där hatet mot allt som påminde om fattigvård och välgörenhet var mycket starkt (Jönson, 2002a). Tillsammans med barnomsorgen sprängde äldreomsorgen sitt ”fattigvårdsskal” (Sunesson, 1990). Att få hjälp med städning, inköp, toalett, hygien och omvårdnad för att man blivit skröplig när man är gammal är inte längre stigmatiserande utan ses som ett slags samhällsservice. Inom kommunerna har verksamheten för äldre avskilts från individ- och familjeomsorgen. Här skiljer sig alltså äldreomsorgen från ”vanligt” socialt arbete. Medan mycket av det sociala arbetet handlar om att förändra individer i förhållande till samhälleliga normer, handlar äldreomsorgen om att bevara och stödja (Waerness, 1983; Johansson, 2004). Gunnarsson (2008, s. 117) sammanfattar: ”Inom äldreomsorgen handlar det om status quo 27
socialt arbete m aldre-2.indd 27
2015-10-16 18:33
eller tillbakagång medan det traditionellt inom socialt arbete handlat om att arbeta för förändring och utveckling.” Baksidan av denna uppdelning är alltså ett osynliggörande och en låg beredskap för att arbeta med äldres sociala problem. Barnet har åkt ut med badvattnet. Det har ofta blivit hemtjänstens sak att hantera våld och omfattande alkoholproblem bland de äldre personer man hjälper. Men har man förmågan och kunskapen? Här brister det enligt Gunnarsson (2010). Var finns kunskapen och ambitionen att utveckla och förändra? Linjaltänkande som orsak: Till detta skulle vi vilja lägga en tredje orsak, som är besläktad med de två som Gunnarsson (2008) pekar på. Äldres problem framstår ofta som en naturlig följd och avslutning av livsloppets (valda) riktlinjal. Ambitionen att förändra blir därför låg. Är detta rätt eller fel? Det 76-åriga pensionärsparet Lind har en sammanlagd inkomst på 60 000 kronor i månaden och bor i ett stort hus som är värt 6 miljoner. Det 76-åriga pensionärsparet Lund har en sammanlagd inkomst på 25 000 kronor i månaden och bor i en hyreslägenhet. Är detta en orättvisa som samhället borde rätta till? Även om fattiga äldre betraktas som ”värdiga” i uppdelningen värdig/ovärdig ses ekonomisk ojämlikhet under ålderdomen delvis som en effekt av individens tidigare insatser – ett utfall av hur mycket och med vad man har arbetat, samt om man sparat eller slösat. Paret Lind satsade allt på utbildning och arbete och har inga barn eller barnbarn, medan paret Lund har fem barn och tretton barnbarn. Är det orättvist? Paret Lund har rökt cigaretter för en miljon kronor och fru Lund har fått lungcancer. Är det orättvist? Ju mer ålderdomen ses som ett utfall av individens tidigare livsval och livsstil, desto mindre kraft kommer vi – i egenskap av närstående, vänner, kollegor och representanter för hjälpande verksamheter – att ägna åt att åstadkomma förändring under de kvarvarande åren, i synnerhet när dessa år är få. Linjaltänkandet kan också formuleras som en fråga om individens rätt att välja hur livsloppet ska utformas. I direktiven till det kapitel i socialtjänstlagen som handlar om äldre finns det ett uttalat mål om att respektera individens självbestämmande och rätt till sin identitet. Detta uttrycks bland annat som en rätt att vara den man har varit tidigare och leva med de vanor man haft innan man behövde hjälp. Samtidigt anger direktiven att individen ska få hjälp att bryta vanor och livsmönster som är destruktiva (2009/10:SoU18). Inom socialt arbete har Rosmari Eliasson (1995) 28
socialt arbete m aldre-2.indd 28
2015-10-16 18:33
beskrivit detta som en balansgång mellan risken för underlåtenhetssynder och risken att individens självbestämmande inskränks. Här menar vi att det finns en särskilt utmaning i arbetet med äldre. Ska den som är gammal och har haft missbruksproblem under hela sitt vuxna liv bemötas annorlunda än den som är ung och har missbrukat några år? Ska den som haft en underdånig och självutplånande roll i ett långt äktenskap behandlas annorlunda än den som levt en ganska kort tid i ett sådant äktenskap? Ska individen själv kunna hänvisa till kontinuiteten i livsloppet som skäl för att välja en viss eller ingen typ av hjälp? Ska andra kunna göra det? I diskussionen ovan ser vi flera utmaningar som socialt arbete med äldre står inför. En av dessa handlar om attityderna till äldre, ointresset och svårigheterna till identifikation bland ”de yngre”. En andra utmaning handlar om normaliseringen av den hjälp som ges till äldre – där det goda servicetänkandet riskerar att övergå i ett osynliggörande av äldres sociala problem. En tredje handlar om respekten för individens rätt att fullfölja sina livsval, som inte får övergå i uppgivenhet inför möjligheterna till förändring. Vi som har skrivit den här boken menar att kombinationen av ökad kunskap och förmåga att problematisera föreställningar om äldre och åldrande kan bidra till utvecklingen av ett professionellt gerontologiskt socialt arbete med äldre.
29
socialt arbete m aldre-2.indd 29
2015-10-16 18:33
Kapitel 2
Att förstå ålder och livslopp I det här kapitlet ska vi introducera de teoretiska ansatser som vi själva använder i boken och som vi menar att andra kan använda för att närma sig socialt arbete med äldre. Med ansats avser vi i det här sammanhanget ett övergripande sätt att förstå ett visst fenomen teoretiskt. Perspektiv och ingång är alternativa ord och på engelska används ”approach”. Den första ansatsen problematiserar ålder och innebär att en ålders kategori som ”de äldre” inte tas för given utan betraktas som en produkt och en resurs inom sociala förhandlingar av olika slag. Den andra ansat sen handlar om att förstå åldrande utifrån ett socialt livsloppsperspektiv, där individens erfarenheter, förväntningar och relationer samspelar med samhället och dess utveckling. Vi ska beskriva dessa två ansatser nedan.
Att problematisera ålder Det perspektiv vi förespråkar ingår i det som benämns kritisk gerontologi (critical gerontology), där sociala konstruktioner av äldre och åldrande studeras (Nilsson, 2008). För att förstå äldre och åldrande måste vi förstå ålder. Ålder behandlas ofta som en bakgrundsvariabel, något man har, som förklarar olika skillnader. I många sammanhang är det bra att göra så, men samtidigt måste vi vara medvetna om att ålder är en del i ett samhälleligt maktspel. Ålder används för att tolka, ordna och kategorisera handlingar och människor. Närvänen (2009) menar att ålder i likhet med genus, klass, etnicitet och funktionshinder utgör en grund för ett socialt ordningsskapande och för maktrelationer i samhället – en åldersordning. Ålder kan inte bara ses som något man har – något som är. Ålder används och görs – för att skapa likheter och åtskillnader, fördela rättigheter och skyldigheter och för att definiera och tolka individers och gruppers handlingsmöjligheter 30
socialt arbete m aldre-2.indd 30
2015-10-16 18:33
(Krekula, 2006). Både i vardagliga och officiella sammanhang använder vi kategorier med namn som barn, vuxna, sjuåringar, juniorer, fyrtio talister och äldre och ofta förklarar vi händelser med hänvisning till ålder. Det är också vanligt med betydelsebärande åldersbestämningar av andra kategorier som ”tonårsflickor”, ”äldre invandrare”, ”unga heroinister”, ”vita medelålders män”, samt begrepp som hänvisar till ålder: ”barnsligt”, ”pojkaktigt”, ”vuxet”, ”tantigt”, ”gammalmodigt”, ”omoget” etc. Analysen av hur ålder görs har hämtat inspiration från genusforskningens analyser av hur kön görs (Laz, 1998) och kan användas i en intersektionell analys, det vill säga en analys som sammanfogar olika maktanknutna kategoriseringar. Att ta med ålder i sådana analyser kan öka vår förståelse av en mängd olika fenomen. En fråga som det intersektionella perspektivet väcker är vilken betydelse socialarbetarens egen ålder har i arbetet med äldre. Det finns alldeles uppenbara svårigheter som har med avsaknaden av delade erfarenheter och identifikation att göra. I den här boken kommer vi enbart beröra frågan ytligt, men vill ändå markera att den borde ägnas mer uppmärksamhet. Har den samhälleliga åldersordningen bestämda hierarkier? I varje fall verkar många samhällen använda ett slags grundindelning i tre faser: en barn- och ungdomsfas för socialisering och utbildning, en vuxenlivsfas då människor arbetar och en äldrefas för dem som lämnat arbetslivet. Vuxenlivsfasen har kommit att karaktäriseras av oberoende, självständighet, arbete, makt, inflytande och ansvar. Detta ansvar sker genom omsorg om barn och gamla inom familjen och allmänt genom skatteinbetalningar. I kontrast till detta har barndomen associerats med oskuld, beroende, ansvarslöshet och sårbarhet. Vissa forskare menar att också äldre tillskrivits motsvarande egenskaper (Hockey & James 1993). Dessa faser och åldrar kan alltså inte förstås som oskyldiga indelningar, utan som verktyg för status och fördelning av makt. Att beskriva barn som oskuldsfulla och likna äldre med barn är ett sätt att fördela makt till den mäktiga mellanåldern – åldern där vi tar ansvar och bestämmer. Det tredelade livsloppet kan ses som en etablerad tankefigur, där mellanåldern är överordnad barn och gamla (Jönson, 2002a; 2001). Lasletts (1989) förslag till en ny indelning av livsloppet, som vi nämnde i inledningen, kan ses som ett försök att omförhandla denna tankefigur. Den andra åldern – det vill säga den arbetsföra åldern – följs hos Laslett av en tredje ålder som individen kan ägna åt en aktiv vuxentillvaro. 31
socialt arbete m aldre-2.indd 31
2015-10-16 18:33
Under den tredje åldern skulle individen egentligen kunna arbeta, men kan ägna sig åt annat. Den tredje åldern följs sedan av den fjärde ålderns sjukdom och beroende.
Regler och normer Om samhället är åldersordnat kan vi förvänta oss att det finns regler och normer som hänvisar mot ålder. En 15-åring får inte köpa alkohol eller gifta sig, ett par i 50-årsåldern kan inte adoptera barn för att slippa sin barnlöshet. En 60-åring som blivit arbetslös kan inte ta studielån. En 70-åring har inte rätt att behålla sin anställning om inte arbetsgivaren vill. Är det fel att dessa åldersgränser finns? Vilka är motiven för den rådande ordningen? Vilka är för- och nackdelarna? Borde en mogen 17-åring få rösta? Borde en omogen 19-åring få rösta? När det gäller ålders- och livsfasrelaterade normer kan dessa avse förväntade aktiviteter, uppförande, relationer, utseende, klädsel och andra attribut. Det finns en fond av förväntningar som knutits till åldrar och livsfaser och människor kan anses agera ”on-time” och ”off-time” (Holstein & Gubrium, 2000). Att börja röka i tonåren är inte bra, men det är ”on-time”, det vill säga att det är förväntat att de som röker har börjat i tonåren. Att ta körkort i medelåldern är bra, men många som gjort det beskriver att de känt sig ”off-time”, både när de inte hade körkort och under själva körkortsutbildningen. En socialarbetare kan säga till en 19-åring att ”nu är du väl ändå för gammal för att ränna omkring med småungarna på stan, nu får du börja bli vuxen!”. Det här är vad Krekula (2006) skulle benämna ”ålderskodning”, det vill säga ett slags maktutövning där etablerade föreställningar om ålder tas i bruk. ”Du är stor nog att . . .”, ”Jag är för gammal för att . . .”, ”I den åldern borde man väl . . .” Är det rätt eller fel att hänvisa till ålder på det viset? Inom socialt arbete görs det hela tiden. Tydligast uttrycks åldersnormer under barndomen. Här finns det bland annat tester som avser att mäta normal utveckling och identifiera avvikelser och hjälpbehov. Sjuksköterskan på BVC kontrollerar inte bara vikt och längd utan undersöker också aspekter som har med mognad att göra. Kan fyraåringen rita en huvudfoting? Trä pärlor på en tråd? Förstå en enkel instruktion? Gör barnet det som är normalt för åldern? Senare under livet är denna koppling till åldersnormalitet svagare och 32
socialt arbete m aldre-2.indd 32
2015-10-16 18:33
i mindre grad kopplad till den biologiska och psykologiska utvecklingen. Frågan om normalitet och avvikelse uttrycks oftare i termer av att något är opassande och olämpligt. En 50-årig kvinna bär ett plagg med kraftig urringning och får höra att hon är ”patetisk” (Persson, 2010). På engelska används uttrycket ”mutton dressed as lamb” för kvinnor som klär sig mer ungdomligt än vad som anses vara lämpligt med hänsyn till åldern. Och för män kan uttryck som ”gubbsjuk” och ”snuskgubbe” användas för att markera att ett agerande utgör ett brott mot en åldersnorm. Den problematiserande ansats vi förespråkar handlar om att göra sig känslig för hur människor och handlingar kategoriseras och vilka karaktäristika som tillskrivs olika ålderskategorier. Är det opassande att en 65-åring väljer att jobba kvar till 67-års ålder när företaget hoppas kunna klara de senaste nedskärningarna genom ”naturlig avgång”? Två 17-åringar blir kära, får barn och gifter sig när de är 18 år. Båda slutar på gymnasiet. Den ena börjar arbeta och den andra stannar hemma med barnet. Är detta ”för tidigt”? Borde de ha väntat för att inte försämra sina framtida chanser på arbetsmarknaden? Det finns en ganska känd författare som brukar berätta att hon blev kär i en man när hon gick på högstadiet. De flyttade ihop när hon slutade grundskolan och gifte sig när hon fyllde 18 år. Mannen var 54 år gammal när de gifte sig. Om den här kvinnan hade varit kompis eller anhörig till dig, skulle du då ha sagt något om relationen och planerna på att flytta ihop? Eller om du var kompis eller anhörig till mannen? Eller om kvinnan varit 26 och mannen 42? Det vi vill illustrera med detta trixande är att våra omdömen om lämpligt och olämpligt ofta bedöms på en skala och att många förhållanden är inblandade. Könstillhörighet är ett av de uppenbara. Åldersskillnaden är ett annat. En 20-åring kan ges beteckningen ”lammkött” i relationen till en 40-årig partner, men knappast i relation till en partner som har samma ålder. Och det är faktiskt mer invecklat än så. En 70-åring som klär sig utmanande kanske betraktas som ”modig”, med hänvisning till att detta trotsar etablerade förväntningar och fördomar om ålder. Åldersspelet är komplicerat. Detta måste tas på allvar, även i det sociala arbetet.
33
socialt arbete m aldre-2.indd 33
2015-10-16 18:33
Boken riktar sig till studenter inom ämnet socialt arbete och yrkesverksamma socialarbetare som vill fördjupa sig inom äldreområdet. Håkan Jönson är professor i socialt arbete. Tove Harnett är lektor i socialt arbete. Båda författarna är verksamma som forskare och lärare vid Social högskolan, Lunds universitet.
Håkan Jönson Socialt arbete med äldre Tove Harnett
Den här boken förmedlar kunskap om gerontologiskt socialt arbete, det vill säga ett socialt arbete som handlar om att ge stöd och hjälp till äldre människor och åtgärda sociala problem som äldre drabbas av. Boken tar upp områden där äldre kan ha behov av sociala insatser, men med ett kritiskt och problematiserande perspektiv på ålder och ålderstänkande. Ett genomgående tema är åldersdiskriminering och vilken roll det sociala arbetet har för att upptäcka och åtgärda detta problem. Innehållet är uppbyggt i tre delar där den första problematiserar ålderskategoriseringar och ger en in blick i olika socialgerontologiska teorier. I bokens andra del diskuteras risker och problem som kan ha en speciell karaktär under ålderdomen: bland annat fattigdom, funktionsnedsättningar, missbruk, övergrepp och våld i nära relationer. I den tredje delen beskrivs äldre omsorgen. Med utgångspunkt i bokens kritiska ansats väcks frågor om dagens sätt att organisera äldreomsorg. Borde vi tänka annorlunda om det sociala arbetets roll inom äldreområdet?
Håkan Jönson Tove Harnett
Socialt arbete med äldre
ISBN 978-91-27-14071-4
9 789127 140714
978-91-27-14071-4_socialt_arbete_omslag.indd 3
2015-10-19 08:48