9789187813290

VINGAR AV STĂ…L Kristoffer. Drogerna. Missbruket.

En sann historia

Tina Rydberg

1

© 2016 Utgiven av Ariton Förlag www.aritonforlag.se www.facebook.com/aritonforlag Twitter: @AritonForlag Instagram: @aritonforlag YouTube: aritonTV E-post: info@ariton.se Tryckeri: ScandBook ISBN: 978-91-87813-29-0 2

Kristoffers minnesfond Det finns många i vårt samhälle som är beroende av droger och hamnat i ett missbruk som långsamt äter upp och förgör.

Några lyckas att av egen kraft bli drogfria, men de allra flesta behöver hjälp från samhället och de olika instanser som finns för just dem.

Med anledning av Kristoffers död och viljan och önskan att hans liv inte ska ha varit förgäves vill jag och min familj, genom att ha instiftat en minnesfond till Kristoffers minne, kunna hjälpa andra som är på väg att lämna sitt missbruk och behöver hjälp och stöttning för att orka och kunna leva ett nyktert liv. Vår minnesfond kan du läsa mer om på www.kristofferrydbergsminnesfond.se och vi tar tacksamt emot alla bidrag.

Tanken är att de som varit på botten i ett svårt missbruk, kravlat sig upp och nu är på väg ut i samhället till ett nyktert liv ska kunna ansöka om ett bidrag till till exempel hyra, körkort, skuldsanering etc. Min önskan är att fonden ska växa och göra skillnad för dem som behöver hjälpen och kämpar för ett nyktert och värdigt liv.

Tina Rydberg

3

Innehållsförteckning Förord …………………………………………………… 6 Inledning ………………………………………………… 8 Del 1 Barndomen ……………………………………… 12 Kapitel 1. Minnesbilder från första åren ………………… 13 Kapitel 2. Egenskaper …………………………………… 18 Kapitel 3. Trauman ……………………………………… 24 Kapitel 4. Intressen ……………………………………… 29 Kapitel 5. Skolan ………………………………………… 39 Kapitel 6. Sparade barndomsminnen från lägenheten ……42

Del II Nio liv …………………………………………… 44 Kapitel 7. Sjukdomar, ovarsamhet och olyckor …………45 Kapitel .8 Kriminalitet ……………………………………50 Kapitel 9. Drogerna ……………………………………… 53 Kapitel 10. Självmordsförsök ……………………………60

Del III Vuxenliv ………………………………………… 64 Kapitel 11. Vuxen man ………………………………… 65 Kapitel 12. Familj och högtider ………………………… 77 Kapitel 13. Droger och våld ………………………………86 Kapitel 14. I drogruset …………………………………… 94 Kapitel 15. Vi – de medberoende ……………………… 99 Kapitel 16. Slutet ………………………………………… 103 Del IV Om beroende och missbruk – Kristoffers missbruk – drogerna och hur de påverkade honom … 112 Kapitel 17. Allmänt om droger ………………………… 113 Kapitel 18. Cannabis …………………………………… 117 Kapitel 19. Ecstasy ……………………………………… 121 4

Kapitel 20. Bensodiazepiner …………………………… 123 Kapitel 21. Amfetamin/metamfetamin(ice) …………… 132 Kapitel 22. Psykos ……………………………………… 136 Kapitel 23. Lyrica ………………………………………… 138 Kapitel 24. Exempel på övriga droger …………………… 141 Kapitel 25. Att få någon att sluta med droger …………… 144

Del V Hjälpen från samhället ………………………… 150 Kapitel 26. LVM ………………………………………… 151 Kapitel 27. Behandlingshem …………………………… 155 Kapitel 28. Vad kunde gjorts annorlunda? ……………… 173 Kapitel 29. Ett år efter hans död ………………………… 178 Kapitel 30. Att förändra och beakta …………………… 192 Kapitel 31. Kristoffers slut ………………………………197 Efterord ………………………………………………… 201 Ordlista …………………………………………………… 203 Lästips …………………………………………………… 207

5

Förord Så mycket att berätta … Nu blir det ur mitt perspektiv. Vi hann aldrig sätta oss ner och skriva, min son och jag – och våra planer på att tillsammans försöka rädda andra hann aldrig förverkligas. Han hade en sådan otrolig förmåga att uttrycka sig i skrift. Han var bäst – oslagbar – ingen kunde formulera sig som han. Vet att han många gånger tänkt skriva sin historia men nu får det bli jag som skriver i stället. Jag hoppas han inte har något emot att jag berättar hans historia och att jag kan göra den rättvisa.

Det tog år innan jag förstod, orkade se, vågade förstå och acceptera sanningen. Det har jag ännu inte gjort – varken vill eller kan – men bär inom mig den isande sanningen. Sanningen som fryser min själ, mina känslor och hela min varelse. Sanningen som jag hela tiden förtränger, blundar för – den kalla, obevekliga, onåbara som bara finns där och som inte kan förändras, inte rås på av en sådan som jag. Jag är bara mamma, inte Gud, inte friheten och lindrandet. Jag kan inte kasta av den våta filten, öppna upp grinden till de ljuvligt blommande sommarhagarna, jag har inte makten. Mamman till ett litet barn gör allt som står i hennes makt för att hennes barn ska ha det bra, men det kan inte jag. Jag når inte fram, jag kan inte förändra. JAG ÄR MAKTLÖS. Jag hade egentligen aldrig haft någon enda misstanke. Hur kunde det vara så?

Jag anser mig själv vara en klok och omdömesgill person med en stor portion kritiskt tänkande och ifrågasättande, men just detta såg jag bara inte komma. Nu i efterhand ser jag alla dessa indikationer, alla dessa signaler och spår som en lokförare på ett tågspår som inser att här skulle jag ha växlat spår.

Här skulle jag sett de röda signaler som lyste intensivt vid 6

spåret – men nej, jag var för upptagen med det andra, med mina andra två barn och med min man, med mitt eget arbete och med att få vardagen på plats. Ingenting kan sägas till mitt försvar och det skulle heller inte hjälpa. Sanningen är lika rå och kall som ett bergrum en vacker högsommardag. För det är så det känns – livet i full blom men med en dold källarsanning till det i stort sett stabila huset. Det kalla bergrummet finns där och gör sig påmint.

Den här boken är skriven till dig som lever nära en missbrukare och som famlar efter att försöka förstå. Den är också avsedd för dig som har ett växande barn eller ungdom nära dig och som vill veta hur droger påverkar och lära dig se de första tecknen, så du är förberedd om det skulle drabba dig. Att bli tillvand till droger går snabbt så det är viktigt att se de första tecknen tidigt; innan det är för sent.

Jag hoppas att du som läsare ska se och inse att detta kan drabba alla, ett drogberoende förgör och förstör livet för alla i dess närhet, skoningslöst och utan åtskillnad.

7

Kapitel 8. Kriminalitet Kristoffer sa ofta att han inte ville ha det tråkiga normala svenssonlivet. Jag minns när han och en av hans nära vänner hade kört iväg en kväll till ett tomt industriområde och där klippt upp nätet runt gården för att kunna ta sig in och stjäla en lastpallslastare. Det var den första kriminella handling som jag känner till. Visserligen hade han tillsammans med någon vän, när han var i tolvårsåldern, krupit ner i en container som stod utanför ett rivningsområde och hämtat upp en massa lysrör därifrån och transporterat hem, men det kändes så oskyldigt.

Godset var kasserat och skulle bara till tippen. De skulle sälja lysrören och tjäna pengar och jag tolkade det som att han och hans kompisar var företagsamma, påhittiga och driftiga. Ja, vad vet jag om hans kriminella handlingar? Jag vet att han hade en massa telefoner överallt och en hel del elektronik men alltid trott att han själv köpt och tjänat de pengar han behövde till detta. Jag vet inte och vill heller inte veta. Det som varit är förbi.

Kristoffer sökte spänning och dramatik i sitt liv och han lockades av den kriminella världen. Han lierade sig med ”farliga typer” och beundrade och såg upp till dem. Jag vet att han varit i den världen och sett så mycket hemskheter och otäckheter som de flesta bara läser i tidningen om. Tack och lov hände inga allvarligare saker som gjorde att han hamnade i fängelse men han var hela tiden snubblande nära. Historien med lastpallstrucken löste vi direkt med ägaren.

Vid den andra större händelsen, där hans kompis från ett av hans behandlingshem gjorde inbrott, vet jag att han satt utanför och iakttog men inte att han var direkt delaktig. Jag vet att han suttit i häkte några gånger och att han jagats av polis, stoppats av polis både i sin psykotiska värld men också i vår reella värld.

50

Det finns så mycket att berätta, så mycket han upplevt och så mycket jag upplevt som hans mamma och outsider i hans vuxna värld. Jag har stått bredvid och sett saker hända, saker som jag inte kunnat rå på men som jag sett förgöra och förstöra och som jag gråtit bittra tårar över, skrivit till olika myndigheter, bönat och bett, ringt och jagat, skrikit och hotat, letat och krupit, sprungit och slagits, kört bil och snurrat och desperat ropat på hjälp allt högre och högre men ingen har kommit, ingen har reagerat, ingen har funnits där för honom eller för oss. ”Vi kan ingenting göra – om han själv inte vill.”

Hur skulle en så förvirrad hjärna i en så förvirrad och omtöcknad kropp kunna vilja, eller kunna ha en enda klar tanke kring vad som i längden var bäst för honom? För att uppnå den där sköna trygga känslan i kroppen som drogerna ger krävs mer och mer, starkare och starkare, tyngre och tyngre, mer varierade och utmanande. Hur ska man då kunna veta vad man själv vill och framför allt behöver? Vem kan avgöra det? En sjuk och omtöcknad hjärna eller de professionella och ickesjuka med det stora ansvaret? Han sa alltid att en enda liten ”pilla” fick honom att må så bra, att slippa all ångest och oro så varför skulle man då gå omkring och må dåligt när räddningen fanns så nära?

Jag vet att Kristoffer som ung tonårskille kanske från 17 års ålder var ute och slogs tillsammans med sina kompisar. Kommer ihåg ett första möte i vårt vardagsrum med en tonårskompis och hennes pappa. Kristoffer och hans bästa vän hade blivit jagade av ett gäng från Höganäs som kommit till vårt samhälle för att klå upp dem. Det gick ett rykte om att de var kaxiga, gillade att slåss och ställa till oreda. De kom, de slogs.

Han lyckades fly men hans kompis blev kvar och fick rejält med stryk. Minnet sviktar men minns också eller har också fått mig berättat i efterhand att han under de här åren var ute i stadsvimlet just för att slåss. Båda mina döttrar har berättat om 51

detta, hur han växte, fick kontroll och kände sig beundrad och stor och stark och respektingivande, vilket han önskade vara.

Han slogs aldrig mot de små och värnlösa, nej, bara mot de gäng som muckade bråk och som själva var ute för att slåss.

Han fann spänning och botemedel mot den vardag som han tyckte var så grå och dyster. Han tyckte livet kändes trist och händelsefattigt och sökte spänning och jag vet att han beundrade och såg upp till vissa kriminella som lyckades göra olika inbrott, få ihop en slant, jagas av polisen och komma undan.

Hans fascination för knivar och vapen växte fram under åren. Han hade en gedigen samling som vi hela tiden tog ifrån honom men som han ändå såg till att växa. De var lika glimrande vackra som fiskedrag men skrämmande otäckt vassa och respektingivande. Det fanns speciellt en buteljgrön, skinande blank butterflykniv som han värderade högt och som jag plockade från honom, men som han snabbt letade upp igen.

Han samlade på sig en hel arsenal som han förmodligen hade med sig ut i djungeln på kvällar och nätter. Vi pratade mycket om att våld föder våld men han höll aldrig med. Vi tog vapnen ifrån honom och han köpte nya. Han hade också knogjärn i sin ficka och senare när han tagit körkort hittade jag både baseballträ och batong i hans bil.

Din dragning till den kriminella världen, tjusningen och spänningen med den, gjorde att du aldrig blev rädd för att gå över gränsen. Du hade inget emot att åka fast, att hamna i slagsmål, bli jagad, hamna bakom lås och bom. Det perfekta inbrottet med en dröm om stora pengar närdes och att testa droger som hjälpmedel på vägen skrämde dig inte.

52

Kapitel 9. Drogerna ”Min son var narkoman.”

Det tog lång tid för mig att våga säga de orden – ta i det smutsiga, skuldbelagda ordet, berätta för andra som inte visste, men som anade eller delat märkliga fragmentariska upplevelser med honom. Men Kristoffer var inte bara narkoman – han var min son – det lilla livet som föddes i ilfart efter att ha legat och samlat på sig vikt och kraft i moderlivet under två extra långa veckor. Han hade bråttom ut i livet, ut för att undersöka och uppleva. Min pappa sa: ”Storasyster var väldigt söt som baby, men den här?!”

Ja visst han var toppig upptill, sammanpressad och strutig men med ögon så oändligt blå och klara och fransar långa som den nyfödda kalvens.

Han är min son. Det fanns ingen klokare varmare människa än han. Han var Doktor Jekyll och Mr Hyde. Lika underbar som han var i sina nyktra stunder, lika fruktansvärd och skrämmande var han i sina drogpåverkade – åtminstone i början. Otäck, opålitlig, arrogant och hånfull, svåråtkomlig och falsk. Full med lögner och svek. Hans humör kunde skifta från den ena sekunden till den andra om han inte fick sin vilja igenom. Han blev nonchalant och dryg – kunde slänga sig i soffan med smutsiga kängor och arbetsoverall på, kladda och slafsa, inte bry sig om andra överhuvudtaget i sina onyktra stunder. När drogerna under de sista åren brutit ner honom, när de inte längre gav samma effekt, samma lugnande sköna, blev de i stället till cyankalium – till dödsdroppar. De bröt ner och förstörde, förvred och plågade.

Kristoffer var expert på att ljuga, dupera och förleda oss.

Vid flera tillfällen såg vi inte hans onykterhet. Han var expert på att dölja och kamouflera, att dupera, orera, ljuga och skratta bort. Vi lånade ut vår stora fina bil till honom en helg. Han 53

skulle åka till Eskilstuna och hälsa på vänner. Visst, hans barndomsvän bor där och det var honom han skulle hälsa på. Vi anade ingenting och han fick bilnycklarna och åkte iväg. Så när vi ringde honom svarade han inte. Bara hans ringsignal som jag nu mår riktigt illa av att höra: ”Special number.” Vi sökte honom dag och natt och så svarade han. Sa att han förlagt telefonen eller att den inte varit laddad eller att han haft den på ljudlöst. Vi trodde honom. Vi ville så gärna tro honom. Vi förutsatte alltid att han gjorde rätt, vi trodde på honom och litade på honom! Så kom han hem, bilen var hel men han hade pillat sönder radion och cd-spelaren. Den gick inte att använda längre.

Han lyckades ta sönder ett antal datorer och annan elektronik hemma hos oss och under sina onyktra år. Min jobbdator åkte i backen när han snubblade över sladden och drog med sig den ner i golvet där hela skärmen kraschade och blev svart.

Några av våra privata datorer har också ramlat eller tappats eller pillats isär för att sedan inte kunnat plockas ihop – allt under drogernas rus. Jag återkommer till detta i del III. För några år sedan var jag uppe hos min äldsta dotter och hennes lilla familj. Vi satt i bilen på väg hem från stan och småpratade. Då ringde Kristoffer och berättade att han krockat bilen. Vilken bil i ordningen vet jag inte men jag ställde en massa frågor och först och främst var jag orolig över att han skadat sig och ville veta vad som hänt. Min dotter blev fullkomligt hysterisk och skrek en massa: Jävla idiot, kör han onykter, tänk om han kört på någon, tänk om det varit ett barn, tänk om det varit mina barn, tänk om han förstört livet för någon annan, jävla idiot, han är fan inte klok, han och hans jävla droger. Kristoffer blev irriterad och lade på luren och stängde av telefonen. Jag fick inget svar om hur det gått, rusade bara ut ur bilen gråtandes med en skällande dotters ord ringande i öronen. Förtvivlan och rädsla kvävde mig – jag var 54

långt hemifrån – kunde inte agera – kunde inte nå honom och visste inte hur det gått för honom.

Självklart hade jag samma tankar som min dotter och höll med henne i allt hon sa men samtidigt hade jag blivit så angelägen om att hålla de få livstecken jag fick ifrån honom vid liv.

Jag försökte balansera min oro, jag fick inte ställa alltför obehagliga frågor till honom, frågor som fick honom att backa eller se rött. Jag var tvungen att lirka och likt en ålfiskare halka och glida hit och dit för att fånga honom i mitt garn. Jag visste att om jag sa något som han inte gillade, som till exempel: Är du hög nu igen? Vad har du tagit den här gången? Hur länge har du hållit på nu? etc., etc. skulle han bara knäppa av telefonen och försvinna ut i tystnaden och det kalla mörkret.

Det hade hänt så många gånger. Han svarade aldrig på sin telefon när han var onykter. Han hade ett antal telefoner och ett antal mobilnummer. Varje gång han var ren skaffade han sig ett nytt nummer så att hans kontakter kunde raderas och ingen skulle hitta honom, men så lätt gick det inte. Alla visste var han bodde, alla visste var han rörde sig och alla hittade honom med lätthet, liksom han hittade dem när väl lusten kröp under huden och suget drog i läppar och fingrar.

Att ligga vaken och undra, att sitta i en bil och planlöst köra runt, runt och leta eller att ringa och ringa, jaga och jaga dig men också dina ”vänner” ingick i mina dagliga rutiner under många dagar och nätter i mitt vuxna liv. Jag kom också att få flimmer för ögonen, problem med min syn, min oro satte sig i mina ögon – de hoppade, bilden flimrade, jag kunde inte se klart och var tvungen att lägga mig. Vid några tillfällen uppsökte jag akuten men man konstaterade att det ”bara var stress som utlöst fenomenet”. Jag lärde mig hantera det och när det kom lade jag mig på sängen en stund och blundade.

 55

När jag tittar i min mobil har jag kvar våra konversationer – eller snarare – mina. Mitt tjatande och gnatande, som jag trodde skulle få honom på andra tankar … så naivt. Så mycket okunskap hos mig. Åh, om jag vetat vad jag i dag vet om hur en missbrukande person mår, känner och tänker. Jag ser också i hans anteckningar från hans senaste behandling att det värsta han vet är när någon säger till honom vad han ska göra. Jag förstår det. En vuxen man bestämmer själv. En fri individ kan man inte styra som en robot.

30-05-2012 Hej Boffen. Hoppas allt är bra! Visste inte ni skulle åka redan i dag – vi hann inte prata så mycket … Ring mig när du kan och har lust. Pok mamma.

08-06-2012 Hej Känns som vi skulle behöva prata – hur mår du? Du kan ringa mig i eftermiddag om du vill. POK mamma.

10-06-2012 Hej Boffen Hur har du det? Din storasyster ringde och berättade att hon drömt om dig – hon har försökt nå dig flera gånger tidigare men har inte ditt nr – du kan skicka ett mess med ditt nya nr och kanske ett kort på Linda och dig och Troja så hon blir lite uppdaterad. POK 14-06-2012 Hej Jag åker till Frankrike i kväll – pappa är hemma så du kan kontakta honom.

19-06-2012 Hoppas allt är bra – vet att pappa söker dig febrilt – han sitter i telefonmöte 6–8 men behöver få fatt i dig och veta om allt är ok inför resan. Ring honom POK 04-09-2012 Läget i dag? Vad händer?

05-09-2012 Har du ändrat dina planer? Vill du inte ha hjälp längre el vad händer?

13-11-2012 Hur går det för er? Låter inte värst bra … Hur tänker du nu och vad vill du? POK 15-11-2012 Vart tog alla dina drömmar vägen om ett bättre liv?

28-11-2012 Hej. Hur har du det? Blir ledsen när jag tänker på att du ännu inte kunnat släppa dina droger – även om du säger att det ”bara” 56

är lyrica är ju inte heller det ok. Jag önskar dig ett nyktert liv med all den glädje det ger och vill gärna träffa dig i nyktert tillstånd men inte som du var i helgen – ring mig i kväll. Pok Så ett av de svar jag fått: 28-11-2012 Hej mamma. Ska sluta med Lyrican hade jag tänkt. Men e nykter nu. Ska in till öppenvården nu. Hörs i kväll då – pok.

Tänk om jag vetat då vad jag vet i dag? Lyrica var ett absolut nödvändigt preparat för att hålla honom ångestfri. Visserligen kanske inte just Lyrica var rätt men något ångestdämpande behövde han.

05-12-2012 Hej – hur har ni det?? POK o god natt sov gott 08-12-2012 Hur går det med allt – vad händer? Hör aldrig ngt ifrån dig. POK 15-12-2012 Kristoffer: hej Har fått tillbaka mitt gamla nummer som ni kan nå mig på 16-12-2012 När kommer du hit? Tänker att det vore roligt om du följer med till jul – vet att du är välkommen om du håller dig spiknykter. Din lillasyster ringde mig o undrade hur du har det o om du kommer – vi bryr oss alla – kan vi höras i morgon pok K: Vad glad jag blir att ni vill det. Det vill jag absolut göra. Det är klart att jag vill. Men det jobbiga är att jag inte har tillräckligt med pengar att köpa julklappar för så hoppas ni har överseende med det.

31-12-2012 K: Gott nytt år. Jag hoppas ditt nya år blir fyllt med kärlek o lycka Jag: Gott nytt år min älskade son – må detta år bli ditt! All kärlek o lycka t dig. Nu vänder det pok 14-01 2013 K: ska på jobbintervju i morgon Du sökte och fick tjänsten och var lycklig och optimistisk för framtiden.

Du ville så gärna och så mycket men så stoppades du av en referens som 57

inte alls ville rekommendera dig till tjänsten. Om det blivit annorlunda – hade du funnits här hos oss i dag då?

08-02-2013 Hörde att du inte är nykter. Känns hopplöst – du är välkommen att höra av dig när du kommit på bättre tankar o väljer nykterheten. Vad är det för ett liv ni har? Trodde allt var på väg i rätt riktning nu … kändes faktiskt riktigt bra …

Nykter än?

K: Du vet jag vill. Men det är något bland det svåraste som finns här i livet att sluta använda. Men jag gör mitt allra bästa.

Jag vet att du ville något annat, ville bli nykter och ha ett bra liv men jag förstod aldrig hur svårt det egentligen var för dig att sluta. Det är så lätt att säga, man tror det är som att sluta röka, som jag visserligen vet är svårt nog. Men att sluta med sina droger, bli fri från det kemiska beroendet, är en helvetesresa.

 Sanningen gör ont, säger folk men det är lika bra att se den i vitögat för att orka gå vidare och bygga på något bättre. Först rasera och sedan bygga. Men det går inte. Jag har försökt allt, hämtat hem honom i den mån det gått att hitta honom, genom tjatande och bönanden övertalat honom till att följa med hem, bäddat ner honom, tvättat hans stinkande kläder, gett honom mat, kontaktat myndigheter, vårdinrättningar och läkare, skrivit brev, insändare, kört i ilfart hem från jobbet, kört många mil och letat dag som natt för att slutligen ibland orka stänga dörren, byta lås och avskärma mig och vårt liv från hans. När han valde att avbryta en av sina behandlingar, den allra första som egentligen bara gav honom ett ännu större sug efter droger, flydde hem till sin flickvän, försvann upp till Göteborg 58

och irrade spårlöst omkring hög som ett torn, ringde jag behandlingshemmet och bönade och bad att han skulle få komma tillbaka. ”Nej, vi tar absolut inte emot någon som rymt och självmant valt att avbryta sin behandling. Du gör fel som mamma. Låt honom sjunka, låt honom sjunka så djupt det går och plocka inte upp honom, låt honom sjunka i dyn och kravla och låt honom själv inse att han behöver göra något åt sin situation. Först då kan han hjälpas. Han behöver lära sig ta konsekvenserna av sitt handlande och stå för det han gjort.”

Precis så gjorde vi, vi lät dig hållas. Ja vi kunde inte nå dig, du var personlighetsförändrad och inga ord vi sa trängde innanför skalet. Vi gjorde precis så som de rekommenderat och så reste vi till Asien och Japan och där kom det fruktansvärda telefonsamtalet som talade om att du låg på intensiven och försökt ta ditt liv. Att vi hade lyssnat på de kloka terapeuterna och tagit intryck av vad de sagt fyllde mig med ilska, förakt och hat.

59

Kapitel 10. Självmordsförsök Kristoffer försökte ta sitt liv en gång. Det var sommaren 2006 och han var 24 år ung. Han hittades i våra sängar livlös, av sin lillasyster som då var 19 år, omtöcknad av tabletter och med ett kort på hela familjen: pappa och jag och hans två systrar på bröstet. Det bästa han hade i livet och som betydde allt för honom. Han hade också skickat iväg sms till oss alla. Till sin lillasyster som låg en trappa ner och försökte somna men som vaknat av telefonsamtalet från hans dåvarande flickvän som precis pratat med honom och var orolig över att han lät så sluddrig och inte var kontaktbar. Till sin storasyster, gravid, som var på rundresa i Italien med sin nyblivne man och deras goda vänner, tillsammans genom Europa i en liten bil. Till oss på resa i Asien, precis framkomna till Japan där vi kvällen innan bytt in våra mobiler för att kunna nå andra och själva nås vid behov. ”Jag älskar er och kommer alltid att göra så men kan inte fortsätta.”

Något sådant stod det men jag förmår inte minnas fler detaljer, det gör alltför ont. Han hade redan tidigt vid flera tillfällen, när han nyktrat till, sagt att vi skulle må så mycket bättre utan honom, att vi skulle känna en stor lättnad när han försvann, men så fel han hade. Det stora svarta hål han själv vid många tillfällen kände bär jag nu inom mig. Han fyllde sitt med droger när smärtan av det stora gnagande hålet blev för stor – jag vet ännu inte med vad jag ska fylla mitt … När han kom att möta sig själv, när han blev nykter och skammen och förnedringen växte sig så stark och kraftfull, när hålet växte till en avgrund, hoppade han utför, släppte sina spärrar och gick in i ett ytterligare rus, allt för att slippa känna, slippa våga möta sig själv, allt det han gjort mot sig själv och andra.

60

Vi fick ett telefonsamtal från goda vänner tidigt den där morgonen i Tokyo, i den där främmande, avlägsna metropolen vi precis anlänt till. Det var en spökstad. Vi kunde inte kommunicera, inte läsa några skyltar, inte prata med folk, den höll oss fast i sitt gastkramande grepp. Vi kastade oss i ilfart ut till flygplatsen och fick två biljetter raka vägen hem medan vår son låg på intensiven och kämpade för sitt liv.

Han klarade sig den gången. Hans lillasyster hade räddat livet på honom. Min kloka, modiga lilla flicka, skakad och skadad för livet. Hon var den som fick ta hand om honom.

Hon hittade honom livlös i våra sängar med svag puls och ojämn andning. Hon ringde panikslagen till larmcentralen som dröjde med att svara men så småningom fick de iväg en ambulans. Hon förväntades vänta lugn och sansad men hade förstånd nog att ringa nära vänner till familjen som så småningom kom över. Under den svåra väntan försvann Kristoffer bort, andningen blev ojämn och ryckig och min lilla flicka satt ensam i det stora huset och väntade. Hon drömmer fortfarande hemska mardrömmar och vaknar på nätterna med flämtande skenande hjärta och ångesten inpå sig. Hon skulle också behövt hjälp att bearbeta detta men sjukvården ansåg att det inte behövdes. Vi försökte få henne att gå men hon ville inte. Hon tänkte att det var bäst att försöka glömma och bearbeta på egen hand.

 Ett halvår innan allt detta hände med självmordsförsöket ringde de från psykakuten i Linköping där Kristoffer bodde och läste affärsjuridik. De ringde och berättade att de hade vår pojke hos sig. Han hade sökt upp dem och mådde förfärligt dåligt. Ångesten och ensamheten höll på att äta upp honom och han hade tankar på att göra av med sig själv. Jag blev 61

fruktansvärt rädd och skakade ända in i märgen. Vad hände?

Vad var fel? Han kom att tillbringa natten där och satt i samtal med dem ända in på småtimmarna. Senare har jag fått veta att hans storasyster kört ner till honom och försökt rycka upp honom vid ett tidigare tillfälle. Han hade haft alla persienner nerdragna, det var svart och unket i den lilla lägenheten och han hade ingen mat och hade magrat. Vi hade också varit där men inte fått några signaler om att han kände sig nere och ensam.

Dagen efter besöket på psykakuten fick Kristoffer en socialassistent som han då träffade och efter ytterligare en dag kunde jag hämta hem honom till Helsingborg – honom och alfahannen. De kom, Kristoffer var blek och avmagrad och berättade att han nu skulle bli drogfri. Han gick och väntade på en plats på ett behandlingshem utanför Hjo och det skulle bara ta några dagar innan han fick komma dit. Jag jobbade långt hemifrån under den här perioden så Kristoffer och Akilles fick klara sig själva under dagarna. Så kom då erbjudandet om en plats och jag hade lovat ta hand om Akilles om jag fick lov att låta honom kastreras så att jag kunde hantera honom ordentligt. Det gick han med på och så en morgon körde vi först förbi veterinären och lämnade in Akilles och så fortsatte vår resa norrut förbi Jönköping och upp till Hjo. Kristoffer körde och jag kommer ihåg att under en av broarna runt Jönköping, kring en av påfarterna till motorvägen, gasade han lite extra och en fortkörningslapp dök så småningom upp i brevlådan.

Jag fortsatte söderut, stannade några timmar på jobbet och hämtade så småningom Akilles, en ynklig jycke med tratt och tung gump. Jag lyfte in honom, tung som en mindre vuxen flicka, och körde hem. Den natten och alla de andra som följde låg han i min säng. Jag blev hans trygghet och fick väl duga så länge Kristoffer inte var där. Jag var ju också den som fyllde mat i skålen och såg till att han fick sina promenader. Kommer 62

ihåg att vi under en av promenaderna gick förbi en byggarbetsplats när Akilles fortfarande hade sin tratt på sig, och hur en av killarna ropar: Hur många kanaler får han in? En annan gång lyckades han dra omkull mig men i stort kunde jag hantera honom. Det fanns ett hundpensionat strax innan åsen och dit körde jag honom på väg till jobbet. Han var skällig och han var stark och gjorde utfall mot de andra hundarna, men han var också snäll och kelen. Det var bara småhundar han hade svårt för och vilt i skogen. Kristoffer hade pli på honom och han kom oftast på inkallning utom i skogen. En gång lyckades han dra iväg och Kristoffer fick inte fatt i honom. Det kunde ha slutat illa. Han hade sprungit och irrat bort sig och hamnat på motorvägen mitt i pendelkön. En kvinna hade stannat och plockat upp honom och äventyret fick ett lyckligt slut.

63

208