9789172995666 by Smakprov Media AB

Det här är en sann berättelse om ett ensam kommande flyktingbarn. När Esmat Nabi är 17 år söker han upp Monica Zak för att berätta sin historia. Idag bor Esmat i Sundsvall.

ISBN 978-91-7299-566-6

monica zak JAG ÄR EN POJKE MED TUR

När Esmat är sex år flyr han med sin mamma till Kabul. Men han tappar bort henne på vägen. En ensam sexåring i Afghanistan har inte stora chan ser att klara sig. Men Esmat är en pojke med tur. Han lyckas överleva i en av världens farligaste stä der, först som gatubarn, sedan som barnarbetare i en mattfabrik. Till slut lyckas han fly hela vägen till Sverige.

monica zak

jag är en pojke med tur

Jag är en pojke med tur Berättad av Esmat Nabi för Monica Zak

Opal

Kapitel 1

Du har brustat mitt hjärta

Esmat, pojken från Afghanistan, borde gå upp, duscha, äta frukost och gå till skolan. I stället ligger han kvar med kudden över huvudet. Nej, han ska aldrig gå upp mer. Tankarna snurrar runt i skallen som tvätten i en tvättmaskin. När det blir svårt att andas under kudden tar han bort den och sträcker sig efter en skrivbok där han skrivit 20 dikter, alla handlar om henne. HENNE. Du var ju min första kärlek, dunkar det i huvudet när han slår upp skrivboken och tittar på dikterna han skrivit till henne med små prydliga bokstäver. Du var min första kärlek. Min första kärlek. Varför skulle det sluta så här? Precis som jag är du ett ensamkommande flyktingbarn. Det är ovanligt att flickor kommer ensamma till Sverige. Bara det gjorde mig glad och intresserad. Vi kom varandra nära mycket snabbt. Du gjorde mig så sjukt glad. Äntligen visste jag hur det kändes att älska någon. När vi träffades i Sundsvall hade jag varit i Sverige i två år och börjat skriva dikter. Inte på dari längre 3

utan på svenska. Den här är nog den första jag skrev till dig: Du hade det vackraste ansikte jag sett på hela århundradet. I en annan dikt skrev jag: När jag såg dig kändes det som jag fått ett nytt liv. Allt gick fort. Snart hälsade du på mig i lägenheten som jag delade med en annan pojke från Afghanistan. Vi såg på film och vi gick ut och gick. En månad efter att jag sett dig första gången fick jag stora känslor för dig. Jag visste att jag älskade dig. För första gången älskade jag någon. Jag skrev en ny dikt: Om mitt hjärta säger att jag älskar dig, vad ska jag göra? Om mitt hjärta säger att jag behöver dig, vad ska jag göra? Om mitt hjärta säger att jag inte kan tåla vara borta en sekund från dig, vad ska du göra? Om mitt hjärta säger att jag vill leva hela livet med dig, vad ska jag göra? Klart jag visste vad jag skulle göra. Jag skulle berätta det för dig. Jag skulle säga: Jag är kär i dig. Jag älskar dig. Jag var sexton, men det var första gången jag älskade någon och jag hade aldrig använt de där stora orden förut. Det tog lång tid innan jag vågade säga det till dig. Till slut ringde jag till dig och sade: 4

– Jag har något jag vill säga. Sen blev jag tyst. Jag andades häftigt, men sade inget. – Men säg det då, sade du. Jag teg. För jag vågade inte. Så där höll vi på. Det gick väl en halvtimme. – Nu orkar jag inte vänta längre, sade du. Jag räknar till tre, sen lägger jag på. – Om du inte vill höra, stäng av mobilen, sade jag. Det gjorde du inte. Det tog två timmar innan jag fick det ur mig. Det kändes som om jag skrek orden: – Jag är kär i dig. Jag älskar dig. Det blev tyst i mobilen, länge. Sen sade du det: – Jag älskar dig också. Mitt hjärta började dåna och dunka av glädje och från och med det lyckliga ögonblicket tyckte jag att jag levde i paradiset på jorden. Vi pratade. Vi promenerade och höll om varandra. Jag hjälpte dig med läxorna. Varje gång jag rörde vid dig började jorden sjunga omkring mig. Vi sågs första gången på ett boende för barn som kommit till Sverige ensamma. Vi var båda flyktingar, men du berättade väldigt litet om det du varit med om. Varför vet jag inte. Kanske var det för otäckt eller tungt att berätta. Jag berättade en del om min barndom och den långa flykten till Sverige. Men jag 5

berättade långt ifrån allt. Det behövs inte, tänkte jag. Vi har ju hela livet på oss att berätta för varandra. Under den där tiden var jag mycket lycklig. Jag gick runt och log för mig själv. Varje kväll messade vi GODNATT till varandra. Varje morgon kom det ett GODMORRON från dig och jag messade GODMORRON tillbaka. I en annan dikt skrev jag det här: så småningom kommer vår kärlek att bli känd över hela världen … när du är långt borta från mig känns det som mitt hjärta kommer att stanna. Men du började säga att jag älskade dig mer än du älskade mig. Sen klagade du: Varför sitter du alltid hemma, Esmat. Jag vill gå ut med kompisar och ha roligt. Sen märkte jag att du började ljuga för mig. En dag sade du att du inte kunde träffa mig för du var trött och ville vara hemma. En timme senare såg jag dig på stan med kompisar. I det hemska ögonblicket förstod jag att du hade ljugit för mig, du hade aldrig älskat mig. När vi möttes på stan låtsades du inte se mig. Vi hade varit tillsammans i fem-sex månader när jag förstod att det var slut mellan oss. Sorgen exploderade. Det var i går. I dag orkar jag inte gå upp ur sängen. Det är viktiga lektioner i dag, ändå går jag inte till skolan.

Hela den dagen ligger jag kvar i sängen. Ibland gråter jag, ibland skriker jag högt: – Jag hatar dig! På eftermiddagen, innan killen jag delar lägenhet med kommer hem, sätter jag mig upp i sängen och skriver en ny dikt i skrivboken: Jag kommer aldrig att nämna ditt namn igen. Jag tänker bränna alla bilder och brev från dig. Du har brustat mitt hjärta.