9789177015697

E va D o l a n Efter din dรถd

ISBN 978-91-7 701-569 -7 © Eva Dolan, 2 016 Originaltitel: »After You Die« Originalförlag: Harvill Secker, an imprint of Vintage, a part of the Penguin Random House group of companies Översättning: © Carla Wiberg, 2 017 Omslagsfotografi: © David J. Green / Alamy Formgivning: Lars Sundh Sättning: Markus Hedström Typsnitt: Minion & C WG Sans Tryck: ScandBook, EU, 2 017

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

Eva Dolan

Efter din död Översättning av Carla Wiberg

pro log » J a g är inte rädd.« Nathan upprepade det lågt för sig själv där han gick, koncentrerade sig på orden, fick dem att överrösta alla de värre som surrade i huvudet. De högljudda och skrämmande som han inte blev av med: bönerna och vädjandena och svärorden.

Han hörde skriket, dunsen när hennes kropp föll omkull på golvet. »Jag är inte rädd.« En bil körde om honom i en våg av motorvrål och aggressivt basdunk, drog förbi så fort att vinddraget ryckte i kläderna.

Han höjde blicken från fötterna och såg efter den tills bromsljusen blinkade till och bilen försvann i en nerförsbacke.

Det skulle vara enkelt att gå ut mitt framför nästa bil som kom. Eller vänta på en av de stora långtradarna som dundrade fram här på väg mot A 1:an. Han hade sett det på T V. En smäll och så blev det bara svart. »Jag är inte rädd.« Men det var han. Så rädd att han inte tordes, trots att han visste att det skulle göra slut på rösterna och faran. Trots att faran skulle vara över för alla om han var borta.

Nathan gick vidare längs vägkanten. Till vänster sluttade gräsbanken brant uppåt, hög som ett hus, skymde kvällssolens sista strålar och kastade en skugga så djup att den gav honom gåshud på de bara armarna och dolde blodfläckarna på hans kamouflagemönstrade gympaskor.

En bil saktade in när den närmade sig och han spände sig men höll sig i rörelse, kämpade mot impulsen att vända sig om, visste att han borde undvika ögonkontakt med föraren. Annars skulle han aldrig komma undan. De skulle se vad det var för 5

fel med honom och då skulle det vara kört.

Fönstret gick ner när bilen kom i kapp honom – någonting skramlade under motorhuven – och en kvinnoröst frågade: »Hur är det?« Han sneglade ur ögonvrån: en liten röd bil, en gammal tant, gråhårig, såg snobbig ut, med en ullig vit hund i passagerarsätet. »Vet din mamma om att du är ute?« frågade hon.

Skriket igen, inuti huvudet. »Jag är på väg hem«, sa han.

Det var en korkad lögn. Det fanns inga hus här. Inget ­annat än vägen, skärningen mellan de branta och snåriga sluttningarna, sedan rastplatsen vid motorvägen och bortom den industriområdet. »Du borde inte vara ute ensam så här dags«, sa hon. »Det är farligt för en pojke i din ålder.« »Jag klarar mig.« »Ska jag inte köra dig hem?« sa hon. »Din mamma måste vara hemskt orolig.« Han skakade på huvudet, kände att strupen snörde ihop sig, knöt sig om orden som han nätt och jämnt lyckades tvinga fram. »Jag bor här.« »Var då?« Han pekade tvärs över vägen, på en grind som ledde till en gårdsväg. Undvek fortfarande hennes blick. »Där borta.« »Okej. Men se upp när du går över vägen, de kör som galningar här.« Hon ökade farten igen men inte mycket, och han förstod att hon inte skulle köra därifrån så länge han gick längs vägkanten.

Hon höll nog redan på att ta fram mobilen, funderade på att ringa polisen och anmäla att en pojke var ute och gick ensam mitt ute i ingenstans på lördagskvällen. Det gjorde inte barn här.

Nathan sprang över vägen, fram till grinden, och när han upptäckte att det satt hänglås på den klättrade han över metallrören och fick en rispa på armen av en gren i snåren. Framför 6

honom låg en bondgård – uthus och traktorer, hundar som skällde.

Han började gå fram mot den med långsamma, hasande steg, och när han hade kommit tillräckligt långt vände han och gick tillbaka och kikade ut runt snåren för att kolla att tanten hade kört i väg.

Med darrande händer väntade han några långa minuter, ifall hon också hade vänt, och när han inte klarade av att vänta längre klättrade han över grinden igen och gick vidare fram mot rastplatsen.

Det fanns precis så mycket dagsljus kvar att han kunde se vart han gick – inga gatlyktor här – och han kände sig tryggare i skymningsdunklet. Det dolde hans tårstrimmiga ansikte och blodet på skorna. »Jag är inte rädd.« Han försökte låta bli att tänka. Visste att han inte fick låta rädslan ta över igen.

Rastplatsen bredde ut sig framför honom, klart och glatt upplyst, folk överallt, på väg ut ur snabbmatställena och hotel­ let – par och familjer, män och kvinnor på väg hem. De var säkert som tanten i bilen, de skulle fråga, vilja hjälpa honom.

På fel sätt.

Nathan fortsatte fram till bensinmacken, gick runt den öppna platsen med personbilspumparna och satte kurs mot långtradarnas område. Han spanade efter en som stod vänd åt rätt håll. Flera stycken hade parkerat för natten och han trodde att det skulle vara enkelt att skära en skåra i tyget på en av dem, smita in, kura ihop sig och vänta på morgonen.

De flesta hade reklamtext på främmande språk och utländska nummerplåtar. Det hade han inte räknat med. En var från Birmingham, ett bageri. Det var inte dit han ville åka men på vägen.

Han vände och vred på knivskaftet i fickan och försökte tvinga sig att skära, och medan han tvekade lade sig en tung 7

hand på hans axel. Han ryggade undan och lyckades nätt och jämnt låta bli att ta fram kniven. »Vad håller du på med, grabben?« Mannen log. När Nathan inte svarade lade han huvudet på sned. »Talar du engelska?« »Ja.« »Jag tänkte att du kanske var en fripassagerare.« »Nej.« »Vad gör du här då? Väntar på pappa?« »Jag behöver lift.« Mannen mönstrade honom uppifrån och ner och Nathans fingrar grep hårdare om kniven i fickan. Det perforerade stålet klibbade mot huden. »Lite väl ung för att vara ute och lifta, va?« »Jag är sexton år«, sa Nathan och hoppades innerligt att han skulle bli trodd fast han hade lagt på fem år.

Mannen nickade. »Och inte härifrån trakten, gissar jag.« »Nej.« Mannen tryckte på sin nyckel och ljusen på bageribilen blinkade till när dörrarna låstes upp. »Har du rymt hemifrån?« »Jag försöker ta mig hem«, sa Nathan. »Och var är hemma?« »Manchester.« »Du låter inte så.« »Men jag bor där.« Mannen suckade, öppnade förardörren och hejdade sig med ena foten på trappsteget. »Okej då. Vi får väl köra hem dig innan du råkar ut för något.« Nathan gick runt förarhytten och fick se att passagerardörren redan stod öppen. Mannen lutade sig över sätet och sträckte ut handen. »Kan du klättra upp själv?« Nathan hävde sig upp och in i förarhytten, kände bröddoften bakifrån men något annat också, fränt och surt.

De hade varit på väg några minuter innan mannen sa något. »Du är inte sexton, va?« »Jo.« 8

»Snarare elva eller tolv, skulle jag tro.« Nathan kramade om armstödet. »Jag är liten för min ålder.« »Ingen fara, grabben, jag tänker inte säga något.« Mannen skrattade och det var något med skrattet som lade en kall klump i Nathans mage. »Det får bli vår lilla hemlighet.« Genom det smutsiga fönstret såg han fälten dra förbi som suddiga fläckar, hustaken försvann på sekunder, byn som han hade lämnat försvann så snabbt bakom dem att han ville ropa åt mannen att stanna, vända, köra honom hem. Men det var inte hans hem, det hade det aldrig varit och det skulle det aldrig bli. Inte nu. »Jag är inte rädd.«

9

10

sรถ n dag

11

12

1 » N u är jag inte säker«, sa Anna där hon stod i dörröppningen till det minsta rummet. Hon höll ena handen under magen som putade innanför tunikan. »Det blir väldigt rosa.« Zigic slutade måla och tog ett steg bakåt från väggen. Vålna­ der av fyra mörkare nyanser skymtade fortfarande genom den första strykningen: ojämna rutor, en halvmeter i fyrkant. »Du gillade det för en timme sedan«, sa han. »Ljuset var annorlunda då.« Han kvävde en irriterad suck.

De hade ägnat nästan hela lördagen åt att titta på färgprover.

Anna hade lagt dem på Cath Kidston-tyget som hon redan hade valt till gardinerna och den nya unikt elfenbensvita spjälsängen som han drog sig för att montera – han hade en stark känsla av att de utmanade ödet genom att göra i ordning barnkammaren redan när hon var i sjunde månaden. Han hade sagt åt henne att välja vilken färg hon ville, att han själv bara var musklerna, och efter en långdragen beslutsprocess hade de kommit fram till den här nyansen: Middleton Pink. »Den såg inte så här knallrosa ut i burken«, sa hon. »Färg brukar alltid ljusna när den torkar.« »Första strykningen är torr nu.« Hon lade handen mot ­väggen och visade honom handflatan. »Titta, alldeles torr.« Zigic släppte fårskinnsrollern i tråget så att färgen skvätte över skyddsplasten som fortfarande bar spår av väggfärgen de hade målat om barnkammaren med i det förra huset när Stefan var på väg. Det var fem år sedan nu och när han såg alla stråken och prickarna i himmelsblått greps han av en plötslig sorg över att tiden hade gått så fort. Han kom fortfarande ihåg den rödrutiga skjortan som Anna hade haft knuten över den 13

otympliga magen när hon lade sig på knä för att måla golvlisten.

Milan hade »hjälpt« henne med en pytteliten pensel. Zigic kunde inte minnas att inredningsbesluten hade varit en sådan mardröm den gången.

Men nu var det annorlunda.

Nu handlade det om den lilla flickan som Anna alltid hade önskat sig. »Vill du ha en annan färg?« frågade han.

Hon mumlade något obestämt och lät blicken svepa över rummet. »Jag har inget emot att göra om det«, sa han. »Men vi kan väl bestämma oss nu, medan vi kan åka och köpa ny färg? Jag kanske inte får fler lediga helger på ett tag.« Anna gjorde en grimas. »Jag vet bara inte.« »Fundera på det ett tag.« Han kysste henne på kinden när han gick förbi på väg mot dörren. »Jag tänker ta mig en öl.

Kroppsarbete är jobbigare än det ser ut.« Där nere spelade killarna på sin Wii. Gardinerna i vardagsrummet var fördragna mot eftermiddagssolen som brände mot baksidan av huset. De skuttade omkring, upp i soffan och ner igen, fäktade vilt med armarna, förde mer oväsen än två så pass små barn borde kunna göra. Det mesta kom från Stefan, som hittade på egna ljudeffekter varje gång han slog till en boll.

Zigic stängde dörren om dem och gick ut i köket.

En kyckling puttrade i en gryta på spisen och buljongens salt och örter doftade i hela köket. Anna skulle göra risotto på den senare. Egentligen var det för varmt för en sådan rätt. För varmt för att äta över huvud taget. Utan tvekan för varmt för att måla om ett litet rum som låg åt söder och inte fick något svalkande vinddrag ens när fönstret stod vidöppet.

Det hade varit kvävande hett i flera veckor, vindstilla och obarmhärtigt soligt – en kombination som tydligen lockade fram det sämsta hos mänskligheten. Den uppmuntrade till dumdristig bilkörning och dåligt humör, fick folk att börja dricka öl tidigare än vanligt och fortsätta med det längre in 14

på natten. Precis som kollegorna på krim hade Peterboroughs hatbrottsenhet sett en plötslig ökning av olagliga aktiviteter när sommaren gick in i början av september – mer meningslöst våld, fler trakasserier. Ett inflöde av romer nyligen hade orsakat en rad slagsmål på gatorna i New England; de andra som bodde där hade glömt sina gamla mellanhavanden och gemensamt vänt sig emot nykomlingarna.

Men som tur var höll situationen på att lugna sig. Tre av de mest högljudda bråkmakarna hade åtalats för diverse brott som skulle ge dem några månaders fängelse, och det skulle förhindra att osämjan trappades upp ännu mer, hoppades Zigic.

Han tog fram en flaska Peroni ur kylen, snäppte av kapsylen och ställde sig framför den öppna kylskåpsdörren och njöt av kalldraget medan han drack – och undrade om han skulle slippa ännu en expedition till B& Q om han tog en öl till och därmed placerade sig över promillegränsen. Antagligen inte. Han stängde kylskåpsdörren och log automatiskt mot ultraljudsfotot av deras lilla dotter, uppsatt på dörren med en hjärtformad magnet.

Hans barn. Hon låg hopkurad. Sov. Väntade.

För två veckor sedan hade han smitit från jobbet och kört Anna till sjukhuset, suttit där och hållit henne i handen medan sköterskan förklarade vad de såg – en bild som han hade sett två gånger förut men som fortfarande fyllde honom med vördnad.

När sköterskan frågade om de ville veta barnets kön hade Anna sagt: »Jag vet redan. Det är en flicka.« Som om hon hade åstadkommit detta med ren viljekraft.

Sköterskan log och verkade oberörd – hon var väl van vid blivande mammors tvärsäkerhet, tänkte Zigic.

Anna kom ut i köket medan han öppnade en andra Peroni. »Jag kan inte bestämma mig«, sa hon. »Vi kanske ska pröva med en andra strykning och se hur det blir.« »Ska ›vi‹ göra det?« »Du ska få din belöning.« Hon tog ifrån honom ölen, höll 15

flaskan framför sin öppna mun men drack inte. »Vad säger du?« »Var det därför rörmokaren inte tog ut någon reseersättning när varmvattenberedaren hade pajat?« Hon skrattade och svor åt honom och lämnade tillbaka ölflaskan. »Kom igen, Dushan, du är klar om en timme och sedan behöver du inte göra något mer där uppe på flera månader.« Han höjde flyktigt på ena ögonbrynet. »Okej då – veckor.« »Det där tänker jag komma ihåg att du har sagt.« En timme senare höll han fortfarande på. Rummet var kvavt och luktade färg. Genom det öppna fönstret kom ljuden av grannarnas lata söndagseftermiddag svävande tillsammans med dofter av halvt förkolnat kött på en utegrill och nyklippt gräs.

Tre väggar klara, bara den hela långväggen till vänster kvar att måla. Det värkte i armen och de spända musklerna i nacken och axlarna. Han avbröt sig ett ögonblick och sträckte på sig – och såg på de mörkare rosa rutorna som envist lyste igenom det andra färgskiktet. Han borde ha täckt över dem med grundfärg innan han började färdigstryka väggarna, men han hade trott att det skulle gå ändå, trots att expediten på B& Q hade påpekat att förarbetet var A och O .

Zigic övergav rollern och började måla med pensel ­närmast ovanför den tejpmaskade golvlisten. Högra låret klagade varje gång han hasade framåt till nästa stycke. Den gnagande smärtan hade sitt centrum där en tvåtumsspik hade drivits djupt in i muskeln. Den hade kommit från en bombväst på en nynazistisk före detta polisman som hade bestämt sig för att inte låta sig gripas levande.

Sju månader senare var det en gammal skada. Det var så han tänkte på den för att händelsen inte skulle få växa sig för stor, och alla sjukgymnaster han hade träffat – och likaså distriktsläkaren och en akupunktör – hade sagt att den var helt läkt nu.

Men den gjorde ont ibland i alla fall. En del av honom trodde att det var psykosomatiskt, ett litet hugg av skuldkänslor för 16

att han inte hade förutsett Christian Palmers dödliga avsikter, inte hade lyckats gripa honom i tid och framför allt för att han inte hade kunnat skydda Ferreira.

Kirurgen som fick hand om henne hade plockat ut tre dussin nubb och spik ur hennes vader och lår – en salva som skulle ha träffat Zigic rakt i buken och skrevet om inte Ferreira hade haft så snabba reflexer. Han föreställde sig den smärta han kände just nu multiplicerad med trettiosex… och då högg skuldkänslorna till igen.

Efter det hade hon varit sjukskriven i fyra månader, tappat kontakten med dem allihop, hållit sig hemma och blivit omskött av sin mamma, och Zigic kände henne tillräckligt väl för att förstå att en sådan påtvingad bortovaro måste ha känts outhärdlig. Hon hade gått igenom flera operationer för att reparera skadade senor, fått omfattande rehab, och en gång i veckan hade hon varit hos en psykiater – en som polisen hade godkänt – som nyligen hade friskförklarat henne och därmed befriat henne från den skrivbordstjänst hon hade fått finna sig i över sommaren.

Zigic var långtifrån övertygad om att hon var redo att återgå till sina ordinarie uppgifter.

Som hennes överordnade hade han läst psykiaterns utlåtande, sett henne återhämta sig gradvis och ryckvis – den vanliga följden av vrede och förnekelse, längtan efter en hämnd som hon aldrig skulle få och sedan katarsis, ett »renande« utbrott som betraktades som en avgörande vändpunkt.

Precis vad huvudskrynklaren hade önskat sig av Ferreira.

När Zigic läste om »den tröst hon hade funnit i sin tro« fick han bekräftelse på sina farhågor. Ferreira var förtvivlat angelägen om att få börja jobba igen och hade bluffat sig igenom terapin. Spelat upp precis så mycket motstånd att det hade verkat äkta när hon till sist med tårar i ögonen förlikade sig med sin situation.

Hon hade inte alls förlikat sig med den. Var inte redo. Var inte återställd.

17

På ytan var hon samma Mel som i februari hade gått in i de utbrända ruinerna av de polska krigsveteranernas klubb, stor i käften och med en orubblig tro på sin instinkt. Men hon spelade teater för kollegorna också. Han hade sett hennes ansiktsuttryck när hon trodde att ingen såg henne, sett den nya hårdheten i hennes blick.

Utanför satte en gräsklippare i gång. Zigic kröp in i hörnet i det lilla rummet, målade den sista halvmetern vägg närmast golvlisten och bet ihop om smärtan i låret när han rörde sig.

Efter sista penseldraget sjönk han ihop på skyddsplasten och satte ena handen rakt i färgtråget.

Han svor ljudligt och torkade handflatan ren med en trasa.

Anna ropade på honom nere i hallen. »Ingen fara!« hojtade han till svar. »Jag bara spillde!« Hennes steg kom uppför trappan, långsamma och försiktiga, och medan han reste sig dök hon upp i dörröppningen och räcke fram hans telefon. »Till dig. Mel.« Hon drog åt sig handen när han tänkte ta mobilen. »Om du har arrangerat det här för att slippa måla…« Hon log men det fanns ingen humor i leendet. De visste båda två vad det betydde när det kom ett samtal en söndagseftermiddag.

18

2 F e r r e i r a satt på motorhuven till sin bil. Den stod parkerad utanför grinden till en gårdsväg mitt emot resterna av huset.

Det utgjorde ena halvan av ett parhus som i likhet med dussin­ tals andra fastigheter runt byn Elton ägdes av kommunen. Det var lågt och fult och nergånget, med betongtak och var sitt litet garage vid yttersidan och var sin liten trädgårdsplätt på framsidan, och det låg i norra änden av byn. Mellan huset och dess närmaste grannar låg en kvarterslokal med kullerstens­ murade väggar och en affisch som gjorde reklam för gårdagens antikvitetsmässa.

I alla fall mellan grannarna och den halvan av huset som stod kvar.

Tolv timmar tidigare, strax efter klockan ett på natten, hade den andra halvan slitits i stycken av en gasexplosion som fällde ytterväggarna på baksidan och gaveln och slungade ut spillror på fältet bakom och lämnade kvar en vacklande och sprucken fasad. Fönstren hade blåsts ut med bågar och allt, hängde förvridna i järnkarmarna medan krossat glas glittrade i det torra gräset framför huset och tvärs över hela vägen, som fortfarande var avstängd för trafik.

Brandkårens utredare var där inne nu och stöttade upp ruinen så att de kunde undersöka den. Den preliminära teorin var att gasspisen inte hade varit ordentligt avstängd, att gas hade strömmat ut i köket. Inga omedelbara tecken på brott men de var öppna för allt. Alltför många »olyckshändelser« gav det intrycket i början och hyresgästens frånvaro gav upphov till misstankar.

Den andra halvan av huset – där Ferreira hade varit på besök i slutet av förra året – var avspärrad med polisens plastremsor.

En helt annan brottsplats.

19

Patologen hade meddelat henne sina inledande slutsatser att vidarebefordra till Zigic: enkelt och rättframt, sa han och åkte hem för att njuta av helgens sista timmar. Han hade lovat att ordna en lucka åt dem i morgon eftermiddag – »inte för att jag väntar mig att hitta något intressant«.

Hon böjde sig frånvarande ner och kliade sig på vaden. ­Ärren kliade inte längre. Det här var något annat. Något som hon över huvud taget inte ville tänka på. Doktorn hade påpekat för henne att hon hade mer främmande material i benen, sådant som de inte hade kunnat nå. Lovat att det inte var farligt – det skulle vandra ut till ytan så småningom och då skulle han kunna ta hand om det.

Hon önskade att allt som irriterade henne var lika lätt att åtgärda.

Zigics bil svängde in på Oundle Road och han tutade åt henne innan han körde in på kvarterslokalens parkering där de flesta andra polisbilarna stod. Förut hade det stått några åskådare där också, men de hade snabbt kört vidare när de insåg att ingen skulle förse dem med det skvaller de så gärna ville höra.

Det sa en hel del om platsen att en gasexplosion och en polisutryckning hade väckt så lite intresse. Ingen sådan där tajt, inavlad, typiskt engelsk by, tänkte Ferreira. Den var för välbärgad – full med pendlare som antagligen inte visste vad grannarna hette och inte brydde sig om ifall de levde eller dog.

Problematiskt ur utredningssynpunkt, men hon förstod varför folk ville ha det så. Efter flera månader instängd i föräldrarnas pub och en tvivelaktig kändisstatus bland det portugisiska klientel som sökte sig dit – ständigt utfrågad om vad som hade hänt och hur hon mådde och om hon verkligen skulle börja jobba igen – kändes anonymitet som en lyx som kunde vara värd att betala Eltons hutlösa fastighetspriser för.

Hon gick och mötte Zigic vid avspärrningen. Han hade tagit på sig något som närmade sig kontorskläder – jeans och en mörk skjorta – men han hade rosa färgfläckar i håret och 20

hon såg fler på hans underarm och hand när han pekade på det sprängda huset. »Det där är i alla fall inte vårt.« »Det önskar du kanske att det var när du får se vad vi har.« Han stannade till vid kaoset på infarten: klumpar av tegel och bruk här och där, trasiga gipsplattor täckta med svartnade bitar av mönstrade tapeter. »Jag gissar att det ser rätt illa ut där inne«, sa han.

Ferreira följde hans blick till den exponerade interiören: trappan och skorstensstocken någorlunda intakta, allt annat upprivet, omrört och sönderslitet som om en tromb hade sökt sig ner genom taket och vispat om i hela huset. Det var inte deras sak.

Deras sak var hålet i skiljeväggen till grannens kök. »Vänta tills du får se det från andra sidan«, sa hon. »Hur illa?« »Branden släcktes snabbt«, sa Ferreira. »Det får vi vara tacksamma för. Vi hade kunnat bli av med allt.« »Var är grannen själv?« »Det vet vi inte än. Bortrest någonstans.« »Grannen måste spåras upp. Prio ett.« Zigic saktade in när de gick förbi en blå container som stod framför huset. Några avsågade restbitar av gipsplatta låg överst och under dem rester av rivna tegelmurar. »Vad är det här då?« »Byggjobb på gång i vår kåk«, sa Ferreira. »De bygger om garaget till bostadsrum och förbinder det med huset.« Zigic gick före henne på infarten och kikade in genom det nyinsatta fönstret i tegelväggen. Ferreira hade gjort likadant och fått se ett kalt rum, avskilt från resten av huset med ett tjockt plastsjok upphängt som ett draperi.

De gick tillbaka till teknikernas buss och drog på sig de overaller och skoskydd som krävdes innan de fick gå in. Brottsplatsen var redan kontaminerad. Först hade brandmännen gått in – de hade varit angelägna om att evakuera alla som kunde finnas i huset – och sedan poliserna som hade fått rycka ut 21

till det som brandmännen hade upptäckt. Men reglerna måste följas.

Zigic hejdade sig vid dörren. »Pallar du?« »Jag har redan varit inne«, sa Ferreira och låtsades inte förstå vad han menade – att det var hennes första fall i ordinarie tjänst igen och råkade vara en explosion, brandlukten som hängde kvar, minnena som hon skulle förneka att den väckte om han pressade henne. »Det är helt okej.« Han sköt upp dörren och ryggade tvärt tillbaka när han kände lukten, samlade sig innan han gick in. Ferreira följde efter, andades genom munnen, grunda andetag för att inte få alltför mycket rökig luft i lungorna.

Dawn Prentices kropp låg utsträckt på köksgolvet där hon hade fallit, med ena benet vikt under sig och armarna utsträckta. Den var uppsvälld efter att ha legat oupptäckt i den obarmhärtiga sommarhettan, huden missfärgad och full av blåsor men sticksåren i bröstet fortfarande fullt synliga.

Blodpölen runt omkring henne hade stelnat för länge sedan och var täckt med splitter och damm efter explosionen. Torkade fläckar på båda sidor om kroppen tydde på att angriparen antingen hade stått över henne eller också haft svårt att hålla balansen på det hala golvet och hamnat på knä grensle över hennes höfter. Och förhoppningsvis tagit emot sig med ena handen.

Men det såg man inga tecken på. Alla områden av intresse hade märkts ut, färgkodats och numrerats, men ingenting såg ut som användbara avtryck.

Zigic tog ett kort steg närmare liket. »Kom inte närmare«, sa Kate Jenkins bakom sitt munskydd. »Vi har haft tillräckligt många stora klumpiga fötter här inne redan.« Hon hade just trätt en plastpåse på Dawns vänstra hand för att bevara allt som eventuellt kunde finnas under naglarna, och nu rätade hon på sig.

22

»Hur illa är det?« frågade han. »Värre än det ser ut. Om du kan tro det.« Hon pekade på blodet någon decimeter från Zigics fötter. »Gubbarna var inte särskilt försiktiga när de kom in. Vi har partiella avtryck av poliskängor och brandmansstövlar.« »Och de goda nyheterna är…?« Jenkins drog ner munskyddet till hakan, och frustrationen stod skriven i hennes ansikte. »…tunnsådda, tyvärr.« »Mordvapnet?« »Syns inte till«, sa hon. »Men det fattas ett par knivar i ­blocket. De kanske ligger i disken – hon var ingen perfekt husmor, direkt.« Hon hejdade honom när han tänkte säga något. »Det är nästa jobb för mig.« Ferreira såg på diskhon: full med vatten, några tallrikar och träskaft som stack upp över ytan. På bänkskivan bredvid låg spridda vita skärvor och hon tänkte sig ögonblicket då explosionen hade slagit in väggen så att disken flög i väg och splittrades och flisor av billigt porslin sköt ut åt alla håll.

Det började klia i vaden igen och hon övervann impulsen att krafsa på den. »Mel, tidpunkten?« undrade Zigic i en ton som antydde att det inte var första gången han frågade. »Minst fyrtioåtta timmar«, sa hon hastigt. »Exaktare än så ville han inte säga före obduktionen.« Hon gav honom patologens grundläggande uppgifter: tio distinkta sår i bröstet – vildsinta hugg, vissa ganska grunda, i olika vinklar, ett i halsen och det hade träffat luftstrupen, bara nätt och jämnt men det var det som hade dödat henne.

Försvarssår på händerna men de hade inte hindrat mördaren. »Tecken på inbrott?« »Brandkillarna noterade att bakdörren var stängd men olåst.

Efter att de hade sparkat in dörren på framsidan. Så antingen släppte hon in mördaren eller också hade mördaren nyckel.« »Eller också låste hon aldrig bakdörren.« »Inte särskilt säkerhetsmedveten då.« 23

»Alla resonerar inte som poliser.« Zigic tittade inte upp från liket. Ögonbrynen drogs ihop ovanför skyddsmasken. »Finns det en pojkvän?« »Dawn nämnde ingen när jag pratade med henne«, sa Ferreira. »Dottern då?« »Det tvivlar jag starkt på.« Medan hon sa det knakade det i golvet ovanför och allas blickar följde ljudet. »Ni måste byta om innan ni går upp«, sa Jenkins.

De gick ut på infarten igen, drog lungorna fulla med frisk luft. I trädgården på baksidan sökte två andra overallklädda gestalter igenom gräsmattan – ingen lätt uppgift när den var så full av skräp från den andra hälften av huset och från bygget.

Ferreira fick av sig overallen och drog på sig en ny, märkte att Zigic iakttog henne. Det gjorde han oftare nu när hon hade återgått till normala arbetsuppgifter. »Hur långt kom du med det här?« frågade han medan de styrde stegen mot ytterdörren och valde en ren väg in i huset igen. »Jag höll ett preliminärt förhör. Hon hade ingen aning om vem som låg bakom det. Det fanns inga riktiga bevis som gick att använda.« »Men du uppmanade henne att börja föra bok?« »Ja. Jag ringde ett par uppföljande samtal men det verkade som om hon tappade intresset för hela grejen.« Zigic nickade åt polisassistenten som stod på vakt på den långa flacka rampen som ledde till ytterdörren, och han släppte in dem. »Det är vanligt när det handlar om trakasserier. De vill att man ska komma och lösa problemet direkt, och när de upptäcker att man inte kan göra det så tappar de sugen.« »Det var bara småsaker«, sa Ferreira och tänkte tillbaka på samtalet – hur oberörd Dawn hade låtit, snarare irriterad än rädd. »Det fanns inget som tydde på att det skulle trappas upp till något sådant här.« 24

Zigic stannade till vid trappan, som var klädd med en vinröd matta. »Det är inte ditt fel, Mel. Sådana här fall är oförutsägbara.« »Ja, jag vet. Tack.« Hon gick före honom upp, sköt ifrån sig irritationen, fäste blicken på familjefotona som hängde på väggen – somliga tagna innan Holly var född: människor som måste ha varit Dawns föräldrar och mor- eller farföräldrar, blekta bilder, gamla kvadra­tiska Polaroidkort i ramar som de inte passade i. Strand­ semestrar och födelsedagsfester, Holly allt äldre på skolfotona ju högre upp i trappan man kom, ända tills hon var i tonåren och de plötsligt tog slut. Det sista hängde ovanför trapphissen som Dawn hade använt för att flytta sin svårt handikappade dotter.

I den lilla hallen ovanför trappan höll brottsplatsfotografen på att packa ihop sin utrustning. Han torkade av den bit för bit med en flanellduk innan den lades tillbaka i lådan, och när de kom upp kastade han en snabb blick på dem och flyttade sig så att de kunde klämma sig förbi honom. »Rör inget där inne. Vi är inte klara än.« Det här rummet var exakt som Ferreira kom ihåg det. Opåverkat av smällen. Det var bara dammet i luften som antydde vad som hade hänt. Ett vanligt tonårsflickrum med solrosgula väggar, uppnålade affischer, på skrivbordet en bärbar dator med locket nerfällt. Inget särskilt med det, utom rullstolen i hörnet och sjukhussängen med gallersidor. Den stod under fönstret, placerad så att Holly skulle kunna se himlen och känna solen mot huden när hon låg där utan att kunna röra sig, timme efter timme, dag efter dag.

Hon satt upp i sängen nu, lutad mot kuddarna – en liten, halvt förtvinad gestalt i en tunn bomullspyjamas mönstrad med flygande fåglar. Händerna vilade i knäet med en lila iPod vid fingertopparna, hörsnäckorna satt fortfarande på plats. Holly hade blivit rörelsehindrad efter olyckan, inte kunnat lyfta armarna, bara röra händerna så pass mycket att hon kunde använda apparaterna som Dawn gav henne.

25