9789173516891

Översättning Ingmar Wennerberg

Feist Gudadraparen.indd 3

10-06-24 12.13.31

YT

T

Feist Gudadraparen.indd 6

RE

EN

Caralyan

Zûn

LaMut Loriél

Tyr-Sog

Yabon

Nordlandet

HÖGSTÄPPEN

ärl

V Högborg

and dat

Kungliga Hökdälden Walinor Natal Ylith Hush Vidablick Riket Ca Bordon las tiu Natals hamn Dimmornas skog A sb Sethanon N

Grå tornen

Midkemia

Shamata

Taunton

Dolth

Stilla bergen

Mallowgömman

Kungliga Havet

Tiburn

Euper

Mörkerskogen

Bas-Tyra

Romney

Nordanväkt

Järnpasset

Storkeshiska Imperiet

Stora Stjärnsjön Gröna skogen

Drömmarnas sjö

Stjärnornas pelare

DRÖMDALEN (omtvistad gräns) JAL-PUR

Durbin

Bittra sjön

Ranom

Trollbergen

Elarial

Svartsundet

Allhavet

ST

N erg Queg Silden Cheam IA ER MarÄTTE en STORA SLMalacskorset Sarth FR ÄD graves ST Kungadömet Darkmoor Lan hamn Salador Palanque Queg Krondor Timons DEN Duronnys dal LiMeth SVARTES Ö LandändeDorgin Landreth Grå bergsvidden

Jonril Tulan

Gröna vidden

Elvandar

Himlasjön

Stenberget

Stora norra bergen

Crydee

K

U

10-06-24 12.13.32

S

Kungadömet Roldem

Ran

Ö

Pekarhuvud

Rodez

V

N

kapitel ett

Flykt Miranda skrek.

När de brännande smärtorna lättade i några sekunder hittade hon det hon letade efter. Större delen av hennes viljestyrka var upptagen av den mentala kampen mot varelserna som tillfångatagit henne, men en liten del av henne – en mycket disciplinerad del – hade hela tiden varit redo. Förhören och undersökningarna hade pågått i flera dagar, men varje gång ett andrum visat sig hade hon tvingat den där lilla biten av sitt medvetande att övervinna den skärande smärtan och studera sin omgivning. Under de senaste fyra mötena med de dasatiska dödsprästerna hade hon lyckats frigöra sig och förmå kroppen att motstå plågorna. Hon kände naturligtvis hur hennes nerver protesterade när de främmande energierna jagade fram på ytan av hennes tankar och letade efter insikter i hennes väsen, men hon hade lärt sig att strunta i fysisk smärta flera hundra år tidigare. De mentala attackerna var svårare att värja sig mot, eftersom de angrep roten till hennes krafter – hennes unika intellekt, som gjorde henne till en så överlägsen magiker i sin hemvärld.

De dasatiska prästerna tycktes inte ha tid med finesser. I början hade de slitit upp hennes tankar likt björnar som river upp trädstammar i jakten på honung. Ett svagare sinne skulle ha krossats bortom all räddning redan vid det första angreppet. Efter tredje anstormningen hade Miranda varit nära att förlora förståndet, men hon hade ändå lyckats kämpa emot. Hon visste att hon måste överleva för att segra. Hon hade koncentrerat sina magiska krafter, som inte var små, på att i första hand öka sin egen uthållighet och i andra hand vinna insikt.

Det var hennes förmåga att tränga undan de hårda angreppen och fokusera 7

Feist Gudadraparen.indd 7

10-06-24 12.13.32

på kunskaperna hon vunnit som höll henne vid sina sinnens fulla bruk. Viljan att fly från fångenskapen och återvända med den nyförvärvade informationen gav henne styrka.

Nu låtsades hon vara medvetslös. Det var ett nytt knep i kampen mot de dasatiska fångvaktarna. Förutsatt att de inte hade mer raffinerade färdigheter än de hittills visat prov på så skulle de gå på bluffen och tro att hon var utslagen. Den förfalskade medvetslösheten var resultatet av en av de få besvärjelser hon framgångsrikt lyckats lägga sedan hon tillfångatagits. Hon riskerade tillräckligt stor fysisk närvaro för att försäkra sig om att hennes andhämtning verkade långsam och ansträngd, men hon misstänkte att dödsprästerna som studerade henne egentligen visste alldeles för lite om människor för att veta vilka tecken som var viktiga. Nej, hennes strid var helt och hållet mental och det var därför hon var övertygad om att hon förr eller senare skulle vinna.

Hon var säker på att hon vid det här laget visste mer om dasatierna än de visste om henne.

Var för sig var dasatierna ingen match. Även hennes mer begåvade elever skulle ha klarat av dem. Hon var övertygad om att de två dödsprästerna skulle ha misslyckats med försöket att tillfångata henne om det inte varit för fällan som Leso Varen hade gillrat. Den hade gjort henne desorienterad. Varen var en livsfarlig man. Han var en nekromantiker med flera hundra års erfarenhet och det skulle vara nästan omöjligt för Miranda att besegra honom på egen hand: såvitt hon visste hade han dött i tre olika skepnader. Tre gånger hade olika motståndare avslöjat och dräpt hans fysiska skepnad, men ändå hade han överlevt. Tillsammans med Varen hade dödsprästerna snabbt övermannat henne.

Nu visste hon vilka dödsprästerna var och hon förstod att de var en form av nekromantiker. Miranda hade i hela sitt liv – i likhet med de flesta av Midkemias magiker – uppfattat prästerlig magi som någon sorts manifestation av gudarnas makt. Nu insåg hon sitt misstag. Hennes make Pug var den ende magiker hon kände till som hade vissa kun­skaper om prästernas magi. Han hade tagit reda på så mycket han kunde om den sortens krafter, trots att de olika ordnarna ofta var förtegna. Genom sina möten med de pantathianska ormprästerna hade han lärt sig en hel del om den mörkaste sortens magi.

Ormprästerna tillhörde en dödskult med egna vansinniga mål. Pug hade satt käppar i hjulet för deras försök att sprida kaos i världen. Miranda hade med bristande intresse lyssnat på många diskussioner i ämnet, men nu önskade hon att hon hade varit mer uppmärksam.

Lyckligtvis lärde hon sig mer och mer för varje minut som gick. Döds­ 8

Feist Gudadraparen.indd 8

10-06-24 12.13.32

prästerna genomförde sin undersökning klumpigt och utan precision. Ofta avslöjade de lika mycket om sin egen magi som de lyckades ta reda på om hennes. Deras brist på finess spelade henne i händerna.

Hon hörde hur dödsprästen gick ut, men höll ögonen slutna och lät långsamt medvetandet flöda tillbaka. Hon släppte inte greppet om sina senaste insikter. Snart kunde hon se och tänka klart igen. Det innebar att även smärtan kom tillbaka. Hon motstod frestelsen att skrika till och fick använda djupandning och viljestyrka för att hantera plågorna.

Hon låg på en stenbänk. Själva stenen verkade ondskefull och genomsyrades av en sorts energi som var helt främmande för Miranda. Det var obehagligt att röra vid den och nu låg hon fastbunden vid bänken utan kläder.

Hon var fuktig av svett och kände sig illamående. Hon höll på att få kramp i varenda muskel, en extra smärta som var ovälkommen eftersom hon var bunden. Hon använde varje medel som stod till buds för att ta kontroll över kroppen, lugna sig och låta smärtan klinga av.

Dasatierna hade undersökt henne i nästan en vecka. Utöver smärtan hade hon fått utstå förödmjukelse, för dasatierna försökte få reda på så mycket som möjligt om henne och andra mänskliga varelser. Det fanns i alla fall två saker hon var tacksam för: dasatierna hade ingen erfarenhet av människors list och de underskattade henne grovt.

Hon lade sina funderingar om dasatierna åt sidan och koncentrerade sig på att försöka fly. Efter att Leso Varen och dödsprästerna tagit henne tillfånga hade hon snabbt insett att det bästa hon kunde göra var att avslöja tillräckligt mycket för att allt hon sa skulle verka sant. Varen gömde sig för tillfället i den tsuranske magikern Wyntakatas gestalt. Han hade inte visat sig sedan Miranda fängslats och det var hon tacksam för. Dasatierna skulle ha en enorm fördel av att få hjälp av honom i sina undersökningar. Hon visste att han hade sina egna förvridna mål. Han hade varit lierad med dasatierna bara så länge det gagnat honom. Egentligen brydde han sig inte det minsta om deras van­ sinniga vision, bara sina egna planer.

Hon öppnade ögonen. Precis som hon hade misstänkt var dasatierna som tillfångatagit henne borta. För ett ögonblick hade hon oroat sig för att någon av dem dröjt sig kvar för att bevaka henne i tysthet. Ibland pratade de med henne i lugn samtalston, som om hon var en gäst, men andra gånger utsatte de henne för fysiskt våld. Det var svårt att se något rationellt mönster i deras beteende. Först hade de låtit henne behålla sina krafter. Dödsprästerna hade varit väldigt självsäkra och velat se vidden av hennes förmågor. Men den fjärde dagen hade hon reagerat med sin magis fulla kraft när en av döds9

Feist Gudadraparen.indd 9

10-06-24 12.13.32

prästerna försökt röra vid hennes nakna kropp. Efter det hade de dämpat hennes förmågor med en besvärjelse som omintetgjorde alla hennes försök att använda magi.

Varenda nerv i kroppen skrek av smärta och Miranda insåg hur ont hon fortfarande hade. Hon tog ett långt, djupt andetag och använde alla sina färdigheter för att minska smärtan tills hon till sist kunde ignorera den.

Miranda tog ytterligare ett djupt andetag och försökte ta reda på om det hon precis hade fått veta om dasatierna var sant eller bara en önske­dröm. Hon fick tvinga sitt medvetande att arbeta på nya sätt. Hon använde en mindre besvärjelse och uttalade orden så lågt att det knappt hördes. Och smärtan försvann långsamt! Äntligen hade hon hittat det hon letat efter.

Hon slöt ögonen och hämtade för sin inre syn tillbaka bilden hon sett under tortyren. Hon kände på sig att hon hade hittat någonting mycket viktigt, men hon förstod inte riktigt vad det var. För ett ögonblick önskade hon desperat att hon kunnat kommunicera med Pug eller hans vän Nakor. De hade båda två djupgående insikter i magins väsen som sträckte sig ända till själva fundamentet av energi som magiker utnyttjade – det som Nakor brukade kalla ”grejer” eller ”material”. Hon log kort och tog ännu ett djupt andetag.

Hon skulle ha skrattat om det inte hade gjort så ont.

Nakor skulle bli nöjd. Hennes nyfunna kunskaper om dasatiernas värld skulle intressera honom: ”grejerna” i den här världen liknade energierna som varenda magiker på Den svartes ö kände till, men de var … hon undrade hur Nakor skulle uttrycka det. De var krökta. Det var som om energierna rörde sig snett i stället för åt det håll hon var van vid. Det kändes som att lära sig gå på nytt, men nu var hon tvungen att röra sig åt sidan för att komma framåt.

Hon sträckte ut sitt medvetande och lät sina mentala ”fingrar” känna på bojorna. Hon behövde knappt anstränga sig alls för att lösgöra dem. Därefter var det enkelt att komma loss.

Hon satte sig upp och rörde lite på axlarna, ryggen och benen för att få igång blodcirkulationen. Hon kände sig öm ända in i märgen. Miranda hade levt i flera hundra år, men såg inte ut att vara äldre än fyrtio. Hon var smal, men förvånansvärt stark, för hon tyckte om att vandra i bergen på Den svartes ö och ta långa simturer i havet. Hon hade spår av grått i sitt svarta hår, men de mörka ögonen var klara och ungdomliga. Magins effekter gav vissa utövare ett mycket långt liv.

Hon tog ännu ett djupt andetag. Obehaget hon hade känt i magen försvann.

Dasatierna hade lyckligtvis inte använt glödande järn eller vassa tortyrredskap. De hade nöjt sig med att slå henne när de trodde att det skulle leda till bättre information.

10

Feist Gudadraparen.indd 10

10-06-24 12.13.32

Om hon någonsin såg Nakor igen skulle hon kyssa honom, för utan hans idéer om att magin på något sätt hade med en grundläggande energi att göra skulle hon aldrig ha förstått vad som fick dasatiernas magi att fungera annorlunda.

Hon var säker på att hon fortfarande var i Kelewan, i kupolen av svart energi som hon hade skymtat ögonblicket innan hon tillfångatogs. Det här ”rummet” var bara en liten kammare och högt ovanför fanns ett becksvart mörker, eller ett tak så högt upp att det förlorade sig i mörker. Hon såg sig omkring. Nu när hon inte längre var bunden vid bänken kunde hon se mer.

Platsen där hon låg avgränsades med draperier, men hon förstod att taket ovanför var kupolformat. Fästena och stängerna som höll uppe draperierna satt ungefär tre meter upp. Materialet var mörkt gråblått till färgen. Åtmin­ st­one såg det så ut i det pulserande ljuset från den besynnerliga grå stenen som låg på ett bord i närheten och var den enda ljuskällan i rummet. Hon slöt ögonen och sträckte ut sitt medvetande. Efter bara några sekunder slog hon emot vad som säkerligen var kupolens vägg.

Hur kunde de magiska lagarna hon kände till plötsligt ha ersatts av dasatiska lagar? Det var som om de hade tagit sin egen värld med sig …

Hon reste sig upp. Plötsligt förstod hon. De tänkte inte bara invadera Kelewan – de tänkte förändra Kelewan och skapa en värld där de själva kunde leva under gynnsamma förhållanden. De tänkte kolonisera Kelewan!

Det viktigaste just nu var att hon kom härifrån så att hon kunde återvända till Församlingen och varna De upphöjda. Det enda dasatierna behövde göra var att utvidga den här kupolen eller sfären. Det skulle inte vara direkt enkelt, men förmodligen inte så komplicerat heller. Med tillräckligt mycket energi skulle den snart omfatta hela världen. Kelewan skulle bli som världarna i Andra Kretsen, eller åtminstone som Delecordia, världen som Pug hade funnit och som på något sätt existerade mellan två av verklighetens nivåer.

Hon trevade sig fram med sitt medvetande, men var försiktig och beredd att rycka tillbaka sina mentala fingrar så snart de upptäckte något tänkande väsen. Hon hade ingen lust att låta dödsprästerna eller någon annan dasatier få veta att hon var fri.

Hon såg sig omkring i rummet, fick syn på sina kläder i ett hörn och klädde sig snabbt. Tsuranierna brydde sig mindre om nakenhet än många av Midkemias andra kulturer och hon hade inte haft något emot att stiga in naken i Församlingens salar, men det kändes helt enkelt ovärdigt.

Miranda tvekade. Hon hade ont om tid, men önskade att hon kunde stanna kvar och göra mer ingående undersökningar. Då skulle hon kunna avlägga en 11

Feist Gudadraparen.indd 11

10-06-24 12.13.32

ännu mer värdefull rapport inför Församlingen. För ett ögonblick funderade hon på att på magisk väg göra sig osynlig och utforska kupolen. Men hon ändrade sig. Det var bättre att framföra varningen och sedan återvända i sällskap med några av Församlingens magiker.

Hon slöt ögonen och kände på väggarna runt omkring. Det gjorde ont och hon drog sig snabbt tillbaka, men hon fick reda på det hon behövde. Väggarna utgjorde gränsen mellan hennes verklighet och dasatiernas verklighet – eller åtminstone den del de hade fört med sig till Kelewan. Hon skulle klara av att korsa gränsen, men hon behövde lite tid för att förbereda sig.

Miranda undrade hur många fångvaktarna var. Hon skickade försiktigt ut en tunn tråd av medvetande för att kunna snappa upp livsenergi. Snart kände hon något. Förnimmelsen var lika svag som om ett maskrosfrö förts mot hennes kind av vinden, men hon drog sig omedelbart tillbaka för att inte upptäckas. En. Hon upprepade processen flera gånger tills hon var säker på att det bara fanns två dödspräster i kupolen.

Hon tog ett djupt andetag och förberedde sig. Sedan tvekade hon lite.

Hon visste att det klokaste vore att fly tillbaka till Församlingen så snabbt som möjligt och sedan återvända tillsammans med en grupp magiker för att hejda intrånget i Kelewan. Men en annan del av henne ville ta reda på mer om inkräktarna så att hon förstod vilket hot de egent­ligen stod inför. Ifall Pug inte återvände från dasatiernas värld, tänkte hon med fasa.

Miranda var säker på att hon kunde besegra båda dödsprästerna och kanske ta en av dem tillfånga. Hon skulle välkomna varje möjlighet att återgälda den stora gästfrihet de hade visat henne. Men hon visste att Varen förmodligen hade återvänt till Församlingen. Om någon frågade honom om Miranda skulle han nog säga att hon oväntat kallats hem till Midkemia. Det kunde ta flera veckor innan Församlingen fick reda på att hon aldrig hade återvänt hem och först då skulle de börja utreda saken. En av nackdelarna med att vara agent för Skuggornas väktare var att nästan allt hon gjorde var hemligt. Det kunde dröja mer än en månad innan någon började undra var hon höll hus.

Hon studerade den närmaste ”väggen”. Hon trevade försiktigt med sina sinnen och försökte hitta rytmen i energiflödet. Det här skulle bli svårt, eftersom hon inte visste mycket om terrängen runt omkring, och att förflytta sig genom den magiska kupolen ända till Församlingens högkvarter skulle innebära nya, okända problem.

Det klokaste skulle vara att välja en närmare plats, som ändå låg en bit bort.

Hon mindes en kulle där blommorna stod i full blom. Hon hade lagt märke till den precis innan hon kommit upp på krönet och fått syn på kupolen.

12

Feist Gudadraparen.indd 12

10-06-24 12.13.32

Plötsligt kände hon en närvaro i rummet. Hon snodde runt och fick syn på en dasatisk dödspräst som pekade på henne med ett föremål hon inte kunde identifiera. Hon gjorde sitt bästa för att använda det hon hade lärt sig om magin här och uttalade en besvärjelse som var tänkt att kasta omkull honom. I stället kände hon hur energierna flödade från henne som om de hade ryckts ur hennes kropp. Hon såg det chockade uttrycket i det främmande ansiktet när dasatiern träffades av en osynlig kraft och kastades mot draperiet.

Bakom draperiet fanns en vägg av något främmande träslag. Väggen splittrades när dödsprästen for rakt igenom den och in i båset bakom. Hans livlösa kropp lämnade ett blodigt avtryck på golvet och Miranda såg till sin förvåning att dasatierns blod var mer orangefärgat än rött.

Den överraskande kraften i anfallet förde med sig en oväntad fördel. Den andre dasatiske dödsprästen låg på golvet och var uppenbarligen omtöcknad.

Hans kollega hade slagit omkull honom.

Miranda kontrollerade hastigt de två dasatierna och bekräftade att den förste var död och den andre medvetslös. Hon såg sig omkring i alla riktningar för att se om det fanns någon i närheten som lyckats undgå hennes magiska undersökning. Hon insåg snabbt att hon var ensam med ett lik och en eventuell fånge.

Nu kunde hon överblicka hela sitt fängelse. Kupolen var inte mer än kanske trettio meter i diameter. Rummet där hon hållits fången avgränsades av draperier och träväggar och bakom dem fanns ett utrymme med två halmmadrasser, ett bord med skrivmaterial, en kista och en stor vävd matta som låg mitt på jordgolvet. På bordet stod ännu en av de märkliga stenlamporna.

Miranda letade hastigt igenom de andra utrymmena och fann en rad främmande föremål. Det hon inte lyckades hitta var föremålet som hade använts för att genomföra resan mellan dasatiernas värld och Kelewan. Hon hade väntat sig att hitta någonting stort, kanske i stil med maskinerna som tsura­ nier­na skapade rämnor med. Eller åtminstone en piedestal man ställde sig på.

Men hon kunde inte hitta något föremål som verkade ha detta syfte.

Hon var redan arg och frustrationen var nära att driva henne till ursinne.

Hur vågade de främmande varelserna komma till den här världen och angripa henne? Miranda hade kämpat med sitt våldsamma humör hela livet. Hennes häftiga temperament var ett arv från hennes mor. För det mesta lyckades hon hålla sig relativt behärskad, men medlemmarna i hennes familj hade redan för länge sedan insett att det var bäst att hålla sig så långt borta ifrån henne som möjligt när hennes tålamod till sist tog slut.

13

Feist Gudadraparen.indd 13

10-06-24 12.13.32

Det låg en bunt papper på golvet. De verkade underligt vaxartade och hon böjde sig ned för att plocka upp några. Vem visste vad som stod på dem, på det här främmande språket? Kanske skulle texten avslöja något viktigt om varelserna.

Hon hörde en låg grymtning och såg hur det började rycka lite i dödsprästen som hade överlevt. Hon reste sig upp utan att tänka, tog ett steg åt sidan och sparkade honom på hakan så hårt hon kunde. ”Aj!” utbrast hon.

Dasatierns haka var hård som granit. ”Jäklar!” svor hon. Det kändes som om hon hade brutit foten. Hon böjde sig ned bredvid den medvetslösa gestalten och grep tag i dasatierns mantel. Hon höll fortfarande pappersbunten i ena handen. ”Du följer med mig”, väste hon.

Miranda slöt ögonen och riktade all sin uppmärksamhet mot kupolens väggar tills hon återigen hittade det märkliga energiflödet. Hon anpassade sig till det likt en trubadur som skruvar på en lutas stämskruvar och långsamt hittar rätt ton.

När hon ansåg sig vara redo använde hon sin viljestyrka och förflyttade sig ut ur rummet, en bit från väggens utsida. Hon skrek till när energin flödade över henne och det kändes som om hennes kropp skulle brista. Det var som om is trängde in i nerverna. Sedan stod hon på knä i det torra gräset i kullarna i provinsen Lash. Det var morgon, vilket förvånade henne av någon anledning. Bara att andas gjorde så ont att hon knappt stod ut med smärtan.

Hela hennes kropp protesterade nu när hon hade kommit tillbaka till sin naturliga miljö. Hon visste inte vad dasatierna hade gjort för att hon skulle klara av att leva i deras värld – eller den lilla biten av den som fanns under kupolen – men att återanpassa sig var plågsamt. Även dödsprästen tycktes ha överlevt övergången. Hon stod på knä bredvid honom och höll i hans kåpa som om den var det enda som kunde hålla henne vid medvetande. Efter en liten stund minskade smärtan och snart började hon vänja sig. Hon tog ett djupt, flämtande andetag och blinkade innan hon genast slöt ögonen igen. ”Det där var inte bra.”

Hon tog ännu ett djupt andetag och försökte strunta i smärtan hon känt när hon öppnade ögonen. Sedan transporterade hon sig till det Mönstrade rummet i Församlingens högkvarter.

Två magiker fanns i rummet när Miranda kom dit. Hon slängde sin fånge framför deras fötter. ”Bind honom”, sa hon. ”Det här är en dasatisk dödspräst.”

Hon visste inte om de två magikerna hade fått ta del av informationen som Pug lämnat till Församlingen efter att talnoyen hade förts till Kelewan för 14

Feist Gudadraparen.indd 14

10-06-24 12.13.32

närmare granskning, men det fanns ingen bland De upphöjda som inte hört talas om dasatierna. När de två männen såg en medvetslös dasatier framför sig tvekade de först, men sedan gjorde de som Miranda hade sagt. Stressen efter att ha flytt med den tillfångatagne dödsprästen hade tagit hårt på Mirandas krafter, som redan innan varit så gott som uttömda. Hon tog två vacklande steg och sjönk sedan ihop medvetslös på golvet.

Miranda öppnade ögonen och såg att hon låg i rummet där hon och Pug brukade bo när de hälsade på. Alenca, Församlingens äldste medlem, satt på en stol bredvid hennes säng. Han verkade lugn och obekymrad och såg ut som en farfar som väntade på att ett sjukt barnbarn skulle vakna.

Miranda blinkade till. ”Hur … länge?” kraxade hon. ”En eftermiddag, hela natten och sedan hela förmiddagen. Hur är det med dig?”

Miranda satte sig försiktigt upp och såg att hon var klädd i ett enkelt, vitt linne. Alenca log. ”Jag hoppas att du inte har något emot att vi tvättade av dig lite. Du såg ganska förskräcklig ut när du kom hit.”

Miranda svängde benen över sängkanten och reste sig försiktigt. Hennes nytvättade, strukna kåpa låg på en divan vid ett fönster med utsikt över sjön.

Eftermiddagssolen glittrade på vattenytan. Miranda tog av sig linnet och drog på sig sin kåpa utan att bry sig om att den gamle mannen var där. ”Hur är det med dasatiern?” frågade hon medan hon såg sig i spegeln på väggen. ”Han är fortfarande medvetslös. Det mesta tyder på att han håller på att dö.” ”Dö?” sa Miranda. ”Jag trodde inte att hans skador var så allvarliga.” Hon såg på den gamle magikern. ”Jag måste träffa honom. Vi behöver sammankalla så många av Församlingens medlemmar som möjligt.” ”Det är redan ordnat”, sa den gamle mannen och småskrattade. ”Ryktet om fången spred sig snabbt och de enda medlemmarna som inte är här är de som är för sjuka för att resa.” ”Wyntakata?” sa Miranda frågande. ”Honom saknar vi”, sa Alenca. Han gjorde tecken åt Miranda att gå ut i korridoren genom en dörröppning. Sedan följde han själv efter och började gå bredvid henne. ”Vi misstänker att han antingen är död eller på något sätt inblandad i det här.” ”Han är inte längre Wyntakata”, sa Miranda. ”Han är nekromantikern Leso Varen.” ”Ah”, sa den gamle mannen. ”Det förklarar saken.” Han suckade när de 15

Feist Gudadraparen.indd 15

10-06-24 12.13.32

rundade ett hörn. ”Det är djupt beklagligt. Jag gillade Wyntakata, även om han hade en tendens att prata på i all evinnerlighet. Men han var klipsk och bjöd alltid på trevligt sällskap.”

Miranda tyckte att det var svårt att skilja värdkroppen från parasiten som hade intagit den, men hon såg att den gamle mannens sorg var äkta. ”Jag är ledsen att du har förlorat en vän”, sa hon. ”Tyvärr tror jag att vi kommer att förlora många vänner innan det här är över.”

Hon stannade när de kom till en stor hall och såg på sin följeslagare, som nickade mot en lång, vindlande korridor. ”Vi har fört dasatiern till ett skyddat rum.” ”Bra”, sa Miranda.

Två magikerlärlingar i grå kåpor vaktade utanför dörren. I rummet stod två av De upphöjda bredvid den dasatiske dödsprästen.

En av dem, som hette Hastin, hälsade på Miranda medan den andre höll uppsikt över den medvetslösa gestalten på halmmadrassen. ”Cubai och jag är övertygade om att något är väldigt fel med den här … mannen.”

Magikern som studerade dödsprästen nickade. ”Han har inte visat några som helst tecken på att återhämta sig och han andas mer och mer ansträngt.

Om han var mänsklig skulle jag säga att han har feber.” Han skakade uppgivet på huvudet. ”Men den här varelsen … jag har ingen aning om vilka tecken man ska vara uppmärksam på.”

Cubai var betydligt mer nyfiken på helandets konst än de flesta av De upphöjda. Traditionellt sett förknippades helandet med lägre stigens magiker och prästerna i vissa ordnar. Cubai var nog rätt person att övervaka dödsprästen, tänkte Miranda. ”Jag fick reda på en hel del om de här varelserna under min tid i fångenskap”, sa hon. ”Egentligen är det inte så stor skillnad mellan dasatier och människor. Vi är lika på samma sätt som alver, dvärgar och svartalver är lika. De är ju alla människoliknande till formen, de står på två ben, de har ett ansikte och två ögon. De är indelade i två kön, män och kvinnor, och kvinnorna bär barnen inom sig innan de föds. Det förstod jag när dödsprästerna undersökte mig. Jag förstår inte deras språk, men jag lärde mig några ord och jag har fått en uppfattning om vad de egentligen tror om oss människor.”

Hon vände sig mot en liten grupp magiker som precis hade kommit in i rummet. De hade skyndat sig dit när de hört att hon vaknat och gått för att besöka dödsprästen. Hon höjde rösten så att alla kunde höra. ”Rent fysiskt är de betydligt starkare än vi. De är starka av naturen och de blir ännu starkare i vår verklighet. Däremot tror jag att skillnaderna mellan deras egen och 16

Feist Gudadraparen.indd 16

10-06-24 12.13.32

vår verklighet bereder dem vissa problem. Det var därför de måste skapa en kupol av energi att bo i. Men en genomsnittlig dasatisk krigare kommer att besegra alla mänskliga motståndare utom de allra mäktigaste, oavsett om det handlar om tsuranska krigare eller soldater från Kungliga Riket.” Det var lika bra att tsuranierna redan nu vande sig vid tanken på att Midkemia och Kelewan måste hjälpas åt, tänkte hon.

Hon kastade en blick på dödsprästen och försökte passa ihop det hon såg med det hon hade lagt märke till medan dasatiern och hans kom­pan­jo­ner undersökte henne. ”Han ser definitivt inte ut att må speciellt bra.” Hon böjde sig fram och såg att hans panna glänste av fukt. ”Det stämmer nog att han har feber, Cubai. Jag tycker att han ser blek ut, men det kan ju bero på ljusskillnaderna mellan de två …” Hon kom av sig när hon såg hur det ryckte lite i varelsens ögonlock. Hon tog ett steg bakåt. ”Jag tror att han vaknar!”

Två av magikerna började omedelbart mässa skyddsbesvärjelser medan andra gjorde sig redo att binda varelsen. Dasatiern varken vaknade eller reste sig. I stället stönade han av smärta och snart började han rycka och skälva i hela kroppen. Miranda ville ogärna röra vid honom och lyckades inte hindra honom från att rulla av madrassen och ned på golvet.

Mannen slog och sparkade och snart började det bildas blåsor på hans hud. ”Akta er!” ropade Miranda utan att riktigt veta varför.

Magikerna backade undan. Plötsligt omgavs dödsprästens kropp av lågor och sedan skedde en stor urladdning av värme och ljus som nästan bländade åskådarna runt omkring. Dasatierns hud brann och alla i rummet ryggade tillbaka.

Det stank av svavel och något som luktade som bränt, ruttet kött. Många i rummet fick kväljningar. Där dödsprästen offrat sig syntes bara de svaga konturerna av honom i vit aska på golvet. ”Vad hände?” frågade Alenca. Han var märkbart skakad. ”Jag vet inte”, svarade Miranda. ”Jag tror att de är oförmögna att hantera all den energi som finns utanför deras verklighet. Det hela blev för mycket för honom och … ja, du såg vad som hände.” ”Vad gör vi nu?” frågade den gamle magikern. ”Vi måste återvända till kupolen och undersöka den”, sa Miranda. Hon tog befälet utan att någon behövde be henne. ”Den här invasionen är ett hot mot imperiet.”

Det var skäl nog att sammankalla De upphöjda. Alenca nickade. ”Och det räcker inte med att vi undersöker kupolen. Vi måste förstöra den.” Han vände sig mot en annan magiker. ”Hochaka, kan du skicka bud till Heliga 17

Feist Gudadraparen.indd 17

10-06-24 12.13.32

staden? Kejsaren måste få veta vad som pågår. Meddela honom att vi tänker sammanställa en detaljerad rapport när vi är färdiga.”

Miranda var nära att le när hon hörde den gamle magikerns stålhårda tonfall. Han måste ha varit en imponerande gestalt i sin ungdom. Han var en sådan man som ofta överraskade andra när han tog befälet: en tystlåten auktoritet som lyckades få uppmärksamhet när andra, mer högljudda personer misslyckades.

Hon bestämde sig för att använda samma strategi. ”Jag var tvungen att … känna mig fram i kupolen innan jag flydde”, sa hon lågt. Hon gjorde en kort paus innan hon fortsatte: ”Jag önskar att ni lät mig leda den här expeditionen.”

De upphöjda i rummet såg häpna ut. Tanken på att ledas av en kvinna – en utländsk kvinna, dessutom – var svår att förlika sig med. Vissa såg på Alenca. ”Det är fullständigt logiskt”, sa den gamle magikern. Och med de fyra orden hade han lämnat Församlingen i Mirandas händer. Församlingen, som var den mäktigaste gruppen av magiker i två världar.

Hon nickade. ”Be så många av Församlingens medlemmar som möjligt att samlas i magikernas stora sal om en timme. Jag ska berätta allt jag vet och förklara vad jag anser måste göras.”

Magikerna lämnade snabbt rummet för att på magisk väg sammankalla så många av Församlingens medlemmar de kunde. Församlingen hade sina brister, men en sak var Miranda i alla fall säker på: så snart meddelandet om hotet mot imperiet hade spridit sig skulle även de mest avlägsna medlemmarna komma för att lyssna på hennes varning. Bara de som inte gick att kontakta eller var för sjuka för att resa skulle saknas i salen när hon förklarade att imperiet Tsuranuanni – och hela världen Kelewan – nu stod inför sitt största hot någonsin.

Miranda drog sig tillbaka till sitt rum och sjönk ned på den mjuka divanen.

Hon vågade inte lägga sig på sängen, eftersom hon visste att hon snabbt skulle somna igen. En natts sömn och ett mål mat räckte inte för att läka skadorna som dasatierna hade orsakat. Hon var tvungen att koncentrera sig på sin uppgift och försöka dra nytta av rädslan, smärtan och behovet av att handla snabbt. Hon visste att de hade ont om tid. Processen som dasatierna hade påbörjat skulle bara bli svårare att stävja ju längre tiden gick.

Det knackade på dörren och en lärling i grå kåpa tittade in. Det var en av de få unga kvinnor som numera studerade magi. Hon bar en bricka med en porslinstillbringare, en kopp och en tallrik med frukt och bröd. ”Den upphöjde Alenca gissar att ni kan behöva det här, Upphöjda.”

18

Feist Gudadraparen.indd 18

10-06-24 12.13.32

”Tack”, sa Miranda och nickade mot ett bord där kvinnan kunde ställa ned brickan. Så snart Miranda var ensam igen insåg hon att hon var helt utsvulten.

Hon började äta och kände snabbt hur krafterna återvände till hennes ömma, sargade kropp. För en gångs skull önskade hon sig ett lika stort intresse för prästerlig magi som hennes make hade. Pug hade använt sådan magi flera gånger och Miranda visste att han med en besvärjelse eller något illasmakande men effektivt elixir hade kunnat få henne att känna sig som om hon sovit en vecka snarare än utstått flera dagars förödmjukelse och tortyr.

Hon försjönk i tankar. Miranda var en komplex kvinna. Hon älskade sin make djupt. Inte på det passionerade och ohämmade sättet som i ungdomen – det hade hon vuxit ifrån när Pug fortfarande var barn. Snarare insåg hon hans unika kvaliteter och skattade dem högt. Miranda förstod varför hon och Pug var idealiska livskamrater. Hennes söner hade kommit som en oväntad gåva och visade sig vara en välsignelse hon inte hade räknat med. Många tyckte säkert att hon var mindre lyckad som mor, men det var i alla fall en roll som beredde henne stor glädje.

Calebs fostran hade varit en utmaning, när det stod klart att han inte hade någon fallenhet för magi. Magnus hade ju varit ett sådant underbarn. Hon älskade båda sina söner djupt – Magnus med den speciella kärlek föräldrar har till sitt förstfödda barn, Caleb för att han var familjens yngste och därför precis lika speciell. Calebs komplicerade barndom i ett samhälle där alla behärskade magi fick henne att ömma särskilt för honom. De andra barnens spratt hade ofta varit grymma. Magnus hade tagit sin lillebrors parti, på gott och ont. Ändå hade båda pojkarna vuxit upp och blivit män med utmärkta egenskaper. Män hon såg på med både stolthet och kärlek.

Hon satt en stund i tystnad innan hon reste sig. De tre männen – Pug, Magnus och Caleb – var den enda anledning hon behövde för att förstöra dasatiernas värld om det blev nödvändigt. Det hade aldrig funnits några andra personer i hennes långa liv som varit lika viktiga för henne. Hon började bli arg. Om Pug hade varit där skulle han ha bett henne att behärska sig och kontrollera sitt eldiga temperament, för det påverkade hennes omdöme negativt.

Miranda sträckte på sig. Hennes muskler protesterade och det värkte i lederna, men hon tvingade sig själv att strunta i det. Sina fysiska obehag skulle hon ha tid att ta itu med senare. Just nu hotade en invasion.

Det knackade på dörren och Alenca steg in i rummet. ”Nu har de kommit”, sa han.

Miranda nickade. ”Tack, gamle vän.” Hon följde med honom till den stora salen som fungerade som Församlingens mötesplats.

19

Feist Gudadraparen.indd 19

10-06-24 12.13.32

Precis som väntat var salen fylld till sista plats. Det låga sorlet av röster dog ut när Alenca ställde sig på podiet. ”Mina bröder … och systrar”, började han. Han fick påminna sig själv om att det numera fanns ett antal kvinnliga upphöjda i salen. ”Vi har samlats här för att en av våra gamla vänner har kallat oss: Miranda.” Han steg åt sidan och lät henne ta sin plats. Ingen i salen behövde påminnas om vem Miranda var. Pug hade upptagits bland De upphöjda redan innan Alenca föddes. Det var till fördel för Miranda att hon var Pugs hustru, men alla visste att hon dessutom själv var en kraftfull magiker. ”Kelewan hotas av invasion”, sa Miranda utan omsvep. ”I en dalgång långt norrut finns en kupol av svart energi som hela tiden växer. Först trodde jag att den var något slags brohuvud, ungefär som rämnan era förfäder använde sig av för att invadera min egen hemvärld.” Hänvisningen till kriget om rämnan var avsiktlig. Miranda visste att varenda student i Församlingen hade fått höra hela den tragiska historien om den ödesdigra invasionen. Det var ett brutalt krig där många liv hade gått till spillo. Tusentals soldater från både Midkemia och Kelewan hade stupat till följd av det dödliga ”rådsspelet”. Otaliga magiker hade varit inblandade i en blodtörstig komplott för att skapa en oangriplig maktposition för Krigsherren och hans anhängare. Det var i slutändan två faktorer som hade ändrat det dödliga spelets utgång: Pugs ingripande och det faktum att en kvinna som hette Mara av Acoma kommit till makten. ”Alla här inne vet hur kriget om rämnan började och jag tänker inte föreläsa om något ni redan känner till”, sa Miranda. ”Invasionen som väntar nu handlar däremot inte om politik, ekonomi, land eller någon annan av de vanliga drivkrafterna i krig.

Man kan inte ens kalla det en vanlig invasion. Det här är början av en kolonisering, en process som kommer att innebära att varenda livsform i den här världen utplånas helt och hållet.”

Många i salen drog efter andan eller skakade klentroget på huvudet. Miranda höll upp handen och fortsatte: ”Jag vill att de av er som har studerat talnoyen och den dasatiske dödsprästen vi tog tillfånga berättar för era kolleger vad ni har kommit fram till.”

Hon tystnade och svepte med blicken över salen och tog ögonkontakt med så många medlemmar i Församlingen hon kunde. ”Nu ska jag berätta vad jag själv vet”, sa hon sedan. ”Dasatierna vill förvandla er värld. De vill förändra den i grunden och på ett så fullständigt sätt att den blir som deras egen. De kommer att placera sin egen världs varelser på varenda kvadratcentimeter land här – från små insekter till de största djur som finns.

20

Feist Gudadraparen.indd 20

10-06-24 12.13.32

Vattnet kommer att bli giftigt att dricka. Luften kommer att bränna i lungorna. Till och med de minsta livsformerna från den andra världen kommer att suga livet ur er bara genom att nudda vid er. Och det här är ingen berättelse som har kokats ihop för att skrämma små barn, Upphöjda. Det jag nyss beskrev är vad dasatierna redan sysslar med under den svarta kupolen jag flydde från.” ”Vi måste göra något!” utbrast en av de yngre medlemmarna. ”Ja”, sa Miranda och nickade. ”Vi måste agera snabbt och effektivt, men vi får samtidigt inte förhasta oss. Mitt förslag är att vi skickar en liten grupp till dalgången som kan studera och utvärdera hotet och sedan förstöra kupolen.

Jag anser att gruppen bör bestå av våra främsta auktoriteter på ljus, hetta och andra former av energi samt av dem som är skickligast på liv och livsformer.

Kanske behöver vi även ta hjälp av de mäktigaste magikerna som följer lägre stigen.” ”När?” frågade den unge magikern som precis hade höjt sin röst. ”Så snart vi kan”, sa Miranda. ”Vi måste kontakta kejsaren och vi kommer att behöva soldater. Dasatierna lär inte sitta och titta på medan vi förstör deras kupol. Det är sannolikt att vi kommer att möta varelser som inte är det minsta rädda för att dö och som dessutom kan stå emot vår magi. Vi behöver också starka armar och svärd för att bekämpa dem.” ”Jag föreslår att ni delar upp er i mindre grupper och diskuterar det ni har fått höra”, sa Alenca. ”I kväll efter kvällsmålet samlas vi här på nytt. Då kommer vi att ta ställning till Mirandas varning och bestämma oss för vilka åtgärder som ska vidtas för att hantera det här hotet.” Han stötte sin stav mot stengolvet för att signalera att mötet var avslutat.

Miranda vände sig mot utgången. ”Hade du bett den unge mannen att avbryta där?” ”Han sa det vid precis rätt tillfälle.” ”Du är en mycket farlig man, gamle vän.” ”Nu är det bara att vänta”, sa Alenca. ”Men jag misstänker att du får enhälligt medhåll i kväll. Jag har ingen plan som är bättre än den du föreslår.” ”Jag hoppas det och jag hoppas att min plan fungerar”, sa hon när de gick tillbaka mot hennes rum. ”Annars måste vi förbereda imperiet för ett krig mot den blodtörstigaste motståndaren i er världs historia.”

Två hundra män stod redo. De var hedersvakter från de fyra adelshus i provinsen som låg närmast. De upphöjda i Tsuranuanni hade kallat dem och de hade svarat utan att tveka. De var indelade i två grupper som var och en 21

Feist Gudadraparen.indd 21

10-06-24 12.13.32

lydde under en av De upphöjda, som i sin tur inväntade order från Miranda.

Det hade rått fred i imperiet i över en generation, men tsuraniernas disciplin och träning var oförändrad. Det här var hårdhudade, beslutsamma män som var redo att dö för att hedra sina herrars namn.

Miranda och ett dussin upphöjda gick långsamt uppför åsen till platsen där hon först hade fått syn på dasatiernas kupol. ”Är alla redo?” frågade hon lågt.

Männen nickade och sneglade på varandra. Ingen av De upphöjda i imperiet hade varit med om en riktig konflikt. Senaste gången en upphöjd hade stupat i strid var under kriget om rämnan, för mer än hundra år sedan. Det här var forskare, inte krigare. Men de var samtidigt formidabla magiker och de kunde ta hjälp av enorma kraftresurser om behovet uppstod.

De tretton magikerna, som förmodligen var världens bästa utövare av de hemliga konsterna, gick uppför kullen. När de närmade sig krönet ställde sig Miranda på tå för att se bättre. ”Det här ser inte bra ut”, sa hon.

Nedanför dem låg en tom dalgång. Enda tecknet på att dasatierna hade varit här var en stor cirkel av svartnad jord där kupolen hade funnits. ”De är borta”, sa en av de yngre magikerna. ”De lär komma tillbaka”, sa Miranda och vände sig om. Hon tog ett djupt andetag. ”Jag föreslår att ni skickar bud till vartenda hus i imperiet om att varje by, gård, dalgång och klyfta ska undersökas, letas igenom och sedan inspekteras på nytt. Vartenda skrymsle och varenda vrå.” Hon såg på alla ansikten i närheten. ”Dasatierna kommer snart tillbaka. Och då kommer de inte att nöja sig med en liten kupol. Nästa gång kommer de för att stanna.”

22

Feist Gudadraparen.indd 22

10-06-24 12.13.33

kapitel två

Strid Jommy rynkade pannan.

Han satt under en bit segelduk som hade spänts upp som skydd mot det skoningslösa regnet. ”Det jag inte förstår är varför”, sa han. Han hade dragit upp knäna mot bröstet och slagit armarna runt dem. ”Vi får aldrig fråga oss varför”, svarade Servan, som satt hopkurad bredvid den unge befälhavaren. ”Vi bara lyder order.” De satt på en sluttning med utsikt över en avlägsen vik. Ingen kunde komma hit upp utan att bli iakttagen. Problemet just nu var att det regnade så kraftigt i området att man bara såg dem som satt närmast. De som för tillfället hade förmånen att kunna se varandra var Servan och Jommy.

Jommys mörka hår var vått och låg klistrat mot pannan. Han såg på sin kamrat. Den sista tiden hade Servans unga ansikte åldrats dramatiskt. Några månader av hård militärisk disciplin och långa marscher hade tagit bort flera kilon från hans ungdomliga kroppshydda och de många dagarna i solen och nätterna under bar himmel hade gett hans hy ett väderbitet, lite läderartat utseende. Den unge ädlingen från hovet som Jommy hade lärt känna hade ersatts av en ung veteran som var ute på sitt tredje uppdrag på lika många månader.

De två hade aldrig varit speciellt goda vänner, men under resorna tillsammans med sina fyra andra kompanjoner – Tad, Zane, Grandy och Geoffry – hade de börjat respektera varandra som lojala kolleger. Under den relativt korta tid som förflutit sedan de bryskt förflyttats från universitet i Roldem och blivit unga befäl i armén hade de fått intensiv undervisning i den militära vardagen. Till Jommys stora irritation hade Servan valts till ledare för den 23

Feist Gudadraparen.indd 23

10-06-24 12.13.33

nuvarande kampanjen, vilket innebar att Jommy förväntades följa hans order utan att tveka. Hittills hade Servan inte visat några tecken på att vilja hämnas för spratten Jommy hade spelat honom under den förra kampanjen, när han själv haft högsta befälet. Tyvärr kände han på sig att det skulle komma.

De två unga befälhavarna hade posterats på kullarna nära bergskedjan som kallades Quorspetsarna. De var på en vindpinad, bergig halvö som sträckte sig norrut från Storkeshiska imperiets östsida. Ungefär hundra män, inklusive de två unga befälhavarna, hade satts att bevaka stranden en vecka tidigare. De visste bara att en landstigning skulle ske, men exakt vilka som skulle invadera hade de unga männen inte fått reda på. Det enda Jommy visste var att de inte skulle vara vänligt sinnade.

Jommy hade också åldrats, men inte lika drastiskt som hans vän. Jommy hade vuxit upp på en gård och hade arbetat i en karavan, så han var van vid ett ganska strapatsfyllt liv. Däremot hade hans självsäkra och framfusiga sätt förvandlats till ett stillsamt, lugnt självförtroende. Genom samvaron med de andra unga befälhavarna från Roldems universitet hade han även fått lära sig en del ödmjukhet, för det fanns många områden där han var underlägsen sina kompanjoner. Men det fanns en viktig del av honom som inte hade förändrats: hans nästan unika för­måga att se det roliga i allt. Just nu hade dock till och med Jommy svårt att se någonting lustigt i situationen. Det hade regnat oupphörligen i fyra dagar.

Deras enda värmekälla var en eld i en stor grotta nästan två kilometer upp på en eländig sluttning. Fienden de skulle invänta var allt annat än punktlig. ”Nej”, sa Jommy. ”Jag menar inte varför vi är här. Det jag undrar är varför vi är här.” ”Sov du under kaptenens redogörelse?” frågade någon bakom dem.

Jommy vände sig om och fick syn på en skugglik gestalt som hade närmat sig obemärkt. ”Jag önskar att du kunde sluta med det där”, grymtade han.

Mannen satte sig ned bredvid Jommy och struntade i att han fortfarande hade ena halvan av sin kroppshydda utanför det provisoriska regnskyddet. ”Jag skulle inte vara mycket till tjuv om jag inte klarade av att smyga mig på er två mitt under en storm, eller hur?” sa han.

Nykomlingen var bara några år äldre än de, men hans ansikte vittnade om att han höll på att åldras i förtid. Han hade ett oväntat inslag av grått i sin mörka mustasch och sitt välvårdade skägg, som visade tecken på någon sorts fåfänga hos en för övrigt kroniskt ovårdad och slarvig person. Han var nästan lika lång som Jommy, men inte riktigt lika kraftig. Hans hållning och rörelser vittnade däremot om en sorts seg uthållighet. Jommy misstänkte att han var en svår man att mäta sig med i en konfrontation.

24

Feist Gudadraparen.indd 24

10-06-24 12.13.33

Servan nickade. ”Hej, Jim”, sa han. Den unge tjuven hade på något sätt lyckats dras med i samma nät av intriger som hade fört Servan och Jommy till den ensliga sluttningen. De hade träffat honom första gången veckan innan.

Han hade kommit på ett fartyg med förnödenheter till det Jommy numera kallade ”de fördömdas expedition”.

Både Servan och Jommy tjänstgjorde för tillfället i Roldems armé, men Jommy kom egentligen från ett land på andra sidan världen. Servan var en adelsman eller till och med kunglighet. Han skulle bli kung om tio eller elva släktingar råkade dö på något oväntat sätt. Ändå tillhörde de nu båda vad som minst sagt kunde kallas ett ovanligt kompani. Det innehöll soldater från Roldem, Kungliga Riket och Kesh samt till och med en liten grupp gruvarbetare och ingenjörer från dvärgarnas stad Dorgin. Allihop lydde under Kaspar av Olasko, mannen som en gång varit hertig i ett område som numera tillhörde kungadömet Roldem. Under en period hade han varit en efterlyst brottsling med ett pris på sitt huvud, men de senaste åren hade han delvis lyckats reparera sitt rykte och nu hade han en särställning i både Roldem och Storkeshiska imperiet. Hans adjutant var en kapten från Roldem som hette Stefan och råkade vara släkt med Servan, vilket innebar att även han var en avlägsen släkting till kungen av Roldem.

När nykomlingen anlänt hade ännu fler frågor om expeditionen och dess syfte hopat sig. Jim var en av ett halvdussin män som inte på något sätt kunde kallas soldater men ändå var inkvarterade med soldater, skickades ut på uppdrag med soldater och förväntades följa instruktioner utan att tveka – som soldater. Det enda Jommy och Servan fick till svar när de frågade den vanligtvis ganska pratsamme tjuven om saken var att han tillhörde någon sorts speciell ”frivilligkår” som hade kommit för att öva tillsammans med de förenade trupperna från Roldem, Kesh och Kungliga Riket samt den lilla gruppen befälhavare från de Östliga kungadömena.

Jommy var nyfiken av naturen. Han ville ingenting hellre än förstå vad som egentligen pågick, men efter att ha tjänstgjort med olika styrkor från Roldem under några månader hade han insett att det bästa en ung befälhavare kunde göra var att hålla tyst och lyssna. Det var en förmåga som Servan tycktes ha haft sedan födseln.

Men det var ändå omöjligt att helt stävja Jommys nyfikenhet. Kanske skulle han kunna få något vettigt ur Jim om han ändrade infallsvinkeln lite. ”Jim”, sa han, ”du kommer från Kungliga Riket, eller hur?” ”Ja”, sa den unge tjuven. ”Jag föddes i Krondor. Jag har bott där i hela mitt liv. Fram till nu, alltså.”

25

Feist Gudadraparen.indd 25

10-06-24 12.13.33

”Du säger att du är en tjuv …”, började Jommy.

Jim skruvade lite på sig och stötte till Jommy lätt. Sedan höll han upp Jommys börs. ”Den här är din, va?”

Servan kämpade för att inte brista i skratt när Jommy ryckte åt sig sin börs. Han hade förvarat den innanför tunikan. ”Ja, ja, jag förstår. Du är en tjuv.” ”En mycket skicklig tjuv.” ”En mycket skicklig tjuv”, instämde Jommy. ”Men det jag vill veta är hur en mycket skicklig tjuv från Krondor hamnar här ute i världens utkanter.” ”Det är en lång historia”, sa Jim. ”Jag har rest mycket.” ”Jaså?” sa Servan. Han ville gärna tänka på någonting annat än det tröttsamma regnet. ”Visst”, sa den pratsamme tjuven. ”Jag har varit på en del riktigt konstiga platser.” Han log och flera år tycktes försvinna från hans ansikte. Det var någonting nästan pojkaktigt över hans glädje. ”Jag glömmer aldrig en gång när jag blev tvungen att söka skydd från ett regn av den här typen. Det var i en grotta på en avlägsen ö.”

Jommy och Servan utväxlade blickar. Båda nickade och log och tänkte uppen­barligen samma sak. Inte ett ord av den stundande redogörelsen skulle vara sant, men berättelsen skulle nog ändå vara underhållande. ”Jag måste … lämna Krondor.” ”Av affärsskäl?” frågade Servan. ”Hälsoskäl”, sa Jim. Hans leende blev bredare. ”Det verkade nyttigast för mig att hålla mig borta från Krondor.”

Jommy försökte låta bli att skratta. ”Och du reste till …?” ”Jag gick ombord på ett fartyg till Yttre kusten och i Carse råkade jag på en grupp killar som hade ett slags … projekt på gång. Ett projekt som de påstod kunde säkra den ekonomiska tryggheten för alla inblandade.” ”Pirater”, sa Jommy och Servan nästan exakt samtidigt. ”Fribytare”, sa Jim och nickade. ”Från Freeport på Aftonöarna. Kaptenen hävdade att de hade ett kaparbrev från kungen, men jag fick aldrig se det.

Men på den tiden var jag en godtrogen grabb, så jag betvivlade aldrig att det var sant.”

Jommy misstänkte att det aldrig hade funnits någon ”godtrogen grabb”period i tjuvens liv, men han sa inget. ”Så jag hamnade alltså på den där ön jag berättade om, i en grotta tillsammans med en alvisk flicka …” ”Har du inte hoppat över några led nu?” frågade Servan.

26

Feist Gudadraparen.indd 26

10-06-24 12.13.33

”Flera, faktiskt”, sa Jim. ”Men det här handlar om konstiga platser jag har besökt.” ”Låt honom fortsätta”, sa Jommy med illa dold munterhet. ”Hur som helst, killarna jag hade rest med kom och letade efter mig eftersom jag hade kommit på deras mindre hederliga avsikter vad gällde min andel av skatten …” ”Skatten?” sa Servan, men Jommy höll upp handen. Han ville höra resten av berättelsen. ”Det är en annan historia”, sa Jim. ”Hur som helst, kort efter att jag hade gömt mig i grottan så träffade jag en alvisk flicka som hette Jazebel …” ”Jazebel”, ekade Jommy. ”Jazebel”, sa Jim och nickade. ”Hon hade sin egen historia om hur hon hade hamnat där. Hon hade gömt sig för några stora björnar. Det var bara det att de inte riktigt var björnar. De påminde mer om stora, pälsklädda ugglor.” ”Stora, pälsklädda ugglor”, upprepade Servan häpet. Jommy hade svårt att hålla sig för skratt. Alla tankar på den eländiga kylan och fukten var som bortblåsta. ”Ja, som jag sa så var det där en mycket konstig plats, långt utanför Afton­ öarna. Hon höll på att samla ägg som behövdes för någon sorts alvmagi. Hur som helst så lyckades hon och jag att hålla varelserna borta tillräckligt länge för att mina förbannade kamrater skulle hinna gå förbi grottan. Sedan smög vi ut och tog oss till ett säkrare ställe.” ”Hur kom du hem?” frågade Jommy.

Jim log brett. ”Hon hade en magisk sten. Någon sorts alvisk grej. Så snart vi hade kommit till ett ställe där hon kunde använda sin magi så färdades vi på magisk väg till Elvandar.” ”Elvandar?” sa Servan. ”Ligger det nära Molnlandet?” Molnlandet var ett mytiskt land som förekom i berättelser för barn. ”Elvandar finns, Servan”, sa Jommy. ”Jag känner faktiskt folk som har varit där.” ”Snart försöker du väl slå i mig att du känner några alver också.”

Jommy log. ”Inte personligen, men jag känner människor som känner alver.” ”Hur som helst”, fortsatte Jim. ”Eftersom jag hade räddat flickan så firade drottningen och hennes make det med en härlig middag, tackade mig och sa att jag var välkommen att hälsa på igen när jag ville. Sedan hjälpte de mig till utposten vid Jonril. Den där uppe i Crydee, alltså – inte den i Kesh, som den är uppkallad efter. Och därifrån seglade jag tillbaka till Krondor.”

27

Feist Gudadraparen.indd 27

10-06-24 12.13.33

”Otroligt”, sa Jommy. ”Mer än otroligt”, sa Servan och huttrade lite. ”Helt osannolikt.”

Jim sträckte in handen innanför tunikan och drog ut en läderrem han bar runt halsen. Den var fäst vid en vackert dekorerat berlock. ”Den här fick jag av självaste drottningen”, förklarade han. ”Hon sa att alla alver skulle känna igen den och att jag hädanefter kan kalla mig ’alvvän’.”

Både Jommy och Servan lutade sig framåt för att studera berlocken närmare. Den hade ett mönster av sammanlänkade knutar och såg ut att vara gjord av ben eller elfenben. Det var faktiskt något med utförandet och formen som kändes mer än mänskligt.

Tjuven hade plötsligt blivit allvarlig. ”Jag är många saker på samma gång, killar: skojare, äventyrare, tjuv – till och med direkt mordisk när behovet uppstår. Men ingen har någonsin kallat Jimmyhanden lögnare.” ”Jimmyhanden?” sa Jommy. ”Det är mitt … artistnamn. Efter en berömd gammal tjuv från forna dagar som kallades Jimmy Handen. Vissa säger att jag påminner mycket om honom.

Det finns de som menar att han kan ha varit min farfars far – men det var nog mest min mamma som försökte få mig att känna mig speciell. Så när jag var liten brukade jag kalla mig ’Jimmyhanden’, för det lät som ett enda ord för mig. Det har hängt kvar. Egentligen heter jag Jim Dasher.”

Under tiden han tillbringat med Caleb och hans familj på Den svartes ö hade Jommy hört många berättelser om ”forna dagar”. Flera av dem hade handlat om Jimmy Handen, en tjuv som enligt berättelserna blev agent åt Krondors prins och senare adlades. Han hade blivit hertig av både Rillanon och Krondor och därmed haft den högsta titeln i landet efter kungen.

Jommy såg på tjuven. Han kände honom knappt, men fick medge att han gillade honom. Hans vansinniga berättelser var ett välkommet avbrott i deras trista och frustrerande väntan på en fiende som kanske aldrig skulle visa sig.

Han tvivlade inte det minsta på att Jim var lika farlig som han påstod sig vara.

Dessutom tyckte sig Jommy skönja en annan egenskap under ytan. Under sina resor hade Jommy redan i mycket unga år utvecklat en instinkt som sa honom vem som gick att lita på. Han nickade. ”Jim, jag tänker aldrig kalla dig lögnare förrän den dagen jag kan motbevisa dig”, sa han.

Jim stirrade på Jommy och efter en stund kom hans leende tillbaka. ”Det duger fint för mig.”

Servan vände blicken mot stranden de hade fått i uppgift att bevaka. ”Hur länge till ska vi vänta?” ”Så länge som det behövs”, sa Jommy.

28

Feist Gudadraparen.indd 28

10-06-24 12.13.33

”Vilket inte är särskilt länge”, sa Jim och pekade genom grådasket. ”En båt är på väg.” ”Hur kan du …”, började Servan. Sedan kunde han också se den: en liten, mörk fläck som hela tiden blev större. Det var en stor roddbåt som var på väg in i viken. ”Det måste ligga ett fartyg för ankar längre ut”, sa Jommy. ”Jag ska meddela kaptenen”, sa Servan och skyndade sig ut från vindskyddet. ”Håll ögonen på dem.”

Jommy gick också ut. ”Kom, så går vi lite närmare.”

Jim hejdade honom. ”Vänta. Där borta är en båt till.”

Efter en liten stund kunde Jommy se en andra båt som närmade sig i dunklet. Den var ett tiotal meter bakom den första. ”Vad tror du om det här?” frågade Jim. Han viskade, trots att de var alldeles för långt borta för att någon skulle höra dem. ”Det verkar som om kaptenens information hittills har varit korrekt.” ”Inte om den andra båten”, sa Jim. ”Om man ska vara petnoga, nej”, muttrade Jommy.

De två båtarna roddes in till land. Ett antal män drog upp farkosterna på sanden, där de fäste dem med rep och små pålar. ”Det ser ut som om de tänker stanna ett tag”, konstaterade Jommy. ”Vad är det där?” frågade Jim och pekade mot den andra båten.

Besättningmännen i de två båtarna var klädda som vanliga sjömän, men samtliga hade svarta dukar över huvudet som de knutit bakom vänster öra.

De flesta var barfota, som sjömän brukade vara, men vissa hade tunga stövlar.

Den siste mannen som klev av den andra båten hade en mörkorange mantel med svarta dekorationer. Hans ansikte doldes av en huva och de andra männen behandlade honom med en vördnad som tycktes gränsa till skräck. Ingen hade erbjudit sig att hjälpa honom ur den andra båten och alla aktade sig för honom när han hade kommit i land. ”Han är magiker”, sa Jim. Han nästan spottade fram ordet. ”Jag hatar magiker.” ”Jag har träffat några som jag gillar”, sa Jommy lågt. ”Det har inte jag”, sa Jim. ”Nere i Darindus sprang jag på en magisk fälla som var nära att slå skallen av mig. Fällor som har gillrats av vanliga dödliga kan jag alltid klara av om jag får lite tid på mig, men magi …” ”Jag har faktiskt träffat några som är helt okej”, sa Jommy.

Jim tystnade när männen i båten spred ut sig. Det var tydligt att de undersökte området för att se om någon iakttog dem. Jommy och Jim plockade 29

Feist Gudadraparen.indd 29

10-06-24 12.13.33

tyst ned det provisoriska vindskyddet och gömde segelduken bakom ett träd.

Sedan smög de in bakom några tätare buskar lite till höger. De sa inget, men båda tänkte samma sak: om några minuter skulle ett kompani beväpnade män som var dubbelt så många som männen på stranden komma över krönet bakom dem. Dessförinnan var det nog bäst om nykomlingarna inte såg dem.

Jommy kände hur Jim lade handen på hans axel. Jim pekade på sig själv, på Jommy och sedan mot krönet. Jommy pekade mot en liten klippformation ungefär trettio meter bort längs stigen och Jim nickade. De gick genom regnet, som höll på att avta något i styrka. Jommy svor lågt. Han ville ha bättre skydd, inte sämre. Rotblötan som hade plågat dem i flera dagar hade valt en dålig tidpunkt att hålla upp.

När de kom fram till klippformationen lade de sig ned. De struntade i den våta lervällingen. Männen från båtarna hade spridit ut sig på rad och några höll på att lasta av vad som såg ut att vara proviant. ”Det ser verkligen ut som om de planerar att stanna ett tag”, sa Jommy. ”En båt till!” viskade Jim. Den tredje båten gled i land till höger om de andra och ännu fler sjömän hoppade ur. De drog upp båten på stranden och började snabbt lasta av lådor med proviant. ”De kanske är mordlystna svin, men de är åtminstone disciplinerade”, sa Jim. Jommy betraktade deras effektiva arbete utan att säga något. ”Ser du de där dukarna de har runt huvudet?” viskade Jim. ”Jag såg något liknande på södra Aftonöarna en gång. Ungefär en veckas färd från Freeport.” ”Vilka är de?” ”Jag vet inte riktigt. De här är de första jag sett vid liv. Vi hittade ett rykande vrak som hade brunnit ända ned till vattenlinjen. Det låg vid stranden på en ö utan något riktigt namn. Min kapten kände till fartyget, men ingen av sjömännen kunde identifiera liken med de där huvudbonaderna. Det hela var lite av ett mysterium eftersom det inte fanns någon levande människa som kunde berätta för oss vad som hade hänt. Vi gissade att kaptenen och besättningen på det brända fartyget hade förts iväg som slavar.”

Ljudet av rörelse fick de två unga männen att vända sig om. Kaspar och kapten Stefan var på väg nedför sluttningen. Båda hukade sig lite. Jommy och Jim hörde prassel från undervegetationen som tydde på att soldaterna höll på att inta sina positioner. De tänkte omringa gruppen som stigit i land. ”Hur många är de?” frågade Kaspar och spanade mot viken.

30

Feist Gudadraparen.indd 30

10-06-24 12.13.33

”Ungefär trettio”, sa Jommy. ”De har med sig någon sorts magiker. Besättningsmännen verkar riktigt rädda för honom.” ”De ser ut som pirater från Aftonöarna, general Kaspar”, sa Jim. ”Vad gör de här?” muttrade Kaspar. ”Om man seglar rakt västerut från Aftonöarna …”, viskade Jim. ”Så kommer man till Kungliga Havet”, avslutade Kaspar. ”Jo, jag förstår hur de kom hit. Det jag vill veta är varför.” Kaspar vände sig mot kapten Stefan. ”Meddela männen att jag vill ta fångar. I synnerhet den där magikern, om det går.” ”Magiker”, sa Jim. Det lät som en svordom.

Jommy utväxlade blickar med Kaspar. ”Som jag sa så har jag träffat magiker jag gillar.”

Kaspar åstadkom ett blekt leende. ”Och jag har träffat några som var rena monster”, sa han. ”Kapten?” ”Ja, general Kaspar?” ”Har alla intagit sina positioner?”

Kaptenen vände sig om och gjorde en kort rörelse med handen. Jommy spanade uppför sluttningen, men kunde inte se den som svarade på signalen. ”Det har de, general Kaspar”, sa kaptenen.

Kaspar nickade. ”När ni är redo, kapten …” ”Vad är det där?” utbrast Jim och pekade.

Jim behövde inte förklara vad han menade, för de andra såg det också.

Magikern hade lyft en stav ovanför huvudet och en pelare av ljus höll på att formas runt honom. Den sträckte sig ända upp till molnen. En ihålig röst som talade ett språk som ingen av åskådarna kände till genljöd från luften runt magikern.

Sedan dök en gestalt upp framför magikern. Det var en skugglik skepnad höljd i rök. Genom regnets svaga brus hörde de hur luften började pulsera av energi och spraka som gnistor som dansade över metall. Varel­sen talade på nytt och den ihåliga rösten svarade på sitt främmande tungomål. Magikern svarade på samma språk och varelsen såg sig omkring som för att studera området.

Jommy kände hur nackhåren reste sig. Det kändes som om varelsen mötte hans blick. Gestalten började anta en allt mer människolik skepnad, trots att den var över två meter lång. Axlarna var otroligt breda och den tycktes sakna hals. Varelsens ”hud” var mörkt gråblå utan synbara fläckar och den krusades och pulserade så att Jommy kom att tänka på tunt tyg som böljade i luftströmmar. De enda anletsdragen var två röda lågor där ögonen borde sitta. När varelsens hud hårdnade började den likna svart sten.

31

Feist Gudadraparen.indd 31

10-06-24 12.13.33

”Nu, kapten”, sa Kaspar lågt.

Kapten Stefan reste sig. Han höll en vit tygbit i vänster hand och signalerade genom att göra en sorts huggande rörelse med den.

Full kalabalik utbröt.

De hörde män ropa på åsen bakom sig och en skur av pilar flög genom luften i en vid båge. Flera av nykomlingarna på stranden träffades. Jommy drog sitt svärd. Männen på stranden spred ut sig på ett välordnat sätt och utan att gripas av panik. De tog skydd bakom båtarna, sanddyner och några stora högar med drivved. Flera bågskyttar på stranden besvarade elden, men de sköt i blindo. Till skillnad från männen på sluttningen kunde de inte se sina motståndare särskilt tydligt.

Några män rusade förbi Jommys position. Det var soldater med Keshs och Kungliga Rikets vapenrockar. Jommy hoppade upp på fötter. ”Kom, Jim!” ropade han.

Den främmande varelsen röt. Den stod stilla och hade höjt armarna som om den var redo att anfalla eller försvara sig. Männen som närmade sig kände hur vågor av hetta slog ut från varelsen och de kunde se rök stiga från dess svarta, stenartade hud.

Krigarna tappade modet när de rusade fram mot vidundret, vilket tycktes ingjuta nytt självförtroende i männen som stod och inväntade anfallet. Jommy till hälften sprang och till hälften ramlade nedför sluttningen och passerade flera soldater som hade stannat till när de hört den demoniska varelsens vrål.

Plötsligt insåg han att han hade sprungit förbi det främsta ledet. Framför honom väntade beväpnade män som var redo att hugga ihjäl honom – och en varelse som såg ut att komma från hans värsta och mest förvridna mardrömmar.

Jommy började backa, men en av angriparna rusade på honom. Han struntade i pilarna som fortfarande regnade ned från sluttningen ovanför. Mannen tog ett steg framåt, men spetsades sedan på en lång pil och raglade bakåt.

Jommy hukade sig och väntade på att de andra skulle hinna ikapp honom.

Han kastade en blick över axeln och såg att soldaterna antingen stod orörliga eller hade börjat dra sig tillbaka.

Ett kort ögonblick senare förstod han varför. Monstret som magikern hade frammanat höll på att växa! Varelsen var nästan en meter längre än förut och det som Jommy skulle ha kallat axelpartiet var redan betydligt bredare.

Armarna verkade kraftigare och var dekorerade med något som såg ut att vara brinnande metallband, böjda stänger av någon sorts upphettad metall som gav ifrån sig så mycket värme att Jommy kunde känna den genom reg32

Feist Gudadraparen.indd 32

10-06-24 12.13.33

net. Sprickor hade blottats i den steniga ”huden” och små lågor slog ut från dem. ”Jim!” ropade Jommy. ”Vi måste härif …” Han såg sig omkring och insåg att Jim Dasher inte syntes till. ”Jävlar”, mumlade Jommy och började backa. ”Antingen är han ett fegt kräk eller bra mycket smartare än jag!”

En pirat rusade på Jommy och svingade en tung huggare i en vid båge ovanför huvudet. Det var ett kraftigt hugg som antingen skulle förstöra Jommys vapen eller klyva honom från axeln till magen. Tack vare sin träning och erfarenhet hade den unge mannen tillräckligt snabba reflexer för att slå undan bladet åt höger samtidigt som han duckade åt vänster. På så vis undvek han det mesta av stöten från anfallet. Sanden på stranden gav dåligt fortfäste, så Jommy motstod impulsen att sno runt och hugga av mannens ryggrad. I stället stötte han mot sin motståndares haka med höger armbåge. Han kände en skarp smärta skjuta upp genom armen ända till axeln när han träffade.

Mannens blick blev glasartad. Jommy tog ett steg bakåt och högg åt sidan med sitt svärd så att mannen träffades i halsen. När blodet sprutade upp fortsatte Jommy att backa bakåt. Det var omöjligt att slita blicken från den fasansfulla varelsen som tornade upp sig framför honom.

Nu hörde han Kaspar ropa genom regnet: ”Slå till hårt! Nu!” Soldaterna var vältränade och trots att deras fasa växte nu när den frambesvurna varelsen nästan var tre meter lång så gick de till angrepp. Männen på stranden var hängivna och rent av fanatiska, men de var inga tränade soldater.

Vänstra sidan av deras försvar kollapsade nästan direkt.

Männen hade ingenstans att fly och kämpade desperat. Kaspars soldater hade dräpt ett halvdussin av dem efter bara några sekunder. De övriga började retirera genom vattnet för att söka skydd bäst de kunde bakom de uppdragna båtarna. Jommy mötte hårdare motstånd när några soldater från Kungliga Riket, Roldem och Kesh hjälpte honom att anfalla motståndarnas mittensektion, bara några meter från den magiska varelsen.

Angriparna kämpade som besatta och verkade mer rädda för att retirera mot den rykande varelsen än de var för att stupa i strid mot vanliga dödliga.

Sedan tog varelsen några kliv framåt och mannen bredvid Jommy vrålade av ångest när den djävulska skepnaden grep tag om hans strupe och lyfte upp honom. Det avhuggna skriket övergick i ett ljud som av brinnande kött och sedan kastade varelsen undan soldaten som en trasig leksak. Jommy såg lågor som sköt ut från varelsens händer och kunde känna värmevågorna som slog ut från den medan dess utseende fortsatte att förändras. Den gråblå huden korsades nu av glödande röda sprickor som förde tankarna till smält metall 33

Feist Gudadraparen.indd 33

10-06-24 12.13.33

under en yta av sten. Det fräste när regnet träffade varelsen. Små explosioner av ånga utlöstes regelbundet.

Jommy hoppade bakåt och var nära att ramla omkull när han slog emot en soldat som rusade fram bakom honom. ”Ytterligare två båtar har kommit i land norrut!” ropade mannen i hans öra. ”Vi kan räkna med att fler av de där jävlarna snart anfaller vår högra flank.”

Jommy tvekade. Han insåg att soldaten väntade på någon sorts order från honom. Han var trots allt befälhavare. Nu var det nödvändigt att göra något för att undvika fullständig upplösning. ”Hit, alle man!” ropade han. ”Samlas runt mig!”

Männen skyndade sig till hans sida medan monstret, som nu brann för fullt, lyfte upp en annan vrålande man och ryckte av honom armen samtidigt som resten av kroppen brann upp. ”Bilda en cirkel!” ropade Jommy och männen i närheten började ställa sig i en välordnad ring runt honom. ”Leta upp generalen”, ropade han till soldaten som hade varnat honom för de nyanlända båtarna. ”Se till att de andra samlas hos honom. Vi tar hand om de här männen. Skynda dig!”

Budbäraren rusade iväg. ”Sköldborg!” var Jommys nästa order. De tränade soldaterna bildade en mur med sina sköldar och ögonblicket efter stod Jommy och två andra män – två irreguljära soldater från Krondor – i en liten fästning av sköldar.

Han hade ingen större tilltro till sin egen order. Jommy visste att flera av soldaterna omedelbart skulle brinna upp om monstret anföll sköldborgen.

Då skulle försvarsformationen kollapsa. Men det här var det enda han kunde komma på som skulle ge de andra soldaterna de minuter de behövde för att samlas där Kaspar väntade.

Varelsen stod orörlig ett ögonblick. Magikern pekade med sin stav på männen som hade samlats runt Jommy och ropade sedan något på det främmande språket. Varelsen tog ett stort steg mot dem. ”Stilla!” ropade Jommy.

Varelsen stannade ett ögonblick och höjde näven högt ovanför dem. ”Sköldtak!” ropade Jommy. Han släppte svärdet och satte sig häftigt på marken. Han drog med sig de två männen bredvid för att skydda dem från skador.

Soldaterna höjde sköldarna ovanför sina huvuden och stålsatte sig som inför ett pilregn. Det brinnande monstrets näve var stor som ett städ. Den slog ned på några av sköldarna med sådan kraft att en man sjönk ned på knä och en annan blev liggande orörlig. ”Fy fan!” sa en av de två irreguljära soldaterna skakad. Hans ögon var vitt uppspärrade av fasa.

34

Feist Gudadraparen.indd 34

10-06-24 12.13.33

”Skingra er!” ropade Jommy. Att skapa förvirring var nu det enda han kunde göra för att rädda så många som möjligt. De två irreguljära soldaterna kröp åt sidan medan de andra soldaterna gjorde som de blivit tränade att göra: varje man sprang rakt ut från sköldborgens centrum och försökte hålla så stort avstånd som möjligt till sina kamrater. De som stod främst backade långsamt bakåt innan de vände sig om och sprang.

Kaspars egna bågskyttar hade försökt skada varelsen, men deras pilar hade ingen effekt. Pilspetsarna av järn studsade när de träffade den och träet fattade eld. Vågor av hetta sköljde över Jommy. Det kändes som om han stod framför en jättelik ugn.

Varelsen svepte med sina armar, som nu var lika långa som spjut, och kastade omkull män som om den lekte med barn. Allt som den vidrörde fattade eld. Marken täcktes av vrålande och döende män.

När Jommy drog sig bakåt tycktes varelsen få syn på honom. Den började gå mot honom med stora kliv. Jommy stålsatte sig och var övertygad om att han snart skulle antingen krossas eller brännas ihjäl. När han höjde sitt svärd för att försvara sig kunde han se förbi monstret. En gestalt reste sig ur vågorna där borta. Det var Jim Dasher. Hans kläder var genomblöta och ansiktet dröp av vatten. Jim tycktes dyka upp som ur tomma intet när han reste sig upp bakom magikern. Med en rörelse så snabb att Jommy knappt hann se den hade tjuven från Krondor lyft sina händer, som var korsade vid handlederna, och lagt något över magikerns huvud. Plötsligt rycktes magikern bakåt när Jim körde knäet i hans rygg. Trots bränningarnas svall, regnets trummande och vrålen från de döende männen kunde Jommy höra mannens ryggrad knäckas. Det sprutade blod från magikerns hals och han viftade vilt med armarna innan han sjönk ihop och blev liggande livlös.

När magikern dog vacklade varelsen till. Sedan stannade den och såg sig omkring som om den väntade på instruktioner om vad den skulle göra härnäst. Den gav ifrån sig ett ekande skrik som skar i öronen och fick Jommy att rysa i hela kroppen. Sedan gjorde monstret ett utfall, först åt ena hållet och sedan det andra. Männen runt omkring skingrades och även de som bar svarta huvudbonader verkade plötsligt mer angelägna om att akta sig för varelsen än att fortsätta slåss. Jommy kastade sig bakåt när monstret plötsligt ändrade riktning. Han rullade runt i sanden och kom på fötter med svärdet redo.

Servan kom springande mot honom. Han pekade rakt på Jommy och ropade något som inte gick att uppfatta. I samma ögonblick kände Jommy på sig att någon var bakom honom. Han insåg att det inte var honom utan en motståndare som Servan pekade på. Han duckade åt vänster, rullade runt och 35

Feist Gudadraparen.indd 35

10-06-24 12.13.33

vände sig om. En klinga skar genom luften. Den skulle med största sannolikhet ha skilt hans huvud från kroppen om inte Servan hade varnat honom.

Jommy tänkte inte ens på att försöka resa sig. I stället slog han ut med sitt svärd och skar av mannens hälsena. Mannen skrek och ramlade nästan omkull ovanpå honom. Jommy stötte svärdsspetsen i sin angripares armhåla.

Det forsade blod nedför mannens sida när han försökte ge igen med ett hugg som uppenbarligen var tänkt att hugga av Jommys arm.

Jommy rullade återigen åt sidan och hörde hur motståndarens hugg träffade sanden. Nu låg han på rygg. Han visste att det här var den sämsta tänkbara positionen i en strid och fortsatte rulla tills han kunde se sin motståndare igen. Sedan klev någon över honom. En svärdsklinga sköt ned och spetsade banditen.

Servan böjde sig fram och hjälpte Jommy på fötter. ”Vi måste dra oss tillbaka!” ropade den unge ädlingen. ”Den där varelsen slår fortfarande ihjäl allt som kommer i dess närhet och den blir bara varmare och varmare.”

Det var förstås överflödig information. Jommy kände hettan som slog ut från varelsen. Det strömmade ånga från varje steg den tog i den våta sanden. Männen på alla sidor kämpade fortfarande för sina liv, men varje form av organisation hade försvunnit. Jommy förstod att det inte längre skulle gå att koordinera någon sorts motanfall eller ens organisera en ordnad reträtt. ”Vi måste få alla att samlas vid den stora stenen där borta!” ropade han och pekade med svärdet.

Servan nickade. ”Jag önskar att jag visste var generalen och kaptenen är.”

De stannade till och spanade över stranden och sluttningarna. ”Där uppe!” ropade han till sist.

Jommy såg att Kaspar och kapten Stefan slogs rygg mot rygg ungefär tjugo meter längre upp. Ett halvdussin pirater hade omringat dem. Jommy såg på Servan. ”Vad gör vi nu?”

Jommy var en god ledare på fältet med sinne för taktik, men Servan var född till ledare och en förstklassig strateg. ”Den där stora stenen är mötesplatsen och jag ska försöka få dem …”

Jommy vände återigen blicken mot platsen där Kaspar och Stefan slogs och fick syn på Jim Dasher. Han hade återigen dykt upp som från ingenstans och stod nu bakom de två männen som slogs mot Kaspar. Han höll en dolk i varje hand och stötte de två männen i nacken. De sjönk omedelbart ned på marken. Plötsligt var det inte längre sex mot två utan fyra mot tre och när en av männen vände sig om för att se vad som hade hänt hans följeslagare rände Kaspar svärdet genom honom. Nu var det tre mot tre.

36

Feist Gudadraparen.indd 36

10-06-24 12.13.33

”Jag går hitåt och du ditåt”, ropade Jommy. ”Meddela generalen var vi ska samlas!”

Servan nickade och sprang iväg. Han cirklade undan från det viftande tornet av lågor som ylade och slog ut åt alla håll. Jommy skyndade över strandens tumult till några av sina mannar som stred mot en grupp pirater.

Krigarna på båda sidor verkade mer intresserade av att komma loss än av att döda varandra. ”Samlas runt mig!” ropade Jommy.

Männen avbröt striden och drog sig bakåt mot honom. Efter några ögonblick var en ganska organiserad reträtt på gång. Jommy började gå mot positionen de hade kommit överens om och gjorde tecken åt mannarna att följa med. ”Samlas runt stenen där borta. Håll utkik efter generalen!”

Den frammanade varelsen brann lika klart som den varmaste eld Jommy någonsin hade sett. Nu kom den klampande rakt emot honom. ”Se upp!” varnade han och gjorde tecken åt sina män att akta sig och gå runt till samlings­ platsen.

Medan de drog sig undan från det brinnande vidundret ropade männen att en annan båt närmade sig. ”Det här börjar gå åt helsike”, muttrade Jommy för sig själv. När han såg var piraterna hade börjat placera sig insåg han att han hade dem på båda sidor. Om han inte var försiktig skulle fienderna han hade lämnat bakom sig använda hans retirerande män som skärm så att de kunde angripa Kaspar bakifrån. ”Du, du och du”, sa Jommy och pekade på de tre närmaste soldaterna. Det var två män från Roldem och en från Kesh. ”Följ med mig.” Han gav upp ett stridstjut och började rusa mot de närmaste motståndarna. ”Är du galen?” ropade någon bakom honom. Det var en av soldaterna från Roldem. ”Jag vill att de ska tro det!” ropade Jommy tillbaka.

De andra följde efter och Jommy rusade rakt mot piraterna. När de såg sina fiender komma rusande gjorde de sig redo för att möta anfallet. ”Spring!” ropade Jommy ögonblicket innan de kom fram. Sedan vände han sig om och började i stället springa längs stranden mot sluttningen där Kaspar och Stefan organiserade sin försvarsposition. Jommy kastade en hastig blick över axeln och undrade hur meningslöst det egentligen var: varelsen höll på att bli ännu ursinnigare och slog ut mot alla som fanns i närheten. Den enda fördel Kaspars styrkor hade av det var att angriparna nu var tvungna att hålla uppsikt över både monstret och männen de slogs mot. Skillnaden var att Kaspar vid behov kunde samla sina styrkor och ta med dem uppför sluttningen till baslägret, som låg på en ås en och en halv kilometer bort. Angriparna hade 37

Feist Gudadraparen.indd 37

10-06-24 12.13.33

däremot ingenstans att fly. De kunde försöka ta sig iväg med båtarna, men två av dem brann redan efter att varelsen hade vidrört dem och ingen såg ut att våga ta sig förbi monstret till de kvarvarande båtarna. Vissa skulle säkerligen fly längs stranden till den fjärde båten, men Jommy betvivlade att alla som ville fly från monstret skulle få plats i den. ”De är här när som helst”, ropade han. ”Skynda er till generalen och ta skydd!”

Männen var redan utmattade efter den korta men intensiva kampen på stranden när de rusade uppför sluttningen genom leran. Plötsligt insåg Jommy att han inte hörde något stridslarm bakom sig. Det enda han kunde höra var vidundrets ekande vrål, regnet i skogen ovanför och ljudet av de andfådda männen som sprang för att ta skydd.

De nådde fram till Kaspars position och såg män som desperat förberedde sig på att försvara sig bland snår och stenar. De höll på att gräva ut små värn med sina svärd och dolkar. Bågskyttarna kämpade för att hålla strängarna tillräckligt torra så att de skulle vara effektiva mot fienderna som säkerligen skulle dyka upp bara något ögonblick efter försvararna som nu var på väg uppför sluttningen. ”Nu kommer de!” ropade Kaspar.

Jommy nådde fram till det första ledet av försvarare och vände sig om. En grupp pirater hade samlats längst ned på stigen och började nu sprida ut sig för att anfalla. När han spanade norrut såg han ytterligare en grupp pirater som flydde mot den enda båten som fanns kvar. ”Om vi överlever det här får vi skicka en trupp som tar hand om dem som är kvar.” ”Varför skulle vi inte överleva det här, general?” frågade Servan. Han var fortfarande andfådd. ”De anfaller nerifrån och vi är beredda”, sa Jommy. ”Det är inte de där busarna jag oroar mig för”, sa Kaspar. ”Det är varelsen som jagar dem som bekymrar mig. Den har visserligen slutat växa, men nu sätter den eld på allt den rör vid.” ”Och vi står på högre mark”, sa kapten Stefan. ”Vi kanske borde dra oss tillbaka till åsens andra sida?” sa Jommy. ”Det har vi inte tid med”, sa Kaspar. ”Bågskyttar!” ropade han.

Några pilar ven genom luften ovanför dem och angriparna skingrades, men salvorna hade ingen effekt. ”Förbannade regn”, sa Servan.

Männen som var på väg uppför sluttningen såg på försvararna som inväntade dem och fortsatte långsamt uppåt. Jommy böjde lite på knäna och förberedde sig på att parera eller hugga med sitt svärd. Sedan slog det honom 38

Feist Gudadraparen.indd 38

10-06-24 12.13.33

plötsligt: de enda stridstjuten som hördes kom från hans egna mannar. De som var på väg mot dem kämpade hårt och deras flåsande andhämtning vittnade om hur svår klättringen var. De orkade inte skrika eller ropa. Deras bistra ansiktsuttryck berättade att de hade gett upp. De såg bestämda ut, men de saknade den vansinniga blicken som Jommy hade observerat i sammandrabbningens början. De här männen visste att de skulle dö.

Jommy backade tills han stod bredvid Kaspar. ”De är inställda på att vi kommer att döda dem, general Kaspar.”

Den forne hertigen av Olasko nickade. ”Visst verkar det så.” Han vände sig om. ”Jag vill att vi tar fångar!” ropade han. Sedan kastade han en blick på den brinnande kolossen bakom dem. ”Om någon av oss överlever”, tillade han tyst.

Varelsen hade vandrat planlöst och gjort utfall mot allt i närheten, men nu såg den ut att rikta sin uppmärksamhet mot sluttningen. ”Den verkar ha sett oss”, sa Jommy. ”Jag vet inte om den där saken ens har ögon”, sa Kaspar. ”Men nu är det bäst att vi gör oss redo. Den är definitivt på väg mot oss.”

Ett halvt dussin pirater nådde fram till försvararna och kastade sig mot dem med manisk vildsinthet. Åtskilliga av Kaspars män skadades, men varenda en av angriparna höggs ned. Jommy väntade, men ingen närmade sig honom.

Han såg att det låg ett dussin lik på marken alldeles nedanför platsen där han väntade och längre ned i sluttningen stod en grupp om kanske tjugo män och iakttog dem. En av dem sa något och de andra nickade. Sedan började de rusa framåt och snart kunde Jommy höra höga tjut och rop. Han kände inte igen språket, men männens avsikt var uppenbar: de tänkte döda så många av Kaspars män som möjligt innan de själva stupade.

Jommy såg hur en av banditerna vände sig om, sprang nedför sluttningen och försökte reta upp varelsen. Jommy hade ingen aning om hur han gjorde det, men det spelade egentligen ingen roll. Det som spelade någon roll var att mannen faktiskt lyckades med att påkalla varelsens uppmärksamhet. Han ledde långsamt det djävulska vidundret uppför sluttningen och väntade sedan. Jommy spärrade upp ögonen och stirrade klentroget när mannen kastade ned sitt svärd och lät varelsen lyfta honom och krossa honom som en insekt.

Mannens skrik var kort och gällt och avbröts tvärt. Hans kropp hade exploderat i eld redan sekunden innan varelsens hand rörde vid honom. Alla på sluttningen kunde känna hettan.

En andra man rusade ned halvvägs mellan monstret och Kaspars position samtidigt som angriparna nådde fram till försvararnas fäste. De här män39

Feist Gudadraparen.indd 39

10-06-24 12.13.33

nens anfall var inte ursinniga utan försiktiga. Jommy misstänkte att soldater betedde sig så när de försökte bedöma hur stark fienden var.

Plötsligt förstod han. ”General Kaspar!” ropade han. ”Ja?” svarade Kaspar medan han slog undan en halvhjärtad stöt från en angripare som hade tagit sig förbi två soldater. Generalen högg och mannen föll ned död. En klarröd fontän sprutade från hans strupe. ”De försöker dra monstret hit upp till oss”, sa Jommy. ”De offrar livet för att få hit det!” ”Idioter”, sa Servan. Men han såg uppriktigt nervös ut.

Jommy fick medge att motståndarnas taktik var effektiv. I alla fall om man var beredd att dö för att sätta den i verket. En tredje man hade offrat sig för varelsen och hettan var nu så intensiv att det nästan var outhärdligt.

En grupp fiender tycktes inse att det var ute med dem. De gjorde klumpiga utfall och verkade avsiktligt blotta sig för dödande hugg. ”Ta fångar!” ropade Kaspar. ”Se till att åtminstone en av dem överlever!”

Jommy kunde inte stå kvar. Alla tvingades retirera när hettan från monstret blev för stark. Luften var lika varm som i en smedja. Samtidigt närmade sig angriparna och Jommy tvingades slåss medan han backade uppför den branta sluttningen. Marken var förrädiskt våt och hal. Jommy stack ner en man och var nära att själv dödas när en annan man knuffade sin kamrat rakt in i Jommys klinga. Det var tack vare en annan soldat, som gjorde ett blixtsnabbt anfall över Jommys axel, som han fick de sekunder han behövde för att dra loss sitt svärd.

Jommy var nära att tappa balansen när hans ena häl slog emot en sten och han med knapp nöd lyckades undvika en fiendes svärdsstöt. Han gjorde ett vilt utfall och trots att hans motståndare var inställd på att dö så drog denne sig bakåt rent reflexmässigt. När han dök fram igen var Jommy redo och mannen dog utan ett ljud.

En desperat kamp utbröt när männen som ville leva försökte lämna utrymme åt männen som var beredda att dö. Jommy kände hur stridens tempo förändrades och han märkte att kampen runt honom hade ändrat karaktär: paniken var nära. Männen i Kaspars kompani började bli desperata och försökte sig på en organiserad reträtt som var nästan omöjlig att genomföra. Angriparna försökte frenetiskt undvika att tas tillfånga samtidigt som de ledde monstret mot sina fiender.

Ett högt pulserande ljud fyllde luften när de kämpade sig uppför sluttningen.

Varelsen omgavs plötsligt av ett starkt sken när en pelare av vitt ljus sköt 40

Feist Gudadraparen.indd 40

10-06-24 12.13.33

ned från molnen. Den stelnade till och kunde inte röra sig. Flera män blev skadade när de sänkte sina vapen för att titta.

Jommy dödade mannen framför sig och kastade en blick över sin döende motståndares axel. Fienderna tycktes känna på sig att de hade förlorat och började backa.

Krigarna på båda sidor började till sist dra sig tillbaka. ”General Kaspar!” ropade Jommy. ”Vänta”, beordrade generalen. Jommy gjorde som han sa. Han betraktade varelsen nedanför medan piraterna rörde sig mot den. De släppte inte Kaspars mannar med blicken. Regnet tycktes kyla ned varelsen och det verkade som om dess mystiska eld hade förlorat sin kraft. Fräsandet och de små explosionerna av ånga avtog i styrka och varelsens färg ändrades från starkt lysande gul till den rödsvarta nyans som påminner om glödande sten. Jommy såg sig om över axeln på Kaspar. Han fick syn på en annan gestalt högt uppe på en klippa bakom dem. ”Titta, general Kaspar”, sa han och pekade.

Där uppe stod en gestalt med kläder av hjortskinn och långt, böljande gyllene hår. Den höll en stav ovanför huvudet och det lät som om den sjöng. Det var uppenbart för Jommy och Kaspar att den var upphovet till det mystiska ljuset.

Monstret, som inte längre verkade utgöra någon fara, skälvde plötsligt till och föll sönder i en mängd glödande stenar. Stora rökmoln fyllde luften. ”Fångar!” ropade Kaspar, men det var för sent. Angriparna såg ingen utväg.

Utan ett ord vände de sig om och högg mot varandra.

Jommy hade sett tillräckligt många män mista livet i strid för att känna igen dödande hugg när han såg dem. Han vände sig mot Kaspar och skakade på huvudet. I generalens ansikte kunde han avläsa en blandning av förtret över att inga fångar kunde tas och lättnad över att nykomlingen, som uppenbarligen var magiker, hade ingripit. Kaspar drog en djup suck. ”Det måste vara någon av Pugs vänner som kom hit för att hjälpa oss. Verkligen tur att …”

Jommy skakade på huvudet. ”Jag skulle inte tro det, general.”

Kapten Stefan och Servan ställde sig bredvid sin ledare när gestalten på klippan sänkte staven. ”Det är en alv”, sa Servan. ”Det är ta mig …” ”Jag tror faktiskt att du har rätt, löjtnant”, sa Kaspar.

Alven sa något. Att döma av tonfallet var det en fråga. ”Jag talar över ett dussin språk, men det där känner jag inte igen”, sa Kaspar.

Alven började långsamt närma sig. Ungefär ett halvdussin steg ovanför Kaspar stannade han och studerade sällskapet. ”Jag sa: vilka är ni som har 41

Feist Gudadraparen.indd 41

10-06-24 12.13.33

gjort intrång här i Quorspetsarna?” Han talade keshiska, men med märklig brytning och intonation. ”Jag är Kaspar, före detta hertig av Olasko och det här kompaniets befälhavare. Jag är inte här för att göra intrång utan har kommit med tillstånd av både Roldems kung och kejsaren av Kesh. De gör ju båda anspråk på det här området.”

Alven såg först uttryckslös ut, men log sedan bistert. ”Era härskares fåfängligheter angår mig inte. Det här området tillhör quorerna.”

Kaspar bestämde sig för vara artig. ”Jag vill tacka er …” ”Innan du tackar mig för något, människa, så ska du veta att jag inte gjorde det jag gjorde för er skull. Den där varelsen bestod av så vedervärdig magi att jag var tvungen att göra mig av med den innan jag kunde ta itu med er.” ”Ta itu med oss?” sa Kaspar. ”Ja”, sa alven. ”Ni är mina fångar.”

Männen intog omedelbart försvarsställning. Trots att alven var ensam hade de precis sett honom besegra det skräckinjagande monstret utan minsta ansträngning. ”Tänker du tillfångata oss alla ensam?” Kaspar hade trettio stridsberedda soldater bakom sig. ”Nej”, sa alven. Sedan höjde han rösten och sa något på det främmande språket.

På ett ögonblick dök fler alver upp bakom stenar och träd. De var minst dubbelt så många som Kaspars mannar. Det som var iögonfallande med dem var deras utseende: alla var blonda, med solbränd hy och samma himmelsblå ögon som magikern. Samtliga hade kläder av hjortskinn. Om det inte varit för små individuella skillnader i deras dräkter hade det sett ut som om de bar uniform. Några alver bar fjädrar eller polerade stenar i sina flätor eller hårknutar och många hade håret utsläppt så att det nådde långt nedanför axlarna. De flesta var utrustade med pilbågar och siktade på inkräktarna, men ungefär ett halvt dussin alver hade stavar. Kaspar var övertygad om att de var magiker, precis som alven som stod framför dem. ”Lägg ned era vapen”, sa han till sina män efter en kort stund. Soldaterna lydde motvilligt. ”Vi ger oss”, sa Kaspar.

Alven nickade. ”Samla ihop alla som är skadade men i stånd att resa. Följ sedan med oss.”

Det tog några minuter att hitta de som kunde röra sig och se om deras sår inför resan. Ett dussin män var för skadade för att fort­sätta. ”Lämna dem”, sa alven. ”Vi kommer att ta hand om dem.”

Kaspar nickade och när hans män var redo började alverna leda dem upp42

Feist Gudadraparen.indd 42

10-06-24 12.13.34

för sluttningen, längs samma stig som ledde till grottan som Kaspar hade använt som basläger. När de kom fram till platsen där alven först hade visat sig hörde de ett halvkvävt skrik bakom sig som fick Jommy att rycka till. När han gjorde en ansats att vända sig om kände han hur någon grep tag om hans arm med ett fast grepp. ”Titta inte”, sa Jim Dasher. ”Det är bäst så.”

Jommy nickade. Männen som var för skadade för att röra sig dödades snabbt och effektivt av alverna, och trots att Jommy visste att det förmodligen var humanare än att låta dem dö långsamt skyggade han ändå för tanken.

Fångarna fördes långsamt uppför sluttningen, högt upp i bergen ovanför.

Regnet fortsatte.

43

Feist Gudadraparen.indd 43

10-06-24 12.13.34