…om detta må ni också berätta… hur kampen mellan två herrefolk drabbade 1900-talets Europa
Omslagsbild: Losif Dzjugasvili, alias Stalin samt Lazar Kaganovich, massmördare i mångmiljonklassen.
Hans Myrebro
© Hans Myrebro 2016 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7569-559-4
Innehållsförteckning
...och om detta må ni också berätta... 1900-talets två herrefolk Förord Här någonstans började det Khazarien Marxismen skapade ett herrefolk Gulag Stalins villiga bödlar Holodomor Krim – en judisk republik? Det germanska Herrefolket Adolf Hitler Det revolutionära trycket mot Tyskland – över Polen Estland som brofäste Ockupationen av Ukraina Ungerska Sovjetrepubilken Komintern Revolutionsåret 1919 Socialdemokraten som bytte parti Hitler som Führern! 1923 – de misslyckade revolutionernas år Holocaust som geschäft Den stora Depressionen och kravallerna Etnisk rensning och den nya adeln Förintelsen av Tyskland Ytterligare en pervers förintelseplan Eleverna i grottan och Zions polis
6 6 6 9 13 20 49 56 60 71 78 80 84 87 88 90 97 99 105 110 113 113 122 130 136 140 147 160
Rit-Ola och Hitler Sammanfattning Källhänvisningar Litteraturförteckning
166 168 175 181
...och om detta må ni också berätta... 1900-talets två herrefolk
Förord År 1998 gav Sveriges regeringskansli ut en liten skrift med titeln ”...om detta må ni berätta...”. Denna publikation distribuerades till de svenska hushållen, uppenbarligen med avsikt att öka kunskapen om det folkmord som nazisterna begick. Och det är en viktig kunskap. Men eftersom man inte med ett ord upplyste om de andra folkmorden som ägde rum i det europeiska närområdet under ungefär samma tid och som var mer omfattande och ofta mer omänskliga än det som ägde rum i Tyskland, så framstår regeringskansliets historiska inhopp mer som en styrning enligt öststatsmodell. Skuldfrågan i de olika folkmorden skulle styras upp så att en viss etnisk grupp skulle komma att gestaltas i en helt annan dager än den som historiska fakta gav vid handen För en historiker framstår detta som manipulation, ovärdigt en rättsstat. Nazismen var en av två totalitära ideologier – kommunismen den andra. Den sovjetiska kommunismen var under mellankrigstiden till övervägande delen styrd av judar. Totalitära stater kräver total makt. Sovjetkommunismen, 6
ledd av judar, krävde denna makt – nazisterna ledd av tyskar hade samma krav. Båda fick också obegränsad makt inom sina områden, en makt som gjorde dem till Herrefolk. Herbert Tingsten skrev 1948: ”Vad som utmärker de totalitära regimerna är inte främst åskådningen – den är knappast mer än en fana och ett lockbete – utan den av alla hänsyn obundna till system upphöjda maktutövningen. Om denna maktutövning sker i nazismens eller kommunismens namn är likgiltigt. Den utgör ingen ideologi. När började vi kalla omänskligheten, tortyren, likvideringen för ideologi?” Den dåvarande svenska regeringen valde att lyfta fram den ena av dessa ideologier och den ödeläggelse som den har åstadkommit, den nazistiska. Medan man tvärtemot vad dåvarande statsministern sagt: ”historien får inte glömmas”, aktivt glömmer och döljer vad den andra ideologin, den kommunistiska, demoniserat och förintat. Detta är mycket suspekt eftersom de kommunistiska regimerna åstadkom mångdubbla förluster i människoliv jämfört med vad nazisterna bar ansvaret för, och dessutom var den kraft som provocerade fram nazismen. Många år har gått sen häftet ”... om detta må ni berätta...” kom ut. Men dess snedvridna historieskrivning har hela tiden förstärkts av det arbete som Forum för levande historia bedriver, främst mot skolorna med stark betoning på nazismens illdåd och samtidigt mörkläggning av kommunismens terror. Både i Sovjetunionen och Nazityskland var man noga med att utforma en politisk styrd historieskrivning – i Sverige ska vi inte låta oss fångas i samma fälla. 7
”Om endast en version av det historiska förloppet är tillåten, har folk inget starkt skäl att tro på dess sanningshalt. Ett påstående som behöver lagens skydd kan man misstänka är en myt” Svante Nycander (politisk red. DN f.d.) DN 21/121992. Vetskapen om att yttrandefriheten i Sverige är starkt begränsad gör att jag beslutat att denna skrift ska ges ut under pseudonym. Hans Myrebro
8
Här någonstans började det I ett försök att överblicka 1900-talets dramatiska historia på ett kortfattat, men ändå distinkt sätt har jag valt att försöka beskriva de två folk som kom att i hög grad prägla detta århundrade. Vi talar då om det tyska folket och det judiska. Jag kallar dem Herrefolk, och som sådana såg dem sig också. För att kunna beskriva dessa två herrefolk vill jag att vi gör en snabb tillbakablick, långt tillbaka i tiden – till slutet av 700-talet. Det var den tid då Karl den store byggde upp sitt väldiga europeiska rike med Aachen, i nuvarande Tyskland, som utgångspunkt. Det som kom att bli EU:s kärnländer omfattades av hans rike och underlydande länder sträckte sig ända bort till Svarta havet. Karls rike var stort också på det andliga området, man talar om den Karolinska renässansen med innebörden att antikens skatter i form av konst och litteratur förvaltades och förnyades. Kulturen blomstrade – skolor och universitet byggdes upp och prioriterades. Karl den store var en krigsman. Det var så han hade erövrat Europa. Men han såg sig också som en andens, en kristen härförare vars främsta uppgift var att utbreda den kristna tron och försvara den. Han såg sig som Påvekyrkans 9
motsvarighet på det världsliga området. Det hindrade dock inte att han hade ett avspänt och närmast harmoniskt förhållande till muslimerna. Och med judarna samarbetade han gärna. Det fanns nämligen i palatset i Aachen en särskild avdelning för judarna. Det var lärde män, däribland den judiske läromästaren Alquin1, men också handelsmän med internationella kontakter. Även författare som munken Einhart, vilken nedtecknade inte bara Karls levnadsöde, utan beskrev också delar av den Karolinska världen. En Academi inrättades där lärda herrar kunde diskutera valfria frågor som teologi, naturkunskap, astronomi med mera. Språket vid dessa tillfällen var latin och hebreiska. Deltagarna hade fingerade namn från bibelns värld och Karl den stores namn var vid dessa tillfällen David, medan magister Alkuin fick heta Hesekiel. Naturligtvis var Karl intresserad av handel och det var särskilt handeln med österns länder som lockade, och här kom kontakten med judarna väl till pass. Judarna hade redan dessa kontakter ända bort till Bagdad och handelsmän i Bagdad hade mycket goda förbindelser med Kina. Resultatet blev att Karl den store i Aachen snart blev god vän med Kalifen i Bagdad, Harun al-Rashid2. De hade många gemensamma intressen där kultur och undervisning var en viktig del. Kalifen lät ju bland annat uppföra det väldiga biblioteket, Visdomens hus i Bagdad. Många var också de 10