Det var en gång en man som inte var lycklig. Han hade en kvinna som han inte tyckte om och ett arbete som han avskydde. Det var en man som plågades av ett fegt och händelselöst liv och som saknade vänner. Men en dag får han en vän. Det är lastbilschauffören som kör honom från Pisa till Florens. Framme i Florens vet han att det, som chauffören säger, »är något fel med hans liv«. En förkrossande hetta bidrar till att han äntligen får kraft till ett par tre handlingar som borde öppna vägen till ett händelserikt liv. Han beslutar att lämna sitt arbete och att bryta med kvinnan som han lever med. Chauffören har talat om en liten by vid en flodmynning och dit reser mannen en av de sista dagarna av sin semester. Det är där han får mod att ta tag i sitt liv. Kort därefter, när han är djupt olycklig, träffar han en strålande vacker kvinna som har mycket pengar och som äger en båt. Hon färdas över haven på spaning efter sjömannen från Gibraltar. Vem är sjömannen från Gibraltar? Ungdomen, brottet och oskulden, en enkel man, havet och resorna. En man som hon har älskat och som försvunnit, som kanske är död eller lever dold. Han träffar henne alltså. De fattar tycke för varandra. Han har haft mod att förändra sitt liv. Han är fri. Han har inga pengar. Hon anställer honom på sin båt. Han skall hjälpa henne att finna sjömannen från Gibraltar. De ger sig av. 5
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 5
2009-11-16 13:37:21
De blir ett par. De älskar säkert varandra. Och deras arbete går ut på att noggrant leta efter en person, sjömannen från Gibraltar, som skulle betyda slutet på det par de utgör. För klart är att det är sjömannen från Gibraltar som hon älskar mest och det är därför de söker honom. En både intressant och nöjesrik uppgift. De letar från Sète till Tanger, från Tanger till Abidjan och från Abidjan till Léopoldville. De vet att de inte får fuska. Att de måste ta sitt sökande på allvar. Skall de finna honom?
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 6
2009-11-16 13:37:21
Till Dionys
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 7
2009-11-16 13:37:21
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 8
2009-11-16 13:37:21
FĂ–RSTA DELEN
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 9
2009-11-16 13:37:21
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 10
2009-11-16 13:37:21
Vi hade besökt Milano och Genua. Vi hade varit två dagar i Pisa när jag bestämde mig för att resa till Florens. Jacqueline samtyckte. Det gjorde hon för övrigt alltid. Det var två år efter krigsslutet. På tågen var det ont om plats. De var fullsatta på alla sträckor alla tider på dygnet. Att resa hade blivit en sport och den utövade vi med allt större framgång. Men när vi denna gång kom till stationen i Pisa var biljettluckorna stängda, man sålde inte ens biljetter till de tåg som stod klara för avgång. Då tänkte vi ta en buss. Men några bussbiljetter fanns inte heller att köpa. Alla hinder till trots svor jag på att jag skulle komma till Florens den dagen. När jag reste var jag alltid lika ivrig, jag ville alltid resa vidare och blotta tanken på att vänta till nästa dag för att se Florens kändes outhärdlig. Varför det var så hade jag säkert inte kunnat säga, vad jag väntade mig av staden, vilken uppenbarelse, vilket andrum jag hoppades på. Jag gjorde aldrig klart för mig om detta faktiskt var den enda orsaken till min otålighet. Jag fortsatte att undersöka andra möjligheter. Jag fick höra att grupper av arbetare reste hem till Florens varje lördag klockan sex, att deras lastbilar stod parkerade vid stationen och att de ibland tog passagerare. Vi gick alltså dit. Klockan var fem. Det var en timme kvar. Jag satte mig på min väska och Jacqueline satte sig på sin. Stationen hade bombats och genom ruinerna såg man tåg anlända 11
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 11
2009-11-16 13:37:21
och avgå. Hundratals trötta och svettiga resenärer strömmade förbi oss. Jag inbillade mig att alla kom från Florens eller var på väg dit, och jag såg avundsjukt på dem. Det hade hunnit bli varmt. De få träd som fanns kvar vid stationen hade bränts av solen och av röken från tågen, och de skänkte inte mycket skugga. Jag tänkte bara på lastbilarna och struntade i hettan. Efter en halvtimme sade Jacqueline att hon var törstig, att hon ville ha läsk och att vi hade tid att gå till kaféet. Jag sade att hon skulle gå ensam för jag ville inte missa arbetarna. Hon stod över och köpte glass på gatan i stället. Vi åt den snabbt, den smälte i händerna på oss, den var för söt och gjorde oss ännu törstigare. Det var den elfte augusti. Italienarna hade förberett oss på en värmebölja, den brukade komma kring den femtonde. Jacqueline påminde mig om detta. »Det är ingenting att tala om än«, sade hon, »ingenting mot vad som väntar oss i Florens.« Jag svarade inte. Två gånger av tre svarade jag inte. Sommaren fyllde mig med ångest. Troligen för att jag tvivlade på att jag någonsin skulle få ett liv som passade ihop med sommaren. Jag tyckte inte om att hon talade om sommaren i den tonen. Till slut dök arbetarna upp. De kom gruppvis. De var murare som deltog i återuppbyggnaden av Pisa. Somliga bar arbetskläder. Den första gruppen började springa mot en lastbil nära oss, ett litet fordon med presenning. Jacqueline störtade fram till mannen som satte sig bakom ratten. Hon tänkte att en kvinna hade större chans än en man att övertala honom. Hon förklarade på italienska – med tanke på vår semester hade hon pluggat i två månader med hjälp av Assimilmetoden, det hade jag förresten också – att vi var två fransmän som ville resa till Florens, men som saknade transportmedel, och att vi var tacksamma om vi fick åka med honom. Han accepterade genast. Jag tog plats bredvid honom 12
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 12
2009-11-16 13:37:21
för att bättre se vägen. Jacqueline satte sig på flaket. På kolonialdepartementet satt jag närmare fönstret än hon. Det hade blivit en vana hos mig och hon tog inte illa upp längre. Åtminstone trodde jag inte det. Hon satte sig snällt på flaket. Lastbilen hade en presenning och den eftermiddagen var det kring trettiosex grader i skuggan. Men det togs för givet att hon inte led av hettan. På ett par minuter var bilen fullsatt. Den startade. Klockan var sex. Det var trafikstockning vid utfarten från staden, där var fullt med cyklar. Föraren svor och skymfade cyklisterna som trots tutandet fortsatte att åka i bredd. Som barn hade han bott två år i Frankrike – det var det första han sade – och han talade franska. Eftersom jag var med uttryckte han alltså sin irritation på franska. Med hög röst. Snart var det inte bara cyklisterna han var arg på. Det fanns inte arbete i Florens, för att få jobb måste han resa hit, sjuttiofem kilometer längre bort. Allt var svårt för arbetarna. Deras tillvaro kunde man inte kalla ett liv. Det var dyrt att leva. Lönerna var låga. Så kunde det inte fortsätta länge till. Det måste bli en förändring. Det första som måste ändras var regeringen. Den skulle störtas och premiärministern avsättas. Han talade om ministern. När han uttalade det föraktade namnet höjde han nävarna i en gest av maktlöshet och raseri och grep i sista minuten motvilligt tag om ratten. Fordonet krängde, vinden vräkte in och presenningen smällde som piskor. Men ingen därunder tycktes bry sig. Jag tänkte att det måste vara likadant varje vecka, varje lördag, när föraren blev uppretad av cyklisterna vid utfarten från Pisa. Jag var inte rädd. Rädslan att inte komma iväg till Florens den dagen hade varit så stark att jag inte kunde bli rädd för något annat, inte ens för att aldrig komma fram. Avtrubbad och belåten lyssnade jag på chauffören. Före Cascina, strax efter utfarten från Pisa, hördes kvävda små skrik under presenningen. Det var Jacqueline. Arbetarna uppvaktade henne nog lite närgånget. Man kunde inte miss13
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 13
2009-11-16 13:37:21
ta sig på de skrattblandade skrikens innebörd. Chauffören hörde dem också. »Om du vill«, sade han lite besvärad, »kan din fru sätta sig här bredvid mig.« »Det behövs inte.« Han såg förvånad på mig och log sedan. »Här är vi mycket svartsjuka. I Frankrike är det kanske inte likadant?« »Antagligen inte.« »De drack några glas innan vi startade. Lönen betalades ut i dag. Det är därför. Gör det dig verkligen ingenting?« Det roade honom. »Det är helt normalt«, sade jag, »när en kvinna är instängd bland män, särskilt om de har druckit.« »Det är fint att inte vara svartsjuk. Det skulle inte jag klara av.« Arbetarna skrattade. Jacqueline skrek till lite irriterat. Han såg på mig fortfarande lika förundrad. »Vi lever isolerat«, sade jag, »vi träffar aldrig andra människor, därför gläder det mig att andra … ja, du förstår.« »Ni har varit gifta länge, det är kanske därför?« »Ja, vi har känt varandra länge, men vi är inte gifta. Vi ska gifta oss. Det är viktigt för henne, hon blir inte lycklig förrän vi är gifta.« Vi skrattade båda två. »Ja, så är det ofta med kvinnor, de vill gifta sig.« I vanliga fall orkade jag inte med människor som var för nöjda eller bara sorglösa. Men med honom gick det hur bra som helst. »Med kärleken är det som med allt annat«, sade han, »den kan inte vara i evighet.« »Hon är snäll«, sade jag. »Jag förstår«, sade han och skrattade. 14
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 14
2009-11-16 13:37:21
Vi körde förbi Cascina. Nu var trafiken betydligt glesare. Han hade lust att prata. Han ställde de vanliga frågorna. »Är det första gången du är i Italien?« »Ja.« »Hur länge har du varit här?« »Två veckor.« »Vad tycker du om italienarna?« Tonen i den sista frågan var provocerande och barnsligt arrogant. Sedan väntade han på vad jag skulle svara, slöt sig plötsligt och låtsades fästa uppmärksamheten på vägen. »Jag vet inte så noga än«, sade jag, »jag har inte lärt känna någon. Men jag tror det är svårt att inte tycka om dem.« Han log. »Tycker man inte om italienarna, då tycker man inte om mänskligheten«, sade jag. Nu slappnade han av. »Det har sagts tråkiga saker om dem under la porcheria di guerra.« »Ja, vad försöker man inte få folk att tro när det är krig«, sade jag. Jag var trött. Han märkte det inte genast. »Och Pisa, är inte Pisa vackert?« »Jovisst«, sade jag, »Pisa är en mycket vacker stad.« »Som tur var träffades inte Piazza dei Miracoli av bomberna.« »Ja, det var tur.« Han vände sig mot mig och tittade på mig. Det var en ansträngning för mig att svara och det såg han. »Du är trött«, sade han. »Ja, lite.« »Det är värmen«, sade han, »och resan.« »Ja, precis«, svarade jag. Men han hade ändå lust att prata. Han berättade om sig 15
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 15
2009-11-16 13:37:21
själv och under ett tjugotal minuter behövde jag inte svara honom. Han sade att han sedan befrielsen intresserade sig för politik, ja, särskilt efter att ha tillhört ett fabriksråd i Piemonte. Det var den härligaste tiden i hans liv. När råden upplöstes kom han äcklad tillbaka till Toscana. Men han saknade Milano, »för det var en levande stad«. Han talade en hel del om fabriksråden, om vad engelsmännen hade ställt till med. »Visst betedde de sig vidrigt?« Det hade stor betydelse för honom. Jag höll med om att det var vidrigt. Han började berätta om sig själv igen. Nu var han murare i Pisa. Återuppbyggnadsarbete var det gott om där. Lastbilen var hans. Han hade fått den vid befrielsen och han hade behållit den. När vi körde genom byarna saktade han in, för att jag skulle få se kyrkor, minnesmärken och meningar skrivna med krita på väggarna: Leve kommunistpartiet och ett uppochnervänt W framför il Re. Jag var så uppmärksam att han visade mig precis allt. Vi kom till Pontedera. Nu talade han om lastbilen igen. Den hade blivit hans på ett sätt som bekymrade honom lite. »Jag borde ha återlämnat den till kamraterna i rådet, men det gjorde jag inte, jag behöll den.« Han såg tydligt att det inte berörde mig det minsta. »Jag borde ha gjort det, men jag kunde inte. Jag hade kört den i två månader och kunde inte slita mig ifrån den.« »Många skulle ha gjort som du«, sade jag. »Jag tänkte att jag aldrig skulle få en annan lastbil, det finns sådant som man inte kan låta bli, man kan till och med stjäla. Den här bilen har jag stulit. Men ångra det kan jag inte.« Han förklarade att den var ett skrälle som bara gick sextio kilometer i timmen, det kunde jag ju konstatera, men att han ändå var lycklig över den. Ja, bilar gillade han. Med lite trimning skulle den för övrigt klara åttio. Men han hade inte tid att trimma den. Han hade stor nytta av bilen. Den vackra 16
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 16
2009-11-16 13:37:21
årstiden åkte han under helgerna till ett litet fiskeläge vid Medelhavet, och tog med sig några vänner. Det blev hälften så billigt som att ta tåget. »Vart då?« frågade jag. »Till Rocca«, svarade han. Han hade släktingar där. Det låg rätt nära. Eftersom bensinen var ransonerad kunde han inte resa dit varje vecka, bara varannan. Förra veckan var han där. Javisst, det var ett mycket litet fiskeläge. Senaste gången var där en rik amerikanska, man kunde verkligen fråga sig vad hon gjorde i en sådan avkrok. En amerikanska, ja, det var åtminstone vad folk sade. Hon hade en flott lustjakt som låg för ankar vid badstranden. Han hade sett henne bada. Det var en strålande vacker kvinna. Ett talande bevis för att man inte skulle generalisera ens i fråga om småsaker. Dittills hade han trott på vad som sades, att amerikanskorna inte var lika vackra som italienskorna. Men hon var helt enkelt så vacker att han inte kunde minnas att han hade sett en vackrare kvinna. Han sade inte att hon var söt eller att hon föll honom i smaken, utan bara att hon var vacker. Han sade det allvarligt på italienska. Bellissima. Och tillade: È sola. Sedan berättade han om Rocca. Varför inte resa dit om jag hade tid? Ville man få en sann bild av Italien skulle man inte bara hålla sig till städerna. Man borde även besöka en by, kanske två, och resa ut på landet. Och för att lära känna vanligt folk var Rocca en lämplig ort. Det var människor som hade fått utstå mycket lidande, som var ovanligt arbetsamma och hjärtliga som få. Han var väl förtrogen med dem – hans föräldrar var bönder – han var inte längre lika förblindad som de, men älskade dem desto mer. Det var som om de hade blivit hans egendom, för att han hade lämnat dem bakom sig. De var storartade och han var stolt över dem. Ja, om jag hade tid borde jag resa till Rocca. För besökare fanns bara ett 17
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 17
2009-11-16 13:37:21
värdshus, men där skulle min hustru och jag få det bra. »Havet ligger på ena sidan och floden på den andra. När havet är för stormigt, om det är för varmt eller om man bara vill ha ombyte, kan man bada i floden. Där är vattnet alltid kyligt. Och värdshuset ligger vid floden.« Han talade om floden, om värdshuset, om bergen som höjde sig över dalen och om undervattensfiske. »Har man aldrig upplevt det kan man inte föreställa sig hur det är. Första gången är man rädd men sen kan man inte vara utan det. Färgerna, fiskarna som simmar under magen på en, allt är fantastiskt vackert. Och så fyllt av ro, det går knappt att föreställa sig.« Han berättade om kvällar med dans, om frukter – citroner stora som apelsiner – och om området kring Rocca. Vi kom till San Romano i Arnodalen. Himlen var kopparröd. Solen lyste inte längre på vägen men den syntes fortfarande en stund över bergskrönen. Det växte olivträd på branterna från foten ända upp till bergets topp. Husen var vackra, jordfärgade. Det stod cypresser utanför alla hus, även de allra minsta. Det var ett landskap som nästan var vämjeligt skönt. »Är du från den här delen av Toscana?« frågade jag. »Från dalen«, svarade han, »men från andra sidan Florens. Fast min familj bor nu i Rocca. Min far älskar havet.« Solen försvann bakom bergen och dalen fick sitt ljus från Arno. Det var en liten flod. Den glittrande lugna ytan, de många smidiga krökarna och den gröna färgen fick den att likna ett slumrande djur. Den flödade lyckligt mellan de branta stränderna, dit det var svårt att ta sig. »Vad floden är vacker«, sade jag. »Och vad sysslar du med?« frågade han. »Jag arbetar på kolonialdepartementet«, sade jag, »på avdelningen för folkbokföring.« »Tycker du om ditt arbete?« 18
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 18
2009-11-16 13:37:21
»Fruktansvärt«, svarade jag. »Vad gör du?« »Jag kopierar födelse- och dödsattester.« »Jag förstår«, sade han. »Har du arbetat där länge?« »Åtta år.« »Det skulle jag aldrig kunna«, sade han efter en stund. »Nej«, svarade jag, »det skulle du säkert inte.« »Ändå är det tungt att vara murare, på vintern fryser man och på sommaren är det för hett. Men jag skulle inte kunna kopiera dagarna i ända. En del kan, det måste ju finnas folk som kan, men jag skulle inte kunna.« »Jag kan inte heller«, sade jag. »Och ändå gör du det?« »Ja, jag gör det. Först trodde jag att jag skulle dö, men ändå gör jag det, ja, du vet hur det kan bli ibland.« »Tror du det fortfarande?« »Att man kan dö av det? Ja, andra kan dö av det men inte jag längre.« »Det måste vara hemskt att kopiera dagarna i ända«, sade han långsamt. »Du kan inte föreställa dig«, sade jag. Jag måste ha sagt det i skämtsam ton. Och man kan ha tolkat det som att det antingen inte var så farligt, eller som att det var mitt sätt att tala om mitt liv. »Det arbete man gör är viktigt«, sade han. »Man kan inte syssla med vad som helst.« »Men det behövs folk som gör jobbet och varför skulle det inte vara jag?« »Nej«, sade han, »varför just du?« »Jag har letat efter något annat att göra, men jag har inte kommit på något.« »Ibland är det bättre att dö av svält. I ditt ställe skulle jag hellre dö av svält.« 19
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 19
2009-11-16 13:37:21
»Rädslan att bli utan arbete finns alltid där. Och skammen också, ja, jag vet inte«, sade jag. »Ja, men det finns ändå saker som det är skamligare att göra än att låta bli att göra.« »Jag skulle ha velat bli tävlingscyklist«, sade jag, »forskningsresande eller något annat lika omöjligt. Och till slut tog jag anställning vid kolonialdepartementet. Min far var tjänsteman i kolonierna, så det var inte svårt för mig. Första året fattar man inte riktigt, man tar det som ett skämt, andra året säger man att det inte kan få fortsätta så här, och när det är dags för det tredje året, ja, du vet hur det kan gå …« Han blev glad över att jag började prata. »Under kriget var jag lycklig«, fortsatte jag. »Jag var telegrafist. Jag lärde mig klättra i stolpar, det var farligt för jag kunde ha fått en stöt och ramlat ner, men jag var ändå lycklig. På söndagarna kunde jag inte lägga av, jag klättrade i träd.« Han skrattade. »En gång när det blev dags att fly fältet, satt jag fastbunden uppe i en stolpe. De andra sprang åt fel håll. När jag kom ner var ingen kvar. Jag rusade iväg åt rätt håll. Jag hade tur.« Han skrattade hjärtligt. »Kriget, ja! Det händer också att man skrattar under kriget.« »Och sen«, frågade han efter en stund. »Under motståndstiden?« »Jag var i Vichy med departementet.« Han tystnade som om det krävde extra förklaringar. »Jag utfärdade falska identitetshandlingar för judar som gömde sig, mest dödsattester, det säger sig självt.« »Aha, jag förstår. Hade du aldrig några problem?« »Aldrig. Men efter kriget blev jag degraderad, för att jag hade arbetat tre år i Vichy.« 20
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 20
2009-11-16 13:37:21
»Men kunde inte judarna säga att du hade hjälpt dem?« »Jag hittade aldrig en enda«, sade jag och skrattade. »Du överdriver. Låter du dig verkligen köras över så där?« Han sneglade på mig igen. Han trodde att jag ljög. »Jag letade egentligen inte efter något annat jobb. Degraderad eller inte skulle jag ha stannat vid folkbokföringen …« »Du överdriver«, sade han på nytt. Han trodde mig inte. »Det är sant«, sade jag och log mot honom, »jag har ingen orsak att ljuga.« »Jag tror dig«, sade han till slut. Jag började skratta. »I vanliga fall ljuger jag mycket. Men inte i dag. Vissa dagar blir det bara så.« »Alla ljuger«, sade han efter en stunds tvekan. »Jag ljuger för alla, för min kvinna och för mina avdelningschefer. Det har blivit en vana på jobbet, eftersom jag ofta kommer för sent. Jag kan inte säga att jag äcklas av mitt arbete så jag påstår att jag har besvär med magen.« Han skrattade men inte särskilt hjärtligt. »Det är inte att ljuga«, sade han. »Man måste ju ha något att tala om och det är i alla fall ett samtalsämne. Magen är det jag talar bäst om, varje dag beskriver jag de spratt den har spelat mig. ’Hur är det med lilla magen i dag?’ frågar alla på departementet i stället för att säga ’god morgon’«. »Tror din kvinna på det?« frågade chauffören. »Jag vet inte, hon berör inte ämnet.« Han tänkte efter. »Sysslar du med politik?« »Ja, under studierna gjorde jag det«, sade jag. »Har du lagt av nu?« 21
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 21
2009-11-16 13:37:21
»Det blev allt mindre efterhand. Och nu har jag lämnat politiken.« »Var du kommunist?« frågade han. »Ja.« Han var tyst. En lång stund. »Jag började för tidigt«, sade jag, »och sen tröttnade jag.« »Jag förstår«, sade han milt. Han var tyst rätt länge och sade sedan plötsligt: »Kom till Rocca under veckoslutet.« Folkbokföringen var hela mitt liv och vad var tre dagar i Rocca jämfört med en sådan olycka. Men jag förstod vad han menade, att han mer än väl visste att livet ibland var i svåraste laget, och att man då och då måste resa till Rocca för att inse att det kunde vara behagligare. »Varför inte?« sade jag. »Jag vet inte varför, men jag älskar Rocca«, sade han. Vi anlände till Empoli. »Här tillverkar man glas«, sade han. Jag sade att jag tyckte att staden var vacker. Han sade inget, han tänkte på något annat, på mig, tror jag. Efter Empoli dämpades hettan ännu mer. Vi lämnade Arno bakom oss, men det kunde göra detsamma. Jag var nöjd. Jag förlorade ingen tid. Han ser på mig, han lyssnar på vad jag säger! Jag ser tydligt att jag som ressällskap mellan Pisa och Florens gott kan mäta mig med många andra! Jag står mig bra! Man kan ha mig som vän! Jag hade inte för vana att vara nöjd. När jag var det blev jag utmattad och behövde en vecka för att ta igen mig. Det var värre än baksmällor. »Kom till Rocca«, sade han på nytt, »så får du se.« »Jag har tio dagar kvar av semestern«, sade jag. »Varför inte?« Lastbilen körde nu i högsta fart, i sextio kilometer i timmen. Det var inte varmt längre, åtminstone inte för oss som 22
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 22
2009-11-16 13:37:21
inte satt under presenningen. Och i kvällningen blåste det upp en frisk vind, förmodligen från en trakt där åskan hade brutit ut, den doftade vatten. Vi talade lite till, om honom, om arbetet, om lönerna, om hans liv och om livet i allmänhet. Vi ställde oss frågan vad som kunde göra en människa lycklig, arbetet, kärleken eller allt det övriga. »Du sa att du inte har några vänner«, sade han, »jag förstår inte. Vänner har man väl alltid?« »Jag önskar inget hellre«, sade jag, »men jag kan inte träffa kollegerna från departementet och hon känner inga andra människor.« »Och du?« »Jag har bara gamla studiekamrater. Dem träffar jag inte längre.« »Det är lustigt«, sade han – han var snäll och inte särskilt misstänksam mot mig längre – »jag tror att man alltid kan hitta vänner.« »I kriget hade jag en hel del«, sade jag. »Men nu har jag lika svårt att hitta vänner som, ja … jag vet inte vad.« »Som en kvinna?« sade chauffören. »Nästan«, sade jag och skrattade. »Du överdriver«, sade han men fortsatte efter att ha funderat en stund: »Ja, för oss är det enklare än för er, i Italien är det inga problem, man lär känna varandra genast.« »Så är det inte i Frankrike«, sade jag, »det krävs tid. Vi tilltalar varandra med monsieur. Och när man kopierar kan man inte prata.« »Just det. Medan vi alltid har möjlighet att prata om vi vill. Det är, hur ska jag säga, som om vi levde i krigstid nästan jämt. Vi måste kämpa för lönen, för att äta, och då är det lätt att få vänner.« 23
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 23
2009-11-16 13:37:22
»Kollegerna skulle jag gärna ta livet av«, sade jag, »men jag har ingen lust att tala med dem.« »Om man är för dyster kanske man inte kan få några vänner«, sade han. »Kanske det«, sade jag. »Ja, det är klart, olyckan är en del av livet«, sade han. »Men den olycka som förpestar vardagen och hindrar en att få vänner, den tror jag inte finns. Utan vänner skulle jag vara olycklig, jag skulle helt enkelt inte stå ut.« Jag svarade inte. Han såg ut att ångra vad han hade sagt. Ändå fortsatte han plötsligt milt: »Jag tror att du borde lämna ditt jobb.« »Det klarar jag säkert endera dagen«, sade jag. Han måste nog ha tyckt att jag inte tog honom tillräckligt på allvar för han tillade: »Det angår mig väl inte, men jag vill bara säga att du borde lämna ditt jobb.« Och en stund senare: »Det är något fel med ditt liv.« »I åtta års tid har jag försökt lämna det, jag ska nog lyckas till slut.« »Jag menar att du måste lämna det fort«, sade han. »Det har du kanske rätt i«, sade jag en stund senare. Vinden var behagligt sval. Han njöt inte lika mycket som jag. »Varför säger du det här?« frågade jag. »Du väntar ju på att få höra det«, sade han varmt. »Det är något fel med ditt liv«, upprepade han, »det skulle vem som helst säga.« Han tvekade ett ögonblick och beslöt sedan att säga det: »Det är som med din kvinna«, sade han, »vad har ni ihop?« »Jag tvekade länge. Men nu accepterar jag det. Det är viktigt för henne. Hon arbetar i samma rum som jag och jag ser 24
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 24
2009-11-16 13:37:22
hela dagen hur hon vill, ja, du vet hur det är.« Han svarade inte. »Man har inte ork att ta sig ur skiten«, sade jag, »man tänker att man i brist på annat kan göra en skitkarriär.« Nu skrattade han inte. »Nej«, sade han – han tyckte illa om min ironi – »så får man inte göra.« »Många skulle handla som jag. Jag har egentligen inget skäl att inte gifta mig med henne.« »Hur är hon?« »Ja, du ser själv«, sade jag, »alltid nöjd och glad. Hon är optimist.« »Jag förstår«, sade han och gjorde en grimas, »jag tycker inte heller om kvinnor som alltid är nöjda. De är …« – han letade efter ett ord. »Tröttande«, sade jag. »Just det, tröttande.« Han vände sig mot mig och log. »Jag undrar«, sade jag, »om man behöver livsavgörande mål för att bli nöjd? Om det inte räcker med tre fyra små mål tillsammans.« Han vände sig mot mig och log igen. »Små mål är nödvändiga«, sade han. »Men att bara vara nöjd räcker inte. Ibland krävs det lite mer, eller hur?« »Vadå?« »Att vara lycklig. Och kärleken gör en lycklig, inte sant?« »Jag vet inte«, sade jag. »Visst vet du det.« Jag svarade inte. »Kom till Rocca«, sade han, »om du kommer på lördag är jag där. Vi kan ge oss ut på undervattensfiske.« Sedan talade vi inte mer om oss själva. Vi kom till Lastra och lämnade Arnodalen. 25
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 25
2009-11-16 13:37:22
»Fjorton kilometer kvar«, sade han. Han vevade ner vindrutan och vi fick vindens hela kraft i ansiktet. »Vad skönt det är«, sade jag. »Efter Lastra är det alltid så här, jag vet inte vad det beror på.« Med blåsten var det som om vi hade kört i mycket högre hastighet. Det gick inte att prata längre, men vinden var så skön att vi inte ens drömde om att veva upp rutan. Ibland skrek han: »En halvtimme kvar, tjugo minuter, en kvart tills du får se den.« Han menade staden men han hade lika väl kunnat tala om något annat, om någon annan lycka. Jag trivdes så bra i hans sällskap i blåsten att jag kunde ha suttit kvar en timme till. Men hans otålighet att få visa infarten till staden tog överhanden. Snart blev jag lika otålig som han att komma till Florens. »Sju kilometer kvar«, skrek han. »När vi kör uppe på berget ser du staden därnere.« Det var kanske hundrade gången han åkte mellan Pisa och Florens. »Titta!« ropade han, »nu är vi rakt ovanför.« Staden lyste under oss som en uppochnervänd himmel. Sedan körde vi kurva efter kurva allt längre ner. Men jag hade tankarna på annat håll. Jag undrade om det kunde räcka att resa från stad till stad och nöja sig med tillfälliga vänner, färdkamrater som han. Och om det inte i vissa fall var onödigt med en kvinna. När vi kom fram drack vi vitt vin på ett kafé vid stationen. Jacqueline kröp fram under presenningen med håret i oordning, det hade nog bara varit ytliga närmanden. Hon var säkert söt i någon annans ögon. Jag tyckte att hon såg frisk ut. Hon var på strålande humör. 26
Duras_Sjomannen fran Gibraltar.indd 26
2009-11-16 13:37:22