9789176458358

Rebecca

ISBN 978-91-7645-835-8 © Daphne du Maurier, 1938 / 2 017 Originaltitel: »Rebecca« Originalförlag: Victor Gollancz Förord: © Mattias Fyhr, 2 017 Översättning: © Dagny Henschen & Hilda Holmberg, 1939 / 2 017 Redaktion: Pietro Maglio & Henrik Petersen Formgivning: Lars Sundh Sättning: Markus Hedström Typsnitt: Minion Tryck: ScandBook, EU , 2 017

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

Daphne du Maurier

Rebecca Översättning av Dagny Henschen & Hilda Holmberg

Första kapitlet I n a t t drömde jag att jag kom till Manderley igen. Jag tyckte att jag stod vid järngrinden, som för till uppfartsvägen, och först kunde jag inte komma igenom, för den var stängd. Det var en kedja med hänglås på. I drömmen ropade jag på grindvakten men fick inget svar, och då jag tittade närmare efter genom det rostiga järngallret, såg jag att grindstugan var obebodd.

Det kom ingen rök ur skorstenen och fönstren med sina små, blyinfattade rutor stirrade tomma och övergivna. Men plötsligt fick jag, som ofta i drömmen, en övernaturlig förmåga och gick som en ande genom hindret. Vägen slingrade sig framför mig i krökar och kurvor, som den alltid hade gjort, men när jag gick, fick jag en känsla av att den blivit förändrad. Den var smal och ovårdad och inte alls vår gamla väg. Till en början var jag lite fundersam och förstod inte hur det kom sig, och det var först när jag böjde huvudet för att undvika de lågt hängande grenarna, som jag begrep vad som hänt. Naturen hade fått sköta sig själv igen, och på sitt smygande, försåtliga sätt hade den bit för bit trängt ut på vägen med långa, giriga rötter. Skogen, som redan i det förgångna utgjort ett hot, hade triumferat till slut.

Mörk och vildvuxen trängdes den vid vägkanterna. Björkarnas vita, nakna stammar lutade sig tätt mot varandra med grenarna sammanslingrade i en sällsam omfamning. De bildade ett valv över mitt huvud. Där fanns också andra träd, träd som jag inte kände igen, förkrympta ekar och förvridna almar, som stod sida vid sida med björkarna och som hade skjutit upp ur marken tillsammans med en massa hemska och fula buskar och annan vegetation som jag inte alls kom ihåg.

Vägen var nu som en stig, en förminskad avbild av sitt forna jag; den var övervuxen av gräs och mossa och dess grusbelagda 21

yta var borta. Träden hade skjutit ut lågt hängande grenar, som hindrade en att komma fram, och de knotiga rötterna liknade fötterna på ett benrangel. Kringspridda här och där i denna djungel kände jag igen buskar som funnits på vår tid, kulturväxter fulla av skönhet, hortensior, vilkas blå blommor varit berömda. Ingen människohand hade hejdat deras tillväxt, och de hade återgått till sitt vilda urtillstånd, skjutit jättelikt i höjden utan blommor och stod där svarta och fula liksom de namnlösa inkräktare som växte runt omkring dem.

Vidare, alltjämt vidare, än åt öster än åt väster slingrade den ynkliga stig som en gång varit vår uppfartsväg. Ibland tyckte jag att den försvann, men så kom den åter igen, ibland bakom ett kullfallet träd, ibland kämpande för tillvaron på andra sidan en gyttjig rännil, som grävts upp av vinterregnen. Jag hade inte trott att vägen var så lång. Säkerligen hade kilometerna fördubblats, precis som träden hade gjort, och den här vägen förde bara till en labyrint, en förkvävd vildmark och inte alls till något hus. Plötsligt stod jag framför det; utsikten hade skymts av en fullkomligt fantastisk ridå av stora buskar, som spritt sig i alla riktningar, och jag stod med hjärtat dunkande i bröstet och den underligt stickande känslan av tårar i ögonen.

Där låg Manderley, vårt Manderley, hemlighetsfullt och tyst, som det alltid hade varit. De grå stenväggarna glänste i månljuset i min dröm, de gotiska fönstren speglade de gröna gräsmattorna och terrassen. Tiden kunde inte förstöra dessa murars fulländade symmetri och inte heller läget. Huset låg som ett smycke i en kupad hand.

Terrassen sluttade ner mot gräsmattan, och denna sträckte sig ner till havet. När jag vände mig om kunde jag se den lugna, silverskimrande ytan i månljuset; det liknade en insjö som aldrig rivits upp av storm och oväder. Inga vågor skulle krusa detta drömvatten och inget moln skulle komma med vinden från väster och fördunkla den klara, blekblå himlen.

Jag vände mig om mot huset igen, och fastän det stod okränkt och orört, som om det hade varit i går vi lämnat det, såg jag 22

att trädgården hade följt djungelns lag precis som skogarna hade gjort. Rhododendronbuskarna var femton meter höga, hoptrasslade och insnodda av ormbunkar, och hade ingått mesallianser med en hop odefinierbara buskar, stackars oäkta individer, vilka trängdes omkring deras rötter, som om de var medvetna om sitt tvivelaktiga ursprung. En syren hade bildat hjonelag med en blodbok, och för att binda dem ännu fastare tillsammans hade den illasinnade murgrönan, som är en fiende till allt som är vackert, klängt sig om båda och gjort dem till fångar. Murgrönan intog härskarplatsen i den övergivna trädgården. De långa revorna kröp fram över gräsmattan och skulle snart inkräkta på själva huset. Där fanns andra växter också, ogräs från skogarna, vars frön för länge sedan spritts under träden. Nu följde de med murgrönan och sträckte ut sina fula blad, som liknade jätterabarber, över det mjuka gräset, där narcisserna en gång hade vuxit. Överallt fanns det nässlor, den fientliga arméns förtrupper.

De översvämmade terrassen, de bredde ut sig på gångarna.

Tarvliga och skrangliga lutade de sig mot själva husets fönster.

De var dåliga vaktposter, för på många ställen hade rabarberväxten brutit deras led, och de låg med slokande toppar och brutna stjälkar och bildade väg för kaninerna. Jag lämnade vägen och gick fram mot terrassen, ty för mig som drömde utgjorde inte nässlorna något hinder. Jag vandrade hänförd framåt och ingenting höll mig tillbaka.

Månsken kan spela fantasin lustiga spratt, till och med en drömmandes fantasi. Medan jag stod där tyst och stilla, kunde jag ha svurit på att huset inte var ett tomt skal utan levde och andades liksom det gjort förut.

Ljus lyste ur fönstren, gardinerna fladdrade sakta i nattvinden, och i biblioteket stod nog dörren halvöppen, som vi lämnat den, med min näsduk på bordet bredvid skålen med höstrosor.

Rummen bar säkert spår av vår närvaro. Där låg den lilla högen böcker som skulle återlämnas till biblioteket och där låg ett nummer av Times slängt, där stod askkoppar med 23

cigarettstumpar, kuddarna låg tillknycklade i stolarna med märken efter våra huvuden, de kolnade bränderna från vår stockvedsbrasa glödde ännu fram emot morgonen. Och Jasper, den söte Jasper med sina tankfulla ögon och sitt stora, klumpiga huvud låg nog utsträckt på golvet och dunkade med svansen, när han hörde husses steg.

Ett moln, som jag inte hade märkt förut, gick över månen och dröjde ett ögonblick som en mörk hand framför ett ansikte.

Det jagade bort illusionen, och ljusen i fönstren slocknade. Jag stod och såg på ett övergivet, livlöst skal, en gengångare utan en viskning från det förgångna kring de tomt stirrande väggarna.

Huset var en grift, och våra bekymmer och lidanden var begravda under dess ruiner. Det skulle inte stå upp på nytt. När jag vaknade skulle jag tänka på Manderley utan bitterhet. Jag skulle tänka på det som det kunde ha varit, om vi fått bo där utan fruktan. Jag skulle minnas rosenträdgården i blom, fåglarna som sjöng i dagbräckningen, tebordet under kastanjen och havsbruset, som trängde upp till oss över gräsmattorna nedanför.

Jag skulle tänka på blommande syren och på Lyckliga dalen. Det var oföränderliga ting som inte kunde försvinna. Det var minnen som inte kunde smärta. Allt det där beslöt jag i drömmen, medan molnet låg framför månens skiva. Liksom de flesta som drömmer var jag nämligen medveten om att det var en dröm. I verkligheten låg jag i en säng i ett främmande land väl hundra mil därifrån, och innan många sekunder hade förflutit skulle jag vakna i ett litet, naket hotellrum, som var trivsamt just för att det var så opersonligt. Jag skulle sucka ett ögonblick, sträcka på mig och vända mig, öppna ögonen och häpna över den strålande solen och den skarpa, klara himlen, som var så olik det milda månskenet i min dröm. Vi skulle ha dagen för oss, säkerligen en lång och händelselös dag, dock fylld av en viss ro, som vi inte erfarit förut och som vi skulle sätta värde på. Vi skulle inte tala om Manderley, och jag skulle inte berätta min dröm. För Manderley var inte vårt längre.

Manderley fanns inte mera till.

24

Andra kapitlet V i kunde aldrig åka tillbaka igen, så mycket är säkert. Det förgångna är ännu för nära inpå oss. Allt det vi försökt glömma och skjuta ifrån oss skulle väckas till liv igen, och den där känslan av fruktan, av hemlig oro, som ibland kunde slå ut i vanvettig skräck – en känsla som nu gudskelov är stillad – kunde på något oberäknat sätt bli vår ständiga följeslagare igen, som den varit förut.

Han är underbart tålmodig och klagar aldrig, inte ens när han minns… och jag tror att det händer oftare än han skulle vilja att jag visste.

Jag förstår det av det sätt på vilket han plötsligt ser frånva­ rande och fundersam ut. Hans älskade ansikte förlorar sitt vanliga uttryck, som om det suddats ut av en osynlig hand, och i dess ställe lägger sig en mask över ansiktet, stel och kall som en dödsmask, vacker men livlös. Han börjar röka cigarett efter cigarett utan att bry sig om att släcka dem, och de glödande stumparna ligger runt omkring på marken som kringströdda blomblad. Han talar fort och ivrigt om ingenting alls, kastar sig över vilket ämne som helst som botemedel mot pinan. Jag tror att det finns en teori om att lidande gör människor bättre och starkare, och att vi för att utvecklas och förbättras i denna eller en annan värld måste gå igenom ett eldprov. Detta har vi gjort i rikt mått, hur ironiskt det än låter. Båda har vi upplevt fruktan och ensamhet och tungt lidande. Jag förmodar att det förr eller senare i alla människors liv kommer ett prövningens ögonblick. Alla har vi en djävul som rider och pinar oss, och till slut måste vi ta upp kampen mot den. Vi har besegrat vår djävul, eller åtminstone tror vi det.

Djävulen rider oss inte mera. Vi har gått igenom vår kris, 25

men naturligtvis har vi inte kommit helskinnade undan. Hans olycksprofetia var riktig från början, och som en högtravande skådespelerska i en dålig pjäs kan jag säga att vi betalat för vår frihet. Men jag har haft nog av melodramer i detta livet och skulle gärna offra mina fem sinnen om de kunde garantera oss vår nuvarande frid och trygghetskänsla. Lycka är inte en tillgång som kan värdesättas, den är en tankeegenskap, ett sinnestillstånd. Naturligtvis har vi våra dystra stunder, men det finns andra stunder också, då tiden utan att mätas av klockans gång blir till evighet. När jag möter hans leende vet jag att vi är tillsammans, marscherandes framåt, och att ingen meningsskiljaktighet i tankar eller åsikter reser någon mur mellan oss.

Numera har vi inga hemligheter för varandra, vi delar allting.

Låt vara att vårt lilla hotell är tråkigt, att maten på sin höjd är ätbar, att den ena dagen är den andra lik, men vi skulle inte vilja ha det annorlunda. På de stora hotellen skulle vi träffa för många människor som han känner. Vi sätter båda värde på enkelhet, och om vi ibland har tråkigt – tja, så är tråkighet en förträfflig motvikt mot fruktan. Vi för i mångt och mycket en vanetillvaro – och jag har visat mig ha en naturlig begåvning för högläsning. Den enda gång jag kan minnas att han visar sig otålig är när brevbäraren dröjer, för det betyder att vi får vänta på vår post från England. Vi har försökt med radio, men den för ett så irriterande oväsen, och vi föredrar att samla vår nyfikenhet på hög. En kricketmatch, som spelats för flera dagar sedan, är en stor händelse för oss.

Ack, hur ofta har inte referaten av kricketmatcherna, boxningsronderna och biljardtävlingarna räddat oss från att ha tråkigt. Finalerna i skolpojkarnas idrottstävlingar, hundkapplöpningar, lustiga små idrottsprov i långt avlägsna länder, allt är mäld i vår lystnads kvarn. Ibland har jag kommit över ett nummer av Field, och då har jag förflyttats från denna likgiltiga ö till den engelska vårens verklighet. Jag har läst om hur vattnet i bäckarna varit vitt av uppslammad krita, om dagsländor, om ängssyra på gröna fält, om råkor, som kretsar över träden, som 26

de brukade på Manderley. Doften av fuktig mylla har trängt upp till mig från dessa tummade och sönderrivna pappersblad, jag har inandats den fräna lukten av torv på fuktiga hedmarker och känt den våta mossan, som fläckvis varit vit av hägerspillning.

En gång hittade jag en artikel om skogsduvor, och medan jag läste den högt föreföll det mig som om jag åter var på Manderley med duvorna flaxande över huvudet på mig. Jag hörde deras mjuka, vänliga kutter, som är så behagligt och svalt en het sommareftermiddag, och jag visste att deras ro inte skulle störas förrän Jasper kom springande bland buskarna och följde mitt spår med den fuktiga nosen mot marken. Som gamla damer överraskade vid sina toalettbestyr skulle duvorna flyga upp från sina gömställen. Dåraktigt vettskrämda skulle de lyfta och med smällande vingar arbeta sig upp över trädtopparna, tills de var utom synhåll. Sedan skulle en ny tystnad sänka sig över platsen och jag skulle av någon okänd anledning känna mig illa till mods och upptäcka att solstrålarna inte längre lekte i det rasslande lövverket, att grenarna hade blivit mörkare och att skuggorna hade förlängts. Men hemma skulle det finnas nyplockade hallon på tebordet. Då skulle jag resa mig upp från marken där jag legat bland ormbunkarna, skaka av mig de lätta, vissnade fjolårslöven, vissla på Jasper och skynda hemåt, och jag skulle förakta mig själv för att jag tog ut stegen och kastade en rädd blick bakom mig.

Så sällsamt att en uppsats om skogsduvor kunde göra det förgångna så levande och få mig att stappla på orden medan jag läste högt. Det var den plötsliga blekheten i hans ansikte som kom mig att tvärtystna och vända bladen, tills jag fann ett torrt och sakligt kricketreferat. Jag välsignade dessa bastanta, flanellklädda män, vilkas bedrifter fick lugnet att om några minuter återvända till hans ansikte.

Vi var räddade från ett återfall i det förgångna, och jag hade fått en läxa. Läs gärna om nyheter från England, om engelsk sport och politik, om engelsk pompa och ståt, men behåll fortsättningsvis allt som gör ont för dig själv. Sådant får jag 27

ägna mig åt i ensamheten. Färger, dofter och ljud, regn och vågskvalp, till och med höstdimmor och lukten när tidvattnet stiger, allt detta minner ovedersägligen om Manderley. En del människor har till hobby att studera tidtabeller. De planerar resor i mängd bara för nöjet att få omöjliga förbindelser att gå ihop. Min hobby är kanske lika konstig men inte så tråkig.

Jag är ett levande lexikon över den engelska landsbygden. Jag vet namnen på alla de brittiska hedmarkernas ägare och jag känner också dessa hedmarkers invånare. Jag vet hur många ripor och rapphöns och rådjur som skjuts. Jag vet var forellen går upp och var laxen hoppar. Jag är med där jaktsällskapen möts och rider alla jakter. Till och med namnen på dem som sköter hundarna är mig välbekanta. Skördeutsikterna, priset på slaktboskap och mystiska svinsjukdomar, allt är jag lika intresserad av. Det är kanske ett fattigt och föga intellektuellt nöje, men då jag läser om sådant, inandas jag Englands luft och kan med större mod och tillförsikt blicka upp mot den strålande himlen.

De ovårdade vinbergen och de vittrande stenarna stör mig inte längre, ty om jag vill kan jag ge fantasin fria tyglar och plocka fingerborgsblommor och blek glim från en våt, brokig list.

Välvilligt nyckfulla infall av fantasin! Den tillåter inga käns­ lor av bitterhet och saknad och förljuvar den landsflykt vi på­lagt oss.

Detta gör att jag kan njuta min eftermiddag och återvända glad och vederkvickt till vår lilla teritual. Vi beställer alltid två smörgåsar var och kinesiskt te. Vad vi måste verka konservativa, som hänger så fast vid våra engelska vanor. Här på denna rena, vita och opersonliga balkong, som solen i sekler öst ljus och värme över, tänker jag på eftermiddagarna på Manderley, där tebordet stod framdraget till brasan i biblioteket. Alltid lika punktligt på minuten halv fem slogs dörren upp och tedukningen började; där kom silverbrickan, tekannan och den bländvita duken, medan Jasper med sina slokande spanielöron 28

hycklade likgiltighet för kakfaten. Denna festmåltid serverades oss alltid och ändå åt vi så lite.

Ack dessa läckra kakor! Jag kan se dem för mig när jag vill, små, sköra trekanter av rostat bröd och rykande varma, mjölvita scones, härliga sandwiches av obekant ursprung och mystisk smak, pepparkakor av en specialsort, änglakaka, som smälte i munnen och bastanta korintkakor med suckat. Där fanns tillräckligt mycket mat för att mätta en hungrig familj en hel vecka. Jag vet aldrig vad det blev av resterna, och ibland var jag lite bekymrad över allt slöseri.

Men jag vågade aldrig fråga fru Danvers vad hon gjorde av resterna. Hon skulle ha sett förargad ut och smålett sötsurt och högdraget, och jag kan höra henne svara: »Det var aldrig några anmärkningar när fru de Winter levde.« Jag undrar vad fru Danvers gör nu, hon och Favell. Jag tror att det var uttrycket i hennes ansikte som först började oroa mig. Jag kunde inte låta bli att tänka: »Hon jämför mig med Rebecca«, och skarpt som ett svärd föll skuggan mellan oss…

Nå, det är över nu, slut och förbi. Jag pinas inte mer, och vi är fria båda två. Till och med den trogne Jasper har gått till de sälla jaktmarkerna, och Manderley finns inte mer. Det ligger som ett tomt skal i den djupa snårskogen, precis som jag såg det i drömmen, bland massor av ogräs, ett tillhåll för fåglar.

Någon gång kommer kanske en luffare dit för att söka skydd för en plötslig regnskur, och om han bara är modig, kan han nog känna sig trygg där. Men den harhjärtade, nervöse tjuvskytten trivs inte i Manderleys skogar. Han kunde oförmodat träffa på den lilla stugan i viken, och han skulle inte tycka att det var behagligt under dess infallna tak, medan regnet smattrade. Där dröjer kanske ännu kvar en tryckande atmosfär… Och den där kröken på uppfartsvägen, där träden trängt upp på gruset, är heller inte en plats att stanna på, i varje fall inte sedan solen gått ner. När löven rasslar låter det oerhört likt de smygande stegen av en kvinna i aftontoalett. Och när de plötsligt skälver till och faller och sprids på marken, kunde det vara det lätta 29

ljudet av en kvinnas snabba, brådskande steg, och märkena i marken kunde vara spåren av en högklackad sidensko.

Det är när jag minns sådant, som jag med lättnad vänder mig mot utsikten från vår balkong. I detta skarpa ljus smyger inga skuggor, de steniga vinbergen skimrar i solen och bougain­ villean är vit av damm. Kanske kommer jag en dag att älska detta landskap. För ögonblicket inger det mig åtminstone en säkerhetskänsla, och detta är något som jag sätter värde på, fastän den låtit vänta på sig. Det är väl för att han är så beroende av mig som jag till slut blivit modig. I varje fall har jag blivit av med min osäkerhet, min blyghet, min rädsla för främmande människor. Jag är mycket annorlunda än jag var, när jag första gången for till Manderley, ivrig och hoppfull men handikappad av en ganska förtvivlad tafatthet och fylld av en intensiv önskan att vara till lags. Det var naturligtvis min osäkerhet som gjorde ett så dåligt intryck på sådana människor som fru Danvers. Hur måtte jag inte ha tagit mig ut efter Rebecca? Minnet spänner över åren som en bro, och jag kan se mig själv nu, sådan jag var då med mitt raka, pageklippta hår och unga, opudrade ansikte, klädd i en illasittande dräkt och en jumper av egen tillverkning och travande i fru Van Hoppers kölvatten som en skygg, bortkommen fölunge. Vid lunchen gick hon före mig in med den korta figuren illa balanserad på vacklande, höga klackar, klädd i en bjäfsig, krås- och veckprydd blus, som framhävde den yppiga barmen och de gungande höfterna och med den nya hatten med sin hemska vingpenna på sned på huvudet, där den lämnade en stor bit av pannan bar, naken som en skolpojkes knä. I ena handen hade hon en jättelik handväska, en sådan som innehåller pass och anteckningsböcker, medan den andra handen lekte med den oundvikliga lornjetten, som aldrig lämnar en annan människas privatliv i fred.

Hon gick fram till sitt vanliga bord i hörnet av restaurangen tätt intill fönstret, förde lornjetten till sina små grisögon och tog en överblick över salen till höger och vänster om sig. Till slut lät hon lornjetten falla ner i sitt svarta band och utbrast förargad: 30

»Inte en enda känd person. Jag måste säga till direktören att jag får avdrag på räkningen. Tror han att jag kommer hit för att titta på kyparna?« Och så skulle hon kalla till sig uppassaren med gäll och smattrande röst, som skar genom luften som en såg.

Hur skilde sig inte den lilla restaurangen, där vi åt i dag, från den stora, utstyrda och skrytsamma matsalen på hotell Côte d’Azur i Monte Carlo. Och hur annorlunda var inte min nuvarande följeslagare, där han satt och lugnt och metodiskt skalade en mandarin med sina fasta, välformade händer och då och då såg upp från sin sysselsättning för att småle mot mig, jämförd med fru Van Hopper, när hon med feta, juvelprydda händer undersökte sin stadiga portion ravioli och då och då kastade ett misstänksamt öga på min tallrik, rädd att jag skulle ha gjort ett bättre val. Hon behövde inte vara orolig. Med den kusligt snabba uppfattning som utmärker hans yrkesklass hade uppassaren för länge sedan förstått att jag intog en underordnad ställning och serverat mig en portion skinka och tunga, som någon för en halvtimme sedan skickat tillbaka till den kalla buffén för att den var illa skuren. Det är besynnerligt med tjänares ovänliga inställning mot tjänare och deras påfallande ofördragsamhet. Jag minns att fru Van Hopper och jag en gång bodde på ett lantställe och att jungfrun aldrig brydde sig om min försynta ringning eller bar upp mina skor och att brickan med morgonteet, som var iskallt, ställdes vårdslöst på golvet utanför min sovrumsdörr. Det var på samma sätt på Côte d’Azur, fast mindre utpräglat, och ibland vändes den utstuderade likgiltigheten i en sliskig och förolämpande förtrolighet, som gjorde frimärksköpen hos portieren till ett eldprov som jag undvek. Vad jag måtte ha verkat ung och oerfaren – precis som jag kände mig. Jag var för känslig och grön, jag kände pikar och nålstygn i så många ord som i verkligheten inte betydde någonting.

Jag kommer så väl ihåg den där tallriken med skinka och tunga. Det hela var torrt och oaptitligt och illa skuret, men 31

jag hade inte mod att neka att ta det. Vi åt under tystnad. Fru Van Hopper tyckte om att koncentrera sig på maten, och jag begrep av det sätt på vilket såsen rann ner för hakan på henne att raviolin föll henne i smaken.

Det var inte en syn ägnad att framkalla någon större aptit för min egen kalla anrättning. Jag vände mig bort från henne och såg att bordet bredvid vårt, som hade stått tomt några dagar, var upptaget igen. Med den särskilda bugning som hovmästaren använde för sina speciella gynnare förde han den nykomne till hans plats.

Fru Van Hopper lade ned gaffeln och fiskade upp lornjetten.

Jag rodnade generat, medan hon stirrade och nykomlingen, omedveten om hennes intresse, studerade matsedeln. Så slog hon ihop lornjetten med en smäll och lutade sig tvärs över bordet med de små ögonen glittrande av upphetsning och sade en aning för högt: – Det är Max de Winter, ägaren till Manderley. Ni har väl hört talas om det? Tycker ni inte att han ser sjuk ut? Det sägs att han inte kan övervinna sorgen över hustruns död…

32

Tredje kapitlet J a g undrar hur mitt liv skulle ha tett sig nu, om fru Van Hopper inte hade varit så struntförnäm.

Det är lustigt att tänka sig att mitt öde hängde just på denna egenskap hos henne. Hennes nyfikenhet var sjuklig, nästan en mani. Till en början hade jag tagit illa vid mig och varit gräsligt generad. Jag brukade känna mig som en syndabock, när jag såg folk skratta bakom ryggen på henne, hastigt lämna ett rum, när hon kom in i det, eller till och med gömma sig i betjä­ ningens rum uppe i korridoren. Sedan flera år tillbaka hade hon regel­bundet bott på hotell Côte d’Azur, och med undantag av bridge var hennes enda tidsfördriv – som numera var känt och ökänt i Monte Carlo – att slå klorna i alla gäster av rang och betydenhet och förklara dem som sina vänner, även om hon bara hade sett dem en gång i andra änden av postkontoret. På ett eller annat sätt lyckades hon alltid bli bekant med dem, och innan offret ens anat faran, hade hon fått fram en inbjudan till sin våning. Hennes anfallsmetod var så plötslig och rakt på sak att tillfälle till räddning sällan gavs. På Côte d’Azur hade hon lagt beslag på en bestämd soffa i hallen mellan receptionen och ingången till restaurangen, och efter lunch och middag drack hon kaffet där. Alla som kom och gick måste passera henne.

Ibland använde hon mig som lockbete, och jag kände mig djupt olycklig över att skickas tvärs över hallen för att låna en bok eller en tidning, få veta adressen på någon affär eller framföra en hälsning om att hon plötsligt kommit att påminna sig en gemensam vän. Hon hade en glupande aptit på berömdheter.

Visserligen föredrog hon titlar, men vilken person som helst dög, om han bara haft sitt porträtt i en societetstidning eller sitt namn på skvallerspalten, om han var författare, konstnär, 33

skådespelare eller något liknande och även om han var ganska medelmåttig, bara namnet hade stått i tryck.

Jag kan se henne som om det hade varit i går denna oförglömliga eftermiddag – det gör detsamma hur många år sedan det var – när hon satt i sin älsklingssoffa i hallen och övervägde anfallsmetoden. Av hennes tvära rörelser och det sätt på vilket hon satt och knackade med lornjetten mot tänderna förstod jag att hon sonderade terrängen. Hon hade hoppat över sötsakerna och slukat desserten, för att vara färdig med lunchen före den nykomne och hinna installera sig i hans väg. Plötsligt vände hon sig till mig med en glimt i de små ögonen.

– Skynda er upp efter ett brev från min brorson. Ni vet, det där som han skickade med fotografierna från sin bröllopsresa.

Hämta det genast åt mig.

Då förstod jag att hennes plan var färdig och att brorsonen skulle vara vägen till bekantskap. Det var inte första gången jag kände mig sårad av att utnyttjas på detta sätt. Som assistenten hos en salongsillusionist gjorde jag vad som begärdes av mig och väntade sedan tyst och uppmärksamt på min entré. Jag var säker på att den här nykomlingen inte skulle uppskatta påflugenhet. Av det lilla jag hade uppfattat av honom vid ­lunchen och av det skvaller hon hört om honom för tio månader sedan och lagt på hög för framtida bruk kunde jag trots min ungdom och oerfarenhet begripa, att han skulle misstycka ett störande ingripande. Varför han hade kommit till Monte Carlo angick inte oss, hans problem var uteslutande hans egna, och varje annan människa än fru Van Hopper skulle ha begripit det. Takt och diskretion var för henne okända egenskaper. Skvaller var hennes livselixir, och denne främling måste därför bli hennes dissektionsmaterial. Jag hittade brevet i ett fack i hennes skrivbord och stod en stund och tvekade, innan jag gick ner i hallen.

Det var ju meningslöst, men jag tyckte att jag gav honom ännu ett par minuters frist.

Jag önskade att jag hade haft mod att gå nerför personalens trappa och en omväg till restaurangen och varna honom för det 34

försåtliga anfallet. Men jag tyckte att det var opassande, och jag visste inte heller hur jag skulle uttrycka mig. Det återstod mig ingenting annat än att sitta på min vanliga plats bredvid fru Van Hopper, medan hon, som en stor, belåten spindel, spann sitt stora nät av tråkighet omkring främlingens person.

Jag hade varit borta längre än jag trodde, för när jag kom tillbaka till hallen, såg jag att han redan hade lämnat matsalen och att hon, rädd att gå miste om honom, inte hade brytt sig om att vänta på brevet utan på egen hand tagit risken att helt fräckt presentera sig. Nu satt han redan i soffan bredvid henne.

Jag gick tvärs över hallen fram till dem och räckte henne brevet utan ett ord. Han reste sig genast upp, medan fru Van Hopper upplivad av sin framgång gjorde en obestämd gest i riktning mot mig och mumlade mitt namn.

– Herr de Winter dricker kaffe med oss. Gå och säg till kyparen om en kopp till, sade hon i en ton som var så pass vårdslös, att han borde kunna uppfatta min ställning. Den antydde att jag var en obetydlig barnunge och att det inte fanns något skäl att dra in mig i samtalet. Hon talade alltid i den tonen, när hon ville göra intryck, och hennes sätt att presentera mig var en skyddsåtgärd för henne själv. Det hade nämligen en gång hänt, att jag till vår ömsesidiga och stora förlägenhet blivit tagen för hennes dotter. Hennes korta sätt var avsett att visa att man inte behövde räkna med mig, och damer brukade ge mig en kort nick, som på samma gång skulle föreställa en hälsning och en avpollettering, medan herrar till sin utomordentliga lättnad brukade förstå att de kunde sjunka ner i en bekväm stol utan att överträda artighetens regler.

Därför var det överraskande att denne nykomling förblev stående och att det var han som gav tecken åt kyparen.

– Förlåt, sade han, det är damerna som dricker kaffe med mig.

Och innan jag riktigt uppfattat vad som hänt, satt han på min vanliga hårda stol, och jag var placerad i soffan bredvid fru Van Hopper.

Ett ögonblick såg hon förargad ut. Detta hade hon inte velat, 35

men hon fattade sig snart. Hon lutade sin bastanta kroppshydda mellan mig och bordet fram mot hans stol och talade högt och ivrigt, medan hon viftade med brevet hon höll i handen.

– Vet ni, jag kände igen er så fort ni kom in i matsalen, sade hon, det är ju Bills vän, herr de Winter. Jag måste faktiskt visa honom de där korten som Bill och hans unga hustru tagit på bröllopsresan, och här är de nu. Det där är Dora. Är hon inte förtjusande? Se bara så slank hon är och så stora ögon hon har. Här solbadar de vid Palm Beach. Ni förstår väl att Bill är alldeles tokig i henne. Han hade förstås inte träffat henne ännu, när han hade den där bjudningen på Claridges och där jag såg er första gången. Men ni minns förstås inte en sån gammal tant som jag?

Det sista sade hon med en förförisk blick och lät tänderna blänka fram.

– Tvärtom, jag kommer mycket väl ihåg er, sade han, och innan hon hann snärja in honom i upplivandet av minnen från deras första sammanträffande bjöd han henne en cigarett ur sitt etui, och tändningsceremonin bromsade upp henne en stund.

Jag tror inte att jag skulle tycka om Palm Beach, sade han och blåste ut tändstickan, och jag tittade på honom och tänkte på hur overklig han skulle te sig med Florida som bakgrund. Hans rätta plats var i en muromgärdad stad på fjortonhundratalet, en stad med trånga kullerstensgator och smala tornspiror, där invånarna gick i snabelskor och hosor. Hans ansikte var fängslande och känsligt. Det gav på något oförklarligt sätt ett intryck av medeltid och påminde mig om ett porträtt av en »Okänd man«, som jag sett i något museum, jag minns inte var. Om han tog av sig kavajkostymen och klädde sig i svart med spetskrås kring hals och handleder skulle han mycket väl kunna se ner på vår moderna värld liksom från en länge sedan förgången tid – en tid då männen nattetid gick omkring i vida slängkappor och stod i skuggan av gamla portvalv, ett förflutet med smala trappor och dystra fängelsehålor, ett förflutet med viskningar i mörkret, blixtrande värjor och fin, försynt höviskhet.

36

Jag önskade att jag kunde minnas vilken gammal mästare det var som hade målat det där porträttet. Det hängde i ett hörn av museisalen, och dess ögon följde en ur ramens dunkel…

De pratade emellertid vidare, och jag hade inte följt med samtalet.

– Nej, inte ens för tjugo år sedan, sade han. Sådant där har aldrig roat mig.

Jag hörde fru Van Hopper skratta sitt dumma, självbelåtna skratt.

– Om Bill hade ett hem som Manderley skulle han inte bry sig om att ligga vid Palm Beach, sade hon. Jag har hört att där ska vara alldeles sagolikt.

Hon tystnade och förväntade sig att han skulle le. Men han fortsatte att röka sin cigarett, och jag märkte en nålfin rynka mellan hans ögon.

– Jag har naturligtvis sett bilder därifrån, pratade hon envist på. Det ser alldeles underbart ut. Jag kommer ihåg att Bill sagt att det överträffar alla andra sådana där ställen i skönhet. Jag begriper inte hur man bara kan resa därifrån.

Nu var hans tystnad pinsam, och vilken annan människa som helst borde ha förstått, men hon gick på som en klumpig kossa, som tränger in på och trampar ner fridlyst mark, och jag kände rodnaden stiga i mitt ansikte, eftersom förödmjukelsen i lika hög grad drabbade mig genom henne.

– Ni engelsmän är förstås alltid likadana, när det gäller era hem, sade hon och rösten blev allt gällare, ni underskattar dem för att inte verka stolta över dem. Finns det inte ett trubadurernas galleri på Manderley och en del mycket dyrbara porträtt? Hon vände sig förklarande till mig: Herr de Winter är så blygsam att han inte vill medge det, men jag tror att hans förtjusande hem varit i familjens ägo sedan Vilhelm Erövrarens tid. Det påstås att trubadurernas galleri är en klenod. Edra förfäder fick väl ofta besök av kungligheter på Manderley, herr de Winter?

Detta var det värsta jag någonsin varit med om till och med 37

från henne, men hans vassa replik kom snabbt och oväntat.

– Inte sedan Ethelreds tid, sade han, det var han som kallades »Den långsamme«. Det var förresten medan han bodde hos min familj som han fick det namnet. Han kom alltid för sent till middagen.

Visst förtjänade hon det, och jag satt och väntade på att hon skulle ändra uppsyn. Men hur otroligt det än kan synas, tycktes hans yttrande vara bortkastat på henne, och det var jag som fick våndas i hennes ställe och känna mig som en barnunge som fått en tillrättavisning.

– Jaså, var det så, klumpade hon på. Det visste jag inte. Det är lite skraltigt med mina kunskaper i historia, och jag rör alltid ihop kungarna i England. Men det var väl intressant. Det måste jag skriva och tala om för min dotter som är väldigt kunnig.

Det blev en paus och jag kände åter rodnaden stiga. Hela felet var att jag var för ung. Hade jag varit äldre, kunde jag ha utbytt en blick med honom och lett, och då skulle hennes tokiga beteende skapat ett band av samförstånd mellan oss. Men som det nu var, kände jag mig tillintetgjord av skam och genomled en av ungdomens åtskilliga plågostunder.

Jag tror att han uppfattade min plågsamma situation, för han lutade sig framåt i stolen och frågade i vänlig ton om jag ville ha mer kaffe, och när jag skakade på huvudet, kände jag att han fortfarande smått fundersam höll blicken fäst på mig.

Han grubblade över vilken vår relation var och undrade om han måste dra oss båda över en kam.

– Vad tycker ni om Monte Carlo, eller tycker ni ingenting alls om det? frågade han. Jag gjorde en förfärligt slät figur när han drog in mig i samtalet, en barnunge som jag var, som nyss slutat skolan, med röda armbågar och stripigt hår, och jag sade något alldagligt och enfaldigt om att det verkade konstgjort.

Men innan jag hunnit avsluta min stapplande harang avbröt fru Van Hopper mig.

– Felet är att hon är bortskämd, herr de Winter. De flesta flickor skulle gärna offra sina ögon för att få se Monte Carlo.

38

– Skulle det inte snarare göra det omöjligt för dem? frågade han leende.

Hon ryckte på axlarna och blåste ut ett stort moln cigarettrök i luften. Jag tror inte att hon över huvud taget förstod vad han menade.

– Jag är trogen mot Monte, sade hon. Jag blir sjuk av de engelska vintrarna, jag tål dem helt enkelt inte. Hur kommer det sig att ni är här. Ni hör inte till stamgästerna. Tänker ni spela »Chemin de fer« eller har ni golfklubborna med er?

– Det har jag inte bestämt ännu, sade han. Jag kom i väg så hastigt.

Hans egna ord måste ha framkallat ett minne, ty han såg återigen dyster ut och rynkade pannan en smula. Utan att märka någonting pladdrade hon vidare.

– Ni saknar förstås Manderleys dimmor, det är ju självklart.

Västra England måste vara underbart på våren. Han sträckte ut handen mot askkoppen och klämde sönder cigaretten, och jag lade märke till den lätta skiftningen i hans blick, det odefinierbara något som dröjde där en sekund, och jag förstod att jag hade sett något som bara rörde honom personligen och inte angick mig.

– Ja, sade han, just nu är Manderley som vackrast.

Tystnad sänkte sig över oss några minuter, en tystnad som hade något obehagligt i släptåg, och när jag kastade en förstulen blick på honom påminde han mig mer än någonsin om min »Okänd man«, som hemlighetsfull och svept i sin kappa gick genom en korridor nattetid. Fru Van Hoppers röst trängde in i min dröm som ljudet av en elektrisk ringklocka.

– Ni känner förstås en väldig massa folk här, fast jag måste då säga att Monte är ovanligt trist i vinter. Man ser så få välbekanta ansikten. Hertigen av Middlesex är här med sin yacht, men jag har inte varit ombord på den ännu.

Så vitt jag visste hade hon aldrig varit det.

– Ni känner förstås Nell Middlesex, fortsatte hon. Det är väl en sällsynt förtjusande uppenbarelse. Det påstås att han inte 39

är far till det andra barnet, men det tror jag inte på. När en kvinna är vacker säger då folk vad som helst. Och hon är ju rent förtjusande. Säg, är det sant att det Caxton-Hyslopska äktenskapet inte slagit väl ut? Hon fördjupade sig i en labyrint av skvaller utan att märka att de namn hon nämnde var okända för honom, inte betydde någonting för honom och att han blev allt tystare och allt mer reserverad, medan hon bara pratade på. Han avbröt henne inte och såg inte på klockan. Det var som om han föresatt sig att uppföra sig mönstergillt efter sin första försyndelse, då han i min närvaro gjorde sig löjlig över henne, och han tycktes besluten att uthärda vilka gräsligheter som helst hellre än att göra bort sig igen. Till slut räddade en piccolo honom genom att meddela att sömmerskan väntade i fru Van Hoppers våning. Han reste sig genast upp och sköt tillbaka stolen.

– Låt mig för all del inte uppehålla er, sade han. Nu för tiden ändras modet så hastigt att det kanske har blivit nytt under tiden ni går uppför trappan.

Hon uppfattade inte snärten utan tog hans yttrande för ett skämt.

– Det var så förtjusande att få träffa er så här, herr de Winter, sade hon när vi gick fram mot hissen. När jag nu varit djärv nog att bryta isen, hoppas jag att vi träffas ibland. Ni måste helt enkelt komma upp i min våning på en cocktail. Det kommer några bekanta i morgon kväll. Kan ni inte komma med då? Jag vände mig bort för att slippa bevittna hur han sökte efter en ursäkt.

– Det är förfärligt tråkigt, sade han, men i morgon far jag nog till Sospel, och jag vet inte hur dags jag kommer tillbaka.

Motvilligt släppte hon ämnet, men vi stod fortfarande och hängde framför ingången till hissen.

– Jag hoppas ni fått ett bra rum. Hotellet är halvtomt, så bråka bara om ni inte har det bekvämt. Er betjänt har väl packat upp åt er?

Nu gick närgångenheten för långt till och med för att komma från henne, och jag uppfångade en skymt av hans uttryck.

40

– Jag har ingen, sade han lugnt, kanske ni skulle vilja göra det åt mig?

Denna gång träffade pilen sitt mål. Hon rodnade och skrattade lite besvärat.

– Ånej, jag tror knappast… började hon, men sedan vände hon sig plötsligt och tveksamt mot mig. Ni kunde kanske vara herr de Winter till hjälp, om det är något han behöver ha gjort.

Ni är på många sätt en duktig flicka.

Det blev tyst ett ögonblick, medan jag stod lamslagen och väntade på vad han skulle svara. Han såg ner på oss gäcksamt och lätt hånfullt, med skymten av ett leende på läpparna.

– Det var en förtjusande idé, sade han, men jag håller mig till familjens valspråk: Den reser fortast som reser ensam. Det har ni kanske inte hört?

Och utan att vänta på svar vände han sig om och gick.

– Gud så lustigt, sade fru Van Hopper, när vi åkte upp i hissen.

Tror ni att det där plötsliga avskedet skulle vara ett skämt? Män gör sådana besynnerliga saker. Jag kommer ihåg en bekant författare, som brukade sätta i väg ner för betjäningens trappa varje gång han såg mig komma. Jag tror att han hade en liten fäbless för mig och inte kände sig säker på sig själv. Men jag var förstås yngre på den tiden.

Hissen stannade med en knyck. Vi var vid vår våning. Hiss­ pojken slängde upp dörren.

– Hör nu, min lilla vän, sade hon, medan vi gick korridoren framåt, tro nu inte att jag menar något illa, men ni var allt en liten smula framfusig i dag. Era försök att ta ledningen under samtalet gjorde mig alldeles häpen. Och det blev nog han också.

Män avskyr sådant där.

Jag sade ingenting. Det tycktes inte finnas något rimligt svar.

– Äh, hörni, tjura nu inte, sade hon. Förresten är jag ansvarig för hur ni uppför er, och nog kan ni ta emot råd av en kvinna som är gammal nog att vara er mor. Eh bien, Blaize, je viens… Och hon gick gnolande in i sovrummet, där sömmerskan väntade på henne.

41