9789100154059

Page 1

ANNA JÖRGENSDOTTER titelsida

— SOLIDÄRER

A L BERT BON N I ERS FÖR L AG

3


Tidigare utgivning: Pappa Pralin  2002 Homecomingqueen 2004 Änglarnas syster  2005 SĂ„ng frĂ„n hjĂ€rtats bakgrund  2006 Bergets döttrar  2009 LivfjĂ€drar – kvinnornas Sandviken (med Helene RĂ„dberg och Carolina Thorell)  2012 Drömmen om Ester  2015

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015405-9 © Anna Jörgensdotter 2017 omslag Sara R Acedo typsnitt Baskerville tryck ScandBook AB, Falun 2017


KÀra förÀldrar! Ni förlÄter mig sÀkert nÀr ni vet vad jag kommer att kÀmpa för. Henry Ryberg, Göteborg

KÀra mamma! NÀr du lÀser detta brev Àr jag nog i Spanien. Du skall inte sörja för jag klarar mig nog. Om inte fascismen blir stoppad i Spanien, sÄ kommer den hem till oss och det vill jag inte. Folke Nilsson, Göteborg (stupad)

SLUT SAMMAN i EN STOR ENHETSFRONT MOT ­N AZISM OCH FASCISM! Karl Bystedt, Kramfors



Spanien, vÄren 1939. Poeten stod med ryggen mot och blicken upp i himlen. KvÀllen var kvav, han kÀnde nÀrvaron av de andras kroppar, han ville inte titta pÄ dem, han ville för allt i vÀrlden inte titta in i deras ögon. Det var de fyra: Poeten, en skollÀrare och tvÄ tjurfÀktare. Vem som sköts först Äterger inte historien.

* Conxa skyndade sig, flÄsade, vÀgen tycktes aldrig ta slut trots att hon kunde se klostret pÄ höjden. Det flyttade sig bort frÄn henne, och med det hennes son, Marcos. NÀr hon hÀmtat honom bar hon honom nerför backarna, hon sjöng nÀr han kved, hans hud var tunn; hon bar pÄ ett skelett, försökte trycka sitt ansikte mot hans bröst. Pick, pick, pick. Hon bar pÄ en fÄgel och han höll hennes hjÀrta i sin hand. Du har vÀl inget hjÀrta, Conxa. De gick först till sjukhuset, men dÀr ville de inte ta emot dem. SÄg de rosetterna i hennes flÀtor? Hon var tvungen att kÀnna efter om de satt kvar fast hon sjÀlv hade klippt av dem nÀr hon var tolv Är. Hon skyndade sig till mamman och mostern för att ge honom Àgg och hon skyndade sig att mata honom. Mostern 7


rörde vid pojkens fot, sa hon verkligen: Han kommer att klara sig men han kommer inte att kunna förlÄta dig? Hon rörde vid pojkens tunna fÄgelklo och grÀt. Sedan, pÄ Alicantes strand: De vÀntade pÄ bÄtarna som skulle komma. De tittade sÄ lÄngt bort de kunde, nÄgot vÀldigt skulle plötsligt framtrÀda i fjÀrran, och med det jublet. Det skulle komma minst hundra skepp, och pÄ dÀck skulle det stÄ mÀnniskor och ropa Ät dem att stiga ombord, att de var vÀlkomna, nu tar vi er hÀrifrÄn. Conxa tÀnkte att Ingemar var en av dem som kom, i en av de första bÄtarna, dÀr skulle han stÄ och vinka. Han hade flytt för att hÀmta hjÀlp, och hans skepp kom nÀrmare för varje sekund. I horisonten: en slÀt linje. I horisonten: mullrande osynliga bomber. Osynlig eld, och himmel.


I



GĂ€vle, juli 1936. Ingemar skulle inte ha skrivit det dĂ€r brevet. SĂ€rskilt inte nĂ€r hon kom i ottan och Ă„ngrade allting, sa att den dĂ€r Hellgren inte var nĂ„gonting att ha. Nog var han stilig och bra pĂ„ att dansa, men kĂ€rlek, nej, det var det inte. Han var nyvaken nĂ€r han hörde knackningarna och överrumplades av ljuset nĂ€r han öppnade. Han slĂ€ppte inte in henne, det var inte av elakhet utan för att brevet var skrivet och beslutet fattat. SĂ„ han sa det och hur han tĂ€nkt sig fortsĂ€ttningen. Nej, försĂ€krade han, det var ingen hĂ€mnd, det var nĂ„got han tĂ€nkt pĂ„ lĂ€nge, kanske i hela sitt liv och Ă€nnu lĂ€ngre tillbaka – du vet hur det Ă€r med mig, Klara – och nĂ€r nu den hĂ€r Hellgren dök upp var han som ett sĂ€ndebud. MissförstĂ„ mig inte, jag avskyr karln, och jag tycker inte du ska gĂ„ tillbaka till honom, den mannen har ingen framtid alls. Lyssnar du pĂ„ mig, Klara? Han hade blivit vĂ€ckt av knackningarna och överrumplats av ljuset nĂ€r han öppnade. Det var nog underligt men han hade vĂ€ntat att se mamman stĂ„ dĂ€r. Han tog hennes ansikte mellan hĂ€nderna, han hade blivit modigare bara av att skriva brevet. I tre nĂ€tter hade han legat vaken och funderat. Den kalla vĂ„ren var Ă€ntligen slut och juni med allt sitt regn. Om inte Hellgren hade kommit 11


skulle nĂ„gon annan ha gjort det, nĂ„gon annan gĂ„ng, dragit in henne i dansen, och först skulle hon titta urskuldande pĂ„ Ingemar, men sedan skulle hon inte titta pĂ„ honom mer. Han slĂ€ppte Klaras ansikte och bestĂ€mde sig för att det inte varit annorlunda om hon kommit tidigare. Som morgonen innan, nĂ€r det fortfarande regnade, och han inte hade skrivit brevet Ă€n. SĂ„ noga han anstrĂ€ngt sig med varje bokstav, han som inte var nĂ„got vidare pĂ„ att skriva – Ă„tminstone var det inget vidare med handstilen. Klara böjde ner huvudet, drog sjalen över sig sĂ„ att hon knappt syntes. Hon var pĂ„ vĂ€g att börja grĂ„ta, och det var vĂ€l dĂ€rför hon inget sa utan bara vĂ€nde sig om och gick dĂ€rifrĂ„n. FrĂ„n gryningen ledde en vĂ€g rĂ€tt in i dagen, det var bara att gĂ„ vidare. Till Alderholmen, packlĂ„dor och rĂ„kaffesĂ€ckar. Det var underligt att det var vardag, Ingemar var nĂ€ra att sĂ€tta pĂ„ sig söndagskostymen nĂ€r Klara gĂ„tt. TĂ€nk hur sorg kan fĂ„ en att kĂ€nna sig, som nĂ€stan lycklig. Han tĂ€nkte pĂ„ Klara och hennes hukande kropp, sjalen hon svept om sig. Han funderade pĂ„ hur det hade blivit om Hellgren aldrig kommit till dansen, eller om han kunnat somna som vanligt, sĂ„dĂ€r gubbtungt, och inte legat klarvaken och satt ihop tankar till ett brev. Hans pappa hade alltid somnat sĂ„ fort han lagt sig ner, och Ingemar tĂ€nkte nĂ€r han gick över Centralbron att det inte bara handlade om trötthet. Mamman mĂ„ste ha varit minst lika trött och Ă€ndĂ„ lĂ„g hon som pĂ„ nĂ„lar. NĂ€r han var liten hade han vaknat av hennes oro, ville kila in handen i hennes, men det som höll henne vaken kunde han inte göra nĂ„got Ă„t. De lĂ„g i rummet pĂ„ Arbetshusgatan, en sovande och tvĂ„ vakna. Om det inte var för mörkt brukade han titta pĂ„ den blĂ„laserade vasen som stod i fönstret, det var 12


ett snirkligt, svart mönster mitt pÄ. Han visste att mamman var rÀdd om den vasen, att hon Àlskade den, och det hjÀlpte honom att somna om. VÀggarna i rummet tÀcktes av bruna blommor som i ett sÀrskilt ljus skiftade i guld. Han var liten, satt pÄ golvet och lekte med nÄgot: bilen, tÄget, soldathÀsten. Och sÄ kom mamman och satte sig i fÄtöljen vid fönstret, tittade pÄ honom. Han kÀnde det men försökte inte lÄtsas om det. Leken var förstörd. Han kunde knappt andas. SÄ gjorde hon det som han lÀngtade allra mest efter: lyfte upp honom i sitt knÀ. Och han lÀrde sig att livet var sÄdant. En mamma kunde komma, frÄn vilket hÄll som helst, och sÀtta honom i knÀet, lÀgga sitt ansikte mot hans hÄr. Dra djupt efter andan. Hon sa ingenting, eller viskade: LillhjÀrtat mitt. Rösten höll pÄ att gÄ sönder och allting kunde komma ut frÄn skrymslena bakom de dÀr orden. TvÄ minuter, tre minuter. Sedan satte hon tillbaka honom. Han fortsatte leken dÀr den upphört, men hjÀrtat slog hÄrdare, var en del av hennes hjÀrta, och han visste att han mÄste leva för att hon skulle leva. Han morsade pÄ Larsa och de andra i arbetslaget. Jonasson ropade ut dagens uppgifter, det var som det brukade. De skulle packa, bÀra och lasta. De skulle hÄlla reda pÄ vilken sÀck och vilket skepp. Den enda skillnaden var att solen brÀnde redan vid tiotiden. De skulle vilja kasta sig i Än och försvinna. Det blev inte mycket sagt under arbetet, pÄ rasten hade han vÀl kunnat sÀga nÄgot om brevet, om Klara, Hellgren kanske. Det lÄg i bröstet pÄ honom. Men dÀr förvandlades det. Till en annan berÀttelse. Han tog en tugga av franskan. Larsa hade sin matlÄda som Brita gjort i ordning. Har jag berÀttat om hur min mamma och pappa trÀffa13


des? frĂ„gade Ingemar. Larsa skakade pĂ„ huvudet, tog stora tuggor potatis och leverkorv. Jag minns hur det var, sa Ingemar. Jag kan se det framför mig. Du var ju inte född dĂ„, sa Larsa. Jag minns det Ă€ndĂ„, sa Ingemar. För sĂ„ Ă€r det med mig. Jaja, sa Larsa, rynkade pannan, tuggade vidare. Pappa bodde med sin familj pĂ„ Ruddammsgatan, och mamma var inneboende pĂ„ Kansligatan i samma kvarter. Hon stod och vĂ€drade sĂ€ngklĂ€der pĂ„ balkongen tidigt en morgon nĂ€r pappa sĂ„g henne. Det var mitt i sommaren, som nu, och solen fick dammet att likna smĂ„ stjĂ€rnor. Pappa kisade men hon sĂ„g fortfarande ut som en Ă€ngel. Han var som vanligt pĂ„ vĂ€g till hamnen, men just denna morgon blev det sĂ€rskilt. NĂ€r solen gick i moln sĂ„g han att hon tittade pĂ„ honom. Han var tvungen att gĂ„ vidare för att inte fĂ„ bannor om han kom för sent, men han lyfte i varje fall handen till en hĂ€lsning, och hon – som hade hĂ€nderna fulla – nickade tillbaka och log. DĂ€refter började de titta efter varandra. Och det var sĂ„ det började. Första trĂ€ffen köpte han kandisocker till henne pĂ„ Blombergs. Han blev som en ny mĂ€nniska, pratsam och glad. Och mamma 
 hon sveptes vĂ€l med. Att stĂ„ dĂ€r en helt vanlig morgon och sĂ„ Ă€r det nĂ„n som ser en. Jo du, sa Larsa och dunkade Ingemar i ryggen, sa som han brukade: Du borde ha blivit författare du. Som om det redan var för sent och allt som fanns kvar var drömmar. Ingemar fnös. IstĂ€llet bĂ€r jag pĂ„ kaffesĂ€ckar Ă„t kapitalistsvin. Och till folket, flinade Larsa.

14


Det som var speciellt med Ingemar var att han mindes sÄ mycket och frÄn tider dÄ han inte ens fanns till. Det hade alltid varit pÄ det viset och gick inte att förklara, han var van vid att tider och platser strömmade igenom honom. Minnena blev till berÀttelser som han gett till sin mamma, och nÀr hon fick dem lyssnade hon, log och sögs in. Hennes ansikte, sÀrskilt ögonen, förÀndrades. I skolan kunde de sÀga att han ljög, de skrattade och lyssnade inte fÀrdigt. Men han förlÀt och tyckte synd om dem. I skolan pÄ Kopparslagargatan fick magister Nilsson tro att han visste allt, men Ingemar fick tro nÄgot annat. Eftersom Ingemar inte tog Ät sig slutade kamraterna skratta och retas. Han lÀt minnen och historier leva pÄ insidan, det var inget fel med att lÄta dem vÀxa och fÄ en riktigt fin form till dess att mamman skulle fÄ höra. Den mÀrkliga dagen var pÄ vÀg mot sitt slut, men Ànnu var det ljust och varmt. Han hade yrsel och blev stÄende lÀngst ut pÄ kanten mot vattnet och bÄtarna. Han sÄg havet som annars inte syntes i staden. Det visade sig mellan tvÄ kobbar och krympte i staden till en Ä. Enstaka fiskare lÀngs med Äkanten, korta stup av sten. Och sÄ broarna. Det finns inga trygga broar över hav, frÄn ett land till ett annat. Han stod pÄ Alderholmen och kunde fortfarande kÀnna Klaras ansikte mellan sina hÀnder.

* Klara gick aldrig till sitt arbete pÄ Makaronifabriken den dagen. Hon stÀllde sig inte mellan Astrid och Marit för att riva hÀnderna genom den ljusgula spaghettin. IstÀllet gick hon till sitt rum pÄ Södra Kungsgatan och lade sig i fos15


terstĂ€llning i sĂ€ngen med den rutiga filten mellan benen. Tre vĂ„ningar upp. TvĂ„ smala trĂ€d utanför hennes fönster. Hon hade inte kunnat sĂ€ga det hemska och det viktiga. Han hade tagit om hennes ansikte pĂ„ ett obekant sĂ€tt, svamlat om ett brev. Rummet bakom honom var mörkt av gardiner och natt. Hon skymtade hans sĂ€ng, karmen av Eivors nötta fĂ„tölj. Innan hon gick dit hade hon tĂ€nkt att hon skulle falla pĂ„ knĂ€ och grĂ„ta. Men det blev nĂ„got annat. Det som vĂ€xte i henne gjorde all skillnad mellan henne och Ingemar. Hon tyckte verkligen om honom, men hon hade dansat ivĂ€g med Anders Hellgren, det var en underlig vilja. Hon tryckte filten hĂ„rdare mellan benen och pressade hĂ€nderna först mot knĂ€na, sedan mot magen. Johansson skulle ge bannor i morgon, om hon orkade sig dit. Astrid skulle stĂ€lla frĂ„gor. Vad som var vĂ€rst visste hon inte. Marit skulle inte sĂ€ga nĂ„got alls. Det var inte riktigt bra det heller. Hon ville berĂ€tta, men inte för vem som helst. Marit visste sĂ€kert rĂ„d. Hon hade pĂ„ ett helt annat sĂ€tt Ă€n Astrid varit med om saker. Om inte annat fick hon jĂ€mt plocka bort hĂ€nder frĂ„n blus och kjol – som vore de flugor – de gĂ„nger de gick ut pĂ„ nĂ„got tillsammans. Klara sĂ„gs nog som trĂ„kig, för att hon hade sĂ„ svĂ„rt för att le, men Astrid bĂ„de log och skrattade och fick Ă€ndĂ„ inga hĂ€nder pĂ„ sig. Hon böjde huvudet Ă„t sidan, som om hon ville dit, till platsen dĂ€r Marit alltid hamnade. Klara undrade hur det skulle bli nu. Efter Ingemar. NĂ€r hon dansat bort med Hellgren. Och fĂ„tt detta i magen. Som ett straff. Blickar sĂ„g och munnar skvallrade. SĂ„ fort man avvek frĂ„n den upptrampade stigen. Ungen i magen var den mest typiska kvinnogiven och Ă€ndĂ„ blev Klara den som avvek frĂ„n spĂ„ret. Hon lĂ„g med hĂ€nderna pĂ„ magen och klamrade efter 16


barnet som om det redan fĂ„tt form och som om det, som förstört allting, skulle kunna hjĂ€lpa henne. Hon vaknade av att det knackade pĂ„ dörren och reste sig motvilligt. Fru Holmström mĂ„ste ha sagt att hon var inne. Hon tĂ€nkte att det var Ingemar, att han rusat frĂ„n Alderholmen för att krĂ€va henne tillbaka, men nĂ€r hon öppnade stod Hellgren dĂ€r. Det mĂ€rktes pĂ„ en gĂ„ng att han druckit. Har du grinat? frĂ„gade han. NĂ€, sa hon, för det hade hon inte. Är du sjuk? NĂ€, sa hon igen. LĂ€t honom stĂ„ dĂ€r pĂ„ tröskeln. Varför var du inte pĂ„ fabriken dĂ„? Jag vĂ€ntade pĂ„ dig, tills Astrid kom ut och sa att du inte varit dĂ€r pĂ„ hela dagen. Klara ville rycka pĂ„ axlarna, istĂ€llet stod hon – mitt framför Hellgren som luktade sprit – och kĂ€nde sig dum. Det var bĂ€ttre nĂ€r hon fick vara ifred. Hon skulle kunna vĂ€lja sin framtid nu. Tvinga fram ett leende, bjuda in honom, ligga med honom, och sedan skulle barnet ha en pappa. SĂ„ enkelt. Varför sĂ€ger du inget? Vill du att jag ska gĂ„? Han sĂ„g trulig och pojkaktig ut. Han var trulig och pojkaktig. Hon fick fortfarande inget ur sig, för det gick inte att vĂ€lja. Va konstig du Ă€r, sa han och knackade pĂ„ dörrkarmen sĂ„ det lĂ€t som en melodi. Fortfarande inget. DĂ„ har de rĂ€tt Ă€ndĂ„, sa Hellgren. Vilka menade han? Vilka menar du? Äsch, sa han. Du vet vĂ€l inget om mig, ville hon sĂ€ga. DĂ„ gĂ„r jag igen dĂ„? sa han och hans kinder var bestĂ€mt röda. 17


Nej, kom in en stund, sa hon. Jag sov. Jag vet inte vad det Ă€r med mig. Det Ă€r vĂ€l inget som smittar? Jag Ă€r inte sjuk, sa jag ju. Astrid sa att – Vem bryr sig om vad hon sĂ€ger? DĂ„ log han. DĂ„ var de överens. In genom fönstret kom en frĂ€n doft av flĂ€skos, hon kĂ€nde illamĂ„endet, lyckades stĂ„ emot – för att hon bestĂ€mde det. Hennes hemligheter skulle ingen komma Ă„t. Hon log inte tillbaka. Hamnade i ett överlĂ€ge och han blev nervös. SĂ„g sig omkring och visste inte var han skulle sĂ€tta sig. Hon bestĂ€mde. Hon bestĂ€mde allting frĂ„n och med nu. SĂ€tt dig pĂ„ sĂ€ngkanten, sa hon, och började darra i hela kroppen, Ă€nda inifrĂ„n: det var monstret dĂ€rinne som vĂ€xte och krĂ€vde. Kom hit, sa han. Och hon borde ha flyttat sig nĂ€rmare vĂ€ggen, kĂ€nde att barnet ville sĂ€ga nĂ„got, hon behövde lyssna: Lilla barn, vad Ă€r det du vill berĂ€tta? Hon genomfors av en tanke att det hĂ€r lilla barnet visste allt om henne och hon ville lyfta ut det och stĂ€lla det pĂ„ golvet mellan henne och Hellgren. Hon sĂ„g hans dimmiga ögon. Kom hit, Klara, sa han och log sĂ„ att ögonen blev strimmor och glitter, han var sturskare nu, men det fanns nĂ„gonting annat ocksĂ„ lĂ€ngst inne i honom. En skörhet. En tunn ballong.

*

18


Ibland var det svĂ„rt att veta om det var ett minne eller en dröm. Som den besvĂ€rliga kĂ€nslan av borgerlighet, att han en gĂ„ng suttit i ett vackert rum och velat ta livet av sig – och att mĂ€nniskor, vĂ€nner förmodligen, tyckt att han varit en idiot som klagat. De hade kallat honom bortskĂ€md, och begrep inte vad borgerligheten gör med mĂ€nniskans sjĂ€l och hjĂ€rta: suger ut dem, tills allt som Ă„terstĂ„r Ă€r ett tomt skal. Man ska in i det, in i föraktet för svaghet. Ingemar pĂ„ en hĂ„rt stoppad dyna, han satt och stirrade pĂ„ en bukett med vita blommor och kunde inte röra sig, inte andas, men nĂ€r han klagade stod hans kamrater dĂ€r och hĂ„nade honom, som om han fĂ„tt allt, nĂ€r han inte fĂ„tt nĂ„gonting. Det var en ryslig dröm eller ett rysligt minne. Han hade stammat: Men jag vet vilket helvete det Ă€r. Jag vet. Och de skrattade: Och han tror han kan jĂ€mföra sitt med vĂ„rt? Han tittade mot havet som om det skulle gĂ„ att ta sig över bara genom att sĂ€tta en fot framför den andra. Han bar dagens sista sĂ€ck och ville följa med den. IstĂ€llet för att gĂ„ hem eller till Neptuns gick han till Norra Skeppargatan 11. Det fanns bara de tre valen nu, förut hade det funnits fyra. Det var vĂ€l Ă€ndĂ„ rĂ€tt bra med tre alternativ, de fĂ„ timmar som var kvar innan sömnen. Hemma var han bara nĂ€r han sov och vaknade, dĂ€r fanns ingenting mer Ă€n en sĂ€ng, ett bord, mammans knarriga fĂ„tölj, de diffust blommiga vĂ€ggarna, ett flagnat tak. PĂ„ Neptuns fanns det tidningar och billigt kaffe (och sprit under disken, men det intresserade honom inte). Hos Klara hade det funnits kĂ€rlek. PĂ„ Skeppargatan fanns det viktigaste av allt. Skeppargatan lĂ„g mitt i staden, det var bara att gĂ„ förbi, alltid var det nĂ„gon som hĂ€ngde dĂ€r, Holm eller John oftast. De tog hand om cirkulĂ€r, stĂ€mplade medlemsböcker, lĂ€ste 19


Arbetaren, sorterade mÀrken. In- och utgÄende post. PÄ ena kortvÀggen, vid kokvrÄn, satt en Spanienflagga, röd-gul-lila, som hÀngt dÀr sedan Ingemar gÄtt med i GÀvle LS . DÄ, pÄ vintern -34, cirkulerade det en bidragslista till förmÄn för reaktionens offer i Spanien och dÀrefter ett upprop om stöd till de spanska syndikalister som satt tusentals i fÀngelser. Repressionen hade styrt landet fram till folkfrontsregeringens seger i februari. De hade pratat sÄ mycket om kamraterna i Spanien, att det kÀndes som om de pratade om grannar som levde tvÀrs över gatan och liknade dem i allt vÀsentligt. VÀrlden lÄg i GÀvle, pÄ Norra Skeppargatan, och GÀvle lÄg mitt i vÀrlden. De hivade runt insamlingslistor och flygblad, anarkosyndikalismen var den enda ideologi som vÀrnade mÀnniskans frihet, utan band varken till stat eller lagar. Men vÀrlden förÀndrades för lÄngsamt och Ingemar skulle hinna dö utan att mÀrka nÄgon skillnad. Eken hade börjat prata om samarbete med sossarna. Han sa att det var hypotetiskt men det var i varje fall inte klokt. Minsta lilla steg högerut, mot reformisterna, betydde utplÄning. DÀr fan skulle det mÀrkas. Han var nitton Är nÀr han skrev in sig och samma vinter var det fackligt möte i Tempelriddarnas lokal med Albert Jensen som talare. Albert Jensen som varit med och motarbetat Görings försök att skapa en fascistisk samling i Sverige. Han mindes kÀnslan av rus. Att han fick sitta dÀr under takmÄlningarna, alldeles i nÀrheten av misÀren pÄ Arbetshusgatan. VÀrlden öppnade sig. Han var i början av nÄgot nytt, och fjolÄrets första maj hade han gÄtt fanbÀrare, det trodde han att man behövde vara Àldre för att fÄ göra. Men det var vÀl hans hÄllning, nÄgot han utstrÄlade, som han sjÀlv inte visste vad det var. Han var inte reslig och vÀlbyggd som Larsa, kortare Àn medel, bred över munnen, och ögonen satt tÀtt. 20


LĂ„nga armar och korta ben förstĂ€rkte skevheten. I skolan hade nĂ„gon kallat honom Apan, men det ledde ingenstans eftersom det inte fĂ„tt fĂ€ste. Han utstrĂ„lade nog nĂ„got slags hygglighet. Som gjorde att man tordes placera honom lĂ€ngst fram. IstĂ€llet för till exempel John som sĂ„g lömsk ut eller Eken som, med rĂ€tta, ansĂ„gs mjĂ€kig och instĂ€llsam. Sommaren var en het vĂ€gg emot honom, blomster med storhetsvansinne kantade vĂ€gen, men han kunde inte rĂ€ta pĂ„ ryggen. Efter Norra Skeppargatan fanns det ingenstans att gĂ„ lĂ€ngre, ingenstans att lĂ€ngta. Han hade blivit van vid Klara. Promenaden till henne som hans fötter lĂ€rt sig. NĂ€r han nĂ€rmat sig, nĂ€r han sĂ„g hennes hus, hennes fönster, ökade han takten, och nĂ€r han stod vid dörren kunde han kĂ€nna hennes armar om sig. Det var inte sĂ„ lĂ€ngre. Arbetet och politiken mĂ„ste bli allt. Eftersom hon dansat ivĂ€g med nĂ„gon annan. Tomheten spred sig, fast den inte fick. I Ă„r hade förstamajtĂ„get sedvanligt och makligt rört sig frĂ„n Fisketorget till Boulognerskogen. Albert Jensens fru hade talat om mĂ€nniskors lika vĂ€rde, om rĂ€ttvisemoral som ett ansvar, och födelsekontroll som en rĂ€ttighet. Efter talet, nĂ€r Klara och Ingemar gick hemĂ„t, var de övertygade om samma saker, Ă€ven om de drog sig för att prata om det. Skydd och sĂ€kerhet, tĂ€nkte Ingemar, han rĂ€tade pĂ„ ryggen – det var sĂ„ uppenbart att sexualiteten och syndikalismen hörde ihop. Innerst inne, Klara, vet mĂ€nniskan sitt rĂ€tta vĂ€rde, och kvinnans rĂ€tt i samhĂ€llet Ă€r samma som mĂ€nnens och allas rĂ€tt att vara mĂ€nniskor, inte tjĂ€nare. Ingen ska behöva lĂ€gga sig platt pĂ„ nĂ„gon annans order! Det sa han till Klara och tyckte om hur hon rodnade Ă€nda ut pĂ„ örsnibbarna. Han var en förlĂ€ngning av fru Jensen. 21


Stannade upp medan han pratade. Runt om dem sprĂ€ngde grönskan ut ur sin förlamning och hon var fin, sĂ„ fin, i sin svarta klĂ€nning med spetskrage. Och vem vill förresten ha en oönskad unge pĂ„ halsen, slank det ur honom, i ett helt annat tonlĂ€ge. Som han tog tillbaka: Jag menar 
 Det tjĂ€nar ingens syfte att sĂ€tta oönskade barn till den hĂ€r vĂ€rlden, som redan Ă€r sĂ„ grym. FĂ„glarna sjöng. Hon var pĂ„ vĂ€g att gĂ„ vidare men han stod beslutsamt kvar, kĂ€nde handen rycka uppĂ„t, som fru Jensens, upp i luften, himlen. Ingen mĂ€nniska ska stĂ„ fjĂ€ttrad vid ett bestĂ€mt öde! Ingen kvinna ska luras att tro att hon inte har ett val! Hon tog Ă€ndĂ„ det dĂ€r steget. Han var tvungen att följa med.

* Hon skyndade pĂ„. Och mannen dĂ„, tĂ€nkte Klara. Vindarna var kalla och molnen hopade sig. Är det bara kvinnan som 
 Kom inte lĂ€ngre. Ville inte ta hans hand nĂ€r den strĂ€cktes ut sĂ„ bestĂ€mt mot henne. VĂ„ren var opĂ„litlig. Boulognerskogen gled över till den öppnare StadstrĂ€dgĂ„rden, som i sin tur gled över i stad. De befann sig i en av Sveriges största stĂ€der, i Joe Hills stad. Joe Hill som farit till Amerika och först blivit protestsĂ„ngare och sedan fĂ€ngslad och avrĂ€ttad för ett brott han antagligen inte begĂ„tt. Arkebuserad pĂ„ en ekande fĂ€ngelsegĂ„rd fast det inte fanns nĂ„gra bevis pĂ„ hans skuld och mest, hade Ingemar berĂ€ttat, som ett straff för att han organiserat arbetare och 22


gĂ„tt emot överheten. Det satt ett portrĂ€tt av honom i Ingemars rum. Han hade fĂ„tt det frĂ„n en vĂ€ninna till mamman som bott granne med Joe Hill. Det fanns inget portrĂ€tt av Klara. Hon hade inte gett honom nĂ„got eftersom han Ă€ndĂ„ inte skulle ha det framme. Han skulle glömma bort att stĂ€lla upp det, och om hon frĂ„gat om det skulle han bli sur. PortrĂ€ttet av Joe Hill förestĂ€llde egentligen Joel HĂ€gglund. Det hade Ingemar ocksĂ„ berĂ€ttat. En ung pojke med allvarlig uppsyn, kantigt ansikte och stripigt hĂ„r. Det var taget innan han for, det var egentligen inte ens ett portrĂ€tt: oskarpt, fotat som i smyg, det var inte ens sĂ€kert att det var Joe Hill. ÄndĂ„ var det placerat i centrum av rummet, över mammans fĂ„tölj (som han borde slĂ€nga ut, hon vĂ€grade sĂ€tta sig i den för vem visste vad som skulle komma upp genom den trasiga stoppningen). Hon hade stirrat pĂ„ den dĂ€r Joel och tĂ€nkt att han liknade Ingemar. NĂ„got ogripbart, som Klara stundtals ville Ă„t och stundtals inte brydde sig om, men som hon ocksĂ„ kunde tĂ€nka hade med oskĂ€rpan att göra. Ingemar var uppfylld av Elise Jensens tal hela vĂ€gen till korsningen, dĂ€r de stannade. Ena vĂ€gen, den Ă„t vĂ€nster, ledde nerför backen till honom och den andra, rakt fram, till henne, men Klara kĂ€nde att ett krav lagts pĂ„ henne, en förvĂ€ntan hon inte visste vad hon skulle göra Ă„t. Emancipation. Sexuell revolution. Kvinna – ta makt över din kropp! Hon tĂ€nkte pĂ„ Makaronifabriken och kvinnornas böjda ryggar över borden med spĂ€d spaghetti. Hon tĂ€nkte pĂ„ hur det var att varje dag knyta pĂ„ sig huvudduken och sĂ€tta pĂ„ sig arbetsrocken och niga för Johansson. Ingemar skulle fnysa att det inte var nĂ„gon skillnad, att det var lika för honom, bara Ă€nnu mer slitsamt: kaffesĂ€ckar mot spaghetti! 23


Ja men prova att bĂ€ra kaffesĂ€cken du dĂ„! Jo, hon hade hört det förr och tĂ€nkte inte gĂ„ in i det igen. Det Ă€r inte samma sak, Ingemar, ville hon sĂ€ga, men hon var inte Elise Jensen, tusen mĂ€nniskor stannade inte upp nĂ€r hon pratade. Det slog inga gnistor. Hon stod krökt över makaroner och spaghetti och ibland, om det var en sĂ€rskilt bra dag, började nĂ„gon skratta, och det smittade, och fler satte i – sĂ„ mĂ„nga olika sorters skratt, men Johansson hyssjade och stampade i golvet. Han var ingen djĂ€vul, han gjorde bara sitt jobb. Över dem lĂ„g hela tiden hotet om att nĂ„gon annan kunde ta deras plats, att de kunde ersĂ€ttas utan att det ens mĂ€rktes. FrĂ„n en dag till en annan, ingen hann protestera. Att de Ă€ndĂ„ log mot varandra handlade inte om glĂ€dje, det var bara ett nödvĂ€ndigt trots, pĂ„ samma sĂ€tt som de himlade med ögonen. FörmĂ€n och kontrollanter finns överallt, ville hon sĂ€ga till Ingemar, det Ă€r inte sĂ„ lĂ€tt. Men det skulle ha lĂ„tit underligt. Hon kĂ€nde att hon var arg och att hon inte hade nĂ„gon rĂ€tt att vara det. Elise Jensen stod pĂ„ hennes sida, liksom Ingemar. De ville hennes bĂ€sta, och Ă€ndĂ„ blev hon arg. Det var drygt en mĂ„nad innan dansen med Hellgren. Och nĂ€r Hellgren fört bort henne hade ett skratt virvlat upp i henne. Men dĂ€r och dĂ„, den första maj 1936, efter Elise Jensens tal i Boulognerskogen, i korsningen Arbetshusgatan-Södra Kungsgatan hade Ingemar frĂ„gat: Ska vi gĂ„ hem till dig, Klara? Och hans blick pĂ„ hennes klĂ€nning och mun och in i hennes ögon var sĂ„dan att den inte gick att ta miste pĂ„. Att Ingemar som var sĂ„ förnuftig ocksĂ„ kunde vara sĂ„ dum. Och nĂ€r han lĂ„g pĂ„ henne och hon ville ju ocksĂ„, det var inte det – hon ville att han skulle komma in i henne men först 24


ville hon att han skulle sÀga nÄgot om det, att han skulle sÀga förlÄt. Men hon sa heller ingenting, drog upp kjolen, drog ner underbyxorna, hon ville tÀnka som han gjorde, att ingenting hemskt kunde hÀnda. Det var inte ens tvÄ mÄnader sedan och ÀndÄ sÄ avlÀgset, hon kunde inte minnas hur det kÀndes att vara mÀnniska dÄ i början av maj, nÀr trÀden och marken precis pÄbörjat sin förvandling och fÄglarna kvittrade som galna. Nu var det juli, fÄglarna hade vant sig, och grönskan, hon hörde dörren gÄ igen och hon drog upp underbyxorna, sedan filten. Hellgren hade gÄtt hem till sitt, som han sa, usla kyffe, och hon lÄg ensam igen, inte ensam, ensam, frÄn det öppna fönstret kom en doft av citrusfrukter och hon drog den djupt in i sig. Samtidigt flög den unge generalen Francisco Franco över Gibraltarsundet frÄn Kanarieöarna dÀr han utbildat frÀmlingslegionÀrer. Samtidigt fraktade tyska plan moriska trupper över Sevilla. Klara hörde det pÄ radion: Sedan drygt ett dygn Àr alla förbindelser med Spanien avbrutna. Anledningen Àr det uppror som började i fredags den sjuttonde juli i den spanska kolonin i Marocko. UpphovsmÀnnen bakom revolten anses vara höga officerare i den spanska armén med general Francisco Franco i spetsen. Mycket tyder pÄ att revolten har spritt sig till det spanska fastlandet. I radiosÀndningar uppger general Franco att hela södra Spanien Àr i rebellernas hÀnder och att man förbereder sig för att tÄga mot Madrid. I en regeringskommuniké meddelas det dock att regeringen har situationen under kontroll.

* 25


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.