9789146221234

Kapitel 1

Ljuset var den stora fienden. Knappt att det ens blev mörkt förrän gryningsljuset tittade fram. Åt öster, där himlen mötte de mörka grantopparna anades en skiftning. När dagern var ett faktum var allt för sent.

Hatet satt som ett järnband om kroppen, stagade upp och fick musklerna att spännas. Det var tungt att släpa en kropp.

Rädslan manade på, det måste gå undan. Det fanns fanatiker som började den nya dagen med att tidigt i gryningen springa eller gå på stigen utmed sjön. De kunde se och avslöja allt och då var det förstört.

Munnen blev snustorr av blotta tanken, händerna fumlade av stressen och fötterna rörde sig klumpigt. En död kropp var förvånansvärt otymplig att hantera, lealös och motståndslös, som om den gjorde som den ville och inte lät sig pressas in mellan brädorna. Som om liket levde och trilskades in i det sista på ett nästan löjeväckande sätt.

Fan! Problemet var att få in den tillräckligt djupt. Inget fick synas, varken huvud eller resten av kroppen. Jackan som täckte hålet i magen gled upp i hanteringen och tarmar och blod rann ut. Vidrigt och äckligt, trots att skummet dolde en del. Men händerna kände vad det var, mjukt och blött och fortfarande varmt. Det luktade skit, dessutom.

En spya ville upp, det var ett helvete, men den gick att hejda med ett par långsamma andetag, vilket var tur, det gällde förstås att inte lämna några spår efter sig. Experterna kunde hitta hur mycket som helst DNA i bara en spottloska, sa de på tv. Vad kunde då inte en spya ge i jämförelse?

Huvudet var tungt och otympligt och värst var det med ansiktet eftersom det påminde om att det var en människa. Det gällde att inte se på det. Det var så dags att ägna sig åt ånger nu. Gjort är gjort och kroppen måste bort. I morgon skulle ingen märka något. Allt gick upp i rök.

7

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 7

2011-09-30 08.33

En låda stack ut mitt i bråten. Den var lättare att se nu när ögonen hade vant sig vid halvmörkret. Lådan var förvånansvärt lätt att dra ut utan att resten satte sig. Den var avlång och av hård papp och intakt och innehöll bara en massa vedklabbar som var lätta att tömma ut och peta in i brashögen. Kanske lådan hade skyddat ett högt skåp?

Ibland har man tur!

Kroppen fick nästan plats i lådan. Fötterna stack ut, men det gick att bända ner dem innanför kartongens kanter genom att vinkla knävecken. Sedan var det bara att baxa in den på samma plats som förut.

Fast det blev tungt att lyfta så högt upp.

Då kröp ljuset över sjön och la sig över borden nere vid strandkanten. Man skulle äta picknick vid dem senare – tanken var äcklig, men skit samma, ett av borden var lagom stort att stå på.

Lådan gled på plats, tungt och vingligt, inte gjort i en handvändning, men det gick. Och bordet var lätt att bära tillbaka.

Samhället sov på hemvägen. Motorn spann.

Så var det avklarat.

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 8

2011-09-30 08.33

Kapitel 2

Hilda, tisdagen den 1 februari 2011 Hilda Glas såg stjärnor. Ett blinkande, gnistrande glitterfall av pytte­ små flimrande ljuspunkter hade precis exploderat framför henne, trots att det var mitt på dagen. Så ljust det nu kunde bli så här års.

Februari månad. Året hade vänt. Ett skirt sken vågade sig försiktigt fram utanför fönstret på fjärde våningen på kirurgkliniken i Oskarshamn. Hon hade stått och drömmande tittat ut några minuter innan hon intet ont anande slog sig ner vid skrivbänken som följde expeditionens långsida.

Strax därefter sprakade fyrverkeriet igång framför ögonen på henne. Helt utan förvarning kom det.

Men inte utan anledning.

Hon hade passerat hisshallen och tagit trapporna upp mot den så kallade arbetsavdelningen. Där fanns jourrum, sammanträdesrum, läkarexpeditioner och kontorsrum för sekreterare – men inga utrymmen för patientvård. Ett öppet kök att mikra medhavd lunch eller ta en tiofika i, fanns också.

Men hon hade ätit lunch i sjukhusets matsal. Suttit och småpratat till en rödspätta som hade varit mer ätbar om den inte varit panerad.

Fisken vilade nu i magsäcken tillsammans med den kokta potatisen och remouladsåsen och sög all kraft och gjorde henne dåsig.

Hon var redan trött och samtidigt lite uppskruvad sedan tidigare.

Natten hade innehållit för lite sömn. Dessutom saknade hon rutiner att luta sig mot som gjorde arbetet smidigt. Att vara ny var krävande.

Hon kom lätt upp i varv i sina ansträngningar att smälta in och göra rätt. Dagarna blev långa att ta sig igenom. Men absolut inte tråkiga. ”Ta vara på denna tid. Så dynamiskt som nu i början kommer det aldrig att bli sedan”, sa Daniel Skotte, hennes handledare, redan 9

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 9

2011-09-30 08.33

första dagen och lät som en gubbe fast han var max trettiofem.

Nu hade halva arbetsdagen gått. Förmiddagen hade hon tillbringat på mottagningen, och det hade gått över förväntan. En patient sa till henne att hon var rar, och hon kände direkt att hon växte flera centimeter. Att det flöt på så bra berodde annars mest på att sjuksköterskan som satte upp patienterna var en vänlig och förstående människa, en sådan som hon gärna tydde sig till lite i smyg. Sköterskan bokade inte fler patienter, eller svårare fall, än att de oerfarna läkarna, som hon, kunde få behålla det lilla självförtroende de hade.

Hilda hade hunnit fråga äldre kollegor när hon behövt, eller kollat på de inhemska eller utländska sajter för medicinskt utbildat fackfolk som hon använde flitigt. Hon blev hyperstressad av att komma efter.

Av att människor satt och väntade eller blev fördröjda på grund av henne. Av att hon inte var bra nog. Inte tillräckligt duktig. I sådana lägen blev munnen torr och hjärnan seg som kola.

Eftermiddagen låg nu framför henne som en öde öken. Hon längtade efter att få sträcka ut sig, slappa och kanske ta en tupplur, en powernap, men det var förstås inte att tänka på. Det fanns ingenstans att lägga sig, dessutom. Mer än jourrummet, och dit kunde hon av anständighetsskäl inte smita in.

Det var bara tisdag och mycket kvar av arbetsveckan. I kväll skulle hon stänga av mobilen och gå till sängs tidigt, lovade hon sig själv redan i morse. Och inte sätta sig vid symaskinen som hon ställt upp på det lilla köksbordet under stållampan som hängde i taket, som ett ensamt tefat i universum. Lampan hade bara kostat en hundring på loppis och spred ett ganska omysigt sken, men gav en bra arbets­ belysning. Hon sögs dit. Till lampan och köksbordet, som flugan till sockerbiten. Drogs mot tryggheten. Mot att förnöjsamt sitta och sy som om det vore livets sanna mening.

Förnöjsamt!

Hon fnittrade till. Ordet hade hon snott från en äldre kvinna, en patient som hon omedelbart tyckte om. ”Man måste försöka vara förnöjsam”, sa patienten.

Det gällde bara att få upp flytet och surfa på vågorna, så skulle förnöjsamheten komma av sig själv.

Som igår när hon satt hopkrupen vid symaskinen och radion stod på och berättade om stort och smått. Staden sov snällt utanför, hon hörde lämmeltåget av bilar som kört av Gotlandsfärjan och var på 10

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 10

2011-09-30 08.33

väg ut genom staden. Lampan lyste oavbrutet över bordet, medan resten av lägenheten, som inte var stor, låg i ett vilsamt mörker.

Plötsligt var hon någon annanstans. Men inte bland palmer på en söderhavsö, inte den typen av förflyttning. Det rörde sig om en förskjutning av ett inre tillstånd. En angenäm känsla tog med ens över och tillvarons orosmoment och smutsbruna kantigheter löstes upp och försvann, märkligt nog.

För en stund. Eller bleknade åtminstone, medan fingrarna vände och vred på de tillskurna tygstyckena. Tiden fick vingar. Hon glömde sig. Kanske var det en sorts terapi, vad visste hon? I stället för yoga.

Och plötsligt blev klockan alldeles för mycket. Flera timmar efter midnatt. Och hon tvingade sig att trippa ut i badrummet och köra ett varv med tandborsten och sedan plumsa i säng.

När mobilens alarm satte igång att väsnas var det förstås blytungt att kliva upp. Fyra och en halv timmes sömn var ett mindre helvete!

Hon gjorde AT, allmäntjänstgöring, som läkare. Sammanlagt tog det tjugoen månader på olika kliniker direkt efter de fem och ett halvt år långa studierna. Placeringen på kirurgen var planerad till sex månader. Hon hade avverkat en.

Detta var hennes första placering, dessutom. Hon var en så pinfärsk doktor man kunde bli och gjorde inget för att få det att se annorlunda ut. En flicksnärta, som en patient sa till sin hustru när han inte trodde att hon hörde. Han lät inte elak, och hon kunde själv utan problem ana att det till och med osade oerfarenhet om henne.

Hon såg på klockan innan hon drog sitt nyckelkort in till arbetsavdelningen. Dörren sa klick och hon steg in i tystnaden. Det hade gått drygt sex timmar sedan hon alldeles för många minuter försenad smet in i kirurgklinikens konferensrum, som låg som en ö med glasväggar mitt i.

Nu var där tomt, liksom i kontorsrummen på ömse sidor. Små bås med väggar och dörrar av fönsterglas ut mot korridoren som gav fri sikt in, men även ut. Inte frostat glas. Kanske var det för att minska instängdheten och samtidigt släppa ut en smula dagsljus i korridoren. Men de flesta hade de långa gardinerna fördragna, hade hon lagt märke till. Ingen kunde se om man petade sig i näsan eller hade andra hemligheter för sig där bakom.

I morse hade hon smitit in tio minuter för sent som en skamsen 11

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 11

2011-09-30 08.33

hund och ljudlöst glidit ner på stolen vid det långa konferens­bordet och försökt göra sig osynlig. Arbetsdagen började halv åtta, en halvtimme tidigare än vad hon var van vid från studietiden. En halvtimme gjorde stor skillnad på morgnarna. Vägarna var hala och sliriga att cykla på, dessutom. Och att gå hade tagit ännu längre tid.

Ansiktena runt bordet verkade dock vänliga, inte kritiska. Efterhand slappnade hon av en smula. Nattens jour, Daniel Skotte, var igång med rapporten. Satt som en säck potatis med skäggstubb och blankt ansikte och skrynklig ljusblå arbetsskjorta och försökte memorera det viktigaste. Fusklappen i handen var tummad. Där stod inte många ord, såg hon över hans axel. Hon noterade att han bara tittade flyktigt på lappen. I hans omedelbara fokus var ena överläkaren och klinikchefen. Tiggde han om bekräftelse?

Hilda tyckte plötsligt synd om honom. Det olidliga behovet av att vara till lags var så uppenbart. Ett socialt arv nerifrån som hon begrep sig på, därför att hon kände igen sig. Han pratade tydlig dialekt, dessutom. Diftongerna bredde ut sig som feta valkar och fick hennes hjärta att smälta. Så mänskligt, ursprungligt och trivsamt. Han var i alla fall inte överlägsen eller snobbig.

Hon satt stilla och absorberade hungrigt vartenda ord som sades.

Som ett läskpapper var hon. Skotte berättade om en kvinna med knivskador i ansiktet – maken hade varit på henne – som nu var sydd och hade fått antibiotika och var inlagd. En patient med prostata­ cancer som inte längre klarade sig hemma hade också fått en säng.

Alla i rummet kände patienten. Tunga blickar vandrade runt bordet. ”Han får väl flyttas över till onkologen under dagen”, menade Skotte och tog ny luft innan han drog det sista fallet. ”I morse vid halvsjutiden kom en fyrtioåttaårig kvinna vars ben hade vikit sig när hon skulle göra sig i ordning för att gå till jobbet”, berättade han. ”Maken körde in henne till sjukhuset. Hon var verkligen blek, nästan vit och hade ett Hb på 75.”

Hilda förmådde bara lyssna med ett halvt öra. Tankarna fladdrade iväg. Skottes röst fortsatte att redogöra för den anemiska kvinnans tillstånd. Hon hade inget fysiskt betungande arbete, satt på kontor, annars hade hon nog märkt av blodbristen tidigare. Om hon tvingats springa runt, alltså. Hon hade inte blött synligt vad hon själv visste. ”Varken riklig mens eller från ändtarmen eller munhålan”, rabblade han.

12

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 12

2011-09-30 08.33

Hilda förstod varför han ville täcka in allt, annars brukade alltid någon av de andra kollegorna lägga till ytterligare ett ställe som man till äventyrs kunde blöda från, hade hon lärt sig. Läkare gjorde ofta så. Man ville komplettera, så att inget var glömt. Men man ville också briljera.

Men ingen sa något. Bara nickade att de förstått. I tystnaden som uppstod en kort stund förnam Hilda att ett smygande och obehagligt sug tog plats i mellangärdet. Varför nu detta?

Kvinnan hade nu blivit upptankad med två påsar blod, fler var beställda från blodcentralen, hon var cirkulatoriskt stabil och just nu på en CT-undersökning, rapporterade Daniel Skotte. ”Ni får väl gå vidare med henne direkt på morgonen”, menade han, varvid de som hade dagens ansvar nickade.

Därefter bröt de upp.

Ett oförståeligt sammelsurium härjade fortfarande inuti Hilda när hon tillsammans med de andra strömmade ut genom dörren för att gå och byta om.

Varför hade hon reagerat så kraftigt i morse, funderade hon nu, sex timmar senare när hon var tillbaka på arbetsavdelningen. Blödning från okänd källa, vad var det med det?

Det var i alla fall inte blodet i sig som äcklade henne. I så fall hade hon valt fel yrke. Det röda livgivande blodet som pumpade runt i blodbanan skrämde henne inte så värst. Blodet med de syrebärande röda blodkropparna, erytrocyterna, och de vita blodkropparna, leukocyterna, och alla plasmaproteiner, de olika äggviteämnena.

Hon satt ensam på den lilla expeditionen. Överläkaren som hon hysts in hos verkade schyst, och jobbade dessutom deltid eftersom hon hade fått småbarn på gamla dar. Hilda fick därför rummet ensam vissa dagar, eller halvdagar, men hon hade ännu inte lyckats få koll på när det var.

Arbetsrummen var planerade för två personer, och mer eller mind­ re identiskt inredda med skrivbänk och hyllor bakom. Somliga läkare huserade ensamma i sina bås. Det hade givetvis att göra med status, och hur lång tid man hade varit verksam på kliniken.

Nu var hon ensam. Kanske ensam på hela arbetsavdelningen bortsett från några sekreterare som satt lite längre ner i korridoren. Kollegorna var spridda på vårdavdelningar, operation och mottagningar, 13

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 13

2011-09-30 08.33

medan hon själv hade schemalagd ledighet under eftermiddagen.

Det kallades administrativ tid på schemat, men hon hade inte mycket att administrera, grön som hon var. Hon kunde givetvis stämpla ut, men då förlorade hon pengar som hon behövde efter alla år som hon levt på studiemedel.

I stället tänkte hon använda tiden till den forskningsstudie som krävdes för att hon skulle få ut sin läkarlegitimation, när väl alla placeringar under AT var gjorda.

Hon började med att logga in på datorn. Tänkte läsa mejlen först innan hon satte igång. Ett par kurskompisar från medicinstudierna i Lund hade hört av sig. Alla gnällde från olika ”hålor” i landet där de tjänstgjorde. De längtade tillbaka till pulsen i universitetsstaden.

Som om ingen av dem ville bli vuxen, tänkte hon. Inte hon heller.

Men alla gillade att jobba. Fem och ett halvt års pluggande sög!

Hon lämnade mejlboxen och sköt upp tangentbordet mot väggen och gjorde plats för pappersjournalerna hon skulle titta på. Men orkade inte, dåsigheten föll över henne av stillheten runt omkring.

Hon reste sig tafatt och initiativlöst, funderade över att sätta på kaffe.

Hon korsade armarna under bröstet och huttrade till. De nakna underarmarna, tunna som stickor, hade kycklinghud. Hon hakade ner läkarrocken från en krok bakom sig, tog på den och stoppade händerna djupt i fickorna. På landsvägen utanför kröp bilarna försiktigt västerut. Snön var som sorbet. I hjulspåren trängde asfalten fram som svarta ormar så här ovanifrån.

Hon längtade plötsligt bort. Till livet som pågick utanför sjuk­ husets slutna väggar. Längtade häftigt. Men stannade kvar.

Hon slog sig pliktskyldigt ner vid skrivbänken igen och knäppte läkar­rockens samtliga knappar för värmens skull. Detta symboltyngda plagg som ingen längre bar i patientarbetet, utom en och annan överläkare som var fast i det förgångna. De långa ärmarna spred bakterier – den nya farsoten. För hennes del var det rockens fickor som var användbara. Plagget fungerade som en vandrande dokumentportfölj.

Det vetenskapliga arbetet hon skulle göra var varken stort eller märkvärdigt. Knappast ett frö till ett Nobelpris långt i fjärran. Mer av kategorin sådant som måste göras, som hon själv såg det. Inte totalt supertrist, men inte direkt kul.

Det spelade inte så stor roll. Hon var drillad att ta sig an mindre roliga uppgifter; stora delar av läkarutbildningen hade varit en sorts 14

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 14

2011-09-30 08.33

träning i att ta sig förbi motstånd, att plugga på oavsett om man hade lust eller inte.

Uppgivet stirrade hon på tre rejäla högar med journaler framför sig på skrivbänken. Intresset för vad som dolde sig inne i de bruna mapparna var måttligt. Hon sjönk ihop, rundade ryggen och kände att något trots allt drev henne, kanske en allmän nyfikenhet. Eller något outtalat, som en lätt kittling med en fjäder mot kinden. Något mycket fjärran från hennes medvetna jag. Något, vad det nu kunde vara. Vi får väl se, tänkte hon.

Mapparna som omslöt journalbladen var av tjockt, brunaktigt papper. Journalerna varierade i omfång. En del patienter hade till och med fått ihop till två mappar, riktiga värstingar, så tjocka och blytunga att omslagen höll på att spricka och behövde förstärkas med kraftiga gummiband.

Samtliga journaler hade plockats fram från arkivet enbart för hennes räkning, och fler fanns att rekvirera. Hennes namn, Hilda Glas, stod på alla lånestickor som ersatte journalmapparna i hyllorna. Hon hade förberett sig och hämtat högarna dagen innan. Lagt dem i stålkorgar och rullat in dem till skrivbordet. Arbetet måste göras på kliniken eftersom journalerna inte fick lämna sjukhuset.

Arbetsavdelningen låstes kvällstid. Endast personer med behörigt kort kom in.

Journalerna var av äldre datum, annars hade de funnits i datorn.

Det var cirka tio år sedan man gick över till datajournalsystem på Oskarshamns sjukhus.

På mapparnas framsida syntes ett kors ditritat med kulspets eller svart tusch. Ett datum stod intill – dödsdatumet. Gemensamt för alla patienter som ingick i hennes enkla vetenskapliga arbete var att de var döda.

Hon jämförde den löpande journaltexten efter ett visst protokoll, med vad som kortfattat stod i dödsorsaksintyget. Detta intyg, som numera hämtades via datorn, måste alltid fyllas i av läkare och skickas till Socialstyrelsens statistiska avdelning inom tre veckor från dödsdatumet räknat. En kopia förvarades i journalen. Den hittade hon i allmänhet rätt långt bak, bland laboratorielistor och svar från bakteriologen, cytologen, patologen och andra externa instanser. Var överensstämmelsen med journaltexten korrekt? Hennes uppgift var, bland annat, att kontrollera det.

15

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 15

2011-09-30 08.33

Själva upplägget för studien var skissat i samarbete med hennes handledare i Lund. Alla formalia var ordnade, studien var godkänd av den etiska nämnden. Handledaren var en måttligt engagerad femtio­ fyraårig kirurg som hon inte sprang med frågor till i onödan. Eller snarare, lät bli att mejla till. Hon hade en stark känsla av att hon inte var insmickrande nog för att behaga honom fullt ut.

Hon gäspade för tusende gången medan hon med en närmast sömngångaraktig säkerhet sträckt sig efter den översta journalmappen. Den var tunn. Det skulle gå snabbt, tänkte hon. Förmodligen inga kroniska sjukdomar eller komplicerade förlopp att följa.

En lastbil eller annat tungt fordon accelererade långsamt i snösörjan nere på vägen medan hon fokuserade på födelseåret på omslaget.

Pennan vilade i handen, hon satte spetsen mot papperet för att anteckna det.

Men skrivrörelsen avstannade. Namnet lyste henne i ögonen.

Clarissa Andersson-Glas. Hon snappade efter luft. Höll sedan andan medan hon stirrade på personnumret en gång till. Bet fast blicken.

Jo, det stämde! I alla fall de sex första siffrorna: år, månad och dag.

De fyra sista hade hon aldrig kunnat. Hennes mammas journal!

Kroppen stelnade, invändigt blev hon till magma. En het, ångande och glödande lavaström vällde fram och visste inte riktigt vart den skulle ta vägen. I brist på annat satt hon kvar. Överrumplingen var fullständig, och ännu större blev förvirringen när hon såg namnet på den läkare som dikterat journalen. Som alltså var den läkare som tagit emot hennes mamma på akuten. Veronika LundborgWestman, som hon själv hade blivit inhyst hos nu. Fast sedan dess hade Veronika blivit av med ett efternamn. Hon hade väl skilt sig, kunde man anta. En överläkare nämndes också i texten, redan i första raden, Elof Tingström. Han jobbade såvitt hon visste inte längre på kliniken.

Hon hade själv valt att göra AT på hemorten, och hon hade även valt forskningsområde efter eget huvud. Hon hade mer eller mindre bett om denna upptäckt, och råkade snubbla över den direkt. Som om hon inbillat sig att det känslomässigt skulle vara lättare att vara oskuldsfull, att råka hitta något, i stället för att aktivt leta och finna det.

Det tumlade runt i skallen. Hennes huvud hade det aldrig varit fel på, det hade hon hört tusen gånger. Vad annat som eventuellt skulle vara fel på henne ville hon inte befatta sig med. Nu satt hon i varje 16

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 16

2011-09-30 08.33

fall här och darrade, rädd för innehållet och för att tillvaron skulle vridas till igen.

Om och om igen svalde hon, men det hjälpte inte.

Det hade aldrig handlat om att välja mellan att glömma eller att minnas, en sådan frivillighet hade aldrig funnits. Det var för att kunna växa som hon vägrat att komma ihåg.

Ett barn kan inte härbärgera vilka vidrigheter eller trauman som helst, det hade hon lärt sig under utbildningen, om inte annat. Ett barn sorterar undan. Hon hade därför gjort sig blank och oemottaglig för det som annars skulle ha bränt hål på henne. Rent intellektuellt hade hon lärt sig det på kursen i barnpsykiatri. Det var alltså inget hon medvetet hade övat upp, utan en inbyggd försvarsmekanism.

Och det hade gått alldeles utmärkt eftersom ingen hade pratat med henne, varken då när allt inträffade, eller långt senare. De vuxna hade slutit en ring av tystnad runt allt som hade med hennes mamma att göra. Inte bara runt mamma, även hennes pappa omringades av samma stumhet. Barn skonas med ovetskap och tystnad.

Det som göms i snö kommer upp i tö, tänkte Hilda. Det hade gått en stund, minuter eller sekunder var svårt att säga. Mamma var inte gammal när hon dog, men det hade hon givetvis alltid vetat. Bara några år äldre än vad hon själv var nu.

Nu hade hon sanningen framför sig. Hon hade fått höra att mamma drabbats av blodförgiftning som läkarna inte hade någon bot för.

Unga människa, sa man i ett medlidsamt tonläge och med huvudet på sned.

Gift i blodet, kunde det bli mer skrämmande? Inget penicillin bet.

Hon mindes grannens smala, allvarsamma läppar och handen som strök henne över håret. Mariana hette hon. Mariana Skoglund som också hade arbetat på glasbruket, precis som mamma.

Några gånger under studietiden hade hon fått en stark impuls att ta reda på exakt vilken mikroorganism som knäckte hennes mamma så att hon utvecklade en så allvarlig septisk chock att hon dog. Tanken fanns att be en läkare ta fram journalen, läsa och förklara. Hon fick inte beställa fram journalen själv. Det var mammas journal, inte hennes. Sekretessen gällde även efter döden. Men initiativet rann ut.

Det var inte bråttom.

17

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 17

2011-09-30 08.33

Nu låg den framför henne som ett närmast heligt dokument. Fan! Hon bet sig i underläppen. Hårt, hårt bet hon tills det började blöda och fick torka sig med handens baksida. Det räckte inte, hon grävde fram en pappersnäsduk ur ryggsäcken som stod på golvet och tryckte den mot läpparna medan hon la den andra handflatan försiktigt över mappen för att försäkra sig om att det hela inte bara var en illusion.

För säkerhets skull kontrollerade hon personnumret ännu en gång, ville förvissa sig om att det verkligen var moderns journal. Hon orkade inte bli besviken. Även de fyra sista siffrorna stärkte det faktum att det var hennes mamma. De började på 29 och det stämde med att modern var född i Kalmar län. Numera var denna markering för födelselän borttagen.

Den tredje siffran var förstås jämn, en fyra, eftersom hon var kvinna.

Ojämna nummer gick till gossar. Den fjärde siffran var ett kontrollnummer som räknats ut enligt en viss formel, som hon inte brydde sig om.

Journalbladen var sammanfogade med en löstagbar klämma trädd i de standardiserade hålen. Det var som att titta genom ett nyckelhål, tänkte hon. Eller som att kliva genom dörrar till rum hon inte borde beträda.

Två noteringar fanns på översiktsbladet längst fram där operationer stod upptagna, jämsides med de tillfällen då patienten varit inlagd på vårdavdelning. Journalen gällde enbart för kirurgkliniken.

Ville hon veta om mamma hade sökt vård på andra kliniker, eller inom öppenvård, var hon tvungen att få fram journaler från respektive ställe, och där var hon ännu inte. En viss information kunde hon få under rubriken ”tidigare sjukdomar” i den vanliga löptexten i samband med inskrivningen på sjukhuset, om nu läkaren ifråga orkat ta reda på det.

Det första tillfället då hennes mamma låg på sjukhus var två dygn i samband med appendektomi, det vill säga blindtarmsoperation på grund av appendicit. Blindtarmsinflammation. Inte mycket att orda om. Det var vid nästa sjukhusbesök som det hade gått illa. Egna minnen dansade med ens förbi. Flimrade, somligt i färg som på film, annat i svartvitt, men mest i form av ljud och ljusbilder. Allt snabbare spolade filmen, ryckigt och osammanhängande medan hon försökte ta in vad där stod på journalbladen. Hjärtat dunkade. Hon bläddrade, läste, och stannade plötsligt upp. Hon hade varit med!

18

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 18

2011-09-30 08.33

Det var alltså inget som hon bara fick för sig, eller anade. Hon borde för övrigt minnas, men nu var det som det var med den saken.

Det stod i texten. Medföljande en minderårig dotter.

Varför tog mamma henne med? Det fanns kanske ingen som kunde passa henne?

Glimtvisa hågkomster började alltmer ta form. Modern på britsen, blek, vit. Och en person till. Vem var det? En man med kavaj? Smårutig kavaj, svart och vit. Hundtandsmönstrad – ett ord hon inte kunde då, men hon mindes mönstringen. Eller om det nu var en rutig jacka, eller kanske till och med en grov skjorta?

Hon satt i alla fall på en stol i ett hörn. En hård stol. Satt hon där ensam i behandlingsrummet medan hennes mamma höll på att dö?

Fast hon inte förstod det. Det är ju inte klokt! Eller var det en skärm mellan mamma och henne? En sådan där hopvikbar på hjul.

Hon måste ta reda på det. Kanske prata med Veronika, om hon nu kommer ihåg.

Sedan ledde någon ut henne. Det mindes hon. En sjuksköterska som var snäll och gav henne ett äpple. Stämmer det, eller var det en önskedröm? Att snälla människor tog hand om mamma, och om henne också och sa att allt skulle bli bra?

Sa de det? Sa de något alls om utgången? Ljög de? Lurades?

De rullade iväg mamma på en bårvagn, det var rörigt och hon var osäker på om det var mamma, det fanns många andra sjuka männi­ skor där. Lysrören i taket stack i ögonen, släta grå väggar i korridoren som blicken halkade runt på. De körde iväg mamma för att det var något fel på blodet. Det var allvarligt. Fel blod. Var det verkligen blodförgiftning de sa?

Kaos utbröt i hjärnkontoret, både då och nu. Hon hade vägrat att begripa vad som höll på att hända. En mamma kan inte dö, det är en omöjlighet. Speciellt som pappa redan var borta. Ögonen föll till slut på diagnosen och något sjönk inom henne. Den hade inget alls att göra med en infektion, med att bakterier hade angripit blodet. Inte ett enda ord om blodförgiftning. Om sepsis.

För helvete, de har ljugit henne rakt upp i ansiktet i alla dessa år!

Varför?

Vreden tog vid. Den stora indignationen. Hon var lurad. Det var sällan nådigt att känna sig lurad. Hjärtat hamrade. Hon lyfte huvudet 19

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 19

2011-09-30 08.33

och stirrade rakt fram på väggen medan hon försökte sansa sig. Sedan kom hon inte längre.

Hjärtat speedade upp farten, det gjorde ont i bröstet. Blodet rusade mot huvudet. Plötsligt var det som om något brast och ett vitt, gnistrande ljus exploderade framför henne. Hon drog in andan och började blinka häftigt. Som vindrutetorkare i ösregn for ögonlocken upp och ner, men flimret var kvar.

Hon var som bländad, men ljusfenomenet kom inte från en lampa eller strålkastare utan inifrån, från hjärnan och syncellerna. Flimmerscotom, en aura, tänkte hon. En förvarning om ett migränanfall, det skulle vara hennes första i så fall. Huvudvärken kommer sedan, det vet hon och den kunde bli så pass explosiv att den drabbade tvingades i säng bakom mörka gardiner med en spann intill sig att kräkas i.

Men än var hon inte där.

Stjärnregnet fortsatte att stilla falla över dokumentmappen och sedan sprida sig över skrivbänken och vidare förbi datorskärmen för att till slut falla över precis allt som hon råkade fästa blicken på. Inga andra symtom hade hon.

Det ilade plötsligt i mellangärdet. Ångest, tänkte hon. Inte nu!

Hon höll emot. Långa lugna andetag.

Hon måste ut. For upp och tog några steg mot korridoren och toaletten för att skölja ansiktet i kallt vatten, men svajade till och dunsade i väggen så att axeln törnade i. Det gjorde riktigt ont. Skyndsamt försökte hon sätta sig igen men klothjulen rullade iväg, hon damp i golvet och fick kravla sig upp vimmelkantig och dum och satte sig till slut och trevade med handen efter telefonen på skrivbordet, men såg inte knapparna tillräckligt tydligt. Orkade inte känna med finger­ topparna, utan gav upp och lät huvudet uppgivet falla framåt.

Kinderna hettade. Mobilen i jeansfickan brände, men var ännu svårare att använda.

Kanske Veronika Lundborg plötsligt kom in och fann henne i denna pinsamma situation? Hon ville slippa förklara. Hon ville inte göra bort sig. Ville inte vara avvikande eller verka krånglig på något sätt.

Hon lyfte huvudet, vred det åt olika håll. Ljuset blinkade lika skarpt och vitt vad hon än gjorde. Det knöt sig i magen. Bli inte rädd!

Hon var ju ung, tröstade hon sig med. Men ungdom skyddar inte från allt ont!

En sjuttonårig gymnasist dök upp för hennes inre syn. Det var 20

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 20

2011-09-30 08.33

på universitetssjukhuset i Lund och hon var själv läkarkandidat när kvinnan stapplade in på akuten med flimmerscotom som hade suttit i rätt länge. Ansiktet plågat. Ännu hade inte huvudvärken kommit. Ännu höll väggen ihop på det utbuktande kärlet inne i hjärnan. Föräldrarna gick steget efter. Ingen anade vad som skulle ske.

Strax därefter dundrade huvudvärken fram, hård och plågsam. Det var inte migrän. Om det ändå bara hade varit det. Den unga kvinnan förlorade medvetandet, CT-bilderna visade en stor blödning inne i hjärnan och hon, som nu raskt blivit patient, forslades direkt till den neurokirurgiska operationsavdelningen. Ett aneurysm. Blödningen tömdes, kärlet lagades, men Hilda fick aldrig veta hur det gått sedan.

Då var hon redan placerad på ett annat ställe. Hon tänkte på kvinnan emellanåt, yngre än hon själv, och hoppades att hon tillhörde den tredjedelen som överlevde och blev helt återställd.

Hade hon själv en tunnväggig utbuktning på en artär inne i hjärnan som var på väg att brista? Något medfött och dolt och som tidigare inte hade gett några symtom ifrån sig, men som nu var i färd att brista på grund av en häftig överraskning.

Men hon hade inga andra symtom än flimret. Lite hjärtklappning, det var allt.

Hon sjönk bakåt mot ryggstödet och gjorde sig beredd att vänta.

Hon hade ingen uppfattning om tiden. Några minuter hade förmodligen gått, inte mer, när flimret började lätta som älvorna på ängen en tidig sommarmorgon. Hon anade att det skulle gå över snart. Gnisslande ljud från hjulen på en matvagn eller patientsäng hördes svagt ute från hisshallen. Arbetsavdelningen var fortfarande öde. En telefon ringde från sekreterarnas rum. Det var allt.

Hon lirkade upp mobilen ur fickan, mest för att ha något att göra, och höll den i handen en stund. Men stoppade sedan tillbaka den.

Hon hade ändå inte Sams telefonnummer i huvudet och inte inlagt i mobilen heller. Hon såg inte tillräckligt bra för att leta efter numret på nätet. Inte nu. Sedan, skulle hon se till att få tag på honom.

Samuel var den enda människa på jordklotet som skulle begripa utan för många ord. Hennes enda länk bakåt, värd namnet. Det skulle räcka med att säga vems sjukjournal hon hade i händerna, så skulle han förstå. ”Det var som fan”, skulle han kanske få ur sig. Sedan skulle de vara tysta i varsin ände.

21

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 21

2011-09-30 08.33

Var höll han hus? Det var nästan två år sedan hon hade kontakt med honom senast, och det var inte odelat positivt den gången. Obegripligt hur mycket slam som virvlade upp när hon tänkte på honom, osorterat och mögigt. Det hade alltid varit en berg-och-dal-bana med Sam. Det var därför mamma inte orkade med honom. Men familjen i Kalmar trodde på honom. Men hade stabiliteten hållit i sig i Stockholm?

Längtan vred sig i henne. Längtan efter Samuel. Kluvet och hopplöst och förmodligen helt meningslöst. Men starkt. Hon vippade med foten upp och ner. Hela situationen var sanslös! Hon satt med flimmer framför ögonen som en gammal käring. Tänkte på sysslolösa, snörda kvinnor i en förgången tid som dånade titt som tätt. Det var i alla fall ingen idé att ropa efter luktsaltet!

Och ännu inga tecken på att en större katastrof var på gång i hennes kropp. Hon skannade av sig själv uppifrån och ner en sista gång för att vara säker på att hon inte hade missat något. Att diagnosticera sig själv kunde vara lömskt. Huvud, bröstkorg, mage. Inget avvikande. Fötterna i gula sneakers med tomteröda snören – hon hade bytt före jul, tidigare hade hon vita skoband – lyfte lydigt från golvet under skrivbänken, och armarna lät sig lika villigt sträckas rakt ut från kroppen. Hon knöt händerna hårt, pressade naglarna in i handflatorna tills det gjorde ont. Skönt-ont till och med, eftersom smärtreaktionen var som den skulle och avledde den gnutta rädsla som fanns kvar.

Fingrarna lät sig sedan snällt sträckas ut. Handflata sökte handflata, fingrarna flätade in sig i varandra och hon lät de knutna händerna sakta sjunka ner i knäet.

Och hon fann en stor tröst av den varma kroppskontakten med sig själv. Hud mot hud. Axlarna sjönk. Hon andades lugnare. Gråten började i stället komma krypande. Det sved i halsen, men brast inte.

Moderns namn och personnummer skrivet med gammeldags skrivmaskin på en vit klisterlapp på en arton år gammal patientjournal blänkte.

Hon var ett barn som gick i andra klass, och det var arton och ett halvt år sedan, mer precist, beroende på vilken katastrof hon utgick från. Den första inträffade på hösten. Kanske tappade hon minnet fläckvis redan då? Men det var nog när den andra stora händelsen drabbade henne, som hon började glömma mer systematiskt. Visst var det så?

22

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 22

2011-09-30 08.33

De vuxna runt henne var inte lätta att avläsa. De klappade henne milt på huvudet och bad henne att leka på sitt rum eller utomhus.

Hon var mycket på sitt rum, eller ensam utomhus, under denna tid.

Tankarna bröts. Det luktade kaffe. Någon hade satt på ute i personalrummet. Hon vred huvudet mot dörren och sniffade. Men reste sig inte.

Ledsenheten låg nu en våning ner inne i henne. Vilade tung och trög. Hon hulkade inte ens. Var som torrlagd eller ringrostig. Hade tårkanalerna växt ihop? Kanske systemet körde igång om hon tog sig samman och åkte de drygt fyra milen rakt in i landet. Tog sig till samhället hon lämnade mellan andra och tredje klass, för att fortsätta att växa upp inne i Oskarshamn.

Hon var en frivillig återvändare för ett tag. Sedan, när AT:n var klart, planerade hon att åka tillbaka till Lund. Till lägenheten på Södra Esplanaden, som nu var uthyrd. Till fart och fläkt i student­ staden. Till långt bort där ingen visste något om hennes bakgrund.

Där hon var vem som helst.

Men det fick bli sedan. Nu fanns annat att utforska. Kablarna som varit avklippta mellan då och nu hade oundvikligen kopplats ihop.

Strömmen var på. Hon måste igenom det.

Andningen skälvde. Läpparna gled isär för att släppa ut den darrande luften, och även gråten, som äntligen höll på att komma. ”Åren går”, fick hon ur sig med snörvlig röst. Hon sa det rakt ut som en åldrad kvinna som ojar sig över livets gång. Datorskärmen framför henne svarade förstås inte. Inte väggen eller anslagstavlan heller. ”Javisst gör de det”, sa däremot en munter röst precis bakom henne. ”Att åren går är det enda man kan vara helt säker på.”

Hon vred sig på snurrstolen och såg rakt in i ögonen på Veronika som just klivit in med en trave tidskrifter i händerna. Den äldre kollegan försökte ivrigt pressa in tidningarna i hyllan bakom dem, som var full. Varför inte slänga skiten i stället, tänkte Hilda flyktigt. Det mesta går att hitta på nätet numera.

Men hon sa inget, vare sig om tidningarna eller vad hon själv nyss upptäckt. De nickade, båda två, och log samstämmigt mot varandra.

Sedan lämnades hon ensam.

Då föll allt över henne igen.

Wahlberg_Glasklart_110912.indd 23

2011-09-30 08.33