9789186033958 by Smakprov Media AB

Kristen tro – på nytt

Kristen tro – på nytt Olle Hedberg

Ett varmt tack till docent Mikael Winninge i Svenska Bibelsällskapet, som bistått mig med goda råd och några viktiga påpekanden! Olle Hedberg

Inledning Innehållet i den här boken har vuxit fram under årtionden. Redan tidigt började jag intressera mig för bibelns budskap, och undan för undan har det vuxit till ett behov av att förstå vad texterna vill säga. Min tro har förändrats med åren, men är den slutgiltig? Knappast! Därför vill jag att läsarna själva begrundar innehållet, som tillkommit utan vetenskapliga ambitioner. Men trots min ofullkomliga tro har den ändå burit mig genom livets olika skeden. I boken finns inte många hänvisningar till teologer men däremot till en del andra människor, som från skilda utgångspunkter har något att säga om vår tillvaro. Inte heller har jag uppehållit mig vid språkfrågor, utan jag har i stället nöjt mig med vår senaste svenska översättning och låtit olika bibelställen komplettera och förklara varandra. Efter bästa förmåga har jag sedan försökt kommentera innehållet. Hur det har lyckats överlåter jag åt läsarna att avgöra. Kanske tycker någon att jag citerat alltför många bibelställen, men det är för att ovana bibelläsare skall slippa leta alltför mycket. Förhoppningsvis väcker boken intresse för fortsatta bibelstudier både enskilt och i grupp! På några ställen har jag försökt visa hur Svenska kyrkan missköter sitt uppdrag att sprida evangeliet både hemma och ute i världen. Kyrkan har slagit in på anpassningens väg för att inte väcka anstöt, och många betraktar väl numera kyrkan som en oförarglig men ändå nyttig gren av samhällets socialtjänst. Kritiken drabbar även mig själv som gammal präst, och bland annat därför har den här boken blivit till. ”Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, för allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap” (Heb 4:12f).

Orden ovan berör livets själva kärna. Ingenting kan döljas för Honom som är upphovet till allt liv. Men efter det totala avslöjandet av vårt innersta, följer så det ljuva budskapet om förlåtelse och upprättelse: ”Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre” (Rom 5:21). Förlåtelse, upprättelse och löfte om ett evigt liv utgör väsentliga delar av evangeliet, glädjebudet! Men den djupa glädjen kan människan uppleva först sedan hon insett evangeliets mörka motsats: kärlekslöshet, lidande och död. Bokens avslutande sidor, ”I angeläget ärende”, har en annan karaktär än resten av innehållet. Med dem har jag i stora drag försökt skildra vad den rådande trenden i dagens samhälle kan leda till. Det känns förmätet att göra några böneord i Salomos vishet till mina, men de uttrycker ändå precis vad jag önskar: ”Må Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor.” (Salomos vishet 7:15a) Västerås i december 2012 Olle Hedberg

Innehåll Är det möjligt att tro? Helig omedvetenhet Människovärdet Synd, ett otäckt ord Bekännelse och identitet Befrielsen Jesus som lärare Om Gamla och Nya testamentet Det nya Gud och människa Gudsrikets expansionskraft Domen Lidandet och Guds allmakt Kyrkans uppgift idag I angeläget ärende Använd litteratur

sid 11 sid 14 sid 16 sid 24 sid 26 sid 32 sid 34 sid 44 sid 53 sid 59 sid 64 sid 70 sid 76 sid 87 sid 97 sid 102

Är det möjligt att tro? Förr eller senare tvingas vi alla att fundera över tillvaron. Frågorna ”varifrån” och ”varthän” har antagligen ställts så länge det funnits människor, och de aktualiseras varje gång vi står med ett nyfött barn i våra armar eller står sörjande vid någon anhörigs bår. Visst, det finns ingående kunskaper om hur en människa blir till och vad som sker med vår kropp då vi dör, men de relaterar ju endast till förlopp vars yttersta drivkrafter vi vet mycket lite om. De existentiella frågorna har inte lämnat människan någon ro utan har resulterat i en mängd myter, av vilka de flesta handlar om skapelse och undergång. Vad människan själv inte kan förklara ges därför ofta en religiös tolkning, genom att man hänvisar till någon eller några högre makter eller mytiska gestalter. De existentiella frågorna kan därför sägas ligga vägg i vägg med de religiösa. Knappast någon annan företeelse i vår värld har så mångtydiga verkningar som religionen, för något annat som gett upphov till så mycket ont men också så mycket gott är svårt att tänka sig. Religionens spektrum är alltså mycket brett och därför svårt att överblicka. Beroende på var man råkar fästa blicken, kan man därför bli ateist, agnostiker, fundamentalist eller något annat ”religiöst”. Hur har det blivit så? Till en del är orsaken säkert den villrådighet som skapats genom de olika svar som erbjuds oss. Kanske delar några av oss Nils Ferlins uppfattning, när han i dikten Kan du höra honom komma… skriver om ”den grå teologin, vilken halkat på sin egen halhets halka.” Men de religiösa frågorna är av ett helt annat slag än dem vi möter i den handfasta vardagen. Tvistar några till exempel om längden av ett rum, kan saken lätt avgöras genom mätning. Resultatet måste även den mest tjurskallige böja sig för. Om en människa däremot tycker sig ha funnit svar på livsfrågorna genom tro på någon gud, blir det en helt annan sak. Det finns ingen, som så att säga, kan ta

fram en måttstock och otvetydigt avgöra saken. Även om många av oss tycker sig se Guds verk i naturen, räcker det inte alltid för att övertyga tvivlaren. Fakta är inte åtkomligt varken för tro eller otro. Återstår att avgöra sannolikheten för det ena eller andra, och om det kan det bli ändlösa diskussioner. Många hoppas religionen blir överflödig då våra kunskaper en dag avslöjat tillvarons innersta hemligheter. Redan nu anser sig ateister veta tillräckligt för att eliminera alla gudar. Men spänningsfältet mellan tro och otro upphör inte att irritera både troende och ateister, för där ryms ett ”trots allt” som oroar många: ”Tänk om Gud trots allt inte finns”, respektive: ”Tänk om Gud trots allt finns.” I detta religionens ingenmansland trivs inte människan utan flyr ofta in i egocentricitet, materialism och ytlighet. För många tycks nuet och den allra närmaste framtiden vara det enda som räknas. Blir en sådan kortsiktighet flertalets livsstil skadar det förstås både individen och samhället i stort, vilket också senare decenniers utveckling visar. Även om religionen som sådan ifrågasätts av många, måste ändå dess verkningar på individer och samhälle tas på fullaste allvar. En religiös övertygelse är ofta en mycket stark drivkraft på gott eller ont. Det har historien övertygat oss om. Ett demokratiskt samhälle har som mål att skapa bästa möjliga betingelser för människor, djur och natur, något som få torde motsätta sig. Det vore egendomligt om religionen skulle tillåtas motverka sådana strävanden. I stället bör den uppmuntra och stödja oss i allt det goda vi eftersträvar genom en tro som främjar liv, glädje och hopp utan att göra oss till fanatiker, alternativt till förkrympta och rädda varelser. Trots de besvärliga frågorna är det ändå möjligt att finna en tro som bär. Det finns nämligen andliga egenskaper, som visar sig först då en människa uttrycker dem i attityder och handlingar. En sådan egenskap är godhet. NT innehåller talrika exempel på godheten hos Jesus Kristus. Beträffande tro säger han till sina motståndare, att om de inte tror på honom skall de åtminstone tro på hans gärningar (Jh 10:38). Hans godhet bekräftas indirekt från ett oväntat håll. Sedan han blivit korsfäst hånade motståndarna honom genom att säga: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa” (Mt 27:42a).

Men med just de orden bekräftar de ofrivilligt hans godhet! Orden får särskild tyngd eftersom de yttras av hans motståndare, vilka alltså i det avseendet stöder evangeliernas framställning. Om vi uppriktigt begrundar Jesu godhet framstår våra liv som bristfälliga, och endast vår stolthet kan då hindra oss från att ta till oss budskapet om försoning och upprättelse, som just är en frukt av hans godhet och livsfrämjande väsen. Hela Jesu verksamhet gick ut på att värna livet där det hotades. Gällde det att hjälpa och rädda liv fick inte ens de religiösa stadgarna hindra honom. Att vända Jesus ryggen är därför liktydigt med att vända sig bort från den kraft som uppehåller själva livet, och sådant straffar sig med en naturlags obönhörlighet. Det låter hårt och inskränkt, men ä r nu Gud livets källa och Skapare av himmel och jord, och ä r Jesus Kristus hans uppenbarelse ibland oss, blir det en naturlig följd. Samma sak uttrycks fast med mer snirklade ord i Johannesevangeliets inledning (1:1-18). Kärnfullare uttrycker sig aposteln Paulus i talet till athenarna, då han talade till dem om den Gud de dyrkade men inte kände, och därvid säger: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg17:2). Gud framställs alltså som tillvaron grund. Blandat med allt det goda som utförts genom kyrkan finns också grymheter som omöjligen kan försvaras, och ingen bör heller ens försöka. Det onda är nämligen inte representativt för Jesus Kristus själv, utan belastar hans ”efterföljare” som med sina onda gärningar under kristet förtecken skymmer hans härlighet för sina medmänniskor. Alltför ofta har människor försökt rättfärdiga krig och förtryck genom att ge dem en kristen motivering, men då sviker man livets Herre som står för något helt annat. Det räcker med att läsa Bergspredikan i Matt 5-7 för att övertygas om den saken. Men även människor som vill följa Kristus misslyckas ofta med att göra det goda. Jesus tycks ha förutsett det genom att lära sina lärjungar bönen Fader vår. I den bad de, liksom vi senare tiders efterföljare, om syndernas förlåtelse för egen del men också att vi skall kunna förlåta varandra. Då Jesus lärde dem bönen anade lärjungarna säkert inte, att Försonaren själv stod mitt ibland dem. Ingen av oss kan i längden undvara den utgivande och förlåtande kärleken, för den främjar livet. Alternativet till den livsfrämjande kärleken är alltför ruskigt.

Helig omedvetenhet Varje gång en människa hjälper en annan att uppleva sitt människovärde, är hon i praktiken Jesu efterföljare, kanske utan att själv inse det. Sådana människor hör till de heligt omedvetna som vid domen förvånat frågar: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” (Mt 25:31-46). De insåg inte att de tjänat Jesus Kristus genom att på olika sätt ha hjälpt medmänniskor i nöd. Andra däremot, som kanske kallar sig kristna men endast ser till sitt eget, sviker inte endast de nödställda utan därmed även Jesus Kristus själv, som identifierar sig med de nödlidande. En människa helt utan existerande medmänniskor är naturligtvis en utopi, för vi utgör alla delar av varandras liv. Som individer är vi med starkare eller lösare band knutna till anhöriga, vänner, föreningar, o.s.v. Även om många med större eller mindre rätt känner sig stå utanför, tillhör vi ändå alla det väldiga kollektiv som är mänskligheten. Vi har del i andras liv och de i vårt. Det märker vi exempelvis då någon dör. Ju närmare den avlidne stått oss, desto större upplever vi tomrummet. Detta ömsesidiga beroende speglas utmärkt i Platons dialog Faidon. Denne var en slav som friköpts med hjälp av Sokrates och som blev hans lärjunge. Sedan Sokrates dömts till döden, blev Faidon vittne till sin läromästares avrättning i Atens stadsfängelse år 399 f.Kr. Då Sokrates tömt giftbägaren försökte Faidon skamset dölja sin gråt, för sade han: ”Det var inte över honom jag grät utan över min egen olycka att ha förlorat en sådan vän.” Även aposteln Paulus inser vårt beroende av varandra, då han i brevet till romarna skriver: ”Ty ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull” (Rom 14:7). Men i versen efter verkar han ta tillbaks sitt påstående: ”Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren, Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.” Men skulle vi då inte leva för varandra? Varför

skall vi då tillhöra Herren? Motsättningen är endast skenbar. Att tillhöra Herren innebär nämligen att inte enbart leva för sin egen skull. Nalkas vi honom visar han oss genast till medmänniskor som behöver oss. Själv levde han sannerligen inte för sin egen skull, och inte heller dog han för sin egen skull! Samma heliga omedvetenhet som omvittnas i domscenen i Matt 25 (Se kap Domen), omvittnas även i Rom 2:11-16: ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.” Orden här ovan handlar inte om de judiska rituallagarna, för hur skulle hedningarna kunna känna till dem? Nej, här handlar det om etik och mogna människors överväganden om vad som kan vara rätt eller fel. Men inte heller dessa människor förstår att de genom sina goda gärningar är Jesus efterföljare. Kanske har de inte ens hört talas om honom! Yttrandet får auktoritet av orden ”enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus...” Men för oss alla, kristna eller inte kristna, är det bäst om det goda vi gör sker utan avsikt att väcka någon uppmärksamhet. Eller som Jesus sade enligt Mt 6:3: ”Nej, när du ger en allmosa, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör”.